Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst (Freud). Några reflektioner kring den skapande processen. Del 1

Av Ana Quiroga

Föreläsningar som hölls andra året 1982 av Ana P. De Quiroga vid Primera Escuela Privada de Psicología Social, grundad av Dr Enrique Pichon-Rivière.

Något bör inledningsvis sägas om föreläsningarnas kontext. De hölls under den tid när militärdiktaturen fortfarande härskade i Argentina 1982. Av den anledningen ställde jag följande fråga till Ana Quiroga (via e-mail 26 mars 2005): Det verkar som att Du höll dessa föreläsningar medan militärdiktaturen fortfarande satt vid makten … jag tycker man kan märka detta på vissa delar av föreläsningarnas innehåll. Ibland tycker jag att Du anspelar på situationer utanför lektionssalen … som om någon speciell situation vore i allas tankar.

Ana Quiroga svarade på följande sätt (kommunicerat via e-mail 28 mars 2005): Den sociopolitiska kontexten till dessa föreläsningar var diktaturen … och de inre upplevelserna … För mig vore det alldeles utmärkt om de kunde översättas. Det handlar om vad som kunde publiceras under denna tid av censur och ännu mer om riskerna … exempelvis framställs individ(subjekt)-uppfattningen i två versioner … Det jag publicerade flera år senare gick inte då att publicera i den psykoanalytiska organisationens (i sin tur förföljda) tidskrift … Jag kan tänka mig att saker undertryckts eller sagts på sådana sätt att de inte skulle väcka anstöt … Det finns även texter av Pichon som berörs av detta.

Föreläsning 7 den 15 juni 1982

Ana Quiroga: Hur mår ni?

Eleverna: Dåligt …

Ana Quiroga: Vi mår inte bra. Idag, medan jag förberedde lektionen, tänkte jag – utifrån hur svårt det blev för mig att förbereda dagens föreläsning och hur svårt det kommer att bli att ge den - på hur svårt det skulle bli att arbeta och att lyssna.

På något sätt kom vi i förra veckan in på analysen av Pichon-Rivières konceptuella, referentiella och operativa schemas (ECRO) källor (not 1) samt temat hur psykologin i grund och botten kunde ses som socialpsykologi (not 2). När jag förberedde detta tema stod Pichons figur och de saker, som tydligast stannat kvar efter honom, fram som mycket närvarande. Jag kom ihåg mycket, som handlade om de skapande mekanismerna och om hur Pichon-Rivière formulerade tanken om skapandet som utväg när man ställs inför upplevelser av förstörelse, berövande och förlust; det vill säga att ”uppgiften” utgör en möjlighet till utväg.

En av de psykologiska mekanismer, som sätter igång skapandeprocessen, har att göra med behovet av att reparera förstörda objekt; det vill säga behovet av att omvandla det som framträder som förstört till något som framkallar en estetisk upplevelse. Och detta gäller inte bara på det konstnärliga skapandets nivå utan i varje slags skapande process. Jag tänkte på vikten av att bevara uppgiften, utrymmet för skapande och för denna inre och yttre reparation …

Vid vårt senaste möte arbetade vi med en tematisk grundidé. Trots de organisatoriska problem som fanns kom ni att producera mycket såväl i storgrupp som i de olika grupperna … och detta kom sedan att påverka gruppatmosfären och att verkligen sätta igång en dynamik. Jag kommer inte att tro er om ni säger att ni inte känner igen detta …

Vad vi i det arbetet analyserade - utifrån olika psykologiska teoriers innehåll - var hur det i olika föreställningar om människan finns närvarande olika uppfattningar om relationen mellan människa, natur och samhälle; vidare olika uppfattningar om psyket (det vill säga de psykiska processerna), faktorer som påverkar de psykiska processerna samt faktorer som inverkar i människans beteende.

I dessa olika teorier närvarar hypoteser som handlar om psykets, hälsans och sjukdomens determinanter. De olika teoretiska angreppssätt vi tog upp till bearbetning (och andra som vi inte bearbetade i och med att vi tog upp endast ett fåtal) implicerar i sin tur att det inom psykologins område finns redan tidigare anteciperade svar. När man utvecklar en teori finns det med andra ord vissa premisser och grundläggande svar som redan givits på vissa fundamentala frågor.

En fråga skulle kunna vara: är människans beteende i grunden biologiskt predisponerat? Utgör detta ”biologiskt predisponerande” något absolut determinerande - och i vilken utsträckning är det determinerande?

En annan fråga – vars svar givits på förhand när man börjar utarbeta en psykologisk teori (senare kan praktiken komma att modifiera detta svar) – är: på vilket sätt determinerar de sociala villkoren det mänskliga handlandets form och innehåll? Och om man accepterar att de sociala relationerna determinerar det mänskliga handlandets form och innehåll – vilket utrymme lämnas då åt det biologiska? På vilket sätt hänger den biologiska organisationen och de sociala villkoren samman? Å andra sidan – vad menas med sociala fenomen eller relationer? Är exempelvis de omedelbara förbindelserna sociala relationer? Är familjerelationerna sociala relationer eller produktionsrelationer inom den juridiska och politiska ordningen, det ideologiska etc?

Förra gången bearbetade ni följande påstående: ”Psykisk sjukdom är direkt orsakad av hjärnskador. Förvirringstillstånd uppstår genom hallucinationer som orsakas av mekanisk retning av ett sensoriellt centrum. Symtomen utgör mekaniska produkter alstrade av skador i vissa sensoriella centra”.

Vad mötte ni i detta påstående? Biologisk determinism och en ensidig linjär orsaksförklaring i vilken inga andra element sågs som inverkande. Det skulle med andra ord röra sig om en kausalitet av organisk natur där det psykiska reduceras till sekundär effekt av det biologiska. Ytterst säger oss detta påstående följande: människan är bara en biologisk organisation; vidare att det psykiska är möjligt att reducera till något biologiskt samt att det psykiska går att förklara genom det biologiska.

I en sådan uppfattning ingår också tanken om människan som något omodifierbart utifrån sociala erfarenheter; att individens (subjektets) erfarenheter med andra människor – relationserfarenheter – inte skulle inverka vid framväxt av psykisk sjukdom. Om människan ses som endast en biologisk organisation skulle härigenom även det sociala reduceras till det biologiska.

Ett annat tema, som bearbetades under lektionen, var följande: ”Schizofreni är huvudsakligen en konsekvens av familjesamspelet; (till detta lägger vi) av en kommunikationsform som benämns dubbel förbindelse eller dubbla budskap”. Det rör sig med andra ord om ett budskap som dels påstår något, ytterligare ett budskap som förnekar det föregående budskapet samt ett tredje budskap som hindrar individen (subjektet) att ta sig ur situationen. I detta påstående hierarkiseras faktorerna lärande, omedelbar interaktion och interaktionssätt. En människouppfattning formuleras och i konsekvens därmed också en uppfattning om de psykiska processerna, om sjukdomen etc.

I förhållande till denna sista formulering kvarstår ytterligare en fråga: Vilket utrymme ger ”kommunikationsskolan” åt konstitutionella aspekter, det vill säga de element som utgör den biologiska organisationen? På vilket sätt hänger de sociala relationerna samman med familjestrukturer, vilka frambringar den typ av kommunikation som kan benämnas ”schizofreniskapande”? På vilket sätt är den sociala och historiska ordningen determinerande för denna typ av familjestruktur?

I en grupp ställdes följande fråga: Vad är mekanisk determinism? Med mekanisk determinism menas en linjär orsak-verkan-formulering, det vill säga att det finns en strikt linjär kausalitet (och inte en mångfald orsaker som kan frambringa en relativt oförutsägbar effekt). Enligt detta synsätt är det möjligt att göra en prediktion om att när man exempelvis skadar ett sensoriellt centrum kommer ett förvirringstillstånd att framträda.

Genom konceptet ”komplementära serier” - som innefattar sambandet mellan biologiska och relationella faktorer; med andra ord en konstitutionell faktor och en disponerande faktor, vilka tar i beaktande individens (subjektets) första erfarenheter (hur dessa första erfarenheter inverkar), samt en aktuell faktor – formulerar det psykoanalytiska synsättet att det finns interagerande orsaker bakom i stort sett varje beteendes uppkomst. Pichon-Rivière tar detta i beaktande när han talar om mångkausalitet (not 3).

Kommer ni ihåg principerna bakom tanken om ett visst beteendes framväxt? Den första principen är mångkausalitet; den talar om multipel kausalitet, multipel determinering, om olika orsakstypers inverkan och om samspelet mellan biologiska och sociala faktorer vid psykets konstituering.

När vi säger att vi följer Pichon-Rivières tankegångar, så tänker vi på samspelet mellan behov och tillfredsställelse som något grundläggande för varje ”förbindelse” (not 4); i detta samspel har varje representation, norm och ideologi sin förankring (det vill säga tar sin utgångspunkt i och sammanhänger med). Det är med sina rötter i detta samspel behov-tillfredsställelse samt i förbindelsens inre (vilken formmässigt determineras av de mest allmänna sociala relationerna) som behovsindividen (behovssubjektet) förvandlas till de sociala normernas, innebördernas och ideologiernas subjekt.

Vad tänker ni nu om detta? I samspelet behov-tillfredsställelse har varje social innebörd, norm och ideologi sina rötter och de inkorporeras i just detta samspel. Hur uppfattar ni detta?

Elev 1: Men … vart tar då värdena vägen? Det finns sådant som går utöver behov och tillfredsställelse. Sådana behovs tillfredsställande ligger inte bara på det mänskliga behovsplanet utan sträcker sig bortom oss.

Elev: Till exempel?

Elev 1: Exempelvis rättvisa … som utgör grunden till en tillfredsställelse, som inte bara är min, utan även till en … social och … freden är en konsekvens av rättvisa. Det finns många värden som går bortom oss själva.

Ana Quiroga: Nåväl, existerar inte behovet av fred? Existerar inte behovet av rättvisa?

Elev 1: Men Ni refererade till detta som om det vore en personlig situation! Ens personliga situation gör det ju möjligt att inse värden bortom en själv.

Elev 2: Jag förstod det snarare som att detta formar vars och ens ideologi; det vill säga att i behovssamspelet kommer var och en att finna sin ideologi för att …

Ana Quiroga: Men det finns inte lika många ideologier som personer; det finns inte heller bara en …

Elev 3: För mig blir det här rörigt, men – vad händer då i fall som El chacal de Nahuel Toro (chilensk film från 1970) eller ”Kaspar Hauser”?

Ana Quiroga: Ni frågar om hominiserings-processen och hur en mänsklig varelse inkorporerar systemet av innebörder, den sociala medvetandevärlden, sociala regler, sociala normer etc? Hur socialiseras man?

Den tanke vår Skola (dvs Primera Escuela Privada de Psicología Social, fundada por el Dr. Enrique Pichon-Rivière) formulerar är följande: i samspelet mellan behov och tillfredsställelse inkorporeras dessa sociala innebörder, vilka kan kommuniceras direkt eller via metakommunikation. Här formas exempelvis tankar om rättvisa, fred, värdighet och underkastelse. Man kan nämligen knyta samman exempelvis relationen tillfredsställelse-underkastelse.

Ofta stöter man på patologimodellen ”förtryckare-underkastad” hos personer, som utifrån en viss förbindelsemodell bär på en särskild ideologi. Utifrån denna modell och genom familjerelationsstilen (det var därför vi sade att patologierna formmässigt determinerats genom de sociala relationerna) kan det bli så att två termer eller uttryck - som inte i sig hänger ömsesidigt ihop – inkorrekt och utan skäl kopplas ihop (”dåliga soldater”, sa Freud) och att det som inte borde förenats på ett oriktigt sätt förs samman, vilket exempelvis är fallet med följande uttryck: ”för att bli tillfredsställd måste jag underkasta mig”. Detta har naturligtvis att göra med en förbindelse- eller anknytningsmodell, som hänger samman med en patologi på familjenivå (återspeglad i denna förbindelse). Men – på vilket sätt ”legaliseras” den familjestruktur som upprättar relationen ”förtryckare-underkastad”? Den ”legaliseras” utifrån sociala relationer, som tillåter relationen ”förtryckare-underkastad”; således utifrån en social egenart eller modalitet, som tillåter vissa sätt för utövande av makt och påtryckning, negligerande av andra människors erfarenheter etc.

När vi hävdar att de mest allmänna sociala relationer utövar sin inverkan genom förbindelsen samt att sociala normer, ideologier och innebörder har sitt upphov i samspelet mellan behov och tillfredsställelse, så säger vi också att faktorerna hänger samman med varandra: biologiska och icke-biologiska behov (ty här är det viktigt att klargöra att behovet inte bara är biologiskt; det är biologiskt, men det kan också finnas icke-biologiska behov), en social ordning, som ”öppnar” människans universum (alltså den sociala och historiska ordningen) …

Elev 4: Jag skulle vilja säga - apropå vad min kurskamrat sade –att när man lyssnade på det tidigare sättet, så verkade detta mycket begränsat. Nu är det tydligare att behovet inte bara är biologiskt som vid fallet med hunger eller kyla; detta är också viktigt, men – som hon sade – det finns även andra behov … eller vi kanske inte förstod begreppet?

Ana Quiroga: Jovisst, behovskonceptet inskränker sig inte endast till en rörelse av biologisk karaktär - det finns även psykologiska och sociala behov; gemensamma behov och inte endast individuella. Jag vill klargöra att när vi talar om behov innebär detta en mängd fenomen.

Elev 5: Ursäkta, men jag tror det är nödvändigt att förtydliga det elev 1 sade … hon sade att det finns något som sträcker sig utöver det mänskliga såsom fred och rättvisa. Jag förstår inte den inställningen, ty om det inte är vi människor som står för fred och rättvisa – vem gör det då!? Jag förstår inte detta – hur kan värden nå utöver det mänskliga? Jag skulle vilja ha detta förtydligat.

Elev 1: Nej, vad jag konkret sade var ”utöver det biologiska” i och med att formuleringen verkade något begränsad.

Ana Quiroga: Detta är mycket intressant i och med att ni å er sida utifrån en förutfattad uppfattning om behov ”avläst” mitt budskap på ett visst sätt, medan jag å min sida utifrån min annorlunda uppfattning om behov missförstått och antagit att ni förstår mig … lyckligtvis har något inträffat under denna lektion som gör att vi kommunicerar mycket.

Elev 1: Genom att behovs-typerna breddats förstår man formuleringen. Jag uppfattade att den omfattade endast det biologiska och det var där jag inte var överens.

Ana Quiroga: Man skulle kunna säga att till en början existerar ett huvudsakligen biologiskt behov; alternativt att det biologiska behovet överväger av nödtvång. Vi får dock inte glömma att emotionella behov – vilka främst uttrycks som kontaktbehov – vid livets början är lika starka som behov kopplade till hunger och att om de inte tillfredsställs blir detta lika dödligt som att exempelvis inte tillfredsställa födoämnesbehoven. När vi använder oss av behovskonceptet – vilket i Pichons schema är en alternativ term för ”drift” (not 5) – implicerar detta en mycket komplex verklighet, som dessutom kompliceras ytterligare allteftersom livet förflyter. Den behovsuppfattning vi rör oss med innebär att behovet - genom att tillfredsställas - omvandlas och blir mer komplext. Till en början riktas exempelvis inte behovet mot något speciellt objekt; när dock en erfarenhet gjorts med ett objekt kommer behovet att utgöras av behovet av detta objekt … det bär ”stämpeln” av det objekt som tillfredsställer behovet. Behovet har omvandlats och därvid har också individen (subjektet) omvandlats – och detta är vad som möjliggör ett växande.

Vi (det vill säga Skolan) formulerar således vissa uppfattningar och bland dessa finns exempelvis tanken om en individ (subjekt), som växer fram ur konkreta existensförutsättningar, vilka inverkar i direkt eller indirekt form; eller exempelvis tanken om en biologisk organisation, men där människans biologiska organisation samtidigt såväl determinerar vissa sociala relationer som att den i sin tur - genom just dessa sociala relationer - determineras i en filogenetisk process. Genom att människan varit tvingad att samarbeta för att materiellt kunna producera sin existens har hos henne också skett omvandlingar, som berört nervsystemets utveckling (i synnerhet hjärnbarken). Detta har i sin tur möjliggjort språket, det vill säga den symboliska ordningen som är en specifikt mänsklig ordning.

I ovanstående formuleringar finns också en föreställning om individen (subjektet) som ”emergent” (något framväxande) och ”producent”. Härigenom hierarkiseras produktionsfunktionen, det vill säga individens (subjektets) modifierande relation i förhållande till naturen. Om vi uttrycker oss i termer av ”emergent” och ”producent” måste vi emellertid också säga ”producerad” i och med att individen (subjektet) determineras av den sociala kontext hon växer fram ur. Vi kan inte bära med oss representationer eller innebörder som väsentligen skiljer sig från de rådande inom den sociala ordning ur vilken vi växer fram. Vi kan processa vissa representationer, men näppeligen bära på representationer motsvarande erfarenheter vi inte haft. Till exempel är det otvivelaktigt så att det 25:e århundradet kommer att medföra innebörder och representationer, som skiljer sig från våra nutida. Varför? Därför att erfarenheterna hos framtidens människor skiljer sig från våra. På samma sätt bär vi med oss innebörder och representationer, som är mycket olika och avlägsna de erfarenheter 1300-talsmänniskan hade.

Ur historisk synvinkel har man tidigt kunnat formulera vissa frågor som dock inte varit möjliga att besvara vid den tid de framlagts. Man har exempelvis under tusentals år varit upptagen av ämnet ”drömmarnas innebörd”; något vetenskapligt svar har dock inte funnits, utan endast svar som i allmänhet varit av mytologisk karaktär. Heraklitos ställer sig frågan om drömmars innebörd (och Freud använder detta som modell).

Aristoteles frågar sig varifrån en varas värde kommer, men denna fråga kan inte få något svar i och med att han lever i ett slavsamhälle. Han ställer frågan om varifrån värdet på det man byter med andra kommer (det vill säga värdet på det man köper och säljer), men eftersom slaven vid denna tid inte uppfattades som människa, utan som en ”talande maskin”, kunde inte frågan få något svar. Många århundraden måste förflyta och människans objektiva villkor förändras innan erfarenheter kunde växa fram som möjliggjorde svar på den förvånande fråga Aristoteles ställde (och som också påvisar graden av hans genialitet).

Aristoteles kunde alltså formulera en sådan fråga i ett slavsamhälle trots att han givetvis inte kunde ge något svar. Sistnämnda faktum har att göra med vad som förra läsåret beskrevs som ”epistemologiskt hinder”, det vill säga kunskapens historiska produktionsförutsättningar … (Not 6)

Någon här nämner att det inte var så att Aristoteles lämnade frågan öppen utan svar, utan snarare att han gav ett svar som överensstämde med de behov som fanns vid den tid frågan ställdes. Och naturligtvis tillfredsställer inte det svaret oss idag därför att vi genom dagens vetenskapliga kunskap vet vad som grundlägger en varas värde. Idag känner vi till värdebegreppet; begreppen bruksvärde, bytesvärde etc producerades av den politiska ekonomin.

……………………………………………………

Freud skriver följande i ”Masspsykologi och jaganalys”: ”Endast sällan och under särskilda förhållanden är det givet individen (subjektet) att bortse från sina relationer till andra personer. I själslivet finns alltid ’den andre’ integrerad som modell, objekt, rival eller hjälpare” (den svenska översättningen från tyskan lyder: ”Individualpsykologin … kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den enskil­des rela­tioner till andra personer. I individens själs­liv har 'andra' människor i regel betydelse som förebil­der, objekt, hjälpare och motståndare” (sid 81)).

Detta är mycket intressant i och med att Freud här beskriver en inre scen; utifrån en triangulär situation och identifikationsprocesser formuleras en grundläggande scen och matris för den inre världens dramatik – fast nu formulerade inte Freud det på detta sätt i och med att han talade om en annan scen.

Freud skriver vidare: ”Individens (subjektets) relationer till sina föräldrar och syskon, till sitt kärleksobjekt eller till sin läkare, kan betraktas som sociala fenomen och står därvid i motsats till vissa andra processer benämnda ’narcissistiska’ i vilka drifttillfredsställelsen undandrar sig eller avstår från andra personers inflytande” (den svenska översättningen från tyskan lyder ”Den enskildes förhållande till sina föräldrar och syskon, till sina kärleksobjekt, … kan göra anspråk på att uppfattas som sociala fenomen och står därmed i motsats till vissa andra processer som vi betecknat som ’narcissistiska’, vid vilka drifttillfredsställelsen undandrar sig eller avstår från inflytande från andra personer” (sid 81)).

Freud formulerar här en människouppfattning som i det väsentliga är relationell. Om ”den andre” alltid är närvarande i det psykiska livet – vare sig det är som modell, objekt, rival eller hjälpare – så är människan en relaterande varelse.

Nåväl, vad gör Freud med detta? Varför kom han inte att tala om människan som ”emergent” eller ”producerad” - eller att människan i grund och botten determinerats socialt? Därför att Freud reserverar en speciell plats, som undantas från ”den andres” inverkan eller relationen till ”den andre” – även om han också understryker att det handlar om mycket speciella fenomen; det finns således ett område som exkluderats från ”den andres” närvaro och det motsvarar de narcissistiska fenomen i vilka individen (subjektet) tar sig själv till kärleksobjekt.

Pichon-Rivières uppfattning var att det narcissistiska fenomenet alltid dolde en närvaro; om man utforskade den inre världen hos en patient, som befann sig i ett tillstånd av regression till en narcissistisk fas, stötte man alltid på en existerande förbindelse i den inre världen … en förbindelse, som inte är synlig i den yttre världen, men som dock alltid hänvisar till ”en annan” (not 7).

Det finns flera Narcissos-myter. En handlar om att när Narcissos ramlar i vattnet, så sker detta därför att han sett sitt eget ansikte reflekteras däri. Genom att Narcissos tagit sig själv till kärleksobjekt söker han sig själv och därför faller han i vattnet.

Andra versioner av myten talar om Narcissos’ kärlek till sin mor. Ytterligare andra om hans kärlek till systern. Det Narcissos såg flyktigt återspeglas i vattnet är ansiktet på denna älskade och förlorade kvinna. Han kastar sig i vattnet för att nå henne och drunknar.

Dessa olika versioner av myten används för att illustrera eller skapa metaforer för skilda narcissismuppfattningar; dels en som handlar om kärleksobjekt som en förbindelse inte kunnat etableras till, dels en annan som handlar om kärleksobjekt där förbindelsen är avlägset belägen långt in i den inre världen på intrasubjektiv nivå … men där ”den andre” är närvarande” och ”refererad till” – och inte fullständigt avskild från en själv.

Vart når vi då med dessa problemframställningar? Pichon-Rivière talar om sin ”producerade” individ (subjekt), emergent eller producent. Hos Freud är individen (subjektet) relaterande, men han reserverar ett speciellt område för en möjlig avskildhet och ”den andres” icke-närvaro.

Dit vi når är att varje psykologisk teori har en underliggande människo- och världsåskådning; med andra ord en mer eller mindre explicit hypotes rörande ursprung och innersta väsen hos de processer, som – bortom en rent animal ordning – konstituerar den sociala och historiska ordningen, alltså den specifikt mänskliga ordningen.

Varifrån kommer föreställningarna om människan och om världen? Varifrån kommer tanken att människan determineras av sina sociala relationer? Eller varifrån kommer tanken att människan determineras utifrån det biologiska?

Dessa föreställningar om människan och världen utgör former för att representera eller tolka olika erfarenheter. De utgör former för att representera och tolka människans olika typer av praktik. Här tar vi i beaktande att tänkandet i grund och botten baseras på praktik och handling. Människans verksamhet utgör således produktionsförutsättningar – och möjlighetsskapande förutsättningar – för de system av mer eller mindre sammanhängande och organiserade helheter av idéer, normer och värderingar, vilka tar sig uttryck i olika uppfattningar (av oss identifierade som ideologier eller system av sociala innebörder) om människan och världen. Om det inte funnes en mänsklig aktivitet, praktik och erfarenhet skulle det inte heller existera föreställningar om människan och världen. Idéerna växer alltså fram som försök att ”informera” om den mänskliga världen; som försök att förklara och legitimera produktionsvärlden, de sociala relationernas värld; vad man producerar, hur man producerar samt de förutsättningar under vilka man producerar – en hel komplex ytstruktur, som söker ge kunskap om en struktur grundad på människans erfarenheter samt de i grund och botten formande erfarenheter i vilka hon såväl producerar materiellt som reproducerar sitt liv.

De sociala representationssystemen eller ideologierna (not 8) söker alltså visa på denna verksamhet; förklara organisationernas social relationer, legalisera och tillskriva dem logik och rationalitet samt konsolidera dem utifrån denna representationsordning. Genom att legitimeras, representeras och uttryckas som idé konsolideras det existerande utifrån tänkandet.

Detta är alltså en av representationssystemens möjligheter. Men ett representationssystem eller en ideologi inte endast legaliserar och legitimerar – det kan också ifrågasätta relationsformer, former för liv, produktion och social organisation samt undersöka dessa.

Man kan säga att underliggande till varje psykologisk åskådning finns en föreställning om människan, den sociala ordningen och historien. Och när vi säger ”underliggande” så är detta i dubbel mening, ty i allmänhet är detta något implicit. Vanligtvis uttrycker inte en explicit psykologisk teori den människo- och världsåskådning som utgör dess grund. Vi säger således ”underliggande” inte bara för att åskådningen är implicit, utan också därför att den utgör en viss psykologisk teoris grund utifrån vilken problematiken definieras.

Vad innebär det att åskådningen definierar problematiken? Att definiera problematiken är inte att – likt vissa fotbollskommentatorer, som ofta använder termen – definiera en samling problem. Att definiera en problematik är istället att referera till de premisser som styr vissa frågor - premisser som gör att vissa frågor formuleras. Frågor rörande sjukdom eller hälsa styrs således utifrån den problematik som öppnas av en viss människouppfattning: det kan exempelvis handla om en strikt biologisk reduktionistisk uppfattning eller om en uppfattning, som ser människan som determinerad, interagerande och med en biologisk organisation etc. Olika fråge- och svarsmöjligheter uppstår på grund av detta.

Människo- och världsåskådningar definieras här som den optik eller det perspektiv man utgår från vid utvecklandet av en psykologisk teori … problematiken skulle således utgöras av optiken eller perspektivet. Vi vill mena att människo- och världsåskådningen är den teoretiska plats som inverkar styrande för hur individens (subjektets) problem formuleras, för hur frågorna kring de psykiska processerna formuleras och för hur man formulerar hälso- och sjukdomskriterier (not 9).

Om vi analyserar det hälsokriterium som Pichon-Rivière formulerade … kommer ni ihåg vilket det är?

Elev: Aktiv realitetsanpassning (not 10).

Ana Quiroga: Alltså – tanken om ett växelspel, en ömsesidig modifiering som äger rum mellan individ (subjekt) och dennes kontext samt möjligheten att såväl synliggöra som lösa motsättningar. Om vi analyserar detta - av Pichon-Riviére formulerade - kriterium kan vi också sluta oss till hans människouppfattning. Pichon gör sin uppfattning om människan explicit; genom att analysera detta hälsokoncept kan vi sluta oss till att han säger att människan (i ett ständigt dialektiskt växelspel) konstitueras som ett öppet system i förhållande till världen.

Den ”teoretiska platsen” – de underliggande och grundläggande föreställningarna – styr inte bara frågorna. Den styr också perspektiven vid svarens utarbetande.

Man kan också ställa sig följande fråga: om en viss människouppfattning intar en fundamental plats i utvecklandet av en teori – hur mycket utrymme lämnas då till praktiken? För vi sade väl att praktiken är kunskapens utgångspunkt?! Har vi ändrat uppfattning? Nej, vi har inte ändrat uppfattning. Var är alltså utgångspunkten när en undersökare ställer sina frågor? Den finns i fakta eller händelser i sig själva (detta är odiskutabelt om man vill utföra en vetenskaplig uppgift); det vill säga i konkreta erfarenheter av vissa realiteter, som behöver utforskas (exempelvis grupprocesser, sjukdomar, lärande etc).

Men – hur gör då undersökaren dessa erfarenheter? Hur går vi som undersöker exempelvis interaktionsfenomen, grupper, egna erfarenheter eller upplevelser till väga? Gör vi det under ”kliniskt rena” förhållanden - under isolerade förhållanden eller ”nedsänkta” i den sociala verkligheten? När vi undersöker dessa fenomen befinner vi oss i en social verklighet. Undersökaren är med andra ord själv – som social varelse – en aktiv del i en social organisation; han gör därvid sina erfarenheter och tolkar dessa inom ett socialt sammanhang (en social kontext), vilken genomkorsas av sociala innebörder.

Dagens föreläsning vill jag avsluta med att säga följande: vi kommer att analysera ursprunget till ett tänkande (dess genes), nämligen det psykoanalytiska tänkandet. Härvid kommer vi att reflektera kring de ”produktionsförutsättningar” Freuds tänkande hade. Med detta som utgångspunkt kommer vi sedan att reflektera kring vilka ”produktionsförutsättningar” Pichon-Rivières tänkande hade. Vid denna bearbetning kommer vi ånyo att använda oss av begreppen ”vertikalitet” och ”horisontalitet”.

Men vad är då en tänkare? En tänkare kan sägas vara en ”syntetiserare” eller ett ”språkrör” för sin tid (not 11). Tänkarens verk uttrycker aspekter av den socioekonomiska, ideologiska, vetenskapliga och politiska verklighet som kännetecknar den epok han/hon lever i. Vissa delar av dessa aspekter kommer att uttryckas av tänkaren.

Och varför kan denna individ (subjekt) uttrycka dessa delar? Främst på grund av att han/hon lever under ett visst historiskt skede … och delar vissa erfarenheter med sina samtida - men också kommer att spegla dessa utifrån sin egen personliga historia.

Om exempelvis Freuds relation till fadern inte haft sina konfliktfyllda karaktäristika skulle hans död inte gjort sådant intryck på Freud att en självanalys bleve möjlig … något som i sin tur ledde till upptäckten av det strukturerande element i psyket, vilket utgörs av Oedipuskomplexet.

Om inte Pichon-Rivière genomgått sina motsägelsefyllda erfarenheter – att ha fötts i en europeisk stad; tillhöra en familj från Lyons högre borgerskap; bo på en bomullsplantage i Chaco-provinsen (i nordöstra Argentina) och ”inkastad” i Guaraní-kulturen - … Om han inte upplevt den skarpa kontrasten mellan den franska kultur, som slagit rot i hans familj, och guaraní-kulturen, vilken fascinerade honom framförallt genom sina berättelser, myter samt växelspel mellan det kusliga och det fantastiska … Om han inte upplevt denna kulturkontrast - och om han inte observerat kvalitativt skilda psykiska innehåll hos individer (subjekt) tillhöriga olika kulturer - skulle han knappast ha kunnat vara verksam som tänkare inom det socialpsykologiska området. Och om han inte genomgått en personligt omvälvande erfarenhet av karaktären ”familjehemlighet” - nämligen att vid 5 års ålder upptäcka att modern, som han dittills trott vara mor till även hans (äldre) syskon, var mor till endast honom och att hans syskon var halvsyskon (en situation som omsorgsfullt undanhållits honom) - så är det mycket möjligt att de teman som rör familj och hemligheter inte blivit så djupt laddade för honom.

Naturligtvis är det så att om inte Freud varit en kritisk tänkare från 1800-talet … om han inte i sig upptagit 1800-talets hela vetenskapliga utveckling eller aktuella vetenskapsåskådningar … om han inte i viss utsträckning varit såväl arvtagare till det kantianska tänkandet som - ur en annan aspekt – positivismen … om han inte varit översättare från engelska av Stuart Mills; om han inte varit passionerad läsare av den tyska romantiken och om inte ”avtrycken” från hans tids estetiska tänkande (den av dödstematiken så upptagna romantiken) varit så djupa och påträngande … om inte dessa strömningar funnits bland den tidens delade erfarenheter skulle inte Freud ha kunnat tänka psykoanalysen. Och om inte Pichon-Rivière levt under en epok med massfenomen som den ryska revolutionen och två världskrig, så skulle det inte heller ha funnits en begreppsutveckling kring relationerna mellan människa, natur och samhälle. Utan en hela tiden allt större närhet mellan samhällsteorier och psykologiska teorier skulle inte heller den övergång Pichon-Rivière givit rubriken ”Från psykoanalysen till socialpsykologin” kunnat äga rum.

En tänkare kan alltså - utifrån sin personliga historia och delade erfarenheter med andra människor - vara ”syntetiserare” och ”språkrör” för sin epoks framväxande aspekter (emergenter); ”farkost” för en ny kvalitet och nya delade samhällsfenomen, vilka finner nya uttryck och därvid också (efter några första trevande uttrycksalternativ) mer av konsensus.

I början av sitt arbete med psykoanalysen gick det alltså inte så bra för Freud. Något liknande kan nog också sägas ha varit fallet länge när det gäller Pichon-Rivières socialpsykologiska teori; detta är något som brukar inträffa för vissa ”språkrör”. Men det faktum att vi nu befinner oss här tillsammans i ett samarbete, som syftar till att utveckla denna typ av tänkande, beror på att Pichon-Rivière uttryckte ett behov under sin epok. Det är med andra ord detta som möjliggör formulerandet av en teori och konstruerandet av ett ECRO (ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema).

Men – varför talade vi tidigare om människo- och världsåskådningar? Därför att det inte finns endast en ideologi i en social organisation; det finns inte bara en uppfattning om människan och världen. Och därav kommer det sig att ibland uttrycker ett visst ”språkrör” en ideologi, ibland en annan - eller så uttrycker språkröret de motsättningar som finns mellan olika ideologier.

Varför existerar då olika ideologier i en social organisation? Därför att ideologierna och representationssystemen intimt flätats samman med de samhällssektorer vars intressen står i strid med varandra inom en viss social organisation. Det finns människo- och världsåskådningar som uttrycker de dominerande samhällssektorernas intressen: dessa uppfattningar tenderar till ”förevigande” varvid man tänker sig dem som universella, eviga och oföränderliga.

Något som är karaktäristiskt för dominerande ideologier är att de får det sociala att framstå som något ”naturligt” och utomhistoriskt varvid det partikulära också ses som något universellt. Dessa ideologier understryker också sådana värden som har att göra med oföränderlighet, omodifierbarhet och stabilitet; i detta skeende omvandlas dessa värden till estetiska värden - och då som motsats till begrepp, vilka handlar om förändring, rörelse och modifiering. Dessa sistnämnda skulle då i sin tur representera värden, som är nödvändiga för och representerar en annan samhällssektors intressen i kampen mot den sektor vilken tenderar till ”förevigande”.

Bibliografi: Ana P De Quiroga: La concepción del sujeto en el pensamiento de Enrique Pichon-Rivière från boken ”Enfoques y perspectivas en psicología social”.

Noter:

(1) I Pichon-Rivières koncept ECRO - som en form av referensram för att närma sig verkligheten eller vardagen - finns tydliga drag av det dialektisk-materialistiska perspektivet. Den referentiella aspekten i ett ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar det som i andra sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten. Av betydelse är inte bara hur pass riktig exempelvis en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing).

Ett ECRO bör således vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då också som ett öppet system möjligt att modifiera. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter. I Pichons spiral ackumulerar och dissocierar man (i den analytiska meningen ”plocka sönder”) samtidigt för att processen att ackumulera nya kunskaper ska kunna fortsätta.

När det gäller hur man för­håller sig till ett kunskaps­område får kon­struerandet av ett ECRO bland annat föl­jande konsekven­ser:

Det leder till en attityd av självkritik - inte bara utifrån perspekti­vet verifiering och falsi­fiering som följd av syntesen mellan teori och praktik, utan också genom vad vi kallar systemisk och semantisk analys av ECRO. Vi får med andra ord en veten­skapsfilosofi som kommer att innefatta:

a) en epistemologi med en definition av vad kunskap innebär samt med ett san­ningskrite­rium (operationalitet);

b) en metodologi - en undersökning av de metoder som innefattas i ett ECRO;

c) en systematologi - en studie av ECRO som system och komplex av begrepp. Detta be­nämner vi systemisk analys. En sådan kan vara intrasystemisk, vilket inne­bär att vi stude­rar dess uttryck och inre överensstämmelse. Den kan även vara inter­systemisk och då med innebörden att vi studerar dess relation till andra ECROn.

För att komplettera ovannämnda skulle jag vilja tillägga att varje konceptuellt, refe­rentiellt och operativt schema har en ytstrukturell och en djupstrukturell aspekt. Det ytstrukturella är givet genom de begreppsliga elementen och det djupstrukturella genom de känslo­mäs­siga och motivanknytna elementen, det vill säga vad vi skulle kalla individens/subjektets vertikalitet - element uppkomna ur den egna livserfaren­heten och bestämmande för hur man förhåller sig till verkligheten. Och en samman­hängande analys av vårt ECRO tvingar oss alltid att söka klargöra såväl ytstruktu­rella som djup­strukturella aspekter (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhällsordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

(2) För Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur (något som byggs upp via förbindelsenätverket – se not 4). I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” menar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. "Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp.

Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade re­latio­ner, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interak­tion. De är internaliserade soci­ala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekolo­giska relationer (samspel organism-miljö) (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976) .

Pichon använder begreppet för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om det på något systematiskt sätt.

Individualpsykologin är visserligen inriktad på den enskilda män­niskan och un­dersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsstäl­lelse av sina driftimpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den en­skildes relationer till an­dra personer. I individens själsliv har andra människor i re­gel bety­delse som förebilder, ob­jekt, hjälpare och motståndare. Individual­psykolo­gin är därför samtidigt en socialpsyko­logi i en utvidgad men helt och hållet berätti­gad mening (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt in­begrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".

När jaget framstår som objekt för det jagideal som har utvecklat sig ur det, är det möj­ligt att alla de växelverkningar (vilka man skulle kunna visa på styrs av den öm­sesidiga hand­lingsprincip som fungerar i spiralform /Pichon) som vi inom neuros­läran har lärt känna mellan yttre ob­jekt och jaget som helhet kommer att uppre­pas på denna nya skåde­plats - inom jaget (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Enligt Pichons "översättning" av Freuds tankegångar “bör varje omedveten psykisk företeelse, det vill säga en omedveten fantasis domi­nans, betraktas som interaktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialektiskt relate­rande till objekten i den yttre världen ... denna mängd internaliserade relationer i stän­dig interak­tion och under påverkan från försvarsteknikers- eller me­kanismers aktivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omed­vetna fan­tasins innehåll“( Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det finns med andra ord ingenting i individen (subjektet) som inte på något sätt implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière formandet av subjektiviteten (människan, vilken som subjekt växer fram ur konkreta existensvillor och förbindelser) i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något individuellt, men samtidigt en emergent (människan som en hela tiden framväxande ”ankomspunkt”) uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av (subjektets rörelse mot objektet och omvänt).

Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess – i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi som människor rör oss inom – konstruerar varje människa en egen personlig referensram (ett personligt referentiellt schema; se ECRO), vilken skänker viss stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta och relatera till världen och verkligheten (ett slags ”karta”). Denna ”apparat för att tänka verkligheten” gör det möjligt att varsebli, särskilja, känna, organisera, tänka och ”operera” i verkligheten.

(3) Mångkausalitetens parametrar utgörs av:

a) Den konstitutionella faktorn. Den består av det genetiska och det re­dan tidigt i moderlivet förvärvade. I den sistnämnda si­tuationen är fostret (genom förbindelsen till mo­dern) redan del av en relation till den sociala om­giv­ningen, och därmed är den triangulära situationen redan verksam (moderns relation till sin partner, familjen etc). När så den konstitutionella fak­torn samverkar med effekten av en tillökning i familjegruppen, formas

b) den disponerande faktorn - punkter i individen (subjektets) utveckling, vilka ka­raktäriseras av speciella försvarstekniker. När väl sjukdomsproces­sen ut­lösts sker en regression till dessa punkter. I upplösningen av den pato­gena kärnan spelar den disponerande faktorn - bestämmande för den person­liga sti­len - en avgörande roll för hur symtomen ser ut.

c) Den aktuella faktorn, vilken kan beskrivas som berövande eller förlust. Den är så­ pass intensiv att den ej kan bearbetas med de i vanliga fall till­gängliga anpassningstekni­kerna. Re­gressionen styrs därför till en viss dispo­nerande punkt i ut­vecklingen (disposition). (El Proceso Grupal: Grupos opera­tivos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen.).

(4) Hela min teori om hälsa och psykisk sjukdom rör sig kring stu­diet av förbin­delsen som struktur (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

I denna formulering tydliggörs den vikt Pichon-Rivière lägger vid begreppet ”förbindelse” i sitt teorinät”. Dess överensstämmelser eller nära likhet med begreppet ”objektrelation” gör dock att det inte blir helt lätt att avgränsa eller få syn på, något som kanske inte är så märkligt i och med att dess utgångspunkt är i just objektrelationsbegreppet. Pichon uppfattar dock sistnämnda som alltför begränsat och pekar härvid på relationens vikt; det som bör analyseras är inte endast subjektets rörelse mot objektet (det vill säga objektrelationen), utan även objektets (”den andres”) rörelse mot subjektet i en process av ömsesidig påverkan (en intersubjektivitet som kan ses som något av en förbindelsens princip).

Från första början skapas en protoförbindelse genom att individen (subjektet) växer fram ur och får sin ”form” med utgångspunkt i först moderns kropp, därefter den familjegrupp eller motsvarande som tillhandahåller de förbindelser och sociala relationer, vilka först som yttre, sedan som inre, bidrar till formandet av en unik mänsklig varelse.

Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant. (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.)

De mänskliga förbindelserna bildar strukturer, som möjliggör bindning (det etimologiska ursprunget till det spanska ordet vínculo - ”förbindelse” i svensk översättning - är ”bindning”; troligtvis har Pichon valt detta ord för att visa på de materiella och relationella betingelserna för hur människan formas som subjekt) hos den varelse, vilken – öppen för världen och med ospecifika odifferentierade impulser – föds in i ett symboliskt fält (samhälle, kultur, språk etc), vilket utgör den historisk-samhälleliga tids kultur, som beskärts henne att leva inom. Individen (subjektet) betraktas här av Pichon som historiskt och socialt determinerad ”emergent”.

(5) … driftsbegreppet (ersätts) av behovs­upp­fattningen. Vi karaktärise­rar behovet som uttryck för en ackumu­lerad brist, vilken bör lösas via en interaktionspro­cess. Behovet ka­raktäriseras av många av de drag som psykoanaly­sen tillskriver driften: " ... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc". I vårt syn­sätt förflyttas det emellertid från en ekono­misk teoris domäner.

Behovet - omfattande individen (subjektet) som helhet - fram­träder som inre förutsättning för själslivets utveckling. Be­hovet utgör inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ (subjekt) och natur; mellan individ (subjekt) och ytter­värld. Individen (subjektet) produceras i denna dialektiska process - i denna motsätt­ning (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

(6) … nödvändigt att fast­ställa en skillnad mellan den strikta användning av konceptet "epistemologiskt hinder", som Gaston Bachelard gav upphov till, och den användning av begreppet "hinder" jag gör utifrån min läsning av nämnda författare.

Jag tar risken att forma hypotesen att bristen på ett integre­rande perspektiv har sin grund i vad man skulle kunna kalla "det stora epistemologiska hindret" - uppfattningen om att den formella logiken utgör det vetenskapliga tänkandets enda möjliga rättesnöre. Denna tänkandets dissocierande modalitet - med uppenbara ideologiska fundament - utgör uppgiftens allvarligaste svårighet. (El Proceso Grupal: Cuestionario para Gentemergente. Utfrågning för "Gentemergente".)

(7) Se här även vad Pichon-Rivière säger om autism:

Vanligtvis har man sökt förstå en patologi genom att studera yttre relationer till yttre objekt. Man kan dock se att alltefter­som en individ (subjekt) regredie­rar till mer primitiva positio­ner, så etableras också objektrelationer i hu­vud­sak - och fö­reträdesvis - till inre objekt. Den extremaste posi­tion man kan stöta på är autismen. I denna drar sig indivi­den (subjektet) till­baka från yt­tervärlden. Man kan säga att kontakten med verkligheten förloras. Därvid sker en förflytt­ning från den yttre verkligheten till en annan och inre scen - den inre scen där (vid analys av indivi­den (subjektet) ) samma personer åter­finns som tidigare fanns i det yttre. Hela upp­trädandet kommer att betingas av de speciella förbindelser till dessa som nu etableras. (Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens patologi.)

(8) Ideologierna (Schilder) är system av idéer och konnotationer, vilka människorna disponerar för att kunna styra sina hand­lingar bättre. De utgör mer eller mindre medvetna eller omed­vetna tankar med stor emotionell laddning. Av sina bärare uppfattas de som resultat av det rena förnuftet. Emellertid skiljer de sig ofta inte från religiösa övertygelser, med vilka de delar en hög grad av inre evidens och brist på empiriska bevis. Ideologierna är en grundläggande faktor i organiserandet av li­vet. (El Proceso Grupal: Técnica de los grupos operativos. De operativa gruppernas teknik.)

(9) Den friske indivi­den (subjektet) förändrar - i den utsträckning han förstår och om­vandlar objektet - samtidigt sig själv. Han ingår därvid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara utgångspunkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spiralpro­cess. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdo­mar av verklighe­ten genom att möta, hantera och lösa konflikter på ett inte­grerande sätt. (El Proceso Grupal: Una nueva problemática para la psiquiatría. En ny problematik för psykiatrin.)

(10) Vårt ­begrepp "aktiv anpassning" är dialektiskt i den meningen att på samma gång som individen (subjektet) förändras, så för­ändrar han även sin omgivning - men genom att förändra sin omgivning förändrar han även sig själv. Sålunda formas en permanent spiral i vilken den sjuke - som befinner sig i be­handling och förbättras - samtidigt utövar en påverkan på hela familje­kretsen, vars strukturer därigenom modifieras (härvid framkallas en fort­skridande avalienering i såväl inre som yttre grupp). (El Proceso Grupal: Grupos familiares. Un enfoque operativo. Familjegrupper. Ett operativt fokus.)

(11) Språkröret är den som i en grupp i ett visst ögonblick säger och lyfter fram något. Detta något är tecken på en gruppro­cess som fram tills detta ögonblick förblivit latent eller impli­cit, liksom dold inom gruppens totalitet … Språkröret är inte medvetet om att han uttrycker något som i detta ögonblick är gruppsignifikativt. Det som uttrycks upp­levs av honom istället som något eget. (De próxima edición: El concepto de portavoz. Språkrörskonceptet.)

Språkröret är … en given situations sändebud, språkrör för det medvetna eller omedvetna budskapet, och söker uppnå en begriplig situation ... (De próxima edición: El concepto de portavoz. Språkrör­skonceptet.).