Tankar (2010) omkring beteende, Pichon-Rivière, Bleger, kognitiv beteendeterapi m m
Inledande kommentar:
Jag ska säga något om tillvägagångssättet i den här genomgången, som ju söker ringa in begreppet ”beteende” utifrån ett lite annorlunda perspektiv än vad behaviorismen (och dess avläggare till vilka jag räknar dagens kbt) tycks göra.
Inledningsvis översatte jag föreläsningsanteckningar från en föreläsning av Enrique Pichon-Rivière 1966. Han tog där bland annat upp Pavlov och reflexologin satt i förhållande till Freuds psykoanalys och begreppet ”lärande” (reflexologin var en allvarlig konkurrent till den framväxande psykoanalysen i den argentinska psykologi- och psykiatrivärlden fram till ca 60-talet). Då texten inte är helt lättbegriplig har jag lagt in egna reflektioner med jämna mellanrum (markerade med SL-kommentar).
Som en fortsättning har tanketrådar från kubanskan Rosa María Reyes Bravo (Universidad de Oriente. Santiago de Cuba 2003) omkring biologiska, dynamiska och kognitiva synsätt samt behovet av att integrera dessa inkluderats. Utifrån hennes text har jag formulerat följande tankar om vad som vore intressant att betrakta närmare (som en i pichoniansk mening ”uppgift”) när det gäller konceptet ”beteende” satt i förhållande till ett psykodynamiskt/psykoanalytiskt/objektrelationistiskt tänkande:
När man söker beskriva och analysera en persons manifesta och latenta beteende för att därefter komma fram till vad som är en relevant metod för att ”förändra” eller hantera beteendet: I vilken utsträckning betingas beteendet av implicita/omedvetna (inre och yttre) och/eller explicita/medvetna (inre och yttre) faktorer? Hur ser förbindelsen ut mellan stimuli och respons (såväl mer direkt som på längre sikt)? Vad upprätthåller den respektive förändrar eller ”utsläcker” den? Alltså a) identifiera drivkrafterna bakom beteendet; b) undersöka stimulis inverkan på kort och lång sikt; c) undersöka utsläcknings- och förstärkningsmekanismer.
Då Reyes Bravo tog upp många tankar från den argentinska psykoanalytikern José Blegers bok (från 60-talet) ”Psicología de la conducta” (beteendets psykologi) har det varit logiskt att fortsätta framställningen med en genomgång av relevanta delar från den boken.
Läroprocessen. Reflexologiskt och socialpsykologiskt fokus. Terapi som lärande.
Från ”El proceso del aprendizaje. Enfoque reflexológico y psicologico social. La terapia como aprendizaje”. Föreläsning Nr 15 på Escuela Privada de Psiquiatria Social (första året) av Enrique Pichon-Rivière. 29 augusti 1966.
Denna föreläsning har som främsta fokus att undersöka lärandets innehåll samt implicita aspekter beträffande detta. Som utgångspunkt använder jag mig av en ”naturlig” modell, nämligen näringsintagsbeteendet och dess olika faser. Utgångspunkten är alltså å ena sidan den biologiska inkorporeringsprocessen, å andra sidan inkorporerandet av kunskaper.
SL-kommentar: Vid lärande ”sätter man i sig” kunskaper – som sedan ska smältas och resultera i ett beteende.
Ytterligare något som föreläsningen går in på är den uppenbarligen dilemmatiska situation (och hittills källa till långa ”byzantinska” diskussioner), som föreligger i relationen mellan psykoanalys och reflexologi. En lösning blir här möjlig via det område där lärandet i och för sig sker via betingning (en betingning som inverkar på neurobiologisk nivå, något som studerats av Pavlov) - men ... utan att därför ännu vara en psykologi eller ha konceptualiserats med explicita och implicita aspekter. Sistnämnda nivå (den psykologiska nivån) är däremot något som har studerats av psykoanalysen.
SL-kommentar: Här ses lärande som ett stimulis införande, något som skapar ett (mer eller mindre stabilt) svar, men där de explicita och implicita aspekterna ej särskiljts – vilket psykoanalysen dock har teori för. Stimulus-respons blir här den form som innehåller såväl explicita som implicita aspekter.
Den dilemmatiska situationen löses upp - via form (Pavlov) och innehåll (Freud) - och omvandlas till att bli dialektisk. Form och kommunikation - som spiralprocess - gör således att utforskningen kan genomföras på dessa bägge nivåer (dvs neurobiologisk och psykologisk).
SL-kommentar: Betingningen (som ett biologiskt uttryck för lärandet) ges en psykologisk nivå genom att explicita (medvetna) och implicita (omedvetna) aspekter utforskas i en kommunikationsprocess (mellan terapeut och patient) vilken sker i spiralform (allteftersom processen fördjupas omvandlas framväxande emergenter till något existerande som åter ”utfrågas” om sitt innehåll etc).
Man kan beskriva kunskapen som ett fält, vilket gradvis utvidgas allteftersom man via psykologiska och teknologiska medel löser upp epistemologiska hinder. Det viktiga är att koppla lärandet till kommunikationsteorin. I viss mening fungerar här kunskapsobjektet som transmitter varvid det i kodifierad form skickar en hel räcka av indicier, aspekter, karaktäristika samt sin strukturs hela essens. Och inom upptäckandets kontext kan det då bli möjligt för en utforskare att avkodifiera.
SL-kommentar: I mer allmän mening tillägnar man sig mer kunskap genom att undanröja epistemologiska hinder. Genom att kommunicera omkring kunskapsobjektet (och dess innehåll) kan man (som utforskare) vinna fördjupas kunskap om detsamma.
I och för sig kan den här tankegången tyckas en aning antropomorfisk ... som att kunskapsobjektet nästan ges liv och blir verkligt. Men det man upptäcker finns egentligen redan där!
SL-kommentar: Kunskapsobjektet och dess innehåll finns alltså redan där. Men det måste ”utfrågas” på ett sådant sätt att det ”får liv” - att det från att vara något ytligt objektivt blir till gripbar kunskap för mig som kunskapssökande subjekt.
Ty det är detta Marx menar när han skriver: ”Att förvandla saken I SIG till en sak FÖR SIG”. Saken i sig finns redan där. Under kunskaps-, lärande- och kommunikationsakten förvandlas den till en sak för sig. Dessa två processer, som studerats var för sig, agerar nu tillsammans, ty medan antinomin löses upp i läroprocessen uppstår en kommunikation. Det är en process som ges ny näring i form av en öppen kontinuerlig spiral, vilken dels har en uppåtstigande riktning (vad gäller informationsansamling och djup), dels en linjär nedåtgående riktning (vad gäller fördjupning och behandling).
För en terapeut (i en behandlingssituation) blir bilden av patienten alltmer förståelig i takt med att denne får tillgång till ett inre lärande (insight), alltså ett lärande om sig själv. Det epistemofiliska hindret utgörs här av ångest inför förändring. Vad som försvårar processen att tillägna sig kunskap om sig själv, självet eller sin identitet är fruktan för förändring.
SL-kommentar: Med ett gradvis ökande kunskapsfält ökar också möjligheten till förståelse. Men att lämna ett tidigare tillstånd (av relativ okunskap) utgör en förlust och kan skapa ångest (i det här fallet rädsla för förändring).
Hela den moderna socialpsykologin (dvs Pichon-Rivières version av socialpsykologi/övers. anm.) har sin grund i George Herbert Meads primära idéer (rollteorin) och Freuds tankar om internaliseringsprocessen (som jag benämner ”inre grupp”). Härvidlag kommer vi fram till att lärandet alltid är gruppsligt samt att det i grund och botten utgörs av socialisationsprocessen. Den fysiologiska psykologin, som benämns ”experimentell psykologi” (och även reflexologin), bär ansvaret för att dessa saker först nu på senare tid upptäckts genom att inte göra något annat än beskriva lärandets neurobiologiska processer – inte lärandets innehåll och drivkrafter – samt genom föreställningen om en förbindelse till lärandets objekt; om interaktion, kommunikation och ångest inför förändring.
SL-kommentar: I socialisationsprocessen (betraktad som stimulus-respons-betingning) är det möjligt att se hur innehåll transporteras från den ”yttre gruppen” till den ”inre gruppen”. Lärandet sker i den primärgrupp (familjen) där barnet växer upp. Beroende på hur lärosituationen/-processen ser ut kan störningar uppstå som också verkar ”betingande” för hur människan utvecklas. Kommunikationsprocessen är här av stor vikt eftersom det är den som ”bär” kunskapsobjektet från yttre till inre grupp ... eller som Pichon-Rivière uttryckte det: Kommunikationen är lärandets ”räls”.
Det är mycket intressant att studera hur detta utvecklades i Sovjetunionen där det för ungefär trettio år sedan fanns en psykolog vid namn Luria, som publicerade några arbeten i vilka experimentella lärosituationer beskrevs och tolkades reflexologiskt. Hans arbeten är mycket intresseväckande och de fick mig att inse att motsatsförhållandet mellan psykoanalys och reflexologi inte är så skarpt. Det rör sig snarare om olika nivåer att arbeta på. Det intressanta är att man via reflexologin kan studera en rad störningar i deras symboliska uttryck – vilket ledde mig fram till teorin om att alla neuroser i grund och botten handlar om störningar i kommunikation och lärande. Luria uttryckte sig inte i kommunikationstermer eftersom detta är ett mycket senare begrepp. Relationen till kunskapsobjektet fanns dock med implicit.
SL-kommentar: En av Lurias kolleger, A.N. Leontiev, var ytterligare en i denna ryska psykologiströmning. Enligt Charles Tolman (1987) gick Leontiev vidare från beteendekonceptet till att istället tala om ”aktivitet” som psykologins främsta kunskapsobjekt. Leontiev menar att aktivitet är ”a system with its own structure, its own internal transformations, its own development”. Beteende innefattas i ”aktivitet”, men mer konkret på så sätt att det utgör del av den process i vilken aktiva subjekt utformar verkliga förbindelser med objektvärlden. Aktivitet inkluderar således även aktivitetens objekt ... man kan tänka sig aktivitet som ett slags dynamiskt ”omslag” som omsluter såväl subjekt som objekt.
Senare inträdde en regressiv utvecklingsperiod (i Sovjet) varvid det psykologiska innehållet – eller föreställningen om en förbindelse till kunskapsobjektet – försvann. Allt kom istället att förklaras och förstås utifrån lagarna för hur betingade reflexer formas och struktureras. För oss är dock alla slags neuroser en process, som hänger samman med störningar i lärande och kommunikation, vilket får till följd att det blir svårt att lösa upp motstånd mot förändring. Terapi kan därför också definieras som ”omlärningsprocess” eller ”nyinlärning” i vilken de situationer, som stödjer förändringsmotståndet, löses upp och en anpassning sker. Det som är väsentligt i en neurosbehandling är således att skapa sådana betingelser, som får patienten att våga omvärdera sin ångest och sänka försvaren. Och det är detta som utgör en verkligt korrigerande erfarenhet.
SL-kommentar: Att stanna vid att endast betrakta processen stimulus-respons och den betingning som följer därav, blir en för snäv förklaringsram genom att de implicita betingande aspekterna ej synliggörs. Och med endast den explcita nivån ”upplyst” torde vissa responser också bli oförklarliga. För att förstå och förändra måste med andra ord de implicita aspekterna i en omlärningsprocess bli synliga ... det som orsakar vissa ”förblindande” försvar måste alltså belysas och genomarbetas (= förstås). Att belysa det implicita är att skapa betingelser för en förändring.
Vår uppfattning om lärande har enklast möjliga utgångspunkt: att lära känna förbindelsen och verkligheten; att ”läsa verkligheten”.
SL-kommentar: När man ser hur en person uppträder kan man få en ledtråd om hennes inre och yttre förbindelser till verkligheten. Hur kan då omgivningen inverka så att en människa i grunden omvärderar och ändrar sitt beteende? Ty det finns något determinerande bakom en människas uppträdande ... och med kännedom om förbindelsen kan detta bli synligt.
Lärande utgörs av de modifikationer, som omgivningens inverkan på individen åstadkommer. Tre viktiga aspekter av anpassningsprocessen påverkas därvid: 1) impulserna; 2) målen; 3) vägarna på vilka impulserna förs mot målen (alltså det vi kallar ”förbindelse”). Lärandets mekanismer är något universellt mänskligt. Det är dock samhälle och kultur som inverkar determinerande för vad man mer konkret lär sig. Därigenom är lärandet också föremål för kvantitativa och kvalitativa skillnader (intelligensen).
Att tillägna sig nya stimuli-responsmönster (grundsituationen för allt lärande) influeras och påverkas inte bara via nervsystemet, utan alltid också via endokrina körtlar, kroppens allmäntillstånd, ansamlad mängd basal ångest, familjekontext etc. Det inbegriper alltid att gamla och nya element förs samman, varvid olika slags aktivt lärande äger rum varav vanligaste är ”trial and error”. Belönings- och bestraffningssystem blir dock till störningsfaktorer (neurosframkallande) i lärandet när de läggs till störningar i kommunikation och metakommunikation. I andra slags lärande (Pavlovs eller svarsbetingning) kan man lägga märke till hur dess teknik strävar mot att reducera ”trial and error”-processen till sina enklaste former där felen eliminerats. Därigenom elimineras ett stort antal felaktiga försök och handlingen får sitt fokus på att få fram korrekt svar. För att detta slags lärande ska bli varaktigt bör det ständigt förstärkas. Dessutom är det beroende av det känslomässiga tillståndet.
SL-kommentar: Förändring som nya stimulus-responsmönster? Ja, så kan den grundläggande ekvationen uttryckas. Beteendemodifikation genom att man lär sig andra saker – omlärning och nyinlärning. Men med fokus på att endast få fram ett korrekt svar (att ha lärt sig sin ”läxa”) utanen förståelse för hur det hela fungerar skapar ytliga kunskaper som blir svåra att tillämpa i nya situationer.
Slutligen ska vi nämna något om den mest komplexa – eller ”upphöjda” - formen av lärande, vilket också mer direkt berör vårt tema. Det rör sig om symboliskt lärande, vilket implicerar att man på ett förnuftigt sätt manipulerar symboler – alltså det vi kallar ”tankeprocess”. Denna symbolmanipulering baseras på internalisering av de försök man utför i det yttre - precis som vid språkutveckling som ju är en social produkt, det vill säga ett resultat av interaktion. I en inre bearbetningsprocess - ungefär som att tala med sig själv (översatt till ”vårt språk” är det liktydigt med förbindelser till inre objekt eller den inre gruppen) – äger kommunikationen rum genom dels användning av symboler (som ersätter objekten), dels partiella reaktioner (som ersätter de totala svaren). Givet dessa förutsättningar kan individen (subjektet) manipulera sin föreställningsvärld och därigenom förbereda sig för en mer effektiv (man skulle kunna uttrycka det som ”operativ”) yttre anpassning, vilken via de tidigare beskrivna processerna på medveten tankenivå (och influerad av omedvetna drivkrafter) gör det möjligt att konstruera en strategi, taktik, teknik och logistik. Störningar tar sig här uttryck i neuroser och korrigering av dessa utgör psykoterapins uppgift. Allt detta sker via område 1 (psyket) vars specifika beteende representeras av tänkandet. Att åstadkomma planering eller föregripande gör det möjligt för människan att i realiteten skapa sin miljö och därigenom också kontrollera den.
SL-kommentar: I det symboliska lärandet – manipulation av symboler (= tänkande) – bearbetar man i det inre de försök (”experiment”) man gjort i det yttre. Gradvis närmar man sig mer korrekta svar (som inte är fullständiga). Med den här manipuleringsförmågan kan människan ”spela på den inre planen” (för att tala ”pichonianska” och fotbollsspråk) och ”repetera” inför framtida situationer (strategi, taktik, teknik och logistik). Och här representeras psykets beteende av tänkandet (allstå manipulation av symboler eller förbindelser till inre objekt/den inre gruppen). När människan på så sätt kan planera eller föregripa kan hon också delvis skapa och kontrollera den verklighet hon lever i.
Vi nämnde tidigare att lärandet i grund och botten utgörs av socialisationsprocessen. Socialisation är det lärande som gör det möjligt för individen att inta sociala roller. Den information vi som ”tekniker” tillägnar oss är alltså instrumentell för en social roll; och i den mån rollen utövas som social funktion i ett adekvat här-och-nu är den operativ. Den operativa förmågan är avhängig individen (subjektet) och hur pass lämpliga dennes arbetsverktyg är. Det är denna (i vårt psyke fungerande) apparat, som bildar vårt ECRO - och förmågan till särskiljande spelar där en viktig roll.
Det är kulturen man tillägnar (eller lär) sig under socialisationsprocessen. ”Kultur” står då för alla de framsteg människan gjort fram tills nu. Dessa framsteg har skett i mer eller mindre specialiserade riktningar, men tendensen från slutet av 1800- fram till 1930-talet har varit i riktning mot atomisering - alltså att tänkandet blir allt mer specialiserat och att specialister skapas. Idag rör vi oss dock i riktning från en specialiserad epistemologi mot en mer sammanlöpande sådan i form av ”inter-vetenskap”. Det kan då handla om de interdisciplinära grupper som i avsevärd grad ger varandra näring via ömsesidiga kontakter. När här ett operativt referentiellt schema – via lärande och kommunikation – väl konstruerats får (den efterföljande) ”operationen” tillgång till ett föregående eller första steg (något som finns med inom alla vetenskapliga områden), nämligen ett ”a priori”. ”A posteriori” är sedan det som i ett påföljande steg blir till resultat.
”A priori” är ett uttryck för att beskriva kunskap som innehas från början eller före någon given händelse. Ordet kommer från latin och betyder ”från den förra, det som föregår eller det som kommer innan”.
”A posteriori” är ett uttryck för att beskriva kunskap, som innehas efter någon given händelse eller en samling händelser. Ordet kommer från latin och betyder ”från den senare”.
Inom filosofin är ”a posteriori” ett begrepp för kunskap som är beroende av erfarenheten och sinnesupplevelser. Motsatsen är ”a priori” (från Wikipedia).
SL-kommentar: I socialisationsprocessen lär sig människan att inta sociala roller; vi lär oss alltså HUR vi ska göra i vissa situationer för att våra handlingar ska fungera. Utifrån våra kunskaper (vårt ECRO, vår inre ”karta”) blir vi mer eller mindre effektiva i vårt beteende, i våra handlingar, i vår aktivitet. Men kan vi inte införliva och lära av våra erfarenheter (a posteriori) utan fasthåller vid våra apriori-kunskaper – så sker ingen utveckling och vårt ECRO berikas inte.
Sådant som är uppenbart motsägande – varje motsättnings ”antiförhållande” – löses upp i en praxis (relationen mellan teori och praktik) där ”a posteriori” blir till ett ”a priori” berikat av erfarenheter. Och så fortskrider processen i spiralform.
Teori och praktik löses upp på den handlingsväg som för oss åter till Marx' fras ”att omvandla en sak i sig till en sak för sig”. Om vi här tillämpar förbindelseuppfattningen - om praxis, lärande, kommunikation och förändring - så utmynnar detta i en kunskapsteori.
SL-kommentar: Ej tillräckligt utforskade relationer mellan olika aspekter, objekt etc gör att saker och ting inte verkar hänga ihop. Det är i en kommunikationsprocess (praxis) som det blir möjligt att lösa upp motsatsförhållanden. Och processen bör ske i spiralform – ömsidig feedback där a posteriori blir till apriori etc. Det som utifrån sett framstår som oförståeligt blir gradvis möjligt att förstå FÖR MIG allteftersom jag får mer kunskaper. Lärande och kommunikation hänger nära samman – till och med så mycket att Pichon-Rivière i något sammanhang yttrar att ”kommunikationen är lärandets räls”.
Även självutvecklingen utgör en läroprocess, som genomgår en rad växlingar utifrån kön, kultur, ålder etc. Härur framspringer processer vi kan upptäcka vid behandling av neuroser, exempelvis sådant som har med självkänslan att göra. Det berömda ”mindervärdeskomplexet” (beskriver av Adler) utgörs av en störning i självkänslan, något som har sin historia och bör förstås i termer av lärande och kommunikation. Lärande är att lära sig sociala roller.
Den sociala rollen är mycket nära förbunden med människan i hennes vara. Med utgångspunkt häri kommer vi direkt in på Sartre och dennes begrepp ”att ta på sig” - alltså att ta ställning eller engagera sig. En utforskare är indragen i det fält som undersöks och om medvetenhet därom saknas utgör detta ett epistemofiliskt hinder, vilket i sin tur har att göra med vederbörandes utbildning.
SL-kommentar: Det är endast i vår praxis som aspekterna lärande, kommunikation och förändring kan bli synliga. Vi kan inte stå utanför som neutrala observatörer. Vi måste aktivt ta del för att kunna förstå och förändra! Vi måste alltså vara tillräckligt nyfikna för att våga dras in i det kunskapsfält vi undersöker.
Min kommentar till Pichon-Rivières föreläsning:
I denna bearbetade version av Pichons föreläsning från 1966 spretar till synes framställningen åt olika håll. För att i viss mån förtydliga Pichon-Rivières föreläsning har jag här ovan (med annat typsnitt) kommenterat vissa aspekter som kan te sig svårbegripliga eller sammanhangslösa utan närmare kännedom om hans utgångspunkter. Det är heller ingen slump att Ana Quiroga (hans efterträdare som direktor på den skola i socialpsykologi Pichon grundade i Buenos Aires) i en intervju i mitten på 80-talet påtalade behovet av att titta närmare på de komprimerade texter Pichon gav upphov till (såväl de han skrev själv som de föreläsningar andra nedtecknade) för att mer i detalj betrakta deras sammansättning.
Vad man från föreläsningen dock kan notera är att beteendet - som fenomen - finns med implicit i framställningen i form av olika temata som tänkande, praxis, handling, förbindelse etc. Den faktiska praxis som utvecklas (om man nu benämner den handling, beteende, verksamhet eller uppträdande kanske inte spelar så stor roll) kan härigenom också sägas vara något av en ”sanningens ögonblick” för huruvida en intervention varit ”operativ” eller ej. Och det är här som Reyes Bravos (se nedan) tankegångar omkring beteende eller uppträdande lägger något ytterligare till det redan sagda.
II
Sammanfattning av vissa tankegångar i Rosa María Reyes Bravos “Noteringar rörande förståelsen av mänskligt beteende; dess biologiska, dynamiska och kognitiva skärningslinjer”.
Beteendet är något reellt och observerbart när det är yttre; svårare att observera när det är inre och svårast när dess drivkrafter är implicita eller omedvetna. Hur pass långt ned i den upp-och-nedvända konen (med sin dialektiska spiral) måste man ta sig för att göra ett faktiskt (implicit) ”beteende” synligt?
Beteendets reella och konkreta manifestationer är uttryck för en hel biologisk historia och intra- och intersubjektiva förbindelser som i slutändan är av social karaktär. Vårt sätt att vara är reellt, objektivt, konkret … det är möjligt att undersöka – men knappast på det behavioristiska sättet, utan genom den samlade (biologiska, psykologiska och sociala) kunskap vi samlat på oss under de senaste hundra åren.
Det mänskliga uppträdandet torde mot bakgrund av all hittillsvarande psykologisk teoribildning bäst studeras utifrån dess sociala karaktär … mer precist utifrån ett historiskt-kulturellt fokus. Det är de sociala relationerna som utgör själva den mänskliga essensen … och de är också grundläggande för det psykiska.
Karl Marx’ tanke om att ”den mänskliga essensen … inte är något abstrakt och inneboende i varje individ, utan i realiteten den sammanlagda mängden sociala relationer” kan återfinnas i de mest skiljaktiga vetenskapliga tankeströmningar såsom Freud, Watson, M. Klein, Vygotskij, Rubinstein … och vidare hos företrädare för konstruktivismen, freudomarxismen och ända fram till våra dagars forskning och teoretiserande.
Utifrån ett historiskt-kulturellt perspektiv (Vygotskij) handlar det om de sociala erfarenheternas vikt … internaliserandet av dessa för att det mänskliga psyket på så sätt ska kunna uppstå och utvecklas. Utvecklingsprocessen rör sig här från det yttre (interpsykiska) mot det inre (intrapsykiska): ”Varje funktion i barnets kulturella utveckling framträder två gånger och på två plan: först som något socialt, därefter som något psykologiskt; först bland människor (som interpsykisk kategori) och – därefter – inom barnet (som intrapsykisk kategori)”. I den processen fungerar uppträdandet (eller beteendet) som ”farkost”; det intersubjektiva blir till intrasubjektivt … vilket realiseras i form av ett beteende (eller uppträdande). Men det handlar här om samtliga det mänskligas manifestationer – oavsett vad som nu må känneteckna dessa. Med andra ord rör det sig inte bara om synliga eller observerbara fenomen, utan också om det psykiska och subjektiva som endast existerar i uppträdandet … med uttryck på flera olika nivåer eller områden: mentalt, kroppsligt eller i förhållande till omgivningen (dvs de 3 områden som Pichon-Rivière och Bleger talar om).
Vi studerar beteendet i egenskap av ”process” – inte som ett ”ting” … vi studerar det alltså i dess egenskap av dynamik.
Genom att använda oss av ett klart och precist dialektiskt perspektiv länkas den historisk-kulturella analysen till det psykodynamiska. Utifrån ett totaliserande perspektiv definierar vi därför beteendet som struktur (se ovan Pichon-Rivières definition av beteende) - ett dialektiskt och betydelsebärande system inbegripet i ständig interaktion . Med detta perspektiv söks lösningen på antinomierna psyke-kropp- individ-samhälle och organism-omgivning. Genom att inkludera dialektiken breddas definitionen av ”beteende”, varvid detta inte bara uppfattas som struktur utan som strukturerande (jmfr Gestalt-gestaltande) … som en multipel helhet eller ett interaktionssystem. Som dialektiskt interaktionskoncept introduceras här uppfattningen om ömsesidig modifiering, intrasystemisk (subjektets inre värld) och intersystemisk (subjektets inre världs relation till omgivningen) interrelation … vilket i sin helhet ger oss ett värdefullt materialistiskt-dialektiskt bidrag för att kunna studera det psykologiska via ”farkosten” människans uppträdande. Här formuleras således grunden för en förståelse av beteendet som ett multipelt, varierat, komplext, dynamiskt och dialektiskt fenomen.
Kan beteendet ses som ”den sammanlagda mängd operationer (fysiologiska, motoriska, verbala, mentala) genom vilka en organism i en viss situation reducerar de spänningar som samtidigt utgör drivkrafter och därigenom förverkligar sina inneboende möjligheter … att alltså organismen mobiliseras för att minska de spänningar dess egna drivkrafter åstadkommit … och därigenom blir det möjligt att realisera sina möjligheter?
Ur dynamisk synvinkel har effektivitet med behovsförverkligande att göra. Dessa behov utgör uppträdandets initiala drivkraft och varje beteendes utgångspunkt ... det som upprätthåller beteendet, ger det riktning och driver det mot behovsrealisering. Det är också detta som gör att vi stödjer oss på och upprätthåller ett psykodynamiskt perspektiv utan att för den skulle utesluta ett materialistiskt-dialektiskt.
De slutsatser, som Reyes Bravo kommer fram till, handlar om det nödvändiga i att ytterligare studera uppträdandet ur teoretisk synvinkel. Det handlar då inte bara om vikten att definiera ett ECRO (referentiellt schema) för egen behandlingsverksamhet, utan också om att forma ett sammanhängande verktyg för psykologiskt vardagsarbete. Mot bakgrund av det komplexa i människans uppträdande (eller fungerande) är det nödvändigt att utifrån en dialektisk ”optik” precisera de indikatorer, vilka definierar vad som bidrar till att skapa en större effektivitet vad gäller mänsklig utveckling (alltså ökad välmåga, hälsa och personlig utveckling).
Utan tvivel är det referentiella schema (världsåskådning) man (som behandlare) bär med sig av vikt. Detta schema (eller ECRO) är den ”inre teori” eller ”inre karta” som gör det möjligt för oss att formulera vissa frågor.
Vårt referentiella schema utgör vårt arbetsinstrument. Det är ett dynamiskt och formbart schema i sådan mening att man måste våga korrigera eller ratificera det i varje moment och led av (den dialektiska) spiralen. Den genom tolkning nyss erhållna kunskapen förstärks genom att vi i den nya emergenten - utifrån operationella kriterier - söker värdera om tolkningen varit verkningsfull. Processen upprepas flera gånger under en analystimme - varje gång man gör en intervention. Teori och praktik sammansmälts här - i ett ständigt samspel - slutgiltigt som dialektisk relation. Denna process utgör praxiskonceptet (E. Pichon-Rivière: Förbindelseteorin. Kapitel 5: Förbindelse, interaktions- och beteendeområden).
III
Bleger och “Beteendets Psykologi”
I sin bok ”Psicología de la conducta” (beteendets psykologi) understryker José Bleger hur ovannämnda referentiella schema består av den sammanlagda mängd idéer, attityder, känslor, kunskaper och erfarenheter, vilka i sin tur formar bakgrunden till hur en individ tänker och handlar. Uttryckt annorlunda utgör schemat en organiserad och strukturerad ”kristallisering” i personligheten av en stor mängd erfarenheter, vilka (i en viss strukturell form) återspeglar den yttre världen. Det är med detta schema som individen (subjektet) tänker och handlar i världen.
Vetenskaplig objektivitet består således inte i att agera utifrån ett ”blankt” psyke. Att söka uppnå något sådant vore utopiskt. Man möter varje ny erfarenhet mot bakgrund av en viss personlighetsorganisation som i sin tur utgör en ”kristallisering” av hundratals och åter hundratals föregående erfarenheter. Och detta gäller vid såväl ”naiv” eller vardaglig som vetenskaplig kunskap.
Ens referentiella schema kan ”aktiveras” eller ”organiseras” som funktion av att man studerar ett visst objekt (man kan kanske här tala om en ”stimuli-respons-reaktion”). Men ett schema kan också stereotypiseras (vilket innebär att det mer eller mindre sluter sig i förhållande till yttre erfarenheter och därvid går bland annat den intersubjektiva dimensionen förlorad ... det är som om man sluter sig inne i ett slags ”a priori-värld” och inte längre tar in de erfarenheter som är ”a posteriori”).
Den största objektivitet vi kan uppnå är att medge det relativa i våra kunskaper; analysera det begreppsliga a priori eller referentiella schema vi tänker, betraktar och handlar utifrån (alltså att upprätthålla ett kritiskt perspektiv visavi verkligheten). Tänkandets kategorier utgör del av det referentiella schemat, vilket dock också är sammansatt av ett stort antal mindre generella (eller mer tillfälliga element) som det är nödvändigt att undersöka.
Inom psykologin är det som observeras en emergent ur den totala situation observatören är del av (deltagare). Denna (situation) betingar de fenomen som observeras lika mycket som dessa (fenomen) betingar observatören. Observatörens inställning (vilken ju är del av dennes ECRO) betingar vidare till stor del de fenomen som ska observeras … och observatörens inställning betingar även de egna observationerna. I den psykologiska uppgiften finns därför en optimal distans som är väsentlig att ta i beaktande.
Låt oss tänka oss att vi ska observera hur en individ löser ett visst problem. Inkluderandet av en observatör modifierar dock betingelserna, vilket gör att vi inte längre studerar ”ett naturligt beteende”. Så – vad ÄR då ”ett naturligt beteende”? Likt varje annat mänskligt fenomen betingas en persons agerande alltid av en stor mängd faktorer … och därigenom finns det heller inget som kan kallas ”naturligt beteende”. Vad som händer och vad man vet kan aldrig särskiljas från HUR och NÄR man fick sin kännedom eller kunskap därom, inte heller FRÅN VEM.
Vad som här åter påpekas är att man aldrig observerar förutsättningslöst. Ens varseblivning är alltid styrd av ens såväl medvetna (explicita) som omedvetna (implicita) referensram (ECRO).
Rent generellt kan man alltså säga att det inte finns något naturligt beteende. Beteendet utgör alltid en emergent ur ett fält. Om ett barn har ett visst beteende i skolan och ett helt annat i hemmet består inte problemet i att utröna vilket av dessa beteenden som är genuint eller naturligt. Bägge beteendena är det och bägge utgör också delar av barnets personlighet (eller sätt att vara). Olika situationer betingar olika sätt att vara ... utgör ”svar” (”responser”) eller ”emergenter” på ”stimuli”.
Att studera beteendet som emergent ur ett visst fält- och de metodologiska konsekvenser detta får – är alltså intressant.
Å andra sidan kan också den bästa observationen sägas vara den som fortsätter över tid på grund av att förändringar i såväl beteende som fältet i sin helhet då uppmärksammas.
Inom psykologens arbetsområde löser ett konsekvent utforskande av dennes referentiella schema upp det klassiska filosofiska problemet med den aprioristiska komponent som finns i varje erfarenhet (alltså att man inte möter en ny erfarenhet med ett ”blankt psyke”). Och lösningen består i att apriori-komponenten inkluderas såsom del av undersökningen i sin helhet, vilket är en lösning helt motsatt positivisternas antimetafysiska ansatser, vilka föresätter sig att reducera kunskapsprocessen till ren empirism och därmed till synes fri från varje metafysiskt antagande (eller förföreställning).
När vi förstår och tolkar ett beteende modifieras det gemensamma fältet av tolkningen. Det nya beteendet (emergent) blir resultat av det nya fält som strukturerats av vår intervention. Den nya emergenten bekräftar eller korrigerar i sin tur den tolkning som gjorts.
Min kommentar till ovanstående
Vad som lyfts fram som något rimligt att beakta är hur den egna världsåskådningen (eller teorin) – som en ”apriori-komponent” - hela tiden bör utsättas för kritisk utforskning för att inte ens ECRO ska stereotypiseras. Det beteende – i form av emergent – som växer fram i exempelvis en behandlingssituation är viktigt att beakta och främst då som ”signal” om att hela det gemensamma fältet mellan terapeut och patient förändrats (som följd av samspelet dem emellan). Och därvidlag är det betydelsefullt att vara klar över att förändringen påverkar såväl område 1 (psyke), 2 (kropp) som 3 (omgivning).
Bleger tar upp dessa områden på följande sätt:
I Enrique Pichon-Rivières efterföljd beskriver vi tre typer av beteende i form av tre utanpå varandra lagda koncentriska cirklar. Vi numrerar dem 1, 2 och 3 - vilket har sina respektive motsvarigheter i psykiska fenomen (1), kroppsliga fenomen (2) och handlingsfenomen i den yttre världen (3). Efter att ingående ha studerat detta schema vad beträffar såväl psykologi som psykopatologi gav Pichon-Rivière cirklarna benämningen ”beteendets områden”.
Beteendet implicerar alltid de tre områdenas samexistens. I och med att de vart och ett utgör en manifestation av människan som helhet betraktad kan alltså inget fenomen framträda inom något av dessa tre områden utan att också med nödvändighet de övriga påverkas. Med andra ord samexisterar alltid de tre områdena.
Att exempelvis tänka eller fantisera (beteenden inom område 1 eller psykets område) kan inte äga rum utan att samtidigt manifesteras i kropp (område 2) och yttre värld (område 3) – och omvänt. Denna de tre områdenas permanenta samexistens hindrar dock inte att något av dem i ett visst ögonblick överväger.
IV
Beteendet, som en helhet, har under psykologins historia genomgått en delning som fortfarande till stor del kvarstår utan att ha övervunnits. Å ena sidan talar man om fenomen inom psykets område (område 1), å andra sidan om de som finns inom område 2 (kroppen) och 3 (omgivningen).
Alla de ”skolor”, som studerat område 1 (och därvid betraktat detta som psykologins objekt, alternativt även inkluderat område 2 och 3 i sitt studium, men ändå sett sistnämnda som underordnade till eller beroende av område 1), tillhör det man kallar ”mentalister”. Å andra sidan har de ”skolor”, som definierat område 2 och 3 som psykologins objekt (och därvid bortsett från fenomen inom område 1, alternativt låtit område 2 och 3 vara överordnade), i regel benämnts ”behavioristiska”. Till de förstnämnda ”skolorna” räknas såväl Wundts och Titcheners introspektiva strukturalism som psykoanalysen. Till de sistnämnda räknas otvivelaktigt Watsons behaviorism. Skillnaden mellan Wundts och Titcheners mentalistiska schema och psykoanalysen består bland annat i att psykoanalysen även inkluderar område 2 och 3 – även om dessa områden då görs avhängiga ett redan existerande psykiskt innehåll … som är en annorlunda (omedveten) kvalitet.
Också reflexologin bör räknas till de behavioristiska ”skolorna”. Tvärtemot vad man ofta tror har reflexologin dock mycket mer av sin grund i psykologi och psykopatologi än vad sistnämnda behavioristiska ”skolor” har sin i reflexologin. Strängt taget finns ingen reflexologisk psykologi och det som kallas så är inget annat än den traditionella psykologin som omtolkats reflexologiskt … eller snarare att den använder sig av kunskaper från psykoanalys eller andra skolor där man dock inte anger sina källor. Inte heller är den ”reflexologiska psykologin” någon experimentell psykologi, utan snarare en experimentalistisk psykologi, som enligt all logik borde kallas ”metareflexologi”.
Psykologiska skolor (Blegers beskrivning)
I och med att beteckningen ”psykologiska skolor” använts här ovan kan det vara på sin plats att redovisa Blegers kortfattade bild av vad som kännetecknar dessa (avseende studieobjekt, huvudtema, metod, ram, integrationsnivå, områden, startår och upphovsman).
Studieobjekt: Medvetandet (Gestaltpsykologin), Uppträdandet (Behaviorismen), Det omedvetna (Psykoanalysen), Uppträdandet (Reflexologin).
Traditionell psykologi: Medvetandet (Strukturalistisk psykologi), Medvetandet och beteendet (Funktionalistisk psykologi).
Huvudtema: Perception och minne (Gestaltpsykologin), Djurbeteende (Behaviorismen), Neuros (Psykoanalysen), Betingning (Reflexologin).
Traditionell psykologi: Förnimmelse (Strukturalistisk psykologi), Anpassning och lärande (Funktionalistisk psykologi).
Metod: Introspektion och observation (Gestaltpsykologin), Experimentell (Behaviorismen), Klinisk metod: fri (Psykoanalysen), Experimentell (Reflexologin).
Traditionell psykologi: Introspektion och experimentell (Strukturalistisk psykologi), Introspektion och observation (Funktionalistisk psykologi).
Ram: Helheten (Gestaltpsykologin), Elementfokusering (Behaviorismen), Elementfokusering (Psykoanalysen), Elementfokusering (Reflexologin).
Traditionell psykologi: Atomistisk (Strukturalistisk psykologi), Helheten (Funktionalistisk psykologi).
Integrationsnivå: Biologisk och psykologisk (Gestaltpsykologin), Biologisk (Behaviorismen), Biologisk och psykologisk (Psykoanalysen), Biologisk (Reflexologin).
Traditionell psykologi: Biologisk (Strukturalistisk psykologi), Biologisk (Funktionalistisk psykologi).
Områden (dvs Pichon-Rivières och Blegers område 1, 2 och 3): Psyket (Gestaltpsykologin), Kropp och yttre värld (Behaviorismen), Psyket (Psykoanalysen), Kropp och yttre värld (Behaviorismen).
Traditionell psykologi: Psyket (Strukturalistisk psykologi), Psyke och yttre värld (Funktionalistisk psykologi).
Startår: 1912 (Gestaltpsykologin), 1913 (Behaviorismen), 1892 (Psykoanalysen), 1902 (Reflexologin).
Traditionell psykologi: 1879 (Strukturalistisk psykologi), 1896 (Funktionalistisk psykologi).
Upphovsman: Wertheimer, Koehler, Koffka (Gestaltpsykologin), Watson (Behaviorismen), Freud (Psykoanalysen), Pavlov (Reflexologin).
Traditionell psykologi: Wundt och Titchener (Strukturalistisk psykologi), Dewey och Woodworth (Funktionalistisk psykologi).
Begreppet ”kris” har traditionellt förknippats med brytning, dekadens och förstadium till döden. Det är mindre vanligt att kris förknippas med något som håller på att ta form - och födas fram ur det som är på väg att förintas eller försvinna.
Hela det här resonemanget är tillämpbart på psykologin vars blomstring och utveckling hänger samman med kris och brytning i förhållande till den traditionella psykologin … samt att ett permanent tillstånd av kris och vånda hålls vid liv. Psykologin kommer att sluta utvecklas och göra framsteg i det ögonblick den upphör att befinna sig i kris.
Den traditionella psykologins kris inleds i slutet av 18- och början av 1900-talet, då dess postulat och grundpelare attackeras genom de nya ”psykologiska skolornas” framväxt. Under loppet av bara några år uppträder psykoanalysen, Gestaltskolan, behaviorismen och reflexologin.
Om man sammanfattar den traditionella psykologin och vad den står för kan den sägas karaktäriseras av följande:
- Det är en psykologi om medvetandet; det är alltså medvetandet som är psykologins studieobjekt.
- Dess nära beroende av en metod som ses som oundgänglig för att kunna studera medvetandet, nämligen introspektion.
- I likhet med naturvetenskapen accepterar den ett ”elementalistiskt” sätt att formulera sig på: behovet av att reducera komplexa fenomen till element (atomer); alltså till irreduktibla enheter med vilka man kunde rekonstruera och forma alla de fenomen som är komplexa. En oersättlig ”kompanjon” till elementalismen är på något sätt också alltid ”associationismen”.
V
Som vi kunnat konstatera härovan är medvetande, introspektion och atomism den traditionella psykologins grundpelare. Och det är också dessa grundpelare de moderna psykologiska skolorna attackerar. Psykoanalysen opponerar sig mot den traditionella psykologins punkt a) och breddar psykologins fält genom att inkludera och studera omedvetna fenomen (varvid medvetandet detroniseras från sin centrala plats inom psykologin). Gestaltskolan attackerar punkt c) och introducerar på ett systematiskt sätt konceptet ”helhet” eller ”totalitet” som något grundläggande för psykologiska fenomen (redan före Gestaltskolan hade dock den funktionalistiska skolan utvecklat en liknande princip). Behaviorismen attackerar i grund och botten den traditionella psykologins punkt a) och b). Samma sak gäller för reflexologin.
Dock behåller alla dessa skolor band till något av dessa den traditionella psykologins antaganden. Psykoanalysen, behaviorismen och reflexologin struktureras kring den elementalistiska och associationistiska traditionen. Gestaltskolan attackerar speciellt denna sistnämnda punkt; dess band finns istället till medvetande- och introspektionspsykologin.
Redan 1928 kunde den franske filosofen/psykologen George Politzer notera ovanstående panorama (inom psykologins värld). Han föreslog att man skulle låta alla dessa ”skolors” framsteg och motsägelser konfronteras med varandra i och med att ingen av dem var för sig förmådde nå upp till en enhetlig sammanhängande – konkret och realistisk – uppfattning om de psykologiska fenomenen.
Att upplösa gränserna mellan de olika skolorna skulle därigenom innebära att lösa upp en metafysisk fragmentering – vilket är vad den samtida psykologins kris handlar om.
Min kommentar till ovanstående:
Om vi blickar tillbaka mot dessa tankar om hur psykologin nödvändigtvis alltid bör befinna sig i kris för att kunna utvecklas, så torde detta även gälla för dagens situation där ”kbt-revolutionen” rimligtvis är ett ”svar” på något (dvs det hittillsvarande hegemoniska paradigm som det psykodynamiska tänkandet utgjort) som håller på att försvinna eller är i behov av förändring och utveckling. Något nytt håller med andra ord på att växa fram (uppträda som emergent) ur ett tillstånd där det hittillsvarande inte längre tycks kunna ge (tillräckligt) ”operativa” svar. Huruvida ”kbt-konceptet” utgör någon väsentlig del i det nya, som behöver ”födas fram”, är dock svårt att se i och med att det (åtminstone i dagens situation) mest tycks luta sig mot ett förlegat behavioristiskt tänkande med sin betoning lagd på beteende- och tankemodifiering (som psykologins centrala fokus).
VI
Termen ”beteende” (när den refererar till vad en individ manifesterar) tycks alltid bära med sig innebörden av att bortse från de rent psykiska eller mentala fenomenen. Men dessa sistnämnda utgör de fenomen som i realiteten är viktigast i och med att de ger upphov till beteendet. Att således bara betrakta beteendet gör att vi fokuserar på sådant som är produkter eller derivat av något annat.
Etimologiskt sett är det spanska ordet conducta (beteende) av latinskt ursprung och betyder ”att vara ledd eller guidad”. Alla manifestationer, som förknippas med termen ”beteende”, utgör alltså handlingar ledda eller guidade av något som befinner sig utanför dessa handlingar – och detta något skulle då vara psyket. En sådan syn på beteendet sker dock utifrån en dikotomi kropp-psyke … alltså utifrån en rent idealistisk tradition i vilken psyket existerar för sig och utgör ursprung till alla kroppsliga manifestationer. Med det synsättet är kroppen endast instrument eller farkost för psyket (själen) att manifestera sig via. Enligt Bleger är det inte svårt att finna de religiösa rötterna till denna föreställning. Som motsats härtill pekar han på det – relativt sett – progressiva i behaviorismens framträdande:
I beteendebegreppets historia inom psykologin är Watsons artikel från 1913 betydelsefull. Det är den som utgör startpunkt för den strömning eller skola som kallas Behaviorism. Enligt det synsättet bör den vetenskapliga psykologin endast studera yttre manifestationer (motoriska, glandulära och språkliga), alltså sådana som såväl kan observeras och registreras noggrant som verifieras.
Man kan säga att Watsons behaviorism verkligen förde fram en konsekvent och öppet materialistisk position inom psykologin. Visst hade man även tidigare talat om psykologin som vetenskap om beteendet; det var dock först i och med Watson som man kan tala om denna vetenskap som en ”-ism” (behaviorism).
I beteendet inkluderade Watson alla de fenomen som var synliga, objektivt möjliga att kontrollera existensen av eller möjliga att göras till föremål för registrering och verifiering; och vidare att dessa fenomen alltid är organismens svar eller reaktioner på stimuli som påverkar den. Han sökte skapa en psykologi utifrån den naturvetenskapliga modellen … med en solid experimentell bas. Han presenterade sin modell som motsatsen till den klassiska psykologins två grundläggande postulat: introspektion som vetenskaplig metod och medvetandet som objekt för psykologin (se här ovan).
Utifrån sitt materialistiskt-dialektiska perspektiv lyfter Bleger här fram det konstruktiva och vidareutvecklande med behaviorismen. Men för att inte stanna vid de begränsningar det synsättet bär med sig introducerar han via Lagache (som representant för ett psykoanalytiskt perspektiv) ett annorlunda och fördjupat synsätt på beteende:
Lagache definierar beteendet som ”organismens totala mängd reaktioner i förhållande till en situation i sin helhet”. Här inryms: 1) yttre och manifest beteende; 2) den medvetna upplevelsen så som den görs tillgänglig i en berättelse … här inkluderas även subjektiva somatiska förändringar; 3) objektiva somatiska förändringar så som dessa görs tillgängliga vid fysiologisk undersökning; 4) beteendets produkter i form av skrifter, teckningar, arbetsprodukter, test etc.
Så som vi kommer att använda oss av termen ”beteende” så går den å ena sidan utöver den behavioristiska skolans alla varianter, å andra sidan sammanfattar och använder sig vårt perspektiv av den ”watsonska revolutionens” konsekvenser för psykologin – på samma sätt som vi använder oss av Gestaltskolan och psykoanalysen. I termen ”beteende” inkluderar vi alltså alla människans manifestationer – oavsett hur dessa ”presenterar” sig. På så sätt vidgas begreppet till områden betydligt mer omfattande än behaviorismens.
Vår utgångspunkt utgörs av Lagaches definitioner av ”beteende”: ”den sammanlagda mängd betydelsebärande svar genom vilka en levande varelse i en viss situation integrerar de spänningar som hotar organismens överlevnad och jämvikt”; ”den sammanlagda mängd operationer (fysiologiska, motoriska, verbala, mentala) genom vilka en organism i en viss situation reducerar de spänningar, som utgör dess drivkraft, och förverkligar sina möjligheter”. Hos människan som varelse är strukturen hos denna sammanlagda mängd operationer av mycket komplex karaktär.
VII
Blegers syn på beteendet är att det utgör – och har utgjort - studieobjekt för all hittillsvarande psykologi med sina olika ”skolor”.
Oavsett teoretiska fundament eller ”tankeskolor” har alla psykologiska strömningar (alla psykologiska områden) medvetet eller omedvetet studerat beteendet. Och denna ”enhetlighet” – multiform och motstridig – befinner sig i ett tillstånd av konstant vardande. Det är av den anledningen jag i denna text söker presentera en beteendets dialektik … ett beteende från vilket de olika ”skolorna” endast betraktat olika fragment. Därvid har de förvrängt de reella samband som finns mellan den unika dialektiska processens olika moment.
Att inom psykologin använda sig av beteendekonceptet utgör, enligt Bleger, ett slags återvändande till ”händelserna i sig själva”. När man på detta sätt fokuserar på händelser (”fakta”) så som de visar sig (och existerar) kan man låta observationer konfronteras, teorier verifieras – och även få möjlighet att nå fram till enhetlig förståelse med hjälp av bidrag från olika sammanhang och teoretiska horisonter. Bleger betonar dock här att
Vårt studium av beteendet tar sin utgångspunkt i personligheten och den sociala kontext, som är en från personligheten oskiljbar del (i och med att människan alltid är del av en social kontext). Vi studerar beteendet i sin egenskap av process – inte som ett ”ting”. Vi studerar alltså beteendet såsom varande något dynamiskt.
Vad beteendet avser bör fyra väsentliga minimiaspekter inbegripas i en dynamisk personlighetsteori (Mowrer och Kluckhohn):
a) Att beteendet är funktionellt; med ”funktionell” menas att varje beteende har ett mål, nämligen att lösa upp spänningar.
b) Att beteendet alltid implicerar konflikt eller ambivalens.
c) Att beteendet kan förstås endast mot bakgrund av det fält eller sammanhang inom vilket det äger rum.
d) Att varje levande varelse strävar efter att bibehålla ett tillstånd av maximal integration eller inre konsistens.
VIII
Om vi så tänker oss att varje beteende är knutet till ett objekt (objektrelation), så beskriver man också som ett faktum att beteendet utgör en förbindelse till andra människor. Beteendet är alltså en interpersonell relation. Varje handling i den yttre världen utgör uppenbarligen – från individens (subjektets) sida – en relation till ett (levande eller dött) objekt som (i detta fall) är konkret. Varje beteende inom psykets område (område 1) eller kroppens (område 2) har alltid med ett objekt att göra – oavsett att detta objekt är virtuellt är det icke desto mindre ur psykologisk synvinkel reellt.
Vi skulle kunna definiera förbindelsen som en speciell relation till ett objekt. Denna relation formar ett pattern, ett beteendemönster, vilket tenderar att upprepa sig automatiskt i såväl den inre som den yttre relationen till objektet. I förbindelsen finns således två psykologiska områden - ett inre och ett yttre. (Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens patologi.)
Även relationen till livlösa objekt implicerar existensen av virtuella objekt eftersom beteendet från början i grund och botten utgör en förbindelse till andra mänskliga varelser. Med andra ord är beteendet alltid en interpersonell relation. Varje kontakt med livlösa objekt sker utifrån assimilerade beteendemönster som förknippas med interpersonella relationer. Och varje objekt innehåller (i ”kristalliserad” form) ett antal mänskliga förbindelser.
När ett mänskligt beteende tar form är det inte ”abstrakta”, utan sociala eller interpersonella stimuli som ”agerar”. En individs (subjekts) beteende i förhållande till exempelvis ett bord är inte ett beteende i förhållande till bordets abstraktion utan till ett konkret bord relaterat till virtuella objekt; man kan inte utforma ett beteende i förhållande till ett abstrakt bord utan det sker alltid i relation till andra människor (när man äter, leker etc). Relationen till objekt innehåller eller implicerar alltid mänskliga förbindelser. Ett barn, som leker med något, leker virtuellt med eller mot andra (levande varelser). Barnet, som suger på tummen, låter fingret (ett konkret objekt) ersätta moderns bröst eller hela modern (virtuellt objekt).
Varje beteende är således alltid en förbindelse (något som vittnar om en interpersonell relation). Annorlunda uttryckt så refererar alla beteenden alltid till någon annan. Relationen till saker utgör alltid derivat av relationer till personer (interpersonella relationer) och objekten är alltid ”förmedlare”, som laddas upp av de mänskliga relationernas olika kvaliteter. Beteendemönster assimileras eller lärs alltid in i relation till andra människor.
I sådan mening är ett beteende inte bara en konkret förbindelse. Beteendet är alltid en MÄNSKLIG förbindelse i konkret och/eller virtuell form ... och denna virtuella förbindelse och varje konkret förbindelses virtuella objekt är det som Freud beskrev i termer av ”omedvetet innehåll”.
Det omedvetna består alltså av en serie ackumulerade beteendemönster, vilka har att göra med förbindelser och roller som individen/subjektet intar i förhållande till vissa bestämda individer (subjekt). (Teoría del vínculo: Vínculo, comunicación y aprendizaje. Förbindelse, kommunikation och lärande.)
Allt vårt beteende i förhållande till närvarande objekt är till stor del influerat eller betingat av tidigare erfarenheter i förhållande till andra objekt. Ett beteende ter sig mer adekvat ju mer konkret och virtuellt objekt överensstämmer. Och ett beteende, där konkret och virtuellt objekt inte stämmer överens eller är skiljaktiga, ter sig mindre adekvat. I sistnämnda fallet kan det sträcka sig till att utgöra ett förvirrat eller hallucinatoriskt beteende.
Vansinne kan beskrivas som konsekvensen av att lägga en inre förbindelse över en yttre och att därvid prioritera den förra. (Teoría del vínculo: Vínculo, comunicación y aprendizaje. Förbindelse, kommunikation och lärande.)
Varje beteende är således alltid en förbindelse, en Gestalt, bestående av ett objekt, ett subjekt (individ) eller del av ett subjekt (jaget) och ett visst relationsmönster (strukturen). Dessa element existerar aldrig var för sig.
Min kommentar till ovanstående:
Vad som här på ett otvetydigt sätt betonas är hur ett visst beteende inte startar här och nu, utan att det har inletts längre tillbaka i en människas liv ... att det har en historia med sina (inre) objekt som inverkar i varierande grad ... lite annorlunda uttryckt skulle man i god behavioristisk anda kunna säga att vår historia är fylld av olika stimuli där vissa av dessa skapar direkta responser ... andra responser är fördröjda och kan uppträda långt fram i tiden ... och slutligen kan vissa stimuli skapa mer eller mindre permanenta (och omedvetna) beteendemönster. Man skulle kunna kalla dessa indirekta responser för ”inskjutna variabler”, vars inverkan blir komplicerad att förklara utan att ta in begrepp som har mer med psykoanalytisk eller annan psykologisk teoribildning att göra. Att söka modifiera ett beteende utan att ta hänsyn till dessa (historiska och inre) variabler av kanske främst känslomässig karaktär ter sig som ett komplicerat företag (och i sin förlängning dömt att vara ofruktbart och leda till misslyckanden).
Behaviorismen var tvungen att söka handskas med dessa problematiska fenomen. Tolman, som representant för en senare form av behaviorism, tog initiativet till att undersöka dessa inskjutna variabler (dvs de inre processer som försiggår mellan stimulus och respons). Hans försökte härvid åstadkomma en syntes mellan vad behaviorism, gestaltpsykologi och dynamisk psykologi kommit fram till. Med ”mellanliggande variabler”
avsåg han samtliga de kognitiva och drivande faktorer som träder i kraft mellan den direkta retningen (yttre och inre) och beteendet som svarsrespons ... Tolman genomförde ett stort antal experiment med råttor. Han försökte bevisa att man måste räkna med de mellanliggande variablerna för att kunna förklara hur råttorna förvärvar färdigheter i labyrinten. Djuret visade ett särskilt slags påhittighet under inlärningsprocessen. Vid lösning av ett problem ställde det upp ”hypoteser” och prövade dem ... Övningens egentliga betydelse ligger i att det utbildas bestämda kunskapsstrukturer. Råttan lär sig till exempel att hitta vägen till maten i labyrinten därför att det uppstår en ”kognitiv karta” hos henne över denna väg, inte bara en summa av motoriska färdigheter ... Tolman införde också begreppet latent inlärning. Därmed avsågs den dolda, icke iakttagbara inlärningen som under vissa betingelser yttrar sig i handlingarna ... På grund av dessa teser kallades Tolmans inlärningsteori kognitiv. Den var ett försök att inlemma kunskapsfaktorn eller, för att använda nästa psykologgenerations språk, informationsfaktorn i det behavioristiska begreppssystemet ... Tolman avbröt den direkta förbindelsen mellan retning och rörelserespons med sina ”kognitiva kartor”, ”hypoteser” och andra mellanliggande variabler (Jarosjevskij).
Det här låter ju ganska bekant om vi återvänder till dagens kbt. Så vad är då egentligen kognitiv beteendeterapi? Är det klassisk behaviorism, en ”hybrid” eller något helt annat – ett genombrott inom psykologins värld som också gör det möjligt att med större vetenskaplig visshet behandla och hjälpa människor med psykologisk problematik? Betoningen på tankar och språk antyder att det skulle kunna vara något åtminstone delvis annorlunda jämfört med klassisk behaviorism – men ändå inte. Följande definition på engelska av det som där kallas Cognitive Behavior Therapy ger en tydligare bild:
Cognitive behavior therapy (CBT): The term ”cognitive” referers to cognitions, or thoughts, and how they may be distorted and lead us to develop inaccurate perceptions of what's going on in the world around us ... The ”behavioral” component of cognitive behavior therapy focuses on our actions and how these are tied to our thoughts. Integrating the two components allows therapists to work toward weakening the connections between faulty ”automatic” thoughts and certain behavioral responses ... Cognitive behavior therapy attempts to control erroneous thought patterns that lead to damaging behaviors ... Cognitive behavior therapy trains the thought-behavior respons cycle by reinforcing healthy, rational thinking and appropriate behavioral responses to situations encountered in everyday life (MedicineNet.com).
Här sker en tydlig koppling mellan tänkande och beteende, alltså de ”mellanliggande variabler” Tolman talade om. Och på sätt och vis inkluderas Blegers och Pichon-Rivières 3 beteendeområden i beskrivningen – men den viktiga känslokomponenten, som också utgör en del av område 1 (psyket), verkar lysa med sin frånvaro (eller vara omedveten). Därigenom är det troligt att implicita känslomässiga hinder (av Pichon-Rivière benämnda ”epistemofiliska”) kommer att uppträda när kbt-terapeuterna strävar efter att åtgärda sina patienters kunskapsmässiga hinder (epistemologiska) genom att ge kunskap eller information som man föreställer sig att dessa saknar.
Den kognitiva beteendeterapins (kbt) dilemma skulle nog kunna sammanfattas i att det inte bara är ”b” som i ”beteende” som behöver få ett fördjupat innehåll. Även ”k” som i ”kognition” behöver berikas med en medvetenhet om hur känslomässiga hinder (i form av hämmad nyfikenhet) kan bromsa eller hämma en process som siktar på att lära ut nya förmågor för att på så sätt bidra till förändring.
Senast uppdaterad 130703
Sören Lander