Fenomenologiskt söker Pichon i sin referensram hantera ”förbindelse-verkligheten” (”kroppslig”, ”psykisk” och ”relationell”) genom konceptet de tre områdena, vilket används som ”sätt” att se, känna och förklara.
Sett ur fenomenisk synvinkel kan man beskriva tre sätt att vara: ett psykiskt, ett kroppsligt och ett som beteendemässigt är relaterat till den yttre världen. 1 är alltså psyket, 2 kroppen och 3 omgivningen. … Man bör inte begå misstaget att etablera en formell åtskillnad mellan kropp, psyke och yttre värld. Vad yttervärlden beträffar representeras den i det inre av mikrokosmos och i det yttre genom makrokosmos. Om man ur existentiell synvinkel "fryser" en person i ett visst ögonblick kan man säga att det just då går att särskilja psyke, kropp och yttre värld. Men så fort personen sätter sig i rörelse omvandlas denne till en meningsfull helhet. Även om vi talar om tre dimensioner finns det följdaktligen bara en dimension - den mänskliga. (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).
Delningen mellan de tre områdena är av fenomenologisk karaktär i sådan mening att huvudvikten (med ett gestaltpsykologiskt betraktelsesätt figur-bakgrund) i ett givet ögonblick kan läggas vid något av dem (medan de andra befinner sig mer i bakgrunden).
Den kontrast som överraskar psykoanalytikern mest i utövandet av sin uppgift består i att upptäcka att vi med varje patient inte står inför en isolerad människa, utan inför ett sändebud; att förstå att individen som sådan inte bara är den främste aktören i ett drama, där klargörande söks genom analysen, utan också språkrör för en situation, vars protagonister är en social grupps medlemmar (hans familj), vilka han alltid varit anknuten till och inkorporerat i sin inre värld allt sedan livets första ögonblick. (Citat från Psicología de la vida cotidiana: La psicología social. Socialpsykologin. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Kontextens eller ”det tredje områdets” betydelse börjar växa fram redan under 40-talet när Pichon arbetar på intagningsavdelningen på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes i Buenos Aires. En familj för en person till sjukhuset och ”deponerar” denne (som patient) i ett ”därinne” som radikalt skiljer sig från de deponerandes egen tillvaro ”därute”. Det ”galningen” bär med sig tycks vara ”galenskapen”. Han ”bärs” dit i ett försök av familjen att göra sig av med det man ej står ut med. Pichons blick avslöjar här hur mycket av ett kollektivt spel, som framträder förskjutet och förtätat i exempelvis den psykotiska ”produktionen” – ett spel i vilket en prekär familjejämvikt råkat i kris via en individ/subjekt, som osammanhängande stammar fram de hemligheter alla andra förtiger.
Pichon hävdar att det inte är möjligt att via en enda person (den identifierade patienten) lösa något som tillhör samtliga familjemedlemmar. Den som insjuknar är språkrör (portavoz) eller ”emergent” i den grupp han formats och intagit en plats i – en roll i ett kollektivt spel. Den person, som ej längre står ut med att förtiga det som kämpar för att bli utsagt, är den länk som brister i kedjan. Det är också den person över vilken den mesta spänningen urladdas och den genom vilken systemet hamnar i kris.
Därför frågar sig Pichon när han närmar sig en patients problematik: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen – förbindelsen till analytikern”?
I detta drama är det möjligt att (utifrån Gestalttänkande) urskilja figur (patient) och bakgrund (familj). När denna scen sätts i rörelse blir det uppenbart att inte endast patienten befinner sig i kris utan hela gruppen. Pichons tanke är här att patienten bör återintegreras i samhället. Det är samhället som gjort honom sjuk och stött ut honom. Det är också via samhället vägen till bot finns, vilket sker när patienten lyckas ”återfinna” sig själv och ”de andra”.
Vad Pichon i sin syn på behandling, lärande och utveckling pekar på är att kunskapshinder och förändringsmotstånd inte är så mycket epistemologiska som epistemofiliska till sin karaktär (det vill säga att det snarast rör sig om omedvetna hinder att närma sig ny kunskap).
Pichon var mycket inriktad på framförallt den omedvetna eller drömlika dimensionen - vad vi idag skulle kalla ”läroprocessens andra scen”. Dessa scener utgör ofta hinder för att kunna nå fram till kunskapsobjektet ...
Lägg märke till att Pichon poängterar hur kunskapsobjektet ibland som en fantasi antar formen av fiende inom lärandets område. Han började intressera sig för de blockerande fantasier som var verksamma vid utbildningen av psykot.erapeuter ...
Vad Pichon utifrån en psykologisk ”läsning” av läroprocessen föreslog var en intervention vars syfte var att medvetandegöra underliggande fantasier vid lärandet. Han uttryckte dessa genom begreppet ”hinder” ...
Pichon betonar det epistemofiliska hindret, det vill säga att kontakten med kunskapsobjektet hindras (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).