Av Ana Quiroga
”Jag har vistats på denna jord upptagen med en konkret uppgift. Mitt liv har varit ständig praxis i form av en spiralrörelse”.
(Enrique Pichon-Rivière 1976)
Den 25 juni 2007 är det etthundra år sedan Enrique Pichon-Rivière föddes; den argentinska psykiatrins och psykologins maestro, en portalfigur inom vår kultur och skapare av den tankeströmning han benämnde Socialpsykologi.
Inför denna händelse vill vi – hans ”lärjungar” sammanslutna i olika organisationer – bringa en hyllning till den som kom att inverka så mycket i våra göranden och liv; och inte bara genom att få ta del av hans kunskaper, utan genom hans sätt att stimulera oss till utforskande – att outtröttligt utifrån sitt verk och sitt öppna tänkande – vara drivkraft för oss på vår väg mot kreativitet och upptäckande.
Därför vill vi, som församlas för att hylla honom, med tacksamhet högtidlighålla hans liv, vilket börjar 1907, och dra oss till minnes hans död för trettio år sedan under en tragisk period i vårt lands historia. Denna död som – enligt vad Enrique Pichon-Rivière insisterade på – var en del av hans livsprojekt; något som gav livet mening genom att understryka dess samband med tiden och samtidigt en stimulans till sökandet efter transcendens via det han skulle komma att lämna efter sig till andra här i världen.
Vi kan idag säga att Pichon lyckades uppnå denna transcendens genom ett verk som inte bara utgörs av hans texter, de institutioner han skapade, de idéer han sådde ... utan den uttrycks och mångfaldigas i vårt vara och görande idag.
Hyllningen kommer att pågå hela året. Vetenskapsmän, konstnärer, figurer från idrottens värld och många av de som i direkt eller indirekt form drar nytta av Enrique Pichon-Riviéres verk kommer att medverka. Som uttryck för vårt erkännande av denne maestro äger en mängd aktiviteter rum: paneldiskussioner, sammandragningar, föreläsningar, utställningar, festivaler, presentation av böcker som – från olika utgångspunkter och språk – visar på giltigheten i Pichons tänkande vad gäller uttolkning av det mänskliga varat, människans förbindelser och pågående relationer till en samhällsordning vilken vi alla samtidigt såväl är inbegripna i som konstruerar – vi är dess aktörer.
Aktiviteterna kommer att äga rum på olika platser i Argentina; några kommer även att vara i utlandet. De kommer att utannonseras och återspeglas på denna web-sida, som skapats med anledning av dessa hyllningar. Att visa fram Enrique Pichon-Rivières väg, hans produktion och de nutida former därav som dyker upp ... kommer att utgöra web-sidans röda tråd.
Under dessa hyllningsdagar finns också en Hederskommitté sammansatt av personer, som under Enrique Pichon-Rivières levnad samarbetade med och utbildades av honom ... och som sedan följde sina egna vägar för att i sin tur förvandlas till att bli maestros.
Hederskommittén består till dags dato av följande personer: Dr Fernando Ulloa, Dr Hernan Kesselman, Dr Roberto Losso, Dra Ana P. de Losso, Lic María Teresa Calvo, Victor Chab (formgivningskonstnär), Dr Alejandro Scherzer (Uruguay), Dra Marta Gerez Ambertin (Tucumán), Ing Eduardo Rovner, Lic. Carlos Fumagalli, Psykolog Josefina Racedo, Professor Ana P. de Quiroga, Lic Oscar Brichetto, Dr Marcos Berstein, Dr Isidoro Vegh.
Varför föra samman ett livs skeenden med dess protagonists verk?
Enrique Pichon-Rivière säger följande i prologen till sitt verk Från psykoanalysen till socialpsykologin: ”som krönika över tankens vägar är den nödvändigtvis självbiografisk i och med att en författares referentiella schema har sin struktur inte enbart beroende på hur det begreppsligt organiserats. Det vidmakthålls av - och har samtidigt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upplevd erfarenhet”.
Enrique Pichon-Rivière är en av vår kulturs viktiga gestalter. Såsom en av den argentinska psykiatrins och psykologins Maestros har hans tankar fått betydelse i Latinamerika och några europeiska länder. Han föddes i Genève den 25 juni 1907 i en fransk familj som härstammade från Lyon. Han dog i Buenos Aires den 16 juli 1977.
Hans första år.
Under 1900-talets andra decennium emigrerade hans föräldrar till Argentina. Till en början slog man sig ned i Chaco och sedan Corrientes - i staden Goya.
Att ha vuxit upp i denna korsväg av kulturer, seder, tankeformer och vardagslivsvanor kom att påverka honom på ett speciellt sätt, något som gjorde det möjligt för honom att utveckla ett tänkande särskilt öppet för mångfald och det heterogena med dess olika former av samband och sammanfogningar. Samtidigt stimulerade denna mångfald av erfarenheter hans sätt att uppfånga relationen individ (subjekt) – social kontext, vilket senare skulle bli en av grundidéerna i hans teoretiska arbete.
Efter en kort vistelse i Rosario genomgick han medicinarutbildningen på universitet i Buenos Aires. Redan i början av denna visade han ett mycket stort intresse för den mentala patologins problematik.
Enligt vad hans samtida berättade – och bland dessa Dr Jorg, chef för Laboratorio del Dr Mazza, och en av dem som upptäckte Chagas sjukdom - utmärkte sig Enrique Pichon-Rivière från sin tidigaste ungdom för sitt outtröttliga intresse för att utforska olika former av mänskligt beteende.
Detta understryks av honom i ovannämnda prolog till verket Från psykoanalysen till socialpsykologin (publicerad 1971) när han framhåller att: ” ... min uppgifts väg kan beskrivas som utforskning av beteendets struktur och mening, samt uppdagandet av dettas sociala karaktär ... ” eller när han kommenterar: ” ... mitt sökande har handlat om att få kunskap om människan och i synnerhet om sorgen ... ” i och med hans antagande att förluster, samt den depressiva struktur dessa kan ge upphov till, omvandlas till en grundläggande situation som inverkar vid utvecklandet av psykisk sjukdom.
Hans sökande orienterade honom från början mot det psykoanalytiska tänkandet, vilket - under en period av stillastående inom psykiatrins utveckling - kom att bidra med nyckelelement för förståelse av det psykiska livet.
Enrique Pichon-Rivière var en av det argentinska psykoanalytiska sällskapets (APA) grundare, lärare för flera generationer av terapeuter och forskare, vilka sedan kom att utmärka sig genom sin praktiska verksamhet och sitt teoretiska utvecklingsarbete.
Att skriva om Enrique Pichon-Rivière – utan att samtidigt nämna de omfattande områden som var föremål för hans intresse och göranden - skulle vara mycket begränsat. Exempelvis: Analysen av vardagslivet, som tog en skissartad början under hans barndom, kom han sedan att utveckla utifrån sin vänskap och sitt samarbete med Roberto Arlt (argentinsk författare/övers anm) – i denna aspekt hans lärare – för att sedan och med utgångspunkt i det terapeutiska arbetet omvandlas till att bli en av grundstenarna i hans uppfattning om psykologin såsom i grunden varande social.
Konst och skapande
Framträdande hos Pichon-Rivière var intresset för konst och skapande. Det fick honom att utforska Picassos, Van Goghs, Artauds, Rimbauds och i synnerhet Isidoro Ducasses verk (sistnämnde var författare till ”Maldorors sånger” och inspiratör till surrealismen).
Denna estetiska böjelse hos Enrique Pichon-Rivière kommer till uttryck i hans djupgående analys av den dialektik som i den skapande processen utvecklas mellan det kusliga och det fantastiska; han vann härvid respekt och intellektuellt erkännande från surrealismens förgrundsgestalter – speciellt André Breton – samtidigt som hans terapeutiska arbete med artister inom vår miljö gav honom såväl förståelse för nyckelhändelser i den skapande processen som för lärandets och upptäckandets medvetna och omedvetna skeenden.
I dessa subjektiva produktioner uppstår – på olika sätt – ett motsatsförhållande och ett samspel mellan det man i fantasin omedvetet upplever som förstört eller som brist och de reparativa processer genom vilka man åter-skapar och ger nytt liv åt det skadade. Härigenom ges åter mening åt såväl värld som individ (subjekt), vilken genomgår en förvandling i den utsträckning han eller hon omvandlar verkligheten.
Genom sitt intresse för konst, skapande och innovationer blev hans hem vid fler än ett tillfälle plats för utställningar samt diskussionsmiljö för avantgarderörelser såsom ”Grupo Madi”, vilken grundades av bland annat skulptören Gyula Kosice och målaren Arden Quin. Många argentinska konstnärer - i synnerhet inom den formbildande konsten och författare - ingick i hans krets av relationer. Ett exempel härpå är den varma vänskap som förenade honom med konstnären Juan Batlle Planas. Han arbetade också med skådespelare och teaterregissörer i reflektionsgrupper.
Pichon-Rivières anföranden i Ver y Estimar, en inrättning som hade stor kulturell vikt under flera decennier, drog till sig en talrik intresserad publik genom hans originella tankar om konst.
Inom det här området är också hans föreläsningar på gallerier och konstmuséer liksom artiklar, publicerade i prestigefyllda skrifter i såväl vårt land som utlandet, betydelsefulla.
Bland samtliga dessa aktiviteter värderade ändå Enrique Pichon-Rivière tvivelsutan sin föreläsning på Café Le Blanc i Paris speciellt mycket. Den var arrangerad av André Breton och riktade sig till en grupp surrealister som där hade sin mötesplats på samma sätt som Café Flore var en sådan för Sartre, Beauvoir och andra existentialister.
Även om Pichon-Rivières skapande produktion formade sig till utarbetandet av en psykologisk åskådning i vilken individen (subjektet) definieras som i grunden social, kom han också i kortvarig kontakt med poesin samtidigt som han använde sig av collaget som ett instrument med speciell kommunikationsrikedom; här kom elementens mångfald och deras inre enhet att bidra till budskapets rikedom.
En tänkare från det tjugonde seklet
Det speciella med hans livshistoria, de många kulturella erfarenheter och kontrasterande situationer han var med om, gjorde honom till en tänkare särskilt öppen för en mängd kunskapsområden. Från sin första ungdom kännetecknades han som individ av en speciell sensibilitet i förhållande till revolutionära processer, innovationer och växlingar i det politiska livet, inom vetenskapen och det estetiska området samt de sociala rörelser som i så mycket kom att prägla 1900-talet.
Härav kommer sig denna passionerade upptäckare med förmåga att gå på djupet; som aldrig missade tillfället att söka förstå det uppenbarligen mest banala, vilket han utforskade på ett kreativt sätt ända tills han funnit dess dolda innebörd. Därför skrivs hans verk också in i den stora tankeströmning, som kallas kritik av vardagslivet, och vars dominerande figur är H. Lefevbre. Den här strömningen växer fram under 40-talet, skyms undan från 80-talet för att under senare år utvecklas och åter få ny kraft.
Steg i riktning mot Socialpsykologin
Som tänkare fanns Enrique Pichon-Rivière inte bara inom en disciplin; han var heller inte en terapeut instängd på sin mottagning. Från början – och även innan han var färdigutbildad – arbetade han på psykiatriska institutioner, främst det dåvarande Hospicio de las Mercedes som idag heter Hospital Borda. Det var under den perioden det slags frågeställningar intensifierades hos Enrique Pichon-Rivière, som senare och mer definitivt skulle inverka styrande för de centrala idéerna i den konceptuella bearbetning han definierar som Socialpsykologi.
Varför hävdar Enrique Pichon-Rivière 1965 att ”i strikt mening är all psykologi social”? Varför sätter han titeln Från psykoanalysen till socialpsykologin på sitt samlade verk som publiceras 1971?
Titeln talar om övergång eller snarare omdefiniering av en teoretisk ram; konstruktionen av ett nytt konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO/övers anm) med en viktig perspektivförändring i analysen av det subjektiva skeendet.
För att förstå Enrique Pichon-Rivières tänkande är det nödvändigt att ”göra en resa” genom denna övergång, analysera verksamheter som fick honom att formulera fundamentala frågor, vars svar fick honom att utarbeta det vi idag känner som Pichoniansk Socialpsykologi.
Arbetet på mentalsjukhus
Vi har nämnt hans arbete på allmänna och privata psykiatriska institutioner. En av hans första erfarenheter utspelar sig på Asilo de Torres. I sitt arbete där med utvecklingsstörda barn och tonåringar observerade Enrique Pichon-Rivière att orsaksfaktorn bakom vissa intagnas patologi definitivt var organisk. Andra däremot saknade dessa kännetecken; de var fysiskt välfungerande med förmåga till musicerande samt utveckling av många färdigheter. De visade emellertid samtidigt upp tecken på intellektuell försening. När han undersökte dessa patienter kunde han konstatera att de familjegrupper de kom från uppvisade relativt gemensamma karaktäristika och i synnerhet ett slags intensiv överbeskyddande relation till det barn eller den ungdom som hade ”svårigheter”. Och så hade det varit sedan tidig barndom.
Han kallade dessa patienter oligotymiker och arbetade med dem för att skapa möjligheter till utveckling av olika slags lärande; likaså fanns här inkluderat gruppaktivitetens (i detta fall fotboll, som var en av hans passioner) terapeutiska och integrerande effekter.
Erfarenheterna på Asilo de Torres fick Enrique Pichon-Rivière att fundera över något dittills obeaktat inom de psykiatriska miljöerna, nämligen familjegruppens roll vid utvecklandet av vissa patologier (vi befinner oss här vid decennierna omkring 1940).
Dessa funderingar fördjupas och omvandlas till systematisk utforskning i hans verksamhet på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes såväl utifrån sin roll som intagningsansvarig som i den verksamhet riktad till ungdomar han kom att utveckla.
Sistnämnda verksamhet omvandlades till utbildningsmiljö för psykoterapeuter från inte bara olika delar av Argentina, utan också andra länder i Latinamerika. Den kom att betraktas som modellverksamhet beroende på dess chefs kvalitéer och de personer som undervisade där. Bland dessa fanns hans dåvarande hustru Arminda Aberastury, David Liberman och andra viktiga namn inom psykoanalysen. Samtidigt kunde han räkna med medverkan från konstnärer som Batlle Planas, Grete Stern och andra vilka knöt skapande verksamhet till den terapeutiska uppgiften.
Hans verksamhet på sjukhuset fördjupade frågeställningarna rörande sambanden mellan familjegruppens interaktionsprocesser, struktur och dynamik samt dialektiken mellan hälsa och sjukdom.
Detta tema – så djupt sammanlänkat med hans tänkande och praktiska verksamhet – kommer här nedan att utvecklas i denna biografi, vilken samtidigt och oundvikligen utgör en exposé över hans verk.
I sin kontakt med mentalsjukhusinstitutionen kunde han urskilja situationer karaktäriserade av isolering samt ett övergivande från såväl läkares som familjens sida. Han konstaterade något som senare skulle komma att analyseras av Foucault, nämligen den förvaringsplats som denna förmodade hälsoinstitution utgjorde.
I denna genomförs en utstötning av den psykiskt sjuke patienten. Här sker en social inspärrning och bestraffning av ett lidande ”stigmatiserat” såsom något kusligt – något som bör gömmas undan från samhälls- och familjeliv.
Ytterligare något drivande bakom Enrique Pichon-Rivières undersökningar var rotlöshetsproblematiken. Många av de intagna var utländska immigranter eller personer från det inre av Argentina; som inte förmått anpassa sig till de nya livsvillkoren, den smärta det innebar att släppa sina rötter och att befinna sig i ensamhet dömda till isolering.
Detta är något som bekräftas när han utforskar hur kontexten, platsen för förlusten samt obearbetade sorger i den mentala patologins genes inverkar på individen (subjektet).
Det är denna hans praktiska verksamhet, som visar honom hur centralt det är att i den terapeutiska uppgiften förstå de familje- och gruppförbindelseprocesser, vilka utgör den mänskliga erfarenhetens scenarior.
Samtidigt formuleras här behovet att tillsammans med patienterna och deras familjegrupper ta itu med att förändra dessa realiteter och tidigare smärtsamma relationsstrukturer. Han kommer därigenom att närma sig frågan om vilka operativa modaliteter som krävs för en sådan förståelse och omvandling.
På samma gång arbetade Enrique Pichon-Rivière – för att i någon utsträckning hantera det medicinska övergivande som summerades till familjens – gruppsligt med skötarna, vilka hade daglig kontakt med patienterna och därför satt inne med avsevärda empiriska kunskaper.
För att kunna konceptualiseras behövde dock dessa kunskaper tillförsel av teoretiska element; Pichon stod för detta samtidigt som han fick ta del av en väldig mängd erfarenheter.
Han brukade säga att ”jag undervisade dem, men framförallt lärde jag mig psykiatri”.
Med detta underströk Enrique Pichon-Rivière sin tanke om enseñaje (en lekfull sammandragning av de spanska orden för ”undervisning” enseñanza och ”lärande” aprendizaje, vilket blir enseñaje; på svenska skulle man med en liknande ordlek kunna säga ”lärovisning” som en sammandragning av ”lärande” och ”undervisning”/övers anm) och om lärande som en enhetlig process; som dialog och ömsesidigt utbyte där den undervisandes och den lärandes roller alternerar i och med att vetandets mångfald – det vill säga sådant som en erfarenhet, en fråga, ett begrepp etc bidrar till - är något värdefullt som vägar till kunskap.
Hela sitt liv lät han sig som terapeut, lärare och forskare vägledas av denna idé om undervisandets och lärandets enhet, värdet av varje individs (subjekts) kunskaper och det oupplösbara sambandet mellan teori och praktik.
Familjegrupp: Hälsa och sjukdom
Konstaterandet av samband mellan insjuknandeprocess och skeendet i familjegruppen utgör något av ett riktmärke i Enrique Pichon-Rivières tänkande.
Funktionen som ansvarig för intagningsenheten och – lite senare – som tillskapare och ledare för ovannämnda ungdomsenhet blev en av hans mest signifikativa och fruktbara verksamheter; den såväl ”installerade” som ”skisserade upp” svar på frågeställningar hos honom.
Ställd inför uppgiften att lägga in någon möter terapeuten den psykiatriska krissituationen; alltså utbrottet av en kris hos patienten, som kan ”förenklas ned” till relationen figur-bakgrund med omgivande kontext.
Det Enrique Pichon-Rivière observerade var hur man kom till inläggningssituationen. Patienten fördes dit av familjegruppens medlemmar, grannarna eller polisen. I de två sistnämnda fallen fanns frågan: Vad har hänt? Existerar familjegruppen? Hur ser patientens band till övriga familjemedlemmar ut?
Uppenbart var emellertid att mest information kom när intagningen skedde genom familjens försorg. Ty en patient i kris implicerade samtidigt en familj i stor turbulens; att även den befann sig i kris.
Mest manifest i detta ögonblick var de upplevelser och den desorganisation sjukdomen väckte hos några av familjens medlemmar. I den dialog som spontant uppstod dök det emellertid upp omständigheter, hänvisningar, ömsesidiga anklagelser, situationsbeskrivningar och rollintaganden, vilka pekade på andra aspekter av familjeskeendet – och dessa andades om vad som föregick den kritiska situationen. Samtidigt avtäcktes vissa former av ömsesidig internalisering, familjekonflikten och vad man betydde för varandra i familjegruppen. Dessa till sin karaktär omedvetna processer blev delvis synliga i den destruktureringsprocess, som är något typiskt för krissituationer.
Med utgångspunkt i den spontana kontakten med familjen och de hypoteser, som då ”skisserades”, kom Enrique Pichon-Rivière att installera ett angreppssätt; en ram som bestod av sessioner med patienten och samtidigt sammankomster med familjen i vilka patienten vanligtvis deltog.
I den individuella behandlingen arbetade Enrique Pichon-Rivière utifrån sin psykoanalytiska ram med att utforska patientens inre världs struktur och dynamik samt sättet att tolka verkligheten. Och han gjorde det med utgångspunkt i analys av överföringen, vilken han senare skulle komma att definiera - inte bara som aktualisering i nuet av en relation från det förflutna, utan också - som iscensättning av ett i den inre världen ”inskrivet” rollspel, vilket röjer en inre dramatik.
Så här långt om den psykoanalytiska förståelsens ”instrumentering”. Redan här framträder dock element som skulle komma att styra en innebördsrik konceptuell omdefiniering.
Arbetet med familjegruppen gjorde det möjligt att observera ett relationssamspel, registrera vad som dök upp i dialogen och attityder samt formerna för familjemedlemmarnas närvaro och frånvaro.
Genom dessa fakta gjordes processer allteftersom manifesta och utifrån dessa kunde man sluta sig till orsaksrelationer – inte linjära, utan dialektiska och komplexa – rörande skeendet i patientens inre värld samt familjegruppens olika sätt att relatera.
I dessa fanns också innefattad varje familjemedlems inre värld; hur var och en såg på gruppen, vad den betydde och vars och ens olika sätt att dela detta med övriga medlemmar.
Familj: Yttre värld och inre grupp
Enrique Pichon-Rivière utvecklade då hypotesen att denna tolkning av verkligheten – den förvirring och det slags beteende som lett till intagning och dessförinnan patologi – bland sina ”produktionsvillkor” hade den interaktion som ägde rum i familjeskeendets inre.
Här dyker hans första karaktärisering av patienten som emergent ur familjegruppen upp. För Enrique Pichon-Rivière kommer patienten under insjuknandeprocessen att peka på den situation som råder i familjegruppen.
Denna ”anklagelse” är omedveten och blind. Den vittnar om ångestmängderna, konflikten, omöjligheten att synliggöra och lösa detta; förlusten av uppgift, vart familjemedlemmarnas frustrerade behov tar vägen samt bristen på hållande.
Men även när det är på detta sätt kan såväl patient som familjegrupp – i den dialektik mellan hälsa och sjukdom man genomlöper – ha viss klarsyn kring vad som händer även om detta inte (i en aktiv och omvandlande realitetsanpassning) kan processas till ett lärande hos individen (subjektet).
Lidandet får patienten att söka sin tillflykt i stereotypi och rigidisering av sina försvarsmekanismer, vilket i sin tur leder till brytning med en verklighet som inte kan uthärdas.
Emergentkonceptet. Språkrör
Flera år senare kommer Enrique Pichon-Rivière att korrigera sin karaktärisering av patienten som emergent; det är istället sjukdomen som i ett patogent samspel växer fram som emergent och brott med det föregående - en ny kvalitet.
Patienten ”visualiseras” då som språkrör och det är härigenom skeendet framvisas. Fastän Enrique Pichon-Rivière inte specifikt gjorde det till tema pekar analysen av de olika roller som under dessa omständigheter spelas i familjen på existensen av olika språkrör, vilka uttrycker skilda aspekter av det komplexa familjegruppsskeendet.
Vissa medlemmar kommer exempelvis att vara ”ledare” för en massiv deponering och försök till avskiljande, medan andra har en klarare blick för konflikten och att patientens position (i ett samspel av rollgivande och rollintagande) hänger samman därmed. Intensiv ångest och lidande innefattar och genomsyrar med sina speciella nyanser samtliga familjemedlemmar.
Familjegrupp: Kris och patologi
Vad är observerbart i en familjegrupp i kris när den står inför den uppenbara framväxten av patologi hos någon av sina medlemmar?
I förgrunden finns signifikativa kommunikationsstörningar, missförstånd och sådant som är underförstått. På denna nivå lade Enrique Pichon-Rivière särskild vikt vid förekomsten av så kallade familjehemligheter. ”Hemligheten eller familjemysteriet” refererar till händelser, som – förutom sin objektiva innebörd – för några medlemmar förvandlats till något farligt, skamligt eller skräckinjagande som till varje pris bör tystas ned.
Med utgångspunkt i detta uppkommer subgrupper: de som känner till hemligheten tenderar att ”installera” en ”uteslutningszon” kring varje situation som skulle kunna ha något med hemligheten att göra; å andra sidan finns medlemmar som omedvetet känner på sig eller uppfångar närvaron av det gömda och denna förnimmelse blir en orsak till störning.
Den grundläggande situationen bakom familjens lidande och de beteenden som utvecklas utgörs, som sagt, av en hög ångestnivå, vilken stundtals blir okontrollerbar och (i verkligheten eller som fantasi) för familjens medlemmar till randen av kaos.
De försvarsbeteenden som brukar förekomma är allianser, konspirationer, förnekande och massiva projektioner. När massiva projektioner ”installeras” utmejslas språkrörets situation; genom sina egna konflikter och sin obearbetade ambivalenssituation tenderar ”språkrörspersonen” att ta på sig ansvaret för ångesten (i familjen) och insjukna. ”På grund av kärlek och hat”, säger Enrique Pichon-Rivière och karaktäriserar vansinnet som ”uttryck för vår oförmåga att uthärda ett visst mått av lidande”.
När patologin bryter ut kan man – som fortsättning på massiv projektion och ledd av den kanske sköraste gruppmedlemmen – komma att ”konstruera” en patologisk säkerhetsmekanism på familjegruppsnivå.
Den består i massiv deponering (av skrämmande, smärtfyllda och negativa aspekter, vilka genomlöper gruppens medlemmar) över den person som intar språkrörsrollen.
Här tenderar en utstötningsprocess att utvecklas; en fantiserad utdrivning av den ångest och det lidande som genomströmmar dessa ”gruppfält”.
Enligt Enrique Pichon-Rivière finns obearbetade sorgesituationer i denna ångests kärna. De korresponderar mot förluster som familjegruppen upplevt och som vare sig kunnat repareras eller smältas under ibland mer än en generation. Sett till sina patogena effekter kommer denna ”installerade” situation att leda till en interaktion i vilken samtliga/var och en kan definieras som både offer och förövare.
Vi använder oss av termen ”viktimisering” för att förneka detta.
I den klassiska psykiatrin var detta den uppfattning man i stor utsträckning hade om hur sjukdom påverkade en familjegrupp. Utifrån den uppfattningen var familjen offer för patienten. Det var familjen som hamnade i olycka. I stor utsträckning betraktades patienten som plåga och aggressor. Eller i bästa fall som den som gav upphov till omfattande oro.
Senare uppkom omvända, men kanske lika ogenomtänkta, versioner. Jag refererar till den version i vilket det är patienten som framstår som offer för familjen. Men det är faktiskt så att i detta komplexa samspel genomströmmas samtliga av ett lidande, varvid var och en utvecklar olika försvarssätt.
Familjegruppen: Ett terapeutiskt instrument
Ovanstående innebär en ideologisk positionering i överensstämmelse med en viss uppfattning om individen (subjektet) och om kunskap, något som kommer att utgöra ett av Socialpsykologins fundament.
I denna relationsstruktur kan det emellertid uppstå en radikal omvandling i den utsträckning familjegruppens medlemmar via analys kan bli medvetna om sin konflikt och historia; om de kan bearbeta den ångest som försätter dem i kramp; om de kan modifiera förbindelsernas patogena karaktär; om de kan sätta roller och stereotypiserade relationsaspekter i rörelse; om de kan växa genom kommunikation, lärande och ömsesidigt stöd.
I denna uppgift – som inte sker utan lidande, men implicerar mycket mindre smärta än den de befinner sig ”nedsänkta i” – kan familjegruppens medlemmar konstruera och följa en väg som leder mot hälsa.
Enrique Pichon-Rivière noterade att han arbetade i och med familjegruppen för att denna i sin tur skulle omvandlas till ett ”företag” i hälsans tjänst, återta sin uppgift samt sin förlorade hållande och operativa förmåga.
FRÅN PSYKOANALYSEN TILL SOCIALPSYKOLOGIN
Det är i grund och botten utifrån dessa erfarenheter inom sfären hälsa/sjukdom/familjedynamik, som Enrique Pichon-Rivière intar en förändrad position i sin syn på hur individen (subjektet) kan förstås.
Han kommer då att fokusera på det interrelationella – interaktion som central process i subjektivitetens konstituerande – i dess två plan: intersubjektivitet och intrasubjektivitet.
Detta nya positionerande leder honom till att – på en växlingsrik ”väg” - utarbeta ett fundamentalt begrepp inom socialpsykologin. Vi avser begreppet ”förbindelse”, vilket vid en viss tidpunkt kommer att markera övergången från Psykoanalysens teoretiska ”plats” till en Psykologi definierad som Social.
Denna förändrade position uppstår allteftersom kunskaps- eller utforskningsobjektet modifieras i sökandet efter en förståelse av individen (subjektet) och dennes beteende.
Detta (sökande) kommer inte längre att ha sitt främsta fokus i utforskandet av det omedvetna – den uppgift som psykoanalytisk teori och praktik föresätter sig. Utan att åsidosätta analysen av samspelet mellan medvetna och omedvetna processer kommer utforskandet av förbindelsen att träda i förgrunden som grundläggande enhet för att kunna ”äntra” och förstå individen (subjektet) och dennes vara i en permanent dialektik mellan inter- och intrasubjektivitet.