THE LINKED SELF IN PSYCHOANALYSIS. THE PIONEERING WORK OF ENRIQUE PICHON-RIVIÈRE
Edited by Roberto Losso, Lea S. De Setton and David E. Scharff.
Recensent och introduktör: Sören Lander, leg psykolog och leg psykoterapeut
‘Pichon Rivière’s important work is finally available to the English-speaking reader. It is, together with the work of Klein, Fairbairn, and Winnicott, a fundamental contribution to contemporary psychoanalytic object relations theory. Pichon Rivière’s original concept of “link” explains the relational linkages between self and object representations, and expands the concept of the link to the description of unconscious intrapsychic group formations. The present collection of his writings describes the relation between these intrapsychic group structures and the individual’s unconscious relations to the concentric cycles of family and social dynamics, and provides an integrating frame for the psychoanalytic exploration of groups and social organizations. The complementary chapters by distinguished contemporary authors influenced by Pichon Rivière included in this volume make for an actualized, stimulating overview of this important theoretician.’
—Otto Kernberg, past president of the International Psychoanalytical Association (IPA)
The publication of this book rightly deserves to be celebrated. The opportunity to give an English-speaking audience access to a polished selection of Enrique Pichon-Rivière’s most important articles is one to be seized. What we have, in fact, is a volume that combines a series of key articles from one of the pioneers of psychoanalysis in Argentina, together with the creative output of his followers. In the collection brought together here for this book, there is to be found the essence of those who truly deserve to be called pioneer.
- Virginia Ungar, 2017 vald till den första kvinnliga ordföranden för International Psychoanalytic Association (IPA).
Några inledande ord om boken
Föreliggande bok med dels en presentation av Enrique Pichon-Rivière och dennes verk, dels översättningar av några av hans centrala texter från spanska till engelska, är en efterlängtad händelse mot bakgrund av att texterna funnits så länge inom främst den spanskspråkiga världen. Genom att inte finnas på engelska har dessa texter i stor utsträckning kommit att finnas främst i den latinska världen.
Boken kom ut under våren 2017. Min recension kommer att dels relativt kort presentera innehållet i bokens olika kapitel, dels mer ingående fördjupa några centrala begrepp i Pichon-Rivières tankevärld.
Texturvalet till boken (om man begränsar sig till Pichon-Riviéres egna texter) är logiskt och med tanke på att man lyfter fram begreppet ”link” (på spanska vínculo) som centralt i Pichon-Rivières tankebyggnad blir också de texter, som tagits från boken Teoría del vínculo (”Theory of the link”, ”Förbindelseteorin”) viktiga för förståelsen.
I nedanstående framställning kommer jag att använda ordet ”förbindelse” som mest korrekta översättning av det spanska ordet vínculo till svenska. Begreppet är annars svåröversättling och i en intervju 1997 med en av Pichon-Rivières tidigare disciplar, Angel Fiasché, sökte jag få denne att närmare ringa in begreppet vínculo:
Begreppet vínculo är problematiskt för alla i och med att Pichon-Riviere aldrig närmare preciserade det. Han pekar på att i ”self'- object”-relationen (vare sig nu objektet befinner sig i yttervärlden eller i det inre) finns ett ständigt sammanbindande flöde som går i båda riktningarna ... och att detta samtidigt består av kärlek och hat. Begreppet vínculo innebär just detta - nämligen att det inte bara handlar om ”self'-object”-relationen. Det handlar också om objektets samtidiga relation med ”self”'. Det är mer än en relation. Ett "self” kan inte relatera till ett objekt utan att objektet samtidigt relaterar till "self" …
… Bions begrepp "link" är lika med det argentinsk-spanska ordet vínculo. … Vínculo används dock mer specifikt när det gäller mänskliga relationer. Begreppet är mer adekvat i sammanhang som berör den emotionella sfären … Pichon kunde med andra ord ha använt ordet "link" för det han betecknar med vínculo - men det skulle inte ha fört med sig den fulla betydelsen av vínculo.
Vad gäller bokens användning av ”link” som översättning av vínculo sägs följande i bokens introduktionskapitel:
We note right at the beginning of this volume that the translation of the word vínculo could equally be ”bond”. However, by now there has been established a tradition in those writers who have taken ideas of vínculo from Pichon-Rivière that has used the word ”link” and, in discussion with the translators, we have elected to continue to use ”link”. However, the shades of meaning that have to do with the word ”bond” are also appropriate to consider in understanding the nuances of Pichon-Rivières contribution.
- Roberto Losso, Lea S. de Setton, David E. Scharff från ”Introduction”.
Recensionsbakgrund
Men först något kort om mig själv som recensent av boken. Jag kom i kontakt med Pichon-Riviéres tankevärld i mitten av 80-talet under min psykologutbildning på Göteborgs Universitet. Mats Mogren från Göteborgs Psykoterapiinstitut (GPI) höll i den del som rörde klinisk psykologi och i det kursavsnittet presenterades också en del av de pichonianska tankegångarna.
Vad var det då som intresserade? För mig, som blivande psykolog, fyllde han det vakuum jag uppfattade fanns (och fortfarande finns) inom svensk psykologi (som till övervägande delen består av import från det anglosaxiska språkområdet). Kontexten eller samhället existerade knappast i den begreppsvärlden och i den mån så var fallet blev det i en fragmenterad eller sammanhangslös form. Det var mycket sällan man fick känslan av att psykologiska processer äger rum i ett historiskt existerande samhälle med speciella betingelser som rimligtvis borde påverka hur människor uppfattar sina liv och sin värld. Det nya, som attraherade mig i det pichonianska tänkandet, var att han integrerade det individuella och samhälleliga på ett begripligt sätt; social och politisk medvetenhet framstod i det perspektivet som något oundgängligt för att överhuvudtaget kunna arbeta ”operativt” som psykolog eller terapeut. Den neutrala objektiva psykologin blev i det perspektivet snarast en anakronism som inte var speciellt användbar (eller ”operativ”, som var ett begrepp Pichon använde).
Men – Pichon-Rivière själv framstod mest som en ”skugga”, en mytisk figur som ingen i den dåvarande undervisningssituationen egentligen hade läst. Själv kom jag över ett par viktiga böcker av Pichon-Rivière på spanska och på så sätt kom jag i direktkontakt med vad han faktiskt skrivit. Jag hade studerat spanska vid Göteborgs universitet under några år i början av 80-talet, dock utan att vara alltför säker på språket och dess olika nyanser. Men ämnet Pichon-Rivière var så pass intressant – och jag kunde obehindrat läsa spansk text – så jag började umgås med tanken att översätta honom. Det hela blev verklighet (i form av uppdragsöversättning för GPI) mot slutet av 90-talet, då jag översatte dels Pichon-Rivières Teoría del vínculo (Förbindelseteorin), dels El Proceso Grupal (Grupprocessen) och den intervjubok, som är central för en förståelse av såväl Pichon-Rivières liv som verk, nämligen Vicente Zito Lemas: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura (Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne). De översatta texterna har sedan kommit att användas i den interna undervisningen på GPI, men aldrig givits ut i bokform på grund av svårigheter att få tillgång till publiceringsrättig-heterna.
Jag har sedan (under de senaste 20 åren) följt många av de diskussioner, vilka förts i olika böcker, tidskrifter, på internet etc och har relativt god inblick i vad som rör sig i den pichonianska rörelsen. Jag har även deltagit i några konferenser (vid ett par tillfällen som svensk representant) i såväl Sydeuropa som Sydamerika där fokus legat på Pichon-Rivière och operativa grupper (nästa konferens hålls för övrigt i Madrid 26-28 april i år). Slutligen har jag 2002 och 2011 genomfört intervjuer med Ana Quiroga (som förekommer i denna bok), 1997 och 2002 med ovannämnde Angel Fiasché (som också var med om att grunda GPI) samt med ytterligare några personer i Argentina omkring Pichon-Rivière och dennes betydelse.
När jag nu i samband med skrivandet av denna recension började läsa ”The linked self in psychoanalysis. The pioneering work of Enrique Pichon Rivière” var det främst med stor nyfikenhet; därefter med ett återseendets glädje, men också med ett annat perspektiv än när jag för 20 år sedan grep mig an med att översätta honom. Den engelska översättningen är intressant för mig som översättare i och med att den ger mig ett ”utanförperspektiv” på texten (texter som jag verkligen, i egenskap av översättare, ”närläst”) som jag inte haft på länge (den engelska texten ger tillfälle att distansera mig från min tidigare förståelse av det pichonianska budskapet, texterna blir ”nya” för mig och det har varit nyttigt).
Den sammanfattande känsla läsningen ger mig liknar dock vad den mexikanske gruppteoretikern Roberto Manero Brito uttrycker i en text från 90-talet, Las ”locuras” de Pichon-Rivière (Pichon-Rivières ’egensinnigheter’):
Att göra en omläsning av Pichon är helt enkelt omskakande. Inte endast på grund av de minnen och avdammade begrepp som sov djupt nere i det gamlas "skåp". Det handlar snarast om ett annat slags känsla. Det är mer som att återvända till en annan epok; till andra ögonblick när allt fortfarande återstod att upptäcka … Att åter läsa Pichon nu är att paradoxalt nog tappa distansen och att bli desorienterad. Och detta kan inte orsakas av något annat än just det "mobiliserande" elementet i hans teori. Sålunda kommer det sig att en omläsning några decennier senare fortfarande åstadkommer läroeffekter.
Presentation
Men vem var då Enrique Pichon-Rivière (1907-77). Han föddes i Genève av franska föräldrar, som emigrerade till Argentina när han var mycket ung. Han växte upp i den glest befolkade nordöstra delen av Argentina, där inslaget av den indianska guaraní-kulturen var påfallande. Han utbildade sig till läkare och psykoanalytiker och blev under sin bana en av de stora inom argentinsk psykoanalys, gruppteori och socialpsykologi. Vidare var han en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet) i början av 40-talet och länge verksam som först ortodox psykoanalytiker, sedan med tydlig ”kleiniansk” inriktning och slutligen som skapare av en ”argentinsk” variant av socialpsykologi. Dock övergav han aldrig psykoanalysen som individuell behandlingsmetod. Man kan egentligen tala om tre olika etapper: Den första handlar om psykiatrikern Pichon-Riviere, den andra om psykoanalytikern Pichon-Riviere och den tredje etappen om socialpsykologen Pichon-Riviere.
Pichon-Rivière betraktar sitt förändrade teoretiska perspektiv (vilket inte ska uppfattas som att han tar avstånd från den psykoanalytiska teorins resultat) som en förändringsprocess i vilken han lämnar ett verksamhetsfält där han upplevt sig vara rustad med verktyg, skyddad av en organisk/biologisk teori och med tillhörighet i en grupp. Det område han förflyttar sig mot är ostrukturerat och de grundläggande begreppen är fortfarande under utarbetande. Den problematik han föresätter sig att utforska rör sambandet mellan personlighetens strukturering och samhällets utseende. I intervjuboken Conversaciones con Enrique Pichon-Rivère. Sobre el arte y la locura från 1976 förklarar han bakgrunden till sitt förändrade perspektiv på följande sätt:
Jag tror att det beror på att jag alltmer kom att intressera mig för samhällsaspekter och för gruppers aktivitet i samhället. Det är klart att detta förde med sig att jag kom att överge den ortodoxa psykoanalytiska uppfattning som jag omfattat med så mycket passion. Denna brytning har medfört ett sannskyldigt epistemologiskt hinder och en rejäl kris som det tog många år att övervinna. Jag tror att den löstes först nyligen i och med publiceringen av min bok Del psicoanálisis a la psicología social (”Från psykoanalysen till socialpsykologin”, volym I-III). Det är inte utan skäl den har den titeln. För mig innebär boken en dokumenterad redovisning och ett definitivt medvetandegörande … Socialpsykologin erbjuder såväl större kapacitet vad gäller effekter som möjligheter att göra analysen tillgänglig för grupper av individer vilka inte har råd med en individuell behandling. Den utgör en "demokratisering" av psykoanalysen. I den utsträckning denna därigenom blir mer användbar blir den också effektivare för samhället.
Pichon lämnar aldrig APA som institution. Däremot blir han på sätt och viss hängande i luften; han blir marginaliserad, vilket på sätt och vis kan ses som något av en brytning. Han tar detta ganska hårt och är tidvis deprimerad. Han hade lagt ned mycket i APA.
När så Pichon-Rivière mot slutet av 60-talet startade La Escuela de Psicología Social (idag Escuela de Psiquiatría Social, Dr. Pichon Riviere, som leds av hans efterträdare Ana Quiroga) syftade den - förutom som forum för dialog - dels till att lära skolans elever konstruera ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema ECRO/CROS (som ett sätt att systematisera sitt tänkande), dels till att utbilda så kallade "samhällsoperatörer" (ett slags socialterapeuter, vilka genom sitt specifika kunnande om arbete med grupper söker befria samhället från företeelser, som får alienerande effekter).
Den enda sjukdomen
Den första av Pichon-texterna i boken, ”New problems facing psychiatry” (från 1967), sammanfattar i sig mycket av vad som är centralt i hans tankevärld och innehåller i princip de flesta av hans viktigaste begrepp. Den beskriver hans vandring från ett mer traditionellt psykoanalytiskt perspektiv på 40-talet till det socialpsykologiska (och argentinska) anslag som växte fram under senare delen av 50-talet och fram mot slutet av 60-talet.
Den andra av bokens texter, ”Neurosis and psychosis: a theory of illness” (från 1970), är en mer sammanfattande beskrivning av teorin om den enda sjukdomen (egentligen finns allt detta med som del i den förstnämnda texten ”New problems … ” varför denna andra text upprepar mycket av vad som redan tidigare sagts). Då denna teori är en viktig del av Pichons tankevärld bör den belysas lite mer ingående.
På sätt och vis finns grunderna till teorin om den ”enda sjukdomen” i en essä som Pichon-Rivière skrev 1946 - Historia de la psicosis maniaco-depresiva (Den mano-depressiva psykosens historia). Där refererar han bland annat till Griesingers utsaga från mitten av 1800-talet - att inledningsfasen till i stort sett alla psykiska sjukdomar utgörs av ett tillstånd av melankoli. Depressionen blir med detta perspektiv den grundläggande patogena situation som sedan tar sig uttryck i schizofreni, neuros etc. Betraktar man den depressiva kärnan som struktur kan man se att dess beståndsdelar inte skiljer sig åt vare sig det rör sig om patologisk eller normal utveckling. Om man söker schematisera strukturen kan man urskilja tre delar:
Den första pekar på en mångkausalitet. Tre faktorer är därvid viktiga - den konstitutionella, den disponerande (när det konstitutionella samspelar med en bestämd familjegrupp och formar den så kallade personliga stilen) och aktuell utlösande händelse av karaktär förlust. Förlusten är av så stor intensitet att den överstiger den normala kapaciteten till bearbetning.
Den andra delen handlar om på vilket sätt symtomet fenomenologiskt uttrycks. Det kan då handla om psyket, kroppen eller omvärlden. Pichon menar att det inte är möjligt att skilja beteendets yttre aspekter från upplevelsens inre eftersom båda formar en helhet i ett bestämt ögonblick i vilken som helst "här-och-nu" - situation. Det är härur han utvecklar sin tanke om de tre områdena - område 1 eller psyket, område 2 eller kroppen och område 3 eller omgivningen. De används som sätt att se, känna och förklara. Delningen mellan de tre är en fenomenologisk sådan i den meningen att huvudvikten i ett givet ögonblick kan läggas vid någon av dem.
I den tredje delen slutligen gestaltas en kontinuitet vad gäller depressionens historia och funktion. Det handlar alltså om den depressiva situationen tagen som en röd tråd genom insjuknandeprocessen och den terapeutiska processen. Fem karaktäristiska former beaktas:
a) Protodepression (det vill säga grunddepression). Den uppkommer ur den förlust barnet upplever när det lämnar modersskötet;
b) Depressiv situation i utvecklingen. Den kännetecknas av sorg- eller förlustsituationen (avvänjningen), ambivalenskonflikten genom integreringen av Jaget och objektet, samt skuld och försök till bearbetning;
c) Depressionens start- eller utlösningsfas. Det är den prodromiska (prodromos/från grekiskan/ = inledande sjukdomstecken vid en sjukdom) fasen i varje psykisk sjukdom och uppträder inför en frustrations- eller förlustsituation;
d) Regressionsdepression, vilken implicerar ett återvändande till de tidigare disponerande punkter som är karaktäristiska för den infantila depressiva positionen och dess misslyckade bearbetning;
e) Iatrogen depression (yatros är det grekiska ordet för läkare). Så benämns det som händer när man i korrigeringsprocessen söker uppnå en integration av Jagets delar hos patienten - när uppgiften består i en förflyttning från den schizo-paranoida positionens stereotypa mekanismer till ett depressivt moment i vilket individen kan integrera såväl Jaget, objektet som den förbindelsestruktur dessa innefattar. Härigenom uppnår patienten det som kallas insight och förmåga till självkännedom, vilket möjliggör utformandet av ett perspektiv som innefattar döden som konkret situation - något som angår också honom själv. Det här innebär ett möte med de existentiella problemen och en aktiv anpassning till verkligheten utifrån en egen stil och livsideologi. Det depressiva momentet i integrationen och självkännedomen implicerar lidande - ett lidande som dock är verkningsfullt.
Något om Pichons kleinianska period
Den tredje texten, ”Some observations on the transference in psychotic patients”, är från början av 50-talet när Pichon-Rivière befann sig på höjdpunkten av sin mer ”kleinianska” period. Här är det mer traditionella psykoanalytiska anslaget relativt frånvarande. Texten är i sig inte speciellt originell, utan utgör främst ett refererande till traditionell kleiniansk teori - möjligtvis som ett sätt att introducera och popularisera den kleinianska teori som ännu inte hunnit bli så dominerande inom argentinsk psykoanalys (men som väl skulle bli det från 50-talet och åtminstone fram till 70-talets början, då den började få konkurrens av Lacans tankegångar). Vad som möjligvis andas något av den förändring, som skulle bli tydlig i Pichon-Riviéres tänkande från ungefär 50-talets mitt, är den betoning han lägger på den interpersonella dimensionen i samspelet terapeut-patient.
Melanie Klein framstår som en av de viktigare inspiratörerna i Pichon-Rivières tankevärld. I boken Hacia una psicopatología de la pobreza utvecklar psykoanaly-tikern Angel Fiasché temat ytterligare:
Det var dock lärdomarna från Freud och Melanie Klein som möjliggjorde för (Pichon-Rivière) att förstå och integrera psykoanalysen. Det var han och hustrun Arminda Aberastury som tillsammans introducerade Melanie Klein i Argentina. Arminda var psykopedagog och har varit barnpsykoanalysens pionjär i såväl Argentina som resten av Latinamerika. Det bör noteras att den kleinianska teorin och tekniken från första början behölls på en strikt vetenskaplig nivå. Efter de första decennierna började dock ett förvrängt kleinianskt tänkande att tillämpas i vårt land, något som ledde till en ideologisering med fundamentalistiska förtecken. Detta accepterades inte i London av vare sig Klein eller av hennes grupp. Britterna kände inte till termen "kleiniansk" och de hade heller ingen aning om att "kleinianismen" var så dominerade i vårt land. Så när Melanie Klein vid ett tillfälle fick reda på vilken inriktning psykoanalysen i Argentina hade, sade hon: "Jag är ingen rörelse. Jag är psykoanalytiker. Jag gör mina erfarenheter och jag undervisar" … Det finns ett djupliggande motiv till varför Pichon introducerade Melanie Klein. Hon lämnade aldrig psykosens område. Följaktligen utgjordes det enda svar Pichon hittade - när det gällde att ge psykosens område kontinuitet - den engelsk-österrikiska psykoanalytikerns teorier (Fiasché, A. Hacia una psicopatología de la pobreza. Buenos Aires: Ediciones Madres de Plaza de Mayo, 2003).
Polemik
Som följd av sin kliniska verksamhet blev Pichon-Rivière alltmer uppmärksam på psykoanalysens praktiska begränsningar som individuellt inriktad behandlingsmetod och inte minst då vilka människor som kan få tillgång till den. Han var i vissa avseenden även kritisk till några av psykoanalysens begrepp, bland annat driftsupp-fattningen och dess ”blindhet” för den historisk-sociala kontextens betydelse för människans formande. I takt härmed växte det fram ett allt större socialpsykologiskt inslag i hans tänkande. Dessa tankegångar, i vilka betoningen ligger på studiet av de interpersonella relationerna, utgjorde grunden till den förbindelsens psykiatri, som Pichon-Rivière utvecklade utifrån psykoanalytiska postulat.
Men med vem eller vilka polemiserade då Pichon i sin teoretiska och praktiska verksamhet? Han polemiserade mot det argentinska kleinianska tänkandet. När han talar om socialpsykologi polemiserar han mot dem som har sitt fokus på endast de intrapsykiska processerna. Pichons uppfattning om "omedveten fantasi" exempelvis skiljer sig mycket från den kleinianska, vilken ser den omedvetna fantasin som driftens psykiska ekvivalent. Pichon däremot uppfattar den omedvetna fantasin som den inre världens dramatik; som ett den inre världens strukturerande element, men dessutom som den inre världens berättelse eller uttryck.
Pichon befinner sig också i polemik med de freudianska strömningar som stödjer hypotesen om en objektlös period, alltså en period där relationen till och närvaron av den andre inte skulle märkas eller lämna spår. Utifrån sina erfarenheter av psykoser och barnpsykologi kommer han att hävda motsatsen, nämligen att de psykiska processerna växer fram ur och har sina förutsättningar i samspelet mellan en biologisk organisation (det vill säga en kropp, ett nervsystem) och en social erfarenhet som formmässigt determineras av den historiska och sociala organisation, vilken är verksam på vissa nivåer redan under fosterstadiet. Psyket har således som uppkomstvillkor denna dialektik mellan två subjekt (detta samspel och denna ömsesidiga determinering som sker i förbindelsen). Genom att på detta sätt betona interaktionens vikt når han fram till hypotesen om individen (subjektet) som historisk och socialt determinerad emergent, vilken endast kan "äntras" via de inre relationsnäten; som endast kan förstås utifrån de relationsnät (förbindelser) i vilka individen konstitueras och formas som subjekt.
Psykoanalys, dialektisk spiral och emergent.
Psykoanalys innebär enligt Pichon omvandlingen av en från implicitet präglad situation till en som präglas av explicitet och kommunikation. Hela tiden bör det som är implicit i kommunikationen göras explicit av analytikern och upptas av patienten i en spiralrörelse i ständig utveckling. Den analytiska situationen bör för patienten utgöra en ständig lärosituation genom testande, utforskning, konfrontationer, rättelser och bekräftelser av alla de element och företeelser som ingår i en läroprocess. Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienten på vägen och söka förstå dennes egen bild – och vid behov (om processen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).
Pichon-Rivière was one of the first psychoanalysts to demonstrate the transformations between intrapsychic and interpsychic life, making him an important influence on contemporary relational theories in Latin America. Because he was not known in the English-language literature, it is not recognized that he was the first to describe therapeutic process as a deepening spiral consisting of three elements:
1. That which exists – what appears in the field at the beginning.
2. That which is interpreted – the element the analys introduces that disturbs the existing organisation.
3. That which is emergent – new aspects of organization that emerge following interpretation.
This process involves a dialectic situation established with the analyst in the here-and-now. He put it: as it was also before with others and as it will be later somewhere else in a different way (Losso, 2001). Thus, the center of the analytic link is ”here-and-now-with-me”, a formulation that allows focus on the immediacy of the analytic encounter, the importance of the analytic relationship, and the temporal element of the link that binds the past and future. Psychoanalytic work, of course, facilitates modifications in internal structure and thought, but Pichon-Riviere held that most modification of structure comes after the patient terminates analysis (Introduction sid xxvii).
Terapeuten agerar gentemot patienten och vice versa. Medvetet verkar terapeuten mot patienten genom sina tolkningar vars syfte är att förändra det gemensamma fält som terapeut och patient formar. Detta utgörs av en interaktionssituation mellan två personer. Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning. Tolkningen är en funktion av vad som väcks inom terapeuten.
I tolkningen är tre processer verksamma:
1) att klargöra för terapeuten vad som händer inom patienten;
2) att formulera en tolkning som klargör detta för patienten;
3) att klargöra det som händer mellan patient och terapeut i samspelet dem emellan.
Begreppet ”emergent” som del av utforskningsprocessen utgör ett viktigt element i Pichon-Rivières tankevärld (ordet ”emergent” finns faktiskt på svenska och betyder enligt Nationalencyklopedin: ”uppdykande”, ”oförutsedd”, av lat. emergo ”komma upp”, ”framträda”, som framträder eller ger sig till känna mer eller mindre oväntat eller oförutsägbart). Tidigare nämnde Angel Fiasché berättar avseende detta följande belysande anekdot från när han gick i analys hos Pichon-Rivière:
När jag var patient hos honom kommer jag ihåg en tolkning som han gjorde. Jag hade om något han sagt uttryckt mig på ett sätt som var mycket portensiskt (typiskt för en Buenos Aires-bo/övers anm):
- Hördu, Enrique, nu tycker jag du hoppar i galen tunna.
Han svarade ungefär följande:
- Jag väntar på att arbetshypotesen (=emergenten) ska växa fram .
Uppfattningen om det framväxande eller emergenten var viktig för Pichon i och med att han lade stor vikt vid de svar som gavs. För Pichon utgör tolkningen en arbetshypotes. Vi väntar alltid på vad som ska växa fram - vad nu denna emergent än består av. Det är viktigt för vårt arbete att något träder fram. Emergenten är det som gör att vi kan fortsätta att upptäcka ... det ger ett slags kontinuitet åt processen att upptäcka.
Fast det händer också att det inte växer fram något. Och det är då vi misslyckas. Något har inträffat i den inre världen ... något som gör att det inte genereras någon emergent. Man kan tolka något och patienten svarar inte på detta, utan talar istället om något annat. Det finns här inget som växer fram - ingen emergent ... det finns inget flöde ... ingen kontinuitet. Ty det som växer fram är konsekvens av vår arbetshypotes - av penetrationen".
2004 förtydligade Ana Quiroga (efter en fråga från mig) vad som mer konkret fanns i begreppet ”emergent”.
Vad är en emergent? Som ett första försök att närma sig vad en emergent är, så kan man säga att det finns något observerbart i den. Detta observerbara är inte bara av materiell karaktär i stil med en stol eller en bok. Det är också så att vissa objekts närvaro eller frånvaro samt hanterandet av dem kan göra emergenten observerbar.
Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Till det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och till något nytt.
När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt. Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer subtilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.
Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av intensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetiserande” och skapande händelse. Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten (från email-kontakt SL-Ana Quiroga 2004).
Pichon-Rivière lade alltid stor vikt vid de svar som gavs och en tolkning eller intervention sågs som en arbetshypotes.
Vad analytikern gör - som en del av en dialektisk spiralsituation (se nedan) - är att via en tolkning återlämna vad han observerat till patienten. I varje ögonblick och situation av denna spiral kan man tala om ett existentiellt fenomenologiskt ögonblick (”here-and-now-with-me”). Denna utforskande process (från ytan mot djupet) uttrycks som en upp-och-nedvänd kon i vilken spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargörande rörelse, som går från det explicita (de yttre förbindelserna) till det implicita (de inre förbindelserna) i syfte att göra detta sistnämnda explicit.
Vad innebär då spiralformad rörelse? Utifrån den dialektiska uppfattningen innebär den att under ett moment av utvecklingen tycks objekt och fenomen åter passera redan genomgångna etapper och därvid återvända till tidigare moment. Emellertid kan vi med vetenskaplig säkerhet hävda att det aldrig är samma måne som i identisk form snurrar kring en jord som under några få timmar modifierats i sin bana kring en likaledes förändrad sol. Individen (subjektet) tycks återvända till det förflutna: han återupplever känslor, återknyter förbindelser och sätt att relatera; det är detta vi, beroende på vad det rör sig om, benämner ”regression” eller ”överföring”. Men det är inte samma individ (subjekt); han eller hon återvänder från en mer avancerad etapp, ty hans eller hennes utveckling har – om än motsägelsefullt – fortsatt. Individen (subjektet) har varit med om olika erfarenheter och kommer heller aldrig att bli densamme. I strikt mening finns ingen upprepning varken i naturen, individen (subjektet) eller den sociala ordningen. Det föregående existerar bara i det närvarande där det i högre eller lägre grad upptas och omvandlas (Ana Quiroga: Dialektiken: Fundament och metod i Enrique Pichon-Rivières tänkande).
De framväxande emergenterna bildar det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Emergenten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå. Som manifest (explicit) ”händelse” möjliggör ett observerbart ”faktum” ett vetande om något underliggande (implicit) i form av dolda ”händelser”.
Ana Quiroga beskriver (2002 i en intervju med Sören Lander) tankegången:
… om vi exempelvis i ett sammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje …
(pekar på ”den dialektiska spiralen” i figuren)
… kan vi nå fram till ett implicit element.
Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av ”det explicita” som finns här ...
(pekar på konens bas)
… … emergenten har aspekter här … och aspekter här …
(pekar i tur och ordning på konens spets och bas)
Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör något … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit.
Behandlingen söker öka patientens förmåga till att lära och kommunicera genom att skapa större möjligheter att hantera de två grundläggande ångestformer - rädsla för förlust av objektet och rädsla för attack från ett förföljande objekt - som aktiveras när en människa i sin personlighetsutveckling går från en fastlåst "gammal" situation till en föränderlig "ny" situation. Ett positivt utfall av denna process innebär att en tidigare sluten ond cirkel bryts och att det istället uppkommer en progredierande dialektisk spiralrörelse, där förmågan att - genom ökad kommunikationsförmåga - assimilera nya kunskaper dominerar.
Vad Pichon i sin syn på lärande pekar på är att kunskapshinder inte är så mycket epistemologiskt (kunskapsmässigt) som epistemofiliskt (känslomässigt) betingat, det vill säga att det snarast rör sig om ett omedvetet hinder att närma sig viss kunskap.
Pichon var mycket inriktad på framförallt den omedvetna eller drömlika dimensionen - vad vi idag skulle kalla ”läroprocessens andra scen”. Dessa scener utgör ofta hinder för att kunna nå fram till kunskapsobjektet ... Lägg märke till att Pichon poängterar hur kunskapsobjektet ibland som en fantasi antar formen av fiende inom lärandets område. Han började intressera sig för de blockerande fantasier som var verksamma vid utbildningen av psykoterapeuter ... Hans slutsats blev att det fanns två sätt att förhålla sig på - antingen blandas man samman eller smälter ihop med kunskapsobjektet. Eller så framkallar ångesten en distans där objektet blir onåbart. ... Vad Pichon utifrån en psykologisk ”läsning” av läroprocessen föreslog var en intervention vars syfte var att medvetandegöra underliggande fantasier vid lärandet. Han uttryckte dessa genom begreppet ”hinder” ... Pichon betonar det epistemofiliska hindret, det vill säga att kontakten med kunskapsobjektet hindras (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1987).
Genom att lösa upp omedvetna hinder, som blockerar lärandet, öppnas också möjligheter till en personlig utveckling - ett kritiskt ställningstagande till såväl sitt eget liv som till omgivningen och därmed innebärande förändring.
Ovannämnde Angel Fiasché ger följande beskrivning av den kanske lite annorlunda psykoanalytikerstil som präglade Pichon-Rivière:
Som terapeut var Pichon en person som talade mycket lite; dock inte från en nagelfarande tystnad - som andra psykoanalytiker där patienten upplevde tystnaden som tyngden hos någon navigerande i det omedvetnas djup … Han talade lite, och när han talade gjorde han inte det utifrån böcker – han talade som en människa inbegripen i ett samtal med en annan person och föreslog ... Efter att ha lyssnat femton eller tjugo minuter föreslog han något eller frågade. Det fanns ingen psykoanalytiker som frågade! I allmänhet konstruerade psykoanalytikerna en tolkning, som var mycket svår att uttrycka i form av arbetshypotes i och med att den medvetet formulerades som en sanning, vilken inkorporerades i personens psykiska process' inre värld. Sådan var inte Pichon! Han kunde säga att ”för mig verkar detta vara något att fundera över etc ... ”. Han sökte alltid formen: ”Hur blir det om Ni ser det på detta sätt?”. Det handlade alltid om ett förslag, en arbetshypotes. Verifiering av tolkningen såsom ”riktig” eller ”oriktig” sker via patienten och inte genom vad analytikern tänker och känner. Pichon uttryckte det som att människans villkor är av epistemofilisk karaktär; det vill säga att kunskapsteorin – la episteme = vetande – var viktig, vilket innebar att söka det verkliga och att inte leva i sanningens skugga. Detta implicerade konstruerandet av en hypotes, en väg - inte ett fundamentalistiskt utövande, vilket psykoanalytiker såväl då som nu är upptagna med (Fabris: Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos, 2007).
Vad Pichon hävdar är att psyket är ett öppet system, som konstitueras via sina relationer. Den fråga han ställer sig när han närmar sig en patient och dennes problematik är: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen - förbindelsen till analytikern?”
Gradvis upptäcker han och får bekräftat familjens grundläggande roll. Sett i Gestalttermer utgör då patienten förgrund och familjen bakgrund. Och när den scenen sätts i rörelse ser man att det inte bara finns närvarande en patient i kris utan även en grupp (dvs familjen). För Pichon blir därför all psykologi social - därför att individen (subjektet) är social.
Familjen
De femte och sjätte texterna, ”Family groups: an operative approach” och ”The treatment of family groups: collective psychotherapy”, rör Pichon-Rivières familjeperspektiv och här förekommer också hans berömda ”upp-och-nedvända-kon” i sin första version (tyvärr har den engelska översättningens utgivare inte använt sig av Pichon-Rivières illustration – återgiven härovan i ”Psykoanalys, dialektisk spiral och emergent” - utan gjort en egen som inte alls är lika illustrativ). Många av tankegångarna i texten återfinns i ”New problems facing psychiatry” (bokens första text), men är här mer detaljerade (tidsmässigt är bägge dessa texter av äldre datum än ”New problems ...”).
Enligt Ana Quiroga (Pichons livskamrat under senare delen av livet) börjar han prata om socialpsykologin på 50-talet i samband med att han i sin psykoanalytiska praktik finner det möjligt att inom individens mest intima subjektivitet iaktta en familjeordning, vilken upprätthålls och normaliseras av den sociala ordningen. Förutom att inverka i subjektets konstruerande fungerar familjen sammanbindande och medierande mellan den sociala ordningen och individen (subjektet), vilken i sin tur på sitt speciella sätt processar den samling regler familjen explicit och implicit överför.
Man kan säga att det är familjen - utifrån psykiatrin och utifrån psykosociala modeller - som utgör startpunkt för Pichons tankar om förbindelsen. Men det är en komplex bild han ger av familjen. Den framställs som såväl social grupp och "interaktionsplats" som grundläggande kärna för de primärrelationer i termer av "tidiga" erfarenheter, vilka psykoanalysen utforskar. I Pichons psykosociala tänkande är dock förbindelsens problematik alltid relaterad till ett nät av förbindelser.
Förbindelse och inre grupp
I en serie föreläsningar i mitten på 50-talet - återgivna i Teoría del vínculo och nedtecknade av Fernando Taragano (en av hans elever) - ger Pichon bland annat en beskrivning av sin syn på vad som äger rum i psykoanalys eller psykoterapi (han har vid det här laget avlägsnat sig från sin tidigare mer ortodoxa syn på psykoanalysen; vad gäller den påbörjade förflyttningen mot socialpsykologin märks den också genom att han avlägsnar sig från ett mer ortodoxt psykoanalytiskt uttryckssätt).
Den sjunde översatta texten av Pichon heter ”The theory of the link” och utgörs av några kapitel från ovannämnda bok. Här läggs fokus på det så centrala begreppet i Pichon-Riviéres tankevärld, nämligen vínculo (alltså ”link” på engelska; här översatt till svenska som ”förbindelse”; se i övrigt här ovan ”Inledande ord om boken”). I introduktionskapitlet till ”The linked self in psychoanalysis” understryks att konceptet används allmänt idag, men att Pichon-Rivière ar den förste analytiker i världen att tillämpa det. Pichon-Rivière går så långt som till att säga att hela hans teori om hälsa och psykisk sjukdom rör sig kring studiet av förbindelsen som struktur.
Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som sådant (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Förbindelsens inre struktur utgörs av objektrelationen. Den skiljer sig emellertid från objektrelationen i och med att den inbegriper beteendet. Pichon menar att "förbindelse" - som den definieras av honom - ersätter den freudianska benämningen "objektrelation". Genom att tala om behov och förbindelse - och genom att överge driftsuppfattningen - hierarkiserar Pichon erfarenheterna med ”den andre” i konstituerandet av subjektet. Han pekar alltså på relationens vikt; att det som bör analyseras inte endast är subjektets rörelse mot objektet (något som redan analyserats av psykoanalysen och som Pichon ej tar avstånd från) utan även objektets rörelse mot subjektet, det vill säga den andres rörelse mot subjektet. Detta blir också determinerande för förbindelsens och erfarenhetens kvalitet liksom för sätten att tolka verkligheten och för den inre världens och denna inre dramatiks former. När man talar om förbindelsen måste man således ta i beaktande en dialektisk relation (och ej en linjär, vilken finns i objektrelationsuppfattningen).
I begreppet ”förbindelse” inryms även ett implicit inre multipersonellt nätverk genom det faktum att man som människa föds in i en grupp. För Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur (något som byggs upp via förbindelsenätverket). I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” menar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. "Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp.
Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade relationer, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interaktion. De är internaliserade sociala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekologiska relationer (samspel organism-miljö) (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976) .
Pichon använder begreppet för att tydliggöra den socialpsykologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om det på något systematiskt sätt.
Individualpsykologin är visserligen inriktad på den enskilda människan och undersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsställelse av sina driftimpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den enskildes relationer till andra personer. I individens själsliv har andra människor i regel betydelse som förebilder, objekt, hjälpare och motståndare. Individualpsykologin är därför samtidigt en socialpsykologi i en utvidgad men helt och hållet berättigad mening (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).
Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt inbegrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".
När jaget framstår som objekt för det jagideal som har utvecklat sig ur det, är det möjligt att alla de växelverkningar (vilka man skulle kunna visa på styrs av den ömsesidiga handlingsprincip som fungerar i spiralform /Pichon) som vi inom neurosläran har lärt känna mellan yttre objekt och jaget som helhet kommer att upprepas på denna nya skådeplats - inom jaget (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).
Enligt Pichons "översättning" av Freuds tankegångar
bör varje omedveten psykisk företeelse, det vill säga en omedveten fantasis dominans, betraktas som interaktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialektiskt relaterande till objekten i den yttre världen ... denna mängd internaliserade relationer i ständig interaktion och under påverkan från försvarsteknikers- eller mekanismers aktivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omedvetna fantasins innehåll ( Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Det finns med andra ord ingenting i individen/subjektet som inte på något sätt implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière formandet av subjektiviteten (människan, vilken som subjekt växer fram ur konkreta existensvillor och förbindelser) i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något individuellt, men samtidigt en emergent (människan som en hela tiden framväxande ”ankomspunkt”) uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av (subjektets rörelse mot objektet och omvänt).
Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess – i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi som människor rör oss inom – konstruerar varje människa en egen personlig referensram (ett personligt referentiellt schema; se ECRO nedan!), vilken skänker viss stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta och relatera till världen och verkligheten (ett slags ”karta”). Denna ”apparat för att tänka verkligheten” gör det möjligt att varsebli, särskilja, känna, organisera, tänka och ”operera” i verkligheten. Om den inte hade en sådan förmåga skulle människan störtas ned i ett tillstånd av gränslöshet, oöverblickbarhet och kaos (återgång till ett mer odifferentierat tillstånd). Genom vår moderna världs förändringsbenägenhet frambringas emellertid oundvikligen modifieringar av den referensram eller ”tankeapparat” utifrån vilken vi betraktar verkligheten.
”En apparat för att tänka verkligheten”. Det konceptuella, referentiella och operativa schemat (ECRO/CROS.
Pichon-Rivière ser individens (subjektets) ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet.
Dessa tankegångar får Pichon att formulera det begreppsliga ”verktyget” ECRO/CROS (ECRO = Esquema conceptual referencial y operativo; CROS = Conceptual referential operative schema) eller ”Begreppsligt, Referentiellt och Operativt Schema”, vilket kan ses som en flexibel ”tankeapparat för att tänka verkligheten”. I detta schema understryker han såväl de begreppsliga elementen som den egna ”livsresan”. Det är inte bara de egna teoretiska kunskaperna, utan även ens personliga livserfarenheter som formar sättet att betrakta världen – ens ECRO.
Den referentiella aspekten i ett ECRO/CROS pekar mot det område av verkligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka; att schemat refererar till en viss bestämd sektor av verkligheten är något fundamentalt i och med att inget begreppsligt schema kan täcka in hela verkligheten. Det operationella kriteriet (eller handlingskriteriet) representerar här det som i andra referentiella scheman benämns sanningskriterium, det vill säga vad i det tänkta – det begreppsliga - som motsvarar verkligheten.
Det är det ömsesidigt omvandlande (dialektiska) samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” en människas ECRO/CROS utgör. ”Upptäckter” möjliggörs av hur pass adekvat undersökarens begreppsliga schema (”karta”) är satt i förhållande till karaktäristika hos de fenomen (”terräng”) som undersöks. Därför bör ett ECRO/CROS också vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då som ett öppet modifierbart system. Varje tidigare erfarenhet inlemmas i schemat och bildar en del av det perspektiv som påverkar tolkningen av senare erfarenheter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter. För analytikern eller terapeuten får detta följande konsekvenser:
När vi närmar oss en patient bär vi med oss ett referentiellt schema med vars hjälp vi söker förstå vad som händer denne. Schemat bör dock vara dynamiskt. Om man exempelvis har träffat en patient under föregående dag, så har man skapat sig ett schema över denne. Om man sedan träffar patienten på nytt påföljande dag söker man med hjälp av detta schema förstå det material han kommer med. Om det emellertid växer fram något nytt (en ny emergent) som får en att tänka över sitt schema kan man vid behov tvingas korrigera detta. Härmed väcks frågan om terapeutens vetenskapliga ärlighet eller mod och behovet av att bryta sönder en inre struktur och att konfronteras med en ny. Schemats nedbrytande framkallar ångest i och med att den åtföljande förlusten av vissa referenspunkter berövar terapeuten en del av dennes operativa förmåga samtidigt som den underlättar framväxten av depressiv och paranoid ångest inom såväl terapeut som patient.
Att schemat alltid refererar till en konkret situation samt att det används som ”handlingsguide” i den bestämda sektor av världen där vi ”opererar” fungerar också determinerande för att det alltid ska testas av mot verkligheten – vilket i sin tur befordrar en attityd av självkritik. Av betydelse är exempelvis inte bara hur pass ”sann” en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i praktiken (det vill säga timing).
Operativ grupp
Bokens fjärde översatta text av Pichon-Rivière som handlar om konceptet ”operativ grupp” tar upp en episod, som fått en mer eller mindre ”mytologisk” innebörd i den pichonianska argentinska traditionen, nämligen det s k Rosarioexperimentet.
Först dock lite om bakgrunden. De gruppbehandlings-insatser Pichon-Riviere i slutet av 30-talet initierade inom psykiatrisk slutenvårdskontext benämndes "operativa grupper". Dessa grupper var mycket influerade av Kurt Lewins Gestaltperspektiv och tog sig uttryck i att patienter, vårdare och läkare sågs som en helhet. Med detta som grund sökte Pichon-Rivière skapa ett mer operativt och konstruktivt behandlingsarbete. I slutet av 50-talet användes denna gruppoperativa teknik i ovannämnda Rosarioexperiment. Det explicita syftet var att i en stad i det inre av Argentina (Rosario, vilken är Argentinas tredje största stad) genomföra ett samhällsarbete - ett socialt laboratorium som experiment där den som så önskade kunde delta; ett försök att analysera en hel stad genom intensivt tolkningsarbete i smågrupper - varvid vissa tekniker och interdisciplinär didaktik kom att tillämpas. När man talat om händelsen i efterhand har man nämnt siffror som tusentals deltagare, medan det i själva verket rörde sig om blygsammare siffror (3-400 deltagare). Experimentet nedtecknades i efterhand med bistånd av José Bleger, David Liberman y Edgardo Rolla (kända namn inom den argentinska psykoanalysen) och publicerades under titeln Técnica de los grupos operativos (De operativa gruppernas teknik) i Acta Neuropsiquiátrica Argentina, 6, 1960 (4). I den engelska översättningen lyder titeln ”Operative group technique”.
Det viktigaste resultatet av "Rosarioexperimentet" var presentationen av Pichons "operativ grupp"-metodologi. Det grundläggande i denna är att en grupp - med betoningen lagd på att skapa ett för gruppen relevant begreppsligt, referentiellt och operativt schema (ECRO eller CROS) - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift. De operativa grupperna introducerades sedan snabbt i undervisningen på medicinska fakulteter, inom psykologi och andra utbildningar. Lärarna, som saknade pedagogisk träning, började få sådan genom att lära sig hantera grupper, genom att kunna reflektera över gruppens svårigheter med en viss uppgift och genom att förstå hur ett för varje grupp i sig relevant ECRO/CROS kan utvecklas. Såväl terminologin som tekniken populariserades sedan under 60-talet. Till Europa – främst då Spanien, Italien och Schweiz – kom detta grupptänkande för nu 40 år sedan tillsammans med argentinska flyktingar, vilka flydde från den argentinska militärdiktaturen under senare hälften av 70-talet.
Ovannämnde José Bleger, har i Grupos operativos en la enseñanza (1961) givit följande koncisa definition av operativ grupp:
… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team
En operativ grupp är dock inte en grupp som huvudsakligen kan definieras utifrån sina mål. Den utgör istället ett perspektiv – ett sätt att tänka om grupper och att handla i grupper – samt en uppsättning värderingar om vad som åstadkommer bättre fungerande och ”produktivitet” i mänskliga grupper. Det handlar om vilket slags läroprocess man uppfattar som önskvärd, något som i sin tur är beroende av världsåskådning (se ECRO/CROS) och värderingar hos den som väljer form av läroprocess.
En operativ grupp består vanligtvis av samordnare, (ofta) 1-2 observatör/er samt mellan 5-8 medlemmar (i terapigrupper) och upp till 15-20 medlemmar när det rör sig om institutionellt arbete eller undervisning (antalet delvis beroende på hur pass förtrogna medlemmarna är med metoden).
Vad som i strikt mening kallas ”operativ grupp” kännetecknas också av en speciell samordnings- eller ledningsmodell. Pichon-Rivières teori har här sin metodologi för att leda och ”läsa” gruppskeendet; den har också sin teknik att göra interventioner utifrån samordnarens och observatörens plats.
Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på faktorer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. I detta slags läroprocess handlar gruppsamordnarens eller –ledarens huvuduppgift mindre om att ”dela ut information” än att ”bidra till en begränsad men djup förändring i gruppmedlem-marnas personlighet” samt att vägen därmed öppnas för att kunna tänka i nya banor.
Man kan säga att samordnaren söker stödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bidra till ett grupptänkande som går från ”det vardagliga” mot ett mer utforskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tanken om att endast handling kan förändra verkligheten.
En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera tillsammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).
Vardagen som ”kungsväg” till det socialt omedvetna
Utforskandet av det uppenbara eller vardagliga (det explicita) - som en mer eller mindre "kungsväg” för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna (det implicita) - utgör en av de grundläggande aspekterna i Pichon-Rivières socialpsykologiska tänkande (jmfr Freud och drömmen som en kungsväg till det omedvetna).
Den nionde texten, ”Some essays concerning everyday life” (skriven ihop med Ana Quiroga tillsammans med andra texter under mitten av 60-talet), handlar om vardagen och sport (framförallt fotboll och socialpsykologiska reflektioner omkring VM i fotboll 1966). Ursprungligen är texten en av de krönikor om vardagen som Pichon-Rivière brukade skriva för en tidning (dessa krönikor fördes senare samman till en bok med fokus just på vardagslivet). Här avspeglas Pichon-Rivières tanke om ”vardagslivet som en kungsväg till det (socialt) omedvetna”; hur det allmänna omdömet i ett samhälle exempelvis visar sig i taxichaufförens berättelse, cigarettförsäljarens omdöme etc och hur man via denna ”kungsväg” kan ta pulsen på tidsandan (även 30- och 40-talets argentinska tangotexter hade en förmåga att lyfta fram det som rörde sig i tiden).
Den variant av socialpsykologi som Pichon postulerar skulle kunna definieras som en kritik av vardagen. Denna vardag utgörs av den familj vi fötts in i, den familj vi lever i, den dagstidning vi läser, television, bio, teater, mat, mode, kommunikationsmedel, arbete, sport, kön, konsumtionsmönster, vardagsekonomin, den musik vi lyssnar på etc. Idag skulle säkerligen internet, Facebook etc inkluderas i denna uppräkning. "Vardagen" eller det vardagliga kan beskrivas som ett slags myt om det som är "naturligt", "evigt", "verklighet", "det som bara är" etc.
Realiteterna i samhället såväl visar sig i som döljs bakom det vardagliga. Kritiken av det vardagliga genomförs genom ett ifrågasättande av detsamma; genom att "det som bara är" problematiseras; att fenomen och relationer ifrågasätts. En konsekvens av kritiken blir en avmytifiering, ett övervinnande av illusioner eller fantasier kopplade till vissa företeelser. Pichon-Rivière ser individen som något emergerande (eller framväxande) - produkt av en komplicerad väv av förbindelser och sociala relationer; individen som producerad och emergerande och därigenom determinerad, men samtidigt någon som producerar, handlar och har rollen som huvudperson.
Greve de Lautréamont och det kusliga
Den åttonde texten av Pichon-Rivière, ”The uncanny (sinister) in the life and work of the Count of Lautréamont” (1946), har sitt ursprung i hans mer ortodoxa psykoanalytiska period. Texten är ett försök till tillämpad psykoanalys grundat på hans intresse för den franske 1800-talspoeten Greve de Lautréamont och dennes (som ett slags surrealismens föregångare) verk "Maldorors sånger". I analysen av denne använder han sig av ett begrepp som Freud 1913 ägnade en essä - Das Unheimliche (ungefär "det kusliga"). Det handlar om återkomsten av något från barndomen välbekant, men som åter gjorts främmande och förvrängt genom bortträngning och det bortträngdas återkomst. I den mån detta har en skrämmande karaktär uppkommer det kusliga - något som befinner sig i gränslandet mellan det välbekanta och det okända. I sin framställning refererar Pichon dels till Freuds framställning av Das Unheimliche, dels till egna nya aspekter.
Enligt Freud är ”det kusliga” det speciellt skrämmande som förknippas med sedan länge välkända och familjära företeelser ... det handlar uppenbarligen om en mycket komplex känsla - fylld med olika nyanser. Freud exempelvis insisterar på att man bör skilja mellan det kusliga som det visar sig i verkligheten, det vill säga i livet, och det kusliga som är fantiserat eller känt i fiktionens form. Därigenom kommer han fram till en slutsats som kan ses som paradoxal: mycket av det som i det verkliga livet framstår som kusligt får inte samma innebörd i konsten. Dessutom förfogar fiktionen över större möjligheter att framställa olycksbådande effekter. Den förfogar över medel som inte finns i vardagen. … Vid analysen av det kusliga bör man vara medveten om inte bara begreppets vidd, utan också om den mångfald medel genom vilka den känslan kan väckas ... Exempelvis finns uppskjutandets teknik, det vill säga att ända till det sista ögonblicket undvika en avgörande förklaring till en händelses bakomliggande orsak - och därigenom uppnås det kusliga. Inom filmen var det Hitchcock som introducerade tekniken och då framförallt i filmen "De 39 stegen" … Ytterligare en allmän observation är att det kusliga uppstår varje gång gränserna mellan det overkliga och det verkliga försvinner (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).
Man skulle till och med kunna säga att Pichon-Rivières text utgör ett slags kommentarer till (och uppdatering av) Freuds text – samtidigt som han skriver om denne pre-surrealistiske poet som han så djupt beundrade.
Avslutning
Själva forskningsperspektivet är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen (såvida man inte går in och tittar på det Pichon skrev under 40-talet när han var mer av ortodox psykoanalytiker). Han skriver en del, men framställningsformen är inte okomplicerad. Den tidigare omnämnde psykoanalytikern José Bleger (ett av de stora namnen inom argentinsk psykoanalys och en av Pichons ”lärjungar”) menar att Pichon-Rivières levande dynamiska tänkande fungerade bättre i personliga muntliga framställningar än i den skrivna textens mer bundna form. De lektioner han höll antog snarast formen av arbetsgrupper; åhörarna deltog därvid aktivt i ”en atmosfär av intellektuellt och vetenskapligt skapande” varvid de teman som togs upp utsattes för revideringar och ombearbetningar. Egentligen borde man snarare diskutera Pichons praxis än hans teorier. Han hade (enligt ögonvittnen) stor förmåga att uppfatta olika situationer, intervenera i dem och därefter konstruera teorier utifrån interventionerna.
Att befinna sig vid Pichon-Rivières sida innebar att läroprocessen aldrig stannade upp. Det innebar också att befinna sig i ett konstant tillstånd av beredskap för att inte falla för den bedrägliga illusionen att redan besitta den vetenskapliga sanningen … Att säga att Pichon-Rivière har varit och fortfar att vara den argentinska psykoanalysens främste Maestro är enligt min åsikt ingen överdrift. Det räcker med att konstatera vilka som idag är de främsta vetenskapliga utövarna inom psykiatrins område i hela Argentina - vad gäller psykoanalysens teoretiker och den psykoanalytiska psykiatrins kliniker; användningen av partekniker, familjetekniker, grupptekniker, samhällstekniker etc; institutionell och social forskning etc. Hos nästan samtliga dessa kan man känna av inflytandet från Enrique Pichon-Rivières tänkande. Det har dessutom via hans många disciplar spritt sig i såväl direkt som indirekt form till nästan samtliga spansk- och portugisiskspråkiga länder i Latinamerika (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).
Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse. Argument för sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda begrepp som "förbindelse", "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område.
Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som tycks ha skapat en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).
Pichon-Rivière rör sig inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande. I viss mening kan man säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichons 70-årsdag 1977 ett par veckor före hans död. Här fanns psykiatrer, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.
Bokens sista del med sina texter OM Pichon-Rivière utgör på sätt och vis kommentarer till ovanstående. Här kan man läsa mycket om historien omkring Pichon-Rivière. De som skriver eller låter sig intervjuas är personer med god kännedom om (och ofta personlig bekantskap med) Pichon-Rivière: Roberto Losso, Rosa Jaitín, René Kaës, Ana Quiroga, Vicente Zito Lema (medförfattare till den viktiga intervjuboken från 1976 Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre arte y locura) med flera.
Enligt min mening saknas dock här ett par namn, personer vilka varit viktiga för att föra det pichonianska arvet vidare och som gott kunde ha fått ge sin syn. En av dessa personer är Gladys Adamson, föreståndare för Escuela de Psicología Social del Sur, vilken var i Sverige (Göteborg) 2015 för att tala om Pichon-Rivière och operativa grupper. Det andra namnet är Fernando Fabris, som 2007 gav ut en mycket kunnig och detaljerad biografi på spanska om Pichon-Rivière: Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos (Pichon-Rivière, en resenär genom tusen världar).
Vill man läsa ytterligare en intressant bok på engelska om främst den argentinska psykoanalysen kan boken ”Freud in the Pampas”, skriven av Mariano Ben Plotkin, rekommenderas.
Pichon-Rivière presenterades också i en dokumentär film 2017 – El francesito. Man kan se trailern på följande web-adress: https://www.youtube.com/watch?v=BYiFQpOn0HE
Denna recension publicerades i två delar på spanska i den spanska terapitidskriften Area3 2018 och 2019. Dessa två delar har slagits ihop till en del och finns också i essä-delen av min hemsida.