Uppgiftskonceptet i den operativa gruppen hänger samman med
- praxis
- kreativitet
- lärande
och pekar på de teoretiska och praktiska moment gruppen – genom alltmer fördjupad kunskap – genomgår på sin väg från vardagsförståelse till mer vetenskaplig förståelse.
Och egentligen är benämningen ”erfarenhets- eller upplevelsegrupp” inadekvat (när man talar om ex vis fenomenet ”operativ grupp” eller ”terapeutisk grupp”). Bättre är att säga ”lärandegrupp”, ty i vilket fall som helst sker ett speciellt lärande i gruppen. Annars går möjligheten att inkludera kunskapsobjektet i situationen förlorad.
Lärande (och de hinder som finns för ett sådant) har en grundläggande vikt i Enrique Pichon-Rivières gruppuppfattning. Lärandet inriktas på att bryta stereotypier, tillägna sig (kunskaps)objektet, aktivt deltagande i kunskapsprocessen från subjektets sida (varvid såväl subjekt som kunskapsobjekt omvandlas) och kreativitet.
Att lära sig att lära, att lära sig använda tänkandet för att förändra verkligheten samtidigt som man förändrar sig själv – är något väsentligt i den operativa gruppen.
Om vi så gör en paus i presentationen av det gruppoperativa uppgiftskonceptet och istället tittar på ”agendan” i exempelvis en sömnkurs av KBT-karaktär kan man notera följande:
- Även i KBT-modellen finns en betoning på att vara ”vetenskaplig”, att utföra ”empirisk forskning” i vardagen (genom täta registreringar av beteendet såväl dag som natt) för att härigenom få syn på samband (mellan kropp, tankar, känslor, beteenden) och mönster (som kanske blir synliga först efter en viss tids registreringar);
- Det finns en betoning på logiskt, förnuftsmässigt tänkande, vilket genom synliggörande av det explicita/manifesta ska möjliggöra en förändring;
- De erfarenheter, som utgör konsekvens av beteendeförändringar, ses som öppningar in till att se och förstå mer av de funktioner ett beteende haft och har (uppkomstfaktorer och vidmakthållandefaktorer) – och därigenom börjar man förändra sig själv genom sina egna handlingar;
- Det är via den ”alltmer fördjupade kunskapen” om hur man egentligen beter sig som man gradvis får verktyg att i sin egen ”praxis” förändra sig själv;
- ”Kunskapsobjektet” får i KBT-modellen en privilegierad (och troligtvis med alltför stor betoning på det explicit synligas) roll i form av fokusering på såväl delmål (konkreta om ex vis mål för sömnen) som lite mer långtgående mål (beteendeförändringar utöver det specifika sömnbeteendet);
Lärandet består i att ”bryta stereotyper” (”autopiloten” i KBT-termer), lära sig mer om ”problembeteendet” (vilket ju är ”kunskapsobjektet”), ett aktivt samarbete mellan patient och terapeut (varvid /förhoppningsvis/ bägge parter lär sig mer utifrån den praxis som utvecklas) samt kreativitet (hur kan man ”tänka nytt” omkring det invanda beteendet?).
Så här långt är det inga större svårigheter att förena KBT-perspektivet med det pichonianska uppgiftskonceptet. Vad som dock dyker upp som en komplikation, när man tillämpar ett KBT-perspektiv utan tillräckligt hänsynstagande till den implicita dimensionen i ett beteende, är de epistemofiliska hinder (epistemofili=driften att upptäcka nytt), som – till synes obegripligt – gör det svårt eller omöjligt för en patient att gripa sig an med ”uppgiften”, ta sig an ”kunskapsobjektet” och utveckla en kreativitet som syftar till att förändra såväl det egna beteendet som den omedelbara närmiljö man vistas och lever i. KBT-perspektivet lägger (med all rätt) stor betoning på de rent epistemologiska (kunskapsmässiga) hinder, som kan få en människa att utveckla och vidmakthålla en viss typ av beteenden (ex vis undvika det man inte förstår), vilka på kort sikt kan vara ”belönande”, men på lång sikt för med sig allt större svårigheter (i och med att man aldrig lär sig det man behöver kunna för att bättre hantera den föränderliga verkligheten). Inför de implicita, epistemofiliska, hinder som uppenbarar sig ”på vägen” saknar dock ofta KBT verktyg (man arbetar mer ”rakt fram” och försöker snarast ”gå genom berget snarare än vid sidan om”).
I den upp-och-nedvända konens ”dialektiska spiral” finns den process beskriven, som gradvis tar sig ned mot de hinder, vilka ofta begränsar eller hindrar ett tillägnande av kunskapsobjektet (när det gäller KBT-modellens sömnkurser ”sömnstörningen”). Det rör sig enligt pichoniansk teori om 3 rädslor:
- rädsla för förlust (av den dittillsvarande situation man levt i – oavsett om den varit behaglig eller obehaglig);
- rädsla för attack (i en förändrad situation, som innebär att lämna det invanda för att förflytta sig mot något nytt och okänt);
- rädsla för förvirring (att man till sist ska ha kvar vare sig den tidigare förmågan eller kunnat skaffa sig någon ny).
Den dialektiska spiralprocessen, som går från det explicit synliga mot det implicit osynliga, kan beskrivas som en operativ utforskning med fokus på den förelagda uppgiften och där teori och praktik går upp i varandra via den praxis som utvecklas när man i gruppens här-och-nu gradvis synliggör och löser de problem som uppstår. ”Metoden” utgörs således av den operativa utforskningen. Och syftet/målet för utforskningen i ex vis en operativ grupp består i att sätta i rörelse de stereotypiserade strukturer som förändringsångest framkallar.
I en operativ grupp, där bot överensstämmer med
- klargörande
- kommunikation
- lärande
- uppgiftslösning
skapas på så sätt ett nytt referentiellt schema (= en ny referensram).
Den operativa teknikens mål är att lösa upp de basala rädslor som varje förändring väcker. Detta sker (förutom genom att sätta stereotypiserade strukturer i rörelse) genom att ”äntra” de kommunikations-störningar som uppstår när en grupps medlemmar tar itu med att lösa en gemensam uppgift – vilken har förändring som yttersta mål.
Nå, kan man säga att detta stämmer överens med KBT-teknikens mål? Ja, även KBT-metodiken vill åstadkomma en förändring – och det sker genom att söka få bort ex vis det undvikande beteende, som gör att en problematik vidmakthålls. Man gör det genom hemuppgifter, beteenderegistreringar, exponering etc och söker ”transportera” problematiken/beteendets funktion till den explicita ytan för att göra den synlig, hanterlig och mindre skrämmande.
KBT-metoden kan nog sägas innehålla visst klargörande, lärande och uppgiftslösning (enligt ovan) – men genom att inte beakta skeendet i gruppen, dvs kommunikationen (KBT ägnar sig åt innehållsfokusering utan samtidig blick på grupprocess), blir det svårt att kunna samtala om eller synliggöra det motstånd eller de hinder som stoppar upp eller begränsar uppgiftens lösning. I en KBT-sömnkurs kommer man alltså att ”göra sin läxa”, ge alla de ”rätta svaren”, följa kursplanen och få syn på lite fler av de faktorer som ligger bakom sömnstörningen. Risken är dock att lärandet blir ytligt och snart glöms bort efter att en viss lindring av symtomen uppnåtts. Och då är återfallsrisken relativt stor – vilket man i KBT-modellen söker hantera genom återfallsprevention. I denna ingår följande:
I: Beteende- och funktionsanalys:
a) kartlägga beteendet (hur ofta, när, var?);
b) Vad vidmakthåller beteendet (vad vinner man?)?
II: Ny livsstil:
Träna sig i att uppmärksamma, undvika, hantera risksituationer (detta sista moment är svårast).
III: Skademinskning (om återfall):
Lära sig att begränsa återfall … om/när det ändå inträffar. Och att då lära sig något av det som inträffat!
Gruppen har ju ett gemensamt mål och det är att få lindring eller bot för sin sömnstörning. Men var och en har också sitt individuella såväl konkreta sömndelmål som lite vidare beteendeförändringsmål.
När var och en i gruppen berättar om sina svårigheter med insomning, uppvaknanden eller sömnlöshet blir detta indirekt en signal till att öppna sig … och här kan man möjligen prata om att ”fastlåsta strukturer” sätts i rörelse – och det sker genom att gruppen faktiskt börjar arbeta som ett ”team”.
Man kan fråga sig om det träder fram något ”språkrör” i en sömnkursgrupp. ”Språkrör” ska här uppfattas i betydelsen att genom sin speciella sömnproblematik bidra till att övriga gruppmedlemmars sömnproblematik blir tydligare och lättare att hantera. Och man kan tänka sig att en person med komplicerad sömnstörning – genom att beskriva den och sin kamp för att lösa den – också blir till förebild eller idékälla vad gäller hur övriga gruppmedlemmar kan lösa sina bekymmer.
Processen i KBT-gruppen kan beskrivas utifrån den gruppoperativa vektorsmodellens 6 olika aspekter:
Inledningsvis ansluter man sig till gruppen där den likartade problematiken skapar igenkännande och tillhörighet. Kommunikationen äger rum främst genom en-till-en-kommunikation mellan gruppledare och enskild gruppmedlem, alternativt att gruppledaren föreläser/delar ut information. Ett visst samarbete växer fram i kommentarer om igenkännande/likhet respektive icke-igenkännande. Sabotage kan förekomma genom att någon ”monopolist” utlåter sig för mycket eller att man helt enkelt inte producerar/gör sina hemuppgifter (och då kan det lärande, som är ett av gruppens syften bli lidande eller hämmas). Gruppledaren i KBT-gruppen har större möjligheter att – som del av SIN uppgift – hålla gruppen kvar vid det som är dess uppgift. Det innebär dels att terapeutens uppfattning om vad som är relevant/tillämpligt får större genomslag än i en mer traditionell operativ grupp (där terapeutens uppfattning är mer dold), dels att teman som kan ha ett potentiellt värde för vissa gruppmedlemmar skyms undan. Slutligen finns som en ”skugga” över sömnkursgruppen de hågkomster (positiva eller negativa) man har från andra skol- eller utbildningssituationer. Terapeutens interventioner kan komma att väcka gamla minnen till liv.
Något gemensamt för operativ grupp och KBT-grupp är den framåtsyftande karaktären. Det handlar om att ”gå igenom” eller ”träna” något i gruppen som sedan är tänkt att användas utanför gruppen i framtiden. En mer klassisk terapigrupp är mer ”inåtblickande” med större intresse för kartläggning bakåt i tiden för att på så sätt söka skapa förståelse för det som sker i nuet. Att blicka bakåt finns i och för sig också i operativ grupp (från nuets vuxenhet se tillbaka på vad i tidigare år som finns kvar i nuets fungerande) och KBT-gruppen (blicka tillbaka på inlärningshistorien) – men då just för att skapa ”avstampet” mot framtiden.
Vad kan man tänka sig sker under sömnkursens 5 gånger är att de mål man tänkte sig när sömnkursen blev aktuell allteftersom justeras för att mer passa det man verkligen förmår eller tycker är rimligt … eller så kan det bli så att man upptäcker att sömnstörningen inte är så allvarlig som man först befarade … och möjligen skapas rimligare proportioner genom det övriga i gruppen berättar om, vad de egna erfarenheterna (och slutsatser därav) visar samt den information gruppledarna kommer med.
En ganska tydlig upplevelse jag får av KBT-gruppen är ändå att gruppmedlemmarna kämpar rätt ensamma med sin problematik trots vissa igenkännanden. Och den korta tid gruppmedlemmarna har tillsammans är ju faktiskt bara 5 gånger à 1,5 timme. På den tiden hinner gruppen kanske inte längre än till ”smekmånadsstadiet” i en grupprocess. Det blir inte tillräckligt med tid för att fördjupa sig i exempelvis en sömnstörnings mer dunkla bakomliggande orsaker från längre tillbaka i tiden – och vilken funktion den hade DÅ!
Pichon-Rivière föreslår ”dialektiken” som teknik för att lösa de konflikter som genereras i en grupp. Utifrån det korta tidsperspektiv KBT-gruppen erbjuder är det kanske inte rimligt att vänta sig någon större gruppdynamik (gruppdialektik), utan det blir mer av en ”traditionell klassrumssituation” där ansvaret för processen framför allt finns hos gruppledarna. Och det är kanske just när man för in begreppet ”dialektik” i bilden som skillnaderna mellan KBT och operativ grupp blir iögonenfallande. Dialektiken innefattar i sig tes, antites och därpå följande syntes. I den operativa gruppen ges utrymme att nå fram till antites och syntes … i KBT-gruppen finns det troligtvis bara utrymme för tes – i och med att det är en mer traditionell pedagogik som ”delar ut” information avsedd att lära in och träna på. Ingen dialektisk spiralprocess mellan terapeut och gruppmedlemmar, gruppmedlemmarna och uppgift, terapeut och uppgift tillåts komma igång på allvar – och om detta ändå skulle ske ”hackar” terapeuten sönder den genom att ej tillåta ”möte” mellan tes och antites. Och utan ett sådant möte uppstår heller ingen syntes … eller att kvantitet tillåts slå över i kvalitet … och motsatsparet ”sömnstörning-god sömn” (där bägge motsatspolerna är något ganska normalt under perioder i livet) blir svårt att uppfatta i sin samtidigt logiska enhet och kamp.