Fernando Taragano: Introduktion till "Förbindelseteorin" av Enrique Pichon-Rivière.

Av Fernando Taragano (1979)

Det vetenskapliga material, som utgör den här bokens inne­håll, härrör från en kurs som Enrique Pichon-Rivière gav rö­rande "Intervjuns metodologi". Kursen hölls inom det argen­tinska psyko­analytiska sällskapet (APA) med start i oktober 1956 och avslut­ning i januari 1957.

Från varje inspelad föreläsning gjordes avskrifter i två exem­plar. Det ena överlämnade jag till Pichon-Rivière. Det andra behöll jag själv. Jag hyste förhoppningar om att en dag kunna publicera Pichon-Rivières grundläggande verk - något som jag flera gånger lovat honom. Den bakomliggande tanken härvid var att kunna lära ut hans tänkande och teorier. För att kunna göra något så­dant var det emellertid absolut ound­gängligt för mig att även få den andra kursen inspelad. Pichon-Rivière höll den kursens föreläs­ningar under tiden april till december 1957. Ämnet var "Psykopatologi och dyna­misk psykiatri" och dessa föreläsningar - som likaledes gavs inom APA - kommer att bli ämne för en kommande pu­blice­ring.

På liknande sätt har jag kvar inspelningar från Pichon-Ri­vières fö­reläsningar under åren 1960 till 1963. Dessa hölls på "Primera Escuela Privada de Psiquiatría Dinámica". Jag med­arbetade där tillsammans med andra av hans disciplar - José Bleger, David Liberman och Edgardo Rolla. Beroende på att Bleger, Liberman och Rolla hade lämnat skolan 1961 kom vi två att ansvara för ut­formningen av de föreläsningar som gavs till första, andra och tre­dje årskurserna. Detta varade fram till 1964 när jag lämnade Pichon-Rivière för att grunda den skola i gestaltisk psykoanalytisk psykiatri - "Escuela de Psi­quiatría Psicoanalítica Guestáltica" - som jag fortfarande fö­restår.

Idag drygt ett år efter hans frånfälle och mer än tjugo år efter de föreläsningar, vilka utgör innehåll i föreliggande bok, upp­fattar jag detta som helt och hållet giltigt inom dagens veten­skapliga tän­kande. Det beror på såväl den kunskap föreläs­ningarna förmedlar som på det kvalitativa dialektiska tän­kande, vilket röjer en origi­nell forskare.

Pichon-Rivière valde medvetet att ägna sitt liv åt humanistisk forskning; att lära ut psykoanalys och skola de unga utövarna av yrket. Men det handlade i grunden också om att permanent skydda och utveckla sitt dialektiska tänkande - som en sig ständigt öpp­nande och slutande process - genom att inkorpo­rera nya kun­skapsbidrag från de människorelaterade veten­skaperna. Han inne­fattar dessa nya kunskaper i sitt veten­skapliga tänkande, vilket succesivt byggs upp i form av alltmer komplexa och harmoniska gestaltiska strukturer.

Jag kan försäkra att Enrique Pichon-Rivière varit och är en sann­skyldig Maestro för oss alla som varit hans lärjungar. Han uppfyl­ler vad man kan kräva av en Maestro - en ständigt demonstrerad generositet i sin strävan att undervisa sina ele­ver i den svåra kon­sten att lära sig tänka själv och i att bli kapabel att återupptäcka den i universum inneboende ord­ningen och harmonin.

Den som inte haft förmånen att personligen bli undervisad av Pichon-Rivière kommer vid läsningen av denna bok att finna inte bara sådana kunskaper som han brukade använda sig av för att gestalta sitt tänkande. Man kommer också att i grun­den upptäcka såväl detta tänkandes dialektiska kvalitet som dess vetenskapliga värde och förmåga till risktagande. Sist­nämnda manifesteras ge­nom ett ständigt reviderande, modifi­erande och/eller korrigerande av tänkandet. Man kommer också att upptäcka det forskarmod han visade när han utan fruktan konfronterade de - såväl psykia­triska som psykoana­lytiska - rigida referentiella scheman, vilka användes på ett dogmatiskt sätt av flertalet av de forskare och professionella som omgav honom. Hans vetenskapliga ärlighet och mod som forskare tillät honom att uthärda de långa perioder av isole­ring som krävdes för en utveckling av tänkandet.

De mål Pichon-Rivière ständigt hade för ögonen var ett beri­kande av sig själv som människa, självkritik vad den egna ideologin be­träffar samt rektifiering och utveckling av sitt tänkande. Som hans lärjungar blev vi ofta överraskade av hans klara intelligens, men samtidigt också desorienterade av nya tillskott till hans tän­kande. Ibland var vi överens med honom när det han lärde ut över­ensstämde med våra för­väntningar. Men vid andra tillfällen blev vi störda på grund av att han inkluderade för oss helt nya referenti­ella scheman - scheman som vi ännu inte kunde hantera och vilka därige­nom ställde oss inför såväl den ångestfyllda upplevelsen av att vara avväpnade i ideologiskt hänseende som att samtidigt känna oss begränsade i vår vetenskapliga skolning.

Hans tänkande var alltid mångfaldigt och gränsöverskridande. Därmed ställdes vi ständigt inför den krävande uppgiften att följa honom i hans permanenta utvecklingsprocess. Att be­finna sig vid Pichon-Rivières sida innebar att läroprocessen aldrig stannade upp. Det innebar också att befinna sig i ett konstant tillstånd av beredskap för att inte falla för den be­drägliga illusionen att redan besitta den vetenskapliga san­ningen.

Att säga att Pichon-Rivière har varit och fortfar att vara den ar­gentinska psykoanalysens främste Maestro är enligt min åsikt ingen överdrift. Det räcker med att konstatera vilka som idag är de främsta vetenskapliga utövarna inom psykiatrins område i hela Argentina - vad gäller psykoanalysens teoretiker och den psyko­analytiska psykiatrins kliniker; användningen av partekniker, familjetekniker, grupptekniker, samhällstekni­ker etc; institutionell och social forskning etc. Hos nästan samtliga dessa kan man känna av inflytandet från Enrique Pichon-Rivières tänkande. Det har dessutom via hans många disciplar spritt sig i såväl direkt som indirekt form till nästan samtliga spansk- och portugisiskspråkiga länder i Latiname­rika.

De tolv kapitlen i denna bok överensstämmer med kursens tolv fö­reläsningar och har bibehållits i den ursprungliga ord­ningsföljden. Min uppgift har bestått i att selektera den in­formation som Pichon-Rivières föreläsningar innehåll. Därvid har mitt rättesnöre varit sådant som har att göra med förbin­delseteorin. För att kunna bevara hans stil och tänkandes dialektiska kvalitet i en mot origi­nalet trogen form transkribe­rar jag stora delar av hans utlägg­ningar som de återges på in­spelningarna.

Min övertygelse är att om Pichon-Rivière idag kunde läsa denna bok skulle han bli behagligt överraskad över att åter­finna sitt ve­tenskapliga tänkande och återupptäcka dess gil­tighet idag. Han skulle omedelbart känna igen sin egen stil. Kanske skulle han stö­ras av den enkla och mer direkta form jag givit åt hans tankeflöde. Han föredrog ju att låta tankarna vandra fritt - dock utan att nå­gonsin förlora ur sikte den röda tråden i sitt tänkande.

Inledningsvis pekar Pichon-Rivière på behovet av att komplet­tera den psykoanalytiska undersökningen med en social, vil­ken är tre­faldig i sin inriktning. Man närmar sig människan betraktande henne utifrån endast den mänskliga dimensio­nen. Samtidigt ses hon som en av tre dimensioner integre­rad totalitet - psyke, kropp och omgivning (områden 1-2-3), vilka integreras dialektiskt.

Med förbindelseteorin lyckas han ta det kvalitativa språnget från en företrädesvis intrapsykisk psykoanalytisk teori till en social­psykiatri, vilken betraktar individen som dynamiskt-me­kanistiskt resultat (inte av skeenden knutna till drifter och internaliserade objekt, utan) av det samspel som etablerats mellan individ/subjekt och inre och yttre objekt i en relation som huvudsakligen karaktä­riseras av en dialektisk interak­tion, vilken uttrycks i ett visst be­teende. Härmed blir det möj­ligt för honom att utveckla en psykiatri vars fokus ligger i studiet av de interpersonella relationerna. Han benämner den Förbindelsens psykiatri - en dynamisk psykiatri som byggs uti­från psykoanalytiska postulat.

Han ser förbindelsen som en dynamisk struktur stadd i kon­tinuer­lig rörelse och därvid innefattande såväl subjekt som objekt. Strukturen kännetecknas av drag, vilka betraktas som normala, och förändringar, vilka tolkas som patologiska. Förbindelsen eta­bleras i varje ögonblick av personen betraktad som en helhet. Pichon-Rivière tolkar denna totalitet som en Gestalt stadd i en konstant utvecklingsprocess.

Analys av den patologiska förbindelse individen upprättar till nå­gon annan (eller något annat) gör det möjligt att förstå hur det normala strukturerandet av personligheten störs och hur man bör agera gentemot patienten för att därigenom kunna korrigera den­nes patologiska förbindelser, samt hur man tera­peutiskt och pro­fylaktiskt kan bidra till att skydda en sund personlighetsutveck­ling.

Den psykoanalytiska undersökningen förs närmare den expe­ri­mentella vad gäller såväl patient som terapeut. Därför be­traktar Pichon-Rivière psykoanalytikern som medagerande ob­servatör i den psykoterapeutiska handling, vilken på det tera­peutiska områ­det innefattar konstanta variabler som på ett eller annat sätt in­verkar på patienten. Patient och terapeut betraktas såsom for­mande en dialektisk enhet i vilken de utö­var påverkan på varan­dra. Detta slags dialektiska tänkande (vilket hela tiden styr Pichon-Rivières tänkande) gör det möj­ligt att eliminera en mängd antinomiska par: omedvetet-med­vetet, irrationellt-rationellt, pati­ent-terapeut, normalt-pato­logiskt, konstitutionellt-förvärvat etc.

……………………………………………..

I bokens första kapitel utvecklas några allmänna betraktelser rö­rande patologiska förbindelser. Han betonar därvid de olika syften som subjektets beteende gentemot objektet kan ha. Dessa syften kommer att prägla förbindelsernas utseende. En förbindelse kan således vara av paranoisk, hypokondrisk, me­lankolisk, hysterisk, manisk, autistisk, obsessiv, pervers etc karaktär. Pichon-Rivière betonar att man aldrig har att göra med endast ett slags förbin­delse i och med att de relationer subjektet upprättar till världen alltid är blandade. Detta hänger samman med i vilken utsträckning indivi­den samtidigt använder sig av olika förbindelsestrukturer.

Närmandet till socialpsykiatrin gör att han studerar individen inte som en isolerad varelse, utan som medlem av en grupp och i första hand då familjen. På så sätt genomför han en psykosocial och so­ciodynamisk undersökning. Samtidigt un­dersöker han denna grupps inlemmande i och betydelse inom det samhälle den är del av. Detta benämns "institutionell un­dersökning".

Med hjälp av dessa tre typer av undersökning - psykosocial, socio­dynamisk och institutionell - inhämtar han information om vad som sker i patientens inre. Samtidigt ges tillfälle att avtäcka och/eller upptäcka de orsaker vilka - uttryckt i mer generella ter­mer - har pressat patienten så pass mycket att dennes psy­kiska jämvikt, vilken dittills bevarats mer eller mindre stabil, bru­tit samman. När på grund av en bestämd faktor gruppen förlorar sin stabilitet - vanligtvis på grund av att familjens ledare genomgår en prestigeförlust och i sin tur relaterat till hela skeendet inom gruppen - kommer detta att betinga framväxten av psykos hos en av gruppens medlemmar. Att en av gruppmedlemmarna blivit psykotisk framstår då som att något nytt och originellt brutit fram (en ny och originell emergent). Följden blir att sagde psykotiker undan för undan omvandlas till gruppens ledare.

Denna hypotes leder Pichon-Rivière till att peka på vad som får den psykotiske familjemedlemmen att ta på sig ansvaret för hela familjegruppens psykiska sjukdom. Det förvirringstill­stånd en pa­tient uppvisar bör förstås som försök till lösning av en speciell konflikt. Men det bör samtidigt ses som ett för­sök till rekonstruktion av inte bara den egna världen utan även av i första hand familjegruppens och i andra hand sam­hällsgruppens värld. Detta gör det till något grundläg­gande - vad förståelsen av ett förvirringstillstånd beträffar - att under­söka alla inverkande krafter i den familjemiljö där psykisk sjukdom växer fram. På så sätt utvecklar Pichon-Rivière en ope­rationell psykiatri i sådan mening att neuros eller psykos förknip­pas med den struktur ur vilken den växer fram.

Vad beträffar karaktärsstörningarna betonar han att det inte är omdömet som är stört - vilket inträffar vid förvirringstill­stånden - utan beteendet. I konsekvens med sin förbindelsete­ori tolkar han depersonalisering som ett förnekande av för­bindelsen. Den utgör ett försök att undslippa varat, att ej be­höva identifieras med sig själv och att slippa vara någon för att ej behöva stå för en förbin­delse till någon annan. En för­bindelse mellan subjekt och objekt be­traktas som normal när båda parter - som konsekvens av bådas tillräckliga differenti­ering - har möjlighet att göra ett fritt objektval.

I bokens andra kapitel betonar Pichon-Rivière att använd­ningen av begreppet "förbindelse" är mer konkret än använd­ningen av be­greppet "objektrelation". Sistnämnda utgör för­bindelsens inre struktur. Förbindelsen bildar en av psykolo­giska motiv driven dy­namisk struktur i ständig rörelse, vilket resulterar i ett visst upp­trädande i såväl den inre som den yttre objektrelationen. Förbindelsen uttrycks på två psykolo­giska områden - det inre och det yttre. Psykoanalysen inriktar sig framförallt på den inre förbindelsen, medan socialpsyko­login mer fokuserar på den yttre. Det är av vikt att notera att den inre förbindelsen betingar många av beteendets yttre och synliga aspekter. En individs/subjekts karaktär är för­ståelig satt i relation till i vilken utsträckning de inre förbindelserna blottläggs.

Pichon-Rivière återger introspektionen en plats genom att om­tolka den till att vara jämförbar med självanalys, samtidigt som han ser två-analys som analys av relationen till ett yttre objekt. Självanalys är endast möjlig efter genomgången två-analys i och med att självanalysen utgörs av relationen mel­lan två inre perso­ner - inte av en persons relation. Pichon-Rivière uppfattar att den överföringsrelation patienten upprät­tar till psykoterapeuten kommer att variera alltefter hur de inre relationerna till de inre objekten varierar. En psykospsy­koterapis öde kan relateras till graden av exakt och systema­tisk förståelse av överföringspsyko­sen. Hur den kommer att te sig har att göra med analytikerns upp­trädande gentemot pati­enten. Analytikern är ju aldrig en opartisk observatör eller stående utanför situationen. Tvärtom är han som observatör djupt inbegripen i patientens situation. Härvid betonas också att en tolknings effekt och verkningsgrad har att göra med hur pass mycket den syftar till att återförena den goda och onda förbindelsen. Denna hypotes gör att Pichon-Rivière istället för ambivalens talar om bivalens och detta på grund av att de två förbindelserna - den som etablerats till ett gott och den som etablerats till ett ont objekt - hela tiden samexisterar. Av den anledningen lägger Pichon-Rivière enfas vid att det är nöd­vändigt att uppmärksamma det goda objektets patologi - som motvikt till den överdrivna betydelse som alltid lagts vid det onda objektets patologi. Studiet av förbin­delsen innefattas här i den triangulära situation, vilken Pichon-Rivière uppfat­tar som universell grundläggande relation.

Han betonar i det tredje kapitlet att förbindelsen etableras av per­sonen som helhet och inte bara av en del av denne. Därför kan man inte säga att förbindelsen upprättas av Överjaget, Jaget eller Detet. Den psykiska apparaten ses som en helhet. Galenskap tol­kas som resultat av att en inre förbindelse lagts ovanpå en annan yttre och att den inre därvid dominerar. Processen att lära av den yttre verkligheten betingas av karak­täristika, vilka uppstått till följd av hur man tidigare lärt av den inre verkligheten - en läropro­cess som etablerats mellan subjektet och dess inre objekt. Inre och yttre förbindelser in­tegreras i en process som bildar en permanent dialektisk spi­ral. Härigenom uppstår en passage i vilken det inre hela tiden rör sig utåt och det yttre likaledes rör sig konstant inåt.

I det fjärde kapitlet formulerar han skillnaden mellan begrep­pen "irrationellt" och "rationellt" som en gradskillnad. Det ir­rationella i ett beteende beror på graden av omedvetenhet om den inre förbin­delse som i ett givet ögonblick utövar sin inver­kan på en individ. En rationell förbindelse inkluderar alltid en irrationell sådan. Det är denna sistnämnda man strävar att göra rationell under den analy­tiska processen. Omvandlandet av irrationellt till rationellt sker i termer av en spiral - som dialektisk omvandling.

På samma sätt visar Pichon-Rivière på att man inte kan upp­rätta en formell åtskillnad mellan medvetet och omedvetet i och med att dessa två begrepp - som kvaliteter av det psykiska - endast ut­trycker gradskillnader. Överföringsregressionen ut­gör det som tillå­ter en patient att revidera sitt förflutna. Detta sker när patienten i överföringen upprepar ett tidigare beteendemönster och därmed återupplever en historisk situa­tion, vilken - genom att patienten lär på nytt av verkligheten - korrigeras i den aktuella psykoanaly­tiska situationen.

I det femte kapitlet betonar Pichon-Rivière vikten av att stu­dera situationskonceptet eftersom detta pekar på de förän­dringar i vilka miljön inverkar som en faktor. Beteendekon­ceptet inkluderar personligheten som modifierande kraft. Konceptet "psykologiskt område" innefattar interaktionen mellan individ och miljö.

Beteendeaspekten integreras med den existentiella fenomeno­login genom att Pichon-Rivière påtalar det omöjliga i att skilja beteen­dets yttre aspekt från upplevelsens inre aspekt. De båda aspek­terna bildar en momentan situationsbetingad helhet i vilken som helst här-och-nu situation. Han utvecklar här sin teori om de tre områdena - område 1 eller psyket, om­råde 2 eller kroppen och om­råde 3 eller den yttre världen. Denna teori används för att på ett systematiskt sätt iaktta, känna och förklara.

Pichon-Rivière betraktar tolkningen som ett på patienten in­ver­kande faktum, vilket på ett förmedlande sätt åstadkommer synte­sen mellan teori och praktik. Genom att uppfånga indi­cier och ge­nom att använda sig av ett konceptuellt, referen­tiellt och operativt schema (ECRO) kommer man fram till tolkningen. Antinomin mellan teori och praktik upplöses härigenom. Detta sker likaså med antinomin mellan normalt och patologiskt i den meningen att Pichon-Rivière betraktar skillnaderna däremellan som väsentligen kvantitativa och en­dast i vissa moment omvandlande sig till kvali­tativa. Han tar även itu med antinomin mellan beteende och med­vetande och använder sig därvid av Gestaltpsykologin - i synnerhet Kurt Lewins bidrag. Även dikotomin mellan psyke och soma, omed­vetet och medvetet, individ och samhälle, konstitutionellt och förvärvat, endogent och exogent etc tas upp. Vikten av att gå mer på djupet vad gäller utarbetandet av en teori om beteen­det beto­nas. Beteendet utgör konsekvens av interaktionen och är förståe­ligt i den mån den inre världen och förbindelserna till de inre objek­ten inkluderas.

I det sjätte kapitlet analyserar Pichon-Rivière identifikations­pro­cessen. Det gäller dels den introjektiva identifikationen, vilken är resultatet av att en bestämd person internaliserats i form av en roll; dels den projektiva identifikationen, vilken är resultatet av en projektion som lagts över en yttre person. Identifikationsmekanismen sätts i samband med rollteorin. Under den psykoanalytiska sessionen bör terapeuten ständigt vara i stånd att uppta den roll patienten tilldelar honom i och med att den vetenskapliga kunskapen om förbindelsesituatio­nen gör det möjligt för analytikern att förutsäga skeendet un­der sessionen.

I det sjunde kapitlet understryker Pichon-Rivière att analy­sens operationella område bör behandlas som ett den experi­mentella psykologins operationella område. Varje observatör är alltid delta­gare inom och modifierare av observationsområ­det. Mellan obser­vatör och observerad skapas en interak­tionssituation; en rela­tionsenhet eller dialektisk enhet i vil­ken terapeut och patient in­verkar på varandra.

Ytterligare en viktig uppfattning är att själva tolkningen har olika innebörd för varje analytiker. Därför bör alla terapeuter vara med­vetna om sina egna fantasier om tolkningsakten för att inte bli av­trubbade eller störda i sin speciella uppgift gent­emot patienten.

Vid undersökning av de olika roller en person samtidigt och succe­sivt intar under sitt liv är det av grundläggande vikt att analysera såväl graden av överensstämmelse rollerna emellan som den ord­ningsföljd i vilken de intas. Syftet med detta är att bestämma mognadsgraden hos personen ifråga.

I det åttonde kapitlet relaterar Pichon-Rivière sjukdom till stör­ningar i förmågan att dra lärdomar av verkligheten och att därvid den normala dialektiska läroprocessen - sedd som en operativ se­kvens av öppnande och tillslutande vad gäller att inkorporera och assimilera information mottagen från den yttre världen - förän­dras. Han beskriver de två grundläggande ångestformerna - den klaustrofobiska med rädsla för att bli instängd, och den agorafo­biska med rädsla för att alltför länge exponeras gentemot ytter­världen.

Pichon-Rivière menar att till det mest primitiva och ound­gängliga hos människan hör behovet av kommunikation. I fördjupad mening innebär kommunikation allt det en individ gör - i kommunikativ mening kan detta uttryckas såväl i form av en dröm som i svårigheten att uppnå kommunikation, vil­ket sker i autismen. Förbindelsen med den an­dre är kommu­nikationens centrala syfte vare sig det gäller att närma sig el­ler att isolera sig. Vad beträffar de strukturer som skapats mellan subjektet och den andre utgör analys av inre och yttre förbindelser det centrala målet för den analytiska psykote­ra­pin. Syftet härvid är att återskapa den dialektiska kvalitet vil­ken möjliggör en normal personlighetsutveckling.

I det nionde kapitlet pekar Pichon-Rivière på att undersök­ningen av den inre förbindelsen står i förgrunden när det handlar om den introspektiva psykologin. I den psykologi som inriktar sig på bete­endet fokuseras intresset främst på den yttre förbindelsen. Psykoanalysen är den enda teori som beak­tar bägge förbindelsety­perna (inre och yttre). Samtidigt utgör den också den enda opera­tionella teori som i form av en tolkning återlämnar vad som obser­verats till patienten. Där­vid skapas en dialektisk spiralsituation mellan terapeut och patient. Förenade bildar de två en Gestalt och såväl det exis­terande som det framväxande (emergerande) bör uppfattas som figurer, vilka träder fram mot den bakgrund som utgörs av varje här-och-nu.

Förbindelseteorin används för att förstå psykotiskt beteende som konsekvens av ett konstant samspel mellan projektions- och intro­jektionsprocesser, vilka innefattar inre externalise­rade och reintro­jicerade förbindelser. Teorin möjliggör ökad förståelse av det feno­meniska och fenomenologiska i männis­kans beteende.

Pichon-Rivière kritiserar den freudianska och kleinianska psyko­analysen därför att dessa genom att stänga in sig i en ond cirkel utan öppningar för nya kunskaper också kväver det kreativa tän­kandet. Han kan inte heller acceptera nutidens filosofiska system vilka undviker att undersöka människans omedvetna dimension.

I det tionde kapitlet analyseras det konceptuella, referentiella och operativa schemat (ECRO). Antinomin mellan det som är a priori och a posteriori löses upp. Båda dessa aspekter upp­fattas som formande en struktur i kontinuerlig rörelse - en Gestalt i utveck­ling. ECRO bör vara ständigt öppet gentemot nya och successiva rektifieringsprocesser. En sådan inställ­ning hos terapeuten utma­nar dennes ärlighet och vetenskap­liga mod. Människan uppfattas i en dimension - den mänsk­liga. Som person betraktas hon dock som en av tre dimensio­ner integrerad meningsbärande helhet - psyke, kropp och yttre värld; dock utan formella åtskillnader där­emellan, men däre­mot sedda som dialektiskt integrerade. Inte hel­ler tid och rum kan ses som två åtskilda dimensioner. Tvärtom ut­gör de en enda enhet.

Det existerar ingen motsättning mellan analys och syntes. Syntesen är möjlig endast efter analys, och analysen å sin sida kan bli möjlig endast genom att utföras på en syntes. De båda bildar en struktur eller Gestalt. Det finns heller ingen motsättning mellan det öppna och det slutna i och med att det rör sig om två moment av samma dialektiska process.

I det elfte kapitlet utvecklar Pichon-Rivière teorin om depone­raren, förvararen och det deponerade. Han kopplar detta till förbindelse­teorin. Kommunikationen mellan terapeut och pa­tient upprättas utifrån vad patienten lägger över analytikern, vilken då fungerar som förvarare av de inre objekten eller det deponerade.

Den analytiska relationen är avhängig det förtroende den de­pone­rande (patienten) känner för förvararen (terapeuten) vad gäller dennes förmåga att ta vara på och/eller kontrollera det som depo­neras (goda och onda inre objekt). Denna teori (om den depone­rande, förvararen och det deponerade) knyts nära samman med rollteorin. Förvararen intar en särskild roll i förhållande till dels vad som kännetecknar det som depone­ras; dels utifrån den funktion den deponerande ger förvararen i förhållande till det deponerade.

I det tolfte kapitlet understryker Pichon-Rivière återigen att psy­kisk sjukdom innebär störningar i förmågan att dra lärdo­mar från verkligheten. Därför bör läroprocessen innefattas i den terapeu­tiska processen. I den utsträckning yrket som analytiker och den egna analytiska terapin - sedd som lä­roområde - löper samman, kommer utbildningsanalytikern att möta fler svårigheter än de flesta andra som befinner sig i nå­gon typ av utbildning. En god analytiker är den som utifrån de kunskaper patienten har om sig själv förmår att organisera dessa i en annorlunda Gestalt utan att behöva lägga till nå­got nytt.

Pichon-Rivière pekar slutligen på vikten av att utarbeta ett sam­manhängande psykoanalytiskt schema, vilket fungerar som en sammansatt helhet; ett schema vars minsta gemen­samma näm­nare bör utgöras av samtliga psykoanalytiska te­orier - detta för att möjliggöra en gemensam förståelse psyko­analytikerna emellan och därmed en hög vetenskaplig nivå som har ett värde för alla.