Av Ana Quiroga
Föreläsning 11 den 13 juli 1982
Från och med idag kommer vi att centrera analysen till vårt konceptuella, referentiella och operativa schemas ursprung och fundament … alltså till den åskådning Pichon-Rivière formulerar som ”socialpsykologi”.
Det är riktigt att karaktäriserandet av psykologin såsom social, analysen av Pichon-Rivières individ(subjekt)uppfattning (som alltså leder denne till ovannämnda karaktärisering och till att definiera psykologin som social) samt utvecklandet av denna teoretiska modells perspektiv och specifika ”optik”, har varit något genomgående för lektionerna såväl i år som förra året - och detta på grund av att de utgör något av en konstant i vår undervisningsuppgift. Idag kommer vi emellertid att på ett mer systematiskt sätt närma oss detta konceptuella, referentiella och operativa schemas genes och utveckling … och vi kommer att göra det i enlighet med vad som tidigare framhållits, nämligen genom att undersöka förhållandet mellan de historiska, sociala och kulturella omständigheter under vilka ett verk växer fram, och verket självt - som i detta fall utgörs av Pichon-Rivières tänkande. Vi kommer att söka utforska vilka tanke-, känslo- och handlingstendenser … och samhällssektorer denna teori gör sig till språkrör för; vilka behov och aspekter av samhällslivet som återspeglas i just denna teori … denna teori som idag utgör vårt studieobjekt; en ram eller ett stöd för vår delade läro-erfarenhet och ett verktyg för att kunna lösa vår uppgift.
Under tre lektioner har vi reflekterat över förhållandet mellan text och kontext i det freudianska verket. Vad har då hänt i denna analys? Vi har vare sig utvecklat eller fördjupat begreppen i och med att vi inte gjort någon analys av Freuds verk. Det är något som får anstå till senare under året. Vad vi gjort är att söka överensstämmelser mellan det mest signifikativa i Freuds tänkande och de tanke-, teoretiska och estetiska strömningar som gav näring åt psykoanalysen.
Varför fokusera på psykoanalysen? Och varför har vi gjort detta första närmande via psykoanalysen? Därför att psykoanalysen är ett av socialpsykologins fundament. Därför att Pichon-Rivière tar psykoanalysen till utgångspunkt för att med sina kliniska erfarenheter som grund nå fram till formulerandet av en socialpsykologi. Han polemiserar mot vissa essentiella punkter inom den psykoanalytiska teorin … och därvidlag kan man särskilt peka på att i socialpsykologin finns en annan underliggande människo- och verklighetsuppfattning, en annorlunda föreställning om individen (subjektet), historien och de sociala relationernas genes och inverkan än den som finns underliggande till det freudianska tänkandet. Emellertid kan den socialpsykologi vi arbetar med – alltså den socialpsykologi som utvecklats av Pichon-Rivière – inte förstås utanför den relationskontext som på samma gång utgör något grundläggande (för socialpsykologin) och en polemik med det psykoanalytiska tänkandet.
Vi kan fråga oss följande: om Pichon-Rivière uppfattar att det finns en psykologins enhetlighet … alltså det som Freud formulerar i ”Masspsykologi och jaganalys” (även Freud säger: ”i utvidgad – men helt korrekt – mening är varje psykologi social”), så kan man heller inte lägga fast en radikal skiljegräns mellan individual- och socialpsykologi; mellan en psykologi fokuserad på individuella processer och en annan psykologi fokuserad på kollektiva fenomen. Om Pichon understryker att socialpsykologin inte begränsas till att vara en psykologi för grupper eller en analys av de institutionella processerna eller av fenomen av samhällstyp, utan att den tvärtom utgör såväl en reflektion rörande individen (subjektet) och dennes uppträdande som att den ”äntrar” denne individ (subjekt) på fyra områden: det psykosociala (det som har med det intrasubjektiva att göra), det sociodynamiska eller gruppsliga (vilket är en av det intersubjektivas dimensioner), det institutionella och det samhälleliga … om nu Pichon-Rivière alltså uttrycker sig på det här sättet – varför talar han då om socialpsykologi och inte om psykologi helt enkelt? Jo, därför att han i realiteten befinner sig inne i en polemik … han håller med andra ord på att formulera sig polemiskt.
Dessa tankar - att börja tala om socialpsykologi - framträder mer frekvent i Pichon-Rivières texter från och med senare hälften av 50-talet … och han refererar till ”samtalsdeltagare”, varav han polemiserar med vissa och är överens med andra inom en tankeströmning som funnits redan före honom.
Vad betyder då detta? Att Pichon-Rivière utifrån sin uppfattning om individen (subjektet) - sin samhälleliga uppfattning om individen (subjektet) - ”skriver in sig” i en tankeströmning … nämligen den samhälleliga uppfattningen om subjektiviteten (formulerandet av individens (subjektets) sociala och historiska determinering), vilken utgjorde en begreppslig tendens, som började ”profilera sig” - och med sina föregångare i en människo- och historieuppfattning, som arbetades fram under andra hälften av 1800-talet och som såväl i början av som under resten av 1900-talet har en styrande inverkan på stora politiskt-samhälleliga rörelser … alltså djupgående och revolutionära förändringar i den samhälleliga och politiska organisationen, men som fortfarande under i synnerhet denna period – vi talar om 50-talet – antar spirande uttryck inom andra områden av människovetenskaperna.
Pichon-Rivière kommer att bli ett av språkrören för denna tanketendens inom psykologin. Han är dock inte det enda. Denna samhälleliga uppfattning om det subjektiva uttrycks inte på något entydigt sätt, utan får skiftande nyanser som har sin grund i olika uppfattningar, men hela tiden utifrån en föreställning som förenar – att det individuella (subjektiva) determineras av det samhälleliga. Vi stöter här på så olika teoretiker som George Herbert Mead (socialpsykologins ”fader” med en beteendepsykologisk inriktning) som utvecklar sitt arbete i USA där han myntar begreppet ”den generaliserade andre”, vilket löser upp ett visst epistemologiskt hinder inom analysen av förhållandet individ(subjekt)-grupp och individ-samhälle genom begreppet ”roll” … han är en av dem som bidragit mest till rollbegreppet. Och han inverkar mycket på Pichon-Rivières tänkande. En annan tänkare inom psykologins område, som ger uttryck för tanken om en social determinering av individen (subjektet) är Kurt Lewin. Vi möter också den teoretiker, som försöker länka samman dialektisk materialism och psykoanalys … ett företag som kostar Wilhelm Reich en smärtsam brytning med Freud. På samma linje vad gäller den samhälleliga individ(subjekt)uppfattningen befinner sig Erich Fromm; vidare en grupp franska analytiker bland vilka befinner sig Daniel Lagache och Hesnard. I USA är det Sullivan som ”öppnar” för uppfattningen socialpsykiatri. Bateson är den som utvecklar dubbelbindningsteorin (”den dubbla förbindelsen”), det vill säga han analyserar schizofrenins ”egna” tankeformer och deras förhållande till familjens kommunikationssätt. I Frankrike finns Politzer på samma linje. Även Igor Caruso söker en koppling mellan dialektisk materialism och psykoanalys.
Om vi går tillbaka till frågan – varför insisterar Pichon-Rivière på att benämna sina reflexioner kring individen (subjektet) och dennes beteende för ”socialpsykologi”? Det är här en polemik tar form. Så - med vilka personer och vilken strömning polemiserar Pichon?
Låt oss dock först placera in oss i Pichon-Rivières kontext! Vem var han? Han var en av det argentinska psykoanalytikersällskapets (APA) fyra grundare … det står alltså klart med vilka han polemiserade, nämligen med sina kamrater från den psykoanalytiska institutionen. Han polemiserar med en dominerande tankeströmning inom en institution där kleinianismen innehade hegemonin. (I senare föreläsningar ska vi söka förstå determinanterna bakom det kleinianska tänkandets dominans i Argentina.) Vi kan i vilket fall som helst dock förutsätta att psykoanalytikerutbildningen inledningsvis är freudiansk. Med andra världskriget förvandlas England och USA till psykoanalysens stora metropoler genom de psykoanalytiker som flyr från områden dominerade av nazisterna (ni kommer väl ihåg att Freud dör i London efter att Jones bett honom flytta dit). Men den som kommer att installera sig i England och hegemonisera den psykoanalytiska gruppen – även om hon under en lång period befinner sig i ständig polemik med Anna Freud – är Melanie Klein! Och utbildnings-, lärande- och institutionaliseringssättet i det argentinska psykoanalytikersällskapet (APA) – liksom kontakterna utåt – sker i förhållande till det engelska psykoanalytikersällskapet. Detta är en av orsakerna! En annan orsak är att Melanie Kleins bidrag möjliggjorde ett psykoanalytiskt ”äntrande” av psykosen, det vill säga en annan förståelse- och interventionsnivå. Och Pichon-Rivière var psykiater, arbetade på mentalsjukhus … han var en psykiater med psykoanalytisk skolning och det är med utgångspunkt häri han använder många av Melanie Kleins koncept.
Men med vem polemiserar han? Han polemiserar med denna tankeströmning – och bryter på sätt och vis med den. När Pichon-Rivière talar om socialpsykologi polemiserar han med dem som har sitt fokus på endast de intrapsykiska processerna och som därvid blockerar dessa från dialektiken, samspelet mellan intrasubjektivt och intersubjektivt - det vill säga det som framstår som inre dramatik och skeende i den inre världen - och de interaktiva processerna (detta förbindelsesamspel och samspel mellan individer (subjekt)). Man tar med andra ord inte hänsyn till hur interaktionen inverkar. (Pichon uppfattar den omedvetna fantasin som på sätt och vis den inre världens dramatik; som ett den inre världens strukturerande element, men dessutom som den inre världens berättelse eller uttryck … detta är en av Pichons många definitioner av den inre världen och den skiljer sig mycket från den kleinianska, vilken ser den omedvetna fantasin som driftens psykiska ekvivalent).
För Pichon är individen (subjektet) inte endast ett relaterande subjekt i vilket ”den andre” alltid är närvarande som objekt, modell, rival eller hjälpare. Om det låg till på det sättet skulle han inte befinna sig i polemik med psykoanalysen eftersom detta är just Freuds uppfattning. När Freud i ”Masspsykologi” säger att ”i vid bemärkelse är all psykologi social” och ”den andre är alltid närvarande i det psykiska livet” – och också pekar på ovanstående fyra psykiska ”platser” (objekt, modell, rival eller hjälpare) – så säger han inte endast att individen (subjektet) är relaterande; han pekar exempelvis också på att identifikationsprocesserna har en strukturerande funktion. Men Freud gjorde också en reservation för ett ”territorium” eller ett speciellt slag av situationer där driftstillfredsställelsen kan uppnås utan ”den andres” närvaro.n av Pichons många definitioner av den inre världen och denk Han benämner dessa processer - i vilka individen (subjektet), generellt uttryckt, tar sig själv till objekt - för ”narcissistiska”.
Min framställning här är dock mycket schematisk och rudimentär och polemiken kring narcissismen innehåller många fler nyanser. Jag kommer inte att gå närmare in på dessa. Vad man emellertid kan säga är att Pichon-Rivière i sin intensiva och fruktbara verksamhet inom psykosens område - och då i synnerhet schizofrenins – stötte på just de processer Bleuler benämnt ”autistiska” och Freud ”narcissistiska”. För Pichon finns dock även i denna uppenbarligen självtillräckliga narcissism (också i den inre upplösta världens uppenbara isolering) en bevarad förbindelse i den inre världen; ”den andre” finns alltså alltid närvarande som ett objekt, vilket i och för sig kan vara en fusionerad förbindelse eller en förbindelse, där individen (subjektet) inte helt skilt ut sig från ett objekt, som upplevs som omnipotent.
Sammanfattningsvis kan man säga att en av punkterna i Pichons polemik med de freudianska hypoteserna rör hypotesen om en objektlös period, alltså en period i vilken – utifrån det freudianska perspektivet – relationerna till och närvaron av ”den andre” inte skulle märkas, lämna spår eller inverka. Utifrån sina erfarenheter av psykoser och barnpsykologi kommer Pichon att hävda motsatsen, nämligen att de psykiska processerna växer fram ur och har sina förutsättningar i samspelet mellan en biologisk organisation (det vill säga en kropp och ett nervsystem) och en social erfarenhet som formmässigt determineras av den historiska och sociala organisation, vilken inverkar och är registrerbar på vissa nivåer redan under fosterstadiet. Ni kommer väl ihåg att när Pichon (utgående från Freuds koncept ”komplementära serier”) utarbetar principen om mångkausalitet som orsaksprincip för beteendet (se Not 3), så inkluderas det genotypiska (det vill säga det hereditära; det som organiserar sig i enlighet med individens (subjektets) genetiska struktur) och det fenotypiska (det som förvärvas tidigt under fosterstadiet; det som kan vara determinerat utifrån en förbindelserelation, som i det ögonblicket hanteras via en biologisk ”kod”) i den konstitutionella faktorn. Psyket har således som uppkomstvillkor denna dialektik mellan flera subjekt … detta samspel och den ömsesidiga determinering som sker i förbindelsen.
Förbindelsen – som interaktionsenhet – determineras i sin tur med utgångspunkt i de former familjeinteraktionsprocesserna tillsammans med de institutionella och (ytterst) samhälleliga processerna antar (se Not 4). Dessa sistnämnda konstituerar den symboliska ordningen, vilken är en specifikt mänsklig ordning – språkets ordning. Denna symboliska och historiska specifikt mänskliga ordning har sitt fundament i produktionsförhållandena, det vill säga i de relationer människorna upprättar med varandra och naturen utifrån sina behov för att materiellt kunna producera sin existens.
Genom att tala om behov och förbindelse – och genom att överge driftsuppfattningen – ”hierarkiserar” Pichon erfarenheterna med ”den andre” i konstituerandet av individen (subjektet). Vad gör han då genom att ge erfarenheterna med ”den andre” en grundläggande roll? Han pekar på relationens vikt och att det som bör analyseras inte endast är subjektets rörelse mot objektet (något som redan analyserats av psykoanalysen och Pichon ej tar avstånd från utan tvärtom använder; därför talar vi här om ett polemiskt ”beroendeförhållande” i vilket en tradition samtidigt såväl ”tas upp” som bearbetas – men den överges inte). Det är just utforskningarna inom psykosens fält (kanske de mest fruktbara som Pichon utförde) och kring insjuknandeprocessen samt sambandet mellan insjuknandeprocess och familjeinteraktion, som får honom att hierarkisera de interpersonella relationerna och betona interaktionens vikt. Det handlar följaktligen inte endast om subjektets rörelse mot objektet, utan också om den omvända rörelsen - objektets och ”den andres” rörelse mot subjektet och att detta objekt tenderar mot gratifikation eller frustration, något som också blir determinerande för förbindelsens och erfarenhetens kvalitet liksom för sätten att tolka verkligheten … och för hur den inre världen och formerna för dess inre dramatik kommer att se ut. När Pichon därför talar om förbindelsen säger han att man måste vara medveten om att det handlar om en dialektisk relation (och inte en linjär relation såsom objektrelationsuppfattningen formulerar). Pichon benämner denna dialektiska ömsesidigt determinerande relation för ”förbindelse”.
Genom att på detta sätt betona interaktionens vikt - samt den betydelse relationen till och erfarenheterna med ”den andre” och dennes handlingar har för framväxt av psykisk sjukdom eller den inre världens bildande – når Pichon-Rivière fram till den inte så vanliga hypotesen att individen (subjektet) är en historiskt och socialt determinerad emergent, vilken endast kan ”äntras” via de inre relationsnäten; som endast kan förstås utifrån de relationsnät i vilka individen konstitueras och formas som subjekt. Det är här viktigt att klargöra att när vi säger ”äntra” så bär det med sig innebörden av ”att förstå”, ty utifrån det pichonianska perspektivet kan man utföra ett arbete på individuell nivå i termer av en analys av ovanstående psykosociala dimension.
Är detta klart för er? Om det är så att ni inte förstår, så har jag tagit med mig en text av José Bleger åt er. I boken Psicología de la conducta (Beteendets psykologi) från 1963 talar han om förhållandet mellan individualpsykologi och socialpsykologi. Han säger där följande: ”Med individualpsykologin är det möjligt att studera sociala grupper och med socialpsykologin kan man studera individer. Om man exempelvis studerar grupper och samhällsnormer som härrörande från den individuella libidons öde, så studerar man samhällsfenomen med individualpsykologins metodologi, medan om man studerar en ensam individ utifrån dennes förbindelser och sociala erfarenheter (utifrån hur dessa assimilerats och organiserats som den egna personlighetens beteendemönster) använder man socialpsykologi. När vi säger att det inte finns två psykologier innebär det att psykologin alltid är social och att man studerar individer, grupper eller sociala normer. Individualpsykologin som metod – inte som undersökning av individer – är en abstraktion som helt bör tas bort från det vetenskapliga området”.
Ovanstående uttrycker uppenbarligen nivån på den polemik som råder vid den tiden. Ni känner till att Bleger var Pichon-Rivières mest framstående ”lärjunge”? Idag skulle kanske inte polemiken ta sig samma uttryck i och med att mycket vatten runnit under broarna och många positioner förändrats. Utifrån det arbete som gjorts på vår institution har vi avancerat i denna debatt på så sätt att vi idag inte ställer individualpsykologi och socialpsykologi mot varandra. Vi inser snarare att en uppfattning om individen (subjektet) som definierar denne som socialt och historiskt determinerad utgör grunden för en dialektisk och materialistisk psykologi - och detta i motsats till en föreställning om individen (subjektet) som ”abstraherar” denne från sina konkreta bestämningar, det vill säga de determinanter som ges av samspelet mellan den biologiska och den sociala ordningen. En uppfattning om individen (subjektet), som, även om den skulle stödja sig på materialistisk grund, inte ”äntrar” denne i sina grundläggande existensvillkor som producent av sitt materiella liv - som inte ”äntrar” denne i egenskap av ”ankomstpunkt” i historien; som inte ser denne som syntes och ”knutpunkt” för mycket komplexa sociala relationer - kommer att följa en metafysiskt förvrängd väg. (Eller frågan borde kanske snarare än att formuleras som individualpsykologi versus socialpsykologi formuleras som dialektisk-materialistisk uppfattning versus metafysisk uppfattning). Varför metafysiskt ”förvrängd”? Därför att den inte utgår från den konkreta människan och hennes konkreta existensvillkor.
Det faktum att Pichon-Rivières kliniska upptäckter leder honom till att ”hierarkisera” individens (subjektets) situation (”människan i situationen), erfarenhet och konkreta existensvillkor (villkor som determinerar, ”märker” individen och formas av dennes erfarenheter) gör att hans tänkande och den socialpsykologi vår Skola formulerar ”skrivs in” i en verksamhet som kan benämnas ”kritik av vardagslivet”.
Vad vill vi uttrycka när vi säger ”kritik av vardagslivet”? Kritik utgör här en objektiv vetenskaplig analys av de sätt människor förhåller sig till varandra och till sina behov under ett bestämt historiskt tidsskede.
En annan möjlig definition av ”kritik av vardagslivet” är analys av de mänskliga behovens samhälleliga öde, de konkreta former de sociala relationerna antar i våra omedelbara erfarenheter och hur vi upplever den sociala infrastruktur som determinerar oss.
Ytterligare ett sätt att karaktärisera kritiken av vardagslivet är analys av samspelet behov-tillfredsställelse i den samhälleliga organisationen och därefter analys av samspelet behov-tillfredsställelse i förbindelsens inre. I förbindelsen kan inte så mycket annorlunda saker utspelas än sådana som determineras samhälleligt i och med att familjerelationer och interpersonella relationer är ytstrukturella i förhållande till de mer generella produktionsrelationerna … de determineras alltså utifrån produktionsförhållandena.
De här olika sätten att karaktärisera kritiken av vardagslivet kan ytterligare vidgas och vi kommer att göra så när vi mer specifikt kommer in på temat … i vilket fall som helst ville jag visa er att det pichonianska konceptuella schemat ”skrivs in” i den tankeströmning … den analys- och kritikuppgift som öppnas av den historiska materialismen, men i vilken exempelvis också psykoanalysen ”skrivs in” (fastän med allvarliga avvikelser vad gäller perspektiv och ideologi). Varför? Därför att psykoanalysen analyserar de medvetna och omedvetna processernas dialektik … och med utgångspunkt häri individens (subjektets) konkreta erfarenhetsformer; härvid analyseras också bortträngningens dynamik, kreativitetens processer etc.
Pichon-Rivière skriver också mer medvetet in sig i kritiken av det vardagliga … på grund av att han gör den explicit och talar om att ”komma under skinnet” på verkligheten för att se vad som finns därbakom … Surrealismen finns här med som en estetisk strömning, vilken i grund och botten utforskar sambanden mellan tanke-, upptäckar-, uttrycks- och skapandeprocesser och de sociala relationerna. Det är dessa (surrealister) som säger att i vår samhällsorganisation är mäns och kvinnors kreativa potential fullständigt undertryckt i och med att möjligheten till tänkande och fantasi samt den fria ”lek” mellan reellt och imaginärt, som vi förra veckan konstaterade vara något essentiellt för kreativiteten, här tenderar att neutraliseras. Och surrealisterna myntar ett uttryck som åter kommer till heders under Maj 1968 i Paris: ”Fantasin till makten!” … det vill säga låt fantasin styra och frigöra tankeformer, vilket också frigör olika sensibilitetsformer.
Till en början är surrealismen nära kopplad till den anarkisk-individualistiska rörelsen dadaism, men kommer senare via inre splittringar att betona samhällsmedvetandet. Dadaismen som fenomen dyker upp i Zürich mitt under kriget. Dada-rörelsen vill söka sig mot det ursprungliga och använder sig därför av jollrandet ”da da” … som ett slags förintande av den tidigare kulturen för att kunna börja om på nytt. Surrealismen fortsätter dock inte på den linjen, utan bryter med den och knyter delvis an till ett avancerat tänkande kring samhället. I och med att den växer fram från cirka 1918-20 kommer den att ”processa” intryck från den ryska revolutionen … en samhällsmedvetenhet växer med andra ord fram hos surrealismens stora maestros – och främst då hos André Breton.
När jag således talar om den historiska och dialektiska materialismen (alltså en teori om historien och de sociala organisationerna, en människo- och verklighetsuppfattning, en kunskapsteori och en metod för verklighetsanalys), om psykoanalysen (som teori om de omedvetna processerna) och om surrealismen (som estetisk strömning) återger jag de viktigaste grunderna för Pichon-Rivières konceptuella schema. De är dock inte de enda i och med att vi – som nyss nämnts - också skulle behöva inkludera Meads socialpsykologi, som bidrar med grundläggande element för en förståelse av hur den inre världen konstitueras genom internalisering av det interagerande nät i vilket individen (subjektet) får sina erfarenheter. Med andra ord kommer Pichon-Rivière att ”syntetisera” den av psykoanalysen utvecklade uppfattningen om den inre världen … och han ”processar” den i ljuset av dels vad han kommit fram till i sin egen praktik, dels via George H. Meads teoretiska bidrag.
Även Lewins fältteori, vilken hävdar att beteendet utgör en fältfunktion (och ”fält” innebär en ömsesidigt beroende totalitet; ett system), ger Pichon-Rivière ett mycket värdefullt teoretiskt verktyg för att kunna analysera förhållandet mellan familjestruktur och insjuknandeprocess - ty Pichon säger att sjukdomen är ett förbindelsesystems emergent. Och här kan man på sätt och vis uppfatta influenser från Lewins utsaga: ”Beteendet är en fältfunktion”. När Lewin säger så innebär det endast att beteendet kan förstås i förhållande till detta fält - men när Pichon-Rivière säger att ”psykisk sjukdom utgör emergenten”, så formulerar han dels orsaksrelationer … men också hur den analyskontext bör vara inom vilken insjuknandeprocessen kan dechiffreras … och senare också den analyskontext inom vilken varje beteende bör dechiffreras.
Vi har här alltså mycket kortfattat pekat på några grundläggande aspekter i Pichon-Rivières ECRO och dess rötter i olika filosofiska, sociologiska, psykologiska, estetiska etc strömningar under hans tid. Detta fungerar också som presentation av vårt tema. Vi ska nu inleda en analys av Pichon-Rivières konkreta erfarenheter … hans kulturella, historiska, politiska, sociala och familjerelaterade kontext samt hans teoretiska bearbetningar. Med andra ord – hur uppkommer detta ECRO? Varför säger Pichon att tankens väg - eller reflexionerna över ett tänkande - nödvändigtvis är självbiografisk … och att analysen av ett ECRO på sätt och vis alltid är självbiografisk i och med att nycklarna till upptäckarprocessen alltid finns i upphovsmannen inre värld (Not 20)? När han säger ”inre värld” säger han också ”upplevda erfarenheter” … erfarenheter som processats i det speciella ”kartotek” vilket utgör skeendet på den inre världens nivå.
Pichon-Rivière föddes i Génève den 25 juni 1907 i slutet av den period som kallas la belle epoque. Jag vet inte om någon av er har sett Viscontis film ”Döden i Venedig” … där visas fram den period under vilken en hel historisk epok börjar vittra sönder och en helt annorlunda ny tar sin början. Pichon föds i Schweiz, men han är son till franska föräldrar som genom tillfälligheter kommit att hamna i Schweiz. Såväl Pichons fars som mors familjer tillhörde storbourgeoisien i Lyon, en mycket viktig stad i Frankrike.
Vilka var då släkten Pichon? I allmänhet var dess manliga medlemmar intellektuella och diplomater. Den utrikesminister i Frankrike, som undertecknar Versaillesfördraget, var en Pichon … en av Enrique Pichon-Rivières farbröder. Edouard Pichon, en mycket känd fransk psykoanalytiker, som begår självmord när nazisterna tågar in i Paris, var också farbror till Enrique. Medlemmarna av släkten Rivière var textilföretagare … deras sociala position hörde alltså samman med textilindustrin. Sistnämnda faktum är inte utan betydelse, utan har att göra med att man sedan kommer att dyka upp här i Argentina.
Pichons far, Alphonse Pichon, börjar på militärakademin Saint-Cyr, men blir utkastad därifrån på grund av sina socialistiska idéer. Han åker till England och inriktar sig på vissa av textilindustrins nya landvinningar. Familjens kulturella nivå var mycket hög. Fadern representerade tvivelsutan det mest moderna inom tänkandets och politikens område – socialismen. På det estetiska området är han exempelvis den som förmedlar sin stora kärlek till den franske poeten Rimbaud – och Pichon citerar just denne i sin ”Prolog” (från El Proceso Grupal – ”Grupprocessen”) – och Conde de Lautréamont, som har så stor betydelse för Pichon. Kommer ni ihåg vad detta med hjälteidentifikation var? Conde de Lautréamont är en av Pichons hjälteidentifikationsfigurer (Not 21). Han uppfattar Conde de Lautréamontes verk ”Maldorors sånger” som ett av de verk som klarast uppenbarar de omedvetna processerna.
Det fanns många identifikationselement; Conde de Lautréamont var son till fransmän. Han föds i Montevideo, upplever Montevideos belägring och dör i Frankrike. Hans liv formar en märklig cirkularitet i och med att han får sina första erfarenheter i den förfärliga situation som Montevideos belägring innebar … och i staden Montevideo fanns också Garibaldi - Conde de Lautréamont (Isidoro Ducasse) dör 24 år senare i Paris i just det ögonblick Garibaldi kommer till staden. Med andra ord kom Lautréamonts såväl början som slut att ”märkas” av den märkliga historiska figuren Garibaldi.
Om vi nu återvänder till Pichon-Rivière fanns det å ena sidan influenser från Rimbaud, å andra sidan kom hela den klassiska franska kulturen från modern och hennes stora kunskaper. Pichon berättar att modern ur minnet kunde recitera Racine, Corneille etc. 1911 – när Pichon var 4 år – emigrerar familjen till Amerika. Och här finns ett mysterium! Varför lämnar detta par med sina barn Europa?
Länderna i Amerika hade under denna tidsepok en mystisk innebörd för människor. För emigranter från de fattigaste klasserna innebar Amerika möjligheter till arbete. Pichons familj innehade vid denna tid en ansenlig förmögenhet … men man får också intrycket att den nya kontinenten framträdde som ett ”utrymme” att erövra genom att man där kunde genomföra projekt som vore omöjliga i Europa. Jag vet inte om ni känner till att många socialistiska samhällen sökte slå rot i norra Chaco och södra Paraguay. Just en bok av en av vår skolas lärare Gladys Adamson - ”Indianer och immigranter”, som återberättar hennes fars liv – handlar om en socialistisk grupp, vilken söker grunda ett socialistiskt samhälle i norra Chaco; den faller senare sönder och inlemmas i andra delar av samhället. Marcelo Pichon-Rivière (en av Pichons söner/övers anm) tog del i hennes arbete just för att han upptäckte att det mellan den historia Gladys far (då fortfarande i livet) berättade och det han hört från sin egen far, Enrique, fanns reella överensstämmelser även om dessa två personers liv i övrigt skilde sig åt.
Pichons far tycks alltid ha haft fantasier om att emigrera till Afrika; nu kom han att ägna sig åt bomullsodling och upplever flera misslyckanden. Man flyttar även i det inre av landet … och dessa flyttningar tar sin ände i Goya (Corrientes). Familjen förlorar i status och det sker alltså ett slags deklassering.
Ett annat element som inverkar på Pichons liv är den ständiga skuggan av en familjehemlighet – han fick aldrig veta varför man lämnade Lyon och varför man väljer att flytta till Amerika. Ytterligare en familjehemlighet utgörs av förtigandet av det faktum att fadern gift om sig med systern till sin första fru och att Pichons syskon – som konsekvens därav – var halvsyskon och han i sin tur sina föräldrars enda barn. Och här stöter vi återigen på en familjekonstellation med en mycket kärleksfull överbeskyddande mor och en tillåtande far, som har en intensiv och stimulerande förbindelse till sonen. Pichon berättar att han arbetade ihop med fadern. Detta är ytterligare en viktig erfarenhet! Pichon går mycket tidigt in i produktionen … vid 6 års ålder arbetade han med jorden och vid 8 års ålder sålde han tofflor tillsammans med fadern. Men han var också ute och jagade och fiskade med fadern i en förbindelse, som var mycket tyst … kommunikationen dem emellan utvecklades alltså inte precis genom långa dialoger. Det fanns dock en intensiv förbindelse dem emellan och det så pass mycket att när Pichon bodde i Goya och en ambulerande cirkus kom dit – det var den sort som var vanlig i byarna (Pichon erinrade sig alltid med stort nöje att den hette ”Bröderna Brothers”) – så tänkte han sig att rymma med cirkusen. Han sa inget, men hade redan förberett allt och skulle ge sig iväg på natten. När han skulle sätta planen i verket sprang han på fadern som satt vid dörren. Denne frågade: ”Och vart ska du, Enrique?”. Fadern var helt medveten om att sonen skulle vilja ge sig iväg … han kände honom och hans äventyrliga sinnelag. Pichon svarade att han skulle ta en promenad i trädgården och vände tillbaka.
Vi kommer här att möta ett första svar på några frågeställningar, som berör Pichon-Rivières livserfarenheter och verk. Utifrån hans upplevelser och det slags familjerelationer som uppstår när det finns en hemlighet … vad händer egentligen när det finns en familjehemlighet? Det uppstår zoner av tystnad, missförstånd och saker som är underförstådda. Kom ihåg att Pichon var utesluten från denna hemlighet … och detta kommer att ”kvalificera” honom till att bli ett ”språkrör” beträffande vissa aspekter av familjesituationen. Vissa hypoteser kan också ställas om varför familjesituationen omvandlas till ”privilegierat” kunskapsobjekt för honom. Kommer ni ihåg att vi frågade oss varför någon avgränsar ett visst kunskapsobjekt? Här skulle vi alltså ha ett svar; hur pass sensibel (utifrån sina behov) var Pichon alltså för att uppfatta sambanden mellan familjestruktur, familjedynamik och beteende?
Å andra sidan – om man ser det hela ur teoretisk synvinkel – hade familjen (som organisation och institution) redan konstituerats som kunskapsobjekt utifrån Morgans antropologi, Engels historieteori, Freuds psykoanalys och Lautréamonts poesi samt surrealismen, vilken också ägnade sig åt att utforska familjen. Kunskapen om familjeorganisationen lämnar här mytstadiet för att gradvis uppnå en vetenskaplig och objektiv karaktär. Man ställer alltså frågor kring familjen. Den ifrågasätts och analyseras.
I Vicente Zito Lemas intervjubok Conversaciones con Pichon-Rivière (Samtal med Pichon-Rivière) säger Pichon att hans forskning (hans ”uppgift”) riktar in sig på att få kunskaper om människan, men framförallt om sorgen. Onekligen är det så att hans kliniska arbete och psykoanalytiska skolning fick honom att med särskilt intresse analysera vilken roll förluster och berövanden spelade i insjuknandeprocessen. För att förstå språkrörets vertikalitet – tyngden av de erfarenheter, vilka får språkröret att reagera inför vissa fenomen, att vara känslig för händelser som inte uppfattas av andra och att kunna föra samman (associera) sådant som dittills varit åtskilt (dissocierat) – är det här dock viktigt att dra sig till minnes att Pichon-Rivière var en mycket depressiv person, som tycks ha tagit på sig eller blivit mycket märkt av de successiva uppbrotten (ty efter Goya far han till Rosario, återvänder sedan till Goya och kommer så till Buenos Aires för att definitivt kvarstanna).
Vad innebär dessa successiva uppbrott? De innebär förlust av förbindelser … och de innebär attack mot identiteten. Det är inte en slump att Pichon blir den som undersöker på vilket sätt hemtrakten eller boendeorten ”skrivs in” i den inre världen … det vill säga det sätt på vilket landskapet och de materiella objekten utgör ”underlag” för projicerade jag-aspekter eller förbindelser … eller, annorlunda uttryckt, att de väcker till liv förbindelser, förbindelseögonblick - och med utgångspunkt häri en nostalgi i förhållande till hemtrakten eller boplatsen samt den smärta det innebär att förlora den. Varför? Därför att förlora hemtrakten (eller hur man nu väljer att benämna den – hábitat, el pago, querencia) är att förlora delar av sin historia … att förlora delar av oss själva och vår identitet. Denna känsla av nostalgi har särskilt beskrivits i ett verk som heter Gris de ausencia (författare Roberto Cossa; titeln översatt till svenska ”Frånvarons gråhet”). Det handlar således inte bara om förlusten av en fysisk plats, utan även om en förlust av förbindelser, ett socialt ”rum” och sig själv.
Pichon-Rivière understryker i ovannämnda ”Prolog” att hans barndom blev märkt av kontrasten mellan två kulturer: den franska med en europeisk livsstil (medborgare) och guaraní-kulturen. Vid den här tiden framlevde guaraní-samhällena sitt liv under mycket prekära förhållanden; även Pichons familjs förhållanden var mycket prekära … familjen förändras radikalt och installerar sig i ett landskap som vid den här tiden är ogästvänligt, nästan vilt, och ägnar sig åt jordbruksproduktion varvid man kontrakterar en guaraní-stam som arbetskraft. Och det är där Pichon – för att finna en plats och för att kunna anpassa sig integrativt – ”smälter” dessa två kulturer, som i sig representerar två människo- och verklighetsuppfattningar … två mycket olika sätt att tolka erfarenheter och verklighet … två historier. Låt oss komma ihåg arvet från den rationalism som finns i det franska tänkandet … låt oss tänka på cartesianismen! En verklighetsuppfattning är Frankrike och den franska kulturen … vid den här tiden ett imperium på nedgång, men ändå ett imperium som bibehöll en kulturell hegemoni i Västerlandet; en annan är ett folk som genom myter, legender och magiskt tänkande hade bearbetat eller skulle komma att bearbeta smärtan över att ha underkastats de spanska erövrarna … och i denna bearbetning uppstår myter och legender som uppnår extraordinär lyrisk kvalitet. (Kanske var detta en beröringspunkt – det kvalitativa i de två kulturernas poetiska tänkande). Närvarande var här sorg, nostalgi och död. Pichon säger att död, smärta och galenskap alltid närvarar som teman i guaraní-kulturen med sina legender … likaså en enkel och direkt relation till naturen och möjligheten – karaktäristiskt för detta tänkande – att låta det som är kusligt, skräckinjagande och hemskt (se här den tanke Freud formulerar som ”det kusliga”!) bli till sin negation genom att genomgå en metamorfos … varvid det kusliga omvandlas till det fantastiska. Det är mycket troligt att denna form av tänkande kom att fascinera Pichon-Rivière mot bakgrund av hans egen känslighet för förluster och det egna behovet att genom skapande bearbeta den rotlöshet, smärta och det sammantagna lidande som han föreföll göra sig till språkrör för.
Jag nämnde för er att Pichon-Rivière - för att kunna anpassa sig - var tvungen att utveckla en integrationsprocess som vid första anblicken tycks motstridig … i denna process hade han dock ett mycket speciellt stöd i föräldrarna, vilka var två sinsemellan mycket olika identifikationsfigurer, men också med många drag gemensamma.
Man bodde tillsammans med indianer (ett urbefolkningssamhälle) och Pichon erinrar sig deras vänlighet, stora arbetsförmåga och tapperhet i strid. Men man bodde bland indianer i ett område och under en tid när det fortfarande förekom indianräder. Kom ihåg att i denna del av Chaco förekom den sista indianräden 1918 … dessutom var detta en tid när de allmänna föreställningarna pekade ut indianen som mördare, våldtäktsman och dagdrivare. Vid den här tiden var också det förhärskande talesättet: ”Den bästa indianen är en död indian”.
Som Kurt Lewin visat med sin forskning i USA har barn inte rasistiska fördomar från början. Dessa inkorporeras under socialisationsprocessen och förmedlas till dem som gruppvärderingar – som förakt eller rädsla för en annorlunda grupp människor. Pichon fascinerades av guaraní-indianerna och enligt vad han berättade för mig om sin ”familjeroman” (den fantasi barnet utvecklar kring vilka som är dess verkliga föräldrar - ty i den fantasin är det inte de verkliga föräldrarna som är de riktiga föräldrarna) var han son till en guaraní-hövding. Vad betyder då detta? Att hans föräldrar inte inympade fördomar (om indianer) hos honom på grund av att de inte hade sådana … dessutom hade de kanske också möjlighet att - utifrån sin belägenhet som immigranter - identifiera sig med detta marginella samhälle. Och åtminstone ur denna synvinkel förhindrade de inte Pichons läroprocess och möjligheter att integrera två världar. Att med andra ord tillhöra en familj, som aktivt bekämpade fördomarna i ett fördomsfullt samhälle, identifiera sig med föräldrafigurerna och den fria relation dessa hade med urbefolkningssamhället, tillät Pichon att utveckla en fri attityd och ett icke-fördomsfullt, icke-stereotypt tänkande, vilket kommer att underlätta en speciell öppning gentemot en annan utesluten minoritet … en annan ”förvarare” för olika sociala gruppers fantasier – den psykiskt sjuke. Denna fördomsfria och fria attityd är vad som gör det möjligt för Pichon att närma sig den psykiskt sjuke i och med att just en sådan attityd har mycket gemensamt med vad som skulle kunna kallas en psykologisk attityd. Och det är med utgångspunkt häri han kan analysera vilken roll fördomar, uteslutning och massiv deponering spelar i relationen mellan en individ (subjekt) etiketterad som psykiskt sjuk och dennes kontext.
Genom att således (utifrån aktiv anpassning och ett lärande) kunna lösa kravet på anpassning – detta kontrast- och motsatsfyllda samspel mellan två kulturer – utvecklar Pichon-Rivière det vi under andra lektioner benämnt ”divergerande tänkande”. Och vad innebär det? Jo, ett tänkande som bryter upp stereotyper och tenderar att föra samman (associera) det som är åtskilt (dissocierat); ett tänkande som värdesätter kontraster och som ”leker” med det heterogena; som gör det möjligt att upptäcka knutpunkter och samband som till synes inte existerar … och detta har mycket att göra med det psykoanalytiska tänkandet och surrealismen – att kunna etablera eller upptäcka samband eller knutpunkter som vid ett första ögonkast inte är synliga.
Att integrera det heterogena och få det divergerande att konvergera – vilket Pichon upptäckte och utvecklade till anpassningsstil – omvandlas hos honom senare till en tankemetod, som finner sin mest långtgående formulering i den dialektiska metodens strikta form. Och utifrån denna konvergens mellan en tillägnad adaptiv attityd (men då tillägnad som instrument och svar på en mycket krävande verklighet), mellan flerfaldiga kontrasterande och motsägelsefyllda erfarenheter och en vetenskaplig analysmetod av verkligheten (som utsäger att verkligheten är motsägande och att motsättningen finns inneboende i alla företeelsers väsen liksom i det mänskliga tänkandet) utvecklar Pichon-Rivière en arbetsteknik - det vill säga ett sätt att lära - som baseras på och värderar just kontraster, motsatsförhållanden samt heterogena erfarenheter, bidrag och uttolkningar av det reella … en teknik som vi använder oss av idag och om vilken jag ställer följande fråga till er: Vad annat finns underliggande till vår teknik än denna - som modalitet uppfattade - grupplärandeuppfattning?!
Noter:
(20) Ana Quiroga anknyter till vad Pichon-Rivière säger i sin prolog till El Proceso Grupal (Grupprocessen):
Syftet med denna prolog är att förtydliga vissa aspekter av mitt referentiella schema genom att utforska dess ursprung och historia. Härvid söks den inre överensstämmelsen i ett arbete, vilket - med dessa texter innehållande olika teman och fokus - uppvisar skilda moment vad beträffar dess teoretiska utarbetande.
Som krönika över tankens vägar är den nödvändigtvis självbiografisk i och med att en författares referentiella schema har sin struktur inte enbart beroende på hur det begreppsligt organiserats. Det vidmakthålls av - och har samtidigt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upplevd erfarenhet. Genom dessa erfarenheter konstruerar forskaren sin inre värld, vilken - innehållande personer, platser och förbindelser - genom en skapande process i sin egen takt uttrycks i form av den strategi som ligger bakom upptäckten.
(21) Isidore Ducasse, självutnämnd greve av Lautréamont, dog som tjugofyraåring under belägringen av Paris 1870. Hans postuma berömmelse vilar främst på Maldorors Sånger, ett grymt och hallucinatoriskt mästerverk från 1869 där kolsvart galghumor blandas med skräcksyner och isande tankeklarhet. Romanen sände chockvågor genom det litterära etablissemanget, flyttade fram modernismens frontlinjer, och mer än 130 år senare angriper den fortfarande läsaren med oförminskad styrka (från baksidestexten till Lautréamont: Maldoror, samlade verk, Alastor Press. Malmö 2001).
