Som en följd av CIGO-konferensen i Chile 2014 och de kontakter som då knöts gjorde Gladys Adamson (från Escuela de Psicologia Social del Sur i Buenos AiresJ) ett besök på Göteborgs Psykoterapi Institut i september månad 2015 (hon fortsatte sedan till Rimini och Madrid för att träffa de ”pichonianska” utövare som finns där).
Vid besöket i Göteborg höll Gladys dels ett fem-dagars seminarium om Pichon-Riviére och dennes tankevärld, dels ett seminarium om Lacan.
Den text som följer här nedan baseras dels på skrivet material från Gladys-seminarierna om Pichon-Rivière, dels på mina anteckningar från dessa seminariedagar där jag dels lyssnade på Gladys inledande föreläsning vid varje seminariedag, dels fungerade som observatör i en av de operativa grupper, som sedan bearbetade Gladys föreläsning enligt gruppoperativ metodik.
Det är till stora delar ”anteckningsråmaterial” från Gladys föreläsningar jag presenterar och med några sammanfattande kommentarer omkring det som sägs i gruppdiskussionen. Den svenska verkligheten då i september 2015 finns med som en fond och (samhällsdebatten om mottagandet av asylsökande - vilket några månader senare kom att ge upphov till en förändring av den svenska migrationsspolitiken) och återspeglas lite i mina anteckningar om vad Gladys sade under dessa dagar.
Utifrån vad som växer fram hos mig under skrivarbetet kommer jag att lägga till reflektioner nu 4 år senare och med den tid som förflutit från seminariedagarna som en bakgrund.
Men vem är då Gladys Adamson?
Doktor Gladys Adamson kommer således från Argentina. Hon är licensierad i psykologi och med examen från Universidad de Buenos Aires (1969), doktor i socialpsykologi på Universidad J. F. Kennedy (2012). Som professionell identifierar hon sig med tiden dock mest som direkt lärjunge till dr Enrique Pichon Rivière (se nedan). De sista tio åren av dennes liv kom Dr Adamson att inta olika roller: som elev, samordnare för grupper och undervisare. När Enrique Pichon Rivière hotades till livet av ”Triple A” (en parapolisiär grupp under 70-talet) tog han nattetid skydd i Dr Adamsons bostad; detta räknar hon också som en ovärderlig vardagserfarenhet tillsammans med den hon betraktar som sin lärofader.
Dr Adamson besitter en bred erfarenhet från såväl argentinska universitet (Universidad de Quilmes, Universidad de Buenos Aires, Universidad del Salvador, Universidad CAECE) som utländska sådana (Universidad Luis Amigó i Colombia, Universidad San Andrés i Bolivia, Universidad Tomas Aquino i Colombia) samt diverse undervisnings- och socialpsykologiska organisationer i Paraguay och Uruguay.
Hon har bakom sig många föreläsnings- och konferenserfarenheter från såväl inhemska som internationella kongresser.
Hon är författare till följande böcker:
2018 - Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) Buenos Aires, Lugar Editorial.
2014 – La Psicología Social de Enrique Pichon Rivière. Una perspectiva Sociopsicológica (Enrique Pichon Rivières socialpsykologi. Ett samhällspsykologiskt perspektiv). Buenos Aires, Lugar Editorial.
2011 – Psicologia Social y el Tercer Milenio reedición revisada y ampliada (Socialpsykologi och det tredje millenniet, reviderad och utbyggd utgåva), Lugar editorial, Buenos Aires.
2005 – Psicología Social para Principiantes (Socialpsykologi för nybörjare), Editorial Era Naciente y Longseller, Buenos Aires.
2002 – Universidad y Verdad (Universitet och sanning), tillsammans med andra författare. Red. Claudia Vélez de la Calle, Antonio Arellano och Alberto Martínez. Artikel av Gladys Adamson: ”Del homo academicus al homo pensador” (Från homo academicus till homo tänkaren”. Anthropos. Barcelona, España.
2001 – La Psicología Social frente al Tercer Milenio (Socialpsykologin inför det tredje milleniet), Editorial Labriego. Buenos Aires, Argentina. Återutgiven 2007.
1992 – Psicología Social hoy (Socialpsykologi idag), tillsammans med andra författare. Red. Graciela Rozemberg, Lugar Editorial. Buenos Aires, Argentina.
1990 – Argentina: mujeres y varones en la crisis (Argentina: kvinnor och män i krisen), tillsammans med andra författare. Red. Blanca Ibarlucía och Virginia Haurie. Ed. Imago Mundi. Colección Argentina Debate. Buenos Aires, Argentina.
1989 – Creatividad, Arquitectura e Interdisciplina (Kreativitet, arkitektur och tvärdisciplin), publicerad av Ecole Politechnique Federale de Lausanne, Suiza. Valda föreläsningar från ”Internationell dialog om kreativitet” 1989. Genève, Schweiz.
1985 – Creatividad en Arquitectura desde el Psicoanálisis (Kreativitet i arkitektur utifrån psykoanalysen), i samarbete med Dr C. Martínez Bouquet och arkitekt J. Sarquis. Ed. Paidos. Speciellt omnämnande av undervisnings- och justitieministeriets kultursekreterare vid nationella arkitekturprisutdelningen år 1983/86. Buenos Aires, Argentina.
1978 – Indios y Inmigrantes. Una historia de vida (Indianer och immigranter. En historia om livet), i samverkan med Marcelo Pichon Rivière. Ed. Galerna. Buenos Aires, Argentina.
För närvarande är Gladys Adamson rektor och undervisar vid La Institución Educativa de Nivel Superior Escuela de Psicología Social del Sur i Buenos Aires, Argentina. Med sina undervisningsinsatser är hon någon att referera till i Argentina och utlandet vad gäller den av Enrique Pichon Rivière skapade argentinska varianten av socialpsykologi.
………………………………………………………..
När Göteborgs Psykoterapi Institut gick ut med annonser om seminarierna skedde detta på föjande sätt:
Ett nytt perspektiv på socialpsykologin och på gruppteknik
Vi är glada att få presentera en socialpsykologisk kurs vars teoretiska och praktiska kunskapsinnehåll under många år har fördjupats, vidareutvecklats samt med stor genomslagskraft tillämpats i den latinamerikanska världen. Grundaren av denna socialpsykologi är den argentinska psykiatrikern och psykoanalytikern Enrique Pichon-Riviére.
Vi vänder oss till dig som är lärare, socialarbetare, psykolog, psykoterapeut eller har ett likartat yrke. Du är intresserad av eller arbetar med socialpsykologiska spörsmål, grupprocesser och/eller ledarskapsfrågor.
Du har här tillfälle, att via Gladys Adamson, leg. psykolog/socialpsykolog och doktor i socialpsykologi, få tillgång till denna värdefulla kunskap. Gladys är rektor och ansvarig för ”Escuela de Psicologia Social del Sur” i Buenos Aires. Denna institution är en privat högskola som ger utbildning i kommunikation och socialpsykologi. Gladys har författat ett flertal böcker och artiklar i ämnet.
Kursen fokuserar på det obevekliga samspelet mellan människan och världen, det vill säga på kommunikation, förvärvande av kunskap (lärandeprocessen) och betydelsen av människans inre och yttre relationer. Under utbildningen förmedlas den operativa gruppens teknik, en specifik form av gruppmetod.
Kursen kommer att ges 21-25 september 2015.
…………………………………………………………………………..
En bok av Gladys – Psicología Social para Principiantes (svensk titel: ”Argentinsk Socialpsykologi. Enrique Pichon Rivière, operativ grupp och förändring i praktiken”) – översattes till svenska av undertecknad och fungerade som referensmaterial och litteratur att läsa in före seminariet. Boken skickades ut i förväg till alla som anmält sig som deltagare. Baksidestexten till boken lyder som följer:
Problematiska otrygga förutsättningar har vuxit fram genom att både individers och familjers ”projekt” och det som binder människor till varandra (förbindelseskeenden) brutit samman. Den globaliserade erans människa behöver rekonstruera sina sätt att tänka, känna och handla i världen för att på så sätt bli förmögen att skapa nya, härbärgerande och stödjande sociala nätverk, vilka gör det möjligt att återfinna livsprojekt och mening med livet. Den argentinska varianten av Socialpsykologi understödjer den typen av verksamhet.
”Argentinsk Socialpsykologi. Enrique Pichon Rivière, operativ grupp och förändring i praktiken” presenterar detta slags specialiserade vetande med utgångspunkt i ett latinamerikanskt perspektiv – som ”vetenskapen om samhällsförändringsinriktad interaktion” för att använda sig av Enrique Pichon Rivières egna ord. Baserad på detta betraktelsesätt, och genom etisk och ideologisk positionering (uttryckt som engagemang för att åstadkomma ett mer jämlikt samhälle), står (den argentinska) Socialpsykologin för något mer än blott och bart val av metod.
I egenskap av direkt lärjunge till Pichon Rivière utvecklar bokens författare Gladys Adamson här såväl teoretiska begrepp som kunskaper om en praktik. Dessutom ger hon sig i kast med biografin över en psykoanalytiker, vars intellektuella väg och pionjärartade sökande växer fram som något livsviktigt inom ett ämnesområde, där dettas instrumentella och operationella karaktär tvingar fram ständig teoretisk förnyelse.
…………………………………………………………………………………………….
Gladys delar även ut ett par översättningar till engelska av några Pichon-föreläsningar. Jag börjar översätta en av dessa (se nedan) och kommer en bit på vägen (till stora delar beroende på min kännedom om den pichonianska teorivärlden) innan texten börjar bli obegriplig och jag tvingas avsluta översättningen. Möjligen handlar det om en Google-översättning från spanska till engelska och att den fungerade till en början, men därefter inte (när det blev alltför många specifikt pichonianska termer och begrepp). Nedanstående översatta textavsnitt är dock korrekt och jag återger det därför här (som en del av bakgrunden till Gladys-seminarierna).
Primera Escuela Privada de Psicología Social.
Föreläsning av Dr Enrique Pichon-Rivière.
Första året: 1968
Denna första föreläsning kommer att ge en allmän bild av vår uppgift och av skolans målsättningar.
Vad är en socialpsykolog? Inom vilket område är han aktiv? Vilka verktyg använder han? Vilka är hans referensramar (referentiella scheman) och i vilken utsträckning kan han vara en ”förändringsagent” i samhället?
Skolans målsättning är att utbilda socialpsykologer. Härvidlag finns tre grundläggande aspekter:
Socialpsykologen är en social förändringsagent;
Förändringsverktyget utgörs av den operativa gruppen;
Området för förändring skiftar från fall till fall där varje nivå och struktur kan vara politisk, ekonomisk, social, familj, individuell etc.
När vi studerar dessa kommer vi att börja med den psykosociala nivån, som utgörs av individens relationer till sin omgivning. Den andra nivån utgörs av det sociodynamiska, vilket består i att studera grupper. Utifrån vårt tankeperspektiv bör grupperna lämpligen vara heterogena i och med att vad vi, generellt sett, kommer att fokusera på är ett kunskapsobjekt vi benämner ”inter-science”; det vill säga ett antal vetenskaper grupperade på ett sådant sätt att det finns interaktion dem emellan och där tekniken är interdisciplinär. Av den anledningen föredrar vi att gruppernas medlemmar kommer från olika bakgrund.
Oavsett nivå kan vem som helst arbeta i en grupp och bidra till den i och med att de erfarenheter som förs till gruppen kommer från vardagslivet (det vill säga från vanliga vardagshändelser vilka fungerar som en naturlig modell för våra kunskaper).
Behovet av socialpsykologi växer fram hos varje person som uttrycker ett intresse för andra, någon som inte tänker som ”mig” utan som ”oss”.
Den akademiska undervisningens brister, inte bara här utan i hela världen, ligger i det faktum att den glömmer bort att socialpsykologen är en förändringsagent. Det betyder inte att han tillhör ett särskilt politiskt parti. Tvärtom innebär det att hans vetenskapliga ideologi orienteras mot att underlätta förändringar på olika nivåer för att på så sätt frambringa social välfärd. Socialpsykologen väljer sida, men på ett grundläggande sätt, i och med att han är förankrad i verkligheten och att han därmed försöker förändra den i riktning mot att skapa ett socialt välmående.
Utbildningen består mer eller mindre av följande: Under det första året studeras utvecklingsfenomenen inom de psykosociala, sociodynamiska, institutionella och samhälleliga nivåerna; och med speciell betoning på vissa aspekter av socialpsykologin i förhållande till andra vetenskaper.
Men – vad är skillnaden mellan socialpsykologi och psykologi i allmänhet?
Det finns faktiskt bara en psykologi! Men det tycks som att det inom officiella läroinrättningar uppstår många ämnesindelningar; Introduktion till psykologin (som om det inte var psykologi), Utvecklingspsykologi 1,2,3 etc ... och så Djuppsykologi (vilket tycks vara ett magiskt ord). Jag brukar alltid berätta denna anekdot: En kandidat till en professorstjänst blev tillfrågad om han skulle kunna acceptera en tjänst i ”superficial psychology” och han blev indignerad därför att vad han föresatt sig var en tjänst i djuppsykologi. Det är just detta vi undervisar om; att vardagslivets psykologi hjälper oss att handskas med ”fältsituationer”, konkreta på ytnivån, och i syfte att kunna koda in och avkoda detta slags vanliga vardagskunskap.
Ty det finns ”soff-socialpsykologer” som gör socialpsykologi genom böckerna och som föreställer sig förändring – och det finns fältsocialpsykologer. Det är dessa sistnämnda som intresserar oss - dessa socialarbetare som kommit ut i ett progressivt fältarbete. Det konkreta, autentiska och omedelbara arbetet i en pågående verklighet, där man söker implementera en förändringsstrategi, kallas för ”fältarbete”. Uttryckt i fotbollstermer är det förändring som är vår spelplan; våra verktyg är i grunden de operativa grupperna Det finns med andra ord ingen individuell uppgift som kan modifiera en social struktur.
Generellt sett så talas det om en ledare som beslutar något. Det finns emellertid ingen som är ledare på egen hand. Runt honom finns det en grupp – en påtryckningsgrupp – som orienterar ledarens aktivitet (ställer eller ställer inte krav, men tänkandet är alltid socialt). Med den teoretiska information man kan få här är det möjligt för en person att operera inom vad slags socialt fält det än må röra sig om – industri, idrott, samhälls- eller landsbygdspsykologi, affärer etc.
Vad vi söker göra här är att ge er ett allmänt schema (en allmän referensram) baserat på socialpsykologimetodologins universaler så att ni skall kunna verka inom vilket givet fält som helst.
När någon frågar oss vad vi undervisar om svarar vi att vi undervisar i att tänka.
Att undervisa i att tänka är mycket användbart i grupp; att lära ut hur man formulerar problem, hypoteser och hur man söker lösningar med hjälp av vardagslivets modeller som är en grundläggande källa till direktkunskap. Och hur går vi till väga för att göra detta? Med ett referentiellt schema (en referensram) som vi benämner CROS - Conceptual Referential Operative Squeme. (ECRO/Esquema Conceptual Referencial y Operativo på spanska; på svenska Begreppsligt/Konceptuellt Referentiellt och Operativt Schema/KROS). ”Schema” innebär här en uppsättning kunskaper åsyftade för en speciell operation.
Ordet ”schema” har ifrågasatts eftersom det leder tankarna till något rigidt och statiskt; det kommer från ”skelett”, alltså ett generellt ”kunskapsskelett”. Vårt schema visar sig dock vara dynamiskt i och med att det orienteras mot förändring. Nordamerikanerna föredrar att använda ordet ”referensram”. Ordet ”schema” har sitt ursprung hos Kant, används vidare av Bergson och andra filosofer som studerade schemat som en tankemodell, där detta koncept inte är rigidt utan dynamiskt. Och vi insisterar på det dynamiska i ordet ”schema” i och med att det hela tiden är inriktat mot verifieringar och korrigeringar i en spiralrörelse – till skillnad från den linjära rörelse som den formella logiken rör sig med. Här talar vi om en öppen spiral med grindar och svängar där verifierings- och korrigeringsprocessen äger rum via en process kännetecknad av kritik, självkritik och kritik av självkritiken. I grunden behöver vi också ta i beaktande att verktyget, strategin och fältet utgör en helhet. Det är därför vi insisterar på det faktumet att socialpsykologi är en kraft, något som också stör människor som studerar socialpsykologi vid universitetsinstitutionerna …
………………………………………………………………………….
I ett mail från juni månad 2015 presenterar Gladys den ”tågordning” hon önskar för seminarie-dagarna.
1) En timmes föreläsning.
2) 40 minuters samling i operativa grupper där dessa arbetar med föreläsningens teman (det idealiska vore om GPI-medlemmarna samordnade grupperna, om grupperna nu inte arbetar självständigt).
3) En paus som samordnarna och jag använder oss av för att plocka upp gruppernas emergenter.
4) En ny föreläsning utifrån gruppernas emergenter och ytterligare en gruppsamling.
Detta är en metodologi liknande den Pichon-Rivière använde sig av i Rosario-experimentet. Det är en ackumulativ erfarenhet, vilken accelerar lärandet och gradvis genererar en kollektiv kunskapsproduktion. Detta är något utmärkande för Pichon-Rivière: hans gruppmayeutik.
Jag bedömer att översättningen av boken “Psicología Social para Principiantes” (svensk titel: “Argentinsk Socialpsykologi. Enrique Pichon Rivière, operativ grupp och förändring i praktiken”) är nödvändig som bakgrundsmaterial då seminariet baseras på en dialog. Åhörarna bör inte endast förstå det jag talar om utan även jag måste förstå vad de frågar mig om eller formulerar.
……………………………………………………………………………………………...
SEMINARIEPROGRAM.
Enrique Pichon Rivières Socialpsykologi. Hans ECRO (Konceptuellt, Referentiellt och Operativt Schema).
Introduktion
Enrique Pichon Rivière föddes 1907 i Genéve av franska föräldrar och emigrerade med sin familj till Argentina (”världens ände” på den amerikanska kontinenten) vid tre års ålder. Han växte upp i en landsbygdsmiljö som bar med sig ett möte mellan kulturer: hans familjs europeisk-franska kultur och den magisk-animistiska guaraníkulturen i norra Argentina. Pichon Rivière var en genial föregångare, som kom att revolutionera psykiatrin, psykoanalysen och grupppsykoterapin samt skapa en originell argentinsk socialpsykologisk strömning. Han tillhörde en avantgardistisk generation i Argentina under den första hälften av 1900-talet. Till samma generation hörde Jorge Luis Borges och andra berömda författare såsom Victoria Ocampo, Ricardo Güiraldes, Leopoldo Marechal, Conrado Nalé Roxlo, konstnärer som Zul Solar, E. Petorutti, 1943 års nobelpristagare i kemi Dr Federico Leloir etc.
I ett Argentina, där psykiatrin styrdes av personer med sitt ursprung i markägarolikarkin samt intellektuella med tydligt positivistisk-biologistisk inställning, introducerade Enrique Pichon Rivière från år 1936 och framåt dynamisk psykiatri, socialpsykiatri, familjepsykoterapi, psykoanalys (han var en av det Argentinska Psykoanalytiska Sällskapets, APA, grundare), gruppsykoterapi, barnpsykiatri och psykospsykoanalys. Från 1950 utvecklar han en samhällsforskning utifrån vilken han på teoretisk, metodologisk och teknisk nivå grundar sin Social Psykologi.
E. Pichon Rivière var under sitt yrkesliv läkare, psykiatriker, psykoanalytiker och socialpsykolog; från första början var hans perspektiv socialt. Hans psykiatri var social och hans psykoanalys inte enbart avsedd för mottagningen, utan även för den tidens mentalsjukhus och offentliga vård. Slutligen kom hans Socialpsykologi, via den Operativa Gruppen, att inverka i samhällsstrukturen genom att ge näring åt förbindelseskeenden och självständiga projekt inom inte endast företag och hälsovårdsinstitutioner, utan framförallt bland marginaliserade grupper i samhället.
Hans teori, metodologi och teknik har fått genomslag inte endast i Argentina utan i hela Latinamerika och Europa genom antingen honom själv eller via hans direkta lärjungar – såsom J. Bleger, A. Fiasché, A. Bauleo etc – vilka vidareförmedlade hans lärdomar när de befann sig i exil på flykt från militärdiktaturer.
Idag tillämpas hans ECRO (Konceptuellt, Referentiellt och Operativt Schema) och lärdomar inom verksamheter och institutioner i Chile, Uruguay, Brasilien, Paraguay, Colombia, Spanien, Italien, Israel, Frankrike och Sverige.
Seminariet
Seminariet syftar till att belysa Pichon Rivières ECRO:s teoretiska, metodologiska och tekniska grundtankar.
I. Hans socialpsykologiska uppfattningar: Han benämnde först sin teori ”Socialpsykiatri” och sedan ”Socialpsykologi”. Utvecklingen av begreppet ECRO.
Hans världsuppfattning: En relationell värld, sammanlänkad (hypersammanlänkad) och i ständig förändring. Sammanlänkad, men inte homogen. Begreppet ”område” (eller ”miljö”). Samhället psykosocialt uppfattat som olika (men ömsesidigt sammanhängande) områden eller miljöer (psykosocialt, sociodynamiskt, institutionellt och samhälleligt).
II. Hans uppfattning om individen (subjektet): Individen är social och ett sändebud från och språkrör för sin sociohistoriska kontext. Emergent ur de familjeförbindelseskeenden och olika miljöer som format hans eller hennes personliga struktur. Det referentiella schemat: dess kognitiva, affektiva och unika handlingsdimensioner. En individ (ett subjekt), som inte är ett system, utan som formar system ihop med den värld han eller hon bott och bor i.
Hans uppfattning om den individuella (subjektiva) utvecklingen: En öppen struktur med drifter i avsaknad av medfödda kvaliteter. Förbindelseerfarenheters företräde. Förbindelse som anknytning. Förbindelse som minsta enhet vid analys av det mänskliga; en nödvändig förmedlingslänk vid socialisering.
III. Hans uppfattning om hälsa: Den hänger samman med att inta en erkänd roll som del av samhället. Ett ömsesidigt modifierande förhållande till världen. Intrasystemisk och intersystemisk dialektik. Lärande och hälsa. Terapeutiskt samhälle, teamarbete. Strategi för återupprättande av fragmenterade förbindelser.
Hans uppfattning om sjukdom: Stereotypi. Upprepning. Tillstängning och isolering. Polära och dilemmatiska motsättningar i förhållande till förändringar. Rigiditet i referentiella scheman och konsekvenserna därav.
IV. En specifik etik: Projektet som social konstruktion. Politisk etik. Sanningsetik, inte som moral, utan som att något är operativt. Dialogens och ordets etik. Förbindelsens, öppenhetens och förändringarnas etik. Självreflekterande lärande.
Dialektisk metodologi: Vardande (tillblivelse). Processer. Dilemmatiska och problematiska motsättningar. De Operativa Gruppernas dialektik. Hegeliansk spiral. E. Morin och det dialogiska. Den Operativa Gruppen som område för multipla motsättningar.
V. Den Operativa Gruppens teknik: Mikrosocial miljö. Gruppuppfattning. De Operativa Gruppernas historia. Grupper fokuserade på en uppgift. Heterogenitet. Homogenitet. Gruppsliga organisatörer. Grundtanke: drivkraft-mål-uppgift. Projekt. Uppgift och förarbete. Motsatsförhållande individ/subjekt-grupp och Projekt-förändringsmotstånd. Sokratisk gruppmayeutik. Spinoza: Förmåga och glädjefylld passion.
Litteraturförteckning:
Pichon Rivière, E: El Proceso grupal (Grupprocessen), Buenos Aires, Nueva Visión 1997.
Pichon Rivière, E: Teoría del Vínculo (Förbindelseteorin), Buenos Aires, Nueva Visión, 2000.
Pichon Rivière, E.: Psicología de la vida cotidiana (Vardagslivets psykologi), Buenos Aires, Nueva Visión, 2012.
Adamson, G.: Psicología Social para principiantes (Socialpsykologi för nybörjare), Era Naciente, 2005.
Adamson, G.: La Psicología Social y el tercer milenio (Socialpsykologin och det tredje milleniet), Buenos Aires, Lugar Editorial, 2011.
Adamson, G.: La Psicología Social de Enrique Pichon Rivière. Una perspectiva sociopsicológica (Enrique Pichon Rivières Socialpsykologi. Ett samhällspsykologiskt perspektiv), Buenos Aires, Lugar Editorial, 2014.
………………………………………………………………………
Dessa Gladys-seminarier i Göteborg 2015 innebar en fyllig presentation av det ”pichonianska tänkandet”, att det fanns en god möjlighet att ta till sig konceptet genom ”learning by doing” – men att det (när jag nu läser igenom mina anteckningar 4 år senare) inte gav upphov till speciellt mycket nytt från mitt perspektiv sett (jag jämför då med tidigare såväl presentationer av konceptet jag givit som när jag varit med endast som deltagare). Det mest bestående intrycket från Gladys-seminarierna är faktiskt de reflektioner hon själv kom med i samband med sina föreläsningar och reaktioner på gruppdiskussionerna. Här nedan följer i sammandrag några av mina anteckningar från dessa:
Det fanns alltid något mer bakom det Pichon såg eller hörde … och psykoanalysen gav en ”nyckel”. Möjligen kunde detta ha att göra med sammansmältningen av det rationella franska och den animistiska Guaraní-kulturen. En guaraní-föreställning som tycks ha präglat Pichon mycket ... är att man ”dör, men ger inte upp”.
Gladys tar upp något som hon benämner “Sydamerikas Oedipuskomplex” och hur detta illustreras i en historia som Pichon-Rivière berättar i Vicente Zito Lemas intervjubok “Samtal med Pichon-Rivière” (intervjuboken finns i sin helhet under rubriken “Essäer” på denna hemsida):
Det finns en sång jag hörde som barn ... och som jag inte glömt; mycket sorgsen, fylld av poesi och däri - skulle jag nu också vilja tillägga – innesluts en typisk analytisk situation. Historien handlar om en fågel, El Carao,
” ... som med sin mor sjuk
gick för att söka bot”.
På sin färd hamnar fågeln på en landsortsdans och lär där känna ”unghönan”, en vacker fågel. Och i legenden sjungs det om hur de två fåglarna blev ihop, medan modern till El Carao led i sin ensamhet, väntande på den bot och hjälp som inte kommer. När dagen till slut gryr återvänder fågeln och finner sin mor död. Hon fick aldrig reda på sin sons gärningar, hans ”giftermål”.
Uttryckt på annat sätt står vi här inför ett perfekt Oedipuskomplex, en klassisk triangulär situation med alla dess nyanser.
Pichon-Rivère: Att tolka legenderna som en dröm ...
I de latinamerikanska familjerna är det kvinnan som står för stabiliteten i familjen medan mannen kommer och går. Modern i familjen är mycktet viktig och Glayds exemplifierar med Colombia där sönerna kan bli professionella mördare för sin mors skull.
Pichon omfattade inte tanken om en primitiv narcissism ... inkluderade alltid objektet. Barnets ”brösterfarenhet” är något som kommer åter var 3:e timme ... interaktionen med bröstet (objektet) ... form, känsla och interaktion (handlingen).
När Pichon som ung läkare arbetade på ett mentalsjukhus formade han fotbollslag med de autister som fanns på avdelningen (alltså personer med lärandeproblem). Dessa hade svårt att lära sig en strategi ... alla sprang efter bollen, vilket förvirrade de motståndar de mötte (och dessa blev klaustrofobiska). Men fotbollen var bra för dessa autister i och med att de blev del av en grupp. Sport och lek är överhuvudtaget bra för den intellektuella utvecklingen.
Psykologin har utvecklat form, känsla, idéer – men missat handling. Att lära gatubarn spela fotboll på grund av att där finns regler ... det är ”ett samhälle i miniatyr”. När vi arbetar med individuella patienter ... jobbar vi med den ” inre gruppen” samtidigt. Kommunikationen i en grupp fungerar som ett passningsspel ... fotbollen användes som ”metafor” av Pichon ...
Det fanns spanska skötare på det sjukhus Pichon arbetade. Dessa skötare satt med en ”tyst kunskap” ... men ingen berättade för dem att de hade en ”tyst vardagskunskap”. Skötarna visste mycket om psykos och sjukdom ... de visste hur man skulle hantera symtomen ... ”den vardagliga praktiken ger dig en kunskap ... den sociala samvaron ... en kunskap som inte kommer från böcker utan från vardagspraktiken”. Vardagstänkandet behöver dock kombineras med ett vetenskapligt. I en operativ grupp finns en ”tyst kunskap” hos varje gruppmedlem. Pichon hade möte med skötarna 1,5 timme per vecka utifrån tanken om att det var en grupp med en uppgift - och att dessa skötare hade mycket tyst kunskap med sig på grund av sina erfarenheter. En konsekvens av gruppmötena blev att attityden hos skötarna förändrades ... de blev mjukare med patienterna. När skötarna fick veta att det de gör har ett namn i en bok - så blev de vitaliserade! “What motivates the group is the task – the project of the group”.
I den operativa gruppen ger samordnaren och observatören ett annorlunda perspektiv på gruppen genom sin co-vision ... We are practising ”praxis” ... tänker ... tar emot ... ger “praxis”. Med bara praktik (byråkratiskt) eller bara teori ... det är inte operativt! Man kan vara duktig med ord, men ha förlorat kontakten med den praktiska verkligheten. Med bara teori ... ”the homo-academicus” ... någon som är produkt av den akademiska processen ...
Uppgiften är vad som ”organiserar” gruppen. Fokus på en uppgift – som också är gruppens ”ledare” (det handlar då om den explicita uppgiften). Den implicita uppgiften handlar om att bryta det stereotypa (rutiner, vanor). Uppgiften kan också vara som ett motståndsmoment ... ”as if” ...
Uppgiften är det man INTE förändrar i en “kommandogrupp” (som var lite av model för Pichon i hans koncept “operativ grupp”) – men annat kan förändras. Uppgiften handlar också om vart man vill/önskar nå. Viktigt att det heterogena i gruppen kommer fram ... meningen är inte att alla ska säga samma sak! På så sätt blir var och en mer sig själv. Det som ska vara homogent i den operativa gruppen är uppgiften!!
Olika moment i gruppen. Först ett mer individuellt ... dialoger, parallellmonologer-/dialoger. Så småningom producerar gruppen ett ”oss” ... men samordnaren stör denna föreställning... integrationen går stegvis ... men samordnaren är inte med ”oss” ... Vi behöver varandra för att fortsätta tänka. Samordnaren står där bara och frågar och väntar på vad gruppen ska producera. Samordnaren i sin roll: Gör en action-investigation ... lyssnar multipelt ... på gruppdiskursen ... är co-thinker ... det är uppgiften som leder gruppen. Viktigt att samordnaren hjälper till en flytande kommunikation ... Samordnaren hjälper gruppen med dess hinder ... dess rädslor. ”Varför tänker, känner, gör jag som jag gör?”
Pichon sade inte ”dialektik” utan ”dynamik” ... använde sig inte av ett “vänsterspråk”. Vi tänker alltid med någon mot någon för något ... Teorierna är ”konceptuella instrument” för att tänka omkring ett problem ... ”en verktygslåda” att ta saker ifrån för att använda på en sak. Ens referentiella schema ger många verktyg – men det har också en gräns. Att ställa sig själv frågor ... ”Extelligens” istället för ”intelligens”!
Om det finns svårigheter eller hinder i gruppen måste du - som samordnare - tala om det. Vad händer i gruppen som gör att det inte blir komfortabelt?
Vektorsschemat tar upp något som Pichon benämner “universaler”, vilket är sådant som är tillämpligt i utvärderingen av gruppen. Det finns sex vektorer man kan titta på:
Tillhörighet - 3-4 gruppträffar ... men åtminstone vid det 5:e mötet kan man se förbindelserna i gruppen.
Samarbete – komplementära roller börjar utvecklas istället för de inledande supplementära.
”Pertinence” (relevans/tillämplighet) – ”You’re on the task”.
Kommunikation – det är en handling! I den handlingen tar och tilldelar man roller. Attityden ... är en handling ... ”början av en handling”, men den slutar inte där ... Man kan ha en öppen, stängd, arrogant attityd ... en attityd är inte en handling, men väl början på en handling. Effekten är dock likadan! Missförstånd har inte så mycket med information att göra utan snarare med attityden. Kommunikationen måste vara dialektisk via diskussioner etc.
Lärande - När ditt referentiella schema påverkas av något som sägs exempelvis ... varvid något nytt inverkar - och därigenom blir schemat påverkat. Att ta instrument från världen/verkligheten för att omvandla den.
Télé - God eller dålig predisposition för att jobba med någon satt i relation till uppgiften. Älska en person i en uppgift och hata i en annan. Sociodrama ... välja personer att arbeta med ... använder det för att arbeta med grupperna år 2.
Emergenten ingår i det som kallas “arbetsenhet” (work unit):
- Existerande
- Intervention (du öppnar något, går emellan två saker; inter=between two things; venire (latin)=it comes; tion=action)
- Emergent (emergenten är det nya som uppkommer … samordnaren måste vänta - vad händer EFTER interventionen?).
Att steg 1 leder till steg 2 som leder till steg 3 etc ... Men du kanske behöver ändra planeringen i steg 1 eller steg 2? Du planerar något – men hittar något nytt som gör att du måste göra om planeringen.
Att planera ... men vara medveten om emergenten ... Att ge en tolkning som vore det en dröm ... att tolka något faktiskt som en dröm.
Etiken i den operativa gruppen ... när du är villig att acceptera effekten av din intervention. Ansvarsetiken innebär att man tänker på effekterna av sina handlingar ... det vill säga vad händer efter interventionen (det är också ett sätt att utvärdera)? Interventionen kan vara teoretiskt korrekt – men du måste VÄNTA på vad gruppen säger om den.
Allmänna intryck 4 år efter Gladys-seminarierna i Göteborg 2015.
Det finns ett antal reaktioner (som kan ses som en form av feedback - eller för den delen “emergent”) som har en tendens att komma igen i diskussioner när det gruppoperativa konceptet presenteras. Detta är något som som blir synligt även under Gladys-seminarierna. Här nedan följer några reflektioner som kom fram:
Det här är så intressant! Att delge något till en grupp – men sedan vänta ... Skönt med något som går långsamt ... Man SKA ge plats!
Det här är inte speciellt nytt; vi mötte liknande sätt att tänka redan på socionomutbildningen. Teorin är inget märkligt!
Betoning på människan som social varelse har alltid använts inom GPI. Skulle kanske kunna intressera många idag ... Representerar ett organiserat arbetssätt där referenserna går till vardagshändelser ... istället för det aktuella hänvisandet till forskare. Viktigt med sådana här tillfällen oavsett tema ... ännu viktigare idag med det ”tryck” som finns.
Bekant med detta sedan tidigare ... lärande på ett nytt sätt ... En väldigt sympatisk teori ... Men texterna varit svåra att läsa ... mycket teori … det blir mer liv när det blir i ”kött och blod”, dvs när man prövar på konceptet i verkligheten. Mer praktik än teori här ...
Att detta är en behaglig form att föra diskussioner i grupp. ... att sitta över tid i grupp ... har givit energi ... Ingen avbryter. Kött och blod, trött på teori ... hur det svåraste kan bli det enklaste.
Skulle detta kunna användas i handledningssammanhang, organisationsarbete etc? Hur skulle operativgrupp-metodik kunna användas? Hur att implementera det i systemet? Hur låsta av formen? Varifrån kommer hindren? Men hur skrider vi till handling? Vilka vägar finns? Är vi för gamla? Kan vi förändra? En insikt om begränsning ... tiden är begränsad.
Möter det här angreppssättet, men det ”tänder inte till”. 13-14 år sedan stötte på Pichon-Rivière ... fick smak ... ibland in och tittar på www.Pichon.se ... . Filmen gör att förstår något mer ... inte bara teori utan också känsla ... inte bara hopp utan möjligt också. Vektorsmodellen är OK.
Dessa kommentarer bland annat från Gladys-seminarierna skvallrar delvis om en svårighet att ta till sig konceptet - men framförallt om vad att göra med det. Huruvida detta har att göra med den eller de som för ut konceptet eller de personer det presenteras för låter jag vara osagt. Det förefaller ibland som att ”operativ grupp” (översatt till “handlingskoncept”) talar om en ”verklighet” som inte existerar i Sverige … och då blir konceptet också omöjligt att föra in i någon slags reguljär behandlings- eller undervisningsverksamhet etc. Genomgående är nog att om det inte finns verksamheter att använda modellen inom, så finns det heller ingen framtid för den (finns det exempelvis arbete i Sverige för en argentinskt utbildad ”socialpsykolog” och i vilken verksamhet skulle en sådan kunna användas?). Man kan här se de psykoanalytiskt besläktade terapiernas öde i Sverige i samband med att KBT-paradigmet lyftes fram i första rummet av myndigheterna samtidigt som ett antal (på psykoanalysen baserade) utbildningsinstitutioner fick sina examinationsrättigheter och möjligheter att utbilda legitimerade psykoterapeuter indragna – när den offentliga sektorn inte längre efterfrågar psykodynamiska terapeuter försvinner också gradvis utbudet (och yrkeskunskapen dessa terapeuter hade).
För att återvända till den operativa gruppen som koncept – varför finns det en efterfrågan på operativa grupper i exempelvis Argentina? Varför efterfrågas de och av vilka? I vilka sammanhang har man nytta av den operativa gruppen som ”instrument”?
Sannolikt var Gladys-seminarierna 2015 min sista erfarenhet av gruppoperativ användning i Sverige (efter att ha använt mig av konceptet i olika sammanhang sedan år 2004 – se ERFARENHET I - XXIII på denna hemsida under rubriken “Övrigt”). Däremot har jag ytterligare några erfarenheter från länder utanför Sverige – Italien/Rimini 2015 och Spanien/Madrid 2018. Intrycken därifrån (jämfört med Sverige) är lite annorlunda och kan ha att göra med att det i såväl Rimini som Madrid handlade om sammankomster där deltagarna redan var tränade ”pichonianer”. På dessa konferenser fanns det även med folk från länder i Sydamerika, som använt sig av det gruppoperativa konceptet under ett antal år (när det gäller Spanien och Italien är det från ca mitten av 70-talet).
Vad som framförallt var uppenbart i Italien – mindre i Spanien – var förtrogenheten med hur man arbetar med den operativa gruppen som instrument. För att tala ”pichonianska” var ”förarbetet” redan klart till stora delar och man kunde därför fokusera främst på den ”uppgift” man föresatt sig. I Sverige däremot handlar det till större delen om att introducera detta nya tänkande, det vill säga ”förarbetsfasen”, och att därvidlag söka hantera och komma förbi det motstånd som finns mot att ta till sig något nytt och okänt som kan störa det dittillsvarande ECRO:t. Vad som väcks är givetvis depressiv ångest (rädsla för att förlora något tryggt och välbekant) och persekutiv ångest (rädsla för att bli utsatt för ”attack” i en ny situation som man inte upplever sig ”instrumenterad” för), som uttryck för ett förändringsmotstånd.
Man kan givetvis fundera över varifrån denna ”konservativa attityd” kommer, men den är dock ett faktum som sannolikt inte i första hand kan kopplas till de stora förändringar som skett i vårdapparaten sedan sekelskiftet. Motståndet mot att introducera något nytt utanför det psykodynamiska paradigmet fanns redan innan KBT-paradigmet introducerades och tog över – och troligtvis var det denna ”seghet” i att öppna sig för ett nytänkande som gjorde att den psykoanalytiskt besläktade terapeutkåren kom att stå så handfallen när väl de stora förändringarna kom.
Men åter till mina erfarenheter från Sydeuropa och Sydamerika! Jag har där rört mig inom de pichonianska strömningarna och där kunnat konstatera att det förs en levande diskussion om det pichonianska konceptet (en diskussion som med jämna mellanrum pekar på risken för stagnation och det nödvändiga i att påbörja en ny sväng i den dialektiska spiralen för att inte hamna i ett mållöst ”tuggande” i gammal teori).
Det jag tycker mig kunna uppfatta i dessa länder är att man arbetar med ”uppgiften” (även om jag misstänker att det här och var är ett ”as if”-arbete, något som avspeglas i vissa texter som säger sig arbeta med det pichonianska konceptet) och att det handlar om en levande kultur. Det rör sig om att utveckla tänkandet och att kanske på sikt nå fram till en mer formaliserad konceptualisering som går att ”översätta” till en yrkesutbildning (vilket ju är något man i ett antal år strävat för att uppnå ibland annat Argentina). Leonardo Montecchi från Scuola Bleger i Rimini har definitivt sådana ambitioner och detta kanske också kan sägas om det europeiska nätverk som tog sin början i och med CIGO-konferensen i Santiago de Chile 2014.
Vad beträffar riskerna för stagnation pekade den framlidne Armando Bauleo (argentinare som flydde till Italien under militärjuntan och sedan bidrog till att bygga upp den pichonianska rörelsen i främst Italien) på denna risk i sitt inledningsanförande vid Madridkongressen 2006 (Actualidad del grupo operativo):
Hurdant är förhållandet mellan det operativa tänkandets begrepp och den aktivitet som idag utvecklas i grupperna - och allt detta "utklippt" ur detta historiskt-socialt-ekonomiska här och nu? Den analys som sker under denna kongress bör ta sin utgångspunkt i detta här och nu.
Från början utgick den operativa gruppen från en "primitiv" erfarenhet på ett mentalsjukhus i Buenos Aires någon gång på 40-talet (en mytisk födelsemodell) - och de operativa gruppernas idé och praktik kom därefter att genomströmma olika regioner eller länder; vidare etablerades ett stort antal skolor, konferenser, seminarier, studiegrupper likaväl som institutions- och samhällspraktiker. Sistnämnda omständighet bör dock inte sammanblandas med att det samtidigt skulle ha skett en ökad begreppslig och praktisk "förtätning" som idag berikar det operativa synsättet. Snarare finns ett stort avstånd mellan ovannämnda utbredning och en mager begreppslig utveckling.
Noteras kan att det inte saknas texter; dessa fokuserar dock främst på gruppoperativa tillämpningar och observationer kring hur den operativa gruppen fungerar under olika förhållanden. Härvid har man sökt tänka vidare kring de möjligheter som denna typ av grupper öppnar. Tyvärr förekommer också mer eller mindre "vulgariseringar" av metoden i form av rena beskrivningar, som vittnar om antingen brist på teoretisk bearbetning alternativt förändringsmotstånd hos textförfattaren ifråga avseende att gå vidare från den manifesta nivån. Något som kan tjäna som exempel härpå är att endast konstatera som något "lustigt" att en viss grupp saknar uppgift - när vi så väl vet att frånvaro av uppgift väcker ångest såväl på grund av det oprecisa i situationen som det förvirrade klimat som uppstår. Vad som däremot kan benämnas som verkligt lustfyllt är när "demolerandet" av epistemologiska hinder framkallar "kreativa explosioner"; "att arbeta (gruppoperativt) innebär att anträda färden mot ett annorlunda tänkande än det man dittills praktiserat".
När vi blickar mot den operativa gruppens aktualitet finns tre grundläggande frågor att beakta: uppgiftstanken, förståelsen av det latenta (såväl i handlingen "att förmedla" som "att ta emot") och hanterandet av begreppet "emergent".
…………………………………………………………………………………..
När jag tänker mer sammanfattande om de presentationer av det gruppoperativa konceptet i Sverige som jag varit med om, så bör man troligtvis stanna upp vid att det endast handlat om ”ansatser” … att konceptet har presenterats vid ett eller ett par tillfällen (och då man fått pröva på att arbeta enligt ”learning by doing”), men utan en organiserad fortsättning. Konceptet har egentligen aldrig installerats i någon reguljär verksamhet (och med samtidiga möjligheter till långtidsutvärdering). Det närmaste jag kommit en längre tids användning av det gruppoperativa konceptet är användningen av gruppoperativa inslag under en 2-årig steg 1-utbildning (ERFARENHET Del IX under “Övrigt” på den här hemsidan). Det är den erfarenheten – och möjligtvis erfarenheten från 2004-05 (1-årsutbildning grupp – se ERFARENHET Del III under “Övrigt” på den här hemsidan) – som kan säga något mer substantiellt om konceptet och dess användbarhet. Samma sak kan för övrigt sägas om de praktiska erfarenheter som i skriftlig form presenterades av AM, TM och AK från Göteborgs Psykoterapi Institut vid CIGO i Chile 2014.
Att gå från ”ansats” till ”användning” innebär också att utsätta teorin för den praktiska verkligheten och att mot bakgrund av de ”svar” verkligheten ger utveckla teorin. Läser man texter från Sydamerika och Sydeuropa kan man här se olika tillämpningar som man sedan söker dra teoretiska lärdomar ur. Vad det då handlar om är en ”emergenternas didaktik” (som argentinarna säger) … att begrepp, som presenteras under en föreläsning, inte förstås eller kan användas ”returneras” till undervisaren som då måste ta upp ämnet på nytt från ett annorlunda perspektiv (Pichon-Rivière var inte främmande för att ge samma föreläsning på nytt om det framgick att den första föreläsningen inte nått fram eller förståtts). Här kan man också peka på den dubbla läroprocess detta innebär – att när gruppen inte förstår måste undervisaren lära sig vad som inte fungerat med den första föreläsningen (och därför kallas denna ”emergenternas didaktik” för enseñaje på spanska – något i stil med ”lärovisning” på svenska).
I och med att det i stort sett saknas praktiska tillämpningar av det gruppoperativa konceptet i Sverige sker heller ingen teoretisk utveckling baserad på praxis. Därför blir det ett ständigt återvändande till ruta 1 med presentation, diskussion – och en förhoppning om att någon form av konstruktivt ”svar” ska uppkomma i form av en faktisk användning av modellen. Detta har inte skett och därför befinner sig det pichonianska tänkandet och det gruppoperativa konceptet i Sverige fortfarande i den ”förarbetsfas” där motståndet överväger.