Sören Lander: En lång sydamerikansk resa i tid och rum …

Att börja en introduktion och bokrecension med ett långt citat (som dessutom inte kommer från boken som recenseras) tillhör kanske inte vanligheterna. Här blir det dock ett sätt att låta läsaren kliva in i den undanskymda kontext, som åsyftas i rubrikens ”långa sydamerikanska resa i tid och rum”.

Den norska och överhuvudtaget nordiska psykiatrin, även dess psykoterapeutiska del, har i flera decennier varit orienterad mot USA. För att lära känna det som sker på psykoterapins och psykoanalysens område i vår egen tid måste vi emellertid vidga horisonten och ta del av utvecklingen i de fransk-, tysk- och spansk-talande delarna av världen.

Men är det ändå inte lite väl långsökt att intressera sig för psykoanalysen i Latinamerika? Undrar kanske någon. Svaret blir att länder som Argentina och Brasilien inte bara är giganter då det gäller litteratur, filmkonst och fotboll utan också då det gäller psykoanalys. Minst en fjärdedel av den psykoanalytiska litteratur som skrivs idag författas av personer som har spanska, portugisiska eller italienska som modersmål. Länderna ifråga har kanske en kortare tradition än vi, men de har haft fördelen att ta emot idéer från flera kulturområden. Psykoanalytikerna där läste Hartmann, Rapaport och George Klein samtidigt som de läste Lacan och Bion på 1960-talet, vid en tidpunkt då vi i Norden på sin höjd kände till de båda sistnämnda namnen … Argentinska analytiker har gett bidrag på många områden, speciellt barnanalys och barnets allra tidigaste utveckling, behandlingstekniska frågor, psykoser och metapsykologi … (1).

Den situation citatet beskriver rör främst den ”kultur (men också språk- ) barriär” som på olika sätt tycks förhindra inflödet av tankar och idéer från andra delar av världen än främst den anglosaxiska sfären. Och genom att jag under de senaste tio åren översatt argentinska texter om psykoanalys och psykologi (och då främst av den schweizisk-födde argentinske psykoanalytikern Enrique Pichon-Rivière – han är ett av de riktigt stora namnen inom argentinsk psykiatri, psykoanalys och socialpsykologi) har jag med jämna mellanrum förvånats över bristen på översatta texter överhuvudtaget från just Argentina med sina mycket rikhaltiga och avancerade teoretiska bidrag inom framförallt det psykoanalytiska området.

Det var därför mycket glädjande att vid en Londonvistelse i december 2003 upptäcka en (av mig) länge efterlängtad bok i Karnacs bokhandel. Bokens titel är Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis (Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24). Den är skriven av två mexikanska analytiker, Juan Tubert-Oklander (född i Argentina och utvandrad till Mexiko 1976) och Reyna Hernández de Tubert. Författarna vill med sin bok (utifrån ett gradvis växande intresse i den engelskspråkiga världen) introducera de ”operativa grupper”, vilka vuxit fram i Latinamerika som en självständig latinamerikansk gruppanalytisk gren baserad på ovannämnde Pichon-Rivières verk.

Bokens syfte är trefaldigt: 1) att introducera Pichon-Rivières koncept "operativ grupp" för engelskspråkiga läsare; 2) att presentera författarparets egna tankar och erfarenheter (vilka kommer från och inkluderas i den gruppoperativa traditionen, men där det också finns starka influenser från den engelske gruppanalytikern S. H. Foulkes och dennes "följeslagare") inom detta område; 3) att tydligt illustrera hur den operativa gruppens teoretiska och tekniska koncept kan användas i praktiskt arbete med grupper.

Tubert-Oklander etc har bemödat sig om att göra boken användbar för engelskspråkiga läsare genom att skapa konceptuella "överbryggningar" mellan den gruppanalytiska och gruppoperativa traditionen. Med jämna mellanrum berör författarna likheter och olikheter mellan Pichon-Rivières operativa grupper och Foulkes’ gruppanalys. Vad man här – som ett kuriosum - kan notera är Tubert-Oklanders etc påpekande att Pichon-Rivière faktiskt inledde sin ”gruppanalytiska” verksamhet redan 1938 – två år innan Foulkes inledde sin (annars är det kanske främst Foulkes vi tänker på när det talas om gruppanalysens ”pionjärer”).

Författarnas bestämda uppfattning är att de två grupptraditionerna har mycket att lära av varandra. Hittills har dock ett utbyte dem emellan försvårats av språkbarriären. Endast ett fåtal översättningar av Foulkes finns på spanska; till yttermera visso är några av dem bristfälliga. Och Pichon-Rivière finns inte på engelska. Om man ska döma av Malcolm Pines i bokens förord tycks begreppet ”operativ grupp” trots detta genom åren ha spridits i olika gruppterapeutiska kretsar och därmed väckt ett intresse som hittillsdags inte varit möjligt att tillfredsställa genom litteraturstudier:

For many years my Latin-American colleagues in psychoanalysis and group analysis have frequently told me that in Latin America Enrique Pichon-Rivière was the great pioneer in our field, that his ”operative groups” – to me a mysterious concept that was never properly clarified – were closely related to Foulkes’ group-analytic groups, as were their basic idea. The few papers set out to illustrate Pichon-Rivières work were stimulating but insufficient, snacks rather than a substantial meal. Now we can feast on the substance of this remarkable, important book (2).

Vad beträffar vissa koncept och intressefokus finns mindre väsentliga skiljaktigheter (som troligen kan hänföras till de båda uppfattningarnas olika uppkomstbetingelser). Annars delar dessa två gruppanalytiska skolor en gemensam uppfattning om människan, grupprocesser och gruppanalytisk psykoterapi. I bokens förord reflekterar den engelske gruppanalytikern Malcolm Pines över detta förhållande på följande sätt:

Pichon-Rivière was a radical reformer who studied and influenced social organisations at one time even attempting to work with a network of a whole city, Rosario. The Latin-American lifestyle of meeting in cafés late into the night with ardent discussions is in marked contrast to Foulke’s more conventional London lifestyle.

What is fascinating is the convergence of their ideas, part of the developing network of psychoanalytic and socio-psychological knowledge of the mid-twentieth century (2).

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan dessa båda tidiga gruppanalytiska ”pionjärer”. Pichon-Rivière betonar alltid ”uppgiften” som huvudsaklig ”organisatör” av grupprocessen. Foulkes däremot menar att det inte finns någon formell uppgift i gruppanalytisk psykoterapi i och med att ett sådant medvetet förfarande skulle fungera som motstånd.

Det korta avslutande kapitlet blir till en betraktelse över operativa grupper och gruppanalys i förhållande till psykoanalysen. Här torgför författarna uppfattningen att gruppanalysen utgör en naturlig utveckling av psykoanalysen. Tankegången här är dels att gruppanalys- och psykoanalyskoncepten (beroende på sina ursprung i skiljaktiga erfarenheter) skiljer sig åt i stor utsträckning; dels att koncepten ändå förenas på grund av att de såväl söker utforska dolda innebörder i mänskligt beteende och erfarenheter som att det rör sig om ett speciellt sätt att lyssna. Resonemanget utmynnar i följande ”slutsats”:

... perhaps, instead of being sometimes psychoanalysts and sometimes group analysts, we are just analysts, working with people in an attempt to understand them, as well as ourselves, and using whatever concepts we may find useful in this endeavour (2.).

Enrique Pichon-Rivière - en bakgrundsteckning

Beroende på att Pichon-Rivières bidrag är så pass okänt i vår del av världen har jag valt att fortsätta recensionen med en relativt omfattande beskrivning av de ”avtryck” han satt såväl teoretiskt som praktiskt i den argentinska analyskontexten. Det blir något av en introduktion av såväl honom som hans sätt att tänka. Delar av framställningen baseras på min introducerande text om operativa grupper och det pichonianska tänkandet ”En argentinsk operativ gruppansats. Enrique Pichon-Rivièrs tankevärld, Ana Quiroga och det pichonska begreppet ’operativ grupp’ ” (7). Här liksom i recensionen i övrigt kommer jag att hänvisa till (förutom Tubert-Oklander etc) spanskspråkiga källor (se litteraturförteckning) som ligger utanför de som boken tar upp.

Enrique Pichon-Rivière (1907-77) föddes i Genève av franska föräldrar, som emigrerade till Argentina när han var mycket ung. Han växte upp i den glest befolkade nordöstra delen av Argentina, där inslaget av den indianska guaraní-kulturen var påfallande. Han utbildade sig till läkare och psykoanalytiker och blev under sin bana en av de stora inom argentinsk psykoanalys, gruppteori och socialpsykologi (stundtals kan man få intrycket att det är nästan obligatoriskt att på något sätt hänvisa till honom i viss argentinsk psykoanalytiskt färgad litteratur). Vidare var han en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet) i början av 40-talet och länge verksam som ortodox psykoanalytiker med ”kleiniansk” inriktning.

Som följd av sin kliniska verksamhet blev Pichon-Rivière alltmer uppmärksam på psykoanalysens praktiska begränsningar som individuellt inriktad behandlingsmetod och inte minst då vilka människor som kan få tillgång till den. Han var i vissa avseenden även kritisk till några av psykoanalysens begrepp, bland annat driftsuppfattningen och dess blindhet för den historisk-sociala kontextens betydelse för människans formande. I takt härmed växte det fram ett allt större socialpsykologiskt inslag i hans tänkande. Dessa tankegångar, i vilka betoningen ligger på studiet av de interpersonella relationerna, utgjorde grunden till den förbindelsens psykiatri, som Pichon-Rivière utvecklade uti­från psykoanalytiska postulat. Begreppet ”förbindelse” (där den intrasubjektiva ”objektrelationen” byggs ut till den intra- och intersubjektiva ”förbindelsen”) är ett av nyckelbegreppen i hans teoribyggnad. Det utgör en interpersonell relationsstruktur inkluderande ett subjekt och ett objekt, subjektets relation till objektet och vice versa i vilken båda parter fyller en funktion inom en social situations kontext. I begreppet inryms även ett implicit inre multipersonellt nätverk genom det faktum att man som människa föds in i en grupp. I Pichons psykosociala tänkande är därför individens (och förbindelsens) problematik alltid relaterad till ett nät av inre och yttre förbindelser.

I en serie föreläsningar i mitten av 50-talet förtydligade han sin förbindelseteori. Här blir också närmandet till ett grupptänkande alltmer synligt. Han använder konceptet "den inre gruppen" för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om detta på något systematiskt sätt.

Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade re­latio­ner, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interak­tion. De är internaliserade soci­ala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekolo­giska relationer (samspel organism-miljö) (5)

Individen internaliserar de personer han har relationer (förbindelser) till, de grupper han är medlem i, de institutioner han är del i samt samhället som helhet med sin kultur, sina värderingar, traditioner, roller och konflikter. Förbindelsekonceptet och den inre gruppen belyser det ”inre drama” han tyckte sig kunna identifiera i varje människas inre värld - ett inre drama som också via det intersubjektiva samspelet med andra människor i olika form tenderar att upprepa sig i de yttre relationerna (förbindelserna). Den fråga Pichon således kom att ställa sig när han mötte en patient och dennes problematik var: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen - förbindelsen till analytikern?”.

Det är i samband med att Pichon-Rivière under en viss period av sin utveckling uppfattade att divanen och den traditionella psykoanalysen "stänger in" patienten som han lyfte fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har, enligt Pichon, större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna; den utgör en scen och så gör också människans inre värld. Dock övergav han aldrig psykoanalysen som individuell behandlingsmetod.

När Pichon-Rivière mot slutet av 60-talet startade La Escuela de Psicología So­cial (idag Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere, som leds av hans efterträdare Ana Quiroga) syftade den - förutom som forum för dialog - dels till att lära skolans elever konstru­era ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema ECRO/CROS (som ett sätt att systematisera sitt tänkande), dels till att utbilda så kal­lade "samhällsoperatörer" (ett slags socialte­rapeuter, vilka genom sitt specifika kun­nande om arbete med grupper ska kunna befria samhället från före­teelser, som får alie­ne­rande effekter). Det tankeutbyte, som här tog form, bidrog till att övervinna det epistemofiliska motstånd (3) (i betydelsen känslomässigt hinder att närma sig ett visst kunskapsobjekt) han kände - inte så mycket mot att skriva som mot att ge den teori han utarbetat förtätad skriftlig form och att sedan få den publicerad.

En viktig tankegång bakom Pichon-Rivières socialpsykologiska institut (som lever kvar hos Ana Quiroga) var att personer med denna (operativa) utbildningserfarenhet kan utvecklas till att bli ”förändringsagenter” i den egna sociala närmiljön. Av den orsaken accepterade hans institut människor från alla yrken och samhällsklasser – även sådana som inte hade några tidigare formella studier. Tanken var utbilda ett nytt slags ”problemlösare”, som kan hjälpa individer, grupper, familjer, institutioner m m att diagnosticera sina egna problem och undersöka sin ”vardag”, planera korrigerande interventioner, träna sina medlemmar att utföra sådana interventioner samt utvärdera dem i en ”spiralformad utvecklingsprocess”. Härvid blir interventionerna till en kombination av undersökning, lärande och terapi.

The particular kind of research propounded by this school is the inquiry into the hidden meanings and sources of everyday life, in order to free the social actors from their ideological subjection. In this, Pichon-Rivières project was not only scientific and therapeutic, but also political. From his point of view, the greater development of the individual’s personality is rooted in his participation in collective projects, and therefore requires a social change, in addition to the individual and the group change (2).

Utforskandet av det uppenbara eller vardagliga (det explicita) - som en mer eller mindre "kungsväg” för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna (det implicita) - utgör en av de grundläggande aspekterna i Pichon-Rivières socialpsykologiska tänkande (jmfr Freud och drömmen som en kungsväg till det omedvetna).

Operativ grupp, gruppanalys, förändring, lärande och världsbild

De gruppbehandlingsinsatser Pichon-Riviere i slutet av 30-talet initierade inom psykiatrisk slutenvårdskontext (på Hospicio de las Mercedes) benämndes "operativa grupper". Dessa grupper var mycket influerade av Kurt Lewins Gestaltperspektiv och tog sig uttryck i att patienter, vårdare och läkare sågs som en helhet. Med detta som grund sökte Pichon-Rivière skapa ett mer operativt och konstruktivt behandlingsarbete. I slutet av 50-talet användes denna gruppoperativa teknik i utvecklad form i det så kallade Rosarioexperimentet. Det explicita syftet var att i en stad i det inre av Argentina (Rosario, vilken är Argentinas tredje största stad) genomföra ett samhällsarbete - ett socialt laboratorium som experiment där den som så önskade kunde delta; ett försök att analysera en hel stad genom intensivt tolkningsarbete i smågrupper - varvid vissa tekniker och interdisciplinär didaktik kom att tillämpas.

Rosarioexperimentet genererade flera nya grupper, vilka fortsatte att ägna sig åt stadens problem under handledning från Pichons institut IADES. Dessa operativa grupper - vars föregångare kan spåras just till Pichons gruppverksamhet på Hospicio de las Mercedes på 40-talet - bidrog till att grupper och psykoanalytiker kunde ta sig ut ur "kurens" kontext för att senare spridas till olika sektorer av samhälle och kultur. Experimentet nedtecknades i efterhand med bistånd av José Bleger, David Liberman y Edgardo Rolla (kända namn inom den argentinska psykoanalysen) och publicerades under titeln Técnica de los grupos operativos (De operativa gruppernas teknik) i Acta Neuropsiquiátrica Argentina, 6, 1960 (4).

Det viktigaste resultatet av "Rosarioexperimentet" var presentationen av Pichons "operativ grupp"-metodologi. Det grundläggande i denna är att en grupp - med betoningen lagd på att skapa ett för gruppen relevant konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO eller CROS) - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift. De operativa grupperna introducerades sedan snabbt i undervisningen på medicinska fakulteter, inom psykologi och andra utbildningar. Lärarna, som saknade pedagogisk träning, började få sådan genom att lära sig hantera grupper, genom att kunna reflektera över gruppens svårigheter med en viss uppgift och genom att förstå hur ett för varje grupp i sig relevant ECRO/CROS kan utvecklas. Såväl terminologin som tekniken populariserades sedan under 60-talet.

Många tycks, enligt författarna, vilja se operativa grupper som ett slags grupp som bör särskiljas från andra grupper i stil med terapigrupper, undervisningsgrupper etc. Detta är dock oriktigt. Namnet ”operativ grupp” betecknar tvärtom en hel uppfattning om hur livet i grupper gestaltar sig och hur man bäst bör leda grupper. Pichon-Rivière gjorde därvid ingen större skillnad mellan undervisnings- och läroprocesser å ena sidan, terapiprocessen å den andra.

Den av oss - i form av så kallade operativa grup­per - skapade grupptekniken får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift. Uppgiften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), diagnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hinder i varje utvecklings- el­ler förändringssituation (4).

Författarna menar att ovanstående definition ganska mycket liknar den standarddefinition av gruppanalys man kan hitta i S.H. Foulkes verk. De illustrerar med följande citat från Elizabeth T. Foulkes (The Origins and development of group analysis, 1984):

Group analysis or more specifically, group-analytic psychotherapy, is an intensive form of treatment in small groups. The term group analysis also includes application of the principles both within and outside the therapeutic field. While fully based on psycho-analytic insights it is not an application of psychoanalysis to a group but a method and technique based on the dynamics of the group. It is therapy in the group, of the group and by the group, the group providing the context in which the individual person is treated. Intra-psychic processes are seen as interacting within the mental matrix of the group as a whole (2).

Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på faktorer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. Som instrument för terapi och handledning likaväl som för forskning m m betonar detta koncept skillnaden mellan grupperfarenheten och det (teoretiska) gruppkonceptet - därav den starka betoningen på praxis' betydelse för ECRO som teoretiskt schema. En teori är nämligen inte valid i sig själv, utan den ska alltid utvärderas i förhållande till konkreta mänskliga varelser i deras permanenta kommunikation med sin verklighet/omgivning (vilket Kurt Lewin på ett pregnant sätt berör i sin berömda formulering:

”Det finns inget mer praktiskt än en bra teori!”) (5).

En av Pichon-Riviéres nära medarbetare, José Bleger, har i Grupos operativos en la enseñanza (1961) givit följande definition av operativ grupp (enligt Tubert-Oklander etc kanske den mest koncisa definitionen):

… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team (2)

En operativ grupp är dock inte en grupp som huvudsakligen kan definieras utifrån sina mål. Den utgör istället ett perspektiv – ett sätt att tänka om grupper och att handla i grupper – samt en uppsättning värderingar om vad som åstadkommer bättre fungerande och ”produktivitet” i mänskliga grupper. Det handlar om vilket slags läroprocess man uppfattar som önskvärd, något som i sin tur är beroende av världsåskådning (se ECRO/CROS) och värderingar hos den som väljer form av läroprocess. Tubert-Oklander etc (2) poängterar att samordnarens huvuduppgift i en operativ grupp knappast handlar om att ”dela ut” information, utan snarast om vad Balint (1957) beskriver som att ”bidra till en begränsad med djup förändring i gruppmedlemmarnas personlighet” och att vägen därmed öppnas för att kunna tänka i nya banor.

Pichon använde sig av psykoanalysens tanke om ”manifest” och ”latent” (men han benämner dessa ”explicit” och ”implicit”) för att tydliggöra de processer som äger rum i en grupp. Om gruppen således diskuterar hur den ska utföra sin uppgift (sitt ”arbete”), så genererar detta skeende också en möjlighet att observera och ”läsa mellan raderna” vad som sker i gruppen – och att göra detta implicita explicit. Samordnarfunktionen som teknik består i att hjälpa till att tydliggöra ”implicita” (hinder) för att gruppen ska medvetandegöras och gå framåt i arbetet med uppgiften.

Denna utforskande process (från ytan mot djupet) uttrycks som en upp-och-nedvänd kon i vilken spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse, som går från det explicita (de yttre förbindelserna) till det implicita (de inre förbindelserna) i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit.  

Ana Quiroga beskriver tankegången:

… om vi exempelvis i ett gruppsammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje (pekar på ”den dialektiska spiralen” i figuren) kan vi nå fram till ett implicit element. Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av ”det explicita” som finns här (pekar på konens bas) …

… emergenten har aspekter här … och aspekter här (pekar i tur och ordning på konens spets och bas). Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör något … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit (7).

De framväxande emergenterna bildar det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Emergenten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå.

I processen bör samordnaren vara något av en ”medtänkare”, följa gruppmedlemmarna på vägen och söka förstå deras egen bild – samt vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka) samt gynna den ”läsning” gruppen själv kan göra av de situationer den genomgår under processens gång. Att på detta sätt reflektera över erfarenheter och att i sin tur låta dessa korrigera teorin i en kontinuerlig cykel av ”varseblivning-reflektion-handling-ny varseblivning” (annorlunda uttryckt ”existerande-tolkning-emergent-nytt existerande” etc) utgör det Pichon-Rivière benämner praxis.

Pichon-Rivière’s operative technique aimed at integrating the false opposition between theoretical and practical work into a concrete praxis, understood as a perpetual coexisting of inquiry and operation, in a complementary and mutually enriching relation … this mutual regulation between theory and practice is what Pichon-Rivière calls praxis, and it takes the form of an ever-widening dialectic spiral (2)).

”Den dialektiska spiralen” kan uppfattas som en expanderande kommunikations- och tankeprocess. Det operativa arbetssättet syftar till att hjälpa gruppmedlemmarna att ”lära sig tänka” och ”lära sig lära”.

Gruppsamordnaren i en operativ grupp ska understödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bidra till ett grupptänkande som går från det vardagliga mot ett mer vetenskapligt utforskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tanken om att endast handling kan förändra verkligheten. En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera tillsammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).

Pichon-Rivière modifierade senare den upp-och-nedvända konen och konstruerade en ”vektorsmodell”, där tanken om den dialektiska spiralen finns kvar. Syftet med nya modellen var att – utifrån sex olika tolkningsvektorer – söka ”läsa” skeendet i en grupp. Medlemmarnas deltagande i gruppen tänks återspeglas i dessa vektorer.

”Anslutning” är vad som först karaktäriserar en individs grupptillvaro och handlar då om en rätt ytlig identifikation med gruppen och dess processer. ”Tillhörighet” innebär att individerna i gruppen ser på såväl sig själva som övriga som tillhöriga gruppen istället för att - som under anslutningsfasen - bara ”vara där”. ”Samarbete” är resultatet av att gruppmedlemmarna ömsesidigt internaliserat varandra. ”Tillämplighet/relevans” betyder att de individuella medlemmarna har internaliserat gruppuppgiften, så att deras handlingar blir relevanta utifrån gruppens syfte.

I kommunikationsvektorn noterar man som samordnare inte endast olika budskaps innehåll utan även deras form och avsändare (om dessa hamnar i ett motsatsförhållande uppstår missförstånd i gruppen). ”Lärande” innebär en kvalitativ förändring i gruppen genom att gruppmedlemmarnas information i ett visst moment sammanförs (en förändring som kan jämställas med ångestupplösning, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, ”projekt” etc). ”Télé” slutligen bildar en atmosfär som kan översättas till positiv eller negativ gruppöverföring såväl i förhållande till samordnaren och uppgiften som gruppmedlemmarna emellan. Attityden till förändring utgör här den operativa gruppens centrala situation. Denna attityd kan yttra sig i såväl ökning som minskning av depressiv (rädsla för att förlora en stabil trygg situation) och paranoid (rädsla för att bli ”attackerad” i en ny förändrad situation) ångest.

Det finns ett syfte med vektorernas placering i ovanstående modell. Genom att följa vektorerna nedifrån och upp kan innebörden bli klarare. Det är ett slags ”läsning” av gruppdynamiken, som man lite lekfullt kan kalla ”hissleken”, och som innebär att man följer vardera sida av konen nedifrån och upp. Om man således blir varse en brist i tillämplighet/relevans-vektorn alternativt en negativ tillämplighet/relevans (i gruppen kan man inte fokusera på uppgiften) innebär detta att något inte fungerar i den närmast ovanliggande vektorn, dvs samarbetsvektorn. Det betyder i sin tur att krafter, som gynnar en tillbakagång, överväger. Och om det finns en störning i samarbetsvektorn måste vi titta på eventuella störningar i närmast ovanliggande vektor, dvs tillhörighets-vektorn. Om en sådan störning finns innebär det att man inte passerat från anslutning till tillhörighet (från ”jag” till ”vi”). Ofta befinner man sig då i ”bedrägeri”-situationer i vilka gruppmedlemmarna beter sig som om de hade gått från anslutning till tillhörighet fastän det i sådana fall i realiteten rör sig om pseudo-tillhörighet.

Om man på konens andra sida finner en negativ telé, som stör grupputvecklingen så pass mycket att relationerna mellan gruppmedlemmarna paralyseras eller störs, betyder detta att något inte fungerar bra på nästa vektorsnivå, dvs lärande-vektorn. Vi måste då fundera över hur de epistemofiliska hinder (dvs känslomässiga hinder som gör att man inte kan närma sig viss kunskap eller lära sig vissa saker) ser ut, som motverkar att man finner andra sätt att relatera till varandra än de stereotypa varianter man dittills återvänt till och upprepar. I gruppen kan man alltså inte lära sig alternativa beteenden och man kan heller inte förhålla sig annorlunda till varandra än tidigare. Vi behöver då förflytta oss uppåt till nästa vektor. Något fungerar med andra ord illa på kommunikationsnivån och därför måste vi söka upptäcka de kortslutningar och missförstånd, vilka stoppar upp och hindrar kommunikationen att flyta smidigt (och som också gör att gruppmedlemmarna regredierar och beter sig mer omoget). I den pichonianska tankemodellen går kommunikation och lärande hand i hand och varje störning i kommunikationsprocessen leder oundvikligen till förändringar i sättet att lära av verkligheten och av erfarenheter (vilket Pichon-Rivière ser som utgångspunkt för bland annat utvecklandet av psykisk sjukdom).

Uppgiftsprocessen: Förarbete, uppgift och projekt

Som framgått spelar begreppet "uppgift" en viktig roll i Pichons gruppoperativa koncept. Uppgiftens funktion är att skapa överblick i förhållande till det som framträder som problema­tiskt, patologiskt etc. Med denna kunskap gör man sedan upp en planering i syfte att åstadkomma en förändring. Uppgiften möjliggör och etablerar här delar av kontraktet, arbetsalliansen eller den ram inom vilken man ”arbetar”. Men uppgiften utgör också en metafor. I realiteten känner ingen till den fullständigt i och med att det som vid processens början framstår som uppgift inte är samma sak när det är dags att avsluta. Ana Quiroga beskriver relationen mellan uppgift, kontrakt och gruppförbindelsen på följande sätt:

Uppgiften har ”installerats” i det inledande kontrakt som redan tidigare upprättats … Handlar det om en studiegrupp lägger man fast dagens tema - om det redan tidigare givits en lektion … och så väntar man. Tema läggs inte fast varje dag i och med att det står i kontraktet att gruppens uppgift är att arbeta med den information som ges under lektionerna.

Man återvänder ofta till kontraktet i och med att det gradvis ”tas” i spiralform fram tills att det integrerats; att det förstås och accepteras … tills ett psykologiskt kontrakt finns som ”installerar” en fungerande förbindelse mellan samordnare och gruppmedlemmar - en förbindelse som gör det möjligt för en (som samordnare) att ”operera” … att tolka exempelvis (7).

I Pichon-Rivières gruppoperativa koncept kan gruppuppgiften sägas ha en såväl explicit som implicit dimension där sistnämnda till en början är uppenbar endast för samordnaren. Det är dock inte möjligt att uppehålla sig vid bara en av dimensionerna, utan uppgiftens båda dimensioner behöver utföras för att gruppen ska kunna bli ett arbetande team. Att stanna vid att utföra den yttre (explicita) uppgiften - utan en samtidig inre (implicit), det vill säga något som gör den meningsfull - gör att gruppens aktivitet snart mattas av med minimal produktion som följd. Omvänt kan man inte heller ha bara en inre uppgift utan att en sådan blir till tom ritual. Den inre uppgiften får mening endast i förhållande till en yttre. Tubert-Oklander etc gör följande liknelse med kroppens fungerande:

The difference between the internal and the external task could perhaps be better clarified if we compared the internal task with the organism’s basal metabolism – i.e. that continuous work that our body has to carry out, just to keep on living, even when it is in repose – and the external task with the additional energy expended by our organism whenever it starts to ”do something” (2).

I en grupp kan uppgiften sägas beskriva en cykel i vilken följande moment ingår:

Förarbetet.

Uppgiften, som kan delas in i a) dilemma-fasen; b) problem-fasen; c) besluts-fasen.

Projektet.

I förarbetsmomentet finns ett slags omedveten ”konspiration”, som syftar till att bibehålla status quo; det handlar om ett regressivt moment präglat av fragmentering, förnekande, omnipotens, idealisering, nedsvärtning och primitiva former av projektion och introjektion. Den bakomliggande drivkraften är rädsla för förvirring (konfusionell ångest); rädsla för att bli skadad av ny kunskap, nya vanor eller nya relationsmönster (paranoid ångest); samt rädsla för att förlora tidigare kunskap, vanor eller relationsmönster (depressiv ångest). Dessa omedvetna konflikter måste genomarbetas antingen i form av i gruppen uppkomna spontana insikter eller genom samordnarens tolkande interventioner som syftar till påvisa underliggande ångest och försvarsmekanismer.

Uppgiftsfasen inleds när gruppen börjar kunna arbeta med problemet att nå det manifesta målet. I början går gruppmedlemmarna här till väga på ett dissocierat sätt. Frågeställningen framställs i form av absoluta motsatser i vilka det som sammanbinder dessa inte synliggörs. Diskussionen blir därför av "antingen-eller"-karaktär och det blir ett omöjligt val mellan två "delinsikter". Denna fas kallas för dilemma-fasen. Emellertid är inte gruppuppgiften längre frånvarande i diskussionen (som under förarbetsfasen); däremot genomgår den en inre fragmentering som blockerar framsteg. I detta läge söker samordnaren via tolkningar visa på fragmenteringsprocessen och dess motiv samt hjälpa gruppen att bli varse det partikulära och komplementära i de motsatsförhållanden som manifesteras.

När man lär sig överger man nödvändigtvis, fast inte helt medvetet, andra sätt att betrakta världen, verkligheten eller vad det nu är som upplevs som förlorat. Detta ger också vårt arbetes inriktning. Genom att den operativa gruppen tillåter ett lärande görs den till en grupp som är lika terapeutisk som om någon annan teknik tillämpats. De tidigare defensiva teknikerna … överges och individen (subjektet) kan lära sig nya realitetsaspekter - som är den konkreta verkligheten - vilka korrigerar dennes tidigare uppfattning om världen (8.)

När gruppen tagit sig förbi denna fragmentering går man vidare in i problemstadiet. Här kan gruppen ta sig an uppgiften från nya och varierande synvinklar. En ny kreativitet uppkommer. Medlemmarna förmår formulera frågan i bearbetningsbara termer genom att använda sig av all tillgänglig information och genom att samarbeta i diskussionen istället för att slösa energi på sterila konfrontationer. Man kan identifiera olika variabler och möjligheter, avväga dessa mot den egna förmågan och slutligen komma fram till beslut som öppnar väg mot den avslutande projektfasen. Detta är vad Pichon kallade "den vetenskapliga metoden".

Projektfasen vidtar när gruppen tar ut en ny handlingskurs baserad på realistisk analys utifrån nyfunna delade intressen. I och med detta tar en cykel slut i gruppaktiviteten och öppnar väg för en ny vars genomförande kan överskrida gränserna för de formella sessionerna med samordnaren (vanligtvis händer detta när man jobbar med en real life group som en familj, organisation eller ett arbetsteam eller när de medlemmar som ursprungligen bildat gruppen kommer överens om att formera sig till en permanent grupp).

”En apparat för att tänka verkligheten”. Det konceptuella, referentiella och operativa schemat (ECRO/CROS) och Weltanschauung

Pichon-Rivière ser individens (subjektets) ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förlust av detta dialektiska samspel leder till att referensramen – sättet att varsebli, särskilja och ”operera” i världen – antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesidigt omvandlande samspel med världen försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna gynnar därför framväxt av gamla ”spöken” som läggs över nuets sociala relationer.

Dessa tankegångar fick Pichon att formulera det begreppsliga ”verktyget” ECRO/CROS (ECRO = Esquema conceptual referencial y operativo; CROS = Conceptual referential operative schema) eller konceptuellt, referentiellt och operativt schema, vilket kan ses som en flexibel ”tankeapparat för att tänka verkligheten”. I denna understryker han såväl de begreppsliga elementen (det ytstrukturella) som den egna ”livsresan” (det djupstrukturella).

Den referentiella aspekten i ett ECRO/CROS pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Att schemat refererar till en viss bestämd sektor av verkligheten är något fundamentalt i och med att inget begreppsligt schema kan täcka in hela verkligheten. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar här det som i andra referentiella sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten.

Att schemat alltid refererar till en konkret situation samt att det används som ”handlingsguide” i den bestämda sektor av världen där vi ”opererar” fungerar också determinerande för att det alltid ska testas av mot verkligheten – vilket i sin tur befordrar en attityd av självkritik. Av betydelse är exempelvis inte bara hur pass ”sann” en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing). I en operativ grupp är därmed effektivitet det enda kriterium som kan sägas gälla. Man kan göra liknelsen med ett fotbollslag; det avgörande för dess effektivitet är om det vinner sina matcher. På samma sätt är en operativ grupps effektivitet beroende av vad den uppnår för resultat, det vill säga hur pass effektivt den tar itu med sin uppgift.

Det är det ömsesidigt omvandlande (dialektiska) samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” en människas ECRO/CROS utgör. ”Upptäckter” möjliggörs av hur pass adekvat un­dersökarens begreppsliga schema är satt i förhållande till karaktä­ristika hos de fenomen som undersöks. Därför bör ett ECRO/CROS också vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då som ett öppet modifierbart system. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter.

I en operativ grupp bryts nödvändigtvis olika referensramar eller världsåskådningar mot varandra. Bara det faktum att andra människor varseblir, tänker och handlar annorlunda än en själv och utifrån andra antaganden är något som kan öppna vägen för att utveckla ett kritiskt tänkande (i vilket det finns utrymme för unlearning, omlärning och nyinlärning).

Konkret går denna grupprocess till så att till en början har varje gruppmedlem sin egen uppfattning om saker och ting (sin egen ”kod” eller ECRO/CROS). Vad som försvårar ”mötet” i gruppen är att stora delar av varje medlems ECRO/CROS är omedvetet. Gruppsamordnarens uppgift är här att ”uttolka” dessa och bidra till att skapa en explicit formulering av något som dittills dags varit en uppsättning implicita antaganden (personliga tankar om hur saker och ting förhåller sig, vilket inom parentes sagt befordrar dogmatism). Pichon-Rivière talar om hur det förflutnas ”bilder” implicit ligger kvar som ett ”som om”. Tendenser till missförstånd uppstår således när vars och ens personliga ECRO/CROS möter de övrigas. Tubert-Oklander etc understryker att missförstånd utgör en allvarligare kommunikationsbrist än brist på förståelse i och med att en människa som missförstått egentligen tror att hon förstått – och därför också saknar skäl att ytterligare undersöka det som kommuniceras till henne.

Gruppsamordnaren visar på förekomsten av möjliga missförstånd för att på så sätt underlätta för gruppmedlemmarna att gå vidare i utforskandet av vars och ens referentiella ”koder” eller ”scheman”. Syftet i slutändan är att komma fram till en gemensam ”kod” som möjliggör effektiv kommunikation i gruppen. Därför blir också en av gruppens huvuduppgifter att bygga ett gemensamt ECRO/CROS. I processen att konstruera ett gemensamt ECRO/CROS i en operativ grupp kan de ursprungliga missförstånden omvandlas till förståelse. Detta skapande av ett ”gemensamt språk” utgör emellertid också en partiell och temporär förlust av gruppmedlemmarnas ”individualism”, vilken istället underordnas behovet av att skapa ett effektivt team kapabelt att lösa det som är gruppens uppgift (vare sig denna är av lärokaraktär eller har mer av be­handling över sig). Förlusten implicerar en känsla av sorg; att ge upp något av sin individuella särprägel blir också en del av vägen in i gruppen.

Noteras kan för övrigt att även Foulkes hade liknande tankegångar i det att han konstaterade att en grupp – för att nå en tillfredsställande funktionsnivå – behöver utveckla en gemensam grund och ett gemensamt språk. Han beskrev detta (Teaching, study and research, 1964) i termer liknande Pichon-Rivières:

… basic differences of personality make-up … creates a further problem for every group as to whether sufficient common ground or language can be found to render full cooperation possible, while making allowances for the individual personalities involved (2).

Den operativa lärogruppen och gruppoperativ teknik i handledningssituationen

Tyvärr finns ingen riktigt tydlig beskrivning i boken av hur en operativ grupp med gruppsykoterapi som ”uppgift” fungerar. Möjligen är detta en av bokens svagheter. Man kan dock få en del ledtrådar till hur detta går till genom att bokens senare hälft ägnas åt en beskrivning av hur författarna konkret går till väga när det rör sig om operativa lärogrupper och handledningsgrupper samordnade med gruppoperativ teknik.

I sitt sätt att arbeta diskuterar den operativa lärogruppen kring ett förberett ämne, medan samordnaren observerar diskussionen och med jämna mellanrum intervenerar (i tolkande termer) för att peka på något hinder som blockerar arbetet med uppgiften. Samordnaren strävar efter att dels identifiera underliggande premisser i diskussionen, dels relatera dessa till medlemmarnas referentiella scheman. Syftet är att ta reda på de begreppsliga element en person vanligtvis (mer eller mindre omedvetet) använder sig av för att varsebli, tänka och handla. I sina tolkningar diskuterar och analyserar samordnaren dessa scheman och hjälper gruppmedlemmarna att utveckla ett gemensamt ECRO/CROS för att de därigenom ska få såväl teoretisk som praktisk hjälp att effektivt handskas med det problem de brottas med.

Gruppsamordnarens funktion påminner såväl om en gruppanalytisk terapeuts – på så sätt att han söker identifiera och tolka gruppens känslomässiga konflikter i förhållande till uppgiften ifråga – som en epistemologikers (eng. epistemologist) därigenom att han söker få gruppmedlemmarna att göra en kritisk analys av sina egna teorier och de antaganden som ligger till grund för dessa.

En sådan analys kräver bland annat att medlemmar och samordnare delar en gemensam utgångspunkt eller gemensam information som ”diskussionsigångsättare”. Härvid kan man göra på tre sätt:

- Man ger en inledande föreläsning om något överenskommet ämne och därefter ber man gruppen diskutera detta. Det är den modell Pichon-Rivière och hans medarbetare väljer i ”Rosarioexperimentet” 1958. I denna form av storgrupp ges föreläsningen vanligtvis av en lärare och åhörarna delas därefter upp i mindre diskussionsgrupper med en samordnare eller ett samordnarteam i var och en av grupperna.

  - Den andra modellen används vanligtvis i mindre klasser eller studiegrupper, vilka möts regelbundet över en längre period. Här har alla medlemmar haft möjlighet att läsa rekommenderad litteratur i förväg och gruppens uppgift består i att diskutera sin läsning med utgångspunkt från de intryck läsningen givit dem. Samordnaren besvarar inte frågor eller reder ut svårigheter som uppstått vid gruppmedlemmarnas läsning; istället hjälper han dem att utnyttja sina egna resurser till klargörande och ytterligare diskussion kring materialet och dess implikationer. Samordnaren förutsätter att gruppmedlemmarna har läst materialet. Om så inte skett ”väljer” han i regel att uppfatta situationen som ett hinder och ett motstånd mot uppgiften, varför han då också undersöker motiven härtill samt medvetna och omedvetna innebörder i dessa.

  - Modellen används ofta i små workshops på institutioner eller konferenser, varvid utgångspunkten är ett visst problem eller en viss fråga, som vanligtvis anges redan i det namn som väljs för workshopen. Samordnaren inleder här med att påminna om det problem medlemmarna önskar ta itu med. Därefter ber han dem ge sin syn på ämnet och att diskutera vad de kommit fram till. Här undviker samordnaren att ge sin egen bild av ämnet för att istället medlemmarna ska kunna få utrymme att uttrycka sina egna uppfattningar. Sedan söker han hjälpa dem att utveckla en kritisk analys av underliggande antaganden och ”trossystem” (beliefs). Det är endast i den avslutande fasen av denna typ av grupp, som samordnaren kan ge uttryck för sin egen uppfattning; dock inte som en sammanfattande slutsats, utan snarare som ytterligare ett exempel på de olika synvinklar (vertexes) man kan anlägga på utgångsfrågeställningen och dess konsekvenser.

I författarnas beskrivning av handledning i gruppoperativ form ställs denna mot den traditionella normativa handledningsform, vilken beskrivs enligt följande: handledning bedrivs av en expert, som kommer fram till diagnos, terapeutiska indikationer och behandlingsplanering; den handledde undervisas i hur den ”korrekta tekniken” ska tillämpas i behandlingsprocessens alla stadier och får förslag om de åtgärder som bör vidtas. Den traditionella handledningsmodellen baseras på antagandet att det finns en standardteknik för att praktisera psykoterapi och att denna måste läras ut av en handledare till en handledd som lär in den. Det väsentliga här är att den handledde lär sig att tillämpa metoden korrekt. Den operativa handledningsgruppen betonar däremot de kliniska diskussionernas kreativa aspekter samt återskapande av och kritisk diskussion kring underliggande antaganden och teorier. Man skulle kunna kalla denna process för en epistemologisk kritik av den kliniska praktiken. Ett sådant perspektiv betraktar varje behandling som en gemensam ”skapelse” av patient (patienter) och terapeut (terapeutiskt team) anpassad till plats, ögonblick, människor och omständigheter (och därigenom oförenlig med accepterandet av något slags standardteknik).

Vid sin praktiska tillämpning av den gruppoperativa modellen i en handledningssituation lägger Tubert-Oklander etc speciell vikt vid hur gruppens känslomässiga och defensiva processer dynamiskt påverkas av det presenterade materialets omedvetna aspekter. Man kan här som handledare observera materialets inverkan på var och en av gruppens medlemmar. På samma sätt som en patients känslomässiga processer skapar återklang i analytikerns känslor – och vice versa - kommer det komplexa omedvetna utbyte, som sker dem emellan, att ge resonans hos samtliga i handledningsgruppen (handledaren inkluderad). Den gruppoperativa tekniken används för att skapa ett reflektionsutrymme i vilket den handleddes konceptuella, referentiella och operativa schema (ECRO/CROS) kan rekonstrueras, analyseras och ifrågasättas. Syftet är att hjälpa terapeuten att utveckla sitt eget referentiella schema och att bevara en hela tiden ifrågasättande attityd i förhållande till de kliniska fenomen som betraktas.

Tubert-Oklander etc vill understryka vikten av att varje gruppoperativ handledare (som är sysselsätt med ”forskning” på den grupp han arbetar med) ger tillbaka till gruppen allt han lärt av den och dess medlemmar, så att dessa i sin tur kan använda, korrigera eller avfärda det som handledaren lägger fram. Syftet med detta är framförallt att gruppmedlemmarna ska kunna diskutera vidare med analytikern och bland annat hjälpa denne att revidera sin förståelse av vad han delat med dem. Pichon-Rivière betonar här det ”demokratiska ledarskapets” vikt:

Den ideala roll man kan inta i grupparbetet utgörs av det de­mokratiska le­darskapet. Växelspelet mellan ledare-samordnare och grupp har formen av en per­manent spiral i vilken ut- och inlärningsprocesser hänger samman som en enhet av givande och tagande (feedback) (4).

Om handledningsgruppens medlemmar (med samordnarens hjälp) är kapabla att förstå vilka känslomässiga reaktioner exempelvis en viss fallbeskrivning inducerar i dem – och om de hittar sätt att syntetisera denna mångfacetterade ”bild” – så kommer de också att få en mycket djupare och mer mångdimensionell förståelse av inte bara den behandling, som tas upp till handledning, utan även av vad psykoanalys är och skulle kunna bli. I handledningsgrupper, som samordnas med gruppoperativ teknik, används de känslomässiga reaktioner fallmaterialet väcker till att sätta igång reflektioner och teoretisk förståelse av vad som pågår i såväl den handledda behandlingen som handledningsgruppen själv. Det slutliga målet för tankeprocessen i gruppen är konceptualisering och att ”väcka till liv” tidigare inläst litteratur, som nu kan knytas samman med nya personliga erfarenheter.

Den operativa gruppen som terapeutiskt ”projekt”

När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar. Som ovan nämnts tas inte detta upp explicit i boken. Nedanstående avdelning får därför fungera som kompletterande beskrivning av en teknik och ett tänkande (jag föreställer mig bokens författare ändå är väl förtrogna med) där tanken om lärande spelar en viktig roll.

I Pichon-Riviéres individualpsykoterapeutiska perspektiv ses individualpsykoanalys (eller –psykoterapi) som en läro­process - ett dialektiskt fungerande system som öppnar och sluter sig. Den relation som existerar mellan terapeut och patient kan be­skrivas som en dialektisk spiral i ständig rörelse. I denna dialektiska relation översätts vad den ene (patienten) upplever och känner av den an­dre (terapeuten). Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning. Denna tolkning är en funktion av vad som väcks inom terapeuten. Terapeuten age­rar gentemot patienten och vice versa. Medvetet verkar terapeu­ten mot patienten ge­nom sina tolkningar vars syfte är att förän­dra det gemensamma fält som terapeut och patient formar (en interaktionssitua­tion mellan två personer). Allt bör här be­traktas som en funktion av hela den relation (Gestalt) som skapas mellan subjekt och objekt, mellan terapeut och patient, mellan observatör och observerad. Varje terapeutens rö­relse, attityd etc verkar på patientens omedvetna och framkallar förän­dringar inom det ge­mensamma fältet. Dessa förändringar i sin tur på­verkar tillbaka (hela detta resonemang om ömsesidig påverkan skulle i korthet kunna ses som något av en förbindelsens princip).

I det ”pichonianska” gruppoperativa perspektivet bildar samordnare och gruppmedlemmar (och kontext) tillsammans en Gestalt som hela tiden förändras utifrån det samspel som sker. Relationen mellan samordnare och gruppmedlemmar formuleras som en dialektisk relation i spiralform i vilken förstnämnde oundvikligen är något av ”aktiv agent” och inte ”ren observatör”. Pichon betonar det samspel mellan Gestalt och Gestaltung (gestaltande) som äger rum. Gestalten utgör det existerande och härur växer också fram de emergenter, vilka i form av en gryende ”ny situation” pekar på en förändringsprocess i vardande.

Då framträder emergenten som tecknet på en implicit process, det vill säga som tecken på den redan befintliga underliggande process som måste göras explicit. Att göra det implicita expli­cit äger rum i det "strukturerande", vars innebörd är att vara en ständigt öppen krets. Ordet gestaltung har denna innebörd. I början av vår uppgift framträdde ordet Gestalt ständigt i ter­mer av struktur eller funktion. Men när det spiralartade i den kontinuerliga processen upptäckts, var vi tvungna att ge det en särskild innebörd. Till och med Gestalt-psykologerna själva, och bland dem Kurt Lewin, började använda termen gestal­tung, vilken är släkt med termen Gestalt och med betydelsen "strukturerande" … Den definition vi kunde ge processen var "strukturerande" - inte "struktur" - på grund av den ständiga rörelse den befann sig i … Vi definierade gruppen som Gestalt, som man vanligtvis säger. Exempelvis socialpsykologerna, som arbetar med fokus på gruppen, definierar den som en Gestalt med fix och ej dyna­misk innebörd. Om man säger att den (det vill säga Gestalt) är ett Gestaltung förvandlar man processen till ett strukture­rande. Processen sker alltså gradvis och i en bestämd riktning; Gestaltung blev till den lämpligaste termen för att beteckna att det rörde sig om en rörlig process i en öppen krets - och ej slu­ten som Gestalt kan vara. (8.)

Varje gruppmedlems ”inre drama” (det vertikala eller livshistorien) formar tillsammans med det ”yttre dramat” (det horisontala eller det gruppen här och nu har tillsammans) det som befinner sig i rörelse i gruppen (Gestaltung). Processen åskådliggörs delvis i nedanstående beskrivning, som görs av en medlem i en operativ grupp.

Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen … Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar … Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar … I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans … Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter (12).

Det är intressant att observera hur gruppen för att kunna utföra sin uppgift (eller sitt ”arbete”) genererar ett sätt att associera, som man skulle kunna kalla ”associationskedja” (gruppens sätt att tillämpa ”fri association”?). En medlem säger något … någon annan säger något utifrån detta … och ytterligare någon kommer in i dialogen etc och på så sätt skrider gruppskeendet framåt. I enlighet med det tidigare beskrivna samspelet mellan ”inre grupp” och ”yttre grupp” (se härovan avsnittet ”Operativ grupp, gruppanalys, förändring, lärande och världsbild”) kan den här processen beskrivas som externaliserat tänkande (grupptänkande). Kommunikationen blir till en externaliserad ”tankeprocess” (i den yttre gruppen), medan det individuella tänkandet utgör en intrapersonell kommunikation (i den inre gruppen). Pichon använder sitt koncept ”den upp-och-nedvända konen” (den dialektiska spiralen – se ovan!) för att grafiskt illustrera den dynamik mellan implicit och explicit som här är närvarande (och kan ses som en expanderande tanke- och kommunikationsprocess).

Genom att vara observerbart på ytan finns det explicita – eller manifesta - i situationen i konens bas. Det implicita – eller omedvetna – placeras i spetsen. Till det yttre kan man få intrycket att det explicita spelar huvudrollen genom att få störst plats i figuren. Dock ska det implicita här ses som en parallell till ett isberg – den största delen är inte synlig. Inom denna kon rör sig den dialektiska spiralen, vilken i detta sammanhang representerar såväl individ- som grupprocess. Utifrån de universaler (de två grundläggande ångestformerna – rädsla för förlust och för attack), som placerats i spetsen, kommer grupprocessen att gradvis alltmer förändras i ett permanent framväxande av nya emergenter. Härvid kan exempelvis symtom ses mer som ”situationella emergenter” (något nytt och originellt som moment av exempelvis den gemensamma Gestalt terapeut och gruppmedlemmar bildar med sina beteenden) än som direkta resultat av individens (subjektets) förflutna och något redan givet (det implicita finns dock närvarande genom överföringssituationen). Utifrån samma tankegång åstadkommer den operativa gruppen ett meningsfullt förhållande mellan det vertikala (individen) och det horisontala (den situation som skapas i mötet). När det uppstår ”brott” i det horisontala (gruppskeendet) framträder de olika ”vertikaliteterna” (individerna med sina ”subjektiviteter”).

Pichon-Rivière pekar på att berättelsens roll i individuell analytisk behandling snarast spelas av det dramatiska skeendet i en grupp. Därför måste gruppterapeuten (gruppsamordnaren i en operativ grupp) mer än att endast lyssna analytiskt även betrakta analytiskt och ställa sig frågan vad som sker framför ögonen i det ”förbindelsenätverk” som är i rörelse och ömsom gestaltas, ömsom gestaltar. Denna ”observatörsroll” beskrivs i förenklad ”prematur” form i nedanstående citat:

(Pichon) berättar hur han (i tonåren) ... utförde sin första icke-deltagande observation - arketyp och modell för hur de operativa gruppernas samordnare utbildades:

”Exempelvis samlades byns kvinnor en gång i veckan i vårt hus för att prata. Min mor deltog aktivt i dessa möten. Jag hade ordnat ett hål att se och lyssna genom. På så sätt noterade jag de motsättningar och det skeende som ägde rum i dessa grupper. Och jag tror att det var där jag - som icke-deltagande observatör - fick mina första kunskaper om hur mänskliga grupper fungerar. Man kan säga att det var en undervisning genom nyckelhålet’” (9).

Om således Freud grundar den klassiska analysen på att få patienten att betrakta sina egna fantasier för att sedan kunna berätta dem för analytikern, så går gruppen omvänt till väga. Och det är då gruppbehandlaren måste betrakta och tolka gruppen och dess dialog likt en dröm som utvecklas inför hans ögon. De egna former gruppen konstruerar (och då mer relaterat till dess produktivitet och vad som växer fram) kan härvid beskrivas som ett slags ”grupptext” eller ”skrift” i utvidgad mening (alltså inte bara som något verbalt) som produceras i gruppen? Denna ”grupptext” har förmåga att generera vidare innebörder eller mening. En implikation härav är att den innebörd som i ett visst ögonblick en viss ”läsning” tillerkänner en aspekt av gruppskeendet därför inte uttömmer denna ”grupptexts” produktivitet. Närmast kan man här jämföra med exempelvis drömmens ”text”. Gruppens ”texter” är outtömliga och det rör sig mer om något som inte har ett slut. Snarare än att vara en dold substantiell innebörd, som tolkningen bör avslöja, genererar ”texten” outtröttligt innebörder, vilka i form av olika uttryck ”skrivs in” inte bara i det sagda eller icke-sagda, utan även i kroppsrörelser, förflyttningar i rummet, tystnader, allianser etc och därvid formande ett komplext skeende av gruppkonfigurationer som i sin tur ständigt genererar andra mångfaldiga innebörder. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion, det vill säga en handling som pekar på någon punkt i gruppens nät av symbolisk-imaginär produktion. Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram (10).

Sammanfattande kommentar

Förhoppningsvis kommer Tubert-Oklanders bok att bidra till ökad kunskap om en argentinsk grupptradition som i stort sett är okänd i Europa och den anglosaxiska världen (som man ibland frestas misstänka att åtminstone Sverige tillhör) – men delvis också i det egna landet, vilket framgår av nedanstående citat:

In the twenty-five years that have passed since his death, he has been largely forgotten in the world of psychoanalysis. Even though his name still rings a bell for young psychoanalysts, his works are rarely read or quoted in psychoanalytic papers. His books on groups and social psychology are ignored by many analytic group thereapists, even though they are mandatory reading for those with a social bent (2).

En av Pichons målsättningar var att ”demokratisera psykoanalysen” – därav titeln på hans samlade verk Del psicoanálisis a la psicología social (6). Tubert-Oklander etc menar dock att han misstog sig därvidlag och att hans arbete innebar något mer än så.

His work is really a breakthrough in psychoanalytic theory and practice. It is a major contribution towards the development of a new paradigm of the human being that we so sorely need (2).

Såväl Pichon-Rivière som Foulkes - som kliniska psykiatrer och psykoanalytiker - skapade en öppning mot sociologin, filosofin och andra discipliner. Detta tillät dem att berika den vision de som psykoanalytiker hade om att konstruera ett ECRO/CROS (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) med möjlighet att skapa förståelse och förklaring av mänskligt gruppbeteende. Möjligen var även denna attityd av öppning något gemensamt för de båda pionjärerna (11).

Pichon-Rivière rörde sig dessutom inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande. Man kanske till och med kan gå så långt som att säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc (författare som var del av den latinamerikanska litterära boom som benämnts ”magisk realism”).

Stundtals kan man vid läsning av hans texter få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som enligt psykoanalytikern Marie Langer skapade en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Pichon rör sig från en grupp till en annan ... han får vissa grupper att framträda i andra, han gör fotbollsspelare av oligofreniker, vårdare av sjuka, öppnar terapeutiska ”rum” inom utbildningsinstitutioner på samma gång som han ser terapi som en läroprocess (9)

I Syd- och Mellanamerika har Pichon-Rivière ”givit upphov till” morenianer, freudianer, kleinianer, lacanianer, systemiker, gestaltiker, analytiska psykodramatiker etc; inte bara professionella utövare från olika strömningar inom den dynamiska psykologin, utan också representanter för discipliner som omfattar de mest skilda samhällsområden: utbildning, arbete, förströelse, hälsa etc (11).

Vissa i Argentina verksamma gruppterapeuter - mer trogna det traditionella sättet att utbilda endast läkare och psykologer till gruppbehandlare och terapeuter – har tenderat att ta avstånd från det revolutionerande projekt Pichon-Rivière inledde (och som nu fortsatts av Ana Quiroga). Tubert-Oklanders etc uppfattning är att Pichon-Rivières begrepp och tekniker definitivt förtjänar att uppmärksammas även om man inte delar de implicita politiska tankar och målsättningar han hade. En framträdande argentinsk gruppterapeut, Ana María Fernández (10), reflekterar över om man kanske snarare borde karaktärisera Pichon-Rivière som ”någon som förirrar sig utanför det institutionella” än som en ”gruppolog”. Vad beträffar hans gruppbidrag poängterar hon dock vikten av att inte bara stereotypt upprepa det han kommit med, utan att utveckla detta vidare.

Det bör tilläggas att namnet Enrique Pichon-Rivière tidigare – såvitt jag vet - endast förekommit i svenskspråkig text hos den som vanligt välinformerade Svein Haugsgjerd (bland annat i dennes ”Den nya psykiatrin”):

Pichon-Rivière är känd för det psykoterapeutiska arbete han bedrev med psykotiska pati­enter på 40-talet och för att tillämpa psykoana­lysen i grupp- och miljöterapi, bland annat genom att inrätta ett in­stitut för socialpsy­kologi (1).

Han är dock inte helt okänd i Sverige. För de som kommit i närmare kontakt med Göteborgs Psykoterapiinstitut är namnet välbekant i och med att man från detta institut alltsedan dess start på 70-talet haft nära kontakter med den argentinska grenen av psykoanalysen och då framförallt med ”lärjungar” till Pichon-Rivière.

Litteraturförteckning

(1) Haugsgjerd, S. Den nya psykiatrin: bakgrund och utveckling. Stockholm. Prisma, 1988.

(2) Tubert-Oklander, J. & Hernández de Tubert, R. Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24.

(3) Actualidad Psicológica. Diálogo con Ana Quiroga. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan. (Samtal med Ana Quiroga. Pichon-Rivière mellan socialpsykologin, läroprocess och Lacan. No 133, Junio de 1987).

(4) Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995.

(5) Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976.

(6) Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995 / La psiquiatría. Una nueva problemática. Del Psicoanálisis a la Psicología Social II. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1983. / El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982.

(7) Lander, S. En argentinsk operativ gruppansats. Enrique Pichon-Rivières tankevärld, Ana Quiroga och det pichonska begreppet ”operativ grupp”. Uppsats på legitimationsgrundande psykoterapiutbildning med gruppanalytisk inriktning, Psykoterapisällskapet, Stockholm, 2003.

(8) Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995.

(9) Manero Brito, R. Las ”locuras” de Pichon-Rivière. (Pichon-Rivières 'egensinnigheter') Internet: Biblioteca Grupal. (Internetadress www.campogrupal.com )

(10) Pavlovsky, E. & De Brasi, J. C. (Antologi) Lo grupal. Devenires. (Ana Fernández: El dispositivo grupal. Gruppanordningen). Historias. Buenos Aires: Galerna – Búsqueda de Ayllu, 2000.

(11) Kesselman, H. La psicoterapia operativa I. Crónicas de un psicoargonauta. Buenos Aires: Editorial Lumen-Humanitas, 1998.

(12) Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997.