Av Luis Hessel
Man måste lära sig att stå emot. Varken att gå eller att stanna, utan att stå emot – även om detta säkerligen innebär mer smärta och glömska. (Juan Gelman).
Den 20 december 2011 dog psykoanalytikern Angel Fiasché, en av de viktigaste figurerna inom den psykiska hälsans område och någon att på internationell nivå referera till vad gäller de psykiatriska reformer som ihärdigt strävade efter att humanisera sätten att förstå och bota psykisk sjukdom.
Det är 10 år sedan doktor Angel Fiasché lämnade oss. För de av oss, som närmade oss socialpsykologin (den argentinska/övers.anm.) efter händelserna den 19 och 20 december 2001 (1), var Angel Fiasché något av en levande legend. Han hade utgjort del av Enrique Pichon-Rivières första grupp av lärjungar och medarbetare. Han var en socialist som på nytt lyfte fram den marxistiska analysmetoden. Med tiden kom han att bli en internationellt ryktbar figur inom socialpsykiatrins ämnesområde. Han var lärare och klinisk handledare för personer som Alfredo Moffatt (2), Hernán Kesselman (3) och Eduardo Pavlovsky (4). Han spelade även en huvudroll i kontakterna med några av dåtidens viktigaste figurer inom den antipsykiatriska rörelsen, terapeutiska samhällen och alternativ psykisk hälsa.
Historien börjar på följande sätt. På 40-talet, när världen ännu var ung och allt tycktes möjligt, föddes psykoanalysen – liksom tangon tidigare gjort – i Buenos Aires’ hamnkvarter tack vare invandrare av spanskt ursprung (5) och andra immigranter. Angel drar sig till minnes hur han i sin ungdom brukade ägna timmar åt att söka efter nyheter i bokhandeln El Corcel medan han pratade med författaren Witold Gombrowicz (6) som också brukade frekventera denna bokhandel belägen på Calle Corrientes (centralt belägen gata i Buenos Aires/övers.anm.). Fiasché brukade notera hur en specialavdelning av regimens federala polis”registrerade” (7) alla personer som besökte bokaffären. Samtidigt kom hans vetenskapliga skolningsprocess på det universitet, där han studerade medicin, att präglas av Armando Asti Vera, en av den argentinska vetenskapsfilosofins grundare och en person han samarbetade med i tidskriften Episteme.
Ángel Fiasché, Fernando Ulloa, Alfredo Moffatt. Arkiv: Alfredo Mofatt.
Angel och filosofen/bildkonstnären Dora Nimerovsky (som blev hans livskamrat livet igenom) levde i en bohemtillvaro på barer och andra ställen med tvivelaktigt rykte. De dränktes in av den tidens kulturella atmosfär, som lyste upp den portensiska natten (det vill säga hamnkvarteren i Buenos Aires/övers.anm.), dess tillställningar och intellektuella liv. Och eftersom Angel älskade milongan (ställen där man dansade tango/övers.anm.) kom han att dansa tango på den mytomspunna baren Caño 14, ihågkommen som “tangons katedral” (och på vars scen ryktbara figurer inom tangovärlden som Aníbal Troilo, Edmundo Rivero, Nelly Omar, Roberto Goyeneche, Horacio Salgán och Osvaldo Pugliese passerade förbi).
Senare började Angel och Dora att studera psykoanalys vid Asociación Psicoanalítica Argentina (Argentinska Psykoanalytikersällskapet), nyss grundat 1942, och de umgicks med psykoanalytikerna Enrique Pichon-Rivière och dennes hustru Arminda Aberastury (8). Med dessa två hade de en nära såväl arbets- som lärandeförbindelse. Dora arbetade som assistent till Pichon-Rivière och blev senare en viktig utbildare inom barnpsykoanalysens område. Efter att Angel å sin sida avslutat sin analys hos Pichon-Rivière kom han att bli del av den första gruppen personer som arbetade på dennes Escuela de Psiquiatría Social. Han undervisade och hade utgivningsansvaret för Skolans publikationer. Han var även en av deltagarna i det team som var med Pichon-Rivière i det berömda “Rosarioexperimentet” 1958, ett samhällsvetenskapligt laboratorium och samhällsarbete i samverkan med Universidad de Rosario. Händelsen är ihågkommen som födelseögonblick för de operativa gruppernas teknik.
Under sin undervisningsbana bidrog Angel till att skapa psykologutbildningen på Universidad Nacional de La Plata. Han arbetade där som undervisare och forskare fram till den händelse som blivit känd som “de långa käpparnas natt”. Diktaturen, under Juan José Onganía, gav den 29 juli 1966, via det instiftade lagdekretet 16192, order om att intervenera på samtliga universitet. Alla protester till stöd för universitetets autonomi slogs ned. I och med detta inleddes en mörk period för vetenskapen i Argentina. En av följderna blev att mer än 1300 lärare på Universidad de Buenos Aires lämnade in sin avskedsansökan och att mer än 700 akademiker tvingades lämna landet och fortsätta sin vetenskapliga bana utomlands. Ställda inför detta klimat av censur och intellektuell kvävning beslutade sig paret Fiasché för att lämna landet för att på så sätt kunna fortsätta sin professionella bana.
Härigenom kom Angel att 1969 lära känna den italienske psykiatrikern Franco Basaglia. De två reste tillsammans till Skottland för att bekanta sig med det terapeutiska samhällsexperiment som leddes av Doktor Maxwell Jones. Denna modell kom att på världsnivå markera en vändpunkt i det psykiatriska behandlingsarbetets historia. Franco Basaglia återvände till den italienska Trieste-regionen där han blev chef för den psykiatriska sjukhusvården. Han påbörjade en rad reformer, vars maximum nåddes i och med den lag 180 (stiftad 1978) som innebar förbud mot mentalsjukhus i hela Italien samt att dessa skulle ersättas av centran för samhällshälsa. Angel Fiasché i sin tur reste till Förenta Staterna för att leda boendeprogrammet på Maimónides-sjukhuset i stadsdelen Brooklyn, New York. Han deltog inledningsvis i utformandet av den så kallade Kennedy-lagen för psykiatrisk hjälp åt de fattiga. Alfredo Moffatt, som följde med som assistent, har sedan tillämpat några av lärdomarna från den tiden i olika samhällsexperiment “med de fattiga och psykiska sjuka” i Argentina och Brasilien.
Vad som främst upptog Angels intresse under denna tid var hur man skulle bära sig åt för att “förflytta sjukhuset till gatan” och att på så sätt göra att patienten kom i kontakt med samhället. Detta fick honom också att utveckla konceptet “psykiatri utanför murarna”. Angels ihärdiga kritik av den medicinska institutionens bristande humanism sammanfaller tidsmässigt med ett nytt antipsykiatriskt tänkande med rötter i det franska Maj -68 - med tankar från bland annat Althusser, Foucault och kritisk pedagogi. Och dessa tendenser förde honom närmare sådana antipsykiatrins förespråkare som Ronald Laing, David Cooper och Franco Basaglia med vilka han emellertid också befann sig i skarp polemik. Angel var en orolig själ som med intresse tog del i många av den epokens debatter. Han lärde också känna personer av sådan dignitet som bland annat Levi Jacob Moreno, Jean Piaget, Donald Winnicott och Melanie Klein. Det är inte svårt att föreställa sig att vi här har att göra med en extraordinär personlighet.
Jag kommer ihåg hur Angel berättade om sin resa i Sovjetunionen och att en av landets förtjänster var att där inte fanns några fattiga och att det fanns hjälp från samhället tillgänglig för alla. Men han medgav också att där fanns en rad andra problem. Senare – och då desillusionerad av vissa aspekter inom den sovjetiska kommunismen – reste han till Sverige för att sätta sig in i de erfarenheter den europeiska socialdemokratin gjort. Det var också då han 1972 skapade den kliniska psykologin på Göteborgs Universitet och utbildade landets första grupp kliniska psykologer.
Dessa fanns med när Angel och hans hustru Dora skapade Göteborgs Psykoterapi Institut. Fortfarande idag kan man i institutets officiella presentation (www.gpsi.se) läsa:
“Dora och Angel Fiasché arbetade utifrån en politiskt radikal psykoanalytisk psykoterapitradition. Det innebär ett fokus på växelspelet mellan människans psykiska realitet och omvärlden. Vi har sedan dess fortsatt att utveckla teori och praktik utifrån psykoanaltyisk erfarenhet i ständig utveckling”.
Och International Dictionary of Psychoanalysis beskrev dem på följande sätt:
“Paret Fiasché, som definierar sig som socialister, står i teoretiskt hänseende nära den kleinianska psykoanalysen. De har arbetat tillsammans med bland annat Leon Grinberg, Marie Langer och Enrique Pichon-Rivière”.
Till detta ska läggas att de var ansvariga för att ha introducerat Pichon-Rivières tänkande, något som resulterade i ett viktigt utbyte mellan det nordiska intellektuella samhället och de argentinska lokala efterföljarna till (den argentinska) socialpsykologins skapare (det vill säga Pichon-Rivière) – Hernán Kesselman, Ana Quiroga, Eduardo Pavlovsky och Gladys Adamson, som reste till Ingmar Bergmans hemland för att förmedla de sydamerikanska tankarna om gruppområdet. Det arbete, som inleddes av paret Fiasché, fortsatte tack vare GPI, i synnerhet psykologen Mats Mogren, och psykologen Sören Lander, som översatt ett antal av Pichon-Rivières texter till svenska.
I och med återupprättandet av den demokratiska regimen återvände de till Argentina. De flyttade till staden Los Cocos i Córdoba-provinsen, där de startade ett experiment i alternativ psykisk hälsa. Det bestod i att hyra ett gammalt oanvänt hotell och göra det till rehabiliteringscenter för psykiatriska patienter. Det hela baserades på dels Maxwell Jones’ modell för terapeutiskt samhälle, dels åratals erfarenheter av samhällsarbete i skiftande sociala miljöer.
1991 blev Angel Fiasché utnämnd till nationell ansvarig för den psykiska hälsan i Argentina. Trots goda intentioner rönte hans förslag till förbättringar inom den psykiska hälsans område ingen framgång och på grund av de hinder, som restes för att genomföra hans föresatser, kom hans förordnande att avslutas i förtid.
Han brukade säga att om Pichon-Rivière levt lite längre skulle denne ha fokuserat sin verksamhet på ett studium av Argentinas kåkstäder. Redan år 2000 under II Jornadas Latinoamericanas de Psicología Social, som hölls i Buenos Aires, hade Angel uttryckt detta sitt stora politiskt-vetenskapliga intresse på följande sätt:
“Vårt sydamerikanska drama utgörs av våra barn-vuxna (där barnen fungerar som föräldrar till sina egna föräldrar) som befinner sig på gatan och måste avstå från hela det inre, känslomässiga, affektiva spektrat i sitt sätt att organisera tänkandet för att istället bli till strateger - strateger för att kunna överleva”.
Väckt av de många beteenden han observerat i kåkstäderna, där bristtillstånd och utanförskap florerar, kom Angel att arbeta i en “kontextens psykiatri”, vilken studerar fattigdomen och dess problematik som en konsekvens av den kapitalistiska modellens logik inom den psykiska hälsans område.
Alltsedan Vicente Zito Lema (9) år 2000 grundade Universidad Popular Madres de Plaza de Mayo deltog Angel i detta projekt som lärare i socialpsykologi och föreläsare på internationella kongresser om psykisk hälsa och mänskliga rättigheter. 2005 publicerade ovannämnda universitets förlag boken Hacia una psicopatología de la pobreza (Mot en fattigdomens psykopatologi) - en samling texter och föreläsningar från åren 1980 till 2002, som ger en överblick över det viktigaste i Angels verk. Och om man när man öppnar boken, också vågar låna sitt öra åt dess innehåll, kan man tycka sig förnimma texten från den tango som säger att
“Världen har en skruv lös
måtte det komma en reparatör
som lagar felet” (10).
Jag kan då även föreställa mig denne kortvuxne man med sitt Gardel-liknande leende stående vid bardisken på tangobaren Caño 14 i utkanten av en stad som många gånger befann sig närmare Freud än Gud.
…………………………………………...
Om artikelförfattaren: Luis Hessel är argentinsk socialpsykolog, utbildad i Pichon-Rivières och Alfredo Moffatts tänkesätt. Han har publicerat tidningsartiklar i Argentina och utländska medier om anarkismens historia och de nya sociala rörelserna I Latinamerika. För närvarande arbetar han med grupper för våldsbenägna män.
Artikelförfattaren med Angel Fiasché.
Fotnoter:
(1) Den 19 och 20 december 2001 gjorde ett folkligt uppror slut på president Fernando de La Ruas regering i Argentina. Den nyliberala modellen hade då hamnat i en djup kris, något som gjorde det möjligt för sociala rörelser och en ny vänster att träda fram.
(2) Alfredo Moffatt (född 1934), socialpsykolog och lärjunge till Pichon-Rivière. Han var Angel Fiaschés assistent vid flera forskningsprojekt och var med denne under tiden vid Maimónides-sjukhuset i New York.
(3) Hernán Kesselman (1933-2019). Läkare, psykiatriker och psykoanalytiker, lärjunge till Pichon-Rivière. Han grundade Escuela de Psicología Social i Spanien.
(4) Eduardo “Tato” Pavlovsky (1933-2015). Läkare, psykoanalytiker och dramaturg. Han introducerade psykodramat i Argentina och var en pionjär inom området i Latinamerika.
(5) Ett ord som refererar till i Amerika födda spanjorers barn; termen brukar dock ha en vidare betydelse och användas för européer i allmänhet.
(6) Den polske författaren Witold Gombrowicz levde många år i Argentina där han blev någon att referera till i den intellektuella världen. Han brukade prata i timtal med unga författare på sådana emblematiska ställen som Café Tortoni (ett berömt tango-café/övers.anm.).
(7) Med hjälp av polisen drev General Perón en förföljelsekampanj mot vänstern och alla han uppfattade som politiska motståndare. Den berömde tangopianisten Osvaldo Pugliese fängslades vid flera tillfällen olagligt på grund av sitt medlemskap i kommunistpartiet. Och man kidnappade, torterade och bröt högra handen på trubaduren Atahualpa Yupanqui så att han inte skulle kunna spela gitarr.
(8) Arminda Aberastury (1910-1972). Pedagog och pionjär inom barnpsykoanalysen.
(9) Vicente Zito Lema (född 1939). Advokat med fokus på mänsklig rättigheter, poet, journalist och dramaturg. Han var lärjunge till Pichon-Rivière och skrev tillsammans med denne boken Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura (Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och galenskap).
(10) Al mundo le falta un tornillo var en tango från 1933 med text av Enrique Cadícamo och musik av José María Aguilar.
Översättning: Sören Lander
Senast uppdaterad: 220120