Anxiety emerges when the first signs of change begin to surface. Change can occur in any environment. However, its structure is shaped by society, which simultaneously creates the necessary conditions for that change.
There is a significant difference between crisis and change. The latter is gradually planned in the form of an ideology. When it encompasses the entire social structure, it aims to exert influence on the widest possible scale. It can be observed within our professional field and is then related to all types of adjustment disorders. When communication systems experience disruption, the individual (the subject) finds themselves in situations marked by increasing isolation and disintegration. In such cases, it is also possible to observe the collective pathological phenomenon—anomie—as described by Durkheim. It is characterized on both the individual and societal level by disintegration, fragmentation, and division. Thus, we encounter a fragmented society made up of fragmented individuals.
Revolutionary movements can serve as expressions of change. If they manage to adopt a truly authentic role, individuals (subjects) soon begin to emerge from various scientific and political domains, taking on an opposing role and representing resistance to change, with the aim of maintaining the existing structure and thereby preventing transformation. Advocates or leaders of change assume the task of planning that change, which is continually hindered by institutionalized or non-institutionalized structures—in the form of certain pressure groups that assign themselves the role of guardians of the status quo. These groups personify the resistance. They are clear expressions of a reaction driven by much larger and more numerous groups with international reach. The goal is to obstruct change and preserve the previously stereotyped situation.
A crisis arises when disintegration primarily affects the ruling class and dominant groups—financial or imperialist—whose objective is control over the economy, and who come into conflict with one another. The fragmentation within the ruling groups—who fight each other using their entire information apparatus—creates the crisis situation.
Both resistance to change and change itself are subjects of planning. History can also be perceived as a continuous struggle between these two perspectives. This applies to both societal and individual history.
On an individual level, crisis situations occur more frequently than those characterized by change. However, they can both be anticipated and prepared for. Crises trigger states of anxiety in the individual and also initiate the zigzagging, personality-developing movement that accompanies every step forward—until the change has taken shape as a definitive situation. This means becoming an actively adapted and engaged human being who has found their place. The individual (subject) thus establishes a dialectical relationship with the world and transforms its phenomena from things-in-themselves into things-for-themselves. To the extent that the individual transforms themself—through this permanent, spiraling praxis—they also transform their surroundings.
The English poet John Donne, born in 1572, expressed the following about this indissoluble relationship and relentless interplay between the human being and her surroundings
No man is an island, entire of itself;
every man is a piece of the continent, a part of the main;
if a clod be washed away by the sea, Europe is the less,
as well as if a promontory were, as well as if a manor of thy friend's or of thine own were;
any man's death diminishes me, because I am involved in mankind;
and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.
John Donne: Devotions upon Emergent Occasions (1624), Meditation XVII.
Uttrycken för förändringsmotstånd har till syfte att utplåna källorna till den ångest varje förändring för med sig. Såväl individ som samhälle bör möta de två primära former av rädsla som åstadkommer en grundläggande existentiell störning: rädslan för förlust av redan etablerade strukturer - i människans inre - och rädslan för att förlora förmågan att anpassa sig till de i den sociala omgivningen föreskrivna normerna. Förändringen implicerar i sig en förlust och genererar - till och med institutionaliserar - starka osäkerhetskänslor, vilka utmanar eller ökar isoleringen och ensamheten - och detta huvudsakligen på grund av att man förlorat känslan av att tillhöra en stabil social grupp.
Den andra formen av rädsla som också finns närvarande är rädslan för attack. Den beror på det faktum att individen har lämnat sin tidigare stereotypi, utan att vara tillräckligt rustad för att kunna försvara sig mot de faror han föreställer sig finns i den nya situationen. Denna i vår kultur så allvarliga konflikt framkallar passivitet och marginalisering. Undan för undan har annars det mänskliga och samhälleliga arbetet omvandlats till en skapelse i vilken en grupp människor förenats i en stor ansträngning för att genom sina samlade kunskaper och med varandra som sporre åstadkomma en produktivitetsnivå vilken går långt utöver vad varje gruppmedlems enskilda insats i sig betingar.
Ett typiskt exempel på revolutionerande förändring utgör Sigmund Freud. Som operativ förvaltare av den romantiska litterära traditionen mottar han som författare Goethepriset. I egenskap av förändringsagent inom psykologin revolutionerar han sin epoks moral och skakar om den viktorianska etikens grundvalar. Han ger upphov till ett nytt sätt att förstå människan, vilken härigenom omfattas historiskt i hela sitt djup. Freuds inflytande kan spåras inom alla kunskapens och konstens områden. Parallellt och påverkade av honom utvecklas litterära strömningar som fullständigt förändrar dialogen med det estetiska objektet. Sålunda växer i Zürich dadaismen fram genom en psykoanalytisk maieutik (maieutik=en mästares förmåga att hos sin lärjunge belysa dennes ännu ej formulerade uppfattningar /övers anm.). Som ett litet barn, vilket till en början endast kan säga "Da-Da", växer den undan för undan och med vissa namnförändringar fram tills att den kulminerar i surrealismen som ideologisk strömning - om den nu kan benämnas så - vilken slutgiltigt kommer att sätta det psykoanalytiska inflytandets stämpel på det konstnärliga vetandets område. Genom att integreras med denna moderna attityd får dagens värld också ett nytt utseende.
Freud framkallar en total förändring i bilden av människan. Han lyfter fram de dolda och förflutna element, som fungerar betingande på beteendet, och gör dessa begripliga genom att avslöja den mänskliga naturens underjordiska aspekter. Liksom den stora freudianska skapelsen domineras även surrealismen av drömelementen, vilka utgör symboliska uttryck för människans fantasi och för poetiskt skapande.
Varje skapande genis verk - i egenskap av förändringsagent - möts av motstånd och upplevs som revolutionärt. Därför brukar inte heller konstverket genast bli förstått och accepterat i och med att det visar fram den verkliga bilden av människan samtidigt som det förstör den dittillsvarande förvrängda - och efter formella normer anpassade - bild som hon haft av sig själv och sin värld.
(1965)