Nedanstående text utgjorde det orienteringsmaterial för gruppens medlemmar som jag använde mig av (det varierade något genom åren). Sammanlagt ett trettiotal läkare deltog i Balintgrupp under dessa år.
Balintgrupp. Bakgrund:
I) I slutet av 40-talet börjar den psykoanalytiskt skolade psykiatrikern Michael Balint erbjuda engelska allmänläkare att i seminarieform fokusera på patient-läkarrelationen. Syftet var att göra doktorn mer medveten om och lyhörd för de processer och brister i kommunikationen, som så ofta kan hota att omintetgöra bådas strävan att uppnå ett gott samarbete och förhoppningsvis en framgångsrik behandling. Nedanstående citat beskriver det väsentliga i konceptet:
Balintgruppen är en plats där du som läkare kan få tid att bearbeta patientkontakter som varit störande. I gruppen blir man lyssnad till, reflekterar, analyserar, är kreativ, upptäcker alternativ, byter generöst erfarenheter och åsikter, allt utan att bli kritiserad. Deltagarna övar upp sin förmåga att inte ta till standardlösningar vid osäkerhet och att söka en konstruktiv dialog med patienten för att förstå dennes djupare problematik.
En Balintgrupp består av 5-10 läkare som oftast träffas en och en halv timme varannan vecka under en längre tid. Hur länge gruppen skall pågå bestäms i regel i förväg. Två år är en vanlig tid, men ofta fortsätter gruppen efter denna tid. Om man deltar regelbundet i gruppen har man funnit att det leder till en positiv förändring hos deltagaren. Tystnadsplikt gäller. http://www.balintgrupp.nu/praktiken.htm)
Sedan början av 70-talet började det växa fram s k Balintgrupper i Sverige. I början av 90-talet fanns det ca ett 40-tal sådana grupper igång i Sverige. Hur det ser ut idag ca 25 år senare (och med ett mer utpräglat KBT-lösningsfokuserat förhållningssätt och –perspektiv inom vården) är dock oklart.
Balints viktigaste avsikt med sina gruppseminarier var att få läkaren att flytta tyngdpunkten från den ”sjukdomsinriktade medicinen” mot en ”individinriktad medicin”. Den vägen eller omställningen är emellertid mödosam och kräver det Balint själv kallar
”en begränsad men betydelsefull förändring av läkarens personlighet”.
Med ett systematiskt och dynamiskt arbetssätt under relativt lång tid skulle detta innebära ett nytt och annorlunda förhållningssätt hos doktorn – utan att dessa seminariegrupper därför ska förväxlas med gruppterapi.
I Balintgruppen värderar man inte det läkaren sagt och gjort. Fokus är inte heller på den medicinska behandlingen. Man tränas istället i psykologiskt tänkande och försöker att förstå det drama som iscensatts mellan läkaren och patienten. Vilka roller spelar de och vad vill de varandra? Vad är det patienten vill berätta genom sina symtom och sitt uppträdande? I gruppen försöker vi att ge ord till det som patienten ännu inte lyckats formulera för sig själv.(från http://www.balintgrupp.nu/praktiken.htm)
Vad är då det dunkla som skymmer siktet? Vad står mellan mig och patienten?
Några exempel: Läkarens försiktighet, rädsla, ambition, kategoriseringar, fördomar, projektion, brist på kunskap, brist på nyfikenhet, förväntningar, egen livssituation, att det kanske bara får finnas en människa närvarande i rummet. Patientens idealisering, förnekande, tidiga störning som ageras ut i konsultations-rummet, t ex ”det finns ingen som står ut med mig”.
Som ledare vill jag synliggöra alltför höga ambitioner och krav, så att deltagarna kan ta till sig rimliga förväntningar på sig själva i läkarrollen. Jag vill lära ut viss psykologisk kunskap kring fallen, inte för att läkaren skall bli psykoterapeut eller för att hon skall använda den psykologiska terminologin, utan för att erbjuda ett sätt att tänka och bemöta patienterna på och underlätta för läkaren att förstå svåra skeenden. Jag vill förmedla kunskap om att många känslor, som maktlöshet, meningslöshet, idealisering m m, kan vara patientens kommunikationsmedel, som smittar av sig på läkaren (Från anförande av Balintgrupp-ledare Ingrid Wermelin vid Svenska Föreningen för Medicinsk Psykologis årsmöte den 15 mars 2006 på Svenska Läkarsällskapet, Stockholm). (Från http://www.balintgrupp.nu/Ingrid_Wermelin.htm)
Frågor och teman som kan komma upp i Balintgruppen är t ex:
- Hur hantera sorg, skuld och aggression?
- Patienter kommer och beställer sjukskrivning.
- Underläge i förhållande till patienten.
- Anmälan och hot om anmälan.
- Attraktion till patient.
II) I Balints ursprungliga version (7-8 gruppmedlemmar) riktar han sig framförallt till allmänläkare. Formen lämpar sig emellertid också för andra yrkesutövare ex vis distriktssköterskor och lärare och är ju en form av handledning.
En text skriven av Balint om detta slags seminariegrupp delas ut till samtliga gruppdeltagare för att få närmare kännedom om metoden (som den utsprungligen tänktes).
Grundtanken är att försöka förstå vad som händer i relationen läkare-patient och vad det kan vara som gör att läkaren ibland känner sig hjälplös eller rådlös.
Läkarna uppmanas att inte ge medicinska råd i Balintgruppen utan istället försöka vara lyhörda för egna reaktioner. Alla personliga känslor och tankar är viktiga för att försöka fånga det omedvetna skeendet i mötet mellan läkaren och patienten. (Från http://www.balintgrupp.nu/Ingrid_Wermelin.htm)
Det finns en ”sekvens” att följa i de falldragningar som sker enligt Balintgruppens metodik:
1) Falldragning (någon av deltagarna berättar - utan alltför mycket hjälp av dokumentation - om ett fall som av någon orsak behöver ”processas”). Här ska falldragaren vara i stort sett ”fredad” i sin framställning (kortare kompletterande frågor kan dock ställas från övriga gruppmedlemmar).
2) När falldragaren tycker sig ha fått sagt det som behöver sägas drar han/hon sig tillbaka och lyssnar. Nu är det gruppdeltagarnas tur att diskutera hur man reagerar på det som lagts fram (utan att falldragaren deltar i diskussionen eller går i svaromål om det som sägs).
A) Vad väcks?
B) Reflektioner från gruppen.
3) Ev sammanfattning från Balintgruppledaren. Balintgruppledaren sammanfattar gruppreflektionerna. Oftast blir det så att denna del kommer in i en senare fas (som ett sätt att fokusera diskussionen på 4a-4d).
4 a) Gruppdiskussion: Hur har läkaren upplevt pats problem (enligt gruppen)?
A) Olika perspektiv som ser olika saker? Fokus ligger här på läkaren.
B) Reflektioner från gruppen.
4 b) Gruppens uppfattning om patientens problem.
A) Fokus ligger här på patienten;
B) Reflektioner från gruppen.
4 c) Svårigheter läkare-patient.
A) Epistemologiska (dvs kunskapsmässiga) och epistemofiliska (dvs känslomässiga) hinder (rädsla för förlust, för attack och för förvirring avseende de egna referensramarna; kommunikations- och/eller samarbetsproblem; ömsesidig överföring som télé – se nedan ”den upp-och-nedvända konen”/vektorsmodellen));
B) Reflektioner från gruppen.
4 d) Vad vill patienten egentligen ha för hjälp?
A) Vad är egentligen relevant? Patientens önskemål satt i relation till vad som är möjligt?
B) Reflektioner från gruppen.
Vad är målet?
När är det ”färdigt”?
Var ”lägga ribban”?
Ska pat bli ”lycklig” efter avslutad behandling?
Fri från ångest?
Få ”verktyg” till självhjälp?
5) Hypotes-mothypotes som 4a-4d lett fram till?
A) Vilka emergenter/reflektioner (”emergent” - se nedan) växer fram när de olika ECRO:na/referensramarna aktiveras?
B) Preliminära slutsatser.
6) Hur ska hypoteserna prövas? Olika förslag prövas. Vilka slutsatser är mest rimliga?
7) Falldragaren får nu ordet, medan gruppen i övrigt är tyst. Falldragarens ställningstagande till gruppens förslag.
A) Vad har man lärt sig under diskussionen? Vad är relevant? Vad är tillämpligt av de förslag som lagts? Vad kan falldragaren tillämpa?
B) Vilka förslag passar falldragaren?
8) En mer fri diskussion som avslutning där samtliga kan göra sin röst hörd.
Det finns alltid plats för återkoppling till gamla fall. Det är en trygghet att kunna återvända och berätta hur det gått och kanske fortsätta diskutera fallet. Att ha en grupp med kollegor att dela tankar och känslor med kan ge en ökad tolerans att orka med osäkerhet och maktlöshet.
Jag påminner om en reflekterande inställning och om lyssnandets konst. Ofta dominerar frågor från läkaren och svar från patienten kring symtom. Små nyanser kan gå förlorade som kan vara nyckeln till patientens problem. Det är dock inte alltid enkelt. (Från http://www.balintgrupp.nu/Ingrid_Wermelin.htm)
III: Balintgruppen är alltså ett mer psykoanalytiskt reflekterande förhållningssätt - som en väg att söka fördjupa förståelsen för vad som händer i mötet läkare-patient. Det är ett sätt att gå från det synligt explicita, observerbara, mot det osynliga, implicita (eller nya) – för att nu använda ett perspektiv som är vanligt inom den (moderna) argentinska socialpsykologins gruppmetodik:
Emergenter (aha-upplevelser) … som konsekvens av att nya samband och företeelser blir synliga … stiger upp mot ytan i ”den upp-och-nedvända-konen” … från explicit nivå nedåt till implicit nivå - och uppåt igen!
Det nya som uppkommer benämns ”emergent”; innebörden i detta begrepp är att något nytt växer fram som inte bara är summan av det man vetat eller behärskat tidigare (ordet ”emergent” finns faktiskt på svenska och betyder enligt Nationalencyklopedin: ”uppdykande”, ”oförutsedd”, av lat. emergo ”komma upp”, ”framträda”, som framträder eller ger sig till känna mer eller mindre oväntat eller oförutsägbart).
I ovannämnda kon (eller spiral) går man från den explicita ytan (det som är manifest, medvetet eller möjligt att tala om eller beskriva) ned mot det implicita (det som inte är tydligt, som är diffust eller osynligt, omedvetet och därför svårt att benämna eftersom man inte har ord för det).
”Vägen ned” beskrivs således som en spiral. Det är dock inte bara att gå raka vägen ned och avslöja det som är implicit, utan det kräver ett arbete som utförs mot något (motstånd).
I detta arbete upptäcker man nya innehåll och innebörder och inte minst får man mer kännedom om vad det är som kan bromsa kunskapstillägnandet.
I botten på spiralen finns det som genererar motståndet … två (egentligen tre) olika rädslor (ångestformer) som begränsar den individ (eller grupp) som ska lära sig något nytt (alltså något som leder till förändring i någon mening).
Det finns 1) en rädsla för att bli förvirrad av det nya man ställs inför (förvirringsångest eller konfusionell ångest); 2) det finns en rädsla för att förlora det man redan kan (har tillägnat sig) när man ska ta in/ta sig an något nytt; 3) det finns en rädsla för att bli utsatt för ”attack” när man ska tillämpa det man lärt sig in i en ny situation man inte är så bekant med (alltså en rädsla för att inte ha tillräckligt med ”verktyg” för att klara av exempelvis nya arbetsuppgifter, nya situationer etc).
I den här situationen och med dessa rädslor kan man komma att stänga till om sig; få svårt att ta in ny kunskap och ny information (det gäller såväl en lärosituation som terapisituation, organisationsförändring eller över huvud taget förändringar i livet). Man faller tillbaka till stereotypier, upprepar sådant man gjort tidigare (som fungerat) och bromsar uppkomsten av nya insikter och förmågor.
IV: Som ett eget ”tillägg” till Balintmetoden (och mötet i Balintgruppen) har jag lagt den s k vektorsmodellen (av argentinskt gruppoperativt ursprung) som i sig utgör något av en ”karta” (jämför med ”den upp-och-nedvända konen”) över olika saker att betänka när det gäller mötet (och framförallt kommunikationen) läkare-patient och dess möjligheter att bli till en ”korrigerande process”.
OBS! I nedanstående framställning (som ursprungligen var tänkt för samtalsterapeuter) har jag kompletterat beteckningen ”terapeut” med ”läkare”.
Varje korrigerande process innehåller 6 konstanter:
Tillhörighet
Samarbete
Tillämplighet/relevans
Kommunikation
Lärande
Télé.
Vektorsmodellens vektorer utgör referenspunkter för att
- planera en uppgift
- utvärdera behandlingsprocessens bana
- tänka omkring hur att gå vidare.
Tillhörighet: Hur mycket identifierar sig patienten med den ”korrigerande uppgiften”? Hur mycket ansvar tas för att utföra den?
Samarbete: Hur pass effektivt bidrar patienten i realiteten till att ”uppgiften” utförs eller misslyckas? Reell effektivitet utvärderas inte genom patientens medvetna intentionsstyrda utsagor, utan genom de faktiska beteendeeffekter (=resultat) som växer fram som en följd av arbetet med ”uppgiften”.
Tillämplighet/relevans: Hurdan är förmågan att fokusera på den föreskrivna ”uppgiften” (dvs att hålla kvar processens verkliga innebörd i uppgiftsfokus)?
Kommunikation: Här är det lättast att upptäcka och synliggöra relationsstörningar.
- ”Avsändare”
- ”mottagare”
- ”budskap”
avgränsar en ”kommunikationskrets” i vilken vi söker identifiera ”kortslutningar” (missförstånd).
Lärande: Att tillägna sig förmåga till alternativa beteenden/behandlingsföljsamhet för att kunna ta itu med hinder; lära sig tänka omkring känslor, handlingar och tankar och sätta det egna beteendet i relation till andra/annat. En utvärdering som innebär förmåga att rekonstruera livshistoriska händelser (bakgrundsfaktorer) i syfte att förstå nuet (fysisk och psykisk problematik) och sedan konstruera ett framtidsprojekt (hur går livet vidare?).
Télé: De basala rädslorna (rädsla för förlust, attack, förvirring) gör att man omedvetet närmar sig (+) respektive intar distans (-) till vissa personer, situationer eller objekt. Det handlar egentligen om ”möten” i den yttre världen som blir till ”återseenden” med arkaiska (livshistoriska) objekt i den inre världen.
V. Iakttagelser (från gruppmedlemmar och SL) vid Balintgrupptillämpning bland distriktsläkare under tiden 2010-2013.
Vektorsmodellen tillämpas via främst vektorerna tillhörighet, kommunikation, samarbete och lärande. SL lämnar tillbaka sina ”emergenter”/reflektioner efter att ha lyssnat … SL blir också någon att ”deponera” sin frustration hos (tillsammans med den övriga balintgruppen) och härigenom ”avgiftas” ärendet och kan förhoppningsvis tas tillbaka av den falldragande i mer hanterlig ”form”.
”4 F-konceptet”, som läkare har med sig från sin utbildning; det rör sig om patientens förväntningar, föreställningar, förutsättningar, farhågor när denne möter läkaren.
Stundtals tänker SL utifrån ”den dialektiska spiralen” omkring hur djupt att gå med frågor. Är man som läkare ex vis beredd att ta sig an det som ens frågor till patienten väcker? Hur mycket ”brus” kommer in från ”det tredje” (= omgivningsfaktorer) och stör mötet läkare-patient?
”Dilemman ofta för läkare när det skulle vara mycket enklare med ”frågeställningar” … Vad är det som ”deponeras” hos läkaren? Blir läkaren ”gisslan” hos patientens förväntningar?
Balingruppmodellen kan stundtals bli alltför friflytande … Vektorsmodellen fungerar då som ett sätt att återvända till det som är relevant med Balintgrupper? Det är alltså reflekterandet/reflektionsutrymmet för respektive falldragare och reflekterande övrig grupp som man tappar när man bli alltför ”friflytande” i diskussionen .. och då påverkas också vektorsmodellens ”lärandevektor”.
Vad är ”det tredje” i Balintgruppsituationen … och hur inverkar det på såväl grupp som balintgruppledare?
Epistemologiska och epistemofiliska hinder … som gör att SL släpper sin ”ledarroll” och går in i diskussion på samma villkor som läkargruppen … varför? Varför blir SL mer aktiv?
Balintgruppen är en nödvändig ventil … den frekvens (1-2 ggr/månad) som varit har varit OK. Det har gått i vågor med hur mycket man känt behov att ventilera, men viktigt att Balintgruppmöjligheten finns kvar som ett forum att ta upp tankar och bekymmer omkring läkarrollen i. Under dagens träff mer hållit sig till ”Balintgruppramen” i och med att diskussionen tenderat att flyta ut för mycket de senaste tillfällena. SL ger en kort genomgång av Balintgruppmodellen (figur ofta uppsatt på väggen som illustration) och Vektorsmodellen (figur uppsatt enligt ovan). Kommentar från en läkare: Man går ned mot rädslorna i V-modellen.
Den mer strikta återgången till Balintgrupp-modellen tycks ge gruppen mer trygghet i och med att att ”Balintgrupp-frågorna” inte försvinner bort i ett allmänt tyckande med associationer till egna liknande ärenden (se sekvens 1-8 härovan).
SL frågar om vad som hänt med den ursprungliga frågeställningen när den ”passerat” genom Balintgrupp-modellens faser. SL håller här i strukturen, går in då och då med egna tankar samt kollar av hur Balintgrupp-modellen inverkar på tänkandet om ärendet.
Balintgruppmodellen som ”resonansbotten” för sådant som annars är svårt att beröra eller tänka omkring själv.
Vissa patienter behöver ”deponera” någonstans … och vissa läkare tenderar att bli ”containers” … det finns kanske en mer osynlig fördelning av patienter på en vårdcentral utifrån hur man som läkare arbetar … I Tyskland uttrycks detta faktum som att man som läkare ”får de patienter man förtjänar”.
VI: Ballintgruppen bland ST-läkare (2010-2013)
Genomgående har varit att en liten kärngrupp upprätthållit Balintgruppen, att tidsramarna varit lite svåra att hålla samt att vårdcentralernas krav om produktion gjort att ”anslutningsvektorn” i V-modellen påverkats.
SL följer ganska mycket Balintgrupp-modellen, men visar på V-modellen som ett sätt att ”krydda” och fördjupa mötet läkare-patient.
2 viktiga situationer vid handledning: Hur att få hjälp att lösa här-och-nu-situationen/mötet med pat? Hur ta hand om sig själv som ST-läkare? (dvs att orientera sig i en ny situation)
SL går då och då in och pekar på V-modellens vektorer (och rädslor) samt ser till att gruppen fortskrider steg för steg i Balintgrupp-modellen … samt att gruppen och falldragaren respekterar sina roller (att få prata färdigt innan kommentarer ges).
Pekar på ”parataxisk distorsion” (vem blir läkaren för pat?), ”emergent” (aha-upplevelser; något nytt bryter in) och ”projektiv identifikation” (vem gör pat läkaren till?) som begrepp att tänka på i mötet läkare-patient. SL hjälper gruppens medlemmar att få syn på det ”osynliga” genom att peka på det synliga.
Gränsdragningsproblem rörande skillnaden mellan ”medmänniska” och ”professionell behandlare” kan bli till ett epistemofiliskt hinder för att se vad som inryms i läkarrollen.
Hur kan man genom användning av V-modellen bli mer varse vad som sker i mötet läkare-patient?
Den ”kognitiva triaden”: En figur som söker fånga in processen att uppfatta ett fenomen till att koda in det för att sedan i en mer lättbegriplig form återge det begreppsligt som en modell för hur man kan få syn på ev tendenser att ”inte se skogen för bara träd (dvs att drunkna i ”detaljer”).
I falldragningarna blir det tydligt hur svårt det är att hålla kvar fokus vid mötet läkare-patient i och med att ”det tredje” finns med så mycket i form av patientens övriga värld, vårdgrannar, kolleger etc … och dessa har också en inverkan på hur mycket man egentligen kan göra i mötet läkare-patient … här finns som ytterligare del i ”det tredje” att ST-läkarna hela tiden behöver kämpa för att få utrymme (från respektive vårdcentral) till balintgruppen.
Ett ständigt pågående ”brus” i Balintgruppen har varit att få ihop en tillräckligt stor grupp.
Balintgruppen ett forum för att utforska alternativa tolkningar och förståelse. Ett stående inslag under åtminstone den första hälften av Balintgrupp-träffarna var att dra något kort om Balintgrupp-modellen, Vektor-modellen samt låta illustrationer av dessa sitta upphängda på väggen. Alla nya gruppmedlemmar har också fått tillgång till en ursprunglig text av Balint (skriven någon gång på 40- eller 50-tal).
I gruppen kliver med jämna mellanrum fram falldragare som blir något slags ”språkrör” för företeelser eller aspekter man åtminstone som ny läkare möter. Dessa aspekter får ett igenkännande och laddas kanske ur genom att samtliga (genom språkrörets berättelse) blir delaktiga i problematiken (men var och en ur sitt perspektiv).
Kommunikationsaspekten i V-modellen blir med jämna mellanrum viktig i och med att så pass många av ST-läkarna har en utländsk bakgrund och att det förekommer rent epistemologiska hinder vad gäller språk- och kulturkompetens (och med många möjligheter till missförstånd). BG blir ett viktigt forum genom att det blir möjligt att tänka mer fritt omkring de situationer man kan hamna i som utländsk läkare (och där man blir mycket kritiserad – och även bortvald som läkare på grund av sin härkomst).
En viktig aspekt med Balintgruppen är att deltagande i en sådan grupp kan bidra till att minska stress- och utbränningstendenser genom att man vid reflektion i gruppform kan processa och smälta de erfarenheter man har med sig från sitt arbete.
Balintgrupp-modellen och Vektors-modellen utgör sätt att skapa ett diskussions-, tanke- och känsloutrymme som motverkar tendenser till utbrändhet och stress.
SL påpekar de hinder som kan göra läkarrollen svår: dels rent kunskapsmässiga, dels känslomässiga … och understryker att en av grundbultarna i BG-metodiken är: ”Vad vill pat egentligen ha hjälp med?”.
ST-läkarens situationer där behov av handledning kan finnas är
a) Hur att hantera problemsituationer där-och-då?;
b) hur ta hand om sig själv efteråt?
Ett tema som ganska ofta gör sig påmint i Balintgruppen är hur man tar hand om sig själv som läkare (speciellt EFTER insatser som har krävt mycket). Mer erfarna läkare har lärt sig detta med tiden, men för ST-läkare är det fortfarande något att lära sig. Här kan man också räkna in att inte med frågor ”öppna dörrar” för sådant som man kanske inte är beredd att ta hand om eller inte har verktyg till. I ovanstående kan avläsas de tre ångestformer som finns i V-modellen (och det pichonianska tänkandet): Rädsla för att förlora något välbekant och stabilt, rädsla för att inte ha verktyg att hantera det nya/en ny situation som kan uppenbara sig samt rädsla för förvirring.
Det har funnits ett ”lära sig Balintgruppen genom praktisk tillämpning”-anslag från början i ST-gruppen. Först har skett en kort presentation av själva konceptet och dess procedur; därefter Vektors-modellen. Därpå har följt falldragningar (1-2 st per gång) där SL sett till att proceduren följts och att såväl falldragare som efterföljande gruppdiskussion varit ”fredade” för frågor fram tills att man pratat färdigt.
SL:s grundläggande uppgift har varit att hjälpa ST/Balint-gruppmedlemmarna att reflektera omkring såväl sina ärenden som sin professionella roll (och hur att hantera den i nuet och framtiden mot bakgrund av de erfarenheter som tas upp i gruppen). Balintgrupp-proceduren (fig) och Vektors-modellen (fig) har här som funktion att hålla gruppen ”på spåret” … och att bidra till att gruppens medlemmar hittar ”verktyg” i sin profession.
I falldragningarna finns med jämna mellanrum ett ”brus” … dels att det är svårt för ST-läkarna att få utrymme för Balintgruppen/stå emot trycket om produktioin från sin respektive vårdcentral, dels att som utländsk läkare (och ännu mer när man kommer från utanför Europeiska Unionen) känna trygghet i sin roll. ”Bruset” tar sig troligtvis uttryck i att vissa saker blir svårare att formulera/tänka omkring alternativt att man drar förhastade slutsatser. De rädslor som här kan tänkas aktiverade är rädsla för förlust (av det man har med sig sedan tidigare) och rädsla för attack (att inte kunna hantera det nya som man allteftersom ställs inför).
Vad händer när ett ärende dras i Balintgruppen? När det ”passerar” genom de olika figurerna/modellerna (Balintgrupp-proceduren, Vektors-modellen, ”korset”-figuren som illustration över stress etc)? Det är snarare så att det är doktorns eget tänkesätt om patient och situation som förändras, inte patienten i sig. Främst Balintgrupp- och Vektors-modellen hjälper fram ett mer strukturerat tänkande hos doktorn.
Det finns stundtals en tendens i Balintgruppen att fokusera på ”sjukdom” istället för på mötet mellan läkare och patient … SL tillåter stundtals gruppen att ta ut dessa ”svängar” innan det sker ett återförande av gruppens diskussion till Balintgrupp-ramen genom att peka på figur.
Balintgruppen tillåter vissa teman att ackumuleras fram tills dess att någon i gruppen blir ”språkrör” för ett visst tema, som både berör samtliga gruppmed-lemmar, men mest den som tar upp temat som ärende för dagen. Ett ärende kan således öppna upp ett flertal tanketrådar som har relevans för de flesta i gruppen (varvid de reflektioner som föds också kan tillämpas i andra ärenden).
Frågan ”Vad vill pat egentligen?” är en viktig återkommande aspekt, som möjligen kan frigöra falldragarens tankar om vad som deponeras hos denne av patienten.
I mötet läkare-patient kan en negativ télé finnas närvarande som en överföring från tidigare liknande möten … men att denna negativa låsning ofta försvinner allteftersom läkare och patient möter varandra i kött och blod.
Intressant nog finns det ett tydligt ”brus” i många ärendedragningar på så sätt att fokus kan ligga väl så mycket på läkarens relation till omgivning (kolleger, vårdgrannar etc) som på relationen till patienten och vad som händer i det mötet. Återspeglar detta möjligen att läkarrollen idag är förändrad (i förhållande till samhället) jämfört med när Balint presenterade sin modell i mitten på 50-talet … eller är det uttryck för en ”flykt” från att tala om relationen läkare-patient?
Man kan tänka sig att Balintgruppen är en möjlighet att (med hjälp av kolleger) ha rätt att ”gå vilse” och därvid få syn på processer som både leder till att man faktiskt går vilse som till att man finner en väg; Vektors-modellen är en annan möjlighet som, via ”läsning” av vissa aspekter i en relationsprocess, också kan ge väg-ledning.
En viktig aspekt överhuvudtaget är att det krävs tidsutrymme för att hitta en väg som leder framåt. Att inte glömma bort är också de hinder (epistemologiska och epistemofiliska) som kan begränsa eller hindra en ”läsning” eller förståelse av det man står inför.
Som tidigare sagts behöver gruppen med jämna mellanrum hjälp att förflytta sig från sjukdoms- och diagnosfokus mot relationen läkare-patient.
Samtal med hjälp av tolk fäster uppmärksamheten ännu tydligare på V-modellen och i synnerhet kommunikations- vektorn … men även på samarbets- och lärande- vektorerna (överhuvudtaget finns hela V-modellens aspekter med i det man via BG söker hantera).
Att som Balintgrupp-ledare tillåta sig att släppa samtalet relativt fritt – och därpå gå tillbaka till Balintgrupp-sekvensen och fokusera på det faktiska mötet läkare-patient där det kan finnas komplikationer med såväl positiv télé (positiv överföring) som negativ télé (negativ överföring).
En gryende insikt om den egna begränsningen som läkare – och att man inte kan lösa allt!
Stress som ”brus” i mötet läkare-patient? Finns ”nej” med som ett sätt att bevaka såväl tids- som rumsram?
Olika ”kodböcker” (kommunikationsvektorn) som ett sätt att förstå att läkare och patient har svårt att mötas? Läkarens svar stämmer inte med vad patienten förväntar sig och vice versa.
Relevans-vektorn finns med i mötet på så sätt att patienten kan önska något som läkaren uppfattar som irrelevant … men behöver läkaren ändå gå patienten till mötes för kommunikationens skull?
Att som Balintgrupp-ledare vara ganska passiv, men vid behov peka på olika vektorer i Vektors-modellen.
Reflektioner omkring Balintgrupp-modell och Vektors-modell … att ännu ej helt bekväm med Balintgrupp- och Vektor-figurerna (som vid varje möte hängs upp på väggen); en tidigare handledningserfarenhet finns som dock mer handlade om att få ur sig sina känslor. Med Balintgrupp-konceptet kan man idag se mer av sin egen utvecklingsväg … att man är tryggare i sin roll och att det är skönt att veta att man kan komma till Balintgruppen med ett komplicerat ärende (ett ”dilemma” som under diskussionen förhoppningsvis kan omvandlas till hanterlig ”problemställning”). Balintgruppen hjälper att fokusera där man tidigare mer varit styrd av sina känslor eller mer rigida ”scheman”.
Att de ”erfarna” ST-läkarna reflekterar omkring hur deras ”resa” (ST) varit med idag större säkerhet och att man kan förstå den situation som färskare ST-läkare befinner sig i.
SL: Balintgruppen är en möjlighet att under stressiga förhållanden få tillgång till reflektionsutrymme?
Hur överlever man som distriktsläkare i 35 år?
En tankegång, som förtydligas via Balintgrupp-dragning: När en patientkonsultation tenderar att inte ta slut – börja om! Något har troligen missats omkring pats farhågor eller förväntningar.
I perioder har det varit glest i Balintgruppen … eventuellt beroende på högt tryck på vårdcentralerna och svårt att komma ifrån, eventuellt på grund av att man inte känt behov av Balintgruppen?
Reflektioner omkring V-modellen i förhållande till deltagande i Balintgruppen för ST-läkare: När vektorn ”anslutning” är i i kris (det vill säga när få personer kommer till mötena) medför detta att det blir svårt att få till något i de övriga vektorerna - och framförallt gör man inte det man tänkt sig, nämligen att ”få en balintgrupp-erfarenhet”
