Möjligen kan det vara så att Pichons intresse för "förbindelsen" som begrepp (där interaktionen ersätter drifterna) har att göra med den barndomskonflikt mellan två motsatta kulturer, som utgör ett viktigt formande inslag i hans personlighetsutveckling. Förmågan att kunna se saker och ting från olika synvinklar samt att kunna föra en dialog (etablera en ”förbindelse”) med vem det vara månde - allt från en prostituerad till en torterare - återspeglar på sitt sätt hur Pichon undviker att skapa sig en stereotypiserad bild av verkligheten. Några av hans medarbetare uppfattar också att Pichon hade en förmåga att betrakta verkligheten förutsättningslöst och att kunna låta sig överraskas av det han mötte. Denna aspekt är också något han söker ge utrymme för i konceptet ”operativ grupp”.
Om man söker förstå mer av vad begreppet ”operativ grupp” stod för i Pichons föreställningsvärld ... han söker uppnå att det samhälle han försökte påverka skulle berikas i det avseende jag benämner ”förmåga till reflexivt tänkande” ... att ”hur?” och ”varför?” är integrerade. Det finns inget ”hur?” utan ett samtidigt återvändande till reflexionen - och till förmågan att tänka vidare (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).
I sin ursprungliga formulering möjliggör den operativa gruppen att det sociala uttrycks inom den psykologiska dimensionen. Med Pichons perspektiv görs kontexten till del av ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) i sådan mening att detta anger som förutsättningar de sociala ”samhällskoordinater” (samhällssituation) utifrån vilka man gör interventioner. Härigenom undviker man att bara se individen för sig eller att bara se det sociala. Det gruppsliga ”här-och-nu” – den psykologiska dimensionen – genomträngs av det yttre sociala. Utifrån samma tankegång åstadkommer den operativa gruppen ett meningsfullt förhållande mellan det vertikala (individen) och det horisontala (den situation som skapas i mötet). När det uppstår ”brott” i det horisontala (gruppskeendet) framträder de olika ”vertikaliteterna” (individerna med sina ”subjektiviteter”). Det ECRO man sitter med i gruppen syftar till att ge innebörd åt ett speciellt beteende eller skeende oavsett om det framstår som normalt eller patologiskt – varvid allt detta refereras till den på förhand överenskomna uppgiften.
Problem kan uppstå om man i en operativ lärogrupp flyter bort från gruppens mål och utan att märka det omvandlas till terapeutisk grupp. Något sådant kan ske om samordnaren slarvat vid fastställande av ramen eller om han genom dåligt tekniskt hanterande av gruppen får den att fungera regressivt. Man kan här tänka sig en situation med en lärogrupp, där samordnaren känner ett tryck från gruppen att frångå syftet med gruppen. En institution kan exempelvis erbjuda sina elever att få kunskaper inom ett visst område (exempelvis socialpsykologi) genom att arbeta i gruppform. Om eleverna ”fångas” av själva arbetssättet - att de inte längre önskar lära sig socialpsykologi, utan hellre fokuserar på gruppen - kan samordnaren uppfatta sig låst av denna önskan och gå in i rollen som terapeut. I sådana fall förflyktigas gruppens mål, den (explicita) uppgiften går förlorad och gruppen hamnar i ”gruppism” eller ”navelskåderi” (där gruppens fokus helt och hållet är på sig själv). Och här kommer man in på något centralt i diskussionen om skillnader mellan operativ grupp och terapeutisk grupp – regression eller progression?
Vad gäller en ”klassisk” terapigrupp gynnas ett regressivt fokus i uppgiften och man skapar även i tekniskt hänseende förutsättningar som underlättar utveckling av regressionen. Härigenom kommer varje situation, som inträffar i gruppen, att i grunden utforskas som om den reflekterade en annan förfluten situation. Samtidigt gynnas ”centripetala” mittpunktssökande tolkningar (som går utifrån och inåt). Gruppsituationerna analyseras såsom varande reflexer eller dramatiseringar av yttre händelser (speglas i terapeutinterventioner i stil med ”Hur kan man exempelvis se detta fenomen X i den här gruppen?”). Båda förhållningssätten förstärker överföringssituationen och genererar ett regressivt klimat.
I den operativa gruppen är det tvärtom. Det ”progressiva” eller ”prospektiva” i uppgiften gynnas. Varje händelse i gruppen utgör en ”repetition” av vad man senare förverkligar utanför gruppen. Här gynnas de ”centrifugala” tolkningarna (inifrån och utåt).
Överföringen tenderar mer att lösas upp än förstärkas i den utsträckning beteenden - som repetitioner av framtida handlingar utanför gruppen - gynnas. ”Projektet” sätts i förgrunden och gruppen får därigenom en ”prospektiv” dimension (progression). Man bör inte glömma att den operativa gruppen är en grupp vars fokus är ”uppgiften”. Och ”uppgiften” är det moment som föregår utvecklingen av ett ”projekt”. I realiteteten fungerar dock inte saker och ting så fyrkantigt. Den operativa gruppen kan också genomgå regressiva ögonblick. Gruppens själva dynamik får den att svänga mellan dessa två poler (regression och progression). Man inriktar sig dock på att förstärka den progressiva polen.
När ett hinder kommer igen bör gruppen gå igenom sitt eget förflutna; i dessa fall går man som samordnare retrospektivt till väga. Detta slags regression är dock operativ (att söka identifiera hinder för att arbeta med ”uppgiften”) och i regel går man inte utanför gruppens egen historia.
En annan situation, som kan uppstå i de operativa grupperna (och som man kan kalla ”regressiv” eller nära en terapisituation) är när någon gruppmedlem upprepar en svårighet eller brist vad gäller att föra uppgiften framåt. Detta får till konsekvens att man som samordnare söker utforska personlig stil och individuell problematik (vertikalitet) hos gruppmedlemmen ifråga. Man måste emellertid komma ihåg dels att tolkning av denna vertikalitet åtföljs av en tolkning av gruppens horisontalitet, dels att man inte fokuserar detta ”äntrande” av individens/subjektets vertikalitet på en utforskning av ”arkaiska” drivkrafter. Istället söker man förtydliga och göra individens problematik explicit och då satt i relation till graden av effektivitet med vilken uppgiften förs framåt. Med andra ord beaktar man det förflutna, men prioriterar nuet (uppgiften) utifrån framtidsperspektivet (projekt-prospektion-progression).
H. Foladori menar att ”den operativa gruppen skiljer sig från mer traditionella gruppansatser (Bion, Foulkes, Anzieu, olika amerikanska skolor m m) just genom sin tanke om uppgiftens (eller ”arbetets”) betydelse. Gruppen måste härigenom vara operativ (det vill säga göra ett arbete, förändra) och befinna sig på verklighetens plan. Detta gör att vi inte får en grupp med ’dibarn’ (som vissa företrädare för kleinianskt tänkande ibland ger uttryck för), utan en grupp med vuxna människor, som försöker vara vuxna; med andra ord en grupp som tänker” (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).
Vårt bekymmer är att via gruppen - som fokuseras på uppgiften - ta itu med det problematiska i uppgiften, lärandet samt personlig problematik relaterad till uppgiften och lärandet. Vad vi söker genomföra är ett lärande av gruppkaraktär. Gruppen föresätter sig en uppgift och uppgiften utgörs av lärandet eller … bearbetning av de bevistade lektionerna. Med andra ord är det dessa innehåll i uppgiftsgruppen som man bearbetar, lär på nytt eller lär sig slutgiltigt i sin totalitet. Tillsammans med de personliga hinder som innefattas i processen realiseras detta i gruppen.
Vad jag just sagt om gruppteknikernas mångfald visar på differentialkaraktären hos den operativa gruppen genom det faktum att den inte fokuseras på gruppen i sin helhet utan på den relation medlemmarna har till uppgiften. Med andra ord utgörs den grundläggande förbindelsen - etablerad eller som något att etablera - av relationen mellan en bestämd uppgift och en grupp och dess medlemmar …
Det essentiella utgörs alltså av denna differentiering: det som är uppgift, det som är grupp, det som är individ. (Citat från El Proceso Grupal: Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
För Pichon-Rivière är den operativa gruppen ett arbetsinstrument och en undersökningsmetod. Han menar att det handlar om att lösa upp de hinder som bromsar individens utveckling i gruppen på så sätt att bättre förutsättningar skapas för denne att nå fram till sina egna lösningar. När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar.