Quiroga - PichonRivière: Från psykoanalysen till socialpsykologin

FRÅN PSYKOANALYSEN TILL SOCIALPSYKOLOGIN.

Av Enrique Pichon Rivière och Ana P. de Quiroga

Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Oc­tubre de 1972.

För att tydliggöra fundamenten i vår teori om själslivet vill vi un­derstryka utgångs­punkterna - psykoanalysen och den his­toriska och dialektiska materialismen.Förtydligandet bör emellertid sträcka sig därutöver och då peka på hur dessa båda källor kommer till ut­tryck. Detta blir desto viktigare när vi förstår att det som gör ovannämnda ansats till något spe­ciellt och värdefullt inte utgörs av att de båda teorierna ställs bredvid va­randra eller att man söker upprätta ett slags formell parallellism på modellnivå, utan av möjligheten att upprätta ett vertikalt snitt - en kritisk inter­vention vad gäller den psy­koana­lytiska diskursens premisser, vil­ket i sin tur skulle kunna möjliggöra en förnyad bearbet­ning av vad den kommit fram till.

Såväl en revidering av psykoanalysens begreppsliga schema som grundandet av en soci­alpsykologi genomförs utifrån den dialektiska materialismens teoretiska position. Detta påverkar också valet av metod: den dialektiska metoden.

Att välja en sådan teoretisk position implicerar vad psykoana­ly­sen beträffar också att problemområdet förändras och att ett nytt öppnas. Man kommer med andra ord att utgå från nya premisser vad gäller de psykiska processerna. Den socialpsyko­logi vi postule­rar som teori om själslivet utgör ett - jämfört med psykoanalysen - förändrat teoretiskt fält, ett annorlunda synsätt och en förändring av premisserna. Därigenom blir inte psykoanalys och socialpsyko­logi variationer på en och samma teori. Istället kommer de två be­greppsapparaterna att sinsemellan och i grunden skilja sig åt även i de fall de kan dra nytta av varandra.

Att som i detta fall tala om problemområde innebär att göra såväl den psykoanalytiska produk­tionens som vår egen kritiks grundläggande premisser explicita - men även att göra sam­ma­lunda med de premisser som bildar socialpsykologins teo­retiska område.

Driftteorin och den däri implicita människo- och historiesy­nen ut­gör den punkt där psy­koanalysen och socialpsykologin går isär. Den motsättning vi vill peka på har att göra med en av psykoana­lysens grundförutsättningar, vilken samtidigt de­finierar dess teore­tiska område. Vi syftar på antagandet att själslivet vidmakthålls eller är resultatet av medfödda drifters inverkan. Dessa karaktäri­seras som: "endosomatiska krafter med en psykisk represen­tation, energiladdning och driftsfaktor som får organismen att sträva mot ett mål". Driften, en kon­stant kraft, har sin källa i en kroppslig spänning. Dess mål är att upphäva spänningstillståndet - som har sin källa i drift­trycket - och att genom objektet nå sitt mål (urladdning).

Driftspremissen visar på det problematiska med psykoanaly­sen. Det är med utgångspunkt i detta synsätt som själslivets problem tydliggörs inom ett gemensamt område.

Det som exkluderas och undanskyms - genom att en proble­matik definieras utifrån upp­fattningen att drifterna utgör själslivets fun­dament - är den historisk-sociala kontextens deter­minerande funktion i denna process (nämligen hur psy­ket tar form och ut­veck­las/övers anm). Vi uppfattar den his­torisk-sociala kontexten som en själslivets determinant i och med att kontexten är den specifika förut­sättning inom vilken själslivet kan manifesteras som fe­nomen. Det är denna histo­risk-sociala kontext som i egenskap av determinant sätter grän­serna för hur själslivet uppstår och utvecklas.

Utifrån de premisser, som definierar socialpsykologins om­råde, ut­gör den mänskliga värl­den, den historisk-sociala kon­struktionen - mer specifikt varje konkret samhällsformation - det som fram­bringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sam­mantaget är det sammanfattade re­sultatet av såväl produktionsvillkor som behoven och deras utveckling.

Betraktat på det här sättet ersätts driftsbegreppet av behovs­upp­fattningen. Vi karaktärise­rar behovet som uttryck för en ackumu­lerad brist vilken bör lösas via en interaktionspro­cess. Behovet ka­raktäriseras av många av de drag som psykoanaly­sen tillskriver driften: " ... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc". I vårt syn­sätt förflyttas det emellertid från en ekono­misk teoris domäner.

Behovet - omfattande individen/subjektet som helhet - fram­träder som inre förutsättning för själslivets utveckling. Be­hovet utgör inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ/subjekt och natur; mellan individ/subjekt och ytter­värld. Individen/subjektet produceras i denna dialektiska process - i denna motsätt­ning.

Produktionen av individen/subjektet är historisk-social. Samhällsformationen utgör inte behovets orsak (orsak i me­ka­nistisk mening: orsak-verkan). Däremot är den förutsätt­ning för dess existens och utveckling. Samhällsformationen utgör det som sätter ramar för behovet samtidigt som den av­gör hur det kan ut­tryckas. Den styr behovet genom att er­bjuda socialt tillgängliga mål för dess tillfredsställande. Den översätter och ma­nipulerar behovet.

Behovet är inte endast en enkel konsekvens av strukturen. Genom att det är ett inre villkor bakom individens/subjektets uppkomst uppträder, utvecklas och omvandlas behovet i samspel med de yttre förutsättningar som är verksamma i det­samma (den sam­hälleliga produktionen av indivi­den/subjektet - socialisation).

Den tanke om en "relaterad individ/subjekt" som är innebo­ende i den psykoanalytiska problemställningen implicerar där­emot:

a) att individen/subjektet som sådant konstitueras med au­tonomi vad beträffar sina yttre relationer (till detta fogas det idealistiska antagandet om lustprincipen - som ett sätt att legitimera ett tän­kande som vare sig är grundat i erfarenheten eller determinerat av ytter­världen);

b) en senare relation med den yttre verkligheten vilken kom­mer att inverka på indivi­den/subjektet på så sätt att reali­tetsprincipen formas och att det i form av en psykisk in­stans - överjaget - sker en internalisering av den sociala världen;

c) en avhierarkisering av relationen individ/subjekt-objekt och in­divid/subjekt - yttervärld, varvid analysen fokuseras på det ena (individen/subjektet) av relationens två led. Detta i sin tur implice­rar möjligheten till ett autonomt själsliv, som inte tar sin materi­ella grund i erfarenheten.

Utrymme ges därmed för en hypotes om en i lustprincipen grundad hallucinatorisk tillfredsställelse av önskningar; eller om omedvetna fantasier som uttrycker en autistisk narcis­sistisk värld "sak­nande såväl objektivitet som objekt"(Joan Riviere).

I den psykoanalytiska problemställningen finns ett implicit ideolo­giskt antagande - den metafysiska illusionen om "den mänskliga naturen" som till sitt innersta väsen är oför­änder­lig. Det risk­fyllda i detta antagande har att göra med dess döljande karaktär vad gäl­ler den socio-ekonomiska strukturen och hur den fungerar determinerande när det handlar om frå­gor av typen krig, våld, do­minans, privategendom, despotism etc.

När den psykoanalytiska teorin - trots Freuds tvekan härvid­lag - erkänner att den inte kan undvara driftsbegreppet som hypotes­grundande, kommer den också att innesluta sig i en problemställ­ning, vilken tar sitt ursprung i andra driftteorier. Enligt dessa for­mas människornas relationer i sista instans av samspelet mellan medfödda krafter av driftsna­tur. En mer eller mindre expli­cit konsekvens av detta blir då att slutsatser dras utifrån ett gan­ska smalt spektrum - vad gäller variation - av determinerande biologiska modeller.

Här ser vi således den döljande funktion som blir följden av det i driftsperspektivet in­kluderade ideologiska antagandet. Driftsbegreppet - som grund för en teori om själslivet - funge­rar som epistemologiskt hinder vid utarbetande av en be­greppsappa­rat, vilken tar i beaktande dels relationen sam­hällsstruktur - själs­liv, dels analyserar de processer genom vilka individen/subjektet samhälleligt formas.

Det är ingen tillfällighet att psykoanalysen som begreppsram och institutionaliserad prak­tik har ställts i tjänst hos de här­skande klasserna. Psykoanalysens synsätt har möjliggjort en konvertering till en reformistisk antropologi - en alternativ antropologi till den som marxismen fört fram. De element av avslöjande som inklude­ras i psykoanalysens pro­blemställning samt vikten av att formu­lera ett begrepp om det omedvetna kom att föra in ett mått av kluvenhet när det gällde att vär­dera dess schema. Detta kom också att utgöra ett hinder för dess kritiska potential. När man utvärderar den analytiska praktiken, som den idag utvecklats inom de institutioner som använder sig av den, är det berätti­gat att karaktärisera den såsom varande en av de former av indi­vi­dualism som befräm­jar en passiv anpassning. Som ideologiskt instrument verkade den analytiska ortodoxin - "mer freudiansk än Freud" - för att bakom en komplex systema­tisering dölja de förut­sätt­ningar som gäller för individen/subjektets tillblivande.

Socialpsykologins postulat

Som vi redan nämnt implicerar postulerandet av socialpsyko­login - en vetenskap under konstruktion - en ny problem­ställning. Själslivets problem framställs med andra ord uti­från nya pre­misser. Utgångspunkten utgörs av hypotesen att det existerar en dialektisk relation mellan individen/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resul­tatet av en praxis.

Gramsci menar att "människan i allmänhet" och "den mänskliga naturen" utgör en abstrak­tion. Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänskligt. Män­niskan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig konstruktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan formas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som mo­tor.

När man uttrycker att "individen/subjektet är en varelse med be­hov som endast tillfreds­ställs samhälleligt i relationer som är de­terminerande" (Pichon Rivière 1971) samt att "indivi­den är produ­cerad i en praxis och att det i denne inte finns något som inte är re­sultatet av en inter­aktion mellan individer, grupper och klasser", så gör man i konsekvens med detta också gällande:

1) Att de psykiska processerna är uttryck för en dialektisk re­lation mellan indivi­den/subjektet och yttervärlden eller - kan­ske mer strikt uttryckt - mellan behoven och yt­tervärlden. Vi­dare att yt­tervärlden fungerar determinerande för själslivet i egenskap av re­pertoar av möjligheter och förutsättningar för såväl behovets utveckling som tillfredsstäl­lande.

2) Formulerandet av ett aktivt anpassningskriterium skisse­ras. I detta hävdas att assimile­ring av det verkliga samt dess omvandlande - den ömsesidiga modifieringen indi­vid/subjekt-kontext i en dialektisk relation - blir utvärderingsparameter vad beträffar bete­endets kvalitet. Kommunikations- och läro­processerna hierarkiseras härvid.

3) Hanterandet av objekt och yttervärld hierarkiseras. Detta leder till formulerandet av förbindelsestrukturbegreppet, vilket beaktar individen/subjektets relation till världen. Denna re­lation har två dimensioner - den intersubjektiva och den in­trasubjektiva.

4) Som konsekvens av dels hierarkiseringen av objekt och yt­ter­värld, dels ifrågasät­tandet av driftteorin och de i lustprin­cipen innefattade idealistiska elementen, föreslås en omfor­mulering av de hypoteser som rör den omedvetna fantasin. Denna ses istället som uttryck för behovet och för de varia­tioner i den inre förbindelsen som uppstår i relationen behov-yttervärld.

5) Genom att de yttre villkoren får en determinerande karak­tär när det gäller själslivet kommer också hypotesen om den betydel­sebärande karaktären i den omedvetna fantasins och det störda beteendets innehåll att omformuleras. Utifrån detta föreslås en psykoterapi vid psykoser (schizofreni). Vi­dare ett perspektiv på psykisk sjukdom som något ur pato­logiska interaktionsprocesser emergerande (ett tecken) och där den sjuke är ett språkrör.

6) Grupp­terapeutiska (familjegrupp) tekniker formuleras vilka - vare sig de opererar inom dimensionen det gruppfantiserade eller i samspelet mellan omedvetna fantasier som varje gruppmedlem har beträffande sig själv och andra (beaktandet av den dialektiska relationen mellan inre värld och yttervärld) - leder till framläggan­det av en teknik för att skapa ett möte mellan fantasin och de verkliga interaktionsprocesserna; mellan fantiserad och verk­lig grupp. Detta får som följd att man lär av verkligheten, att ång­esten omfördelas etc.

Som nämnts befinner sig en psykologi med utgångspunkt i dessa premisser un­der konstruktion. Ovanstående antagan­den gör det möjligt att inte bara omvärdera vad psykoanalysen kommit fram till. Vi är även intresserade av att undersöka de "antaganden som uppstår" i vardagslivet. Denna problem­ställning avgränsar och styr såväl Skolans uppgift som pro­duktion. Det är till denna uppgift vi hälsar medlemmar till Institutionen.

Bibliografi:

Freud: Los instintos y su destino. Esquema del Psicoanálisis (Drifterna och deras öde. Schema över psykoanalysen). Såvitt jag vet finns inte detta översatt till svenska. Jag har försökt komma underfund med titeln på tyska och engelska. Mitt för­slag är Triebe und Triebschicksale (1915)/Instincts and Their Vicissitudes SE XIV.

Laplanche & Pontalis: Psykoanalytisk ordlista (Vocabulario de Psicoanálisis)

Mao Tse tung: Om motsättningar.

V I Lenin: Om dialektik (Materialism och empiriokriticism)

M Klein och andra: Utvecklingar inom psykoanalysen. (Desarrollos en Psicoanálisis)

L Althusser: Att läsa Kapitalet

A Sercovich: Kurs i epistemologi (Curso de Epistemología)

A Gramsci: Antologi.

Artikeln från "Actualidad Psicológica No 133, Junio de 1987" sid 4-5.



Pichon-Riviére och politiken. Av Enrique Pichon-Rivière

Den position Pichon intar i början av 70-talet återspeglas i ned­anstående intervjusvar, vilket också be­rör hans politiska upp­fattning:

Den kamp som sker inom kulturens område - en ideologisk kamp - räknas till klasskam­pens yttringar förutsatt att ett revolutionärt di­alektiskt tänkande uppstår vilket ifrågasätter modellerna för tän­kandet. Till dags dato har dock dessa modeller varit dominerade av en formell och dissocierande logik. Nya kunskapsformer tenderar däremot att omfatta tän­kande, känsla och handling. De inbördes sambanden mellan dessa har systematiskt gömts undan och för­dunklats av den härskande ideologin. …

Vad beträffar mitt eget specialområde lägger jag märke till denna kamp genom en begyn­nande teoretisk revolution. Denna karaktäri­seras av sättet att närma sig det problematiska förhållandet mellan den socio-ekonomiska strukturen och själslivet - en utforskning av hur ideologierna genom socialisationsprocesser verkar i det omed­vetna. Jag talar om en begynnande revolution i och med att det fram tills nu handlat om att finna en lämplig ram att behandla proble­met inom; med andra ord befinner sig fortfarande socialpsykologin som disciplin under uppbyggnad.

På psykologins område - och här slår den härskande ideologin igenom kraftigt - rör den största bris­ten kriterierna för hälsa och sjukdom

Vad beträffar den terapeutiska praktiken och om den kan vara revo­lutionär - för att be­svara den frågan vill jag hänvisa till det som är vår uppgift. Den består i att ta itu med och bearbeta den fruktan som skapar motstånd mot förändring. Genom att man gör detta bryts ett stereotypt och dissocierande mönster vilket fungerar som bromsande faktor när det gäller att dra lärdom av verkligheten - annorlunda uttryckt utgör det disponerande punkt för sjukdomen. I det korrigerande arbetet gör individen/subjektet ett kvalitativt språng varvid en operativ förbindelse av personlig karaktär etable­ras till en annan män­niska …

Om terapeuten blandar samman uppgiften med förarbetet går han in i sjukdomsspelet och agerar i detta. Terapeuten kan komma att gripa sig an med förarbetet - på grund av eget motstånd mot att 'bli medveten' om målet, ett ideologiskt motstånd vilket lägger hinder i vägen för behandlingen - och hamnar därvid i ett lögnaktigt förhåll­ningssätt till det som utgör uppgiften …

Att gå in som agent i en korrigerande process innebär att arbeta med patienten och dennes direkta grupp av närstående genom att under loppet av denna gemensamma uppgifts för­lopp åstadkomma en större förmåga att kritiskt lära av och att påverka verkligheten. 'Bo­ten' består inte i en passiv anpassning - urskillningslös vad gäller normer och värden - utan i att nå en annan nivå, en där man av­lägsnat sig från anklagelser och den kritik som - implicit - finns i det avvikande beteendet (sjukdom).

Det handlar om att etablera en öm­se­sidigt påverkande dialektisk relation med omgivningen. Detta är det hälsokriterium vi an­vänder oss av. …

Vad beträffar hur samhällskriser påverkar den analytiska situatio­nen skulle jag vilja svara med en fråga: Hur skulle de kunna und­vika att påverka? De finns närvarande vare sig te­rapeut och patient är medvetna om det eller ej …

Den sista frågan slutligen gäller hur psykoanalysen bidrar till att socialismen uppnås. Här skulle jag vilja peka på ett missförstånd som kan få vådliga konsekvenser: Även om varje mänsklig handling är en politisk handling, så görs inte en samhällsrevolution med psy­ko­login som utgångspunkt (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Prolog till "Grupprocessen" av Enrique Pichon-Rivière

PROLOG

Connaissance de la mort

Je te salue

mon cher petit et vieux

cimetière de ma ville

où j'appris à jouer

avec les morts.

Cést ici où j'ai voulu

me révéler le secret de

notre courte existence

à travers les ouvertures

d'anciens cercueils solitaires.

Kännedom om döden

Jag hälsar dig

kära gamla stadskyrkogård

där jag lärde mig leka

med de döda.

Här ville jag

låta hemligheten

med vår korta tillvaro

uppenbaras

genom ensamma

gamla kistors sprickor

(Poem skrivet av Enrique Pichon-Rivière 1924)

Syftet med denna prolog är att förtydliga vissa aspekter av mitt referentiella schema genom att utforska dess ursprung och histo­ria. Härvid söks den inre överensstämmelsen i ett arbete, vilket - med dessa texter innehållande olika teman och fokus - uppvisar skilda moment vad beträffar dess teoretiska utarbetande.

Som krönika över tankens vägar är den nödvändigtvis själv­biogra­fisk i och med att en författares referentiella schema har sin struk­tur inte enbart beroende på hur det begreppsligt organiserats. Det vidmakthålls av - och har samtidigt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upplevd erfa­renhet. Genom dessa erfarenheter konstruerar forskaren sin inre värld, vilken - innehållande perso­ner, platser och förbin­delser - genom en skapande process i sin egen takt uttrycks i form av den strategi som ligger bakom upp­täckten.

Man kan säga att min vurm för humanvetenskaperna har sin grund i försöket att klarlägga det dunkel som mötet mellan två kul­turer gav upphov till. Allt från det att mina föräldrar emigrerade från Genève till Chaco blev jag från fyraårsåldern såväl vittne till som del i hur en europeisk minoritetsgrupp inympades i en primitiv livsstil. På så sätt inkorporerades i mig - och inte alls helt åtskilda - två nästan helt motsatta kulturer. Mitt intresse för att observera verkligheten var till en början av förvetenskaplig karaktär - mer exakt uttryckt var det av magisk och mytisk karaktär. Genom den psykiatriska verk­samheten kom det att få en mer vetenskaplig karaktär.

Upptäckten av det flytande i övergången mellan dröm och va­ken­het - närvarande i de myter som var mina följeslagare un­der barn­domen samt i de poem som vittnar om mina första skapande an­strängningar, vilka influerats av såväl Lautréa­mont som Rimbaud - kom mig att allt ifrån tonåren ha en dragning åt det kusliga.

Överraskning och metamorfos - element som uttrycker det kusliga - samt ett magiskt tänkande strukturerat som projek­tiv identifi­kation, skapar en tolkning av verkligheten, vilken är karaktäris­tisk för de landsbygdsbefolkningar som influerats av guaraní-kul­turen. I denna miljö levde jag upp till arton års ålder. Varje upp­fattning om världen är där av magisk karaktär och styrd av skuld. Föreställningar om död, smärta och van­sinne formar det allmänna sammanhanget inom guaraní-my­tologin.

Viss om att det tänkande som följer den formella logikens la­gar döljer ett bakomliggande innehåll - genom olika symboli­seringspro­cesser och som triangulär situation innefattande en relation till dö­den - väckte internaliseringen av dessa primi­tiva strukturer mitt intresse för att avtäcka det implicita.

Placerad i ett sammanhang där orsaksförhållanden sveptes in i fö­reställningar om ödets godtycklighet växer min analytiska böjelse fram som ett behov av att klargöra såväl familjemys­terierna som att utforska de motiv som styrde beteendet inom både närstående och mer avlägsna grupper. Ouppklarade mys­terier i den närmaste omgivningen (vad Freud benämner "familjeromanen") samt ma­giska förklaringar till relationerna mellan människa och natur kom att bestämma min nyfikenhet - vilken utgör utgångspunkt för min böjelse för humanveten­skaperna.

Intresset för att observera de prototypiska personligheter, som i små samhällen får en särskild innebörd, kom att orienteras - ännu ej medvetet - i riktning mot att upptäcka de symboliska modeller genom vilka den sociala gruppens rollsamspel inom sin ekologiska miljö manifesteras.

Något av det magiska och mytiska försvann då inför avtäck­andet av denna bakomliggande men förklarliga ordning - den dialektiskt ömsesidiga relationen mellan människan och hen­nes omgivning.

Min kontakt med det psykoanalytiska tänkandet ägde rum in­nan jag började på den medicinska fakulteten. Det var som att finna en nyckel, vilken gjorde det möjligt att dekodifiera allt som tycktes oförståeligt i språket och det vanliga tänkan­det.

Att börja på universitet, styrd av ett intresse att skaffa mig verk­tyg att kämpa mot döden, och därvid alltför tidigt kon­fronteras med ett lik - vilket paradoxalt nog är en medicine studerandes för­sta kontakt med sitt studieobjekt - innebar en kris. Mitt beslut att verka inom vansinnets område - på sätt och vis en form av död, som dock är reversibel - stärktes där. Mina första närmanden till den kliniska psykiatrin öppnade vägen till ett dynamiskt fokus. Detta skulle, utifrån observa­tioner av det avvikande beteendets fenomeniska aspekter, un­dan för undan leda till upptäcken av de element av historisk, utvecklings- och strukturell karaktär, vilka kom att berika min förståelse av beteendet som en helhet i dialek­tisk utveck­ling.

Observerandet av två tydligt urskiljbara kategorier av fenomen inom det material som patienterna tillhandahöll - det som manifes­teras explicit och det som existerar som latent ele­ment - möjlig­gjorde det definitiva införlivandet av en ny psy­kologis (som redan från första början hade en dragning åt det psykoanalytiska tän­kandet) problematik i mitt referentiella schema.

Kontakten med patienterna och försöket att etablera en tera­peu­tisk förbindelse till dem bekräftade vad jag hela tiden hade anat - att bakom allt "förvirrat" beteende finns en underlig­gande kon­fliktsituation. Sjukdomen är uttryck för ett miss­lyckat försök att anpassa sig till omgivningen. Således kom sjukdomen att framstå som en förståelig process.

Från de första studentåren har jag arbetat på privata kliniker och genom relationen till - och samvaron med - patienter skaffat mig erfarenheter inom det psykiatriska området. Denna permanenta kontakt med alla slags patienter och deras familjer gav mig möjlig­het att lära känna sjukdomsprocessen i sitt sammanhang - i syn­nerhet de aspekter som har att göra med avsöndringsmekanismer.

Jag påbörjade min psykoanalytiska skolning dels genom att som utgångspunkt använda de kunskaper om det förvirrade beteendets struktur och karaktäristika som behandlingen av de sjuka gav, dels genom att låta studier av Freuds verk fun­gera som oriente­ringspunkt. Det hela kulminerade i den läro­analys jag ett antal år senare genomgick hos Dr Garma.

Genom att läsa Freuds arbete om Jensens "Gradiva" tyckte jag mig ha funnit den väg som - med drömmarna och det ma­giska tän­kandet som gemensam nämnare - skulle möjliggöra en syntes mellan konsten och psykiatrin.

Vid behandling av psykotiska patienter - enligt psykoanalytisk teknik och genom utforskning av överföringsprocesser - blev ex­istensen av inre objekt uppenbar för mig. De inre objekten - multi­pla "imagon" - knyts samman i en värld som undan för undan byggs upp genom en internaliseringsprocess. Denna inre värld ut­formas som ett scenario i vilket det är möjligt att - som dynamiskt skeende - igenkänna internaliseringen av objekt och relationer. I detta scenario söker man rekonstru­era den yttre verkligheten. Be­roende på den imaginära över­gången från det "yttre" till den in­trasubjektiva sfären - det "inre" - kommer emellertid objekten och förbindelserna att framträda i förändrad skepnad. Processen är jämförbar med en teaterföreställning. Det handlar där inte om en alltid identisk upprepning av en text. Istället återskapar varje skå­despelare på sitt speciella sätt verket och karaktären. Tid och rum inkluderas som dimensioner i den inre krönika över verk­ligheten som den omedvetna fantasin utgör.

Det analytiska utforskandet av denna inre värld kom mig att - ge­nom formulerandet av begreppet förbindelse - utvidga kon­ceptet "objektrelation". Jag definierar "förbindelse" som en komplex struk­tur bestående av ett - i form av kommunika­tions- och läroproces­ser - ömsesidigt samspel mellan ett sub­jekt och ett objekt.

Dessa relationer av intersubjektivt slag fungerar styrande och de har sin grund i behov, vars skiftningar och intensitet på­verkas av den omedvetna fantasin. Sammantaget utgör detta förbindelsens motivationella fundament. Varje sålunda upp­fattad förbindelse implicerar existensen av avsändare, motta­gare samt ett budskaps kodifiering och dekodifiering. Genom denna kommunikationspro­cess manifesteras såväl innebörden av objektets inkluderande i förbindelsen som dess del i en dia­lektisk - icke-linjär - relation till subjektet. På grund härav hävdar jag att subjekt och objekt öm­sesidigt interagerar och ger varandra näring i alla strukturer av förbindelsekaraktär - och redan genom att använda termen struk­tur poängterar jag de däri ingående elementens ömsesidiga bero­ende. I denna in­teraktion äger den internalisering rum vilken antar en in­trasubjektiv dimension. Huruvida det kommer att handla om en "god" eller en "ond" förbindelse är kopplat till i vilken mån den känsla av belöning eller frustration, som åtföljer det ini­tiala for­mandet av förbindelsen, också karaktäriserar över­gången eller in­ternaliseringen.

De intrasubjektiva relationer - eller internaliserade förbindel­sestrukturer - som kommer till uttryck i den inre världen be­tingar hur man lär av verkligheten. Lärandet underlättas eller försvåras beroende på om mötet mellan det intersubjektivas och det in­trasubjektivas sfär blir dialektiskt eller problema­tiskt - om inter­aktionsprocessen fungerar som en öppen krets i spiralform eller som en sluten krets förlamad av stereotypi.

Den inre världen definieras som ett system i vilket relationer och objekt samspelar varvid de ger varandra ömsesidig näring. I kort­het kan man säga att det intrasystemiska samspelet är per­manent samtidigt som interaktionen med omgivningen upprätt­hålls. Kriterierna på hälsa och sjukdom utformas uti­från den yttre och inre interaktionens kvalitet.

Denna uppfattning om den inre världen, avvisandet av den pri­mära narcissismen samt driftsuppfattningens ersättande med förbindelsestrukturen - varvid förbindelsen ses som ett protolä­rande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konsti­tuerar subjektet som sådant - ledde nödvändigtvis till att psykolo­gin i strikt mening kom att definieras som so­cialpsykologi.

Även om dessa frågeställningar växte fram ur en praxis - och del­vis antyds i några av Freuds verk (Masspsykologi och Jaga­nalys) - innebar formulerandet av dem en brytning med det or­todoxa psy­koanalytiska tänkande, som jag omfattat under de första åren av min gärning och vilket jag ständigt sökt bidra till att sprida. Jag tror att denna brytning innebar ett sann­skyldigt "epistemologiskt hinder" och en djup kris som det tog mig många år att övervinna. Kanske lyckas jag med detta nu i och med att dessa texter publice­ras.

Sistnämnda hypotes kan tyckas bekräftad av det faktum att jag - i och med att jag blev medveten om de väsentliga förän­dringarna i min referensram - ägnade mig mer intensivt åt undervisning, vilket också bröt den tidigare rytmen i min skrivna produktion. Endast i texterna "Användning av To­franil i familjegruppsbehandling" (1962), "Operativ grupp och teorin om den enda sjukdomen" (1965) samt "Introduktion till en ny problematik för psykiatrin" (1967) lyckas jag på ett mer heltäckande sätt formulera mitt konceptu­ella schema - även om vissa grundläggande aspekter mycket kon­cist knyts sam­man nyligen i "Förslag och metodologi för en skola för social­psykologer" och "Operativ grupp och dramatisk modell" (presenterade 1969 i London vid Internationella Kongressen i soci­alpsykiatri respektive Buenos Aires vid den Internationella Kon­gressen i Psykodrama).

Det sätt mitt arbete - utforskandet av beteendets struktur och mening, samt uppdagandet av dettas sociala karaktär - banat sig väg har skett i form av en praxis, vilken uttrycks i ett kon­ceptu­ellt, referentiellt och operativt schema.

Utforskningens nuvarande syntesform kännetecknas av en kon­vergerande epistemologi i vilken humanvetenskaperna rik­tar sitt huvudsakliga fokus mot ett enda mål - den "män­niska-i-situatio­nen" som synliggörs genom att tas upp till be­handling utifrån olika dimensioner. Det handlar om en tvärve­tenskap med interdisciplinär metodologi. Denna fungerar som operationell enhet och möjliggör därmed en större förståelse av kunskapsobjektet. Därvid kommer också de tekniker, som används för att närma sig kunskapsobjek­tet, ömsesidigt att berika varandra.