Hemsida med fokus på Enrique Pichon-Rivière, den argentinska socialpsykologin, operativ grupp och argentinsk psykoanalys.

Denna hemsida (som skapades omkring 2005) har ett nytt format jämfört med tidigare och delvis ett annat innehåll. Inga nya texter lades till den gamla hemsidan efter år 2010. En del av de texter, som nu kommer att finnas på sidan, fanns på den gamla hemsidan; andra texter är nya. Vad som är nytt - jämfört med den gamla hemsidan - är att det finns ett utrymme efter texten för läsaren att kommentera innehållet. Det kommer också att finnas länkar till andra intressanta hemsidor (företrädesvis spanskspråkiga) med anknytning  till denna sidas tema.

OBS: 5 böcker om och med Enrique Pichon-Rivière finns nu upptryckta.

Vicente Zito Lema: “Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne”.

Enrique Pichon-Rivière: “Förbindelseteorin”.

Enrique Pichon-Rivière: “Textantologi”.

Sören Lander (red): “Antologi - en lång sydamerikansk resa i tid och rum”.

Gladys Adamson: “Argentinsk socialpsykologi. Enrique Pichon-Riviére, operativ grupp och förändring i praktiken”.

Om intresse finns att köpa - kontakta mig på nedanstående email-adress! Se även “New Page” på den här hemsidan.

OBS! För den som önskar komma i direkt kontakt med websidans skapare, dvs Sören Lander, kan han nås på följande email-adress:

ObS! Para quien desea entrar en contacto con el creador de esta página web, es decir Sören Lander, es posible communicarle via la siguiente dirección de email:

bleger.fanny@telia.com

……………………………………………………………………………………..

Det är argentinaren Enrique Pichon-Rivière (1907-77) - psykiatriker, psykoanalytiker och so­cialpsykolog - som utgör centralt namn på hemsidan. Första gången jag överhuvudtaget hörde namnet var under en föreläsning i klinisk psykologi på psykologutbildningen i Göte­borg 1985. Den som nämnde honom var Mats Mogren, på den tiden an­svarig för klinisk psykologi-delen på PEG (de två sista åren av psykolog­utbildningen). Mats hade tillsammans med andra psykologstudenter i mitten av 1970-talet startat Göteborgs Psykoterapiinstitut (GPI). Inspi­ratörer och medgrundare var de argentinska psykoanalytikerna Angel och Dora Fiasché, vilka bägge var tidigare disciplar till Pichon-Rivière. Det var på det här sättet den argentinska psykoanalysen med sin mer socialpsykologiskt influerade filosofi kom till Sverige.

Mitt specifika intresse för den gruppoperativa metoden väcktes i mitten av 90-talet när jag (för Göteborgs Psykoterapi Instituts räkning) översatte texter av Pichon-Rivière som bland annat behandlade den operativa gruppen. Jag skrev därefter min utbildningsuppsats om operativa grupper och det ”pichonska” tänkandet när jag utbildade mig till gruppsykoterapeut på Psykoterapisällskapet i Stockholm 2001-2003. En del av ”fältarbetet” bakom uppsatsen bestod i en resa till Argentina där jag - förutom paret Fiasché - även intervjuade Ana Quiroga (Pichon-Rivières änka), en av dagens förgrundsfigurer inom det gruppoperativa tänkandet.

Pichon-Rivière hade sin ”storhetstid” främst på 50- och 60-talet, delvis kopp­lat till den antipsykiatri som då växte fram som en protest mot den tidens psykiatriska vård med sina starka biologisk-medicinska betoning. På sin väg från ett individuellt mot ett gruppsligt perspektiv kom han bland annat att skapa ”den operativa gruppen”; som en ”anordning” vilken kunde användas till såväl terapi, lä­rande som annat som har med grup­per att göra. Pichon-Rivière är dock upphovsman till en hel teori om livet i grupper och - mycket av hans grupptänkande hänger samman med den argentinska variant på socialpsykologi han bidrog till att skapa.

Den socialpsykologi Pichon-Rivière postulerar skulle kunna definieras som en kritik av vardagen där utforskandet av det uppenbara eller vardagliga (som uttryck för den sociala ordningen) ses som en mer eller mindre ”kungsväg” för att nå fram till de mest determinerande (”implicita”) sociala relationerna (jmfr Freud och drömmen som en kungsväg till det ”implicita” omedvetna). Och ”Vardagen” utgörs av den familj vi fötts in i, den familj vi lever i, den dagstidning vi läser, television, bio, teater, mat, mode, kommunikationsmedel, arbete, sport, kön, konsum­tionsmönster, var­dagsekonomin, den musik vi lyssnar på etc. I denna vardagsverklighet framstår människor som exempelvis taxichauffören, tidningsförsäljaren eller cigarettförsäljaren som nyckelpersoner. Enligt Pichons mening utgör de ”den allmänna meningen i koncentrat”. ”Det vardag­liga” kan utifrån detta perspektiv beskrivas som ett slags myt om det som är "naturligt", "evigt", "verklighet", "det som bara är" etc; samhällets realiteter såväl visar sig i som döljs bakom det vardagliga.

"(Pichon) berättar hur han (i tonåren) ... utförde sin första icke-deltagande observation - arketyp och modell för hur de operativa gruppernas samordnare utbildades: "Exempelvis samlades byns kvinnor en gång i veckan i vårt hus för att prata. Min mor deltog aktivt i dessa möten. Jag hade ordnat ett hål att se och lyssna genom. På så sätt noterade jag de motsättningar och det skeende som ägde rum i dessa grupper. Och jag tror att det var där jag - som icke-deltagande observatör - fick mina första kunskaper om hur mänskliga grupper fungerar. Man kan säga att det var en undervisning genom nyckelhålet" (Brito: Pichon-Rivières egensinnigheter).

Enligt detta socialpsykologiska synsätt (vilket till betydande del vilar på psykoanalytiska postulat) genomförs en kritik av det vardagliga genom att ”det som bara är” ifrågasätts. Kritikens konsekvenser kan leda till avmytifiering och övervinnande av illusioner eller fantasier kopplade till vissa företeelser. Tänkandet är dialektiskt …

…………………………………………………………………………

Svenska: Vem är då jag som skapat hemsidan? Jag heter Sören Lander. Jag är psykolog och psykoterapeut med gruppanalytisk inriktning. Sedan åtminstone mitten av 90-talet har jag ägnat mig åt att översätta argentinska texter om psykoanalys och psykologi. Med jämna mellanrum har jag förvånats över bristen på översatta texter överhuvudtaget från just Argentina med sina mycket rikhaltiga och avancerade teoretiska bidrag inom framförallt det psykoanalytiska området. Jag har därför haft en stark önskan att sprida mer information om denna psykologiska tradition (som har såväl ett individuellt som gruppsligt fokus). Den här hemsidan gör att jag kommit en bit på väg mot detta mål.

Español: Quién soy yo entonces quien ha creado la página-web? Me llamo Sören Lander. Soy psicólogo y psicoterapeuta (grupoanalista). Desde los años 90 más o menos me he dedicado a traducir textos psicoanalíticos y psicológicos de español al sueco. Sobre todo me he enfocado sobre el psiquiatra, psicoanalista y psicólogo social argentino Enrique Pichon-Rivière. La página web se enfoca en primer lugar en textos que tienen que ver con el pensamiento “pichoniano”.

English: Who am I then that has created this web-page? My name is Sören Lander. I work as psychologist and psychoterapeut (groupanalytic). Since the middle of the 90s I have been translating texts of psychoanalytic and psychological caracter from spanish to swedish. My focus has especially been the argentinian psychiatrist, psychoanalyst and socialpsychologist Enrique Pichon-Rivière. This web-site has its focus primarily on texts about ”the pichonian thinking”.

………………………………………………………………………………….

Konceptet “Operativ grupp”

En av Pichon-Riviéres nära medarbetare, José Bleger, har i Grupos operativos en la enseñanza (Operativa grupper i undervisningen) givit följande definition av operativ grupp: An operative group is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team.

Den operativa gruppen skiljer delvis ut sig från övriga gruppkoncept genom att ha en explicit uppgift att lösa. Denna uppgift utgör också den operativa gruppens egentliga motiv för att finnas till. Man kan till och med uttrycka det som att uppgiften är gruppens egentliga ledare. Det grundläggande i metoden är att gruppen - med betoning lagd på att skapa ett för gruppen relevant ECRO - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift.

Pichon-Rivière formulerade det begreppsliga ”verktyget” ECRO/CROS (ECRO = Esquema conceptual referencial y operativo; CROS = Conceptual referential operative schema) eller Konceptuellt, Referentiellt och Operativt Schema, vilket kan ses som en flexibel ”tankeapparat för att tänka verkligheten”. I denna understryker han såväl de begreppsliga elementen (det ytstrukturella) som den egna ”livsresan” (det djupstrukturella). Den referentiella aspekten i ett ECRO/CROS pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Att schemat refererar till en viss bestämd sektor av verkligheten är något fundamentalt i och med att inget begreppsligt schema kan täcka in hela verkligheten. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar här det som i andra referentiella sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten.

Det är det ömsesidigt omvandlande (dialektiska) samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” en människas ECRO/CROS utgör. ”Upptäckter” möjliggörs av hur pass adekvat un­dersökarens begreppsliga schema är satt i förhållande till karaktä­ristika hos de fenomen som undersöks. Därför bör ett ECRO/CROS också vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då som ett öppet modifierbart system. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter.

…………………………………………………………………………………

Under rubrikerna “Essäer” och “Artiklar” har jag lagt texter som i någon form publicerats. Under rubriken “Övrigt” har jag lagt egna texter som behandlar temat Pichon-Rivière, operativ grupp etc. I dessa egna texter finns också beskrivningar av de tillämpningar jag själv varit med om att göra under åren 2004-2012. Rubriken här är “Erfarenheter 2004-2012”.

De illustrationer (egentligen målningar med signaturen “Inecita”) som finns i texterna är gjorda av Inés del Carmen Lander.

………………………………………………………………………………………………….

Slutligen - en dokumentärfilm har gjorts om Pichon-Rivière. Den heter “El Francesito”. Filmen kommer att visas dag 1 (tisdagen den 6 oktober) på Psykoterapimässan i Stockholm. I mässkatalogen presenteras inslaget på följande sätt:

”El Francesito, en (o)möjlig dokumentärfilm om Enrique Pichon Rivière” i regi av Miguel Kohan

I denna dokumentär från 2017 tecknar regissören (likt en Sherlock Holmes) genom intervjuer och tillbakablickar bilden av den legendariske argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon Rivière (1907 1977). Han var en sannskyldig kulturell gränsöverskridare (guaraníkultur, psykoanalys, konst, fotboll, tango, journalist etc.) i det Argentina, som från 1940-talet och framåt kom att utvecklas till ett av världens psykoanalytikertätaste länder (och där Pichon Rivière var en av initiativtagarna och någon att fortfarande nästan obligatoriskt hänvisa till inom psykoanalytiska kretsar i Sydamerika).

En kort inledande bakgrund till Pichon Rivière ges av Sören Lander innan filmen och efteråt finns visst utrymme för diskussion och frågor. Undertexterna till filmen har översatts från spanska till svenska av Sören Lander och Inés del Carmen Lander.

Enrique Pichon-Rivière – en introduktion till filmen tänkt att hållas i Göteborg.

Något inledningsvis om den argentinske regissören Miguel Kohan. Han har en bakgrund som psykoanalytiker och socialpsykolog (utbildad på Pichon-Riviéres Skola i Buenos Aires under juntatiden) och utbildade sig sedan tiall regissör på University of Californa. Och det var med projektet El Francesito han blev antagen till utbildningen.

Utmaningen med att göra filmen var att finna ett slags metafor som kunde ge en bra bild av en person vars personlighet hade berört honom djupt. Det var uppenbart att ord vare sig skulle räcka eller göra Pichon-Rivière rättvisa – så hur då att forma en bild av någon som inte längre existerar och som hade en stark tro på vikten av att verbalt kunna dela med sig? Att besöka de platser Pichon-Rivière levt på under sin uppväxt samt vad de betytt för honom tycktes för Kohan vara en möjlig väg att – som regissör -såväl öppna sitt sinne som att finna en estetisk uttrycksform.

Vad vi således ser här är resultatet av detta sökande efter ett filmiskt uttryck för denna så fascinerande personlighet inom argentinsk psykoanalys, psykiatri och socialpsykologi.

En kort bakgrundsteckning kan vara på sin plats. Enrique Pichon-Rivière (1907-77) föddes i Genève av franska föräldrar, som emigrerade till Argentina när han var mycket ung. Han växte upp i den glest befolkade nordöstra delen av Argentina (Chaco-provinsen), där inslaget av den indianska guaraní-kulturen var påfallande. Enligt egen utsago kom denna miljö att ha ett viktigt inflytande på honom och hans framtida liv.

Pichon-Rivière utbildade sig till läkare (psykiatriker) och psykoanalytiker och blir under sin bana ett av de stora namnen inom argentinsk psykoanalys, gruppteori och socialpsykologi. Han är en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet). Enligt Dictionnaire de la Psychanalyse (Elisabeth Roudinesco och Michel Plon, 1997) var Pichon-Riviére den störste av de argentinska psykoanalytikerna och, tillsammans med Marie Langer, en av de mest eminenta figurerna inom den latinamerikanska psykoanalysen. I psykoanalytiska texter från främst Argentina och andra sydamerikanska länder finns ofta hänvisningar till hans texter.

I större utsträckning än som textförfattare hade Pichon-Rivière dock en förmåga att muntligt trollbinda sina åhörare. En av Pichon-Riviéres ”lär-jungar”, psykoanalytikern José Bleger (ett annat stort namn inom argentinsk psykoanalys), hävdade att Pichon-Rivières levande dynamiska tänkande fungerade bättre i personliga muntliga framställningar än i den skrivna textens mer bundna form. De lektioner han höll antog snarast formen av arbetsgrupper; åhörarna deltog därvid aktivt i ”en atmosfär av intellektuellt och vetenskapligt skapande”, varvid de teman som togs upp utsattes för revideringar och ombearbetningar. Egentligen borde man, enligt Bleger, snarare diskutera Pichons praxis än hans teorier. Han hade (enligt ögonvittnen) stor förmåga att uppfatta olika situationer, intervenera i dem och därefter konstruera teorier utifrån interventionerna.

Hans interdisciplinära tänkande kan i mycket beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken. Och han rör sig inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichons 70-årsdag 1977 (några veckor före hans död). Här fanns psykiatriker, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.

Den pichonianska rörelsen är fortfarande livligt verksam i den latinska delen av världen (olika länder i Sydamerika och främst Spanien, Italien och Frankrike i Europa) och hade senast i september 8-10 en sammandragning i Salvador Bahía i Brasilien där man kunde delta via såväl Zoom som genom att vara fysiskt på plats. Under pandemitiden hanterade man svårigheten att träffas fysiskt via Zoom-plattformen och gjorde erfarenheter som säkert är igenkännbara för den som behövt arbeta digitalt under pandemin.

Då detta är en film, som handlar om en figur som kanske inte är så bekant för alla kan det vara av värde att få veta lite om de saker och den kontext som tas upp i filmen.

Den inledande scenen berör sökandet efter några bevarade röstinspelningar där huvudpersonen Pichon-Rivière själv kommer till tals. Det är sonen Joaquín Pichon-Rivière (själv socialpsykolog) som talar om detta i telefon med regissören Miguel Kohan.

Nästföljande scen utspelas på det mentalsjukhus i Buenos Aires där Pichon-Rivière arbetade ett antal år på 40-talet och där han prövade nya behandlingsmetoder inom den tidens mycket biologistiska och traditionella psykiatri. Han sökte få psykoanalytiker att intressera sig för att arbeta på mentalsjukhus och han prövade där också det koncept – operativ grupp – som han sedan skulle komma att utveckla under framförallt 60- och 70-talet. Det konceptet har levt vidare bland hans efterföljare i såväl Sydamerika som Sydeuropa – och faktiskt även i Göteborg (Göteborgs Psykoterapi Institut) dit det kom via en av Pichon-Rivières tidiga disciplar, Angel Fiasché och hans hustru Dora, på 70-talet. I denna scen från mentalsjukhuset ska man placera ut en byst av Pichon-Rivière samtidigt som sonen Joaquín håller ett kortare anförande.

Joaquiń berättar därefter lite om Pichon-Rivières bakgrund. Filmen rör sig här i det område i nordöstra Argentina där familjen bodde, ett område till stora delar bestående av djungel som sträcker sig in i bl a Bolivia och Brasilien.

Nästa scen tar upp hur influenser från den indianska guaraní-kulturen troligtvis givit bidrag till Pichon-Rivières lite annorlunda tänkande. Det är en mytologisk värld som beskrivs i entusiastiska ordalag av Vicente Zito Lema, vilken i slutet av 70-talet gjorde en lång intervjuserie med Pichon-Rivière. Intervjuerna sattes samman till en bok – Conversaciones con Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura – och har sedan dess fått en nästan legendarisk status och ett ”måste” att läsa för de som intresserar sig för Pichon-Rivière och hans sätt att tänka. Boken finns översatt till svenska under titeln ”Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne” och kan köpas av undertecknad.

Ana Quiroga (hans sista livskamrat) berättar därefter ytterligare om Pichon och hans förhållande till guarani-kulturen och den franska kultur (via föräldrarna) som också i hög grad påverkat honom.

Surrealismen är ett viktigt kapitel i Pichons liv. Filmen kommer in på en viktig fransk föregångare till surrealismen, Conde de Lautréamont – en figur som fängslade Pichons intresse. Han skrev en del om Lautréamont på 40-talet och kom i samband med sina utforskningar i Paris om dennes liv även i kontakt med Jacques Lacan och den grupp surrealister som fanns där.

Natten och nattens liv fascinerade Pichon och han kom att röra sig inom sådana marginella världar som bohemernas, bordellernas, tangons etc – erfarenheter som formade en del av den referensram (ECRO) som utgjorde bakgrund till delar av hans behandlingstänkande.

I nästa scen kommer sonen Joaquín på nytt in i handlingen och berättar om den tid när Pichon sparkades från mentalsjukhuset därför att han introducerade en ny behandlingsfilosofi där (och då också kom i konflikt med konservativa ultrareaktionära nazi-grupper på sjukhuset).

En kort inslag följer med en av Pichons lärjungar – Avenburg – som i korta ordalag beskriver vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet” (existerande-intervention-emergent-nytt existerande etc), något som utgör en kärna i Pichons sätt att bedriva såväl individual som gruppbehandling.

Ytterligare en lärjunge uppenbarar sig sedan, en mer färgstark figur som senare kom att ytterligare utveckla Pichons metoder bland fattiga människor i Argentina. Han heter Alfredo Moffatt och uppehåller sig vid de ”egensinnigheter” som präglade Pichon och hur han på detta sätt kom att gå på tvärs mot den tidens psykoanalytiska tänkande i Argentina.

Pichon var mycket fotbollsintresserad och bildade under sina tidigare år en fotbollsklubb i sin uppväxtprovins (klubben finns fortfarande kvar och vi gör ett kort besök där). Pichon använde fotbollen som ”metafor” för skeenden framförallt inom gruppsammanhang och för att belysa vissa viktiga aspekter.

Åter till Joaquín Pichon-Rivière som berättar om hur faderns äktenskap med den första viktiga kvinnan i hans liv, Arminda Aberastury (berömd argentinsk barnanalytiker), gradvis bryter samman i mitten på 50-talet. Uttryckt i filmens språk kommer detta skeende också att metaforiskt illustrera Pichons väg från psykoanalysen mot sin egen variant av socialpsykologi (en variant som lade stor betoning på att vara operativ och handlingsinriktad).

Dottern till Pichons andra viktiga kvinna i livet (Coco med vilken han var gift 1959-64) berättar om den tiden och dess tragiska upplösning (Coco dör i en bilolycka).

Ana Quiroga berättar så om hur hon och Pichon i mitten av 60-talet (då de träffades) började intressera sig för vardagslivet och hur kunskap om detta var en viktig ingrediens i att kunna ”läsa” vad som skedde i samhället (utforskandet av det uppenbara eller vardagliga – det explicita – som en mer eller mindre ”kungsväg” /jämför Freuds utsaga om drömmen som en ”kungsväg till det omedvetna”/ för att nå fram till de mest determinerande, implicita, sociala relationerna). Tillsammans gav man ut en bok om detta baserad på de krönikor Pichon skrev i en tidning under 60-talet.

Pichon var, som tidigare nämnts, mycket kulturintresserad och rörde sig mycket i dessa kretsar. Nästa scen i filmen tar upp något om detta i form av en filmregissör (Stagnaro) och en konsthantverkare (Kovacs).

Filmen avslutas med att man till sist ändå hittar en röstinspelning med Pichons röst där denne berättar om händelser från sin barndom.

En trailer med engelsk undertext finns på följande websida:

https://www.youtube.com/watch?v=BYiFQpOn0HE El Francesito

Några repliker från filmen :

Det Pichon gjorde i psykiatrin, i psykoanalysen och i socialpsykologin

hade han inte gjort om han inte kunnat drömma ...

om han inte upplevt urskogens värld.

Och denna urskogens värld ...

är inte bara urskogen

Det är kulturen i urskogen …

Och denna urskogens kultur

bärs av konkreta personer

med ett väl definierat paradigm –

Guaraní-kulturen ...

Om vi erinrar oss Pichons sista föreläsning

där han säger att han inte skulle varit det han är,

att han inte skulle skrivit eller analyserat det han tänkte ...

Om det inte funnits en bidragande påverkan

från Guaraní-kulturen.

Jag kan inte föreställa mig Pichon utan de år han levde där ...

dessa barndomsår med allt de säger oss.

Och man kan inte heller säga

att Guaraní-kulturen uttömmer den läsning

man kan göra av Pichons verk.

Men jag är säker på att det mest drömliknande,

rätten till det ”deliriösa”

som Pichon tillämpade -

utan att någon givit tillgång till detta -

vore omöjligt att rädda, återberätta, fördjupa sig i och återvända till -

och att idag ge spiralform –

om inte denna dröm,

detta drömliknande, funnits.

…………………………………………………………………………………

Vad han gjorde var att lyssna på alla berättelser om denna rotlöshetens förfärliga smärta …

Något som Pichon utan tvivel var känslig inför i och med att han hade sina egna uppslitna familjerötter.

Familjen som emigrerar ...

och dessutom något som han sett mer än något annat på mentalsjukhuset.

Det var så att majoriteten av patienterna hade en historia av uppslitna rötter

antingen från Europa

eller från det inre av Argentina.

………………………………………………………………..

Och han arbetade mycket med förhållandet "här-och-nu-med-mig".

Och därvid etablerade han en dialektik mellan "det existerande", som är det patienten kommer med;

"tolkning", som är vad analytikern säger

Och därefter studeras "emergenten", som är patientens svar.

Han överskred gränser, men inte med buller och bång utan i sitt tänkande.

Allteftersom upplöstes de kategorigränser som fanns vid ett givet ögonblick ...

och gradvis upplöstes gränserna mellan psykoanalys och familjeanalys, psykoanalys i grupp.

…………………………………………………………………………….

Detta med det begreppsliga, referentiella och operativa schemat (ECRO) ... det är fantastiskt.

Jag tänkte att till och med tekniskt var detta fundamentalt ...

att ha en säkerhet i ett begreppsligt schema

som tillåter en att fokusera på vadhelst behov det kan röra sig om

och att mer eller mindre ha tillgång till verktyg för att lösa dessa.

Detta är Pichonianskt till 100 %.

………………………………………………………………..

Länkar med anknytning till Pichon-Rivière:

http://www.gpsi.se/ Göteborgs Psykoterapi Institut

https://psicologiasocial.com.ar/escuela/ Escuela de Psicología Social del Sur (Gladys Adamson)

https://www.edudispsicosocial.com/ Primera Escuela Privada de Psicología Social (Ana Quiroga)

http://www.bleger.org/ Centro Studi e Ricerche “José Bleger” (Leonardo Montecchi, Rimini)

http://psicologiagrupal.cl/ Escuela de psicología grupal y análisis institucional (Chile, Horacio Foladori)

http://www.area3.org.es/ Tidskrift för socialpsykologi, Madrid (Federico Suárez etc)

https://www.gruppterapi.org/pa-gang/ Svenska föreningen för gruppsykoterapi och grupputveckling

http://matrixtidsskrift.no/ Matrix Nordisk tidskrift för psykoterapi

http://divan.nu/ Divan, tidskrift för psykoterapi