ERFARENHETER 2004-2012. VII Seminarieföreläsning med kortare gruppoperativ bearbetning.

I mars 2008 håller jag en seminarieliknande föreläsning som syftar till att sprida information om Pichon-Rivière och operativ grupp. Gruppen jag riktar mig till består av mycket erfarna gruppbehandlare (10 st). De flesta i gruppen har dock aldrig tidigare hört talas om operativ grupp och har alltså ingen kännedom om dess begreppsvärld. I direkt anslut­ning till föreläsningen sker en diskussion som samordnas i gruppope­rativ stil med samordnare och observatör. Diskussionens fokus är fö­reläsningens innehåll och att tänka vidare utifrån det.

Bland de undringar jag har inför föreläsningen är hur gruppen ska ta emot det jag har att säga:

- Vad sätts igång hos åhörarna? Kommer emergenter att alstras som leder vidare till nya tankegångar och öppningar?

- Här presenteras gruppfältet – som fenomen – som något som kan betraktas från ett lite annorlunda håll än vad man är van vid. Breddas därigenom vars och ens uppfattning om det egna perspektiv (eller ECRO) man bär med sig? Eller är allt välbe­kant sedan tidigare fastän det nu presenteras med andra ord och begrepp?

- Finns det aspekter i det gruppoperativa konceptet som lyfter in något nytt? Observatörsrollen (som man nu kan iaktta i realiteten) som något härbärgerande? Den dialektiska spi­ralmodellen som en tankemodell, illustration eller ”karta”? Vektorsmodellen som ett sätt att ”lokalisera” de punkter (eller områden) i en grupprocess där motstånd eller hinder kommer till synes … eller där öppnande lösningar växer fram?

Föreläsningen ges därefter under 45 minuter med en observatör från åhörargruppen och mig själv som samordnare i den efterföljande dis­kussionen. Syftet med detta förfaringssätt är att ge åhörarna möjlighet att själva känna hur det är att sitta i en operativ grupp med dess speci­ella samordningsteknik … ett slags ”learning by doing”.

I den avslutande fasen av gruppen pratar jag vidare om det explicita som man arbetat med i gruppen … vidare om ECRO som ”karta” och tankeverktyg, men också att man som samordnare kan tillföra gruppen ny information om det förefaller som att gruppen ”irrar omkring” eller fastnar på grund av brist på information eller kunskap om något som är väsentligt för att kunna fortsätta processen. Vidare pekar jag på att det är väsentligt att var och en i gruppen inser att han eller hon bär med sig sitt eget individuella ECRO.

En möjlig emergent från gruppdiskussionen är om det gruppoperativa konceptet egentligen är för svårt (rent intellektuellt) att installera inom exempelvis dagens psykiatri … att man inom dagens psykiatriska värld med dess dominerande paradigm inte har förutsättningar att förstå el­ler dra nytta av verktyget ”operativ grupp”. Finns det i dagens svenska behandlarvärld så pass mycket ”attack mot tänkandet” (i Bions mening) att ett koncept som ”operativ grupp” automatiskt utmönstras?

Observatören reflekte­rar avslutningsvis här över hur nästa varv i spiralen skulle kunna tänkas ha sett ut om det funnits en fortsättning och utrymme för att ytterligare utforska det implicita. Jag lägger här till pers-pektivet ”ECRO som metateori” för att på den vägen kunna tänka och förstå mer i dagens behandlar- och tera­pivärld.

Tyvärr finns ingen tid för en andra smågruppsdiskussion efter sam­ordnarteamets återlämning … men trots detta verkar det som att den av­slutande diskussionen tar sig ned lite i spiralen - det vlll säga i nedanstående figur.

ERFARENHETER 2004-2012. VI. Kortare föreläsning om det gruppoperativa konceptet.

I november 2007 håller jag en kortare föreläsning om Pichon-Rivière och det gruppoperativa konceptet. Det sker inför ett litet (seminarie)sällskap på 10 personer, vilka i stort sett samtliga har sitt fo­kus speciellt på grupp och samhällsfrågor.

Bland de emergenter, som dyker upp under den efterföljande diskussio­nen (och eventuellt väckta av föreläsningens innehåll), finns bland annat följande:

- Känslan av ”inlåsning” i en oöverblickbar situation med åt­följande rädslor för förlust och för attack … men i sin förläng­ning också med en rädsla för förvirring – eftersom den då dagsaktuella psykoterapivärld-verkligheten blir mycket närva­rande i diskussionen (en verklighet präglad just av oro för för­lust av det man har, för att inte ha verktyg att tackla en ny si­tuation och i slutändan för att inte veta vad man ska göra).

- Att gå ut och berätta vad man står för, vad man vill och tän­ker inrymmer alltid möjligheten att få det man säger sön­derplockat (sönderanalyserat), ”förstört” (det vill säga bli ut­satt för attack i form av kritik och/eller negligerande).

SL-reflektioner (också ett slags emergenter) omkring vad som kommer fram i gruppsamtalet:

Det finns i den här situationen en stark tendens i åhörargrup­pen att klänga sig fast vid det man har och blunda för det som är nytt. Man vill inte inse att situationen har förändrats och därmed också förutsättningarna … Och därmed blir man också ”blind” för nya inbrytande situationsemergenter. För att tala ”freudianska” kan man här tala om att gruppen tränger bort faran genom att inte BENÄMNA den och därmed kan man heller inte tänka omkring den. Man varken söker anpassa sig passivt eller aktivt – utan söker snarast hantera situationen genom att ”stänga igen”. Och då låter man heller inte sitt ECRO berikas av något eventuellt nytt … och kan inte förfärdiga nya ”verktyg” att hantera situationen med.

Det finns en önskan om ett friare tankeklimat … samtidigt som (seminarie)gruppens eget ”grupp-ECRO” tycks ”förbjuda” allt som går utöver den tidigare fastlagda (nu implicita) ra­men.

Med föreläsningen om Pichon-Rivière och den operativa grup­pen kommer efter ett tag känslan hos mig av att ha trampat in i något förbjudet, alternativt att ha blivit ”lagd på is” … därför att åhörargruppen INTE VET vad den ska göra med det man lyssnat till. Vad väcks genom detta nya? Vad måste man göra med det? Är det nya ”vän eller fiende”? Måste det sagda ”frysas ned” för att bli möjligt att tänka omkring? Och hur mycket speglar reaktionerna det kristillstånd det egna paradigmet eller ECRO:t befinner sig i?

Ty med resonemanget om ECRO blir det också möjligt att betrakta den egna refe­rensramen på ett lite mer distanserat sätt … som en referens­ram likt alla andra. Hur får man olika språk och världsuppfattningar att börja kommunicera med varandra? Man kanske endast kan göra det via ett tredje ”språk” – en tredje terminologi eller begrepps­värld – som inte är så determinerande för vad som är möjligt att säga och/eller (in)se? Talar Pichon-Rivière och det gruppoperativa konceptet om att man faktiskt kan TÄNKA omkring sin situation … men genom att tänka lyfter man också in sådant som kan hota det dittillsvarande?

Resonemanget omkring den explicita och den implicita upp­giften i den gruppoperativa processen öppnar upp för tanken att en grupp också måste arbeta med sina egna relationer – och inte bara med det innehåll en föreläsning exempelvis kommer med. Det blir möjligt att ”läsa mellan raderna” om gruppskeendet när man tar itu med att tänka och diskutera vad som sagts under en föreläsning. Att tala om hur en ope­rativ grupp fungerar med sin explicita och implicita uppgift innebär också att lyfta blicken till DEN EGNA GRUPPEN och fundera över om samma process finns där och att den kan upptäckas om man ”tar på sig andra glasögon” (finns här nå­got av en överföringsaspekt?).

Den dialektiska spiralen blir en illustration av gruppens pro­cess … men man kan också tänka sig att kultur- och maktfrå­gor samtidigt blir synliga som en del av ”nedstigandet i spira­len”.

När emergentåterlämnande (en tolkning) sker från ett samordnar­team – så blir det ofta tyst och ett slags reflekte­rande tycks börja i gruppen … ty det är ju vad gruppen själv arbetat fram som vidareprocessats av samordnarteamet och därpå återlämnas i ”smält” form. Det blir ett sätt att hålla kvar det som exempelvis arbetats fram inom gruppen – men också att någon tänker vidare omkring ”arbetsresultatet”, att någon ”sett” det och också lämnat en kommentar. Genom att således bearbeta det gruppen arbetat fram och lämna åter de samordnaremergenter detta gett upphov till hjälper man till med att hålla kvar det som ”vandrat” upp till den explicita ytan (av spiralen).

Vad som möjligen blir en emergent här är att åhörargruppen inrymmer en föreställning om att det GRUPPEN arbetat fram är ”heligt och oberörbart” – vilket det givetvis inte är!! Föreläsningen pekar på att man visst kan göra något utöver det gruppen gör – och man kan också lyfta in det man observerat i gruppen för att på så sätt göra det möjligt för gruppen att se mer än vad den skulle ha sett på egen hand. Finns det en oro eller rädsla för att något man hittills uppfattat som fritt och obundet ska bli formaliserat och me­kaniskt om man tillåter en begreppsvärld som ”ritar upp en karta eller ett schema”? Om man nämner ordet ”schema” så väcks genast tanken om att något är inrutat och bundet … el­ler?

Vad det gruppoperativa arbetssättet alltså lägger till andra grupperspektiv (inte minst det paradigm som finns i seminariegruppen) är att det gör det möjligt att (via de nya begreppen) se lite annorlunda saker – som kan framstå som hot eller möjligheter. Man kan tänka sig att samordnaremergenterna, som vidareutveckling av gruppens eget tänkande, kan ses som något motsatt den ”lita-till-gruppen”attityd seminariegruppen sitter med.

Finns det således något slags motsatsförhållande mellan den opera­tiva gruppens uppgiftsfilosofi och ”lita på gruppen”-filosofin (uttryckt på annat sätt att låta gruppen hitta sin egen väg el­ler att delvis styra den)?

Det dialektiska och operativ grupp. Förf: Sören Lander

Dialektiken utgör en mycket viktig aspekt i såväl Pichon-Rivières som Ana Quirogas tänkande.

Ett dialektiskt perspektiv ses som en särskild metod att närma sig verkligheten genom att betrakta de motsatser eller motsättningar som finns. Här ses objektet inte som något homogent utan som något sammansatt av delar. Relationen dessa delar emellan kan vara både komplementär och ”kampbetonad”; de utgör dock en enhet (motsatsernas enhet och kamp) som genomgår omvandlingar. Pichon säger bland annat följande i intervjun med Vicente Zito Lema:

Identitetslagen eller motsat­ser­­nas enhet indikerar att i alla fenomen - i alla naturens proces­ser, i tänkandet och i samhället - existerar motsatta tendenser vilka ömse­sidigt utesluter varandra samtidigt som de betingar va­randra. Detta förhållande möjliggör förståelsen av deras egendy­namik och ger oss också nyckeln till förändringspro­cesser ...

Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utveck­lar sig, implicerar en typ av analys som utifrån elementära fakta, de vardagliga relationerna, framvisar motsatta principer, mot­satta tendenser, som formande källor bakom processens dynamik ... (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje grupprocess genomsyras i konsekvens med detta synsätt av motsatser. Dessa utgör en del av en grupps historia och formar den dialektiska spiral, vilken Pichon-Rivière ger grafisk form som ”den upp-och-nedvända konen”.

Ett dilemma i en grupp skulle exempelvis kunna gestaltas som att man ser konflikten (det existerande) mellan person A och person B, men inte den nödvändiga relation dem emellan som samtidigt också finns (och som innehåller nyckeln till en lösning – som en möjlig ny emergent). Här har den dialektiska spiralen (i form av en problematisk situation) blivit till en sluten cirkel där dilemmat träder i förgrunden som stereotypier och upprepningstvång.

En grupps klargörandeprocess tenderar att bli dialektisk när problematiska situationer - vilka vi karaktäriserar som förän­dringsblockerande situationer i och med att problemen fram­läggs i form av ett dilemma; som val mellan "ja" och "nej", där det inte finns möjlighet till lösning - bryts upp. Denna typ av situationer utgör motsatsen till situationer med en lösning - dialektiska situationer - där man genom en samspelsprocess hanterar problemet fram till en lösning, vilken är en syntes, som i sin tur omvandlas till utgångspunkt för en ny dialektisk situation. Den tidigare genom en syntes lösta konflikten, vil­ken sedan fungerar som tes, genererar en operation på grund av att just där etableras nya motsatssituationer. (Citat från Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

De motsatser man finner i varje grupprocess (enligt gruppoperativt tänkande) är i huvudsak av fem slag. Det finns givetvis fler, men dessa fem är de mest grundläggande och vanliga. De upplöses heller aldrig fullständigt och just detta faktum utgör en garanti för ”projektets” kontinuitet (om någon av dessa motsatser skulle nå en slutgiltig lösning skulle också processen frysas, upphöra och dö). Vad som sker är att lösningarna genomgår olika nivåer. Olika synteser växer fram relaterade till varje motsatspol-par (se nedan) och detta gör att processen fortgår (i form av ”den grundläggande arbetsenheten” existerande-tolkning-emergent etc).

De fem grundläggande motsatspolerna är följande:

- individ/subjekt - grupp;

- det nya – det gamla;

- behov – tillfredsställelse;

- projekt – förändringsmotstånd;

- det manifesta – det latenta.

Gruppen innehåller ”individ/subjekt”-polen i och med att den består av individer/subjekt. Och individen/subjektet innehåller grupp-polen utifrån konceptet ”inre grupp” (de ”personer” som befolkar vårt inre).

Med utgångspunkt i ett grupprocessperspektiv är dessa motsatspoler grundläggande. Moment av övervikt för den ena eller den andra polen kommer att växla. Exempelvis kan en grupps startfas präglas av den förstnämnda polen i och med att inledningen har en stark prägel av överföringar och projektioner. Här uppstår emellertid också en glidning i riktning från subjektets inre värld mot yttervärlden. Om däremot gruppolen överväger uppstår en fantasi om uniformitet – att alla är lika – och därvid negligeras individuella karaktäristika samtidigt som en rädsla för att förlora sin individualitet träder i dagen. Ställda inför denna likhetsfantasi brukar man projicera ut skillnaderna utanför gruppen (mot en annan grupp, organisationen etc); gruppen uppnår härvid identitet genom sin opposition. Oppositionen kan också manifesteras via någon gruppmedlem och därvid uppstår situationer länkade till tankar om syndabock eller ledarskapet. I ytterligare andra fall kan subgrupper växa fram varvid motsättningarna tar form som ”vi” och ”dom”.

Ovanstående utgör några olika vägar motsatspolerna ”grupp – individ/subjekt” kan ta. Om någon av dessa situationer ”fryses” omvandlas den till en stereotyp, möjligheterna till modifiering försvinner och en problematisk situation (ett dilemma) uppstår. Att hantera denna situation av motsatser på ett sammanhangsskapande sätt innebär inte att försöka undvika motsättningar eller konflikter, utan snarare att tolerera, problematisera och bearbeta dessa.

Vad gäller motsatspolerna ”det nya–det gamla” kan konstateras att en gång har det gamla varit nytt; allt nytts öde är att förvandlas till att bli gammalt. Det gäller även de framgångar en grupp uppnår. Vad som i ett visst ögonblick är en framgång för gruppen kan i ett annat förvandlas till ett hinder. Om det exempelvis kostat en grupp mycket arbete att uppnå en viss nivå av tillhörighet och integration så utgör detta en framgång för gruppen. Dock kan denna framgång snart bli till ett hinder som försvårar att ta in nya medlemmar. Alternativt kan hinder uppstå att stänga till grupprocessen på ett adekvat sätt i denna typ av situationer.

När det gäller konkreta lärosituationer kan man ofta känna att det nya som presenteras ifrågasätter det man redan har i sitt bagage av kunskaper och erfarenheter (jmfr ECRO). En ”destrukturering” framkallas och den hänger kvar fram tills att ett nytt dynamiskt jämviktstillstånd uppnåtts.

Emergenten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå. I allmänhet har detta latenta i något ögonblick varit manifest. När motsatspolerna ”det manifesta-det latenta” blir till ett dilemma i en grupp (varvid exempelvis det latenta inte kan synliggöras) hamnar gruppen långt från skeendet på den implicita nivån; man uppslukas av den uppgift som ska utföras, men kan inte arbeta med de hinder som uppenbarar sig på förbindelsenivån. Å andra sidan kan det också vara så att gruppen försjunker i det latenta skeendet och därvid varken kan se det manifesta eller fokusera på den explicita uppgiften.

Samordnarens uppgift är att hjälpa gruppen lösa upp de hinder som uppträder, vid behov tolka emergenterna och gynna den ”läsning” gruppen själv kan göra av de situationer den genomgår under processens gång.

En grupp utgör en plats där gruppmedlemmarna ständigt utsätts för kravet att gradvis ackommodera och anpassa sig till verkligheten, inte minst vad gäller polerna ”projekt” och ”förändringsmotstånd”. I gruppsituationen destruktureras olika situationer för att därefter återigen struktureras i en fortlöpande process. Detta innebär en förändringssituation. I förhållande till en sådan kan ångesten stiga avsevärt och på så sätt bilda förändringsmotstånd. Här kan exempelvis rollen som ”sabotör” framträda och – trots att det sker endast momentant – ”ta ansvar” för motståndet.

Vad gäller motsatspolerna ”behov” och ”tillfredsställelse” finns (från livets början) någon form av subjekt, som begär ett objekt. Utifrån tillfredsställandet – eller icke-tillfredsställandet – av dessa begär eller behov upprättas ett ”behovskartotek”, vilket finns som ”referent” vid fortsatt sökande efter behovstillfredsställelse. I denna dialektiska process mellan behov och tillfredsställelse omvandlas behovet. Enligt ”pichonianskt” tänkande uppenbarar sig nya behov när väl ett gammalt har tillfredsställts – vilket också påverkar ”behovskartotekets” utseende. Ett dilemma uppträder om någon av dessa två poler förnekas och placeras i det yttre. När så är fallet har en deponering skett. Man kan exempelvis förneka ett behov hos sig själv och istället lägga det hos någon annan; det är denne andre som har en brist eller ett behov. Övriga personer i gruppen kan då sitta kvar med sin tillfredsställelse och känna sig fullständigt hela och kompletta. Härigenom undviks (åtminstone tillfälligt) det egna ”behovskartoteket” och då behöver man varken lära nytt eller förändras som resultat av ny kunskap. Återigen kan man här se de två grundläggande ångestformernas inverkan i gruppskeendet (som drivkraft bakom ett förändringsmotstånd).

Det finns … ett permanent samspel mellan rädsla för förlust och rädsla för attack från det som kan uppkomma. Samspelet mellan dessa två situationer styr allt. De utgör uppgiftens essentiella universaler i den operativa gruppen, i den psykotiska situationen eller vid vilken annan sjukdom som helst. Allmänt uttryckt skulle vår uppgift kunna definie­ras som en desperat kamp inom det som vill förbli som det är och inte vill förändras (Citat från Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Vad gäller gruppskeendet som helhet är det av vikt att beakta att gruppdynamiken strängt taget leder till en gruppdialektik. Tankegången här utgörs av en ”det oavslutades logik” och en ”ständigt åter påbörjad handling”. Gruppen är en pågående totalisering som dock aldrig slutförs. Dialektiken blir härvid en gruppens alltid oavslutade rörelse.

Emergent och "grupptext". Förf. Sören Lander

Själva forskningsperspektivet är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen (såvida man inte går in och tittar på det Pichon skrev under 40-talet när han var mer av ortodox psykoanalytiker). Han skriver en del, men framställningsformen är inte okomplicerad.

Hans sätt att skriva var mycket komprimerat och han förtä­tade mycket när han skrev. När Pichon förberedde en text tycktes han söka i olika riktningar. Det var ungefär så hans sätt att läsa tedde sig och det gjorde stort intryck på mig när jag lärde känna honom. Han gav sin uppfattning om gruppen och samspelet mellan olika discipliner en skriftlig form. Detta uppträder också som ett produktionsinstrument för gruppen. Ur olika kunskapsperspektiv sökte han en idés mångfal­diga återklang hos olika författare och fick - precis som i arbetet med en grupp - fram en mångfacetterad effekt. Därefter åstad­kom han en imponerande syntes (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Den tidigare omnämnde psykoanalytikern José Bleger (ett av de stora namnen inom argentinsk psykoanalys och en av Pichons ”lärjungar”) menar att Pichon-Rivières levande dynamiska tänkande fungerade bättre i personliga muntliga framställningar än i den skrivna textens mer bundna form. De lektioner han höll antog snarast formen av arbetsgrupper; åhörarna deltog därvid aktivt i ”en atmosfär av intellektuellt och vetenskapligt skapande” (Bleger, J.: Las enseñanzas fundamentales. Acta Psiquiátrica y psicológica de América Latina, no 4, Diciembre, 1967), varvid de teman som togs upp utsattes för revideringar och ombearbetningar. Egentligen borde man snarare diskutera Pichons praxis än hans teorier. Han hade (enligt ögonvittnen) stor förmåga att uppfatta olika situationer, intervenera i dem och därefter konstruera teorier utifrån interventionerna.

Vad händer exempelvis när en intervention riktas mot den inre världen eller - alternativt - mot omgivningen? Emergenten – det vill säga något nytt - växer fram. Och som begrepp får ”emergent” en betydelsefull roll för Pichon-Rivière i det kliniska arbetet. Den är ett ”budskap” att dekodifiera i termer av ”universalerna” (det implicita eller det omedvetna – se nedan!). Som terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad än denna emergent kan bestå av. Detta nya öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar verktyg för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon lägger stor vikt vid de svar som ges och tolkningen ses som en arbetshypotes.

Emergenten är således det som gör att man kan fortsätta upptäcka. Samordnaren i en grupp är exempelvis hela tiden i ”situationen” här-och-nu lyssnande och sökande de ”emergenter” som kontinuerligt växer fram som ”svar” på situationen. Processen illustreras i ”den upp-och-nedvända konen”. I denna kon ser vi en bas, en spets och den dialektiska spira­len.

Spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse som går från det explicita till det implicita i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit. De framväxande emergenterna bildar sedan det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienterna på vägen och söka förstå deras egen bild – och vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).

Processen åskådliggörs delvis i nedanstående beskrivning, som görs av en medlem i en operativ grupp.

Låt mig ge en ”dramatisk” eller ”teatralisk” bild av vad som sker i min grupp:

Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen …

Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar.

Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar.

I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans.

Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter.

”Kommer det alltid att vara så här? Vad är detta? En opera? En kantat? En roman? En ’lingvistisk’ och känslomässig dans? Eller är det livet självt?” (Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

Det är intressant att observera hur gruppen för att kunna utföra sin uppgift (eller sitt ”arbete”) genererar ett sätt att associera, som man skulle kunna kalla ”associationskedja” (gruppens sätt att tillämpa ”fri association”?). En medlem säger något … någon annan säger något utifrån detta … och ytterligare någon kommer in i dialogen etc och på så sätt skrider gruppskeendet framåt.

Ana María Fernández (en i pichoniansk – men med en anstrykning av Anzieu – efterföljd arbetande argentinsk gruppterapeut och gruppteoretiker) pekar på att de egna former gruppen konstruerar (och då mer relaterat till dess produktivitet och vad som växer fram) kan beskrivas som ett slags ”grupptext” eller ”skrift” i utvidgad mening (alltså inte bara som något verbalt) som produceras i gruppen?

”Grupptexten” har en förmåga att generera vidare innebörder eller mening. En implikation härav är att den innebörd som i ett visst ögonblick en viss ”läsning” tillerkänner en aspekt av gruppskeendet därför inte uttömmer denna ”grupptexts” produktivitet. Närmast kan man här jämföra med exempelvis drömmens ”text”. Gruppens ”texter” är outtömliga och det rör sig mer om något som inte har ett slut. Snarare än att vara en dold substantiell innebörd, som tolkningen bör avslöja, genererar ”texten” outtröttligt innebörder, vilka i form av olika uttryck ”skrivs in” inte bara i det sagda eller icke-sagda, utan även i kroppsrörelser, förflyttningar i rummet, tystnader, allianser etc och därvid formande ett komplext skeende av gruppkonfigurationer som i sin tur ständigt genererar andra mångfaldiga innebörder. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion, det vill säga en handling som pekar på någon punkt i gruppens nät av symbolisk-imaginär produktion. Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram (Fernández, A. M. El Campo Grupal. Notas para una genealogía. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1989).

Enligt Pichon-Rivières sätt att uppfatta exempelvis psykosen skulle sjukdomen vara den emergerande (nya) kvaliteten, vilken som tecken hänvisar oss till en implicit underliggande situation (i exempelvis familjen). Denna situation skapas av en särskild i det ögonblicket alienerande modalitet i gruppinteraktionen. Den sjuke är det språkrör, genom vilket den patologiska situation, som påverkar hela strukturen, manifesteras. Språkröret (den sjuke) är den ”farkost” genom vilken den implicita sjukdomsorsakande processen börjar manifesteras. Man kan uttrycka det som att varje implicit process manifesteras genom att en ny kvalitet uppenbarar sig inom observationsfältet. Den benämns (som sagt) emergent och hänvisar oss – som utforskare – till ett implicit skeende … en de underliggande händelsernas ordning.

Quiroga - PichonRivière: Från psykoanalysen till socialpsykologin

FRÅN PSYKOANALYSEN TILL SOCIALPSYKOLOGIN.

Av Enrique Pichon Rivière och Ana P. de Quiroga

Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Oc­tubre de 1972.

För att tydliggöra fundamenten i vår teori om själslivet vill vi un­derstryka utgångs­punkterna - psykoanalysen och den his­toriska och dialektiska materialismen.Förtydligandet bör emellertid sträcka sig därutöver och då peka på hur dessa båda källor kommer till ut­tryck. Detta blir desto viktigare när vi förstår att det som gör ovannämnda ansats till något spe­ciellt och värdefullt inte utgörs av att de båda teorierna ställs bredvid va­randra eller att man söker upprätta ett slags formell parallellism på modellnivå, utan av möjligheten att upprätta ett vertikalt snitt - en kritisk inter­vention vad gäller den psy­koana­lytiska diskursens premisser, vil­ket i sin tur skulle kunna möjliggöra en förnyad bearbet­ning av vad den kommit fram till.

Såväl en revidering av psykoanalysens begreppsliga schema som grundandet av en soci­alpsykologi genomförs utifrån den dialektiska materialismens teoretiska position. Detta påverkar också valet av metod: den dialektiska metoden.

Att välja en sådan teoretisk position implicerar vad psykoana­ly­sen beträffar också att problemområdet förändras och att ett nytt öppnas. Man kommer med andra ord att utgå från nya premisser vad gäller de psykiska processerna. Den socialpsyko­logi vi postule­rar som teori om själslivet utgör ett - jämfört med psykoanalysen - förändrat teoretiskt fält, ett annorlunda synsätt och en förändring av premisserna. Därigenom blir inte psykoanalys och socialpsyko­logi variationer på en och samma teori. Istället kommer de två be­greppsapparaterna att sinsemellan och i grunden skilja sig åt även i de fall de kan dra nytta av varandra.

Att som i detta fall tala om problemområde innebär att göra såväl den psykoanalytiska produk­tionens som vår egen kritiks grundläggande premisser explicita - men även att göra sam­ma­lunda med de premisser som bildar socialpsykologins teo­retiska område.

Driftteorin och den däri implicita människo- och historiesy­nen ut­gör den punkt där psy­koanalysen och socialpsykologin går isär. Den motsättning vi vill peka på har att göra med en av psykoana­lysens grundförutsättningar, vilken samtidigt de­finierar dess teore­tiska område. Vi syftar på antagandet att själslivet vidmakthålls eller är resultatet av medfödda drifters inverkan. Dessa karaktäri­seras som: "endosomatiska krafter med en psykisk represen­tation, energiladdning och driftsfaktor som får organismen att sträva mot ett mål". Driften, en kon­stant kraft, har sin källa i en kroppslig spänning. Dess mål är att upphäva spänningstillståndet - som har sin källa i drift­trycket - och att genom objektet nå sitt mål (urladdning).

Driftspremissen visar på det problematiska med psykoanaly­sen. Det är med utgångspunkt i detta synsätt som själslivets problem tydliggörs inom ett gemensamt område.

Det som exkluderas och undanskyms - genom att en proble­matik definieras utifrån upp­fattningen att drifterna utgör själslivets fun­dament - är den historisk-sociala kontextens deter­minerande funktion i denna process (nämligen hur psy­ket tar form och ut­veck­las/övers anm). Vi uppfattar den his­torisk-sociala kontexten som en själslivets determinant i och med att kontexten är den specifika förut­sättning inom vilken själslivet kan manifesteras som fe­nomen. Det är denna histo­risk-sociala kontext som i egenskap av determinant sätter grän­serna för hur själslivet uppstår och utvecklas.

Utifrån de premisser, som definierar socialpsykologins om­råde, ut­gör den mänskliga värl­den, den historisk-sociala kon­struktionen - mer specifikt varje konkret samhällsformation - det som fram­bringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sam­mantaget är det sammanfattade re­sultatet av såväl produktionsvillkor som behoven och deras utveckling.

Betraktat på det här sättet ersätts driftsbegreppet av behovs­upp­fattningen. Vi karaktärise­rar behovet som uttryck för en ackumu­lerad brist vilken bör lösas via en interaktionspro­cess. Behovet ka­raktäriseras av många av de drag som psykoanaly­sen tillskriver driften: " ... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc". I vårt syn­sätt förflyttas det emellertid från en ekono­misk teoris domäner.

Behovet - omfattande individen/subjektet som helhet - fram­träder som inre förutsättning för själslivets utveckling. Be­hovet utgör inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ/subjekt och natur; mellan individ/subjekt och ytter­värld. Individen/subjektet produceras i denna dialektiska process - i denna motsätt­ning.

Produktionen av individen/subjektet är historisk-social. Samhällsformationen utgör inte behovets orsak (orsak i me­ka­nistisk mening: orsak-verkan). Däremot är den förutsätt­ning för dess existens och utveckling. Samhällsformationen utgör det som sätter ramar för behovet samtidigt som den av­gör hur det kan ut­tryckas. Den styr behovet genom att er­bjuda socialt tillgängliga mål för dess tillfredsställande. Den översätter och ma­nipulerar behovet.

Behovet är inte endast en enkel konsekvens av strukturen. Genom att det är ett inre villkor bakom individens/subjektets uppkomst uppträder, utvecklas och omvandlas behovet i samspel med de yttre förutsättningar som är verksamma i det­samma (den sam­hälleliga produktionen av indivi­den/subjektet - socialisation).

Den tanke om en "relaterad individ/subjekt" som är innebo­ende i den psykoanalytiska problemställningen implicerar där­emot:

a) att individen/subjektet som sådant konstitueras med au­tonomi vad beträffar sina yttre relationer (till detta fogas det idealistiska antagandet om lustprincipen - som ett sätt att legitimera ett tän­kande som vare sig är grundat i erfarenheten eller determinerat av ytter­världen);

b) en senare relation med den yttre verkligheten vilken kom­mer att inverka på indivi­den/subjektet på så sätt att reali­tetsprincipen formas och att det i form av en psykisk in­stans - överjaget - sker en internalisering av den sociala världen;

c) en avhierarkisering av relationen individ/subjekt-objekt och in­divid/subjekt - yttervärld, varvid analysen fokuseras på det ena (individen/subjektet) av relationens två led. Detta i sin tur implice­rar möjligheten till ett autonomt själsliv, som inte tar sin materi­ella grund i erfarenheten.

Utrymme ges därmed för en hypotes om en i lustprincipen grundad hallucinatorisk tillfredsställelse av önskningar; eller om omedvetna fantasier som uttrycker en autistisk narcis­sistisk värld "sak­nande såväl objektivitet som objekt"(Joan Riviere).

I den psykoanalytiska problemställningen finns ett implicit ideolo­giskt antagande - den metafysiska illusionen om "den mänskliga naturen" som till sitt innersta väsen är oför­änder­lig. Det risk­fyllda i detta antagande har att göra med dess döljande karaktär vad gäl­ler den socio-ekonomiska strukturen och hur den fungerar determinerande när det handlar om frå­gor av typen krig, våld, do­minans, privategendom, despotism etc.

När den psykoanalytiska teorin - trots Freuds tvekan härvid­lag - erkänner att den inte kan undvara driftsbegreppet som hypotes­grundande, kommer den också att innesluta sig i en problemställ­ning, vilken tar sitt ursprung i andra driftteorier. Enligt dessa for­mas människornas relationer i sista instans av samspelet mellan medfödda krafter av driftsna­tur. En mer eller mindre expli­cit konsekvens av detta blir då att slutsatser dras utifrån ett gan­ska smalt spektrum - vad gäller variation - av determinerande biologiska modeller.

Här ser vi således den döljande funktion som blir följden av det i driftsperspektivet in­kluderade ideologiska antagandet. Driftsbegreppet - som grund för en teori om själslivet - funge­rar som epistemologiskt hinder vid utarbetande av en be­greppsappa­rat, vilken tar i beaktande dels relationen sam­hällsstruktur - själs­liv, dels analyserar de processer genom vilka individen/subjektet samhälleligt formas.

Det är ingen tillfällighet att psykoanalysen som begreppsram och institutionaliserad prak­tik har ställts i tjänst hos de här­skande klasserna. Psykoanalysens synsätt har möjliggjort en konvertering till en reformistisk antropologi - en alternativ antropologi till den som marxismen fört fram. De element av avslöjande som inklude­ras i psykoanalysens pro­blemställning samt vikten av att formu­lera ett begrepp om det omedvetna kom att föra in ett mått av kluvenhet när det gällde att vär­dera dess schema. Detta kom också att utgöra ett hinder för dess kritiska potential. När man utvärderar den analytiska praktiken, som den idag utvecklats inom de institutioner som använder sig av den, är det berätti­gat att karaktärisera den såsom varande en av de former av indi­vi­dualism som befräm­jar en passiv anpassning. Som ideologiskt instrument verkade den analytiska ortodoxin - "mer freudiansk än Freud" - för att bakom en komplex systema­tisering dölja de förut­sätt­ningar som gäller för individen/subjektets tillblivande.

Socialpsykologins postulat

Som vi redan nämnt implicerar postulerandet av socialpsyko­login - en vetenskap under konstruktion - en ny problem­ställning. Själslivets problem framställs med andra ord uti­från nya pre­misser. Utgångspunkten utgörs av hypotesen att det existerar en dialektisk relation mellan individen/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resul­tatet av en praxis.

Gramsci menar att "människan i allmänhet" och "den mänskliga naturen" utgör en abstrak­tion. Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänskligt. Män­niskan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig konstruktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan formas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som mo­tor.

När man uttrycker att "individen/subjektet är en varelse med be­hov som endast tillfreds­ställs samhälleligt i relationer som är de­terminerande" (Pichon Rivière 1971) samt att "indivi­den är produ­cerad i en praxis och att det i denne inte finns något som inte är re­sultatet av en inter­aktion mellan individer, grupper och klasser", så gör man i konsekvens med detta också gällande:

1) Att de psykiska processerna är uttryck för en dialektisk re­lation mellan indivi­den/subjektet och yttervärlden eller - kan­ske mer strikt uttryckt - mellan behoven och yt­tervärlden. Vi­dare att yt­tervärlden fungerar determinerande för själslivet i egenskap av re­pertoar av möjligheter och förutsättningar för såväl behovets utveckling som tillfredsstäl­lande.

2) Formulerandet av ett aktivt anpassningskriterium skisse­ras. I detta hävdas att assimile­ring av det verkliga samt dess omvandlande - den ömsesidiga modifieringen indi­vid/subjekt-kontext i en dialektisk relation - blir utvärderingsparameter vad beträffar bete­endets kvalitet. Kommunikations- och läro­processerna hierarkiseras härvid.

3) Hanterandet av objekt och yttervärld hierarkiseras. Detta leder till formulerandet av förbindelsestrukturbegreppet, vilket beaktar individen/subjektets relation till världen. Denna re­lation har två dimensioner - den intersubjektiva och den in­trasubjektiva.

4) Som konsekvens av dels hierarkiseringen av objekt och yt­ter­värld, dels ifrågasät­tandet av driftteorin och de i lustprin­cipen innefattade idealistiska elementen, föreslås en omfor­mulering av de hypoteser som rör den omedvetna fantasin. Denna ses istället som uttryck för behovet och för de varia­tioner i den inre förbindelsen som uppstår i relationen behov-yttervärld.

5) Genom att de yttre villkoren får en determinerande karak­tär när det gäller själslivet kommer också hypotesen om den betydel­sebärande karaktären i den omedvetna fantasins och det störda beteendets innehåll att omformuleras. Utifrån detta föreslås en psykoterapi vid psykoser (schizofreni). Vi­dare ett perspektiv på psykisk sjukdom som något ur pato­logiska interaktionsprocesser emergerande (ett tecken) och där den sjuke är ett språkrör.

6) Grupp­terapeutiska (familjegrupp) tekniker formuleras vilka - vare sig de opererar inom dimensionen det gruppfantiserade eller i samspelet mellan omedvetna fantasier som varje gruppmedlem har beträffande sig själv och andra (beaktandet av den dialektiska relationen mellan inre värld och yttervärld) - leder till framläggan­det av en teknik för att skapa ett möte mellan fantasin och de verkliga interaktionsprocesserna; mellan fantiserad och verk­lig grupp. Detta får som följd att man lär av verkligheten, att ång­esten omfördelas etc.

Som nämnts befinner sig en psykologi med utgångspunkt i dessa premisser un­der konstruktion. Ovanstående antagan­den gör det möjligt att inte bara omvärdera vad psykoanalysen kommit fram till. Vi är även intresserade av att undersöka de "antaganden som uppstår" i vardagslivet. Denna problem­ställning avgränsar och styr såväl Skolans uppgift som pro­duktion. Det är till denna uppgift vi hälsar medlemmar till Institutionen.

Bibliografi:

Freud: Los instintos y su destino. Esquema del Psicoanálisis (Drifterna och deras öde. Schema över psykoanalysen). Såvitt jag vet finns inte detta översatt till svenska. Jag har försökt komma underfund med titeln på tyska och engelska. Mitt för­slag är Triebe und Triebschicksale (1915)/Instincts and Their Vicissitudes SE XIV.

Laplanche & Pontalis: Psykoanalytisk ordlista (Vocabulario de Psicoanálisis)

Mao Tse tung: Om motsättningar.

V I Lenin: Om dialektik (Materialism och empiriokriticism)

M Klein och andra: Utvecklingar inom psykoanalysen. (Desarrollos en Psicoanálisis)

L Althusser: Att läsa Kapitalet

A Sercovich: Kurs i epistemologi (Curso de Epistemología)

A Gramsci: Antologi.

Artikeln från "Actualidad Psicológica No 133, Junio de 1987" sid 4-5.