Sammanfattning av texten ”El Hilandero. Un acercamiento a la teoría de Enrique Pichón-Rivière” av Héctor Alonso Ruiz Henao – Estudiante 5to semestre de Psicología-Funlam. Sammanfattningen gjord av Sören Lander.
Subjektiviteten som den ter sig inför gruppskeendet (och omvänt - som detta gruppskeende ter sig för subjektiviteten) har att göra med ett slags meningens eller innebördens logik. Subjektiviteten kan liknas vid en väv fabricerad av tusentals trådar av ett nästan odefinierbart oöverblickbart och samtidigt mycket skört material. ”Vävaren” (det vill säga var och en av oss) har i sin inre och yttre värld med sina ”trådar” bidragit till att ”väva” grupprealiteter. Utifrån denna gemensamma öppnade erfarenhet uppstår som resultat en gigantisk ”väv”. Vi ”ikläder” oss denna ”väv”. Vi lever, önskar, älskar, reproducerar vår tillvaro, fantiserar, blir vansinniga, drömmer etc i den. Dess logik är den ”klädnad” i vilken vi ”uppfinner” verkligheten såväl i vårt eget varande som i den relation vilken de gruppsliga förbindelserna utgör.
För Pichon-Rivière finns det ett subjekt som söker eller begär ett objekt. I detta individuella och gruppsliga fält sammanblandas och hoptvinnas subjekt och objekt i en dialektisk spiral. Denna relation medieras av begäret i och med att subjektet och i slutändan subjektiviteten (det vill säga det personliga, det för individen egna m m definitioner) inte kan förstås utanför den sociala kontext i vilken den definieras via gruppfenomenen. Subjektiviteten konstrueras i gruppen och gruppen i sin tur konstrueras av subjektiviteter.
Subjektivitetens närvaro i gruppsammanhang inkluderar på ett centralt sätt formandet av ett kritiskt medvetande hos den mänskliga samhälleliga varelse, vilken i takt med att hon omvandlas också omvandlar den värld hon lever i. Detta påstående förutsätter också att subjektet så att säga alltid befinner sig ”i situation” (med andra människor) i och med att varje människa väsentligen är en social varelse.
Subjektiviteten i gruppfenomenens skeende uppstår utifrån förbindelserna. Den mänskliga varelsen föds in i ett förbindelseskeende, vilket i bästa fall befinner sig i ett skede av väntan – med ett namn på den som man väntar ska födas samt med därtill hörande önskningar och förväntningar. Därför är det de mänskliga förbindelsernas skeende som upprätthåller vår socialisationsprocess, vår förlängda socialisationsprocess eller vårt införande i kulturens process.
Ovanstående utgör den ena kontextpolen i subjektivitetens konstituerande. Den andra utgörs för Pichon-Rivière av den moderna världen, vilken kännetecknas av sin förändringsbenägenhet. Det är i detta föränderliga samhälle den mänskliga varelsen bör konstruera en referensram eller ”apparat för att tänka verkligheten”, något som gör det möjligt att positionera sig och tillhöra ett symboliskt fält eget för den kultur och subkultur man fötts in i och definierar sig inom. Denna ”tankeapparat” eller detta referentiella schema gör det möjligt för oss att varsebli, särskilja, känna, organisera och ”operera” i verkligheten. Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess, i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi rör oss inom, konstruerar vi detta referentiella schema som skänker stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta världen. Om det inte hade den förmågan skulle vi störtas ned i ett tillstånd av gränslöshet, oöverblickbarhet och kaos.
Moderniteten karaktäriseras av förändring och därmed också av oundvikliga modifieringar av den referensram utifrån vilken vi betraktar verkligheten. På grund härav ser Pichon-Rivière subjektets ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att kunna konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förlust av detta dialektiska samspel leder till att referensramen – sättet att varsebli, särskilja och ”operera” i världen – antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesidigt omvandlande samspel med världen försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna gynnar framväxt av gamla ”spöken” som läggs över nuets sociala relationer.
I detta samhälle uppfattat som sociala signifikanters ”magma” (Castoriadis) urskiljer Pichon-Rivière olika fält eller områden. Han benämner dessa psykosocialt område (vilket har med individen att göra), sociodynamiskt område (som har med grupper att göra) samt institutionellt och samhälleligt område. Dessa områden möjliggör inte endast visualisering av de scenarior i vilka socialisationsprocessen institutionaliseras med målet att producera de subjektiviteter som blir dess konsekvens. De möjliggör också förståelse av de olika slags logik och därmed också metodologier, tekniker och interventionsverktyg som utövar inverkan på subjektiviterna.
Områdena ses som ömsesidigt påverkande varandra – som de stora förmedlarna av den sociala makrostrukturen – vid subjektivitetens konstituerande. Förbindelsen eller de förbindelseartade skeenden subjektet befinner sig i utgör aldrig ett isolerat element, utan ses alltid som uttryck för dessa successiva gruppsliga, institutionella och sociala områden.
Pichon-Rivière hävdar att likaväl som vi behöver ett konceptuellt schema eller system av idéer som ledstjärna i tillvaron är det också viktigt att detta system av idéer eller denna ”tankeapparat” fungerar som ett öppet system möjligt att modifiera. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den subjektiva referensramen. Dessa modifieringar av schemat innebär enligt Pichons synsätt dock inte att schemat i sig avvisas såsom varande felaktigt. Det handlar istället om modifieringar (nödvändiga för en aktiv anpassning till grupper och realiteter) som syftar till att önskningar och projekt man går med ska kunna bibehållas trots pågående förändringar i kontexten och de sammanhang man befinner sig inom.
Varje referentiellt schema är oundvikligen något som är typiskt för en viss kultur i en bestämd historisk-social situation. Som människa är man alltid ”sändebud” och emergent för det samhälle som såg en födas. Varje referentiellt schema är på samma gång gruppslig och individuell produktion. Det konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer samtidigt att man konstitueras som subjektivitet, vilken reproducerar och transformerar det samhälle i vilket man lever.
En bärande tanke hos Pichon-Rivière är begreppet ”omvandling”. Det handlar inte om att endast beskriva eller förklara verkligheten, utan också om att omvandla eller transformera den. Att omvandla implicerar här också att omvandlas.
Pichon ställer oss inför utmaningen att tänka oss som subjekt präglade av förändringar och insatta i ett samhälle också utsatt för ständiga modifieringar, vilket tvingar oss att tänka subjektet och samhället i ett tillstånd av skapande och föränderlighet. Han bevarar genom ett sådant perspektiv våra förutsättningar att vara skapande i och med att han inte kan se något system som stängt och producerat ”en gång för alla”. Alla system, subjekt, grupper, institutioner, teoretiska referensramar, ECRO:n etc är öppna för produktion av de innovationer, vilka samhället oundgängligen kommer att utsätta oss för utifrån sitt tillstånd av modernitet.
Det är viktigt att definiera att för Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur och något som kan upplevas i gruppfenomen. I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” hävdar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. ”Subjektet är inte bara ett subjekt som relaterar till andra. Det är också ett producerat subjekt. Det finns inget i subjektet som inte är resultat av interaktionen mellan individer och grupper”. Detta innebär att det inte existerar något i subjektet, som inte implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière konstituerandet av subjektiviteten i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något singulärt/individuellt, men samtidigt en emergent uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av. Subjektiviteten bevarar en relation som både producent och samtidigt producerad av dessa förbindelseskeenden. Pichon säger att:
Den kontrast som överraskar psykoanalytikern mest i utövandet av sin uppgift består i att upptäcka att vi med varje patient inte står inför en isolerad människa, utan inför ett sändebud; att förstå att individen som sådan inte bara är den främste aktören i ett drama, där klargörande söks genom analysen, utan också språkrör för en situation, vars protagonister är en social grupps medlemmar (hans familj), vilka han alltid varit anknuten till och inkorporerat i sin inre värld allt sedan livets första ögonblick. (Psicología de la vida cotidiana: La psicología social. Socialpsykologin.)
För Pichon konstitueras subjektiviteten i de förbindelsestrukturer denna genomträngs av och vars konceptualisering sker i termer av gruppsliga fenomen. Detta utgör människans enda möjlighet att strukturera sig med världen och den avviker från en sluten struktur i stil med Humpty Dumpty i ”Alice i Underlandet”. Pichon uppfattar subjektet i en dubbel dialektik: intrasystemisk och intersystemisk. Subjektiviteten är varken något endast inre eller något som uteslutande betingas av det yttre. Det pichonianska ECRO:s subjekt är ett subjekt, som uppfattas utifrån sin vertikalitet, men som ”decentreras” i förbindelsen, vilken talar bortom vertikaliteten och alltid produceras socialt i relation till en oundgänglig ”annan”.
Den subjektivitet Pichon-Rivière talar om utspelas i det inre och i det yttre. Denna subjektiva ”positionering” har att göra med just hans hälsouppfattning, vilken inplicerar ett tänkande subjekt.
Socialisationsprocessen ses av Pichon som en lång läroprocess, vilken ger utrymme till ”formulerandet” av ett referentiellt schema inom varje subjekt. Han benämner också detta schema ”apparat för att tänka verkligheten”. Detta koncept drar uppmärksamheten till en subjektiv struktur, vilken – som produkt av socialisationen – determinerar en subjektets omedvetna reproduktion av de sociala relationer som format strukturen ifråga.
Det ”referentiella schemat” pekar på reproduktionen av de existensvillkor subjektet genomlevt och även på situationer präglade av exploatering och underkastelse. Denna ”tankeapparat” tillåter oss att varsebli, särskilja, känna, organisera och ”operera” i verkligheten. Härur framväxer en aktiv subjektivitet, som också producerar de egna existensvillkoren. Den implicerar dels att subjektet på ett transformerande sätt tänker, känner och ”gör” sin kontext; dels åstadkommer denna aktiva omvandlande betingelse att den reproduktion människan gör av den sociala struktur, som skapat henne, aldrig blir ”bokstavlig”. Den reproduceras alltid – men med vissa smärre omvandlingar. Detta faktum får Pichon att tänka metaforen ”spiral” för att därigenom peka på att även om upprepningen eller reproduktionen ”förefaller lika, så är den det ändå inte”. Den yttre sociala strukturen åstadkommer (via de intermedierande områdena – se ovan) den subjektiva strukturen genom det referentiella schemat och härvid utgör förbindelsekonceptet den stora förmedlaren.
Det etimologiska ursprunget till ordet ”förbindelse” (vínculo på spanska) är ”bindning” (atadura på spanska). Troligtvis har Pichon valt detta ord för att beteckna den materiella betingelsen för vårt subjektiva konstituerande. De mänskliga förbindelserna utgör strukturer, som tillåter och effektiviserar ”bindningen” hos den varelse, vilken - öppen för världen och med ospecifika impulser - föds in i ett symboliskt fält, som utgör den historisk-sociala tids kultur som beskärts henne att leva inom.
Förbindelsen är den sinnes-, affekt- , tanke- och handlingspräglade struktur, som förenar och ”binder” oss till en annan varelse med vilken vi som subjekt identifierar oss. Identifikationen sker inte gentemot en bild utan snarare gentemot drag i en förbindelsestruktur som i sig inkluderar ”innebördsmodeller” av sinnes- , affekt- , tanke- och handlingskaraktär, vilka subjektet sedan reproducerar.
Förbindelsen fungerar intermedierande och möjliggör subjektets inträde i samhället och i gruppers symboliska fält. Därför är också förbindelsen en struktur med ”ansiktet” riktat såväl inåt som utåt. Subjektiviteten uppfattas i konsekvens med detta av Pichon-Rivière som en sannskyldig djungel av gruppförbindelser, vilka möjliggör såväl skeendet i gruppen som subjektiva upplevelser.
Förbindelsen är det speciella sätt
ett subjekt anknyter eller relaterar till
den andre eller de andra
och därvid skapande en struktur
som är specifik för varje situation
och ögonblick.