Vid sidan av Pichons psykiatriska verksamhet finns ett stort intresse för konst, poesi, musik, fotboll etc. Man kan här inte förbigå hans intresse för den franske 1800-talspoeten Greve de Lautréamont - författare till "Maldorors sånger". Pichon känner ett slags släktskap med dennes livsöde. 1946 ger han ut ett verk om Lautréamont betitlat Lo siniestro en la vida y en la obra del conde de Lautréamont (”Det kusliga” i greve Lautréamonts liv och verk). I analysen av denne använder han sig av ett begrepp som Freud 1913 ägnade en essä - Das Unheimliche (ungefär "det kusliga"). Det handlar om återkomsten av något från barndomen välbekant, men som åter gjorts främmande och förvrängt genom bortträngning och det bortträngdas återkomst. I den mån detta har en skrämmande karaktär uppkommer det kusliga - något som befinner sig i gränslandet mellan det välbekanta och det okända. I sin framställning refererar Pichon dels till Freuds framställning av das Unheimliche, dels till egna nya aspekter.
Enligt Freud är ”det kusliga” det speciellt skrämmande som förknippas med sedan länge välkända och familjära företeelser ... det handlar uppenbarligen om en mycket komplex känsla - fylld med olika nyanser. Freud exempelvis insisterar på att man bör skilja mellan det kusliga som det visar sig i verkligheten, det vill säga i livet, och det kusliga som är fantiserat eller känt i fiktionens form. Därigenom kommer han fram till en slutsats som kan ses som paradoxal: mycket av det som i det verkliga livet framstår som kusligt får inte samma innebörd i konsten. Dessutom förfogar fiktionen över större möjligheter att framställa olycksbådande effekter. Den förfogar över medel som inte finns i vardagen. …
Vid analysen av det kusliga bör man vara medveten om inte bara begreppets vidd, utan också om den mångfald medel genom vilka den känslan kan väckas ... Exempelvis finns uppskjutandets teknik, det vill säga att ända till det sista ögonblicket undvika en avgörande förklaring till en händelses bakomliggande orsak - och därigenom uppnås det kusliga. Inom filmen var det Hitchcock som introducerade tekniken och då framförallt i filmen "De 39 stegen" …
Ytterligare en allmän observation är att det kusliga uppstår varje gång gränserna mellan det overkliga och det verkliga försvinner. …
Vad beträffar händelser förknippade med livet och omständigheter kring sökandet efter fakta, så uppenbarar sig det kusliga här relaterat till det som övervunnits; det vill säga att denna känsla dyker upp ur upprepningen av något välbekant. Den framträder som manifestation av den övervunna animismen …
Den kusliga karaktär som uppstår genom mörkret, ensamheten och tystnaden, kommer sig av att dessa tre tillstånd har ett djupt samband med det lilla barnets ångest, vilken aldrig helt försvinner. Det är en situation som i grunden är relaterad till beroende och barnets sökande efter skydd (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).
Vad gäller Lautréamont-studien ser Pichon - i likhet med andra egna undersökningar - den som ett sätt att komma över en egen ångest. Denna ångest gör bland annat att han inte på länge publicerar verket om Lautréamont - trots att han blir färdig med det redan 1946 och betraktar det som bland det viktigaste han skrivit.
Das Unheimliche som begrepp får betydelse för Pichon i hans analyser av det konstnärliga skapandets mekanismer.
Upptäckten av det flytande i övergången mellan dröm och vakenhet - närvarande i de myter som var mina följeslagare i barndomen samt i de poem som vittnar om mina första skapande ansträngningar, vilka influerats av såväl Lautréamont som Rimbaud - kom mig att allt ifrån tonåren ha en dragning åt det kusliga (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Han utgår från att ett konstnärligt objekt är något som skapar en estetisk upplevelse hos betraktaren - en upplevelse av det fantastiska, men samtidigt med underliggande ångestkänslor och en rädsla för det skrämmande och döden. Överhuvudtaget är varje konstutövning ett slags neuros vars dynamik tar sig uttryck i skapande. Den djärvt nyskapande konstnären har förmågan att så att säga hänga ut över avgrunden, se vad som finns där och att sedan återvända för att beskriva vad han sett.
Pichons uppfattning om Lautréamonts verk "Maldorors sånger" är att det bär med sig en känsla av det kusliga. Inom bildkonsten ser han exempelvis Picasso som en representant för de konstnärer, vilka i sina tavlor framkallar nyanser av det kusliga. Picasso uppnår denna effekt genom den komplexa "stympning" som finns närvarande i hans bilder). I en essä om Picasso från 1944 Picasso y el inconsciente (Picasso och det omedvetna) uttrycker Pichon detta förhållande:
(Picasso) gör framsteg i den meningen att han gradvis - i etapper - i sina verk närmar sig det djupaste och mest regredierade av sitt omedvetna. Men det föreligger en djup skillnad mellan den psykotiske och geniet. Denna skillnad består i att den sistnämnde inte dukar under för trycket från sitt eget omedvetna i och med att han är kapabel att ge uttryck åt det. Geniet som projicerar sin känsla över på duken lever och tar del av vuxenvärlden. Han har sitt förflutna och sin nutid ... Det är tveklöst så att den mängd konstverk Picasso skapar är priset som betalas för att behålla den psykiska jämvikten (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).
Konstprodukterna har sitt ursprung i en (skapande) process som åter sätter samman delar av något som nyss varit sönderdelat. I den processen använder man sig av en specifik teknik. Allt beror på hur man sätter samman bitarna och vilken mening man söker i dem. Det är som om det vore ett puzzel. När processen - eller rörelsen - siktar mot helheten (och därvid har en dialektisk spiralform som är utvecklande och ej stereotyp) uppkommer skapandet.
Det finns i skapandeprocessen ett skede när något, som ännu bär kvar i sig tecken på en föregående förstörelse, upptäcks - eller hittas av en slump - och därvid blir belyst. För att kunna återskapa det nyss upptäckta behöver konstnären besitta en instrumentell färdighet, det vill säga det som karaktäriserar hans konstnärliga jag. En förbindelse (se i annan text på hemsidan om "förbindelse"-begreppet) skapas till ett objekt, vilket genom bearbetning förvandlas till ett estetiskt objekt.
Den estetiska upplevelse, som inställer sig och erfars av åskådaren, uppstår när ett objekt (konstverk) för denne fungerar symboliskt som ett medel att tillfredsställa sina omedvetna känslomässiga behov (fantasier). Det handlar här om en upptäckt; i realiteten alltid om en återupptäckt av ens omedvetna fantasier genom det estetiska objektets form och innehåll - som en spegelreaktion. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).
Förbindelsen har att göra just med konstnärens speciella temperament och karaktär. I verket återspeglas förbindelsen i konstnärens sätt att anpassa sig till världen och att få den begriplig. Därvid återspeglas en verklighet som dels är konstnärens egen, dels kan kännas igen av andra människor.
Det ursprungliga och primära objektet - utspritt och fragmenterat - repareras av konstnären. Varje fragment från den tidigare helheten genomgår en fullständig metamorfos och bildar en ny form som väntar på att bli gestaltad. Den symboliserar livets triumf över döden och hälsans triumf över vansinnet. Det är på så sätt det kusliga omvandlas till det fantastiska. Sistnämnda innebär här att det kusliga övervinns. Den därigenom uppkomna syntesen formar en ny struktur allteftersom de motsatser som tidigare fanns i den skapande situationen upplöses.
Genom att gå vidare utifrån Freuds studier kunde jag i den estetiska känslans bas knyta samman något fundamentalt - känslan av det fantastiska länkad till upplevelsen av det kusliga. Med andra ord utgör det fantastiska - via komplexa psykiska processer - en bearbetning av upplevelser av destruktion, död och det kusliga. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).
När en konstnär lyckas reparera objektet och får det att uppstå i en ny form har även den paralyserande konflikt han dittills befunnit sig i övervunnits. Utvecklingen sker i en konstant rörelse med omväxlande slutna situationer (konfliktsituationer) och öppna situationer (där konflikterna lösts). En verklig konstnär lyckas således i sitt verk genom en medveten bearbetning av den omedvetna närvaron av det kusliga i existensen överföra en särskild verklighet av harmoni och rörelse (med väl definierad plan och strategi) till åskådaren.
Pichon ser konsten och vetenskapen som två vägar att utforska och avtäcka verkligheten. I konsten kan man leka med objektet, förändra det och återuppbygga det. Det är också en lek där man gör upp med lidandet. Varje äkta konstnärlig process har som grund reparationsimpulsen och etablerandet av ett integrerat inre objekt. Pichon tolkar härvid konstnärlig verksamhet som en reparativ handling. Det viktiga är att ett nytt objekt uppstår, vilket kan begrundas av andra människor. Konstobjektet framkallar en estetisk upplevelse och framstår som något helt och avslutat. Pichon framhåller att den så kallade friske konstnären i sin produktion når fram till en verklig helhet. Han sätter åter samman det som han dessförinnan sönderdelat. I sin verksamhet lär han sig nytt, hans uttryckssätt och stil bär i sig förändringsmöjligheter och han förmår se sitt eget verk som en produkt av den egna verksamheten. Därigenom får konstnärens uppgift en verklighetsanknuten prägel.
Pichon ser kreativitet och galenskap som två alternativa vägar i en krisssituation. I det första fallet innebär det en förmåga att påverka inre och yttre verklighet. I det senare fallet kan inte verkligheten påverkas. Istället träder vansinnets förvrängningsmekanismer in som ett slags kontroll. Sjukdomsfasen varar så länge det primära objektet är upplöst och kommunikationen med omvärlden störd. Man kan se detta förhållande avspeglas hos sjuka konstnärer, vars verk från friska perioder jämförs med verk från sjuka perioder.
Upptäckten - den skapande akten - svarar mot en mekanism genom vilken individen (subjektet) undviker det inre kaos, som är resultat av den grundläggande depressiva situationen. På så sätt uppenbaras relationen mellan skapande och vansinne i och med att den skapande i sitt verk - trängd av sin inre fragmenterade värld stadd i upplösning - söker få sina positiva förbindelser till världen att åter framträda (Pichon-Rivière, E. Psicología de la vida cotidiana (Vardagslivets psykologi) (i samarbete med Ana Pampliega de Quiroga). Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1985).
En skillnad mellan den normale och den sjuke konstnären är att den skapande processen hos den förstnämnde framträder i kontrollerad och tillfällig form, medan den hos den sistnämnde är mer automatisk, permanent och på sätt och vis mer tvingande. Konstnären tycks då vare sig söka en publik eller kommunicera. Hans uttrycksformer förblir stela och han söker reparera det objekt som förstörts under depressionen.
Under dessa förhållanden handlar det således mer om en sluten cirkel eller ett slags labyrint där man alltid kommer tillbaka till samma punkt - där aktiviteten antar en stereotyp karaktär. Uttryckt i Pichons termer har en hämning eller fobi inträffat inför det öppna fältet i spiralens nästa cykel (se nedan om begreppet "dialektisk spiral"). När det handlar om en "sjuk" eller "alienerad" konstnär kan man se en distansering, vilken i form av förvrängning tunnar ut lidandet. Konstnären kommer härigenom på sätt och vis att frysa ner objektet. Oklarhet, stereotypier, brist på dynamik och föränderlighet, samt kaos istället för helhet präglar då verket - och de utspridda delarna återskapas inte till en helhet.
Pichon skiljer den normala konsten från den så kallade patologiska, vilken han kommit mycket i kontakt med i sitt arbete på mentalsjukhuset. Den senare konsten är stel och livlös och återspeglar på sätt och vis den hämning och passiva verklighetsanpassning som de psykiskt sjuka karaktäriseras av. Den alienerade eller patologiska konsten förblir isolerad i motsats till den avantgardistiska med vilken den i och för sig företer likheter. Budskapet i den är individuellt, mycket förvrängt och saknar i allmänhet åskådlighet. Pichon menar att det överhuvudtaget är en ganska liten del - 2 % - av patienterna på institutioner som utövar en skapande verksamhet.
Man kan i den så kallade asylkonsten - och då speciellt hos de schizofrena - se vissa karaktäristika i uttrycksformerna: en blandning av hopfogade teckningar och texter, övergångar mellan teckningar och skriven text, en tendens att fylla ut tomma utrymmen, att "tränga ihop", närvaron av stereotypier eller upprepningar med en stelhet som tar sig många olika uttryck, en stor mängd symboler, ornamentala motiv, dominans av profiler gentemot figurer sedda framifrån etc. Dessa patienter återvänder till arkaiska uttryckssätt och döljer nedbrytandet av banden till världen. Det är just oförmågan till kontakt och kommunikation med andra som är utmärkande för de schizofrena och i deras konstnärliga produktion kan detta märkas bland annat genom avsaknaden av mimiska uttryck hos figurerna. Det är sällan man stöter på mänskliga ansikten som är förståeliga. Detta beror dock inte på brister vad gäller konstnärlig eller teknisk förmåga, inte heller på att patienterna inte skulle kunna känna igen uttrycken hos andra. De är snarast oförmögna att återskapa dem genom teckningar. Ansiktsuttryckens tomhet överensstämmer med den allmänna störning som dessa patienters kontakt med verkligheten präglas av. Konstverket avspeglar mer förbindelsen mellan den sjuke och sjukdomen. Hos den normale riktas det mimiska uttrycket mot en annan person i syfte att nå kontakt - medan hos den sjuke denna kontakt är störd, vilket försvårar kommunikationen. Uttryckt på detta sätt blockerar och förhindrar sjukdomen vägen till livet. Det finns emellertid skillnader mellan hur den neurotiske och den psykotiske förhåller sig. Den psykotiske söker hela tiden återskapa banden till världen. Neurotikern är inte upptagen med detta i och med att han inte dragit sig tillbaka lika mycket från världen. När det gäller den neurotiske är gränsen till den normale mycket diffusare.
Pichons uppfattning är att den patologiska konsten trots allt tillhör en av de kategorier för det fiktiva från vilka de stora fantastiska produktionerna framspringer, det vill säga myter, religioner, konst, drömmar, delirier etc. Han menar att det vid sidan av existerande formmässiga skillnader finns allmänna lagar vilka reglerar såväl strukturer som teman och dynamik i dessa produktioner.