Intervjuare: Luis Hessel
Syftet med denna text är att få kunskap om vissa aspekter av det arbete som Dr Angel Fiasché utförde på Maimonides-sjukhuset i Brooklyn, New York, under åren 1970 och 1971. Detta var bakgrunden till att jag fick privilegiet att intervjua Alfredo Moffatt, vilken deltog som assistent till Fiasché under hans tid på sjukhuset.
Alfredo Moffatt är idag 88 år gammal och har ägnat de senaste 50 åren av sitt liv åt att arbeta inom några av Latinamerikas mest kreativa och innovativa samhällsexperiment inom den psykiska hälsans område. Han utbildade sig till arkitekt på universitetet i Buenos Aires och undervisade där inom områden som hade att göra med relationen mellan konst och psykisk hälsa. Han var lärjunge till Dr Enrique Pichon-Rivière under 10 års tid och till Dr Angel Fiasché med vilken han arbetade på Maimonides-sjukhuset i Brooklyn, New York, inom området för socialpsykiatri tillskapat under president John F. Kennedys era.
År 1960 presenterade den amerikanska kongressen en rapport med titeln Action for Mental Health. I den rapporten analyserades situationen vad gäller den psykiska hälsan i USA och man föreslog åtgärder såsom behovet av modernisering och öppnande av de allmänna psykiatriska sjukhusen mot samhället. Många av dessa förslag antogs av det demokratiska partiet. Den 5 februari 1963 presenterade John F. Kennedy inför kongressen behovet av att demokratisera de psykiatriska institutionerna. En månad innan presidenten mördades antogs paradoxalt nog Community Mental Health Center and Retardation Act. Den blev känd som Kennedy-lagen om psykiatrisk hjälp till de fattiga. Den kom att bli en av de viktigaste och mest inflytelserika åtgärderna inom området för att förnya psykiatrin (1). Det var i detta sammanhang som Dr Angel Fiasché blev tillfrågad om att resa till USA (2) för att inta rollen som chef för Psychiatry Residency Training Program, Clinical Inservice Training Education på Maimondes Medical Center, Community Mental Health Center. Han arbetade samtidigt som handledare på William Alanson White Institute och var fakultetsmedlem i National Psychological Association for Psychoanalysis.
'******************************
Intervjun gjordes av Luis Hessel under våren 2022. Han är argentinsk socialpsykolog, utbildad i Pichon-Rivières och Alfredo Moffatts tänkesätt.
Alfredo Moffatt tog emot mig i sitt hem i kvarteret Once i Buenos Aires, ett av den judiska samfällighetens mest traditionella kvarter i Argentina. Det är också den plats där Escuela Nacional de Psicología Social ligger och vars inriktning är att utbilda socialpsykologer utifrån Enrique Pichon-Rivières och Alfredo Moffatts teorier.
Luis Hessel: Hur kom du att lära känna Angel Fiasché?
Alfredo Moffatt: Jag lärde känna Angel i Pichons Skola. Jag arbetade mycket tillsammans med honom under flera år. Han blev också min lärare och hjälpte mig i arbetet. Han var en mycket trevlig person. Dessutom befann han sig i konflikt med allt slags officiell och förtryckande psykiatri. Han ifrågasatte allt sådant. Angel var en mycket positiv typ, mycket intelligent, mycket innovativ och aktad.
LH: Kommer du ihåg när det var?
AM: Pichon lärde jag känna 1967 … (tänker) … så jag kan tänka mig att det bör ha varit ungefär vid den tiden (3). Jag arbetade utan några uppehåll vid Pichons sida under 10 års tid. Dessutom var jag hans fotograf. Merparten av de foton som finns av Pichon har jag tagit. Jag var alltid med Pichon utom när jag reste med Angel till USA för att arbeta på Maimonides-sjukhuset i Brooklyn.
Alfredo Moffatt och Enrique Pichon-Rivière
LH: Jag skulle vilja ytterligare beröra detta tema med dig då våra svenska vänner är mycket intresserade av att få veta mer om vad denna erfarenhet utgjordes av. Först och främst – varför tror du att Angel inbjöd dig?
AM: Han gillade min stil och jag arbetade redan ihop med honom. Från början kontrakterades jag för att genomföra en undersökning, men sedan kom jag att utveckla en modell för resocialisering av patienter med sociopatologi i New York. Vi använde oss av modellen ”terapeutiskt samhälle” där formerna inte var de traditionella (där var och en har sin roll), utan där ingen roll var viktigare än någon annan. Jag arbetade bland den latinamerikanska befolkningen eftersom min specialitet är de fattiga och de vansinniga. Om du skulle komma till mig med en rik och frisk person skulle jag inte veta vad att göra (skrattar).
LH: Vad bestod arbetet på sjukhuset i?
AM: Vi höll möten där samtliga deltog, patienterna, sjuksköterskorna; mötena var horisontala och i enlighet med Maxwell Jones’ ”terapeutiskt samhälle”-metod. Angel hade träffat honom personligen och därför arbetade vi enligt hans metod. Jag använde några av dessa idéer och utvecklade dem i Peña Garlos Gardel på mentalsjukhuset Hospital Psiquiátrico Borda (i Buenos Aires).
LH: På vilka andra sätt arbetade ni i New York?
AM: Vi arbetade också mycket med familjegrupper, i synnerhet för att lösa upp generationstrauman, saker som man inte kunnat lösa och som passerar från generation till generation fram till att det kommer ett utbrott hos något barn eller barnbarn. I sin forskning om schizofrena familjer fann Robert Laing att det existerade ett generationsnätverk, vilket inkluderade tre generationer och om man inte bearbetade konflikten fanns det en risk att det skulle sluta i ett psykotiskt sammanbrott hos exempelvis något barnbarn. Tillsammans med Angel arbetade vi i New York med judiska familjegrupper som hade en familjehistoria knuten till de nazistiska förintelselägren. Detta var ett skäl till att patologin och den aktuella sjukdomen inte kunde förklaras såvitt man inte analyserade de föregående generationernas familjehistoria. Den nazistiska förintelsen hade varit så fruktansvärd att den generationens överlevande människor inte förmådde smälta den och då fördes den vidare till nästa generation.
Det här hänger nära samman med ett av de stora problemområden som människor i västvärlden inte kunnat lösa, nämligen döden som tema. Under samma vistelse i USA berättade Angel för mig om ett barn som sade att ett skelett uppenbarade sig för honom varje natt, något som fick Angel att börja tänka i banor att det rörde sig om en schizofren process. När han pratade med familjen fick han reda på att man tidigare förlorat en son och att man då ville ersätta den döde sonen med en annan son för att på så sätt lura döden. Fiasché sade till familjen att det bara fanns två alternativ för dem: att antingen bearbeta sorgen över den döde sonen utan att därvid bedra sig själva genom att använda den levande sonen som substitut - eller så skulle de få en schizofren son istället. Vad barnet uttryckte med skeletthallucinationen var att ”det där kadavret är inte jag”; med hallucinationen tog han av sig kadavret och visade fram föräldrarnas ”bedrägeri”. Ty problemet bestod i att föräldrarna inte höll någon ceremoni för att ta avsked av sin döde son. Och det värsta i allt detta är att förr i tiden – när det rörde sig om den här typen av förlust – rekommenderade många läkare föräldrarna att skaffa sig ett nytt barn och ge det samma namn som det namn de valt för det barn som dött för att på så sätt ersätta det. Och i det fall Angel berättade om så slutar barnet att ta ansvar för den döde broderns vålnad.
LH: Döden som tema verkar vara ett svårt problem att acceptera, åtminstone i västvärlden.
AM: Precis. Här framträder något som jag med åren kunnat konstatera via mitt arbete i olika kulturer, nämligen att det folk som på ett bra sätt kan hantera temat döden är det folk som är friskast. Jag kunde se det i Bolivia där man har en mer social livskultur eller hos folken i Amazonas där de utför vackra ceremonier, fyllda av respekt, som varar i hela dagar; och innan veckan är över lyfter de upp den döde, placerar honom i en kanot med föda och knuffar ut den i floden för att kunna resa till de dödas stad. Och slutligen tvättar de sig och förblir i stillhet eftersom de då på ett riktigt sätt bearbetar sin sorg. Detta var något jag kunde konstatera under min första forskningsresa genom Latinamerika som vi gjorde tillsammans med Franco Basaglia.
LH: Och hur bearbetas sorgen enligt ert synsätt?
AM: I min Skola gör vi det med instrument som vi kallar ”tidsmaskiner”. De består av psykodramatekniker, styrda drömmar och gestalt-tekniker för att personen ifråga ska kunna återuppleva situationer och förmå ta avsked av den älskade personen, det vill säga ”hej då, pappa” eller ”adjö, min son”.
LH: Vilka saker gjorde ni mer under vistelsen i USA?
AM: Jag arbetade i ett projekt, som där benämns Street Clinic eftersom alla ansträngningar fokuseras på att, åtminstone under detta moment, intervenera utanför sjukhuset och kanske på grund av att hela staden New York liknar ett stort mentalsjukhus. Förbindelserna i samhället var dåliga på grund av problemen med droger och rasvåld eller ärren efter Vietnamkriget, något som fick nordamerikanerna att utveckla Crisis Intervention, med andra ord en terapi som används under en psykotisk kris utanför behandlingsrummet och sjukhuset, många gånger hemma hos patienten varvid hela familjen direkt involveras. Men trots vansinnet i USA fanns det personer som konstruerade mer sunda och sociala förbindelser eller i kollektiva former som hippies gjorde. I Central Park exempelvis samlades ungdomarna för att prata, äta tillsammans eller dansa och sjunga. Man uppförde även gatuteaterföreställningar med ett budskap som i allmänhet var kritiskt mot samhället eller USA:s imperialistiska krig eller invasioner. Det var verkligt ”terapeutiska samhällen” in action.
Vistelsen där gav mig också möjlighet att undersöka och naturligtvis lära mer från vissa teoretiker som intresserade mig och som jag fortfarande respekterar mycket.
LH: Vad bestod era undersökningar av?
AM: Jag analyserade förhållandet mellan psykiatri och boendeplats baserat på observationer av levnadsförhållandena i det puertorikanska samhället (som var immigranter i New York) och även i det afroamerikanska samhället. Vid den här tiden var hippie-eran på väg att försvinna och det var de svarta pantrarna (Black Panther Party) som var starka i dessa kvarter.
Jag lärde mig också från psykiatrin där uppe i norr. Den var ganska konventionell, inte progressiv, men vissa teoretiker som Franz Alexander och Leopold Bellak intresserade mig. Från dem lärde jag mig om psykiatriskt omhändertagande, något som man kan läsa mycket om i min bok Terapia de Crisis (Kristerapi) – och då utan att heller glömma bort Milton Erickson, Jay Haley, Gregory Bateson och Palo Alto-skolans arbete. Och från observationer av kriscentran, som var öppna dygnet runt, kunde jag notera hur man kunde hejda ett psykotiskt tillstånds kronifiering genom verkningsfulla interventioner. Ty om man lämnar en person ensam under de första momenten av en kris så kommer denne att ta sin tillflykt till subjektiva mekanismer som i sin tur skapar ännu mer psykos.
LH: Fortsatte du att arbeta ihop med Angel Fiasché när du återvände till Argentina?
AM: Jag samarbetade med honom hela tiden. En viktig del av min utbildning har jag honom att tacka för. Han var alltid en person som uppmuntrade mig att ta på mig mer ansvar. Han kom ofta för att undervisa i Skolan (Moffatts skola i socialpsykologi heter Escuela de Psicología Social) eller till Bancadero (se nedan). Dit kom även Fernando Ulloa för att prata om psykoanalys och Eduardo ”Tato” Pavlovsky för att prata om psykodrama. Jag lärde mig psykodrama från Tato, som introducerade detta i Argentina och överhuvudtaget var viktig i hela Latinamerika. Jag kom även att träffa (Jacob Levy) Morento, som skapade psykodramat. Men jag och Angel stod alltid varandra mycket nära, deltog tillsammans på kongresser och våra familjer brukade äta middag ihop.
Angel Fiasché, Fernando Ulloa och Alfredo Moffatt.
LH: Jag vill också påminna om att du var en av pionjärerna med att föra in Gestaltterapi på sjukhus, något som dittillsdags inte hade gjorts någonstans i hela världen. Fritz Perls utövade Gestaltterapi på sin mottagning och på Esalen-institutet (USA), som är ett privat institut – men du förde Gestaltterapin till de platser där samhällets utstötta fanns …
AM: Ja, därför att jag trodde aldrig på psykoanalysen. Perls var också besviken på psykoanalysen. Det som hände här i Argentina hade att göra med diktatorn Augosto Pinochets militärkupp (4) 1973 och att många chilenare flydde hit och det var då jag lärde känna ”Nana” och lärde mig Gestaltterapi (5). Hon kom tillsammans med Pancho (6) till Argentina och de började hålla workshops som jag gick på och sedan började jag på egen hand. Och naturligtvis fungerar Gestalt för att arbeta med de fattiga eftersom den gör det möjligt att arbeta med aktuell problematik ”här-och-nu”. Dessutom lade Perls till en helt ny aspekt som kom från existentialism och zen-filosofi.
LH: De var alla viktiga figurer …
AM: Visst. Jag kände många viktiga personer och arbetade till och med tillsammans med pedagogen Paolo Freire. Dock har ingen imponerat på mig såsom Pichon-Rivière. Han var ett slags Zen-mästare som blandade det bildade med det folkliga. Tänk dig att han grundade psykoanalysen (i Argentina)! Han var son till fransmän, men när vi gick ut på en bar kunde han börja prata på guaraní med kyparen (7). Sådan var Pichon! Han överraskade alltid en. Pichon var en gränsöverskridare. Och därför är han censurerad inom universitetsvärlden.
********************************
När Alfredo Moffatt återvände till Argentina arbetade han med att utforma works shops för terapeutiska samhällen. Han förverkligade detta på mentalsjukhuset Hospital Psiquiátrico Borda under namnet Pena Carlos Gardel och med institutionellt stöd från Enrique Pichon-Rivière och dennes Escuela de Psicología Social och Facultad de Psicología de la Universidad de Buenos Aires. Tack vare spridning i den tidens massmedia och sin originella utformning blev hans koncept alltmer känt och han fick stöd samt tog emot besök av olika kulturella figurer som Pichon-Rivière, Ana Quiroga och David Cooper, skapare av antipsykiatrin. Med det ökade våldet från den argentinska staten fick han 1974 motta dödshot från delar av den paramilitära gruppen Alianza Anti-comunista Argentina (Triple A) som anklagade honom för att ge ”logistiskt stöd åt omstörtande krafter”. Ställd inför detta nya scenario och förbud att arbeta på sjukhuset beslöt han sig för att avsluta projektet. Många av dess deltagare gick i landsflykt. Det mörknade för demokratin i hela regionen. Och i USA försvann under högerpresidenten Richard Nixons administration gradvis strävan att hjälpa de fattigaste, de gamla, de psykiskt sjuka, drogmissbrukare etc för att istället ge plats åt privata åtgärder mot sociala problem varvid man återgick till inläggningar, utstötning och isolering.
Med demokratins återkomst 1983 återvände Alfredo Moffatt till Borda-sjukhuset i Buenos Aires och skapade workshops i kooperativet La Esperanza, en plats där Radio La Colifata blev världens första radio skapad av psykiatripatienter och med utsändningar direkt från sjukhuset. För att kunna bearbeta de trauman, som militärdiktaturen lämnat efter sig, skapade han El Bancadero, ett centrum för psykologisk hjälp utformat enligt ett alternativt, kontrakulturellt och solidariskt självförvaltningsparadigm. Här behandlades mer än 35.000 personer gratis och fortfarande har man öppna dörrar i den portensiska stadsdelen El Alabasto, en typisk tangostadsdel där sångaren Carlos Gardel bott (denne fick också tillnamnet El morocho del Abasto).
En av de viktigaste aspekterna att understryka är att Alfredo Moffatt är den mest kreative och originelle tillämparen av den socialpsykologi som Enrique Pichon-Rivière utvecklade. Och han kom också med bidrag till andra tanketraditioner såsom den antipsykiatriska på grund av sin radikala kritik av de psykiatriska institutionerna genom att beteckna dessa som ”förtryckande och inhumana”. Det är viktigt att poängtera att han arbetade såväl i sammanhang och med skilda samhällsgrupper som den puertorikanska och afroamerikanska befolkningen i New York, i kåkstädernas fattigdom i Argentina (villas miseria) och Brasilien (favelas) såväl som i ursprungsbefolkningens samhällsformer på höglandet (el Altiplano).
Hans bidrag till etnopsykiatrin relaterades till studiet av former för bot och verksamheter, som gynnar psykisk hälsa, genom ålderdomliga och icke-västerländska sociala terapiformer – som trollkarlar, shamaner och curanderos i det brasilianska Amazonasområdet, vid sjön Titicaca i Bolivia och i Peru, Paraguay, Ecuador och Indien.
Han är författare till klassiska böcker som Psicoterapia del Oprimido. Ideología y Técnica de la Psiquiatría Popular (1974) och Terapia de Crisis. Teoría Temporal del Psiquismo (1982). Bägge böckerna är översatta till portugisiska och används i olika undervisningssammanhang i Latinamerika.
Alfredo Moffatt ägnade hela sitt liv åt det som han definierade som sin specialitet: ”De fattiga och de vansinniga”. Vid 88 års ålder är han ännu aktiv med att undervisa vid sin Skola, handleda de team som skapats av hans lärjungar och förmedla vidare sin väldiga erfarenhet till yngre generationer. Ty trots att han lever i en värld plågad av ojämlikhet och orättvisor uppfattar Alfredo Moffatt sig fortfarande som en ”förhoppningsfull pessimist”.
Noter:
(1) För ytterligare information kan man läsa Emiliano Galendes Psicoanálisis y Salud mental, para una crítica de la razón psiquiátrica (Psykoanalys och psykisk hälsa, en kritik av det psykiatriska förnuftet) – 1990, Buenos Aires, Ed. Paidós.
(2) Han fick tjänsten via Amnón Issacharoffs förmedling. Denne föddes i Israel, men levde i Argentina, där han utbildade sig till läkare på universitetet i Buenos Aires. Senare flyttade han till New York där han studerade psykiatri.
(3) Som Mofatt så riktigt påpekar är tidsangivelsen ungefärlig i och med att Angel Fiasché från 1967 tillbringade några år i USA. Jag skulle nog våga mig på att påstå att de två lärde känna varandra under några av de resor Fiasché gjorde till USA.
(4) Den 11 september 1973 störtades Salvador Allendes demokratiskt valda regering i en blodig statskupp genomförd av general Augusto Pinochet. Han införde en regim som varade i 17 år, var öppet nyliberal och kränkte de mänskliga rättigheterna.
(5) Adriana ”Nana” Schnake, psykiatriker från Universidad de Chile, var pionjär med att undervisa i Gestaltterapi.
(6) Francisco ”Pancho” Hunneus, psykiatriker från Universidad de Chile, arbetade på avdelningen för neurobiologi på Massachusetts Institute of Technology (MIT) och skapade bokförlaget Cuatro Vientos i Santiago de Chile.
(7) Pichon-Riviéres modersmål var franska. Därefter kom guaraní som han lärde sig i barndomen i den argentinska Corrientes-provinsen – och så slutligen spanska. Guaraní-språket kommer från ursprungsbefolkningen tupe guaraní och är mycket viktigt i Sydamerika, i synnerhet i Paraguay där det är lika viktigt eller till och med viktigare än spanskan – och det i så hög grad att bägge ses som landets officiella språk, något som gjorde att det blev första ursprungsbefolkningsspråk att uppnå officiell status i Amerika.
Senast uppdaterad 220422
Översättning: Sören Lander