Det som främst är av intresse vad gäller det dialektiska perspektivet och Pichon-Rivière är den dialektiska materialismen (begreppet myntades av den marxistiske teoretikern Plechanov). Den dialektiska materialismen avvisar idealism och mysticism, men även den så kallade vulgärmaterialismen och bestrider att verkligheten endast skulle bestå av fysiska kroppar i rörelse och lagarna för dessa. Den hävdar att det finns flera nivåer i verkligheten (det fysiska, det organiska, det kulturellt-historiska osv) där de högre nivåerna visserligen förutsätter de lägre som nödvändiga betingelser och står i ett växelverkanförhållande till dessa, men där de högre nivåerna inte kan reduceras till de lägre.
Varje nu existerande natur- eller samhällsform har en lång historia, som sträcker sig långt tillbaka i det förflutna. Den är ett resultat av en långvarig utveckling; en progressiv rörelse från det enkla till det komplicerade och ett uppåtstigande från det lägre till det högre (den spiralformade utvecklingen). Historien känner inga oföränderliga tillstånd; allting föds och dör, allting är i rörelse, vare sig det tillhör naturens värld eller den mänskliga världen. Engels karaktäriserar i Ludwig Feuerbach dialektiken som den stora grundtanken och att
" ... världen inte bör uppfattas som ett komplex av färdiga ting utan som ett komplex av processer, i vilket de skenbart oföränderliga tingen liksom deras avbilder i vår tänkande hjärna, begreppen, befinner sig i oavbruten förändring, där det ena blir till och det andra går under, varvid en fortskridande utveckling, trots all skenbar tillfällighet och trots alla momentana bakslag, ändå till slut gör sig gällande ..." (Gareth Stedman Jones: Engels och den dialektiska materialismen. Göteborg. New Left Review/Arkiv 1976).
Lenin menade i enlighet med detta att utvecklingen utgörs av motsatsernas kamp. Så länge vi betraktar ett ting i vila, i statiskt tillstånd, ser vi naturligtvis i detta endast olika egenskaper och kännetecken, men kan inte märka någon som helst "kamp" mellan motsatser och följaktligen inga motsägelser. Men vi behöver bara försöka följa ett tings rörelse, förändring och utveckling, så upptäcker vi genast att det i tinget finns motsatta sidor och processer. Människans tänkande och kunskaper är också underkastade principen om den dialektiska motsägelsefylldheten. Under kunskapsprocessen exempelvis ser vi ständiga sammanstötningar mellan motsatta åsikter, motsägelser mellan gamla teorier och nya fakta osv.
Den dialektiska materialismen antar också existensen av särskilda utvecklingsformer. Ett exempel härpå är att samhällets utveckling inte ses som att den går i en cirkel eller en rät linje, utan i en spiral: den reproducerar vissa av det förflutnas drag, men på ett ojämförligt högre stadium (negationens negation). Det är dock viktigt att göra skillnad mellan evolutions- och revolutionsaspekten vad gäller utveckling. En utvecklings väsen består däri att en gradvis skeende förändring på ett visst stadium avbryts och att ett språng inträder - det gamla försvinner och något kvalitativt nytt kommer istället (det är inte längre frågan om en gradskillnad utan om en artskillnad). För att en kvalitativ förändring ska ske måste dock en föregående kvantitativ förändring ha varit.
Den dialektiska materialismen uppfattar praktiken som en process i vilken människan, en materiell varelse, påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Men när den dialektiska materialismen sätter det praktiska handlandet som kriterium på sanningen ignorerar den ingalunda tänkandets betydelse. Vid fastställandet av idéernas och teoriernas relevans spelar tänkandet en mycket viktig roll. Praktiken som sanningens kriterium är inget instrument, vars visare automatiskt pekar på "sant" eller "fel". Genom praktiskt handlande når människorna ett visst resultat, vars betydelse dessutom måste förstås och inses. Att gå från levande betraktelse till abstrakt tänkande och från detta till praktik utgör således den dialektisk-materialistiska vägen till kunskap om sanningen och de objektiva realiteterna. Henri Lefebvre återger i Lenins tänkande hur Lenin begreppsligt och bildligt med utgångspunkt i Hegels framställning söker framställa denna väg:
"Då vi analyserar ett fenomen, då vi studerar skenet (eller ”uppträdandet”) når vi ett väsen. Detta väsen blir i sin tur ett fenomen för oss: väsendet innehåller, döljer och uppenbarar ett annat, ännu mer djupgående väsen. Och så vidare i all oändlighet.
Lenin ger ett exempel: flodens rörelse. På ytan finns skummet, på bottnen de djupa strömmarna. Det finns mer eller mindre djupa strömmar ända till den ström som gröper ur flodbädden, bestämmer riktningen och anger framtiden. (För att lära känna floden måste man gå längre: studera jordmånen, den geologiska bildningen och så vidare.) Men ”också skummet är uttryck för väsendet”; man måste både undersöka och avlägsna det för att nå de allt djupare strömmarna. I floden finns också vattendropparna, varje vattendroppes läge, dess förhållande till andra vattendroppar, dess förbindelse med andra droppar, dess riktning ... Det är uppenbart att Lenin tänker på det sociala livet: ideologiernas skum - de djupa strömmarna vilka gör historien. Analysen går från överbyggnaden, (medvetandets fenomen), till det som utgör rörelsens grundval genom de mellanliggande strömmarna i floden ...
... Kunskapsteorin ... för oss fram till uppfattningen om ett oändligt djupt universum i alla riktningar: tid, rum, ”sfärer” som inneslutes däri, väsenden som följer på varandra. Men universums totalitet ger sig till känna i den minsta lilla del, i det minsta av naturens och samhällets fenomen. Detta måste vi veta för att inte förakta vare sig fenomenet - eller väsendet eller lagen. Och också för att inte stanna kvar där på kunskapens (och begreppets) väg, vid dessa ofullständiga och bedrägliga bestämningar: allt finns i allt, allt verkar och återverkar på allt - allt förgår, osv. Uppfattningarna om orsak och verkan, om ömsesidig påverkan eller interdependens är grundlagda begrepp, men de förblir otillräckliga och tomma om de skils från universum som totalitet (som ändlöst djupt och på samma gång vardande) (Lefebvre, H. Lenins tänkande. Uddevalla. Zenit/Rabén & Sjögren 1971).
Mer direkt uttrycker sig Pichon-Rivière på följande sätt om Lenin och dennes dialektiska uppfattning samt vilken innebörd den får i hans egen referensram:
Lenin poängterar - och med all rätt - det grundläggande draget i dialektiken som 'tudelningen av det enhetliga och kunskapen om dess varandra motsägande beståndsdelar'. De antinomiska principernas enhet är ett begrepp som uttrycker en av kunskapslagarna och en lag om den objektiva världen. Identitetslagen eller motsatsernas enhet indikerar att i alla fenomen - i alla naturens processer, i tänkandet och i samhället - existerar motsatta tendenser vilka ömsesidigt utesluter varandra samtidigt som de betingar varandra. Detta förhållande möjliggör förståelsen av deras egendynamik och ger oss också nyckeln till förändringsprocesser ... Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utvecklar sig, implicerar en typ av analys som utifrån elementära fakta, de vardagliga relationerna, framvisar motsatta principer, motsatta tendenser, som formande källor bakom processens dynamik ... Det är denna metod som möjliggör frambringandet av kunskaper om de lagar som styr naturen, samhället och tänkandet; tre aspekter av det verkliga som finns i vad vi kallar ”människan-i-situationen”. I en process som reintegrerar det som fragmenterats av ett dissocierat tänkande - vilket splittrar relationerna mellan individ, natur och samhälle - och med begreppet ”människa-i-situationen” föresätter man sig att karaktärisera ett kunskapsobjekt.
Som Lefébvre säger så passerar kunskapen metodiskt från individnivå till samhällsnivå genom att det särskilda integreras med det allmänna och det allmänna med det särskilda. På så sätt förlorar vår kunskap om vardagshändelserna sin triviala karaktär. Socialpsykologin är en av de former som utgör en kritik av vardagstillvaron (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).
När det gäller den dialektiska materialismens grundläggande drag förefaller Pichon således att i flera avseenden falla tillbaka på Lenin och dennes dialektiska tänkande som det kommer till uttryck i Philosophical Notebooks (Filosofiska häften). Texten däri består av Lenins utdrag från, understrykningar och kommentarer till främst Hegels Science of Logic och Lectures on the History of Philosophy:
”I denna lika omfattande som osammanhängande samling koncentreras intresset runt fragmenten om Hegel och då huvudsakligen fragmenten om Logiken. Men det skulle uppenbarligen vara ett allvarligt misstag att isolera dessa. De övriga fragmenten förbereder, kommenterar och fördjupar Lenins avsnitt om Logiken som i sig själv utgör en djup och fruktbar - ehuru fragmentarisk - framställning av dialektiken och den materialistiska kunskapsteorin” (Lefebvre, H. Lenins tänkande. Uddevalla. Zenit/Rabén & Sjögren 1971).
Härnedan följer en samling utdrag ur Philosophical Notebooks, vilka syftar till exemplifieringar av Lenins framställning av dialektiken. Det kan ha ett visst intresse i och med att Pichon-Rivières framställning av dialektiken såväl innehållsmässigt som formmässigt i många avseenden bär liknande drag - och då inte minst Pichons begrepp "dialektisk spiral" och "praxis".
Man is confronted with a web of natural phenomena. Instinctive man, the savage, does not distinguish himself from nature. Conscious man does distinguish, categories are stages of distinguishing, i.e., of cognising the world, focal points in the web, which assist in cognising and mastering it.
The idea of including Life in logic is comprehensible - and brilliant - from the standpoint of the process of the reflection of the objective world in the (at first individual) consciousness of man and of the testing of this consciousness (reflection) through practice.
Knowledge is the reflection of nature by man. But this is not a simple, not an immediate, not a complete reflection, but the process of series of abstractions, the formation and development of concepts, laws, etc., and these concepts, laws, etc. ... embrace conditionally, approximately, the universal law-governed character of eternally moving and developing nature. Here there are actually, objectively, three members: 1) nature; 2) human cognition = the human brain (as the highest product of this same nature), and 3) the form of reflection of nature in human cognition, and this form consists precisely of concepts; laws, categories, etc. Man cannot comprehend = reflect = mirror nature as a whole, in its completeness, its 'immediate totality', he can only eternally come closer to this, creating abstractions, concepts, laws, a scientific picture of the world etc., etc.
Thought proceeding from the concrete to the abstract - provided it is correct ... - does not get away from the truth but comes closer to it. The abstraction of matter, of a law of nature, the abstraction of value etc., in short all scientific (correct, serious, not absurd) abstractions reflect nature more deeply, truly and completely. From living perception to abstract thought, and from this to practice, - such is the dialectical path of the cognition of truth, of the cognition of objective reality..
Human thought goes endlessly deeper from appearance to essence, from essence of the first order, as it were, to essence of the second order, and so on without end.
Truth is a process. From the subjective idea, man advances towards objective truth through ”practice” (and technique).
Dialectics in the proper sense is the study of contradiction in the very essence of objects: not only are appearances transitory, mobile, fluid, demarcated only by conventional boundaries, but the essence of things is so as well.
Not empty negation, not futile negation, not sceptical negation, vacillation and doubt is characteristic and essential in dialectis, - which undoubtedly contains the element of negation and indeed as its most important element - no, but negation as a moment of connection, as a moment of development, retaining the positive, i.e., without any vacillations, without any eclecticism.
Dialectics consists in general in the negation of the first proposition, in its replacement by a second (in the transition of the first into the second, in the demonstration of the connection of the first with the second, etc.). The second can be made to predicate the first ...
... In relation to the simple and original, ”first”, positive assertions, propositions, etc., the ”dialectical moment”, i.e., scientific consideration, demands the demonstration of difference, connection, transition. Without that the simple positive assertion is incomplete, lifeless, dead. In relation to the ”second”, negative proposition, the ”dialectical moment” demands the demonstration of ”unity”, i.e., of the connection of negative and positive, the presence of this positive in the negative. From assertion to negation - from negation to 'unity' with the asserted - without this dialectics becomes empty negation, a game, or scepsis ...
... The result of this dialectical transformation into the ”third” term, into the synthesis, is a new premise, assertion, etc., which in turn becomes the source of a further analysis. But into it, into this 'third' stage has already entered the ”content” of cognition ... and the method is extended into a system.
The beginning of all consideration, of the whole analysis - this first premise - now appears indeterminate, ”imperfect”; the need arises to prove, ”derive” it and it turns out that ”this may seem equivalent to the demand for an infinite backward progress in proof and derivation” (Hegel: Science of Logic) - but, on the other hand, the new premise drives forward …
Cognition is the eternal, endless aproximation of thought to the object. The reflection of nature in man's thought must be understood not "lifelessly", not "abstractly", not devoid of movement, not without contradictions, but in the eternal process of movement, the arising of contradictions and their solution).
1. Ordinary imagination grasps difference and contradiction, but not the transition from the one to the other, this however is the most important.
2. Intelligence and understanding. Intelligence grasps contradiction, enunciates it, brings things into relation with one another, allows the 'concept to show through the contradiction', but does not express the concept of things and their relations.
3. Thinking reason (understanding) sharpens the blunt difference of variety, the mere manifold of imagination, into essential difference, into opposition. Only when raised to the peak of contradiction, do the manifold entities become active ... and lively in relation to one another, - they acquire that negativity which is the inherent pulsation of self-movement and vitality.
Human knowledge is not (or does not follow) a straight line, but a curve, which endlessly aproximates a series of circles, a spiral. Any fragment, segment, section of this curve can be transformed (transformed one-sidedly) into an independent, complete, straight line, which then (if one does not see the wood for the trees) leads into the quaggmire, into clerical obscurantism (where it is anchored by the class interests of the ruling classes). Rectilinearity and one-sidedness, woodenness and petrification, subjectivism and subjective blindness - voilà the epistemological roots of idealism. And clerical obscurantism ( = philosophical idealism), of course has epistemological roots, it is not groundless; it is a sterile flower undoubtedly, but a sterile flower that grows on the living tree of living, fertile, genuine, powerful, omnipotent, objective, absolute human knowledge …
The approach of the (human) mind to a particular thing, the taking of a copy ( = a concept) of it is not a simple, immediate act, a dead mirroring, but one which is complex, split into two, zig-zag-like, which includes in it the possibility of the flight of fantasy from life; more than that: the possibility of the transformation (morover, an unnoticeable transformation, of which man is unaware) of the abstract concept, idea, into a fantasy ... For even in the simplest generalisation, in the most elementary general idea ..., there is a certain bit of fantasy. (Vice versa: it would be stupid to deny the role of fantasy, even in the strictest science ... ) (Lenin, V.I. Collected Works Vol. 38. Philosophical Notebooks. Moscow. Progress Publishers 1981).
Pichon-Rivière är inte heller obekant med den sovjetiska marxistiska psykologin och dennas utgångspunkter. Förutom att värdera Pavlov högt (reflexologin, som hade en stark ställning tidigare i Argentina hos psykiatrer med anknytning till det argentinska kommunistpartiet, har sitt ursprung i Pavlov) utgörs denna marxistiska psykologis utgångspunkt framförallt av Marx’ sjätte Feuerbachtes såsom den återges i sovjetisk psykologisk litteratur:
”Människans medvetna verksamhet determineras av de objektiva livsbetingelserna, men samtidigt förändrar människan dessa betingelser genom sin verksamhet. Människan med sin inre värld står således inte utanför determinationsprocessen: människorna med sina behov, motiv, medvetande och vilja är också indragna i händelsernas lagbundna förlopp. Samtidigt som människan återspeglar den objektiva verkligheten ändrar hon också denna med sina handlingar, vilka kan vara förutseende, föregripande, tankemässigt planerade etc – och detta tack vare att hon har ett medvetande. Följaktligen ingår människan som en determinerad och determinerande aktiv länk i den lagbundna kedjan av objektiva beroenden, och i denna oavbrutna process för människans determination och aktivitet realiseras växelverkan mellan det yttre och det inre” (”Marxistisk psykologi” sid 107).
Överensstämmer finns mellan Pichon-Rivière och den ryske psykologen Lev Vygotskij (och dennes kulturalistiska perspektiv). I en intressant argentinsk (ej översatt) text, som kom för några år sedan, jämför Héctor Rougier dessa två tänkare (Confluencias del Pensamiento de Enrique Pichon Rivière y Liev Semiónovich Vygotski). Vygotskij hävdade på 30-talet att för att förstå de högre psykiska processerna var det nödvändigt att gå utanför organismens gränser och söka rötterna till dessa komplexa processer i tillägnandet av allmänmänskliga erfarenheter som ackumulerats under historiens lopp (de samhälleliga livsbetingelserna; i barnets kommunikation med vuxna, föremålen, redskapen och språket som utformats under samhällshistoriens lopp). Detta tillägnande inte bara förändrar det psykiska livets innehåll (föreställningar och kunskaper) utan bildar också nya typer av psykiska processer som skiljer människans från djuren. Det nya och speciella med Vygotskijs tanke var att han – samtidigt med att bevara föreställningen om de naturliga lagbundenheterna för hjärnans arbete – också påvisade vilka nya egenskaper dessa lagar uppnår i och med att de innefattas i de samhällshistoriska relationernas system.
Vygotsky menade att alla enskilda psykiska funktioner måste ses ur ett historiskt perspektiv – att de har växt fram som svar på olika historiska situationer. Han bygger här vidare på den tes Engels lade fram i ”Om arbetets betydelse för apans utveckling till människa”. Utvecklingens drivkrafter kan inte förläggas till exempelvis den biologiska nivån - som psykoanalysen gör – utan utvecklingens ”motor” måste sökas i barnets interaktion med den vuxna världen, i familjen och i samhället i övrigt. Tanken är här att en gradvis socialisering inte påförs barnet utifrån, utan att det tvärtom sker en gradvis individualisering på grundval av barnets inre sociala väsen (Vygotsky: Psykologi och dialektik sid 95). Barnets utveckling från det egocentriska språket representerar således inte – som Piaget hävdade – ett övergångsfenomen från intra- till interpsykiska funktioner, utan tvärtom. Barnet går från en social kollektiv handlingsform till en individuell funktion.
Den uppfattning om determinism som kommer till uttryck i den marxistiskt influerade psykologin präglas framförallt av vad som kan uttryckas som ett ”prismaperspektiv”: yttre orsaker verkar genom inre betingelser; yttre påverkningar bryts genom de för människan karaktäristiska inre säregenheter som bildats under inflytande av tidigare yttre påverkningar. Vad man söker undvika att hävda är uppfattningar som att medvetandet skulle vara entydigt determinerat enbart inifrån genom inre organiska förhållanden eller att medvetandet enbart skulle handla om det psykiskas återspeglingskaraktär av verkligheten.
I konsekvens med detta resonemang formulerar den marxistiska psykologin vissa teser:
Det psykiska uppfattas som en funktion hos hjärnan; det är en egenskap som uppstått under den organiska naturens långvariga utvecklingsprocess.
Denna speciella egenskap – det psykiska – är en återspegling av den reella verkligheten, och det psykiska livets fenomen är kausalt betingade av denna verklighet.
Som en återspegling av verkligheten uppfattas det psykiska inte som en passiv process, utan som människans aktiva verksamhet.
Genom att det psykiska är en återspegling av verkligheten spelar det en speciellt viktig roll i människans liv och verksamhet. Människan ändrar verkligheten i överensstämmelse med det sätt hon återspeglar den på och orienterar sig i den.
Under återspeglingens utveckling urskiljer man en rad former bland vilka medvetandet är den högsta. Detta är samhälleligt betingat och bestäms i sista hand av samhällets materiella levnadsbetingelser.
Medvetandets samhälleliga betingelser och dess beroende av de konkreta historiska livsbetingelserna i ett samhälle kommer till uttryck i personlighetens specifika säregenheter. Dessa är typiska för människor under en viss historisk epok och i en viss samhällsklass.
Man måste komma ihåg att de högre formerna för människans medvetna verksamhet inte har uppstått på evolutionens väg utifrån biologiska lagar för hjärnans utveckling, utan att de är en produkt av högst komplicerade samhällshistoriska processer; ett resultat av det samhälleliga arbetet; användandet av redskap och människornas kommunikation med varandra med hjälp av språkets koder, vilka har utformats i den samhälleliga historien.