Pichon-Rivière är och förblir psykoanalytiker, men han tycks i sin förflyttning mot en alltmer socialpsykologisk uppfattning inte vara helt överens med Freud (Formulations on the Two Principles of Mental Functioning 1908) i dennes användning av fågelfostret som analogi till ett slutet psyke som störs av stimuli från yttervärlden.
A neat example of a psychical system shut off from the stimuli of the external world, and able to satisfy even its nutritional requirement autistically (to use Bleulers term) is afforded by a bird’s egg with its food supply enclosed in its shell; for it, the care provided by its mother is limited to the provision of warmth (Freud, S.: The Essentials of Psycho-Analysis. Formulations on the Two Principles of Mental Functioning. London: Penguin Books, 1991).
Freuds formulering återfinns som del av en not till ett längre resonemang kring lustprincipen och realitetsprincipens uppkomst:
… I suggest that the state of psychical rest was originally disturbed by the peremptory demands of internal needs. When this happened, whatever was thought of (wished for) was simply presented in a hallucinatory manner, just as still happens today with our dream-thoughts every night. It was only the non-ocurrence of the expected satisfacion, the disappointment experience, that led to the abandonment of this attempt at satisfaction by means of hallucination. Instead of it, the psychical apparatus had to decide to form a conception of the real circumstances in the external world and to endeavour to make a real alteration in them … A new principle of mental functioning was thus introduced … the reality principle … (Freud, S.: The Essentials of Psycho-Analysis. Formulations on the Two Principles of Mental Functioning. London: Penguin Books, 1991).
Pichon-Rivière tolkar innehållet i det Freud skriver som att denne från början ser psyket som ett slutet system (vilket dock allteftersom, som led i realitetsprincipens formande, måste skapa relationer eller förbindelser utåt). Själv betonar Pichon sin uppfattning om psyket som från början öppet (ett öppet system) för att därigenom uttrycka att det - via sina relationer eller förbindelser (definition ”förbindelse” se nedan) – formar sig i just öppningen utåt (se vidare härnedan ”protoförbindelse”).
Men framförallt är Pichon inte överens med Freud och dennes driftteori. Istället vill han lyfta fram kontextens/samhällets betydelse för människans tillblivandeprocess.
Driftteorin och den däri implicita människo- och historiesynen utgör den punkt där psykoanalysen och socialpsykologin går isär. Den motsättning vi vill peka på har att göra med en av psykoanalysens grundförutsättningar, vilken samtidigt definierar dess teoretiska område. Vi syftar på antagandet att själslivet vidmakthålls eller är resultatet av medfödda drifters inverkan. Dessa karaktäriseras som: "endosomatiska krafter med en psykisk representation, energiladdning och driftsfaktor som får organismen att sträva mot ett mål". Driften, en konstant kraft, har sin källa i en kroppslig spänning. Dess mål är att upphäva spänningstillståndet - som har sin källa i drifttrycket - och att genom objektet nå sitt mål (urladdning) …
Det som exkluderas och undanskyms - genom att en problematik definieras utifrån uppfattningen att drifterna utgör själslivets fundament - är den historisk-sociala kontextens determinerande funktion i denna process (nämligen hur psyket tar form och utvecklas/övers anm). Vi uppfattar den historisk-sociala kontexten som en själslivets determinant i och med att kontexten är den specifika förutsättning inom vilken själslivet kan manifesteras som fenomen. Det är denna historisk-sociala kontext som i egenskap av determinant sätter gränserna för hur själslivet uppstår och utvecklas.
Utifrån de premisser, som definierar socialpsykologins område, utgör den mänskliga världen, den historisk-sociala konstruktionen - mer specifikt varje konkret samhällsformation - det som frambringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sammantaget är det sammanfattade resultatet av såväl produktionsvillkor som behoven och deras utveckling.
Betraktat på det här sättet ersätts driftsbegreppet av behovsuppfattningen. Vi karaktäriserar behovet som uttryck för en ackumulerad brist vilken bör lösas via en interaktionsprocess. Behovet karaktäriseras av många av de drag som psykoanalysen tillskriver driften: "... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc" . (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).
En konsekvens av att (som Pichon) betrakta de mest allmänna sociala relationer som verksamma via förbindelsen (”förbindelse” – se nedan) är att olika faktorer – biologiska och icke-biologiska behov samt en samhällsordning – ges möjlighet att komma till uttryck. Härigenom öppnas människans ”universum” – med andra ord den sociala och historiska ordningen. Människan, vilken som art varit tvungen att från början samarbeta för att materiellt producera sina existensvillkor (människan som en biologisk ”organisation”, vilken determinerar vissa former av sociala relationer), kan också ses såsom varande i en utvecklingshistorisk process i vilken omvandlingen i nervsystemet – i synnerhet utvecklingen av hjärnbarken – möjliggör inget mindre än språket, med andra ord den symboliska ordningen, vilken är en specifikt mänsklig ordning (De Quiroga, A. P.: Texto y contexto en la producción de un esquema referencial. Algunas reflexiones sobre el proceso creador; pamflett – studiematerial på Escuela de Psiquiatría Social, Dr. Pichon Riviere. Buenos Aires: Ediciones Cinco, okänt årtal). Människan som subjekt växer fram ur konkreta existensvillkor, vilka inverkar i direkt eller indirekt form. Utifrån denna tankegång ses människan som ”emergent” och ”producent” med innebörden att hon dels har en ”modifierarrelation” i förhållande till naturen eller omgivningen, dels är något ”producerat” i bemärkelsen determinerad av den kontext hon växer fram ur.
Pichon är den förste psykoanalytiker som inkluderar kontexten - dock utan att närmare utveckla tanken. För honom var psykoanalys - utan att kontexten inkluderades - en omöjlig tanke (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).
I detta resonemang kan man skymta inslag av den dialektiska och historiska materialismens utgångspunkter, vilka spelar en viktig roll i Pichons tankevärld (och också kan återfinnas i den s k kulturalistiska skolan inom rysk marxistisk psykologi med namn som Vygotskij, Leontiev och Luria), nämligen att man måste skilja mellan de (lägre) psykiska funktioner hos människan, som är produkt av den biologiska utvecklingen, och de (högre), vilka determineras av den sociala och historiska kontexten (Rougier, H.: Confluencias del Pensamiento de Enrique Pichon Rivière y Liev Semiónovich Vygotski. Från Internet-sajten Espiral dialéctica). För att förstå människans högre psykiska processer (tänkande, språk etc) och deras utveckling är det nödvändigt att gå utanför organismens gränser och söka rötterna till dessa komplexa processer i tillägnandet av allmänmänskliga erfarenheter som ackumulerats under historiens och olika samhällsformationers lopp.
Själslivets problem framställs med andra ord utifrån nya premisser. Utgångspunkten utgörs av hypotesen att det existerar en dialektisk relation mellan individen/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resultatet av en praxis … . Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänskligt. Människan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig konstruktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan formas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som motor. (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).
Den mänskliga varelsen ses som en behovsvarelse, vars behov endast kan tillfredsställas via de relationer (eller den kontext) som också fungerar determinerande. När Pichon således använder begreppet ”behov” istället för ”drift” (med stora likheter mellan vad som kännetecknar drift och behov) impliceras därmed samtidigt en mer komplex (och föränderlig) verklighet - som dessutom blir alltmer komplex allteftersom livet förflyter. Ty behovsuppfattningen innebär här att när behov tillfredsställs, så omvandlas de. Och genom att behov omvandlas, omvandlas även individen/subjektet. I denna process konstitueras – och determineras – psyket.