För Pichon-Rivière är individualpsykoanalys eller -psykoterapi en läroprocess - ett dialektiskt fungerande system som öppnar och sluter sig. Den relation som existerar mellan terapeut och patient kan beskrivas som en dialektisk spiral i ständig rörelse. Terapeuten agerar gentemot patienten och vice versa. Medvetet verkar terapeuten mot patienten genom sina tolkningar vars syfte är att förändra det gemensamma fält som terapeut och patient formar. Detta utgörs av en interaktionssituation mellan två personer. Allt bör betraktas som en funktion av hela den relation som skapas mellan subjekt och objekt, mellan terapeut och patient, mellan observatör och observerad. Varje terapeutens rörelse, attityd etc verkar på patientens omedvetna och framkallar förändringar inom det gemensamma fältet. Dessa förändringar i sin tur påverkar tillbaka. Hela detta resonemang om ömsesidig påverkan skulle i korthet kunna ses som något av en förbindelsens princip.
Sett med Pichons ögon är således individualpsykoanalys/psykoterapi en process eller levande situation som etableras mellan två personer; analytikern/terapeuten och patienten. I denna dialektiska relation översätts vad den ene (patienten) upplever och känner av den andre (terapeuten). Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning. Denna tolkning är en funktion av vad som väcks inom terapeuten.
I det ”pichonianska” gruppoperativa perspektivet bildar samordnare och gruppmedlemmar (och kontext) tillsammans en Gestalt som hela tiden förändras utifrån det samspel som sker. Relationen mellan samordnare och gruppmedlemmar formuleras som en dialektisk relation i spiralform i vilken förstnämnde oundvikligen är något av en ”aktiv agent” och inte en ”ren observatör”. Pichon betonar det samspel mellan Gestalt och Gestaltung (gestaltande) som äger rum.
Pichon använder sitt koncept ”den upp-och-nedvända konen” (ett annat ord för “den dialektiska spiralen”) för att grafiskt illustrera den dynamik mellan implicit och explicit som här är närvarande. Genom att vara observerbart på ytan finns det explicita – eller manifesta - i situationen i konens bas. Det implicita – eller omedvetna – placeras i spetsen. Till det yttre kan man få intrycket att det explicita spelar huvudrollen genom att få störst plats i figuren. Dock ska det implicita här ses som en parallell till ett isberg – den största delen är inte synlig. Inom denna kon rör sig den dialektiska spiralen, vilken i detta sammanhang representerar såväl individ- som grupprocess. Utifrån de universaler (de två grundläggande ångestformerna – rädsla för förlust och för attack), som placerats i spetsen, kommer grupprocessen att gradvis alltmer förändras i ett permanent framväxande av nya emergenter. Härvid kan exempelvis symtom ses mer som ”situationella emergenter” (något nytt och originellt som moment av exempelvis den gemensamma Gestalt terapeut och gruppmedlemmar bildar med sina beteenden) än som direkta resultat av individens/subjektets förflutna och något redan givet (det implicita finns dock närvarande genom överföringssituationen). Och kontexten, yttervärlden eller den sociala dimensionen finns likaledes med hela tiden som något inverkande eller implicit.
Gestalten utgör det existerande och härur växer också fram de emergenter, vilka i form av en gryende ”ny situation” pekar på en förändringsprocess i vardande. Varje gruppmedlems ”inre drama” (det vertikala eller livshistorien) formar tillsammans med det ”yttre dramat” (det horisontala eller det gruppen här och nu har tillsammans) det som befinner sig i rörelse i gruppen (Gestaltung) och som bland annat ”kristalliseras” i de roller som finns i gruppen (rollen som ”kompromiss” mellan det vertikala och det horisontala).
Det rollkoncept som vi börjat lära känna i individuell form kan … utsträckas till att omfatta även grupper. Processen att inta och att utdela en viss roll äger alltid rum i form av ett permanent dialektiskt samspel. Här stöter vi på spiralkonceptet. I den utsträckning som den ene tilldelar och den andre intar en roll, etableras mellan dessa båda den relation vi benämner "förbindelse". Den tenderar att utvecklas dialektiskt fram tills att de båda rollerna uppgår i en syntes - något som kommer att påverka hur såväl individens som gruppens ifråga uppträdande blir (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).
Pichon-Rivière pekar på att berättelsens roll i individuell analytisk behandling snarast spelas av det dramatiska skeendet i en grupp. Därför måste gruppterapeuten (gruppsamordnaren i en operativ grupp) mer än att endast lyssna analytiskt även betrakta analytiskt och ställa sig frågan vad som sker framför ögonen i det ”förbindelsenätverk” som är i rörelse och ömsom gestaltas, ömsom gestaltar. Om således Freud grundar den klassiska analysen på att få patienten att betrakta sina egna fantasier för att sedan kunna berätta dem för analytikern, så går gruppen omvänt till väga. Och det är då gruppbehandlaren måste betrakta och tolka gruppen och dess dialog likt en dröm som utvecklas inför hans ögon.
Ana María Fernández beskriver att det i Argentina under åren av politiskt förtryck blev tydligt hur nya ”personligheter” – laddade med skräckinjagande persekutivt innehåll – träder fram i grupperna och hur sammanflätade medlemmarnas individuella fantasmer tenderade att bli med händelseutvecklingen i samhället. ”Gruppen talar utifrån samhällsdramats sätt att uttrycka sig” – och i sådan mening blir den så kallade kontexten strängt taget till gruppens ”text”. Med andra ord finns ingen ”yttre” verklighet, som framkallar större eller mindre påverkanseffekter vad gäller skeendet i exempelvis en terapeutisk grupp; istället är den ”yttre verkligheten” del av själva ”grupptexten” och dess olika modifikationer. Mer än att vara ”scenografi” tycks denna ”yttre verklighet” utgöra gruppdramat självt (Fernández, A. M. El Campo Grupal. Notas para una genealogía. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1989).
I denna process av Gestalt och Gestaltung finns således samhällsfaktorerna med som kontext – och kanske mer än så. Ana Qurioga berättar om hur terrorn under den argentinska militärdiktaturens dagar syftade till att paralysera, bryta sönder de solidariska nätverk som fanns i samhället och få människorna att uppleva sig utlämnade på nåd och onåd åt skeendets godtycklighet. På individnivån fick osäkerheten och fragmenteringen människorna att ej veta vad de skulle tro om grannar, vänner, släktingar etc som försvann: ”Han/hon har säkert gjort något kriminellt”, ”det finns säkert en orsak” var en del av kommentarerna angående dessa försvinnanden. Och Ana Quiroga poängterar att effekterna stannar inte endast vid diktaturåren, utan dröjer kvar även idag i form av attityder och tankar om att ”inte lägga sig i, utan sköta sitt”, ”var varg bland lammen! ”, ”äta eller låta sig ätas” etc. Som intervjun visar får samhällsskeendet effekter i gruppernas sätt att fungera under olika perioder.