Pichon-Riviére, den dialektiska materialismen och Lenin, Vygotskij, marxistisk psykologi etc. Av Sören Lander

Det som främst är av intresse vad gäller det dialektiska perspektivet och Pichon-Rivière är den dialektiska materialismen (begreppet myntades av den marxistiske teoretikern Plechanov). Den dialektiska materialismen avvisar idealism och mysticism, men även den så kallade vulgärmaterialismen och bestrider att verkligheten endast skulle bestå av fysiska kroppar i rörelse och lagarna för dessa. Den hävdar att det finns flera nivåer i verkligheten (det fysiska, det organiska, det kulturellt-historiska osv) där de högre nivåerna visserligen förutsätter de lägre som nödvändiga betingelser och står i ett växelverkanförhållande till dessa, men där de högre nivåerna inte kan reduceras till de lägre.

Varje nu existerande natur- eller samhällsform har en lång historia, som sträcker sig långt tillbaka i det förflutna. Den är ett resultat av en långvarig utveckling; en progressiv rörelse från det enkla till det komplicerade och ett uppåtstigande från det lägre till det högre (den spiralformade utvecklingen). Historien känner inga oföränderliga tillstånd; allting föds och dör, allting är i rörelse, vare sig det tillhör naturens värld eller den mänskliga världen. Engels karaktäriserar i Ludwig Feuerbach dialektiken som den stora grundtanken och att

" ... världen inte bör uppfattas som ett komplex av färdiga ting utan som ett komplex av processer, i vilket de skenbart oföränderliga tingen liksom deras avbilder i vår tänkande hjärna, begreppen, befinner sig i oavbruten förändring, där det ena blir till och det andra går under, varvid en fortskridande utveckling, trots all skenbar tillfällighet och trots alla momentana bakslag, ändå till slut gör sig gällande ..." (Gareth Stedman Jones: Engels och den dialektiska materialismen. Göteborg. New Left Review/Arkiv 1976).

Lenin menade i enlighet med detta att utvecklingen utgörs av motsatsernas kamp. Så länge vi betraktar ett ting i vila, i statiskt tillstånd, ser vi naturligtvis i detta endast olika egenskaper och kännetecken, men kan inte märka någon som helst "kamp" mellan motsatser och följaktligen inga motsägelser. Men vi behöver bara försöka följa ett tings rörelse, förändring och utveckling, så upptäcker vi genast att det i tinget finns motsatta sidor och processer. Människans tänkande och kunskaper är också underkastade principen om den dialektiska motsägelsefylldheten. Under kunskapsprocessen exempelvis ser vi ständiga sammanstötningar mellan motsatta åsikter, motsägelser mellan gamla teorier och nya fakta osv.

Den dialektiska materialismen antar också existensen av särskilda utvecklingsformer. Ett exempel härpå är att samhällets utveckling inte ses som att den går i en cirkel eller en rät linje, utan i en spiral: den reproducerar vissa av det förflutnas drag, men på ett ojämförligt högre stadium (negationens negation). Det är dock viktigt att göra skillnad mellan evolutions- och revolutionsaspekten vad gäller utveckling. En utvecklings väsen består däri att en gradvis skeende förändring på ett visst stadium avbryts och att ett språng inträder - det gamla försvinner och något kvalitativt nytt kommer istället (det är inte längre frågan om en gradskillnad utan om en artskillnad). För att en kvalitativ förändring ska ske måste dock en föregående kvantitativ förändring ha varit.

Den dialektiska materialismen uppfattar praktiken som en process i vilken människan, en materiell varelse, påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Men när den dialektiska materialismen sätter det praktiska handlandet som kriterium på sanningen ignorerar den ingalunda tänkandets betydelse. Vid fastställandet av idéernas och teoriernas relevans spelar tänkandet en mycket viktig roll. Praktiken som sanningens kriterium är inget instrument, vars visare automatiskt pekar på "sant" eller "fel". Genom praktiskt handlande når människorna ett visst resultat, vars betydelse dessutom måste förstås och inses. Att gå från levande betraktelse till abstrakt tänkande och från detta till praktik utgör således den dialektisk-materialistiska vägen till kunskap om sanningen och de objektiva realiteterna. Henri Lefebvre återger i Lenins tänkande hur Lenin begreppsligt och bildligt med utgångspunkt i Hegels framställning söker framställa denna väg:

"Då vi analyserar ett fenomen, då vi studerar skenet (eller ”uppträdandet”) når vi ett väsen. Detta väsen blir i sin tur ett fenomen för oss: väsendet innehåller, döljer och uppenbarar ett annat, ännu mer djupgående väsen. Och så vidare i all oändlighet.

Lenin ger ett exempel: flodens rörelse. På ytan finns skummet, på bottnen de djupa strömmarna. Det finns mer eller mindre djupa strömmar ända till den ström som gröper ur flodbädden, bestämmer riktningen och anger framtiden. (För att lära känna floden måste man gå längre: studera jordmånen, den geologiska bildningen och så vidare.) Men ”också skummet är uttryck för väsendet”; man måste både undersöka och avlägsna det för att nå de allt djupare strömmarna. I floden finns också vattendropparna, varje vattendroppes läge, dess förhållande till andra vattendroppar, dess förbindelse med andra droppar, dess riktning ... Det är uppenbart att Lenin tänker på det sociala livet: ideologiernas skum - de djupa strömmarna vilka gör historien. Analysen går från överbyggnaden, (medvetandets fenomen), till det som utgör rörelsens grundval genom de mellanliggande strömmarna i floden ...

... Kunskapsteorin ... för oss fram till uppfattningen om ett oändligt djupt universum i alla riktningar: tid, rum, ”sfärer” som inneslutes däri, väsenden som följer på varandra. Men universums totalitet ger sig till känna i den minsta lilla del, i det minsta av naturens och samhällets fenomen. Detta måste vi veta för att inte förakta vare sig fenomenet - eller väsendet eller lagen. Och också för att inte stanna kvar där på kunskapens (och begreppets) väg, vid dessa ofullständiga och bedrägliga bestämningar: allt finns i allt, allt verkar och återverkar på allt - allt förgår, osv. Uppfattningarna om orsak och verkan, om ömsesidig påverkan eller interdependens är grundlagda begrepp, men de förblir otillräckliga och tomma om de skils från universum som totalitet (som ändlöst djupt och på samma gång vardande) (Lefebvre, H. Lenins tänkande. Uddevalla. Zenit/Rabén & Sjögren 1971).

Mer direkt uttrycker sig Pichon-Rivière på följande sätt om Lenin och dennes dialektiska uppfattning samt vilken innebörd den får i hans egen referensram:

Lenin poängterar - och med all rätt - det grundläggande draget i dialektiken som 'tudel­ningen av det en­hetliga och kunskapen om dess varandra motsägande beståndsde­lar'. De antinomiska princi­pernas enhet är ett begrepp som uttrycker en av kunskapslagarna och en lag om den objektiva världen. Identitetslagen eller motsat­ser­­nas enhet indikerar att i alla fenomen - i alla naturens proces­ser, i tänkandet och i samhället - existerar motsatta tendenser vilka ömse­sidigt utesluter varandra samtidigt som de betingar va­randra. Detta förhållande möjliggör förståelsen av deras egendy­namik och ger oss också nyckeln till förändringspro­cesser ... Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utveck­lar sig, implicerar en typ av analys som utifrån elementära fakta, de vardagliga relationerna, framvisar motsatta principer, mot­satta tendenser, som formande källor bakom processens dynamik ... Det är denna metod som möjliggör frambringandet av kunskaper om de lagar som styr naturen, samhället och tänkandet; tre aspekter av det verkliga som finns i vad vi kallar ”människan-i-si­tuationen”. I en process som reintegrerar det som fragmenterats av ett dis­socierat tänkande - vilket splittrar relationerna mellan individ, natur och samhälle - och med begreppet ”människa-i-situa­tionen” föresätter man sig att karaktärisera ett kunskaps­objekt.

Som Lefébvre säger så passerar kunskapen metodiskt från individnivå till samhällsnivå genom att det särskilda integreras med det allmänna och det allmänna med det särskilda. På så sätt förlorar vår kunskap om vardagshändelserna sin triviala karaktär. Socialpsyko­login är en av de former som utgör en kritik av vardagstillvaron (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

När det gäller den dialektiska materialismens grundläggande drag förefaller Pichon således att i flera avseenden falla tillbaka på Lenin och dennes dialektiska tänkande som det kommer till uttryck i Philosophical Notebooks (Filosofiska häften). Texten däri består av Lenins utdrag från, understrykningar och kommentarer till främst Hegels Science of Logic och Lectures on the History of Philosophy:

”I denna lika omfattande som osammanhängande samling koncentreras intresset runt fragmenten om Hegel och då huvudsakligen fragmenten om Logiken. Men det skulle uppenbarligen vara ett allvarligt misstag att isolera dessa. De övriga fragmenten förbereder, kommenterar och fördjupar Lenins avsnitt om Logiken som i sig själv utgör en djup och fruktbar - ehuru fragmentarisk - framställning av dialektiken och den materialistiska kunskapsteorin” (Lefebvre, H. Lenins tänkande. Uddevalla. Zenit/Rabén & Sjögren 1971).

Härnedan följer en samling utdrag ur Philosophical Notebooks, vilka syftar till exemplifieringar av Lenins framställning av dialektiken. Det kan ha ett visst intresse i och med att Pichon-Rivières framställning av dialektiken såväl innehållsmässigt som formmässigt i många avseenden bär liknande drag - och då inte minst Pichons begrepp "dialektisk spiral" och "praxis".

Man is confronted with a web of natural phenomena. Instinctive man, the savage, does not distinguish himself from nature. Conscious man does distinguish, categories are stages of distinguishing, i.e., of cognising the world, focal points in the web, which assist in cognising and mastering it.

The idea of including Life in logic is comprehensible - and brilliant - from the standpoint of the process of the reflection of the objective world in the (at first individual) consciousness of man and of the testing of this consciousness (reflection) through practice.

Knowledge is the reflection of nature by man. But this is not a simple, not an immediate, not a complete reflection, but the process of series of abstractions, the formation and development of concepts, laws, etc., and these concepts, laws, etc. ... embrace conditionally, approximately, the universal law-governed character of eternally moving and developing nature. Here there are actually, objectively, three members: 1) nature; 2) human cognition = the human brain (as the highest product of this same nature), and 3) the form of reflection of nature in human cognition, and this form consists precisely of concepts; laws, categories, etc. Man cannot comprehend = reflect = mirror nature as a whole, in its completeness, its 'immediate totality', he can only eternally come closer to this, creating abstractions, concepts, laws, a scientific picture of the world etc., etc.

Thought proceeding from the concrete to the abstract - provided it is correct ... - does not get away from the truth but comes closer to it. The abstraction of matter, of a law of nature, the abstraction of value etc., in short all scientific (correct, serious, not absurd) abstractions reflect nature more deeply, truly and completely. From living perception to abstract thought, and from this to practice, - such is the dialectical path of the cognition of truth, of the cognition of objective reality..

Human thought goes endlessly deeper from appearance to essence, from essence of the first order, as it were, to essence of the second order, and so on without end.

Truth is a process. From the subjective idea, man advances towards objective truth through ”practice” (and technique).

Dialectics in the proper sense is the study of contradiction in the very essence of objects: not only are appearances transitory, mobile, fluid, demarcated only by conventional boundaries, but the essence of things is so as well.

Not empty negation, not futile negation, not sceptical negation, vacillation and doubt is characteristic and essential in dialectis, - which undoubtedly contains the element of negation and indeed as its most important element - no, but negation as a moment of connection, as a moment of development, retaining the positive, i.e., without any vacillations, without any eclecticism.

Dialectics consists in general in the negation of the first proposition, in its replacement by a second (in the transition of the first into the second, in the demonstration of the connection of the first with the second, etc.). The second can be made to predicate the first ...

... In relation to the simple and original, ”first”, positive assertions, propositions, etc., the ”dialectical moment”, i.e., scientific consideration, demands the demonstration of difference, connection, transition. Without that the simple positive assertion is incomplete, lifeless, dead. In relation to the ”second”, negative proposition, the ”dialectical moment” demands the demonstration of ”unity”, i.e., of the connection of negative and positive, the presence of this positive in the negative. From assertion to negation - from negation to 'unity' with the asserted - without this dialectics becomes empty negation, a game, or scepsis ...

... The result of this dialectical transformation into the ”third” term, into the synthesis, is a new premise, assertion, etc., which in turn becomes the source of a further analysis. But into it, into this 'third' stage has already entered the ”content” of cognition ... and the method is extended into a system.

The beginning of all consideration, of the whole analysis - this first premise - now appears indeterminate, ”imperfect”; the need arises to prove, ”derive” it and it turns out that ”this may seem equivalent to the demand for an infinite backward progress in proof and derivation” (Hegel: Science of Logic) - but, on the other hand, the new premise drives forward …

Cognition is the eternal, endless aproximation of thought to the object. The reflection of nature in man's thought must be understood not "lifelessly", not "abstractly", not devoid of movement, not without contradictions, but in the eternal process of movement, the arising of contradictions and their solution).

1. Ordinary imagination grasps difference and contradiction, but not the transition from the one to the other, this however is the most important.

2. Intelligence and understanding. Intelligence grasps contradiction, enunciates it, brings things into relation with one another, allows the 'concept to show through the contradiction', but does not express the concept of things and their relations.

3. Thinking reason (understanding) sharpens the blunt difference of variety, the mere manifold of imagination, into essential difference, into opposition. Only when raised to the peak of contradiction, do the manifold entities become active ... and lively in relation to one another, - they acquire that negativity which is the inherent pulsation of self-movement and vitality.

Human knowledge is not (or does not follow) a straight line, but a curve, which endlessly aproximates a series of circles, a spiral. Any fragment, segment, section of this curve can be transformed (transformed one-sidedly) into an independent, complete, straight line, which then (if one does not see the wood for the trees) leads into the quaggmire, into clerical obscurantism (where it is anchored by the class interests of the ruling classes). Rectilinearity and one-sidedness, woodenness and petrification, subjectivism and subjective blindness - voilà the epistemological roots of idealism. And clerical obscurantism ( = philosophical idealism), of course has epistemological roots, it is not groundless; it is a sterile flower undoubtedly, but a sterile flower that grows on the living tree of living, fertile, genuine, powerful, omnipotent, objective, absolute human knowledge …

The approach of the (human) mind to a particular thing, the taking of a copy ( = a concept) of it is not a simple, immediate act, a dead mirroring, but one which is complex, split into two, zig-zag-like, which includes in it the possibility of the flight of fantasy from life; more than that: the possibility of the transformation (morover, an unnoticeable transformation, of which man is unaware) of the abstract concept, idea, into a fantasy ... For even in the simplest generalisation, in the most elementary general idea ..., there is a certain bit of fantasy. (Vice versa: it would be stupid to deny the role of fantasy, even in the strictest science ... ) (Lenin, V.I. Collected Works Vol. 38. Philosophical Notebooks. Moscow. Progress Publishers 1981).

Pichon-Rivière är inte heller obekant med den sovjetiska marxistiska psykologin och dennas utgångspunkter. Förutom att värdera Pavlov högt (reflexologin, som hade en stark ställning tidigare i Argentina hos psykiatrer med anknytning till det argentinska kommunistpartiet, har sitt ursprung i Pavlov) utgörs denna marxistiska psykologis utgångspunkt framförallt av Marx’ sjätte Feuerbachtes såsom den återges i sovjetisk psykologisk litteratur:

”Människans medvetna verksamhet determineras av de objektiva livsbetingelserna, men samtidigt förändrar människan dessa betingelser genom sin verksamhet. Människan med sin inre värld står således inte utanför determinationsprocessen: människorna med sina behov, motiv, medvetande och vilja är också indragna i händelsernas lagbundna förlopp. Samtidigt som människan återspeglar den objektiva verkligheten ändrar hon också denna med sina handlingar, vilka kan vara förutseende, föregripande, tankemässigt planerade etc – och detta tack vare att hon har ett medvetande. Följaktligen ingår människan som en determinerad och determinerande aktiv länk i den lagbundna kedjan av objektiva beroenden, och i denna oavbrutna process för människans determination och aktivitet realiseras växelverkan mellan det yttre och det inre” (”Marxistisk psykologi” sid 107).

Överensstämmer finns mellan Pichon-Rivière och den ryske psykologen Lev Vygotskij (och dennes kulturalistiska perspektiv). I en intressant argentinsk (ej översatt) text, som kom för några år sedan, jämför Héctor Rougier dessa två tänkare (Confluencias del Pensamiento de  Enrique Pichon Rivière y Liev Semiónovich Vygotski).  Vygotskij hävdade på 30-talet att för att förstå de högre psykiska processerna var det nödvändigt att gå utanför organismens gränser och söka rötterna till dessa komplexa processer i tillägnandet av allmänmänskliga erfarenheter som ackumulerats under historiens lopp (de samhälleliga livsbetingelserna; i barnets kommunikation med vuxna, föremålen, redskapen och språket som utformats under samhällshistoriens lopp). Detta tillägnande inte bara förändrar det psykiska livets innehåll (föreställningar och kunskaper) utan bildar också nya typer av psykiska processer som skiljer människans från djuren. Det nya och speciella med Vygotskijs tanke var att han – samtidigt med att bevara föreställningen om de naturliga lagbundenheterna för hjärnans arbete – också påvisade vilka nya egenskaper dessa lagar uppnår i och med att de innefattas i de samhällshistoriska relationernas system.

Vygotsky menade att alla enskilda psykiska funktioner måste ses ur ett historiskt perspektiv – att de har växt fram som svar på olika historiska situationer. Han bygger här vidare på den tes Engels lade fram i ”Om arbetets betydelse för apans utveckling till människa”. Utvecklingens drivkrafter kan inte förläggas till exempelvis den biologiska nivån - som psykoanalysen gör – utan utvecklingens ”motor” måste sökas i barnets interaktion med den vuxna världen, i familjen och i samhället i övrigt. Tanken är här att en gradvis socialisering inte påförs barnet utifrån, utan att det tvärtom sker en gradvis individualisering på grundval av barnets inre sociala väsen (Vygotsky: Psykologi och dialektik sid 95). Barnets utveckling från det egocentriska språket representerar således inte – som Piaget hävdade – ett övergångsfenomen från intra- till interpsykiska funktioner, utan tvärtom. Barnet går från en social kollektiv handlingsform till en individuell funktion.

Den uppfattning om determinism som kommer till uttryck i den marxistiskt influerade psykologin präglas framförallt av vad som kan uttryckas som ett ”prismaperspektiv”: yttre orsaker verkar genom inre betingelser; yttre påverkningar bryts genom de för människan karaktäristiska inre säregenheter som bildats under inflytande av tidigare yttre påverkningar. Vad man söker undvika att hävda är uppfattningar som att medvetandet skulle vara entydigt determinerat enbart inifrån genom inre organiska förhållanden eller att medvetandet enbart skulle handla om det psykiskas återspeglingskaraktär av verkligheten.

I konsekvens med detta resonemang formulerar den marxistiska psykologin vissa teser:

• Det psykiska uppfattas som en funktion hos hjärnan; det är en egenskap som uppstått under den organiska naturens långvariga utvecklingsprocess.

• Denna speciella egenskap – det psykiska – är en återspegling av den reella verkligheten, och det psykiska livets fenomen är kausalt betingade av denna verklighet.

• Som en återspegling av verkligheten uppfattas det psykiska inte som en passiv process, utan som människans aktiva verksamhet.

• Genom att det psykiska är en återspegling av verkligheten spelar det en speciellt viktig roll i människans liv och verksamhet. Människan ändrar verkligheten i överensstämmelse med det sätt hon återspeglar den på och orienterar sig i den.

• Under återspeglingens utveckling urskiljer man en rad former bland vilka medvetandet är den högsta. Detta är samhälleligt betingat och bestäms i sista hand av samhällets materiella levnadsbetingelser.

• Medvetandets samhälleliga betingelser och dess beroende av de konkreta historiska livsbetingelserna i ett samhälle kommer till uttryck i personlighetens specifika säregenheter. Dessa är typiska för människor under en viss historisk epok och i en viss samhällsklass.

Man måste komma ihåg att de högre formerna för människans medvetna verksamhet inte har uppstått på evolutionens väg utifrån biologiska lagar för hjärnans utveckling, utan att de är en produkt av högst komplicerade samhällshistoriska processer; ett resultat av det samhälleliga arbetet; användandet av redskap och människornas kommunikation med varandra med hjälp av språkets koder, vilka har utformats i den samhälleliga historien.

föreläsning Madrid 2007

Av Ana Quiroga

INTRODUKTION TILL SEMINARIUM RÖ­RANDE ENRIQUE PICHON-RIVIÈRES TEO­RI OM DEN ENDA SJUKDOMEN (TES).

Översättning: Sören Lander

Översättarens kommentar: Nedanstående text utgörs av en föreläs­ning som hölls av Ana Quiroga under ovannämnda seminarium. Jag har med hennes godkännande översatt texten för att på så sätt kunna publicera och sprida den på internet. Det är dock en komplicerad text fylld av termer och begrepp, som inte är speciellt bekanta ens för den som i vanliga fall kän­ner sig förtrogen med psykoanalys, socialpsykolo­gi och gruppteo­ri. Jag har därför lagt till ett ganska stort antal noter som förhoppningsvis kan definiera och fördjupa begrepp och re­sonemang. För att ge möjlighet till större förståelse är vissa no­ter ganska omfattande; i regel rör det sig om citat från Vicente Zito Lemas intervjubok med Pichon-Rivière från 1976.

Ana Quirogas text kan därför läsas på två sätt; dels genom att läsa no­terna som ett slags "dörrar" ( ) in till citat (ur företrädes­vis Pichon-Rivières egna texter) som definierar och fördjupar re­sonemangen i tex­ten, dels genom att hoppa över noterna och läsa texten direkt.

Introduktion till seminarium, som organiserades av La Asociación para el Estudio de Temas Grupales, Psicosociales e Institucionales i Madrid den 24 no­vember 2007. Texten presenterades sedan i inter­nettidskriften Àrea 3. Cuadernos de temas grupales e institucionales. No 12, våren 2008.

Del 1

Presentation och syfte

Detta seminarium syftar, enligt vad jag uppfattat, till att gemen­samt konstruera en sfär inom vilken det är möjligt att reflektera, utveckla hypoteser och gå igenom begrepp som rör Enrique Pichon-Rivières tankevärld. Drivkraften (1) bakom samman­komsten utgörs av vår egen vardagsverksamhet (såsom varande mest autentiska källa till ovannämnda frågeställningar) till vilken vi sedan ska kunna återföra vad som producerats i detta vårt ge­mensamma arbete (2). Och med ”produktion” avser jag inte bara svar utan framförallt nya frågeställningar ...

Denna fokusering på praxis (3) utgör kunskapens och uppgiftens essens ... enligt Pichon-Rivière ... och jag tror att det är något vi är överens om.

Fortsättningsvis avser jag att ta upp några av huvudtankarna i Pichon-Rivières teori och hur dessa hänger samman ... men jag är också medveten om att tiden inte räcker till för den fördjupning ämnet förtjänar. Jag kommer alltså – och kanske inte så struktu­rerat – att gå igenom aspekter av Teorin om den Enda Sjukdomen (4) (förkortat i det följande till TES = Teorin om den Enda Sjukdo­men; detta sker i konsekvens med förkortningen på spanska som är TEU och står för Teoría de la Enfermedad Unica/övers.anm.) och inkludera den i teorin om beteendet. Jag kommer också att re­ferera till det gruppsliga (5); till den tekniska anordningen ”ope­rativ grupp” (6) som instrument för utforskning och intervention i dialektiken hälsa-sjukdom (7) ... vidare till begreppet ”hinder” (8) och dess samband med lärande, hälsa-sjukdom och patogen kär­na. Jag hoppas att ni ställer frågor i anslutning till mitt anförande eller avseende sådant som för närvarande befinner sig inom ert intressefokus.

Att jag valt att göra så här är inte något godtyckligt även om te­mats utveckling delvis styrs av sin egen logik, vilket har att göra med hur olika teman länkats samman hos mig under förberedelse­arbetet till seminariet samt den relevans jag tillmäter dessa. Jag har fått mig förmedlat några önskemål från er; och dessa har konkretiserats i följande frågor där vi dels stöter på en del av vad som utgör TES' gemensamma nämnare, dels hur TES kan bidra till att förstå grupprocessen. Det är dock inte helt lätt att svara eftersom det ”inbjuder” till att etablera samband som inte explicit uttryckts hos Pichon-Rivière ... och dessutom utan att förenkla dessa båda temans komplexitet.

Jag går nu över till era frågeställningar:

”Hur kan man använda sig av den patogena kärnans bearbetning som 'nyckel' till läsning av gruppen?”.

”På vilka punkter finns, enligt Er Uppfattning, samband mellan TES och gruppdynamiken: uppgift, roller, motstånd ... gruppmoment?”.

”Att fördjupa sig i jagteknikernas instrumentella karaktär som in­strument för lärande förutom att de uppfattas som försvarsme­kanismer ... ”

”Att fördjupa sig i förståelsen av objektets dramatik (konstruktion, destruktion, rekonstruktion) och dess samband med gruppupp­giften samt gruppens växlingar, ambivalenskonflikten och dess skiftningar”.

”Förtydliganden vad gäller psykosens centrala kärna ... den me­lankoliska och den konfusionella”.

”Klargöranden avseende förhållandet mellan förbindelseteorin (9) och objektrelationsteori” (10).

Givetvis krävs mer tid än den vi nu har till förfogande för att kun­na utveckla alla dessa teman ... det är därför jag talar om ett när­mande.

Efter att ha tänkt mycket omkring hur att strukturera min fram­ställning ... och efter att utifrån mitt – eller, som jag uppfattar, Pichon-Rivières – perspektiv ha bearbetat ovannämnda frågeställ­ningar, vilka är intressanta och berättigade, kom jag fram till att alla vägar bär till Rom ... Att oavsett hur jag grep mig an dessa ut­forskningsvägar leddes jag hela tiden fram till signifikanta aspek­ter av den uppfattning Pichon-Rivière först benämnde TES, däref­ter teorin om mognads- och utvecklingsprocesser (i och med att den implicerar hypoteser och bearbetningar avseende dessa /pro­cesser/, något man kan se i principerna om mångkausalitet och genetisk kontinuitet) och slutligen till teorin om beteendet ... i och med att Pichon-Rivière tänker sig att dessa koncept och katego­rier, begrepp och principer, är valida för att kunna beakta varje beteendes genes och alternativ ... och jag citerar: ”Oavsett om detta är normalt eller patologiskt”. Genom detta uttryckssätt fö­reställer Pichon-Rivière sig redan att ECRO:t (11) utgör en mer omfattande bearbetning än den han inledningsvis syftat till.

Ni lägger betoningen på TES och jag talar till er om beteendet (12). Varför beteende? Det är faktiskt så att utforskning av bete­endet utgör en konstant i Pichon-Rivières liv ... alltifrån hans spontana närmanden (därtill) som barn och tonåring; i början på hans medicinska bana ... och de skilda områden, som blev föremål för hans utforskning ... kreativitet, konst, det gruppsliga, institutio­ner, idrott ... det var frågan om beteendet som fick Pichon-Rivière att slå in på psykiatrins bana i och med att han intresserade sig för såväl beteendevariationer inom olika samhällssektorer, kultu­rella sfärer och beteenden som rollintaganden och rolltilldelning, uttolkning av erfarenheter, världen, estetisk produktion, sätt att relatera etc. Han sporrades av både de mest bizarra beteenden och sådana, vilka utgör del av vår vardag, men som det icke desto mindre vore vågat att benämna friskt - trots att de rättar sig efter de styrande normerna.

Pichon-Rivière identifierar denna konstant i prologen till Del Psi­coanálisis a la Psicología Social: ”Min uppgiftsväg kan beskrivas som en utforskning av beteendets struktur och mening, samt upp­dagandet av dess sociala karaktär” ... Han refererar vidare till tan­ken om ”människan-i-situationen”, något som är grundläggande för att förstå den pichonianska positionen när det exempelvis handlar om hälsa och sjukdom.

I en annan av sina sena texter säger han dock: ”Mitt sökande har rört kunskap om människan och i synnerhet kunskap om sorgen; jag menar att här finns källan till de så kallade särpräglade bete­endena”. Han refererar här till psykisk sjukdom, vilket leder oss till den aspekt av teorin som är mest känd som TES. Resten av frasen refererar till hans strävan att förstå melankolins roll i det mänskliga psyket (4).

I Pichon-Rivières tankevärld och den psykologiuppfattning han po­lemiskt benämner ”socialpsykologi” (13) intar frågan om lidandet en central roll ... vare sig det handlar om att ta itu med lidandet – efter att detta (som misslyckat försök att komma igenom en outhärdlig kris) övergått till patologi – eller förebygga det genom att stärka individens (subjektets) utveckling i termer av läroför­måga och att på ett kreativt sätt kunna lösa de anpassningskrav, som ställs på oss att (utan att gå under) hantera de villkor vi ställs inför som individer (subjekt) i krissituationer och lösa dem.

Utforskningen av det vardagliga (14) i förbindelser och roller, socia­la och institutionella relationer ... detta tid-rum i vilket vi kan bli psykotiska eller leva på ett aktivt, kritiskt och omvandlande sätt, knöts hos Pichon-Rivière samman med hans passion för det dolda, det oroande och det kusliga (15) ... det som de så kallade ”förbannade poeterna” Rimbaud, Lautréamont och Baudelaire – språkrör för sin tid och därigenom grundare av den moderna es­tetiken – i högt bearbetad form gav uttryck för i sina verk. De överraskade och blev till en början demoniserade eftersom de blottade det mörka, det dolda och det mest okända och fruktade i det mänskliga psyket (16) ... våra fantasier och känslor ... det som samhället bestraffade – och bestraffar – som vansinne genom att det utgör ett avvikande, oförståeligt och oacceptabelt tänkande, något man försökte kontrollera genom mentalsjukhusinstitutionen. Detta sökande fick Pichon-Rivière att såväl studera konstnärligt skapande som arbeta på mentalsjukhus samt välja psykoanalysen som främsta och avslöjande väg till att förstå det som tycktes outgrundligt ... att fördjupa sig i de till synes tysta helveten som finns underliggande till skapande och lärande ... och hans sökande gav klarhet nog att kunna knyta insjuknandeprocessen först till familjegruppsskeendet och sedan till den komplexa sociohistoriska ordningen och det som är kännetecknande för den.

Via dessa många vägar upptäckte också Pichon-Rivière att de alla – i sin mångfald – ledde fram till det omfattande ämnet ”beteen­de”.

Men – vad är beteende för Pichon-Rivière? Det finns tidiga defini­tioner, vilka vittnar om sökandets början och de ger en bild av neurologen Pichon-Rivière - fast redan nu med önskan om svar från ett subjekt i en konkret värld eller situation. Jag kommer i det följande att låta hans senast utvecklade definitioner vägleda mig i och med att dessa pekar på att hans utgångspunkt är situations­betingad.

I Neurosis y psicosis, una teoría de la enfermedad (Neuros och psykos, en teori om sjukdomen), en text som utgör främsta refe­rent under vissa delar av seminariet, karaktäriserar han beteendet som ”en totalitet i dialektisk utveckling” (referens till komplexite­ten, motsatsernas enhet, multipla interagerande aspekter, motsättningar och den form av rörelse som impliceras) och jag ci­terar: ”Vi definierar beteendet som struktur; ett dialektiskt och meningsbärande system in­begripet i ständig interaktion. Utifrån detta perspektiv söks en lösning på antinomierna psyke-kropp, in­divid-samhälle, or­ganism-miljö” (som för Pichon-Rivière är epistemologiska hinder för att förstå beteendet). Han följer här La­gache: ”Inkluderandet av dialektiken får oss att bredda definitio­nen av beteende. Det uppfattas inte endast som struktur, utan även som strukturerande; som multipel helhet eller interaktions­system. Som dialektiskt interaktionskoncept introduceras begrep­pet ömsesidig modifikation, intrasystemiskt (individens inre värld) och intersystemiskt (individens inre världs relation till den yttre världen) samspel ... som intrasystemisk relation förstår jag den re­lation, som äger rum i individens (subjektets) jagmiljö där de in­ternaliserade objekten och förbindelserna bildar en inre värld, en intrasubjektiv dimension i vilken de interagerar och på så vis formar en inre grupp” (17) Sistnämnda (inre grupp) rekonstruerar på sitt speciella vis det nät av relationer individen (subjektet) varit – och är – invecklad i eftersom denna inre värld eller grupp besit­ter historicitet.

Detta skeendes former brukar vi benämna ”inre dramatik”, omed­vetna inre scener. Det är i denna sceniska och intrasubjektiva di­mension det ni frågar om utspelas ... det vill säga objektets dramatik. I inre scener – laddade med intensiv emotionalitet – tar här förbindelsens växlingar form.

Det inre skeende, som exempelvis kännetecknar ambivalensen (18), tar formen av situationer i vilka konflikten hat-kärlek utveck­las; där båda på ett ”tillspetsat” sätt samexisterar i den upplevel­se individen (subjektet) har av sig själv, (det nu i sin helhet integ­rerade) modersobjektet och förbindelsen. Detta sker på grund av att ett fundamentalt faktum (via mognad, minne, erfarenhets- och lärosekvenser) uppstått i det psykiska livet: integrering, som fram tills nu inte funnits.

Vi talar här om ambivalensens inbrytande i den depressiva ut­vecklingspositionen. Möjligheten till ambivalens är något av en konstant i varje betydelsefull förbindelse.

Vad denna integrering framkallar hos individen (subjektet) tror jag bör relateras till den uppfattning om lärande, rörelse, hinder och uppgift som Pichon-Rivière utformar (vilket vi kommer att se läng­re fram).

Integreringen utgör framsteg i lärandet och ett uppgiftsplan, som implicerar en rörelse med destrukturering av den föregående organisationen (av Melanie Klein benämnd schizo-paranoid posi­tion), som domineras av dissociering. Desorganiseringen framkal­lar kris.

Detta kritiska utvecklingsmoment kan betecknas som ett kvali­tativt språng vad gäller kunskap om verkligheten.

Den process genom vilken man upptäcker – och som är identisk med den som belönar och frustrerar, beledsagar och överger, äls­kar och hatar – består i att lära från verkligheten.

Kunskap om verkligheten – i dess mångfaldiga och motsägelseful­la aspekter – får ibland en mycket djupgående inverkan på indi­viden (subjektet) ... en kris vad beträffar lärande, kunskap och re­laterande. Den pekar på en dimension som alltid finns närvarande i uppgiften. Jag tänker på den nödvändiga bearbetningen av den­na inverkan, på motsatsförhållandet mellan det dittillsvarande och det nya, på de scener som omedvetet sätts i rörelse i vår kontakt med nya verklighetsaspekter ... en kontakt i vilken det kan finnas lust, men där också konflikter kan dyka upp. Ett av syftena med anordningen ”operativ grupp” är att genom ömsesidigt stöd bear­beta ovannämnda inverkan.

Som vi känner till finns förstörelsen närvarande som en dominant i ambivalensens dramatik ... förstörelse (genom egna fientliga im­pulser) av det, som är kärleksobjekt, och medförande en katastro­fal irreparabel förlust. Skuld, kaos, ensamhet ... ibland ... upplevs risken att objektet ska hämnas och denna dramatik är paralyse­rande.

Intensiteten i de känslor, som befinner sig i konflikt, är sådan att hämning framträder som effekt och teknik ... i vilken utsträckning den utgör ett försvar eller är instrumentell kan vi inte avgöra utan att analysera varje fall för sig.

Men psyket är rörelse ... progressiv och regressiv. Man tar sig ur denna paralyserande situation genom psykiska ”operationer” ... som inkluderar en operativ och nödvändig regression, vilken be­står i att använda sig av instrumentella tekniker.

Individen (subjektet) återvänder, som sagt, till en tidigare position - av Klein och Fairbairn benämnd schizo-paranoid, av Pichon-Riviè­re instrumentell – ty i den gestaltas jagets tekniker och resurser, vilka som främsta funktion har att tjänstgöra som (och vara) in­strument för att närma sig verkligheten genom aktiv anpassning (19). De växer gradvis fram utifrån vissa vitala funktioner, ex­empelvis inkorporering och utstötning ... och övergår från att (i dessa funktioner) vara något materiellt till att bli något tankemäs­sigt.

Av den anledningen genomför individen (subjektet), enligt Pichon-Rivière, inte bara ett defensivt återvändande. I återvändandet finns även nyckeln till att gå framåt. Jag beskriver här vad som sker i utvecklingens depressiva position – i och med att den utgör ett determinerande element i den grundläggande depressiva posi­tionens (4) eller centrala patogena kärnans konstituerande (om vi anlägger det perspektiv som finns i TES) – även om denna regres­sion tillbaka till när teknikerna var instrumentella också sker vid andra tillfällen i livet då individen (subjektet) inte kan hantera ”här-och-nu”-krav och -förluster samt en ny och intensiv ambiva­lenskonflikts uppträdande. I denna (i riktning mot integration) pro­gressiva – regressiva rörelse (alltså oförmåga att stå ut med och situationsmässigt ”smälta” konflikten, hämning och tillgripande av tekniker från en icke-integrerad dissociativ period) – vad är önskvärt? Utvecklandet av en ny progressiv rörelse i vilken ett stärkt jag undan för undan bearbetar konflikten i form av repara­tion och rekonstruktion av objektet på en högre integrationsnivå där individen (subjektet) kan erkänna de goda aspekternas över­vikt i objektet. Detta hänger samman med vad vi tidigare talat om i termer av att tillägna sig ny jagstyrka (20), som gör det möjligt att tolerera motsatsförhållandet i jaget, objektet och förbindelsen; motsatsförhållandet som gör det specifika i ambivalenskonflikten till en existentiell och djupt oroande situation för människan som varelse – kanske den mest omvälvande, i synnerhet om man be­finner sig på en utvecklingströskel.

Förmågan att uthärda (eller lösa upp) detta motsatsförhållande kommer sig av att kärleken (och det gratifierande, som domine­rande aspekt i den kontradiktoriska förbindelsen) erkänns som del av en komplex process i vilken innefattas det instrumentella disso­cierande, som är nödvändigt för tänkandet (21), samt en senare integration som sker på högre nivå än den nivå där konflikten ut­löstes i sin påträngande känslomässiga intensitet.

I den bearbetande rörelsen återvinns det älskade objektet; jagets och förbindelsens goda aspekter bekräftas. Jag vill dock understry­ka att denna intrasubjekt-dramatik inte bara äger rum i den inre världen. Den gör det även i förbindelsens verkliga scenario; i den andres stöd- och kärlek som dechiffrerar, håller och gratifierar trots att där också finns ambivalenta ögonblick hos den andre i dennes egen inre dramatik.

Fortfarande mitt i konflikten – när ambivalensen finns i förgrunden och formuleras som dominerande situation – upphör inte andra motsatsförhållanden att inverka på individen (subjektet) och för­bindelsen ... och sammanflätade med känslan av kärlek-hat och, exempelvis, behov-tillfredsställelse, interaktion, kommunikation. Det här är av speciell vikt för att förstå en individs (subjekts) och en konflikts växlingar. Dessa växlingar inverkar också på individen (subjektet) och bidrar till hans eller hennes psykiska livs rörlighet och emotionalitet.

Som ni vet är detta ett grundläggande moment i den inre världens konstituerande ... och även om det inträffar första gången i den så kallade depressiva utvecklingspositionen uppträder det, som sagt, återigen vid stora kriser och utifrån individens (subjektets) historia ... alltså i enlighet med de sätt och lösningsnivåer som uppnåddes i tidigare situationer. Det förflutna interagerar med nuets förbin­delseskeenden utifrån principen om mångkausalitet och däri inklu­derade faktorer. Interaktionen är inte enkelriktad ... dessa faktorer kan leda till signifikativa nivåer av aktiv anpassning – eller till patologi. Det finns ett multipelt orsakssamband, som länkar samman situationer från livets början med de hälsa/sjukdom-al­ternativ vi stöter på under andra viktiga perioder (av livet) ... det sambandet hänvisar oss till den grundläggande depressiva situa­tionen, den patogena kärnan, som för Pichon-Rivière är av de­pressiv – icke-konfusionell – natur, och inkluderar växlingar i ut­vecklingens depressiva position, aspekter av protodepression (22) och regressiv depression (23) (om vi nu uttrycker oss i termer av patologi).

Vid analys av den kärnan kan vi inte bortse från de karaktäristika, som jagteknikerna – deras formbarhet eller stereotypi – har.

De scener (skeenden som utspelas i den inre världen och formar den) jag anspelade på är för Pichon-Rivière – till skillnad från hur Klein tänker när hon också identifierar denna inre rörelse (den omedvetna fantasi i vilken subjektet fragmenterar, integrerar, ser sig attackerat, förstör, rekonstruerar) – inte bara en intrasubjektiv produktion och driftens psykiska korrelat ... Vi såg att det finns ett annat aktivt opererande subjekt i denna produktion och det sub­jektet benämnde Pichon-Rivière (med spår av psykoanalytiskt språkbruk) ”objekt”; men det objektet är ”någon annan”, som re­lateras både till den yttre världen och samtidigt, genom in­ternalisering, är ”inskriven” i den inre världen.

Denne ”andre” utgör del och person i ovannämnda skeende; dock inte på avstånd eller utanför dramatiken vid den inre världens formande - utan som en ”co-författare”. Därför säger vi att inter­aktionen inverkar, ger upphov till effekter ... och det här är en av dessa, alltså att på något sätt vara ”co-författare” eller alstrare av scener i detta skeende med den andre – och i förbindelsen.

Förbindelse och objektrelationer

Om vi återgår till Pichon-Rivière (vilket för oss in på förbindel­setanken och hur den skiljer sig från objektrelationstanken) (24) ... I den interaktion, som sker i yttre värld och skrivs in i inre värld (25) ”rör sig faktiskt den andre i riktning mot gratifiering eller fru­stration” (26). Jag vill understryka detta på grund av dess centrala karaktär i Pichon-Rivières tänkande ... i och med att han genom denna tanke formulerar en ny position med avseende på hur verkliga objektiva relationer, en annan individs (subjekts) varande och görande samt situationen närvarar och inverkar i det psykiska livet.

Med detta som utgångspunkt (och uppkommet ur hans familje­gruppbehandlingspraktik) framgår att det som bör analyseras är vad som sker och inte bara ens föreställningar om vad som sker.

Och det här är en huvudtanke i vår utforskning av relationen mel­lan individ (subjekt) och verklighet ... i och med att det är den re­lationens kvalitet som – i termer av lärande – definieras som psy­kisk hälsa (27).

Ovanstående utgör en öppen konfrontation med objektrelations­uppfattningen som har sitt ”laboratorium” - sitt ”rum” - i den intrasubjektiva dimensionen ... bortom objektets konkreta varande och görande, närvaro eller frånvaro, formerna för sin närvaro; ob­jektrelationen, som för psy­koanalysen är ”individens (subjektets) relation till sin värld” - inte till världen.

Förbindelsetanken som relationell struktur beaktar – och det utgör ett av dess essentiella drag – det ömsesidiga samspelet; sam­spelet mellan intrasubjektivitet och intersubjektivitet utan att där­vid exkludera någon av dessa två dimensioner. Den fokuserar på såväl den reella situationen som dess ”inskription” i form av inre scen ... och därigenom utforskar den kommunikations- och läro­processer. Intersubjektivitetens former präglas av intrasubjek­tivitet i och med att det är ur sistnämnda som förbindelsemodali­teterna uppkommer. Den intrasubjektiva dimensionen å sin sida formas i interaktioner och därför talar vi om dialektik, ömsesidigt formande, ömsesidig determinering ...

Pichon-Rivière hävdar att förbindelsen för individens (subjektets) del implicerar en aktiv relation till världen och verkligheten. Enligt hans synsätt lägger den andre – objektet – aktivt innebörder över individen (subjektet), dennes existens, dennes beteende ... Jag skulle vilja säga att på samma sätt som vi talar om en subjektiv dramatik på den inre världens nivå finns det också en grupp- eller familjedramatik liksom institutionella myter eller dramatik ...

För Pichon-Rivière är den inre gruppens system inte slutet. Det be­finner sig i ett permanent samspel med den yttre världen. Psyket är från första början inte en - i förhållande till världen - stängd in­stans eller yta. Tvärtom konstitueras det (genom att vara socialt och av förbindelsekaraktär) i, av och genom sin relation till verkligheten ... en realitet som till en början särskilt utgörs av för­bindelsens ”den andre”. När samspelet utarmas eller stängs försämras eller hejdas lärandet från verkligheten (28). Denna rela­tion mellan inre och yttre värld benämner Pichon-Rivière inter­systemisk. Trots att han inte tar upp temat i sina texter bör man också vara klar över att den intersystemiska relationen även är en relation mellan inre världar. Den finns närvarande i förbindelsen, i gruppen och äger rum på de intersubjektiva relationernas plan ... och dessa relationers förverkligande i den yttre världen (29). En grupp konstitueras inte om den dialektik mellan individer (subjekt), som bidrar till dess essens, inte innefattar detta sam­spel mellan inre världar ... vilket bidrar till gruppdiskussioner eller underliggande förbindelseskeenden samt existensen av de former den ena av grupporganisatörerna antar; alltså den ömsesidiga inre representationen, reciprok internalisering (polycentrisk syn­tes) ... en ”slutsats” om gruppen som dess medlemmar utvecklat. Gruppens andra organisatör eller konfigurationsprincip utgörs av behovskonstellationen, syftet, uppgiften.

Patogen kärna och ”läsning” av det gruppsliga

Frågan om de inre världarnas samspel hänger – liksom uppgifts­frågan – samman med frågan om den patogena kärnans bearbet­ning som nyckel till ”läsning” av det gruppsliga. Frågan leder mig fram till två analystrådar: samspelet individ (subjekt) – grupp, inre grupp och yttre grupp samt det jag benämner samspel mellan inre grupper, utmynnar stundvis i diskussioner ... i ångest. Det sätter tidigare hinder i rörelse och gestaltar aktuella hinder. Sätten att bearbeta hinder i nuet kan hänvisa (tillbaka) till hur varje grupp­medlem bearbetar den historiska kärna, depressiva situation eller patogena kärna som vi antar är i verksamhet – och kanske intensi­fierad – om gruppen har en terapeutisk uppgift som explicit ak­tivitet ... Det intensifierade skulle kunna visa sig i form av mot­stånd mot tillfrisknande på grund av den ångest, som sätts i rörel­se inför en uppgift och ett kunskapsobjekt, vilket i sig inbegriper en hög grad av lidande ... och där patologin utgör en form av för­svar; ett balanstillstånd i förhållande till världen ... ett balans­tillstånd som är misslyckat och fyllt av smärta, men ändå ett ba­lanstillstånd.

Gruppens här-och-nu, den framväxande ångesten och hur den be­arbetas i den aktuella situationen kan utgöra en ”analysator” av­seende det som är karaktäristiskt hos varje gruppmedlem vad gäl­ler hans eller hennes historia av hinder och lösningar ... dispone­rande punkter för hälsa och sjukdom, den inre dramatiken.

Jag vill här poängtera ”kan” därför att, på samma sätt som att allt beteende är situationsbundet, är gruppen också ett gynnsamt överföringsfält, vilket framkallar, uppväcker och inbjuder till inre scener. Omständigheterna, typen av konflikt, förbindelsemodalite­ter samt interaktionen här-och-nu kan vara faktorer som ger upphov till ett alternativt beteende ... och historien återupprepas inte på något tydligt sätt inom detta fält.

Att sätten att hantera gruppuppgiften eller gestalta förarbetet (30) tydligt och med regressiv kraft skulle peka hän mot en hi­storisk kärna (alltså den patogena kärnan) hos varje medlem ut­gör inte en konstant eller lag rörande gruppens fungerande ... Dä­remot tror jag att gruppen – genom sin närvaro vid psykets tillbli­velse och dess potentiella förmåga att bli stödfunktions-”arvtaga­re” - mobiliserar primärfenomen via primärrelationen kropp-mo­der-grupp. Mobilisering är, enligt min mening, inte detsamma som regression.

När jag talar om varje medlems kärna, så gör jag det därför att jag inte förstår hur det skulle kunna finnas en gruppkärna – med undantag av, och på ett speciellt vis, i en familjegrupp (med en rad obearbetade sorger) ... även om jag också kan tillstå dispone­rande punkters förekomst hos gruppen som struktur i termer av konflikter, vilka inte bearbetats tillräckligt av dess medlemmar (exempelvis det oförutsedda).

I själva verket siktar gruppen som anordning till modifiering av sätten att möta ångest och övervinna hinder i den meningen att stereotyper bryts upp (31) och jagteknikerna (i dess instrumentel­la aspekt) återtas och förstärks. Om väl de individuella (subjek­tiva) modaliteter man föresätter sig att förändra troligen har en tendens att inledningsvis (ett moment präglat av ambiguitet/mångtydighet (32) uppträda på nytt - där inre scener glider fram över de yttre och inre figurer överskuggar de verkliga personerna – kan heterogenitet, identifikation, kommunikation och det gruppsamarbete, som blir till stöd för bearbetningsprocesser­na, skapa ett förändrande och förändrat fält i vilket det inte är så lätt att vare sig avläsa individuella sätt att bearbeta den pato­genetiska kärnan eller mer (för en viss kärna specifika) personliga aspekter.

Jag vill understryka: Om frågan gäller möjligheten att i en grupp och inför en, kontradiktorisk, konfliktsituation aktualisera varje medlems särskilda patogenetiska kärna, så menar jag att ”ja” ... det är möjligt och önskvärt. Detta för oss dock över till temat dis­position och där kan vi urskilja två motsatta och interrelaterade aspekter: disposition för patologi och disposition för hälsa och lä­rande. Vi kan inte på förhand se vilken (av dem) som kommer att mobiliseras. Dessutom vet vi inte alltid vilken aspekt som mo­biliserats och varför.

Dessa (i det disponerande samtidiga) motsatta aspekter pekar i riktning mot den följd av anpassningssituationer individen (subjek­tet) genomgått (i livet) och hur de under olika omständigheter kommit att lösas.

Annorlunda uttryckt: det som i termer av lärande har lösts och inte lösts; det som blivit kvar som mindre sammanhängande och meningsfyllt (misslyckat) svar spelar in i individens (subjektets) historia, i hans eller hennes inre värld och i gruppens här-och-nu vad gäller det som är aktuell konflikt. Och precis som en er­farenhet kan ”reparera” en annan kan (också) vissa negativa er­farenheter försämra förmågan till lärande.

Det här är en problematik som utvecklas i individen (subjektet), i den terapeutiska förbindelsen och särskilt inom gruppfältet.

En av den patogena kärnans manifestationsformer inom grupp­området – oavsett om den inverkar utifrån sina mer skadade, de­fensiva och stereotypiserade aspekter eller utifrån sina positiva lösningsmodaliteter – får oss att rikta blicken mot språkrörsrollens (33) intagande.

Del 2

Språkrörsrollen

Vad är det då den individ (subjekt), som intar språkrörsrollen, upptäcker? En fantasi, en ångest; något potentiellt som finns inom gruppfältet, men inte når fram till medlemmarnas medvetna – men som ger återklang inom honom själv utifrån den egna livshi­storien (34). Han är ett språkrör (i det som kallas disponerande faktor) om det som väcker anklang (hos honom) finns i gruppen och hans handlingar, utsagor om sig själv, känslor, försvars- och upplevelsemodaliteter mobiliserar (vissa accepterade, andra avvi­sade) associationskedjor, identifikationer, hos övriga medlemmar ... Men han har faktiskt då fört det som var implicit, och till synes något personligt, upp till det explicitas och grupps­ligas plan. Samordnarens – tolkande eller icke-tolkande – interven­tion bör här omfatta bägge dessa plan (35); dels vad språkröret lyfter fram som framsteg eller egen konflikt, dels genom att rela­tera detta till gruppstrukturen. Ovanstående utgör ett av uttryc­ken för Pichon-Rivières uppfattning om grupp och operativ grupp ... om den konstanta och strukturerande dialektiken mellan individ (subjekt) och grupp som analys- och interventionsområde. Motsatsförhållandet individ (subjekt) – grupp upplöses på olika sätt via integration. Det försvinner dock aldrig.

Ett endast vertikalt återlämnande (från samordnaren/övers.anm.) isolerar språkröret och får konflikten att framstå som ett uteslu­tande individuellt faktum. Därigenom förloras möjligheten att dela ångesten, smälta och bearbeta fantasier samt uppnå en annan nivå av tänkande. Ett endast gruppsligt (horisontalt/övers.anm.) återlämnande homogeniserar å andra sidan det heterogena och gör tvång på verkligheten genom att det komplexa förenklas (36).

Grupprocessens rikedom och många kreativa, reparativa och pro­duktiva möjligheter uppkommer ur det heterogena.

Sammanfattningsvis: gruppens komplexitet kan inte utläsas med utgångspunkt i en enda ”nyckel” även om tekniken eller TES, tvi­velsutan, utgör verktyg i en sådan läsning och bör inkluderas vid konceptualisering av det gruppsliga.

Att utifrån emergenterna (37) och deras olika språkrör (och dessa emergenters relation till hinder och försvarsmodaliteter likaväl som till lärandeförmåga och kreativa anpassningssätt) följa upp gruppens rörelse, interaktion och uppgift utgör faktiskt en väg att analysera och förstå vad som händer i gruppen (38).

Samordnare

Om skeendet i gruppen utvecklas och bearbetas med gruppope­rativ ram får samordnaren en betydelsefull roll; inte därför att det skulle framträda en ny emergent för honom eller henne vid varje intervention (något vi vet inte inträffar), men därför att med ett sådant perspektiv - ”osymmetriskt” och med rollen som med­tänkare (39) - har vi möjlighet att analysera processen, dess rörel­seformer, trådar eller emergenter, dess förändringsmoment, sam­spelet mellan progressivt och regressivt. Jag antar att den ställda frågan har med detta samspel att göra.

Vår analys bör delas med gruppens medlemmar – och deras protagonism framhävas – i en ständigt pågående sekvens av in­sight (40) och bearbetning, insight och bearbetning ...

Jag vill tillägga att på samma sätt som bearbetning kräver (fö­regående) insight, så måste det - för att nå fram till insight - dess­förinnan ha funnits en bearbetningsprocess.

Även när insight får den här formen av plötslig inbrytande kun­skap (41) utgör den ett kvalitativt språng som föregås av kvantita­tiva förändringar. Samtidigt bör den här beskrivna grupplärande­processen (ihop med en ”medtänkare”) ge medlemmarna för­måga till självkännedom och eget hållande, ett vetande och sätt att vara och bearbeta ... och detta är något man konstruerar ge­mensamt i gruppen, men även utgör något specifikt för varje medlem.

Om den ställda frågan skulle formulera en annorlunda frågeställ­ning ... exempelvis om det finns en patogen kärna som delas av gruppens medlemmar och resulterar i en ”nyckel” för att läsa en särskild grupprocess, så menar jag att så är det inte ... i och med att även när det finns allmängiltiga situationer (som den depressi­va positionen) är ångesten, hindren, konflikterna, det psykiska li­vets växlingar och sättet att hantera dessa, något unikt för varje individ (subjekt).

Emellertid vet vi att det finns predominans för det slags situatio­ner, vilka homogeniserar gruppfältet och går bortom den hetero­genitet Pichon-Rivière formulerar som optimal förutsättning för gruppens fungerande. Att en lärogrupp exempelvis består av medlemmar, som genomgått allvarliga förluster i barndomen, kan (enligt vår erfarenhet) ge viss ”skevhet” åt gruppen; en tendens till ”melankolisering” och upplevelser av övergivenhet, men då in­för bestämda situationer eller teman, vilka väcker sådana upple­velser av tidig förlust till liv. Men jag tror ändå inte man kan tala om gemensam gruppkärna, vilket skulle implicera en ”gruppsjäl” ... en tanke som Pichon-Rivière avfärdade.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att förståelsen av en in­divids (subjekts) beteende och sätt att bearbeta sina dispone­rande (4) situationer hänvisar oss till utforskning av händelser vars komplexitet aldrig kan uttömmas. Grupper är specifika och, som sagt, i hög grad komplexa strukturer. De genomtränger ver­tikaliteten, de individuella historierna; analys och ”läsning” av dem kräver därmed en mer omfattande teoretisk ram - vilken ut­gör del av den pichonianska socialpsykologin - men som idag, av tidsskäl, inte kan bli till föremål för en systematisk framställning.

Hindret

Temat ”att läsa en grupprocess” - även när detta skulle vara av värde vid analys av en person - hänvisar oss till ett centralt kon­cept i det pichonianska tänkandet: hindret och dess oundvikliga framväxt i utvecklings- och förändringsprocesser, det vill säga förhållandet mellan utveckling eller rörelse och hinder.

Enligt Pichon-Rivière är hindret (42), som universellt fenomen, den centrala (och till sin natur depressiva) patogena kärnans fö­regångare.

Jag tror det skulle vara intressant att analysera relationen rörelse-ångest-hinder från livets början ... och likaså att reflektera kring det särskilda hinders karaktär, som den (av Pichon-Rivière benämn­da) patogenetiska kärnan antar ... och hur den kärnan till viss del finns latent i påföljande hinder genom att, som prototy­pisk situation, kanske vara den mest konfliktfyllda ... den som mest mobiliserat individen (subjektet) i termer av krav på lärande.

Detta sker alltifrån födelsesituationen, vilken också innefattas i kärnan eller den grundläggande depressiva situationen. Ty den ut­gör ytterligare en stor kris att lösa. ”Vårt inträde i livet” - säger Kaës - ”består i att gå in i ett kristillstånd”. Och vår egen födsel implicerar en radikal omdefiniering av våra existensvillkor, ett de­strukturerande av vad som varit för handen så långt samt ett nytt strukturerande (43).

Därför utgör detta första adaptationskrav på oss vårt proto-lä­rande (44), alltså att bli berövad något dittillsvarande för att där­på träda in i (och därmed konstituerande) en ny erfarenhetsvärld. Sätten att lösa situationen – ur vilken man träder in i en förbindel­se; in i en grupps sköte och en social ordning (protoförbindelsen) – är mer än något knutna till den andres handlingar. Som tidigare nämnts förs man (och utgående från vitala funktioner) i förbindel­serörelsen in i ett formande av instrumentella tekniker, vilka gör det möjligt att ta sig igenom denna första livsfas fram tills upp­nåendet av den depressiva utvecklingspositionen.

Hindret (allmängiltig eller universell situation), inneboende i rörel­sen, och den patogena kärnan (som grundläggande depressiv si­tuation – en inre kris att lösa och också allmängiltig eller universell i sådan mening att den motsvarar individens/subjektets utveck­lingsformer) - är inte identiska trots att de är besläktade.

Hindret uppstår med livet (45). Det finns inneboende i förändring, rörelse och det faktum att livet utgör en ständig följd av krav om anpassning och lärande; att vi också ständigt är underkastade de­strukturerings- och nystruktureringsrörelser tills sistnämnda (rörel­ser) ”åldras” och en rörelse på nytt ”öppnas”, vilken genererar ångest som – när den intensifieras – kan leda till (nya) hinder. Det står klart att den grundläggande depressiva situationen som situa­tion – med element från protodepression, utvecklingens de­pressiva position samt formande och användning av instrumentel­la tekniker – utgör ett stort hinder att lösa i individens (subjektets) utveckling. Låt oss beakta detta som problemområde och referent vid analys av grupprocessen (46) ... på samma sätt som vi måste beakta både hur medlemmarna i gruppmiljön använder sig av sina jagtekniker och analysera huruvida dessa till karaktären främst är instrumentella eller i grund och botten försvarsinriktade.

Detta placerar – förutom analys av rörelse, ångest och framväxan­de hinder – in oss i en utforskning av och intervention i fältet för motsatsförhållandet uppgift-förarbete (30).

Hälsa-sjukdom

Om vi så går vidare till Pichon-Rivières reflektioner rörande bete­ende kommer vi in på dels den relation han etablerar mellan bete­ende, hälsa och sjukdom; dels på varför vi säger att han uppfattar sig ha nått fram till en vision, vilken innefattar det dialektiska pa­ret hälsa/sjukdom.

I sina skrifter omdefinierar han den klassiska psykiatrins indelning av beteende i normalt eller patologiskt. Han inkluderar paret häl­sa-sjukdom (7) och betraktar dessa två som varandra motsatta former av realitetsanpassning. Motsatsförhållandet utgörs av den aktiva eller passiva karaktären (av anpassning/övers.anm.). Den­na karaktärisering, som varit föremål för polemik med särskilt Watzlawick, hänvisar oss återigen till det metateoretiska samman­hanget ... till Pichon-Rivières grundläggande idéer. Hos Pichon-Rivière befinner sig nämligen ”anpassning” ljusår från ”anpass­barhet” (31); ”anpassning” implicerar en individ (subjekt) som bland sina (personlighets)drag besitter möjligheten att lära känna den objektiva verkligheten ... att vara ett till sitt väsen kunskaps­sökande subjekt trots att verkligheten många gånger, mer eller mindre, förvrängs.

Det är utifrån den kunskapen Pichon-Rivière talar om beteende, hälsa och sjukdom i termer av ”adekvat” eller ”in-adekvat” vad gäller en persons sätt att förhålla sig till omgivningskraven, huruvida det föreligger överensstämmelse eller ej i förhållande till dessa samt om det finns en operativ eller icke-operativ kontakt med verkligheten. Om beteendet är operativt är de instrumentella teknikerna (jagresurserna) verksamma. Till dem räknas de me­kanismer, som M. Klein beskrivit i den schizo-paranoida positionen (dissociation, introjektion, projektion) – även om Pichon-Rivière omtolkar dem i enlighet med sin teori.

Hos Pichon-Rivière har, som nämnts, dessa tekniker som främsta funktion, att på ett operativt sätt utveckla en dialektik i förhål­lande till verkligheten för att på så sätt utveckla utforskningspro­cesser i denna ... resonans, lärande och omvandling av såväl sig själv som verkligheten (47) (se ”En ny problematik för psykiatrin” i El Proceso Grupal).

Om inte ”kontakten” är sådan ... om den inte är operativ, så har dessa tekniker (i förhållande till en situation eller som något mer permanent) förlorat sin instrumentalitet och grundläggande funk­tion – nämligen att vara verktyg för lärande, tillgodogörande, kun­skap, verklighet – för att istället veckla ut sig i känslolivets och tänkandets infrastruktur. De övergår då till att bli en exklusivt de­fensiv funktion som räddar individen (subjektet) undan ångesten. Om de stereotypiseras blir de rigida, avlägsnar sig från verklighe­ten och ”fryser” läroprocessen (48).

När vi beskriver detta skeende hamnar vi återigen inom hindrets ”terräng” ... Vad är det för situation, som finns underliggande till och bildar hindret ... och som kan bli mer överkomligt, situations­relaterat eller få mer utrymme inom individen (subjektet)? Det är i denna situation – med den destrukturering av det dittillsvarande, som kontakten med nya verklighetsaspekter framkallar; med olika slags ångest mobiliserad av situationen och det föregående, kän­da och ”ägda” (nu en del av jaget) – som en partiell desorganise­ring sker, vilken tvingar en (som person) att färdas genom en mångtydigt destrukturerad terräng för att därefter nå fram till en ny strukturering, vilken negerar, och samtidigt innehåller, den ti­digare (struktureringen). I destruktureringen och behovet av en ny strukturering växer ångest fram som – beroende på intensitet och hanteringssätt – kan ge upphov till olika slags hinder (49).

Destrukturering, förlust, mångtydighet (ambiguitet) och nystruktu­rering är utmärkande drag för kriser; genom sin per­manenta närvaro i våra liv talar vi om dem som stora kriser eller minikriser (som varje lärande implicerar). Pichon-Rivière stude­rade speciellt det slags kris, som finns inneboende i lärande och växande ... och synliggjorde hur dessa uppgifter (det vill säga lä­rande och växande/övers.anm.) inom psykoterapins, utbildningens och skapandets område genererar ångest som i vissa fall kan be­arbetas varvid jagets tekniker blir instrumentella. Genom sin in­tensitet kan ångesten ibland bara kontrolleras med hjälp av en ri­gid struktur – stereotypins struktur – som (kanske inte för evigt) står i motsättning till utvecklings-, förändrings- och växandepro­cesser. Jag vill här såväl betona släktskapen mellan hinder och kärna som sambandet mellan utveckling och hinder.

Det var för att hantera denna situation som Pichon-Rivière – när han väl mött gruppen som struktur samt avancerat i sin utforsk­ning av de lagar som styr den – skapade anordningen ”operativ grupp” (50).

Det här kanske blir en upprepning, men jag vill betona vikten av att Pichon-Rivière i sin definition av hälsa och sjukdom inkluderar passiva och aktiva former därav ... alltså det situationsbundnas och relativas karaktär. Härvid blir det möjligt att förstå rörelsen i riktning mot hälsa och sjukdom inom en förbindelse-, familje- och samhällsinstitutionell kontexts sköte ... i konkret tid och under konkreta omständigheter, vilka bidrar till en viss individs (subjek­ts) historia – exempelvis i en katastrofsituation i stil med den som drabbade er vid Atocha (tågattentat i Madrid 2003 med många döda/övers.anm.) eller oss nyligen i Cromañon (diskoteksbrand med många dödsoffer i Buenos Aires 2004/övers.anm.) ... Övergi­vande av vissa roller, som bidrar till identiteten; fokusering på ex­empelvis kampen för att identifiera de skyldiga och bestraffa dem är ett – sett till situationen – aktivt anpassningssvar och nöd­vändigt såväl i personlig som samhällelig mening. Det betonar rättvisa och vikten av att inte nya offer uppkommer. Samtidigt omvandlas det till en ny och nödvändig livskraftig referent, en psykisk ”organisatör” i förhållande till den massiva destrukturering man befinner sig i (och som överskuggar alla tidigare referenter) vid en personlig katastrof där de som borde ge institutionellt och socialt stöd är likgiltiga ... där med andra ord en dissoceringsprocess sker.

Förlusten och sättet att genomgå den gör också nya identifikatio­ner och stödjande förbindelser möjliga ... och att man lär sig myc­ket nytt. Det är vad som i första hand hände med ”(de galna) Mödrarna” (som under den argentinska militärjuntans tid proteste­rade mot de styrandes sätt att låta oliktänkande ”försvinna” och fortfarande idag kräver att sanningen ska komma fram/övers.anm.) ... Men om fasthållandet vid situationen får en absolut karaktär ... så att man är bara detta, att det är ens enda verklighet och enda universum, så förbyts det i sin motsats i och med att accepterande och bearbetning av förlusten då inte får plats ... och man kan inte gå igenom de mest smärtfyllda och ång­estladdade aspekterna, vilket är nödvändigt för att bearbeta sin smärta (51).

Här finns skillnaden mellan det instrumentella och det mycket för­svarsinriktade. Uppgiften att stödja och intervenera skiljer sig åt mycket i en situation jämfört med en annan. Man måste också be­akta situationens tidsmässiga aspekter. Jag vill poängtera att i dessa särskilda fall blir det gruppterapeutiska arbetet till något fundamentalt ... Om det väl föreligger homogenitet vad gäller ut­lösande faktorer (den aktuella faktorn) så föreligger också den nödvändiga heterogeniteten i individernas (subjektens) historier och strukturer (det vill säga i vars och ens grundläggande de­pressiva situationer; deras – i positiv och negativ bemärkelse - dis­ponerande faktorer) samtidigt som ett visst identitetsdrag (som senare ges ny betydelse) bibehålls under den tid som är nöd­vändig.

”Jag är överlevande från ...”. ”Jag är mamma till ... ” ... Detta är vad som inledningsvis finns. Ett tecken på framsteg i den terapeu­tiska processen visar sig genom behovet att återvända till vardagslivet – som aldrig blir detsamma igen; att söka arbete, bry sig om sina andra barn, inte bara vara ett offer utan berika en identitet (inledningsvis stympad av förlusten) – även efter att de nya drag katastrofen lagt till identiteten fått en, i förhållande till situationen, instrumentell karaktär.

Om vi tar detta exempel och går vidare i Pichon-Rivières text, så säger han ... och definierar (utifrån genetiskt-historiskt perspektiv) beteendet ”som ett försök till sammanhängande och meningsfyllt svar. Jag vill betona det grundläggande postulatet bakom vår teori om psykisk sjukdom – att varje inadekvat svar; varje (från nor­men; en norm som till sin karaktär är mycket ideologisk och soci­alt kontrollerande) avvikande beteende utgör konsekvensen av en utarmad eller förvrängd läsning av verkligheten. Sjukdomen implicerar såväl en störning i processen att lära från verkligheten som en brist i kommunikationskretsen”. Denna huvudsakligen tankemässiga karaktär hos individen (subjektet) är försämrad; ändå uppfattar inte Pichon-Rivière – med stöd i sin stora psykiatriska erfarenhet – detta drag som helt frånvarande.

Därför hävdar han att den dialektik, som finns mellan friskt och sjukt, genomtränger oss alla. Och därför ”finns alltid” - som Pichon-Rivière säger - ”en tid och plats för den terapeutiska dia­logen”. Den finns i överföringskontexten, det situationsmässiga, symtomets interaktionskaraktär, strukturernas rörlighet och ett tänkande fokuserat på förändringens, rörelsens och utvecklingens problematik.

Vad vill han säga med att beteendet alltid är koherent och signi­fikativt? Han talar till oss om tolkningen och om att tillerkänna be­teendet mening vid såväl hälsa som sjukdom. Man försöker svara på det man upplever ... Att exempelvis inför en förlust, som upp­levs som outhärdlig, dissocera; och inför den inre närvaron av en förföljare placera denne i kroppen och etablera en idealiserad för­bindelse till läkaren ... detta är försök till koherenta och signifika­tiva svar i självets relation till objekten. Även i denna patologiska form överensstämmer det med ens tolkning av verkligheten. Indi­viden (subjektet) kontrollerar sin mest fruktade och smärtsamma ångest även om konflikten inte löses. Här står vi inför vad Pichon-Rivière kallar en nosografi baserad på begreppen ”kärna”, ”förbin­delse” och ”område” (52).

Den verklighetstolkning vi möter hos patienterna är inte alltid helt förvrängd ... inte ens i patologins mest extrema ögonblick. Arbetet med familjegrupp visar hur dessa tolkningar tar form i vissa grup­per under vissa omständigheter. I varierande utsträckning är de förvrängda, men pekar samtidigt på något existerande, en förbin­delse- eller funktionsmodalitet, som tillåter dem att komma fram ... och som finns i deras ”produktionsvillkor”.

I samband med detta konstaterande vill jag klargöra att Pichon-Rivière – till skillnad från anti-psykiatrin (53) – aldrig förnekade förvirring och sjukdom; han skönmålade den inte som ett ”väl­signat tillstånd” - tvärtom undersöker han och försöker, utifrån li­dandets uttryck, bidra till dess dekodifiering och lösning.

När vi talar om språkröret, som ”anklagare” av skeendet i famil­jen, tolkar vi inte detta bokstavligt och naivt. Språkrörets ankla­gelse är inte tydlig ... i allmänhet är den omedveten och blind. Men ibland är den en indikator inte bara på att något äger rum – som symtomet ... den har en innebörd och pekar också på delar av vad som sker, kommunikationsformer, rollintaganden ... ex­empel från Laing ... Det hör dock inte till det vanliga, ty i så fall vore allt enklare.

Pichon-Rivière säger här att en individ (subjekt) är frisk i den ut­sträckning han eller hon – i gradvisa försök till totalisering – lär från verkligheten utifrån ett integrerande perspektiv och har för­måga att omvandla verkligheten och samtidigt sig själv (54).

Integrering utgör då tecken på hälsa. Men den sker samtidigt med dissociering, där de båda formar ett analys- och syntesplan inbe­gripet i en permanent rörelse av fragmentering, integrering; i ett (det instrumentellas) samspel som dissocierar, projicerar etc ... och därpå ett annat moment med möjlighet till integration genom ångestminskning, möjlighet till lösning av konflikten och till ett tänkande kapabelt att ”äntra” de multipla inre och yttre motsätt­ningarna genom att förmå urskilja vilken pol som dominerar och vilken som är sekundär. Där finns det spiralformade i rörelsen ef­tersom varje sväng av spiralen (55) är mer omfattande ... och det är detta som är integreringen, vilken först krävde destrukturering och därefter restrukturering på en annan nivå, ett annat plan.

Ett konkret exempel på individers (subjekts) möjlighet till suc­cessiva integreringar – som kräver fragmentering, ångestminsk­ning och förnyad integrering med ökad jagstyrka – är när en grupp konstitueras ... de ögonblick i vilka gruppen som sådan föds (ex­empel på den gruppintegration som organiserar en grupp).

Efter denna utläggning, där jag önskat tydliggöra det som finns underliggande till och utgör grund för den pichonianska uppfatt­ningen – som metateoretisk ”korsväg” och samling grundläg­gande idéer, vilka definierar ett problemområde – vill jag peka på den teoretiska plats utifrån vilken Pichon-Rivière betraktar verkligheten som konkret utforskningsfält. Den platsen är den ma­terialistiska dialektiken.

Pichon-Rivière använder den inte för att komma fram till en psyko­logisk teori ... utan han är verksam i en praktik ... bearbetar den ... och återvänder sedan till praktiken ... men, som ni ser, så mötte han inom det fältet – såsom centrala fakta – rörelsen, utveck­lingen och de däri genererade multipla motsättningar, vilka be­finner sig i ett permanent, till varandra refererande, ömsesidigt samspel.

Det interrelaterade i dessa fenomen och komplexiteten ... det är den tanken som är grundläggande i ECRO:t (11).

Pichon-Rivière gör detta explicit i många texter, speciellt i texten ”Gruppterapeutiska tillämpningar” ... men framförallt – och enligt min mening är detta det viktiga – så manifesteras det i hans tänkandes hela struktur och sätt att operera gentemot det han avgränsar som kunskapsobjekt ... och det är detta vi fördjupat och utvecklat ytterligare i sådan mening att vi uppfattar det inte bara som en valid tankemetod, utan även som form för hur verklighe­ten kommer till uttryck.

Det är utifrån de här beskrivna huvudtankarna – motsättningar, utveckling, komplexitet – jag uppfattar att Pichon-Rivières verk bör analyseras.

Noter:

(1) I det ögonblick vi ställer oss frågan, varför vi uppträtt på ett visst sätt och inte på ett annat, penetrerar vi drivkrafternas kontext. Det är dessa krafter som - i likhet med de som inne­fattas i konceptet "önska" eller "frukta" - verkar drivande i riktning mot handling. (Psicología de la vida cotidiana: Los motivos del comportamiento. Uppträ­dandets motiv.)

(2) Uppfattningen om lärande som praxis gör det möjligt att formule­ra processen i termer av att lära sig att lära och att lära sig att tänka. Denna uppfattning är av instrumentell karaktär och stöder sig på en teori om ett tänkande och en kunskap, vilka verkar i ett socialt sammanhang. (El Proceso Grupal: Grupo operativo y modelo dramático. Operativ grupp och dra­matisk modell.)

(3) För oss är socialpsykologin meningsbärande, styrande och ope­rativ. Den orienteras mot en praxis ur vilken dess instrumentella ka­raktär växer fram. Dess utgångspunkt är en praxis. Och erfarenheter­na från denna praxis - som konceptualiseras genom kritik och självkri­tik - berikar och korrigerar teorin genom korrigerings- och verifierings­mekanismer varvid objektiviteten gradvis växer.

En syntesskapande spiral av teori och praktik sätts här igång, vilken undan för undan kommer att öka "operatörens" förmåga att utarbeta en logistik och konstruera en strategi, som - genom taktikens och teknikens operativa karaktär - leder fram till ett annorlunda slags planerande ... för att det ska bli möjligt att realisera den spiralformade förändring, vil­ken består i den mänskliga existensens fulla utveckling genom att män­niska och natur förändras.

Zito Lema: Er höga värdering av praxis är uppenbar.

Pichon-Rivière: Ja, ty endast den kan göra samhällsrelationerna dialek­tiskt förståeliga och skapa en överensstämmelse mellan representatio­ner och verklighet. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enri­que Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enri­que Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(4) Zito Lema: Vad var det Ni sökte i psykiatrin?

Pichon-Rivière: Jag ville förstå sorgens mysterium ...

... mitt sökande har rört kunskap om människan ... och där inom, men mer begränsat, kunskap om sorgen. Jag anar att där finns grunden till alla enskilda beteende ...

Zito Lema: Finns det dock inte i accepterandet av sorgen ett avståen­de från livet helt och fullt?

Pichon-Rivière: Man väljer inte alltid vad som kommer att hända en i li­vet ... ännu mindre i den tidiga barndomen. Men jag har aldrig resig­nerat eller med liknöje accepterat sorgen. Därför fortsätter jag att ar­beta. Om det än må vara sant att melankolin alltid funnits närvarande i mitt liv, så är det också sant att jag aldrig sökt eller ”kallat” på den.

Den som accepterar sorgen avstår från livet helt och fullt – men då under förutsättning att den accepteras.

Sorgen bör bekämpas; det är nödvändigt som profylax, ty alla psy­kiska sjukdomar föds med sitt ursprung i depressionen. Detta är vad jag kal­lar ”den enda sjukdomen” eller ”varje sjukdoms alstrande kär­na”. An­norlunda uttryckt är depres­sionen den grundläggande patoge­na situa­tion som sedan ut­vecklas till schizofreni, neuros etc.

Vi kan idag således upprepa och bevisa vad redan Griesinger sade i mitten av 1800-talet: ”Inledningsfas vid alla psykiska sjukdomar är ett tillstånd av melankoli” ...

Zito Lema: Jag förstår att Ert minne är mycket selektivt. I våra samtal märker jag ibland Er olust över att inte komma ihåg vissa saker till­räckligt tydligt. Sådant, som har med me­lankoli och sorg att göra, är emellertid ständigt närvarande hos Er.

Pichon-Rivière: Det beror nog på den varierande grad av in­tresse som olika människor och idéer väcker hos oss. Just 1946 skrev jag – som del av boken Psicoanálisis de la melan­colía (Psykoanalys vid melankoli), vil­ken gavs ut av Asocia­ción Psicoanalítica Argentina (APA) – ett arbete som hi­storiserade den manodepressiva psykosen; där re­fererar jag bland annat till Griesingers studier. Och jag tror det är i den texten, vilken skrevs med stort engagemang, som man på sätt och vis kan finna grunderna till min teori om den ”enda sjuk­domen”.

Zito Lema: Alla människor har upplevt någon sorg. Men vad svarar den­na känsla mot? Hur föds den? Finns det en gemen­sam genes bakom alla dessa tillstånd? Finns det med andra ord grundläggande element som kvarstår oavsett varje konf­likts omständigheter?

Pichon-Rivière: Varje sorg har sitt ursprung i en förlust. Den förlusten brukar vara av känslomässig natur. Den kan också ha att göra med en ekonomisk kris eller en frihetsinskränk­ning. Jag vill dock understryka att det alltid handlar om en förlust. Och det är där konflikten har sitt ursprung. Därigenom kommer också den patogena depressiva situa­tionen – som utgångspunkt för varje psykisk störning – att få sin lös­ning genom det gradvisa återskapandet av objektet. Detta utgör den essentiella uppgiften ... att ge liv åt det som blivit förstört och som stör en god läsning av verkligheten.

Zito Lema: Om man ser sorgen, eller depressionen, som en struktur – menar Ni att nya element kommer till, dock utan att förändra kärnan, när den (sorgen eller depressionen/övers.anm.) omvandlas till patolo­gi?

Pichon-Rivière: Nej, jag har till och med schematiserat de principer, som inverkar i strukturens bakomliggande orsaks­sammanhang, och de skil­jer sig inte åt vare sig det rör sig om en patologisk eller normal struktur.

Schemat, sammanfattat, ser ut på följande sätt:

1. Mångkausalitet. Dess parametrar utgörs av:

a) Den konstitutionella faktorn (sammansatt av det genetiska och det re­dan tidigt i moderlivet förvärvade); b) den dispone­rande faktorn, som uppstår när den konstitutionella faktorn samspelar med en viss familje­grupp (det disponerande kommer att betinga den ”personliga stilen”); c) den aktuella faktorn, vilken kan beskrivas som en förlust el­ler ett berövande av sådan intensitet att den normala bearbetningsför­mågan överskrids.

2. Fenomenisk mångfald. Konceptet ”fenomeniskt uttrycks­område” (psy­ke, värld, kropp) bör beaktas. Det finns en sym­tomatisk mångfald, som manifesteras inom företrädesvis ett område. Ytterligare en princip, som här är fundamental, är principen om strukturernas rör­lighet. Med andra ord besitter de så kallade patologiska strukturerna en instrumentell ka­raktär, vilken överensstämmer med de ”situations­mässigt” anpassade resurser individen (subjektet) använder sig av; denna (instrumentella karaktär/övers.anm.) kommer att de­terminera huruvi­da symtomen hamnar inom det ena eller andra området.

3. Genetisk och funktionell kontinuitet. Med andra ord exi­stensen av en central patogen kärna (grundläggande depres­sion). Nåväl: i den de­pressiva situationen - betraktad som röd tråd genom insjuknandepro­cess och terapeutisk process - kan fem karaktäristiska former ur­skiljas:

a) Protodepression: den som har sitt ursprung i när barnet lämnar mo­derlivet;

b) Depressiv utvecklingsposition: den blir synlig i sorge- och förlustsi­tuationer eller i positiva eller maniska reparations­mekanismer;

c) Depression eller varje psykisk sjukdoms inlednings- eller utlösnings­fas;

d) Regressionsdepression: regression till de punkter, som fö­regår den in­fantila depressiva positionen och dennas misslyc­kade bearbetning genom oförmåga till instrumentering av den schizo-paranoida positio­nen;

e) Iatrogen depression: i vilken den korrigerande uppgiften söker integ­rera individens (subjektets) till olika områden ut­spridda delar.

Naturligtvis har inte min lidelse för detta tema uttömts i och med ovanstående, inte heller med vad jag tidigare sagt; och lika litet genom allt jag skrivit och talat som handlat om sorg och depression under olika perioder i mitt liv. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(5) Varje samling personer, som genom inre ömsesidiga representa­tioner (ekologisk dimension) länkas samman i tid och rum, formar en gruppsituation. (El Proceso Grupal: Grupo opera­tivo y modelo dramático. Operativ grupp och dramatisk modell.)

Man föresätter sig explicit och implicit en uppgift. Den uppgif­ten utgör också ändamålet med gruppen. Därigenom kan man säga att struktur, funktion, sammanhang och syfte samt ett bestämt antal gruppmedlemmar bildar den gruppsituation vars naturliga modell ut­görs av familjegruppen. (El Proceso Grupal: Estructura de una escuela destinada a psicólogos sociales. En skola struktu­rerad för att utbilda socialpsykologer.)

(6) Den operativa gruppen (som grupp betraktad) fokuserar på upp­giften och syftet är därvid att lära sig tänka i termer av hur man löser - inom grup­pens område skapade och manifes­terade - svårighe­ter. Det handlar alltså inte om var och en av gruppmedlemmarna. Då skul­le vi snarare tala om in­dividual­psykoanalys i grupp. Men fokus ligger inte heller (som när det gäller gestaltidéer) på uteslutande gruppen, ty i alla uppgiftens här-och-nu-med-mig opererar man i två dimensio­ner. På så sätt åstadkoms i viss ut­sträckning en syntes av samtliga (i gruppen ingående/övers anm) strömningar. (El Proceso Gru­pal: Grupos operativos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen.)

(7) Jag har nämnt att varje hälsokriterium vilar på en människo­uppfattning och den historia som är dess grund.

Genom att jag uppfattar människan som formande sig i en praxis ... i en omvandlande aktivitet ... i en dialektisk – i förhållande till världen sig ömsesidigt modifierande – relation vars drivfjäder utgörs av beho­vet, in­nebär utarbetandet av det hälsokriterium vi benämner aktiv an­passning en analys av individens (sub­jektets) sätt att relatera till vär­lden ... de former som detta konstituerande av människan som sådan antar.

Denna analys' utvärderingsparametrar utgörs av förmågan att utveck­la en omvandlande aktivitet, ett lärande.

Jag omformulerar det inom psykiatrin gällande begreppspa­ret hälsa och sjukdom i termer av aktiv eller passiv anpass­ning till verkligheten.

Med termen anpassning refererar jag till det adekvata eller inadekvata i individens (subjektets) svar på kraven från om­givningen ... och till den operativa, omvandlande eller icke-fungerande, utarmade förbin­delsen mellan individ (subjekt) och omgivning.

Individen (subjektet) är ”friskt” i den utsträckning han eller hon kan omfatta världen utifrån ett integrerande perspektiv med förmåga till omvandling av denna verklighet och att, samtidigt, kunna omvandla sig själv.

Individen (subjektet) är ”aktivt anpassad” i den utsträckning han eller hon upprätthåller ett dialektiskt samspel med om­givningen och inte en rigid, passiv och stereotypiserad rela­tion. Den psykiska hälsan be­står i att kunna lära av verkligheten i en relation, som är syntetise­rande och helhetsskapande (totaliserande) vid lösandet av de motsättningar, vilka uppstår i relationen individ (subjekt) – värld. An­passning implicerar här inte ”social kompetens”, urskillningslöst ac­cepterande av normer och värderingar, utan tvärtom en ”läsning” av verkligheten med förmåga till utvärdering och förslag till förändring.

I mitt konceptuella schema motsvarar begreppet ”aktiv an­passning” be­greppet ”lärande”, vilket jag definierar som in­strumentellt tilläg­nande av verkligheten i syfte att omvandla den.

Bearbetningen av behovskonceptet, av individen (subjektet) som hi­storisk varelse, en behovsvarelse, analysen av vårt hi­storiska varande och av den roll, som i detta skeende spelas av en psykologi, vilken ut­vidgar begreppet ”aktiv anpassning” till politisk praxis (definitionen av den dialektiska relationen är inte något annat än detta), fick mig och Ana Quiroga att i en sista etapp inkludera begreppet ”kritiskt medvetande” i vårt utarbetande av anpassningskriteriet.

Kritiskt medvetande är alltså erkännandet av de egna beho­ven och av det samhälle man tillhör, en kunskap som åtföljs av strukturerandet av förbindelser som möjliggör att dessa behov kan lösas.

Kritiskt medvetande är en form av anknytning till det verkliga; en form av lärande, vilket implicerar övervinnandet av illusioner rörande det egna situationen ... som individ (sub­jekt), som grupp, som befolkning. Vad man uppnår är en omvand­lingsprocess ... i en praxis som modifie­rar situationer vilka man behöver använda fantasin eller illusioner för att stå ut med. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(8) Min betoning av begreppet "hinder" centreras till utforsk­ningen av de drivande elementen bakom varje svårighet att närma sig ett kun­skapsobjekt eller att göra en riktig "läsning" av verkligheten. Därför talade jag i princip om "epistemofiliskt hinder". (El Proceso Grupal: Cuestionario para Gentemer­gente. Utfrågning för "Gentemer­gente".)

(9) Det analytiska utforskandet ... kom mig att - ge­nom formu­lerandet av begreppet förbindelse - utvidga kon­ceptet "objektrelation". Jag definierar "förbindelse" som en komplex struk­tur bestående av ett - i form av kommunika­tions- och läroproces­ser - öm­sesidigt samspel mellan ett sub­jekt och ett objekt. (El Proceso Gru­pal: Prólogo. Prolog.)

Vi skulle kunna definiera förbindelsen som en speciell relation till ett objekt. Denna relation formar ett pattern, ett beteen­demönster, vilket tenderar att upprepa sig automatiskt i såväl den inre som den yttre re­lationen till objektet. I förbindelsen finns således två psykologiska områden - ett inre och ett yttre. (Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens pato­logi.)

Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant. (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.)

Dessa relationer av intersubjektivt slag fungerar styrande och de har sin grund i behov, vars skiftningar och intensitet på­verkas av den omedvetna fantasin. Sammantaget utgör detta förbindelsens motiva­tionella fundament. Varje sålunda upp­fattad förbindelse implicerar exi­stensen av avsändare, motta­gare samt ett budskaps kodifiering och dekodifiering. Genom denna kommunikationspro­cess manifesteras in­nebörden av objektets inkluderande i förbindelsen. (El Proceso Gru­pal: Prólogo. Prolog.)

(10) Förbindelsens inre struktur utgörs av objektrelationen. En förbin­delse är således en särskild typ av objektrelation. (Teoría del víncu­lo: Patología del vínculo. Förbindelsens pato­logi.)

(11) Zito Lema: Ni har refererat till ECRO – alltså det Konceptuella, Refe­rentiella och Operativa Schemat - som ett instrument man "opere­rar” med inom socialpsykologins fält. Jag skulle vilja be Er ange det kon­ceptuella schemats såväl innebörd som referen­tiella och operativa att­ribut; givetvis utan att glömma att Ni, ge­nom att referera till ECRO som instrument, också har kategori­serat det som något enhetligt.

Pichon-Rivière: När vi säger "schema" talar vi om en sammanhäng­ande mängd kunskaper. Ett ”konceptuellt schema” är ett system av idéer, vil­ka uppnår en bred generali­sering. De utgör mer eller mindre generella synteser av satser, som fastställer de förutsättningar enligt vilka empi­riska fenomen kan relateras till varandra. Det är en samling kunskaper, som bidrar med ”trådar” att följa i ett arbete eller en undersökning. Utan ett adek­vat konceptuellt system skulle en psykolo­gisk undersök­ning - eller vilken som helst annan vetenskaplig uppgift - bli såväl blind som ofruktbar.

En upptäckt möjliggörs av hur pass adekvat undersökarens konceptu­ella schema är satt i förhål­lande till karaktäristika hos det fenomen som ska undersö­kas. Det skulle således handla om att göra en hypo­tes adekvat i förhållande till verkligheten. Sammantaget är ett kon­ceptuellt schema en organiserad mängd allmänna begrepp som möj­liggör ett adekvat närmande till ett särskilt objekt. Därige­nom underlättas mötet med den konkreta situation som ska utforskas eller lösas. Av den anled­ningen säger Kurt Lewin: "Det finns inget mer prak­tiskt än en bra teo­ri".

Det är av vikt att poängtera att man i och för sig genom att använda sig av konceptuella scheman inom vissa vetenskaper kan nå fram till speci­ella upptäckter, vilka senare verifieras via experiment; men man kan också genom direkt observation nå fram till fakta som inte inne­fattas i konceptuella scheman. I sistnämnda fallet medför detta en korrigering av schemat, medan det i förstnämnda fallet innebär en ve­rifiering. Med andra ord är det alltid nödvändigt med en prövning mot verkligheten

Vetenskapen - och socialpsykologin som del därav - är en samling ob­servationer genom och mot ett konceptuellt schema öppet för korri­gering eller verifiering. Det är detta som gör vetenskapen dynamisk.

När det konceptuella schemat väl är utarbetat är dess överför­barhet snabb och lätt; det konceptuella schemat är med andra ord möjligt att lära sig och att överföra

Man kan säga att ECRO är en modell. Den vetenskapliga mo­dellen har definierats som förenkling eller approximering av de naturliga fakta som studeras. Genom sin logiska kon­struktion har den berikat förståel­sen av dessa fakta. Modellen är med andra ord ett instrument som genom analogier möjlig­gör vår förståelse av vissa realiteter. Modellen är alltså ett in­strument för att dra lärdom av verkligheten. Med ett ex­empel taget från Levi-Strauss' Antropología estructural (Strukturell antropologi) skulle man kunna säga att de sociala relatio­nerna är det råmaterial utifrån vilket man konstruerar en modell i syfte att göra dol­da aspekter av den observerade verkligheten manifesta för att på så sätt berika perspektivet.

ECRO konstruerat som konceptuellt och referentiellt schema utgör en modell vad gäller dess karaktär av instrument för att lära av verklighe­ten. ECRO är då ett instrument för att kunna dra lärdom från den sektor av verkligheten man föresatt sig att studera, exempelvis inter­aktionen. Utifrån en organisering - eller ett sammanförande - av all­männa begrepp möjliggör ECRO som modell en förståelse av varje en­skilt faktum.

Den referentiella aspekten anspe­lar på det område - det segment av verkligheten - inom vilket man tänker och handlar ... och på de till det­ta område eller konkreta faktum relaterade kunskaper vi kommer att refe­rera när vi handlar.

Ett grundläggande element i vårt ECRO är kriteriet operatio­nalitet. I vårt konceptuella schema representerar operationalitet vad som i and­ra scheman utgörs av det traditio­nella san­ningskriteriet (det tänktas eller formulerades överensstäm­melse med sitt objekt).

Om vi med vårt ECRO ställs inför en konkret social situation är vi inte bara intresserade av huruvida tolkningen är exakt. Vi är i grunden också intres­serade av hur pass adekvat den är i handling, det vill säga av möjligheten att åstadkomma en kreativ eller adaptiv - enligt kriteri­et om aktiv anpassning till verkligheten - förändring. Därför har vi ofta sagt att socialpsyko­login är styrande och meningsbärande i den mån den inriktas på förändring.

Detta operationalitetskriterium inkluderas i vårt kon­ceptuella schema och orienterar det mot handling.

Zito Lema: I den mån schemat syftar till att objekti­veras i form av ett in­strument, som "opererar" i den sociala verkligheten - tror Ni inte att praxis borde inkluderas som ytterli­gare ett konstitutivt element i sche­mat?

Pichon-Rivière: Jo, detta har vi också gjort genom att vi betraktar praxisbegreppet som ett ständigt berikande av teori och praktik.

I enlighet med den dialektiska processen och dess modell tes, antites och syntes förändras en given situations a posteriori till en ny situa­tions a priori.

I den mån en dialektisk process studeras - människans relation till sin omgivning - kommer ECRO (som ett sätt att närma sig) att innefatta en dialektisk metodologi; den socialpsykologi vi postulerar är orienterad mot praxis och är därför av instrumentell karak­tär ... och når inte sina lösningar inom en sluten cirkel, utan via ett kontinuerligt berikande av teorin genom dess möte med praktiken. Erfarenheten av en genom kri­tik och självkritik konceptualiserad praktik berikar och korrigerar teo­rin genom korrigerings- och verifieringsmekanismer.

Zito Lema: Vad uppfattar Ni som de viktigaste bidragen i uppbygg­naden av ECRO?

Pichon-Rivière: Vad gäller den aspekt, som har med personlighetens upp­komst och strukturerande att göra, utgörs vårt ECRO av bidrag från Freud, Melanie Klein, G. H. Mead etc. När det handlar om förståel­se av sociala processer - och speciellt grupprocesser - lutar vi oss mot Kurt Lewins upptäckter. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(12) Pichon-Rivière: Vad som finns ”bakom” ett sjukt beteende är också en social konflikt. Med andra ord – bakom tecken på ett ”onormalt”, ”förvil­lat” eller ”sjukt” beteende finns alltid som något underliggande en konf­liktsituation ur vilken sjukdo­men växer fram som misslyckat försök till lösning.

Utifrån ett totaliserande fokus definierar jag beteendet som struktur ... som dialektiskt och meningsbärande system i per­manent interaktion ... som utifrån detta perspektiv söker en lösning på antino­mierna psyke-kropp, individ-samhälle, organism-omgivning. Och dia­lektikens inklu­derande leder oss till att bredda definitionen av ”bete­ende”, varvid detta förstås inte endast som struktur utan som struktu­rerande i en multipel interaktionsenhetlighet/ett multipelt interak­tionssystem; på så sätt in­troduceras konceptet ”dialektisk in­teraktion” och begreppen ”ömsesidig modifiering”, ”inter­systemiskt samspel”, ”individens (subjektets) inre värld” och ”individens (subjektets) inre världs relation till yttervärlden”.

Zito Lema: Hur bör ”intersystemisk relation” förstås? Eller – annorlun­da uttryckt – vad är det som här är identifierande? Var lägger Ni tyngd­punkten i analysen av individens relation till sin omgivning?

Pichon-Rivière: Den relation, som utgörs av individens (sub­jektets) jag­dynamik i vilken internaliserade individer (sub­jekt) och förbindelser konfigurerar en inre värld, förstår jag som intersystemisk relation; alltså en intersubjektiv dimen­sion i vilken de (internaliserade individer­na (subjekten) och förbindelserna) interagerar och konfigurerar en inre grupp. Det här systemet är inte slutet, utan förhåller sig till den ytt­re världen genom projektionsmekanismer. Jag benämner den­na re­lationsform intersystemisk. I sådan mening talar jag om upplösning av den antinomi, vilken visat sig som dilemmatisk situation samt om en ut­veckling av den psykologiska reflektionen inom människoveten­skapernas kontext.

Zito Lema: Ni har många gånger sagt att psykisk sjukdom i grund och botten är ett kommunikationsproblem.

Man vet att här inverkar (såsom komplext faktum betraktat) flerfal­diga och till och med föränderliga faktorer. Men trots allt – tror Ni det är möjligt att fastställa huvudorsaken ... det som är gemensamt för de flesta fall av psykisk sjukdom (alienation)?

Pichon-Rivière: Ja, denna sjukdomsalstrande (morbigena) faktor utgörs av samhället. De psykiska sjukdomarna är följ­den av individernas konf­likt med samhället. Och naturligtvis räknar jag in familjekonflikterna i de sociala konflikterna genom att familjen utgör permanent cell i varje slags samhäl­le. Givetvis skiftar orsakens tyngd beroende på individen och dennes plats i världen. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(13) Den socialpsykologi vi postulerar har som studieobjekt utveck­lingen och omvandlingen av en dialektisk relation, vilken äger rum mellan social struktur och individens (på dennes behovsrelationer ba­serade) omedvetna fantasi. (El Proceso Grupal: Aportaciones a la didáctica de la psicología social. Bidrag till socialpsykologins didaktik.)

Den socialpsykologi vi postulerar - utifrån dess "äntrande" av indi­viden (subjektet) i dennes konkreta existensvillkor - defini­eras som kri­tik av det vardagliga. (Psicología de la vida coti­diana: La psico­logía social. Socialpsykologin.)

(14) Vardagslivet manifesteras som en mångfaldig helhet av fakta, handlingar, objekt, relationer och aktiviteter, vilka för oss framträder i "dramatisk" form, det vill säga som handling och "värld-i-rörelse". Det rör sig om multipla och heterogena fakta, svåra att klassificera, där organiseringen av relationen mellan behov och mål förkroppligas och uppenbaras i frag­mentarisk och omedelbar form. (Psicología de la vida cotidi­ana: Psicología social y crítica de la vida cotidiana. Socialpsy­kologi och kritik av vardagslivet.)

Den dialektiska metoden - genom vilken kunskapsspiralen ut­vecklar sig - implicerar en typ av analys, vilken utifrån elementä­ra fakta (de vardagliga relationerna) avtäcker motsatta principer och motstridiga tendenser såsom formande källor bakom processens dynamik.

Det är denna metod som möjliggör frambringandet av kun­skap om de lagar som styr naturen, samhället och tänkan­det ... tre aspekter av det verkliga som finns i vad vi kallar "människa-i-situation". I en upp­gift, som återintegrerar vad som fragmenterats av ett dissocierat tänkande - vilket splittrar relationerna mellan individer (subjekt), natur och samhälle - föresätter man sig att med termen ”människa-i-situa­tion” karaktärisera ett kunskapsobjekt.

Som Lefébvre säger passerar kunskapen metodiskt från in­divid- till samhällsnivå genom att det partikulära integre­ras med det allmänna och vice versa. På så sätt förlorar vår kunskap om vardagshändelserna sin triviala karaktär. Social­psyko­login är en av de former som kritiken av var­dagslivet antar. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(15) Med avseende på psykoanalysen säger Freud att den för som­liga framträder som kuslig beroende på det faktum att den uppen­barar hemliga krafter, som påverkar vår personlighet. Med andra ord får det som avslöjas som omedvetet en kuslig karaktär. (El Proceso Creador: Lo siniestro en la vida y en la obra del Conde de Lautréamont. Det kusliga i livet och i Conde de Lautreamonts verk.)

(16) Ytterligare en allmän observation är att det kusliga uppstår var­je gång gränserna mellan det overkliga och det verkliga för­svinner. (El Proceso Creador: Lo siniestro en la vida y en la obra del Conde de Lautréamont. Det kusliga i livet och i Conde de Lautrea­monts verk.)

Vad beträffar händelser förknippade med livet och omständig­heter kring sökandet efter fakta, så uppenbarar sig det kusliga här relaterat till det som övervunnits; det vill säga att denna känsla dyker upp ur upprepningen av något välbekant. Den framträder som manifestation av den övervunna animismen. (El Proceso Creador: Lo siniestro en la vida y en la obra del Conde de Lautréamont. Det kusliga i livet och i Conde de Lautreamonts verk.)

(17) Vi förstår den inre gruppen som en samling internalise­rade rela­tioner ... de har alltså gått från "det yttre" till den inre världen och de befinner sig i ständig interaktion. De utgör internaliserade socia­la rela­tioner som i Jagets miljö repro­ducerar ekologiska re­lationer (”ekolo­gisk” definieras som samspel organism-miljö/övers. anm). (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(18) I ambivalenssituationen handlar det om en relation eller förbin­delse till ett helt objekt. Kärlek och hat riktas där mot samma objekt. I den schizoida positionen riktas däremot kär­lek och hat mot skilda ob­jekt. (Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens patologi.)

(19) Individen (subjektet) är ”aktivt anpassad” i den utsträckning han eller hon upprätthåller ett dialektiskt samspel med om­givningen och inte en rigid, passiv och stereotypiserad rela­tion ... I mitt kon­ceptuella schema motsvarar begreppet ”aktiv an­passning” be­greppet ”lärande”, vilket jag definierar som in­strumentellt tillägnande av verkligheten i syfte att omvandla den.(Vicente Zito Lema: Conver­saciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(20) Jagstyrkan med sina speciella karaktäristika gör det möjligt att hos oss själva och andra utvärdera graden av psykisk hälsa. Det första av dessa kriterier utgörs av grundtilliten - med sin motsats den grund­läggande misstron - och uppnådd genom gradvisa korrigerande er­farenheter. Grundtilliten är re­sultatet härav (Joaquín Pichon-Rivière et al: Diccionario. Ordlista med psykologiska och socialpsyko­logiska termer och begrepp).

(21) Och här uppträder ytterligare ett av Pichons begrepp som har sitt ursprung i psyko­analysen - "den operativa dissociatio­nen". Det handlar om att kunna lägga ifrån sig eller upp­skjuta negativa känslor för att därigenom kunna uppleva po­sitiva känslor. Pichon menar att positiva och negativa känslor alltid finns samtidigt. Att det bara skulle finnas positiva eller bara negativa känslor är inte möjligt. De är alltid såväl nega­tiva som positiva. Belöning och frustration uppträder till­sammans. Det finns inget växande som inte innehåller såväl belöning som frustration. Och det finns inget växande utan positiva och nega­tiva känslor (Information given av Angel Fiasché, en av Pichon-Rivières disciplar, i personligt samtal med översättaren 1997).

(22) Det är den depression barnet upplever när det lämnar moderli­vet. (El Proceso Grupal: Grupos operativos y unfermedad úni­ca. Operativa grupper och den enda sjukdomen.)

(23) Regressionsdepression: regression till de punkter, som fö­regår den in­fantila depressiva positionen och dennas misslyc­kade bearbet­ning genom oförmåga till instrumentering av den schizo-paranoida po­sitionen. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(24) Psykoanalysens objektrelationsteori är mager jämfört med för­bindelseteorin. Objektrelationsteorin har endast en rikt­ning, medan förbindelseteorin pekar på multipla relationer och utgör en psyko­social utveckling av objektrelationerna - en utveckling som gör det som sker i en grupp förståeligt.(Enrique Pichon-Rivière: Teoría del vínculo. Förbindelseteorin).

(25) Vi talar om inre och yttre förbindelser som integreras i en dia­lektisk spiralprocess. Förbindelsen (som först är yttre, sedan inre och återigen yttre för att senare åter bli inre etc) bidrar genom denna sig ständigt formande dialektiska spirals formel till att - som rörelse ini­från och ut, utifrån och in - gestalta en uppfattning om gränserna mel­lan inre och yttre. (Teoría del vínculo: Vínculo, comunicación y aprendizaje. Förbin­delse, kommunikation och lärande.)

(26) Subjekt och objekt interagerar öm­sesidigt och ger varandra näring i alla strukturer av förbindelsekaraktär ... I denna in­teraktion äger den internalisering rum vilken antar en in­trasubjektiv dimension. Huruvida det kommer att handla om en "god" eller en "ond" förbindel­se är kopplat till i vilken mån den känsla av gratifiering eller frustra­tion, som åtföljer det initiala for­mandet av förbindelsen, också ka­raktäriserar över­gången eller in­ternaliseringen. (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.)

(27) Den friske indivi­den (subjektet) förändrar - i den utsträckning han förstår och om­vandlar objektet - samtidigt sig själv. Han ingår där­vid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara utgångspunkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spi­ralprocess. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdo­mar av verklighe­ten genom att möta, hantera och lösa konflikter på ett inte­grerande sätt. (El Proceso Grupal: Una nueva problemáti­ca para la psiquiatría. En ny problematik för psykiatrin.)

(28) De intrasubjektiva relationer - eller internaliserade förbindelse­strukturer - som kommer till uttryck i den inre världen be­tingar hur man lär av verkligheten. Lärandet underlättas eller försvåras beroen­de på om mötet mellan det intersubjektivas och det in­trasubjektivas sfär blir dialektiskt eller problema­tiskt - om inter­aktionsprocessen fun­gerar som en öppen krets i spiralform eller som en sluten krets för­lamad av stereotypi. (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.

Läroprocessen bör förstås som ett dialektiskt fungerande sys­tem, vil­ket öppnar och sluter sig. I ett visst ögonblick sluter det sig för att sedan öppna sig för att på nytt sluta sig. Om ett tänkande alltför länge förblir slutet i en bestämd struktur blir det också stereotypt och for­mellt. (Teoría del vínculo: Vín­culo e interpretación. Förbindelse och tolkning.)

(29) Denna mängd internaliserade relationer i ständig interaktion och under påverkan från försvarsteknikers eller -mekanismers ak­tivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omedvetna fantasins innehåll. (El Proceso Grupal: Freud: un punto de parti­da de la psicología social. Freud - utgångspunkt för socialpsy­kologin.

I denna mening bereds man tillträde till grup­pen genom den sjukes inre representationer av var och en av famil­jemedlem­marna, dvs det som benämns inre grupp. (El Proceso Grupal: Tratamiento de gru­pos familiares: psicoterapia colectiva. Be­handling av familje­grupper: Kollektiv psykoterapi.)

(30)

Förarbete:

I förarbetet befinner sig de försvarstekniker, som strukturerar vad man benämner förändringsmotstånd. De sätts i rörelse av att ånges­ten för förlust och för attack ökar. (El Proceso Gru­pal: La noción de tarea en psiquiatría. Begreppet "uppgift" i psykiatrin.)

Uppgift:

Uppgiftsmomentet består i att ta sig an och bearbeta ångesten och framväxten av en grundläggande depressiv position. I denna görs kun­skapsobjektet penetrerbart genom att ett dis­sociativt och stereoty­piserat mönster bryts. Det har fungerat stagnerande vad gäller verklighetsrelaterat lärande nedbry­tande vad gäller kommunikations­nätet. (El Proceso Grupal: La noción de tarea en psiquiatría. Begreppet "uppgift" i psykia­trin.)

Projekt

Individen (subjektet) har såväl överblick över de element, som är i rö­relse, som förmåga att handskas med dem. I sin kontakt med verkligheten har han å ena sidan förmåga att skifta per­spektiv (det vill säga i sin position som subjekt), å andra si­dan förmåga att arbeta fram strategi och taktik, som syftar till att intervenera och framkalla situationsomvandlingar (livsprojekt), vilka i sin tur modifierar situatio­nen - vilken nu är ny för individen (subjektet) - och därmed startar återigen processen (spiralmodellen). (El Proceso Grupal: La noción de tarea en psiquiatría. Begreppet "uppgift" i psykiatrin.)

(31) I psykia­trisk praxis kan man ofta notera hur patienter skrivs ut som botade utifrån bedömnings­grunden att de äter bra, klär sig korrekt etc. De visar med andra ord upp ett beteende som är till sy­nes "nor­malt". En stereotypi, med vars hjälp man nästan automatiskt hanterar sitt vardagsliv, har for­mats. I denna stereo­typi integreras lä­kare, familj och närstå­ende som kon­text. Individens (subjektets) mathållning och sömn fungerar, men inga djupgående förändringar sker, och han söker heller inte påverka sin situation. (El Proceso Gru­pal: Grupos familiares. Un enfoque operativo. Familjegrupper. Ett operativt fokus.)

(32) Ett viktigt steg i klargörandeprocessen - att lära sig att tänka - utgörs av ett arbete med inriktning på att minska gruppens ambigu­itetsgrad. Detta sker genom en dialektisk upplösning av gruppens inre motsägelser, vilka - genom individers eller subgruppers sammanstöt­ningar - antar formen av ett di­lemma, som paralyserar uppgiftslös­ningen. Den problematiska situationen "steriliserar" grupparbetet och fungerar som för­svar gentemot en förändringssituation. (El Proceso Grupal: Aportaciones a la didáctica de la psicología social. Bi­drag till socialpsykologins didaktik.)

(33) Språkröret är den som i en grupp i ett visst ögonblick säger och lyfter fram något. Detta något är tecken på en gruppro­cess som fram tills detta ögonblick förblivit latent eller impli­cit, liksom dold inom gruppens totalitet. Som tecken bör det språkröret uttrycker avkodi­fieras genom gruppen - i synnerhet via samordnaren - som pekar på denna aspekts innebörd. Språkröret är inte medvetet om att han ut­trycker något som i detta ögonblick är gruppsignifikativt. Det som ut­trycks upp­levs av honom istället som något eget. (De próxima edi­ción: El concepto de portavoz. Språkrörskonceptet.

Som en grupps språkrör fungerar den medlem, vilken i ett visst ögonblick pekar på gruppskeendet och de fantasier som styr detta, samt ångesten och behoven inom gruppen som helhet. Språkröret ta­lar emellertid inte endast för sig själv utan för alla. I språkröret sammanstrålar vad som benämns gruppens vertikalitet och hori­sontalitet. Vertikalitet har att göra med individens (subjektets) person­liga historia. Horisontalitet anspelar på den "här-och-nu"-process som pågår inom med­lemmarna som helhet. (El Proceso Grupal: Estructura de una escuela destinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att utbilda socialpsykologer.)

(34) I egenskap av tecken kan språkrörets uttryck dekodifieras av gruppen och i synnerhet samordnaren. Språkröret har i det ögonblick han uttrycker något av gruppbetydelsen ingen med­vetenhet om att han gör detta; det som uttrycks upplevs av honom som något eget. (De próxima edición: El concepto de portavoz. Språkrörskon­ceptet.)

(35) Man kan säga att ett omedvetet återseende sker, vilket gör språkröret speciellt känsligt för situationen. Det driver denne att söka peka på den på något sätt. Språkröret pekar på sin problematik, men kan inte peka ut den i och med att han i detta ögonblick i högre eller mindre grad i viss utsträckning upplever och känner denna proble­matik intensivare än övriga gruppmedlemmar. Därav kommer det sig att han uppfattas som manifestation inte bara för ett individuellt, utan också för ett gruppskeende. Det vertikala blir det personliga; det ho­risontala är det gruppsliga och delade. Det vertikala är det person­liga, det historiska som aktualiseras; det horisontala det närvarande, det gruppsliga. (De próxima edición: El con­cepto de portavoz. Språkrörskonceptet.)

(36) Det vertikala i individen (subjektet) och det horisontala i grup­pen uttrycks i rollen. Dialektiken individ-grupp och vertikali­tet-hori­sontalitet begripliggörs av språkrörskonceptet, vilket - genom en per­sonlig problematik - lyfter fram en emergerande kvalitet som påverkar hela gruppstrukturen. Det fungerar som symbol för de implicita infra­strukturella relationer i vilka alla gruppmedlemmarna medverkar. (El Proceso Grupal: Transfe­rencia y contratransferencia en la situa­ción grupal. Överföring och motöverföring i gruppsitua­tionen.)

I det bestämda ögonblick vertikalitet och horisontalitet före­nas, så konstitueras gruppoperationen. De två vektorer som utgör det essentiella i den operativa gruppen förenas. (De próxima edición: El concepto de portavoz. Språkrörskoncep­tet.)

(37) En emergent är ett observerbart faktum vilket har speciella ”produktionsvillkor”. Dessa villkor eller förutsättningar är inte direkt eller omedelbart registrerbara utan det krävs ett arbete för att av-täc­ka dem; med andra ord finns det något observerbart vars existens hänvisar oss – som undersökare – till att utforska de förutsättningar under vilka detta observerbara produceras.

När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt. Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer subtilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - dis­kontinuitet i förhållande till vad? Mellan det föregående, som vi kal­lar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även in­stallerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och något nytt.

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse. Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten.

I läroprocessen indikerar emergenterna såväl framgångar som brist- eller behovsområden. Emergenterna fungerar därigenom också orienterande eller styrande vad gäller vägar att lösa ”uppgiften”. I denna ”emergenternas didaktik” söker man stimulera utvecklandet av förmågor, synliggöra hinder och omdefiniera positioner visavi kun­skapsobjektet. (Från översättarens e-mail kommunikation med Ana Quiroga om innebörden av begreppet ”emergent”)

(38) Den systematiska analysen av motsägelser (dialektisk analys) utgör gruppens centrala uppgift. I grund och botten riktar denna ana­lys in sig på att utforska den ideologiernas omed­vetna infrastruktur som sätts i rörelse i gruppinteraktionen. (El Proceso Grupal: Aportaciones a la didáctica de la psico­logía social. Bidrag till socialpsykologins didaktik.)

(39) Samordnaren fyller en föreskriven roll i gruppen. Rollen består i att hjälpa medlemmarna att tänka för att de på så sätt ska kunna ta itu med det epistemologiska hinder som utgörs av de grundläggande ångestformerna. (El Proceso Grupal: Estruc­tura de una escuela destinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att utbilda socialpsykologer.)

Samordnarens eller medtänkarens funktion i dessa grupptek­niker be­står huvudsakligen i att skapa, upprätthålla och be­främja kommunika­tionen, som genom en progressiv utveck­ling kommer att anta formen av en spiral i vilken didaktik, lä­rande, kommunikation och verknings­grad sammanfaller. (El Proceso Grupal: Técnica de los grupos operativos. De opera­tiva gruppernas teknik.)

I gruppen finns även en (i regel icke-deltagande) observatör. Dennes funktion består i att fånga upp allt material som ut­trycks verbalt eller pre­verbalt i gruppen och att därigenom bi­dra med synpunkter som kan hjälpa samordnaren att leda gruppen. (El Proceso Grupal: Estructura de una escuela des­tinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att ut­bilda socialpsykologer.)

(40) Det lidande som hör till den depressiva positionen har att göra med växande insight (autognosis) om den inre och yttre psykiska verkligheten. (El Proceso Grupal: Empleo del To­franil en psico­terapia individual y grupal. Användning av To­franil i individu­al- och gruppsykoterapi.

Den depressiva positionen ger då individen (subjektet) tillfälle att skaf­fa sig identitet - grunden för insight. (El Proceso Gru­pal: Una nue­va problemática para la psiquiatría. En ny pro­blematik för psy­kiatrin.)

(41) I lärandet: Genom att i ett visst moment föra samman grupp­medlemmarnas information verkar den dialektiska lagen om omvand­ling från kvantitet till kvalitet. En kvalitativ förändring inträf­far i grup­pen - en förändring som kan översättas till ång­estupplösning, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, projekt etc. (El Proceso Grupal: Estructura de una escuela destinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att utbilda so­cialpsykologer.)

(42) Om man tänker sig att psykisk sjukdom eller sociala svårighe­ter av något slag går hand i hand med förändringsmotstånd, så pekar hindret eller "äntringsvårigheten" på en attityd av förändringsmot­stånd. (De próxima edición: Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik.)

(43) När barnet föds och etablerar sin första relation till objekt, vilka hanteras genom en rad introjektions- och projektions­processer med vars hjälp en inre värld fylld av yttre objektre­presentationer kon­strueras, får dessa inre objekt - de yttre objektens imagon - speciella karaktäristika. Det finns emel­lertid ingen fullständig överensstämmel­se mellan dessa och objektens verkliga beskaffenhet. (Teoría del vínculo: Vínculo, comunicación y aprendizaje. Förbindelse, kommunikation och lärande.)

I en långsam process av växande upptäcks landskapet och objekten. En känsla av välbekanthet gör att de inkorporeras i vår bild.

Så uppstår de första naturliga modellerna för kommunikation med vär­lden. Där - på den platsen - förverkligas de första lär­domarna. (Psico­logía de la vida cotidiana: Sociología ani­mal. Djursociologi.)

(44) Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant ... (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.)

(45) Det finns alltid hinder mot att lära sig - att lära sig innebär att övervinna hindret. Man lär sig alltid mot något; mot ett objekt, som ska brytas ner, plockas sönder och sedan åter sät­tas ihop. Därför finns det heller ingen motsättning mellan analys och syntes. Syntesen blir möjlig först efter det att man brutit ned den struktur man vill lära kän­na. (Teoría del vín­culo: Esquema conceptual, referencial y ope­rativo (ECRO), Konceptuellt, referentiellt och operativt schema /ECRO/.)

(46) Den definition vi kunde ge processen var "strukturerande" - inte "struktur" - på grund av den ständiga rörelse den befann sig i.

Vi definierade gruppen som Gestalt, som man vanligtvis säger. Ex­empelvis socialpsykologerna, som arbetar med fokus på gruppen, defi­nierar den som en Gestalt med fix och ej dyna­misk innebörd. Om man säger att den (det vill säga Gestalt) är ett Gestaltung förvandlar man processen till ett strukture­rande. Processen sker alltså gradvis och i en bestämd riktning; Gestaltung blev till den lämpligaste termen för att beteckna att det rörde sig om en rörlig process i en öppen krets - och ej slu­ten som Gestalt kan vara. (De próxima edición: Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik.)

(47) Vårt begrepp "aktiv anpassning" är dialektiskt i den meningen att på samma gång som individen (subjektet) förändras, så för­ändrar han även sin omgivning - men genom att förändra sin omgivning förändrar han även sig själv. Sålunda formas en permanent spiral i vil­ken den sjuke - som befinner sig i be­handling och förbättras - samti­digt utövar en påverkan på hela familje­kretsen, vars strukturer därigenom modifieras (härvid framkallas en fort­skridande avalienering i såväl inre som yttre grupp). (El Proceso Grupal: Grupos famili­ares. Un enfoque operativo. Familjegrupper. Ett operativt fo­kus.)

(48) Depressiv och paranoid ångest inför att förändras eller att lära underlättar bildandet av stereotypier (liknande "hellre en fågel i handen än tio i skogen"). (El Proceso Grupal: Empleo del Tofranil en psicoterapia individual y grupal. Användning av Tofranil i individual- och gruppsykoterapi.)

(49) När förändringsmotståndets "varför" och förändringens in­nebörd för var och en analyseras, kan man se att det i realiteten exi­sterar två grundläggande rädslor i all patologi och inför varje uppgift som ska påbörjas. Det är dessa två rädslor vi ständigt har att göra med - rädslan för förlust och rädslan för attack.

Rädslan för förlust utgörs då av känslan av att förlora det man in­nehar. Rädslan för attack är känslan av att inför en ny rädsla stå utan försvar och utan verktyg kapabla att skydda. (Joaquín Pichon-Riviè­re et al: Diccionario. Ordlista med psykologiska och socialpsy­kologiska termer och begrepp).

(50) Zito Lema: Inom den struktur Er teori bildar lägger Ni speciell betoning på "operativa grupper". Vilka uppfattar Ni här de främsta skillna­derna vara i jämförelse med en traditionell terapi­grupp?

Pichon-Rivière: Jag betecknar en grupp som ”operativ” när den siktar i en bestämd riktning i syfte att förstå och styra. I övrigt är den opera­tiva gruppen vårt instru­ment för att uppnå en praxis. Och frågan gäl­ler nu alltså om det rör sig om en tera­peutisk grupp eller ej ...

Mitt svar är jakande. Min utgångspunkt är att varje förvirrat uppträ­dande uppkommer ur störningar i förmågan att dra lär­dom ... ur en lås­ning i förmågan att dra lärdomar av verk­lighe­ten. Den operativa grup­pen är terapeutisk i den utsträckning den gör det möjligt att lära sig att tänka; att genom sam­arbete och komplementaritet i verk­samheten övervinna svå­righeter att lära sig.

Den operativa gruppen hjälper alltså till att upphäva låsningar genom att berika såväl självkänne­dom som kunskap om den andre vid en upp­gifts genomförande. Och jag vill upprepa att en operativ grupp därför kan vara terapeutisk i den mening vi ovan be­skrivit; annorlunda ut­tryckt möjliggör den upphävandet av störningar i förmågan att lära, att tänka, i verklighetskontakten etc.

Det är dock klart att den operativa gruppens främsta målsättning inte är terapi; en del av dess konsekvenser kan dock ses som tera­peutiska i den mån de ger individen (subjektet) verktyg att "operera" i verklighe­ten. Den operativa gruppen, som teknik, hjälper till att lösa upp vars och ens inre svårigheter – låsningar och dilemmatiskt tänkande - och blir dialektisk ge­nom en praxis i vilken innefattas klargörande av mot­stånden mot lärande i bemärkelsen förändring. Som vi sagt ger den dia­lektiska lösningen verktyg för att kunna möta denna nya situation.

Zito Lema: Skulle Ni - om vi vänder på det hela - säga att varje tera­peutisk grupp på sätt och vis är operativ?

Pichon-Rivière: Om vi håller oss strikt till min teori säger jag "ja". Och då givet att dess fokus - som grupp - bör vara att den är dy­namisk och operativ.

Vad gäller den terapeutiska gruppen har den som målsättning en upp­gift: att bli frisk, vil­ket är ett sätt att skapa och att lära.

Man kan också uttrycka det som att för att kunna vara grupp - tera­peutisk eller operativ - krävs ovillkorligen att man fokuserar på det centra­la, nämligen att vara skapande.

Zito Lema: Vilket determinerande samband finns mellan en operativ grupp och ECRO?

Pichon-Rivière: Med den operativa gruppen föresätter vi oss att kon­struera ett gemensamt ECRO i och med att det finns en undervi­sandets och lärandets enhet. ECRO, som enda instrument - operativ enhet - orienteras mot lärandet och uppgiften. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(51) Jag hävdar ... att kärnan i den attityd, som den katastrof­drabbade individen (subjektet) intar, utgörs av förändringsmotstånd. Förändring är nödvändig för att kunna ”svara” på en ny situation som uppstått - i det här läget inte på grund av samhället utan naturen; och detta sagt utan att förneka det ansvar samhället i sin helhet - och fram­förallt de ansvariga - må ha för att genom strukturella medel (grävning av diken, muddring av floder etc) eller åtminstone effektiva varnings- eller preventionsåtgärder undvika detta slags kata­strofer.

Den drabbade individen (subjektet) gör motstånd på alla sätt på grund av rädsla för den förändring som är på gång. Alla slags manövrer för att förhala eller till och med förhindra att man måste överge eller läm­na - alltså evakuera - den plats man bor på, kommer att tillgripas. Det är i det läget den olycksdrabbade bör betraktas som jämförbar med en psy­kiskt sjuk eftersom han eller hon framvisar samtliga en paranoi­kers ka­raktäristika och beteenden.

Nåväl, vid översvämningar, liksom vid alla andra olyckor, uppträder paniken under den andra fas jag benämt ”effekt-fas”. Panik utgör den viktigaste emergenten vid detta slags händelser i och med att den kan förorsaka större konsekven­ser och allvarligare skador än den ur­sprungshändelse ur vil­ken den växer fram.

Panikens typiska – och farliga – drag är dess förmåga att smitta, vilket (som vår vardag lär oss) orsakat oändligt myc­ket elände beroende på de reaktioner som då utlöses: tumult, blind flykt och också mord, våld­täkter och annat slags ohäm­mat våld.

För att karaktärisera ”panik” skulle man kunna säga att den utgörs av en komplex enhet vars grundläggande element är: fruktan, bestört­ning, rådlöshet samt förlust av kontroll och orientering. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(52) Ur fenomenisk synvinkel kan man beskriva tre sätt att vara: ett psykiskt sätt, ett kroppsligt sätt och ett sätt som är bete­endemässigt relaterat till den yttre världen. 1 är alltså psyket, 2 är kroppen och 3 är den yttre världen. (Teoría del vínculo: Esquema conceptual, refe­rencial y operativo /ECRO/. Koncep­tuellt, referentiellt och ope­rativt schema.)

Därvid ser man att alla tre områdena befinner sig i ett stän­digt sam­spel. Uppdelningen i område 1, 2 och 3 är en feno­menisk sådan i den meningen att ett av områdena i ett givet ögonblick kan överväga. (Te­oría del vínculo: Vínculo, campos de interacción y de conduc­ta. Förbindelse, interaktions- och be­teendeområden.)

(53) Zito Lema: Utifrån perspektivet "antipsykiatri" - och då speci­ellt Laing och Cooper - och andra områden för sociologiskt protest­tänkande ifrå­gasätts den klassiska psykologins fokuse­ring på individen genom att den inte inbegriper samhälle och familj ... och sistnämnda är en institu­tion, som uppfattas vara av repressiv karaktär samt befin­na sig i kris med tendenser att försvinna. Kritiken gäller även den mo­derna soci­alpsykologin och riktar in sig på att denna inte uppfattar familjen som "grundläggande centrum för förståelse av orsaksbak­grunden till psy­kisk sjuk­dom", utan – tvärtom - ser den som endast förmedlande in­stitution för social påverkan. Vad anser Ni om denna kritik?

Pichon-Rivière: "Antipsykiatrin" är en uppfattning som fram­bringats av mycket kapabla personer ... det finns där mycket som har med Sartres tänkande att göra ... men där finns slutligen också allvarliga, såväl te­oretiska som praktiska, förvillelser. Dess största nytta består i att man fått unga te­rapeuter att tänka mer och att i grunden ställa sig frågor, som det med jämna mellanrum finns skäl att återvända till. De är med andra ord "inspiratörer" ... med mysticis­tiska rötter, som jag förkas­tar, och surrealistiska med vilka jag känner mig befryndad. Just av denna anledning finns det så­väl överensstämmelser som skillnader mellan min uppfattning och Laings och Coopers. Jag håller ex­empelvis inte med om Laings alienationsuppfattning och den funktion familjen har inom Coo­pers schema. Jag tror det är nödvändigt att skilja mellan olika typer av familj och mellan de olika samhällsmiljöer kärnfamiljen finns inom.

Familjens roll är exempelvis mycket speciell och signifikativ i ett under­utvecklat land ... och mycket annorlunda jämfört med dess roll i ett in­dustrialiserat land. Detta kan lätt konstateras om man jämför den nor­damerikanska familjen med den syda­merikanska. Det finns djupgåen­de skillnader dem emellan och med sinsemellan skiljaktiga roller; de har också haft olika modeller.

Jag ser fortfarande familjen som en grundläggande sam­hällelig struktur ... och psykisk sjuk­dom som en kris för den struktur familje­gruppen ut­gör – inte för individen. Och här har jag lanserat begreppet "språkrör": den sjuke är med and­ra ord språkrör för gruppens sjuk­dom.

De sociala konflikterna slår in i den grundläggande kärnan, det vill säga familjen. Det är där bristerna tenderar att få genomslag ... och det är där en depressiv struktur formas som kommer att finna en ”syndabock” i någon av cellens medlemmar.

Man talar om familjens död, men jag tror inte att den (oav­sett allvaret i sin kris) kommer att försvinna. Den utgör en oförstörbar institution. Rollerna som far, mor och barn är per­manenta, genuina och känne­tecknande för alla kulturer ... och de har upprätthållits genom mänsklighe­tens hela historia. Det innebär dock inte att jag förnekar de i grunden djupa problem familjen står inför. Men jag menar att den riktiga upp­giften inte består i att utannonsera ”frånfällen”, som inte blir till verklighet ... utan i att undersöka familjens kris samt förändra dess verklighet genom lämpliga sociala tek­niker ... och detta för att åstad­komma nya ideo­logier inom denna in­stitution som ett led på vägen mot att förbättra den ... tills familjerna förvandlas till reella centran för ett dynamiskt lärande från verkligheten, för kärlek och för att på så sätt generera en större kommunikativ förmåga.

Man måste ”instrumentera” familjerna på ett lämpligt sätt och detta kräver en ny ideologi. Jag vill understryka att det handlar om att över­vinna de främsta orsakerna till denna kris, som utgörs av bristen på kommunikation mellan familjens medlemmar ... eller kanske snarare på en förvillad kommunikation, som stereotypiseras i ett visst ögonblick av familjens utveckling varvid ett grundläggande hinder skapas.

Å andra sidan är det nödvändigt att klargöra att socialpsyko­login inte lägger sin tonvikt på familjen, utan på interak­tionen mellan familj och samhälle. Socialpsykologin utgår från ett reellt faktum - att familjen är den sociala strukturens kärna - och den söker utforska den interaktion som finns mellan centrat (det vill säga familjen) och det sociala sammanhanget. Och schemat (alltid i spiralform) fullständigas med in­dividen, som i dynamisk form integrerar familjen och sam­hället. Det finns inget rigidt i detta. Modifierar man fa­mil­jen så modifierar man samhället och individen. Och om individen förändras kommer också familjen och samhället att förändras. Men jag vill under­stryka att be­toningen läggs på interaktionen mellan kärna och struktur.

Jag har också hävdat att det finns en dubbel - ver­tikal och horisontell - dimension vad gäller beteendet. Och att varje korrigering av en pro­cess uppnås genom att det im­plicita görs explicit. För att uppnå detta krävs en dynamisk, historisk och struk­turell psykologi. Den här fö­reställningen motsvarar den uppfattning, som på det ekonomisk-socia­la planet skiljer mellan ytstruktur och infra­struktur ... och den placerar behovet i rollen som verklig im­pulsgivande drivkraft.

I en terapeutisk process löses sprickorna mellan de två beteendedi­mensionerna (den vertikala och den hori­sontella) upp via ett ”produk­tionsinstrument”, som uttrycks i ter­mer av kunskap ... och detta möj­liggör övergången från passiv till aktiv realitetsanpassning. Passiv an­passning innebär aliena­tion. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(54) Var och en av patienterna tillägnar sig undan för undan vad som kan benämnas en "ny livsstil". Den ba­seras som sagt på en aktiv reali­tetsanpassning. Indivi­den (subjektet) modifie­ras av miljön - en korrige­rande operation som sker genom grup­pen. Det grundläggande består emellertid i att han i sin tur omvandlas till agent för so­cial förändring. (El Proceso Grupal: Grupos operativos y enfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen.)

(55) Den dialektiska uppfattningen pekar på det faktum att det inte föreligger någon motsägelse mellan en öppen och en slu­ten situation. Det beror på att det rör sig om situationer som öppnar och sluter sig tillfälligt eller gradvis. Vare sig det rör sig om neuros eller psykos har i stort sett alla störningar, vilka har med utvecklingen att göra, sin grund i det stillastå­ende som den slutna processen ger upphov till ... I termer av lärande kan man säga att den te­rapeutiska processen i grund och botten består i att den onda cirkeln öppnas och att därigenom en öppning mot den yttre världen framkallas. (Teoría del vínculo: Vínculo y dialéctica del aprendizaje. Förbindelse och lärandets dialektik.)

Den korrigerande eller tera­peutiska operationen utförs genom att följa en icke-linjär för­bindelses bana, vilken utvecklas i form av en oavbruten spiral, där motsägelser mellan olika delar av individen upplöses. (El Proceso Grupal: Una nueva problemática para la psiquiatría. En ny problematik för psykiatrin.)

Senast uppdaterad 080819

ERFARENHETER 2004-2012. DEL V. Av Sören Lander

DEN OPERATIVA GRUPPENS AKTUALITET. ”Mellanspel Madrid” 2006. Konferens

Erfarenhet “Institution” kom att ta sin början i maj 2006 och avslutas i maj 2007. Dessförinnan kom dock ett ”mellanspel” för min del i februari 2006, då jag bevistade den första konfe­rensen om operativ grupp i Europa. Den ägde rum under tre dagar i Madrid (24-26 februari 2006) och hade titeln: ”Den operativa gruppens aktualitet”.

Preludium

Själva kongressen varade från 24 till 26 februari. Men redan på kvällen den 23 februari var det en liten ”uppvärmningspaneldebatt” på Instituto del Cardenal Cisneros i en annan del av Madrid. Hit kom flera av de föreläsare som sedan skulle vara med på själva kongressen. Jag gick dit för att lyssna och spela in föreläsningarna. En av talarna var Horacio Foladori (Psicoanalista. Director de la Escuela de Psicología Grupal y Análisis Institucional ”Enrique Pichon-Rivière” de Santiago (Chile)). Vad Foladori bl a sade var följande:

Chile under diktatorn Pinochet var det första experimentområdet för den nyliberalism som sedan kom att få sådan dominans i världen. Hela vardagslivet kom att privatiseras. I sin framställning berättar Foladori också om hur institutionella förändringar idag hela tiden bidrar till att igångsätta olika program som i sin tur gör att det blir allt mindre plats för kreativiteten i det chilenska samhället. Det chilenska samhället präglas av korttidsanställningar … och att alla arbetar mer än tidigare.

Processen blir synlig exempelvis i de operativa grupperna. Ett överflöd av psykologer kastas ut på marknaden med konsekvensen att lönerna pressas ned och att det som blir kvar är ”robotiserade” intellektuella med nästan inget utrymme för kreativitet. Det enda som räknas i patientarbetet är kvantitet, inte kvalitet.

Systemet skapar också en ”psykologisering” av problem som i grunden är politiska … det framstår som att problemen vore individuella och inte politiska. Patienter kommer till terapeutiska behandlingar med känslor av skuld. Foladori hävdar att det krävs ett annorlunda analysutrymme än den ”viktimisering” som nu äger rum i Chile … där problem i arbetslivet görs om till att bli individuella och psykologiserade.

Kongressdagarna.

Det var en välbesökt kongress och jag kunde urskilja deltagare från Spanien, Italien, Frankrike, Argentina, Chile, Peru, Cuba, Israel, Schweiz, Brasilien och Mexiko. Eventuellt fanns fler länder representerade. Såvitt jag vet var jag ende skandinav och nordeuropé; inget anglosaxiskt land fanns representerat. Kongresspråken (som det tolkades till) var spanska, italienska och franska. De teman som var aktuella handlade bland annat om den operativa gruppen som didaktisk modell vid undervisning och utbildning; vidare dess kliniska användning inom psykiatrin, användning inom katastrofpsykologi och som modell såväl vid behandling av ”burn out som fibromyalgi m m. I nedanstående fragmentariska återgivning av föreläsningarna har jag sökt fånga en del tankar och intryck som växte fram medan jag lyssnade:

Den ”farkost” (i betydelsen ”kommunikationsmedel”), som begreppet förbindelse utgör, stiger fram som sammanhållande ”figur” och tema - mot en bakgrund av mycket ”brus” (inte bara språkligt) – under de föreläsningar och seminarier jag deltar i under kongressen. I dessa får förbindelsen dels rollen som länk mellan samhälle och individ, dels mellan samordnare och grupp; därför är det en viktig uppgift för en gruppsamordnare att hålla kvar förbindelsen till gruppen via dialogen. I den operativa gruppen måste man även kunna gå in och ”leka med idéer” (i Winnicotts mening).

Vad som tas upp som en intressant konceptualisering är ”fraktal-idén” från italienaren Leonardo Montecchis föreläsning … en dimension som går utöver den tredimensionella och talar om ett kaos eller ”ett fotografi i rörelse” … en ”inter-erfarenhet” där förbindelsen är något fundamentalt … i en grupp kanske man kan tänka sig att de mångfaldiga förbindelserna bildar oförutsägbara ”fraktaler” (enligt Norstedts Ordbok är fraktal ”starkt sönderbruten och självupprepande form”).

Hur ser läroprocessen ut i en operativ grupp? Emergenterna (det vill säga det nya annorlunda som bryter fram som en produkt av gruppens dynamiska process) har dels med gruppens fungerande att göra, dels med innehållet. Man tänker i och genom gruppen. Och det finns ingen grupp som arbetar utan uppgift! Det inns alltid något explicit/implicit som styr att gruppen kommit samman.

En viktig uppgift i den gruppoperativa processen är att skapa en sådan förbindelse att det blir möjligt att tolka.

Det dyker upp en tanke om att det är väsentligt att hålla isär definitioner och tänkandet när det handlar om det pichonianska … att förflytta Pichon-Rivières sätt att tänka in i gruppen så att det blir möjligt att tillämpa … alltså skapa en förbindelse mellan tänkandet och subjekten i gruppen … en aktiv anpassning till ECRO. Det rör sig med andra ord om att introducera ett tänkande – inte att lära sig definitioner! Enrique Pichon-Rivières text La noción de tarea en psiquiatría (Begreppet uppgift inom psykiatrin) utgör en bra början för att närma sig konceptet ”operativ grupp”.

Spännande här är att argentinskan Rosa Jaitin (i sin introduktion av Pichon-Rivière i Frankrike där han för övrigt blivit dåligt översatt tidigare) använder sig av en på många sätt likartad modell som undertecknad (SL) och kollega (ML) tillämpade i grupputbildning tidigare (se ERFARENHETER DEL III: “Fördjupad gruppkunskap”). Skillnaden är dock att Rosa själv var tvungen att såväl undervisa, samordna som observera. Och det var av den anledningen hon skapade sin modell i vilken hon inledde med föreläsning och sedan bearbetning av föreläsningens innehåll i smågrupper. Rosa ingrep inte här utan fungerade endast som observatör. Därefter tog man fram de dynamiska emergenterna från gruppernas observatörer. Grupperna arbetade i nästa fas vidare och associerade till kliniska situationer; här fanns fortfarande observatörer med. Därefter vidtog en uppsamlande avslutning av Rosa med emergenterna från hela dagen.

Det som sker i den operativa gruppens (och andra gruppers) process är att den ”inre gruppen” söker göra den ”yttre gruppen” familjär eller välbekant. Det som sägs i den yttre gruppen kommer att länkas till den egna livshistorien och egna erfarenheter. Härur växer emergenter fram som tolkas också utifrån samordnarens egen motöverföring.

Vad som överförs från generation till generation i en familj – eller ett samhälle – är inte bara det som sägs utan även det som inte sägs … som förtigs – alltså det som saknas. Varje generation har sina ”blinda fläckar”.

Christina Rota (El teatro, el compromiso de habitar el cuerpo y el espacio. Lugar de vínculo y transformación) från Spanien gör en intressant till hälften föreläsande och till hälften regisserande presentation under rubriken ”Teatern, åtagandet att besitta kroppen och rummet. (Plats för förbindelse och förvandling)” varvid hon använder sig av en grupp unga skådespelare för att belysa och förtydliga vissa aspekter av den förbindelse som etableras mellan åskådare och skådespelare.

”Rummet” mellan åskådare och skådespelare är alltid något som befinner sig i ett ”tillstånd av tvivel”. Ibland räcker det med mycket få gester, åtbörder etc för att skapa en inre förbindelse till ett objekt … ett ”eko” från det förflutna hos åskådaren. Det räcker med ett fåtal yttre ”objekt” för att skapa en inre förbindelse. Ingen åskådare går nämligen till teatern befriad från sina egna inre konflikter.

På teatern är alla yttre objekt av vikt. Skådespelarna delar detta ”rum”. Regissören söker välja ut de signifikanta expressiva ”tecknen” …

Regissörens, scenografens och skådespelarens uppgift är att med hjälp av en historia (text) väcka denna miljö till liv; att med ord och rörelser ”teckna” detta … det är en magi eller ”förhäxning” det gäller att dra in åskådaren i. Men inget är ju egentligen verkligt i detta – allt är symboliskt! Vad det handlar om är nämligen att skapa en ”oskuldens ögonblick” där det som sker på scenen framstår som troligt … genom processen att uppamma den inre förbindelsen hos åskådaren (dennes vertikalitet).

Men skådespelaren får aldrig helt identifiera sig med rollfiguren – ty då skulle man kunna betrakta honom/henne som ”vansinnig”. Skådespelaren måste kunna upprätthålla en distans till den egna rollfiguren.

Scenen (och skeendet på den) bjuder in till och stimulerar (till) det omöjliga … söker väcka åskådarens lust att dela skådespelarnas känslor. Att upprätta en förbindelse till åskådaren … och göra så att orden bär i den processen. Processen kan utgöras av något som sades för 10-15 år sedan … och som kan ha stannat kvar … och bearbetats under tiden … och så väcks detta till liv här och nu – från scenen!

En ung skådespelerska uppför en monolog om sin brustna omöjliga kärleksrelation till en kille … med sitt utspel lyckas hon ”måla upp” sitt inre drama … hos mig som åskådare väcker detta till liv en insikt om hur i en terapigrupp jag för närvarande leder en kvinnlig grupp-medlem med sitt intensiva känslomässiga utspel (såväl tyst som verbalt) väcker till liv starka känslor hos gruppen – men att hennes egna känslor och reaktioner samtidigt väcks till liv av gruppen … det som uppenbarligen sker hos mig (åskådare) som följd av skådespelerskans monolog är att en inre förbindelse aktiveras …

Hur slutna vi än är finns alltid någon liten ”spricka” öppen mot en möjlighet till förändring. Man måste arbeta här och nu för att uppnå resultat. Önskan + hindret skapar en konflikt … mötet med hinder skapar dramat … konflikten mellan att säga vad man bör och vad man vill. Men för att skapa något krävs alltid en ”motsatsernas enhet” … en konflikt där möjligtvis ”den tredje” kan finnas med som en ”satellit” (som snurrar) i förhållande till dramats huvudaktörer … rummet kan här också försvaga eller förstärka diskursen. Att i processen försätta åskådaren i ett tillstånd av vaksamhet … att åskådaren aldrig ska kunna veta varifrån och från vad något kommer att hända … det får aldrig glömmas bort att det är åskådaren som gör ”teaterakten” komplett – utan åskådare finns ingen teater.

Att få skådespelarna att inse att de (som enhet) förenas i uppgiften kan vara bland det svåraste för en regissör. ”Och hoppet finns hela tiden att skapa en syntes med publiken. Men publiken förändras alltid … förändrar oss (som skådespelare) … Det är alltid en ny Gestalt som skapas av skådespelare, scenografi och åskådare”.

Schweizaren Thomas von Salis (Psiquiatra infantil, Psicoanalista, Presidente de AGOG (Arbeitsgemeinschaft Operative Gruppen) talar om att det finns en risk att man utarmar terapeutiska och operativa metoder om man söker anpassa sig till DSM IV och dess symtom-beskrivande inriktning.

Von Salis föreläsning pekar gradvis alltmer på hur de operativa grupperna kan inverka upplösande i de sammanhang där de introduceras.

Operativa grupper har förmåga att producera estallidos (utbrott) i institutionernas hierarki. Ett motdrag från institutionen kan då bli att skicka in emisores (agenter) i gruppen som fungerar som ”sabotörer”.

Den argentinska psykoanalytikern och gruppterapeuten Marie Langer brukade tala om en oro hos psykoanalytikerna i Argentina för att om man öppnar upp för den yttre världen inom institutionen kan detta utgöra ett hot mot institutionen.

Lora Lorenzo (Psicóloga Clínica, Psicoterapeuta, Miembro de la Asociación de psicoterapia operativa psicoanalítica) håller en föreläsning om Aprender a pensar (att lära sig tänka). Att lära sig att tänka är att kunna koppla samman teori och praktik. Idag avlägsnar man sig alltmer från detta inom vården. Man beaktar inte heller vikten av handledning i utbildningen.

Det finns ett koncept som upprepade gånger kommer tillbaka vid dessa paneldebatter/-föreläsningar: vikten av koppling mellan känsla och tanke i utbildningen (la formación). Lärande och undervisning hör ihop.

Den klassiska terapeut-patient-modellen håller kvar sjuk-frisk-tänkandet. Subjektet försvinner här i den formativa processen och tänkandet förlamas. Är det så att vi reproducerar mentalsjukhusens väggar på ett annat sätt idag trots att vi stängt mentalsjukhusen?

Läkemedelsindustrin har en enorm makt idag, så – vad är det för modell som överförs till såväl personal som patienter. Och det är vi som behandlare och personal som upprätthåller den psykiska hälsovården. Utan ett kritiskt tänkande förs de nuvarande modellerna vidare!

Den föreläsning som var av ”operativt” värde denna morgon var utan tvivel Lora Lorenzos om ”att lära sig tänka”. I övrigt är det många ”signalord” (dvs klichéer) som inte väcker speciellt mycket hos mig. Är det möjligen också så att kongressen i viss mening håller på att ”spricka upp”? Att här finns såväl mer ytliga ”pichonianer”, som använder termerna men utan så mycket innehåll, och så de mer djup-gående ”pichonianerna”, som på ett genomtänkt sätt omfattar teorin. Och så kanske också en mer ”psykoanalytisk” strömning, som mer eller mindre ”stänger in sig” i en djungel av terminologi som blockerar förståelsen … det är som om man måste använda sig av vissa ord eller begrepp som är mer eller mindre väl definierade. Spelar här den franska skolan inom psykoanalysen (Lacan, Kaës, Anzieu med flera) in med sin förkärlek för komplicerande begrepp?

Psykologen Federico Suárez, Coordinador del Area de Orientación y Apoyo Psicológico del Centro Municipal de Servicios Sociales, Majadahonda Madrid, föreläser om situationsdiagnostik – En torno a la idea de diagnóstico de situación. Han inleder med en mer allmän betraktelse för att sedan övergå till situationsbegreppet ”människan i situationen” … den producerande individen. Fält-tanken (från Kurt Lewin och José Bleger) används för att belysa temat … ”fältet” är rörligt och hela tiden sig omvandlande.

Det hänvisas även till Daniel Lagaches fem områden. Pichon-Rivière beskriver dessa i boken ”Förbindelse-teorin”:

1) Entourage eller omgivningen. Den uppfattas som en helhet, som ett konglomerat av situationer, mänskliga och fysiska faktorer vilka befinner sig i ständig interaktion. Den omsorgs­fullt studerade interpersonella situation, vilken fungerar som modell för varje slags undersökning, utgörs av den analytiska situationen. Interaktionen mellan analytiker och patient i en given situation och med bestämd miljö och omgivning åter­skapar mer eller mindre de villkor som gäller för en experi­mentell situation.

2) Det spontana eller framkallade yttre beteende som är till­gängligt för en observatör (med eller utan instrument). Det innebär olika former av kommunikation och i synnerhet då den språkliga.

3) Den upplevelse - eller upplevda erfarenhet - som man sluter sig till utifrån det yttre beteendet och som kommuniceras ver­balt av individen/subjektet. Härigenom får vi information om de psykologiska aspekter som berör existensen. Tidigare eta­blerade man en åtskillnad mellan yttre beteende och upple­velse, och vi fick två psykologiska strömningar som sinsemel­lan debatterade den enas eller den andras överlägsenhet. Den strömning som betonade beteendet noterade endast dess yttre aspeker, medan den existentiella fenomenologiska psykologin beaktade upplevelsen. Och allt detta som om inte beteende och upplevelse hade med varandra att göra - som om de inte i ett visst bestämt ögonblick i varje här-och-nu - situation ut­gjorde en helhet. Såväl psykolog, sociolog som psykoanalytiker har som grundläggande uppgift att i en given situations här-och-nu undersöka det som sker.

4) De somatiska objektiva förändringar som framträder i en bestämd situation.

5) De produkter som en individs/subjekts aktivitet ger upphov till i stil med ett manuskript, ett konstverk, ett psykologiskt test, en berättelse etc.

I det psykologiska området inbegrips sålunda omgivningen, det yttre beteendet, upplevelsen, de somatiska förändringarna samt de produkter som en individs/subjekts aktivitet fram­bringar. I den analytiska situationen kan dessa fem element ses och studeras.

Patienten bär sin omgivning med sig till analysen. I analyti­kerns rum introduceras en rad personligheter som bör stude­ras. Att betrakta innebär att lyssna och att se individen som inbegripen i en ständig interaktion med sin omgivning. Om man inte har den situationen klar för sig kan man inte heller förstå vad som händer med en individ/subjekt.

Suárez talar om att betrakta individen i sin kontext … och undersöka hur denna inverkar i individens/patientens situation.

Psykoanalytikern Horacio Foladori, Director de la Escuela de Psicología grupal y Análisis institucional ”Enrique Pichon-Rivière de Santiago (Chile), talar därefter om utbränning – Trabajo con Equipos de Salud, a propósito del Burn out. Han hävdar här att mer än arbetet i sig själv så är det arbetsvillkoren som skapar fenomenet burn out. Hur kan man få syn på det implicita som inte är utsagt på en arbetsplats? Kan vissa ”observerbarheter” i situationen göra detta synligt? Är det så att burn out-fenomenet återskapar något av institutionens ifråga sätt att fungera?

I ett av andra dagens eftermiddagsseminarier presenterar Victoria de Felipe, Belén Castel och Daniel Olivares från Spanien hur man i gruppform arbetat med fibromyalgidiagnosticerade patienter – Intervención grupal en un abordaje multidisciplinar de pacientes con fibromialgia.

Gruppuppgiften bestod i att arbeta med de psykologiska implikationerna av att ha diagnosen fibromyalgi. Gruppstorleken var 10-12 medlemmar. Det var en stängd grupp och man träffades 1,5 timmar varje vecka. Man sökte också integrera olika terapeutiska angreppssätt (rent pedagogiska, avslappning, kognitiv beteendeterapi m m). Som något underliggande till den förelagda uppgiften var att söka upptäcka underliggande konflikter som uttrycks med kroppen.

Den här föreläsningen om fibromyalgi skiljer sig från övriga föreläsningar hittills. Här förevisas ett mycket tydligt ”verktyg” och föreläsningen illustreras i punktform med hjälp av PowerPoint. Det vilar något nästan ”anglosaxiskt positivistiskt” över framställningen … ur pedagogisk synvinkel är det mycket tydligt och man får en god bild av såväl inledande bedömningsfas, grupp-process samt avrundande utvärdering och resultat. Det rör sig dessutom om en multidisciplinar modell där man använder sig av psykodynamiska, beteendekognitiva och avslappningstekniker. Det som här också är intressant är redovisningen av emergenter som dyker upp under grupp-processen, samt den evaluering som görs efteråt av såväl behandlare som gruppmedlemmar. Och uppgiften handlade således om de psykologiska implikationerna av fibromyalgi.

Reflektion från min sida: Här börjar det plötsligt bli intressant, men på ett lite annorlunda sätt … eftersom den gruppoperativa metodiken här blir just det Pichon-Rivière eftersträvade, nämligen en mycket praktisk metod där resultatet blir enda sanningskriterium.

På vägen hem från denna kongressens andra dag pratar jag med Diana Sastre, en av kongressens organisatörer. Hon introducerar mig för Armando Bauleo och vi pratar lite om mina kontakter med Buenos Aires och Kesselman, Fiaschés, Pavlovsky och Quiroga; han konstaterar att jag tydligen redan träffat ”hela familjen”. Jag berättar för honom att cirka 500 sidor text av Pichon-Rivière finns översatt till svenska och bara väntar på utgivning, men att det hittills dags varit omöjligt att få klarhet i vart att vända sig för att få tillgång till publicerings-rättigheterna. Bauleo nämner genast Pichon-Rivières söner och lovar att försöka få kontakt med dem. Han kan också tänka sig att skriva ett förord till den svenska utgåvan (som han för övrigt också då ville ha ett exemplar av).

Under kvällen hinner jag tänka vidare på vad som kommer ut av kongressen, som ju är den första i sitt slag i Europa åtminstone. Mitt intryck är att den spretar rätt mycket … vilka ”konklusioner” – förutom rent allmänna och till intet förpliktigande – man kommer fram till (och som verkligen är operativa i pichoniansk mening) är svårt att säga. Ytterligare en emergent som möjligen lurar under ytan är en oformulerad konflikt mellan den operativa gruppen, som ett verktyg, och den operativa gruppen som ett mer politiskt vänsterprojekt, som strävar mot att återuppliva Plataforma-tanken (ett vänsterinfluerat projekt) från Argentinas tidiga 70-tal, och att bli en ”mikropolitisk kraft”.

Italienaren Massimo Mari, Psichiatra, Direttore del dipartimiento di salute mentale di Jesi ASUR Marche, föreläser på temat ”Katastrof och förändring”. Det är intressant att det hålls två anföranden på den här kongressen som tar upp temat katastrof och behandling av PTSD. Daniel Carbajal Guzmán från Mexiko med erfarenheter från arbete med jordbävningsoffer höll ju föregående dag en föreläsning kring användning av den operativa gruppen i bearbetning av PTSD - Grupo operativo de descarga de estrés postraumático. Primera experiencia en México 1985. Análisis a la luz de los conocimientos actuales sobre CISD y PTSD. Den ”debriefing”-modell som finns i nordisk katastrofpsykologi – och som kommer från USA – har onekligen vissa likheter med den operativa gruppmodellen, något som jag själv kunnat konstatera från mina debriefinggrupp-erfarenheter. Debriefing-modellen har dock huvudsakligen ett kognitivt anslag och man undviker medvetet att följa med in på vertikalt material.

Överhuvudtaget rör sig den här panelens anföranden i utkanten av det gruppoperativa och pichonianska … beröringspunkter söks, men det hela blir inte speciellt tydligt. Möjligen tar Massimo Mari upp en intressant tråd när han visar på hur man ”förlorar förbindelsen” i en katastrofsituation och att det är detta man behöver arbeta med efteråt … inte bara de drabbade utan även räddningspersonal och personal som arbetar med det psykologiska omhändertagandet – man förlorar helt enkelt ”kartan” (dvs överblicken) i den processen.

Därefter börjar dagens andra panel med Armando Bauleo som mediator. Rubriken är Clínica Grupal och det här ämnet är nog det som under kongressen mest berör mitt eget arbetsområde.

Inledningsvis betonar Bauleo att vi inte bara hör vad som sägs i en grupp, utan vi ser också hur medlemmarna placerar ut sig i rummet. Med detta vill han betona vikten av såväl seende som lyssnande.

Diego Vico, psiquiatra, Coordinador del Hospital de Día de Granada, håller därefter ett anförande under titeln ”Men … vad handlar det om?”. Han använder sig av metaforen ”skruv och trä” för att beskriva arbetet i den dialektiska spiralen (se nedan).

Det finns alltid hinder i början av varje gruppslig (och individuell) behandling när ECROn (samordnarens och medlemmarnas) ska jämkas samman.

Gruppsamordnaren visar på förekomsten av möjliga missförstånd för att på så sätt underlätta för gruppmedlemmarna att gå vidare i utforskandet av vars och ens referentiella ”koder” eller ”scheman”. Syftet i slutändan är att komma fram till en gemensam ”kod” som möjliggör effektiv kommunikation i gruppen. Därför blir också en av gruppens huvuduppgifter att bygga ett gemensamt ECRO.

I denna process kan samordnaren bli förvirrad … inte förstå … han/hon har då möjlighet att ”ställa sig på avstånd” och betrakta vad som sker … men ibland kan istället ”blindhet” infinna sig (det vill säga att inte se) och då gäller det att bara lyssna. Den upp-och-nedvända konen (det jag kallar vektorsmodell) kan tillämpas på varje slags grupp … och hinder kan härröra från såväl gruppmedlemmar som samordnare!

Reflexion från min sida: I rollen som moderator sitter här Armando Bauleo som ett mellanting mellan Mel Brooks i ”Det våras för galningarna”, en åldrad Sven Wollter och en capo mafioso …

Är Armando Bauleo på många sätt en ”ikon” och idealiserad redan under sin livstid? OBS! Bauleo avlider endast ett par år efter denna kongress.

Näste talare under denna sista panelsammandragning är Antonio Tarí, Psiquiatra, Coordinador del Centro de Día ”Romareda” (Zaragoza). Det tema han tar upp rör olika former för att arbeta i grupp med rehabilitering. I exempelvis aktivitetsgrupper (på rehabiliterings-avdelningar för psykotiker) använder man sig av ”det vardagliga” (ytterligare ett pichonianskt begrepp!) som terapeutiskt område. Här finns en inriktning mot att gruppmedlemmarna ska kunna klara vardagslivet och dess krav; i den korrigerande handlingen fungerar vektorerna orienterande. Vertikaliteten (och dess förändringar) hos var och en är beroende av det horisontala skeendet. En av de saker som då kan hända är att en gruppmedlem ”förlorar” sin (av andra och av sig själv tillskrivna) roll som ”kroniskt sjuk” – en roll han eller hon kan ha fått redan i sin ursprungsfamilj.

Vad gäller vektorn télé är den inledningsvis ofta negativ … här handlar det om att arbeta med patienternas förhållande till uppgiften, samordnaren/terapeuten och andra gruppmedlemmar. Rädslan för att ej kunna se sina egna gränser leder till risk för att blandas samman med andra (”psykotisk” kan i viss mening ses som att bli utsatt för invasion och att inte ha något eget inre utrymme) … och detta hot leder till isolering. Att som terapeut betrakta en patient som kronisk innebär vidare att man i stort sett uppfattar förändring som omöjlig.

Vid den prognostiska bedömningen är patientens förmåga att sörja viktig – med sådan förmåga blir prognosen gynnsammare. I en förändringsprocess måste patienten också kunna gå från att vara förvarare av det som är andras till att forma ett eget ”projekt” … det vill säga att få en egen framtid.

Tarí understryker att det är skillnad på behandling och terapi i rehabiliteringsprocessen. Att ge behandling kan vara för att det senare ska vara möjligt att erbjuda terapi. I rehab-behandlingen handlar det om att via gruppen lära sig om socialt samspel … det tillhör det viktigaste med de psykotiska patienter som är inne i en rehabiliteringsprocess (fast ofta kan det nog vara så att det mer handlar om habilitering än rehabilitering). Slutligen – i Spanien åtminstone har det varit så att området rehabilitering har lämnats åt beteendetekniker och kognitiva behandlingsmetoder. En gräns har på så sätt uppstått mellan rehabilitering och terapi.

Diana Sastre (Psicóloga Psicoterapeuta, Miembro de Espacio de Estudio de la Grupalidad, Presidenta de la Asociación de Psicoterapia Operativa Psicoanalítica – APOP) föreläser om ”klinikens ’nya objekt’ ”. En grundläggande frågeställning här är: Kan det vara så att man inte ser de nya kliniska subjekten/objekten – därför att man fortsätter se dem som de gamla (man upprepar alltså); om man då inte längre ser de nya som de gamla – blir det då möjligt att se mer?

En intervention kommer från Armando Bauleo när Vico, Diana Sastre och Tarí har avslutat sina anföranden. Han pekar på att det inte bara handlar om att sitta och lyssna på föreläsarna, utan också om att använda sig av dem: ”Här är dom! Ställ frågor till dom etc!”. Åhörarna efterkommer uppmaningen och det blir en ganska livaktig frågestund. En kommentar från publiken handlar om just Bauleos intervention … att det var bra att han gav utrymme för reflektion.

Ett tema som dyker upp i diskussionen och som på sätt och vis varit närvarande från kongressens början – i och med temat ”globali-seringen” – är temat ”migration”. Det kanske kan ses som en emergent – men vad är då det kliniska objektet? Var hör de människor hemma som befinner sig i migrationsprocessen och råkar illa ut? I Italien exempelvis gör man skillnad mellan det psykiatriska och migrationens konsekvenser, vilka istället ses som något psykosocialt och således inte tillhör psykiatrin.

Avslutande stormöte. Asamblea general. Conclusiones

Kongressen avslutas med en Asamblea general (allmän samling). Här redovisar Armando Bauleo de intryck (emergenter) mediatorerna vid varje panel-föreläsningsrunda och seminarium kommit med.

Inledningsvis tar Bauleo upp att man vid en sådan Asamblea vanligtvis söker sätta sig mer cirkulärt än vad som är möjligt i den föreläsningssal där vi sitter. Det handlar således om en kommunikationsaspekt.

En upprepad iakttagelse är att när en åhörare begärt ordet under de olika panelföreläsningarna eller seminarierna har det till synes handlat om att ställa en fråga, men sedan har utläggningen rört sig i riktning mot att bli ett förslag … därvid har det varit svårt att bli klar över om det har rört sig just om en fråga eller ett förslag.

En fråga som framstår som intressant är problemet ortodoxi-heterodoxi … det vill säga att upprätthålla ett referentiellt schema …och också vad det är för referentiellt schema som förmedlas? Man kan alltså bära med sig ett sådant schema som hjälp för att förstå sin egen praxis … och det är något som man nödvändigtvis bär med sig. Och slutligen vad gäller operativ förståelse … att inta den operativa positionen utan grupp – hur blir det då med förståelsen?

På frågan om skillnaden mellan individual- och gruppbehandling gav Pichon-Rivière redan för många år sedan följande svar: ”Det beror på patientens betalningsförmåga” … vilket är en bra definition på hur han i grunden såg på skillnaden mellan individuell behandling och gruppbehandling.

En frågeställning handlar om nya förbindelsekonfigurationer som man tänker sig håller på att växa fram i globaliseringens tidevarv. En fundering från Bauleo är om man inte borde titta in mot den egna gruppen och undersöka i vilken utsträckning något sådant kan iakttas där …

En fråga som i stort sett alltid kommer tillbaka i dessa sammanhang är frågan om terapi och lärande. ”Vi befinner oss i ett ständigt reflekterande kring denna fråga som till synes är utan lösning … och därefter hamnar vi i frågan om etik och operativa grupper. Vad innebär etik för oss? För oss innebär etik att ta ansvar … det handlar om ansvar och frihet … och effektivitet”.

Trots att ytterligare ett antal emergenter redovisats av moderatorer/observatörer stannar Bauleo här (klockan har hunnit bli ganska mycket på eftermiddagen) och bjuder in åhörarna att reflektera kring vad som sagts.

Ett flertal personer yttrar sig med tankar om dessa dagar. Det är många positiva tongångar som hörs; det handlar då såväl om ett fördjupande av teori och grundläggande kunskaper som föregångarna kommit med, men också om att gå vidare framåt för att utvecklas ytterligare. Det reses också önskemål om fortsättning på något sätt. Man märker också att många av de personer som yttrar sig känner varandra sedan tidigare … det blir även så att i ett av inläggen döps Armando Bauleo till Pichon-Bauleo!

Ett intressant kuriosum var förresten förklaringen till kongressaffischen! Pichon-Rivière hade vid ett tillfälle försökt förklara en sak för Bauleo och därvid börjat rita en figur … som blev alltmer komplex och alltmer oöverblickbar.

Sören Lander: ECRO och mentalisering.

Tankar omkring terapeutens referensram (ECRO) och vikten av flexibilitet vid tillägnandet av nya (teore­tiska) perspektiv.

Inspirationen till den här lilla texten kommer från det intressanta semina­rium om mentaliseringsbaserad terapi, som hölls 110318 i regi av Svenska föreningen för gruppsykoterapi och grupputveckling. Vad som där uppen­barade sig som en tydligt igenkännbar ”emergent” var den vånda det - som terapeut - innebär att låta tidigare kunskap och insikter möta ny informa­tion/kunskap.

Den här komplikationen är i och för sig inget nytt och har säkerligen i en eller annan form tagits upp av olika teoretiker. Som utövande terapeuter möter vi den också ofta inom vårt yrke (inte minst i dagens föränderliga terapeutiska värld).

En teoretiker, som tänkt en del om­kring spänningen mellan gammal och ny information/kunskap - och hur att förhålla sig till den - är den ar­gentinska gruppteoretikern, psykiatern, psykoanalytikern och socialpsy­kologen Enrique Pichon-Rivière. Det är också hans tankar som får ”organise­ra” nedanstående framställning om vikten av att terapeuten såväl är med­veten om sin egen referensram som att denna är flexibel.

A

Enrique Pichon-Rivière ser individens (subjektets) ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förlust av detta dialektiska samspel leder till att referensramen – sättet att varsebli, särskilja och ”operera” i vär­lden – antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesi­digt omvandlande samspel med världen försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna gynnar därför framväxt av gamla ”spöken” som läggs över nuets sociala relationer.

Dessa tankegångar fick Pichon att formulera det begreppsliga ”verkty­get” ECRO/CROS (ECRO = Esquema conceptual referencial y operativo; CROS = Conceptual referential operative schema) eller konceptuellt, re­ferentiellt och operativt schema, vilket kan ses som en flexibel ”tanke­apparat för att tänka verkligheten”. I denna understryker han såväl de begreppsliga elementen (det ytstrukturella) som den egna ”livsresan” (det djupstrukturella).

Den referentiella aspekten i ett ECRO/CROS pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Att schemat refererar till en viss bestämd sektor av verkligheten är något fundamentalt i och med att inget begreppsligt schema kan täcka in hela verkligheten. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) re­presenterar här det som i andra referentiella sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (be­greppsvärlden) - som motsvarar verkligheten.

Att schemat alltid refererar till en konkret situation samt att det an­vänds som ”handlingsguide” i den bestämda sektor av världen där vi ”opererar” fungerar också determinerande för att det alltid ska testas av mot verkligheten – vilket i sin tur befordrar en attityd av självkritik. Av betydelse är exempelvis inte bara hur pass ”sann” en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing). I en (operativ) grupp är därmed effektivitet det enda kriterium som kan sägas gälla. Man kan göra liknelsen med ett fotbollslag; det avgörande för dess effektivitet är om det vinner sina matcher. På samma sätt är en (operativ) grupps effektivitet beroende av vad den uppnår för resultat, det vill säga hur pass effektivt den tar itu med sin uppgift.

Det är det ömsesidigt omvandlande (dialektiska) samspelet med omgiv­ningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” en människas ECRO/CROS utgör. ”Upptäckter” möjliggörs av hur pass adekvat un­dersökarens begreppsliga schema är satt i förhållande till karaktä­ristika hos de fenomen som undersöks. Därför bör ett ECRO/CROS också vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kun­skaper. Det fungerar då som ett öppet modifierbart system. Varje tidiga­re erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare er­farenheter.

Konceptet ”ECRO” innebär ju egentligen schema (och i det svenska språket associeras kanske inte ”schema” i första hand till flexibilitet). Begreppet ”schema” bör kommenteras något (inte minst i och med att även kognitiv psykoterapiteoribildning använder sig av begreppet fast i annorlunda betydelse) för att inte förvirring ska uppstå. I den be­märkelse Pichon-Rivière använder ordet kan det snarast beskrivas som ”referensram” och syftar till att underlätta en flexibel ”varseblivning” (varseblivning då uppfattad i vid mening). Möjligen skulle man kunna tänka sig att ”schema” i Pichons mening in­nebär ”skelett” (fast ett flexibelt sådant) eller något som andra be­greppsliga element kan hängas upp på.

När vi närmar oss en patient bär vi med oss ett referentiellt schema med vars hjälp vi söker förstå vad som händer denne. Schemat bör dock vara dynamiskt. Om man exempelvis har träffat en patient under föregående dag, så har man skapat sig ett schema över denne. Om man sedan träffar patienten på nytt påföljande dag söker man med hjälp av detta schema för­stå det material han kommer med. Om det emellertid växer fram något nytt (en ny emergent) som får en att tänka över sitt schema kan man vid behov tvingas korrigera detta. Här­med väcks frågan om tera­peutens vetenskapliga ärlighet eller mod och behovet av att bryta sönder en inre struktur och att konfronteras med en ny. Schemats nedbrytande framkallar ångest i och med att den åtföljande förlusten av vissa refe­renspunkter berövar terapeuten en del av dennes operativa förmåga samtidigt som den underlättar framväxten av de­pressiv och paranoid ångest inom såväl terapeut som patient (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Begreppen ”depressiv ångest” och ”paranoid ångest” i citatet här ovan bör kanske kommenteras. ”Depressiv ångest” står för rädslan för att för­lora det invanda, trygga och stabila; ”paranoid ångest” står för rädslan att i en ny situation vara utan verktyg och kunna bli utsatt för attack el­ler kritik (det finns ytterligare en form av ångest, som Pichons disciplar resonerar kring - ”konfusionell ångest”, vilken innebär rädsla för att bli förvirrad).

B

Pichon använde sig av psykoanalysens tanke om ”manifest” och ”latent” (men han benämner dessa ”explicit” och ”implicit”) för att tydliggöra de processer som äger rum i en grupp. Om gruppen således diskuterar hur den ska utföra sin uppgift (sitt ”arbete”), så genererar detta skeende också en möjlighet att observera, fördjupa och ”läsa mellan raderna” vad som sker i gruppen – och att göra detta implicita explicit. Samordnar­funktionen som teknik består i att hjälpa till att tydliggöra ”implicita” (hinder) för att gruppen ska medvetandegöras och gå framåt i arbetet med uppgiften.

Denna utforskande process (från ytan mot djupet) uttrycks som en upp-och-nedvänd kon i vilken spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse, som går från det explicita (de yttre förbindel­serna) till det implicita (de inre förbindelserna) i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit. Den pichonianska socialpsykologen Ana Quiroga beskriver tankegången:

” … om vi exempelvis i ett gruppsammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje (pekar på 'den dialektiska spiralen' i figuren) kan vi nå fram till ett implicit element. Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av 'det ex­plicita' som finns här (pekar på konens bas) …

… emergenten har aspekter här … och aspekter här (pekar i tur och ordning på ko­nens spets och bas). Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör nå­got … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit”.

I Pichons (dialektiska) spiral ackumule­rar och dissocierar man (i den analytiska meningen ”plocka sönder”) samtidigt för att processen att ac­kumulera nya kunskaper ska kunna fortsätta. De framväxande emer­genterna bildar det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existe­rande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbet­senhet: existerande-tolkning-emergent”). Emer­genten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå.

”Den dialektiska spiralen” kan uppfattas som en expanderande kommunikations- och tankeprocess. Det operativa arbetssättet syftar till att hjälpa gruppmedlemmarna att ”lära sig tänka” och ”lära sig lära”. I processen bör samordnaren vara något av en ”medtänkare”, följa gruppmedlemmarna på vägen och söka förstå deras egen bild – samt vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka) samt gynna den ”läsning” gruppen själv kan göra av de situationer den genomgår under processens gång. Att på detta sätt reflektera över erfarenheter och att i sin tur låta dessa korrigera teorin i en kontinuerlig cykel av ”varseblivning-reflektion-handling-ny varseblivning” (annorlunda ut­tryckt ”existerande-tolkning-emergent-nytt existerande” etc) utgör det Pichon-Rivière benämner praxis.

”Pichon-Rivière’s operative technique aimed at integrating the false opposition between theoretical and practical work into a concrete praxis, understood as a perpetu­al coexisting of inquiry and operation, in a complementary and mutually enriching re­lation … this mutual regulation between theory and practice is what Pichon-Rivière calls praxis, and it takes the form of an ever-widening dialectic spiral” (Tubert-Oklan­der: Operative Groups).

Gruppsamordnaren i en operativ grupp ska understödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bidra till ett grupptänkande som går från det vardagliga mot ett mer vetenskapligt utforskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tan­ken om att endast handling kan förändra verkligheten. En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera till­sammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhälls­ordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det öm­sesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

C

Om man då tänker sig att detta schema ECRO utgör ett slags ”verktygs­låda” ... att där finns olika teorier och livserfarenheter, som hjälper en att ”läsa” världen och dess fenomen, så är det rätt uppenbart att det inte finns någon metod, teknik eller teori som fullständigt kan återspeg­la det som är ”verklighet”.

Att med utgångspunkt i ett eget reflektionsutrymme (ens ECRO) ha till­gång till ett lagom antal al­ternativa teorier, metoder eller tekniker kan kanske leda fram till följande slutsats, vilken har med mentaliserings­begreppet att göra (Handbook of mentalization-based treatment):

” … that the world is always filtered

through a perspectical mind,

which may be more or less accurate in its

appreciation of reality”.

Med ett sådant perspektiv förstår man att EN teori inte är (eller åter­speglar) världen eller verkligheten, utan snarast är ett sätt att försöka förstå den i dess olika yttringar och i enlighet med den information eller kunskap, som är tillgänglig, samt att den in­divid som söker kunskap också kan få saker och ting om bakfoten/missförstå eller inte förstå.

Men användandet av alltför många metoder kan tyvärr också leda till ett svårö­verblickbart ”smörgåsbord” av tekniker och teorier där det till sist inte blir möjligt att se om man är på väg mot att lösa den ”uppgift” eller de mål som man föresatt sig. Det kan därför vara välbetänkt att också ha med sig Bions ord avseende psykoanalytisk skicklighet:

”Psychoanalytic virtue lies not in the number of theories the psychoana­lyst can com­mand but the minimum number with which he can meet any contingency”

Begreppet ”mentalisering” nämndes härovan och detta begrepp är, som någon uttryckt det, ur psykoanalytisk synvinkel knappast något nytt in­nehållsmässigt. Däremot kanske det kan sägas ”närfokusera” på vissa aspekter inom aspekter av den psykoanalytiska teorin. Psykologtid­ningen 12/08 beskriver ”mentalisering” på följande sätt:

”Vi människor är relationella varelser, ofrånkomligen delaktiga i varandras inre värl­dar. Vi tolkar hela tiden, på ett mestadels omedvetet plan, vårt eget och andra män­niskors beteende utifrån inre, mentala tillstånd ... Vi läser av ansiktsuttryck, gester och röstlägen hos andra och skapar hypoteser om vad som rör sig inom dem, och på motsvarande sätt vänder vi uppmärksamheten inåt mot våra egna känslotillstånd och försöker förstå vad vi själva känner. Att på detta sätt tolka och förstå be­teenden uti­från inre, mentala tillstånd kallas för mentalisering”.

Ytterligare en definition följer här:

” ... keeping one's own state, desires and goals in mind as one adresses one's own ex­perience; and keeping another's state, desires and goals in mind as one interprets his or her behavior” (Från förordet i Handbook of mentalization-based treatment).

Begreppet definieras vidare på följande sätt av Bateman & Fonagy:

” ... the mental process by which an individual implicitly and explicitly interprets the actions of himself and others as meaningful on the basis of intentional mental states such as personal desires, needs, feelings, belie­fs and reasons” (Ibid sid 31—32).

Enligt Fonagy m fl verkar det som att

”mentalization, defined as the ca­pacity to be specifically aware of mental states as such and to use this awareness in regulating af­fect and negotiating interpersonal rela­tionships, provides a critical link in the transmission of attachment security across generations ... It rapidly emerged that secure children in their turn tended to develop the rudiments of the capacity for mentalization faster than did their insecurely atta­ched peers” (Ibid).

I sin förlängning kan detta begrepp tänkas innehålla åtminstone fyra olika sinsemel­lan sammanhängande aspekter (ibid sid 32):

a) ett ”meta-kognitivt” fenomen i sådan mening att det refererar till för­mågan att tolka tankar och handlingar – att tänka om tänkandet eller (för att använda en engelsk term) vara ”mind-minded”;

b) vidare hand­lar det om de betydelser vi tillerkänner egna och andras handlingar – alltså de implicita eller explicita hypoteser vi använder oss av för att förstå varför vi, eller någon annan, handlar på ett visst sätt;

c) den tred­je aspekten berör att ”mentalisering” är något som förknippas med per­soner – i motsats till livlösa saker – och att det handlar om in­tentioner och förmåga till projektskapande och framtidsönskningar.

Slutligen, d), är inte förmågan till mentalisering en fix egen­skap i en människas psy­ke, utan en process, förmåga eller ”skicklighet”, som i oli­ka hög grad kan vara närvarande.

Kort och gott kanske mentalisering bäst förenklas till

”attending the states of mind in oneself and others” (ibid sid 3).

D

Genom att tala om mentalisering gör man egentligen inte så mycket an­nat än det Freud talade om långt tidigare, nämligen att söka hjälpa sina patienter att minnas snarare än att upprepa.

Även Bion är intressant här. Han talar om ”det omedvetna tänkandet” eller ”reverie”. Denna sistnämnda term kan beskrivas som drömskhet när det gäller sinnestillståndet och vakendrömmande när det gäller ak­tiviteten. Detta vakendrömmande äger hela tiden rum utanför vår varseblivning.

Det tillstånd som gör detta drömmande möjligt kan beskrivas som en försjunkenhet människan kan befinna sig i, samtidigt som hon fullgör vardagens göromål. Under det vi talar med andra människor, tänker, ar­betar och älskar ... så pågår detta vakendröm­mande och vävs omärkligt in i det medvetna tänkandet. Detta ger upphov till överraskningsmo­ment i vårt medvetna varande där vi, ibland till vår egen förvå­ning, över­skrider de gränser vi satt upp för oss själva. Det är i detta ständiga sam­spel mellan medvetet och omedvetet som det oväntade, oroväckande och berikande ger sig till kän­na ...

Bions föresats att som analytiker arbeta ”without memory or desire” skulle kunna ses som ett fördjupande av Freuds begrepp ”floating atten­tion”. Bion föreslår dock inte nå­gon förändring i den analytiska tekni­ken, utan snarare en inre attityd hos analyti­kern. Han söker sig här från användandet av minnet som primärt verktyg i arbetet för att istället hitta ett funktionssätt som underlättar användandet av intuitio­nen.

Analytikern bör helst inte influeras av sin föregående kunskap eller a prio­ri-ställ­ningstaganden i och med att detta kan hindra honom från att uppfatta vad som hän­der ”här-och-nu” under sessionen. På så sätt kan han också lättare uppfatta de nya element och ”skuggor” som alltid finns i varje möte mellan analytiker och patient. En implikation av den­na ståndpunkt är att analytikern bör söka uppleva varje session på ett fritt och ”fördomsfritt” sätt så att hans observerande blir effek­tivt och att det intui­tiva kan framträda eller utvecklas.

E

Men för att nu mer specifikt återvända till ECRO och referensramar … ens ECRO innehåller såväl teorier som egna er­farenheter; det kan ses som ett flexibelt sche­ma, en flexibel verktygslåda (där såväl psykody­namiskt, kognitivt tänkande, mentaliseringstänkande m m kan inrym­mas), vilken bör anpassas till de olika processer, si­tuationer eller feno­men man möter.

Så vad är det som händer i situationer där pro­cessen tar (eller hotar att ta) sin egen väg? (Det rör sig då om situationer besläktade med det Bion kallar grundantagandegrupper, Do­rothy Stock Whittakers ”re­striktiva lösningar” och Pichon-Rivières resonemang kring explicit och implicit skeende.) Hur kan vi som terapeuter förstå eller hantera detta? Hur pass aktiva bör vi vara? När tappar vi gruppen? Och kan den sedan återfinnas?

Foulkes föredrar att i det längsta låta gruppen hitta sin egen väg. Grundtanken är att det finns skäl för gruppen att agera som den gör.

I Pichon-Rivières terminologi skulle ovanstående process handla om att den operativa gruppen be­finner sig i en ”förarbetsfas”, där man har en ”implicit” upp­gift att utföra innan man kan ta itu med den egentliga ex­plicita. Och hoppar man över den implicita uppgiften kommer den i alla fall att fin­nas kvar och inver­ka störande på det man är upptagen med att fullgöra. Uppgiften kan sägas beskriva en cykel i vilken följande mo­ment ingår:

- Förarbetet.

- Uppgiften, som kan delas in i a) dilemma-fasen; b) problem-fa­sen; c) besluts-fasen.

- Projektet.

I förarbetsmomentet finns ett slags omedveten ”konspiration”, som syf­tar till att bibehålla status quo; det handlar om ett regressivt moment präglat av fragmentering, förnekande, omnipotens, idealisering, neds­värtning och primitiva former av projektion och introjektion. Den bakomliggande drivkraften är rädsla för förvirring (konfusionell ångest); rädsla för att bli skadad av ny kunskap, nya vanor eller nya re­lationsmönster (paranoid ångest); samt rädsla för att förlora tidigare kunskap, vanor eller relationsmönster (depressiv ångest). Dessa omed­vetna konflikter måste genomarbetas antingen i form av i gruppen upp­komna spontana insikter eller genom samordnarens tolkande interven­tioner som syftar till påvisa underliggande ångest och försvarsmekanis­mer.

Uppgiftsfasen inleds när gruppen börjar kunna arbeta med problemet att nå det manifesta målet. I början går gruppmedlemmarna här till väga på ett dissocierat sätt. Frågeställningen framställs i form av abso­luta motsatser i vilka det som sammanbinder dessa inte synliggörs. Dis­kussionen blir därför av "antingen-eller"-karaktär och det blir ett omöj­ligt val mellan två "delinsikter". Denna fas kallas för dilemma-fasen. Emellertid är inte gruppuppgiften längre frånvarande i diskussionen (som under förarbetsfasen); däremot genomgår den en inre frag­mentering som blockerar framsteg. I detta läge söker samordnaren via tolkningar visa på fragmenteringsprocessen och dess motiv samt hjälpa gruppen att bli varse det partikulära och komplementära i de motsats­förhållanden som manifesteras.

När man lär sig överger man nödvändigtvis, fast inte helt medvetet, andra sätt att betrakta världen, verkligheten eller vad det nu är som upplevs som förlorat. Detta ger också grupparbetet en inriktning. Genom att den operativa gruppen tillåter ett lärande görs den till en grupp som är lika terapeutisk som om någon annan teknik tillämpats. De tidigare defensiva teknikerna … överges och individen (subjektet) kan lära sig nya realitetsaspekter - som är den konkreta verkligheten - vilka korrigerar dennes tidigare uppfattning om världen.

När gruppen tagit sig förbi denna fragmentering går man vidare in i problemstadiet. Här kan gruppen ta sig an uppgiften från nya och varie­rande synvinklar. En ny kreativitet uppkommer. Medlemmarna förmår formulera frågan i bearbetningsbara termer genom att använda sig av all tillgänglig information och genom att samarbeta i diskussionen istället för att slösa energi på sterila konfrontationer. Man kan identifie­ra olika variabler och möjligheter, avväga dessa mot den egna förmågan och slutligen komma fram till beslut som öppnar väg mot den avslu­tande projektfasen.

Den norska ”Ullevål-modellen” kanske gör något liknande med sin kom­bination av kognitiva färdighetsträningsgrupper och gruppanalytiska grupper, det vill säga där det som ej har plats i en typ av grupp kan få det i den andra ... att från den kogni­tiva gruppen ex­empelvis det finns kvar implicit material som behöver bearbetas mer ”på djupet” i gruppanalytisk mindre styrd form och att detta i sin tur jämnar vägen för att kunna följa den ”körplan” som finns i den kogni­tiva gruppen. På motsvarande sätt kan man tänka sig den gruppanaly­tiska (gruppopera­tiva) gruppen köra fast i fö­reställningar om vad man borde göra i ”levande livet”, men att det inte blir mer än an­satser – där man aldrig egentligen ”äntrar” uppgiften och blir operativa, utan hela tiden skjuter den framför sig, lämnar den åt sidan, omdefinierar bort den etc – och att det därför finns behov av ren ”färdighetsträning” som låter de konkreta hindren bli synliga ”här-och-nu”.

Senast uppdaterad 110320

Sören Lander

Gruppoperativ metodik. Av Sören Lander

Operativ gruppmetodik som alternativ till bland annat traditionella undervisningsmodeller

Den operativa gruppen - som alternativ modell till traditionell undervisning/behandling (kom ihåg att Enrique Pichon-Rivière i princip inte gjorde någon skillnad mellan terapi och lärande i och med att han såg bägge två som läroprocess) – får delvis till följd att exempelvis metoden att ställa (förberedda) frågor till en lärare, föreläsare eller undervisare (med påföljande svar) inte är så tillämpbar. Att förvänta sig en sådan traditionell ”tågordning” skulle snarast få till följd att den dynamik/process, som skulle kunna utvecklas, blir ”inlåst” och att det öppna samtal (enligt devisen ”vägen blir till man när går”) hämmas. Den operativa gruppen utgör således en annorlunda didaktik jämfört med den traditionella. I denna annorlunda didaktik står undervisaren framför gruppen … i en annorlunda position … och i den situationen måste läraren/undervisaren dels ha en idé om hur den grupp (elever) han/hon har framför sig bearbetar den information, som just givits via egen föreläsning och/eller text, dels ta i beaktande konsekvenserna av informationens bearbetning (tankemässigt, känslomässigt, interpersonellt och beteendemässigt).

Den här gruppdidaktiken har sin tillämpning på såväl grundläggande som mer avancerad undervisningsnivå. I grund och botten handlar det om det så svåra momentet att ”lära sig att lära”. För undervisaren är det väsentligt att vara klar över att en lärogrupp har två sätt att fungera: ett manifest (vilket är det som medlemmarna uttrycker) och ett latent (vilket ofta inte berörs men ändå på något sätt är närvarande).

Dessa sistnämnda ”implicita rörelser” i gruppen – vad har de med den mottagna informationen att göra? En elevs skolfrånvaro kan exempelvis inte bara ses som ett problem med närvaro eller frånvaro. Utifrån ett samhälls- eller grupptänkande måste frånvaron tänkas som relaterad till skolklassens eller den egna familjegruppens struktur – och i sin förlängning inte minst lärarens syn på undervisning. Vi måste således ta i beaktande det som i den gruppoperativa modellen benämns ”mötet mellan vertikalitet och horisontalitet, mellan varje gruppmedlems historia och de kontinuerliga situationer som uppstår i gruppen”.

En konsekvens av den gruppoperativa didaktiken är att lärosituationen ses som gruppslig och inte individuell (man frångår alltså föreställningen att undervisningssituationen ska vara ”en till en”). Givetvis finns det här en ideologisk föreställning bakom ett sådant förfarande. Det ideologiska skulle då bestå i att man ser kunskaps- och läroprocesser som sociala och gruppsliga relationer – aldrig som uteslutande individuella.

Ytterligare ett exempel på tillämpning av gruppoperativ didaktik är hur alfabetisering skulle kunna gå till … och då exempelvis att lära sig läsa och skriva med hjälp av dagens tidning. Det är den som utgör själva studieobjektet! Här finns inte böcker till hands, utan tidningar – och bearbetningen av dagstidningen sker i grupp. Hur hanterar man de kunskapsmässiga hinder som visar sig i en sådan situation?

I den operativa gruppens situation lär man sig olika saker: a) att bearbeta viss information; b) att bearbeta interpersonella relationer; c) att betrakta sina egna känslor i förhållande till vissa problem; d) hur man tillägnar sig en ”kod” och viss information samt förmedlar den vidare till andra. Och allt detta finns närvarande i läroprocessen. Det handlar med andra ord inte bara om informationsbearbetning, utan också om interpersonella relationer och hur att hantera olika situationer.

Läroproblemen är mer komplicerade i grupper, men också mer djupgående och användbara. Och ibland kan man inte hantera viss slags information därför att den berör vissa personliga problem hos en själv. Om jag exempelvis exponeras för information som hänger nära samman med någon smärtsam upplevelse i livet, så har jag en tendens att skjuta ifrån mig den informationen på grund av att den väcker vissa känslor hos mig. Och då kan denna känslomässiga blockering bli till ett hinder för att ta in informationen. En annan situation är om jag skulle börja tala ett annat språk, exempelvis japanska - då blir jag inte oförståelig på grund av känslomässig blockering hos lyssnaren, utan därför att denne inte förstår japanska. Och då rör det sig om ett mer kunskapsmässigt hinder. Pichon-Rivière gör skillnad mellan epistemofiliska (känslomässiga) och epistemologiska (kunskapsmässiga) hinder.

Stereotypier kan ses som känslomässiga hinder vilka – genom sin rutinmässighet (”autopilotkaraktär”) – blockerar vägen till nytänkande. Stereotypi ska förstås som oförmåga att reagera på mer än ett sätt ställd inför olika situationer. Är det så att brytandet av stereotypier hänger samman med den operativa gruppens situation i och med att man där som gruppmedlem lär sig att man kan reagera på olika sätt i de varierande situationer som uppträder i en läroprocess? Man kan exempelvis reagera på olika sätt inför viss typ av information eller inför de olika omständigheter gruppen hamnar i.

Den operativa gruppen kan praktiseras inte bara i undervisningssammanhang, utan även i andra situationer, exempelvis när det gäller organisationer. Men det vore inte korrekt att benämna den operativa gruppens sätt att arbeta som en teknik. Det rör sig snarare om en gruppuppfattning … ett sätt att tänka om grupp.

Undervisning eller utbildning kan med detta perspektiv ses som del av den sociala helheten och som sådan nära relaterad till psykisk hälsa och hur samhället är organiserat. Men här öppnas också ett kapitel inom den psykiska hälsan, vilket inte har så mycket med medicinen att göra som med de lärare som undervisar barn och vuxna. Många gånger glömmer man bort eller bortser från deras betydelse.

Pichon-Rivière menade att den operativa gruppen kan liknas vid en ”kommandogrupp” på grund av att där kan vem som helst uppfylla olika funktioner. Funktionerna i en sådan grupp är inte knutna till personer och ibland inte heller till gruppens ledarskap. När man exempelvis behöver äta, så krävs det en ”ledare” i gruppen med förmåga att organisera den typen av situation. Om det uppstår konflikter i gruppen finns det behov av någon som kan klargöra för gruppens medlemmar vad som pågår. Sett på det här sättet uppstår funktionella ledarskap i förhållande till vilken situation det rör sig om … och detta är varje operativ grupps ideala mål.

Även om det är svårt att utfärda några ”recept” för hur man ska göra (i och med att sådana sällan fungerar), så kan man ändå fundera över hur att göra i exempelvis en undervisningssituation där det uppträder hinder som i viss mening kan betraktas som ångest).

Den gruppmedlem, genom vilken ångesten uttrycks, benämns av oss ”emergent” … dvs, den person som på grund av sina handlingar eller sitt beteende (genom sin ”inre grupp”) påkallar samordnarens (lärarens) uppmärksamhet. Inför vilken emergent bör gruppens samordnare mer synligt manifestera sin närvaro? Hur hanterar man gruppens ångest?

Här kan man exempelvis föreställa sig en klassrumssituation: en elev reser sig och lämnar lektionen; två eller tre elever pratar med varandra, den information som ges under lektionen förstås inte etc. Ställd inför det här situationen bör aldrig läraren (och det här är inte något ”recept”!) tysta ned eller säga något i stil med ”Gör inte så!” eller ”Vart är du på väg?” – utan istället försöka förstå vad som föregick situationen. Vad hände? Vilken information var det som gavs? Hur utvecklades grupprocessen? Vad var det man diskuterade föregående dag?

Och här brukar oändliga gruppdiskussioner ta sin början! Det är då vi som samordnare måste säga: ”Ett ögonblick! Istället för att ni två eller tre fortsätter att diskutera för er själva – låt oss lyssna på vad hela gruppen har att säga om det ni diskuterar!”. Det ”recept” man här möjligtvis kan tala om är att läraren inviterar till eller föreslår för gruppen möjligheten att den tar sig an den diskussion som vissa av dess medlemmar är upptagna med. Istället för att söka tysta ned dessa medlemmars diskussion bör läraren fästa gruppens uppmärksamhet på den; be gruppen ta över diskussionen i och med att något verkar vara på väg att bli synligt utan att vara möjligt att bearbetas vidare (man kan här erinra sig skillnaden mellan att gestalta något och att bearbeta något). Detta är alltså något som kan föreslås i den här typen av situationer. Istället för att trycka ned eller hamna i tolkningar om vad som sker bör man bromsa upp situationen, be gruppen ta ansvar för skeendet så att det kan bearbetas av HELA gruppen … att alltså något som kan se ut som ett individuellt eller några få personers problem ses som något av vikt för hela gruppen.

Så när man låter en grupp läsa material (Pichons, Blegers etc) om operativa grupper och gruppens medlemmar intar en negativ hållning till det man läser … så att man inte vill läsa vidare och säger att man inte har någon nytta av det eller att det i och för sig är intressant men oanvändbart – vad gör man då? Som svar på en sådan fråga kan man till att börja med konstatera att det är något som inträffar i mer eller mindre 95 % av fallen … som ett första moment i och med att det utgör en naturlig process i grupperna. Till att börja med är allt extraordinärt, sedan är allt bara skit och därefter – som ett tredje moment – börjar några säga att det skulle kunna vara intressant medan andra säger att det i realiteten bara är skräp. Samordnarens problem består här i att ge näring åt diskussionen omkring materialet utan att vare sig avvisa eller acceptera synpunkterna … och således söka vidmakthålla möjligheterna till fortsätt diskussion. Om någon tycker det är negativt att diskutera därför att det är något negativt i sig att diskutera medan samtidigt någon annan tycker att diskussion är något positivt – så är detta också något att diskutera! Det är just dessa diskussioner som gör det möjligt att bearbeta materialet … och många gånger för diskussionen sedan vidare utöver materialet.

I det gruppoperativa konceptet finns således en tanke om en ”gruppslighet”, som gör det möjligt att tillsammans lösa vissa problem, vilka inte går att lösa av var och en för sig. Möjligen finns här också något av en nyckel till hur samhället skulle kunna konstrueras och fungera på ett annat sätt.

Senast uppdaterad 100505

Sören Lander