I
I en serie föreläsningar i mitten på 50-talet - återgivna i Teoría del vínculo (Förbindelseteorin) som föreläsningar nedtecknade av Fernando Taragano - ger Pichon bland annat en beskrivning av sin syn på vad som äger rum i psykoanalys eller psykoterapi. Parentetiskt bör här nämnas att han vid det här laget har avlägsnat sig från sin tidigare mer ortodoxa syn på psykoanalysen (vad gäller den påbörjade förflyttningen mot socialpsykologin märks den också genom att han avlägsnar sig från ett mer ortodoxt psykoanalytiskt uttryckssätt).
Sett med Pichons ögon är psykoanalys eller psykoterapi en läroprocess - ett dialektiskt fungerande system som öppnar och sluter sig. Om man analyserar tänkandets två grundläggande mönster - det formella tänkandet och det dialektiska tänkandet - så kan man säga att det förstnämnda har formen av en sluten cirkel, medan det sistnämnda inkluderar språnget och omvandlingen. Via successiva övergångar från en sluten till en öppen cirkel växer då något annat fram. När exempelvis terapeuten intervenerar i den terapeutiska processen så utgörs den ideala situationen av att patienten ges en tolkning som för denne möjliggör en ökad insikt i den störning och det stillastående (i form av en sluten cirkel) som dennes tänkande befinner sig i. Med andra ord skulle en sådan klargörande tolkning bidra till ett medvetandegörande av de omedvetna motiv (epistemofiliskt kunskapshinder) som orsakar patientens ifrågavarande svårigheter att utvecklas (att öppna upp den slutna cirkeln).
Den relation som existerar mellan terapeut och patient kan beskrivas som en dialektisk spiral i ständig rörelse. Terapeuten agerar gentemot patienten och vice versa. Medvetet verkar terapeuten mot patienten genom sina tolkningar vars syfte är att förändra det gemensamma fält som terapeut och patient formar. Detta utgörs av en interaktionssituation mellan två personer. Allt bör betraktas som en funktion av hela den relation som skapas mellan subjekt och objekt, mellan terapeut och patient, mellan observatör och observerad. Varje terapeutens rörelse, attityd etc verkar på patientens omedvetna och framkallar förändringar inom det gemensamma fältet. Dessa förändringar i sin tur påverkar tillbaka.
En psykoanalys eller psykoterapi är enligt Pichons synsätt en process eller levande situation som etableras mellan två personer; analytikern/terapeuten och patienten. I denna dialektiska relation översätts vad den ene (patienten) upplever och känner av den andre (terapeuten). Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning. Denna tolkning är en funktion av vad som väcks inom terapeuten.
Terapeuten utför genom sin tolkning en "operation" i patientens psyke. Syftet är att klargöra något för såväl terapeut som patient. I tolkningen är tre processer verksamma:
1) att klargöra för terapeuten vad som händer inom patienten;
2) att formulera en tolkning som klargör detta för patienten;
3) att klargöra det som händer mellan patient och terapeut i samspelet dem emellan.
I takt med att man blir medveten om processen i sig kan man sätta krafter i rörelse och förutse reaktioner. Man kan alltså förutse situationer inom det operationella fältet. Vad terapeuten således gör - som en del av en dialektisk spiralsituation - är att via en tolkning återlämna vad han observerat till patienten. I varje ögonblick och situation av denna spiral kan man tala om ett existentiellt fenomenologiskt ögonblick. Det fenomenologiska momentet består i att uppfånga det existerande. Dess syfte är dock inte att endast nedteckna, registrera och återge fakta. Observation på det empiriska området "här-och-nu med mig" utgör det empiriska och dynamiska momentet i en psykoterapi. "Här-och-nu med mig" är i realiteten ett "här-och-nu med mig som jag framträder" - och därmed ett "här-och-nu med mig" även utifrån det latenta innehåll jag bär med mig. De verktyg terapeuten använder sig av är dels rationell observation, dels fria associationer. Denna syntes mellan det rationella och det irrationella formar en hypotes om detta speciella ögonblicks latenta skeende.
Terapeuten närmar sig patienten med ett informellt schema (se nedan om ECRO), vilket används som ett slags modell för att söka förstå vad det är som händer. Detta schema bör emellertid vara dynamiskt i den meningen att det måste vara öppet för förändringar allteftersom ny information påverkar dess användbarhet. Förändringar som bidrar till omvandling eller nedbrytande av schemat framkallar ångest hos terapeuten genom att förlusten av vissa referenspunkter handikappar dennes operationella förmåga.
För att kunna arbeta på ett bra operationellt sätt använder terapeuten sig inte endast av sitt schema utan även av sina känslor. När således analytikern analyserar någon bör han också känna att han analyserar sig själv och att han använder instrument - sina inre objekt - vilka härrör endast från honom själv.
Det är viktigt att använda sig av ett referentiellt schema som man själv utarbetat och att inte bara ta över någon annans. När man korrigerar sitt schema bör detta ske med perspektivet att berika det - inte att det skulle vara dåligt eller bra. Den dialektiska processen förutsätter också växling mellan öppenhet och slutenhet; slutenhet för assimileringens skull och öppenhet för införlivandet av nya erfarenheter.
Psykoanalys innebär enligt Pichon omvandlingen av en från implicitet präglad situation till en som präglas av explicitet och kommunikation. Hela tiden bör det som är implicit i kommunikationen göras explicit av analytikern och upptas av patienten i en spiralrörelse i ständig utveckling. Den analytiska situationen bör för patienten utgöra en ständig lärosituation genom testande, utforskning, konfrontationer, rättelser och bekräftelser av alla de element och företeelser som ingår i en läroprocess. Framsteg i analysen skulle kunna definieras som en progredierande ökning av förmågan att få budskap att nå ett allt större antal personer.
II
Med förbindelseteorin lämnar Pichon en psykoanalytisk teori som han ser som företrädesvis intrapsykisk för att istället forma en socialpsykiatri (senare socialpsykologi). Härvid ser han individen som dynamiskt-mekaniskt resultat inte av drifternas spel och av de internaliserade objekten, utan av det samspel som etablerats mellan individen (subjektet) och de inre och yttre objekten. Han utvecklar en psykiatri som kretsar kring studiet av de interpersonella relationerna och kallar den förbindelsens psykiatri. Denna byggs upp utifrån psykoanalytiska postulat.
Förbindelsens inre struktur utgörs av objektrelationen. Den skiljer sig emellertid från objektrelationen i och med att den inbegriper beteendet. Pichon menar att "förbindelse" - som den definieras av honom - ersätter den freudianska benämningen "objektrelation".
En förbindelse kan etableras till såväl ett inre som till ett yttre objekt. Ur psykosocial synvinkel (det vill säga den del av individen som uttrycker sig utåt mot de omgivande människorna) är den yttre förbindelsen intressantast. Ur psykoanalytisk eller psykiatrisk synvinkel är den inre förbindelsen ( det vill säga den speciella form som Jaget har när det relaterar till bilden av ett inre objekt) intressantast.
Den inre strukturens område - som förvaringsplats för drivkrafter, behov och önskningar - utgörs av det omedvetna med sina fantasier, vilka är produkter av de inbördes relationerna mellan den inre gruppens delar (den inre gruppen som indirekt och direkt internaliserad grupp). Gruppen blir det som för socialpsykologin möjliggör en undersökning av samspelet mellan det psykosociala (den inre gruppen) och det sociodynamiska (den yttre gruppen). Detta sker genom att man observerar mekanismerna för hur roller ges och tas.
"Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp i och med att Pichon använder det för att tydliggöra den socialpsykologiska ansats som han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om detta på något systematiskt sätt. Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt inbegrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".
Förbindelsen etableras av personen som helhet och inte av en del av denne. För man in termer som "Det", "Jag" och "Överjag" kan man inte säga att endast någon av dessa storheter formar förbindelsen. Den psykiska apparaten uppträder som en helhet. "Vansinne" kan exempelvis tolkas som att en inre förbindelse läggs ovanpå en annan yttre och att den inre dominerar. Det irrationella i ett beteende kommer att bero på graden av omedvetenhet om den inre förbindelsen i och med att denna inverkar på individens beteende i ett givet ögonblick. En (explicit) rationell förbindelse inkluderar alltid en (implicit) irrationell förbindelse. Det är den senare man strävar efter att göra medveten under exempelvis den analytiska processen.
En människas karaktär kan förstås i termer av förbindelser. En mer eller mindre stabil och permanent förbindelse ger hennes karaktär utifrån sett. Denna betingas i sin tur av den inre förbindelsen. En särskild psykisk verklighet betingar människans sätt att vara. I den mån den inre förbindelsen avtäcks är karaktären analyserbar.
Förbindelsen är en dynamisk struktur stadd i ständig förändring. Såväl individ (subjekt) som objekt innefattas i denna. Den har karaktäristika som betraktas som normala och förändringar som kan tolkas som patologiska. Förbindelsen knyts till personen som en helhet. Den är en Gestalt i en konstant utvecklingsprocess.
Det existerande har struktur och form (utgör en Gestalt), och detta "här-och-nu"-sig-formande bildar vad som i Gestaltteoritermer kallas för ”figur”. I varje struktur finner man delningen i ”figur” och ”bakgrund”. Vad som framträder i förgrunden för oss har inre eller bakomliggande determinanter. Enligt Gestaltsynsättet organiserar sig strukturer kontinuerligt och de utgör företeelser som framträder (de är det i varje ögonblick existerande) och som vi bemöter med en ny tolkning.
När en patient och en terapeut tillsammans befinner sig inom ett gemensamt arbetsfält blir resultatet en Gestalt. Denna situation på två, som hela tiden verkar för att förändra en bestämd struktur, formar en levande och permant process i dialektisk spiralrörelse. Den psykoanalytiska undersökningen förs med detta perspektiv närmare den experimentella undersökningen såväl vad beträffar terapeut som patient. Psykoanalytikern betraktas som medagerande observatör i den psykoterapeutiska behandlingen.