Enrique Pichon-Rivière: Freud - utgångspunkt för socialpsykologin.

Sigmund Freud markerar i Masspsykologi och Jaganalys sin in­ställning beträffande det problematiska förhållandet mellan indi­vi­dualpsykologi och social- eller masspsykologi. I detta så miss­för­stådda verks företal säger han:

"Mellan individualpsykologi och social- eller masspsykologi finns en mot­sats som kan förefalla mycket betydelsefull när man först ställs inför den. Men vid närmare betraktande förlorar den mycket av sin skärpa. Individualpsykologin är visserligen inrik­tad på den en­skilda människan och undersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsställelse av sina drif­timpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den enskil­des rela­tioner till andra personer. I individens själs­liv har 'andra' människor i regel betydelse som förebil­der, objekt, hjälpare och motståndare. Individualpsyko­login är därför samtidigt en social­psykologi i en utvidgad men helt och hållet berät­tigad mening". (Sigmund Freud: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsy­kologins fram­växt. sid 81. Natur och Kultur, Lund, l986). (Avant garde)

Därefter hänvisar Freud till individens relationer till föräldrar, sys­kon, kärleksobjekt och läkaren. Dessa relationer har varit före­mål för den psykoanalytiska undersökningen och kan ses som soci­ala fenomen, vilka står i motsatsställning till de fe­nomen som av Freud benämns narcissistiska (eller autistiska en­ligt Bleuler) (1). I enlighet med de kunskaper som Melanie Kleins skola bidragit med kan vi dock se att dessa sistnämnda fe­nomen handlar om yttre sociala relationer som internalise­rats. De benämns inre förbindelse och återskapar inom Jagets domäner grupp- eller ekologiska rela­tioner. Dessa förbin­delse­relationer - som inkluderar subjektet, objektet och de däre­mellan ömsesidiga relationerna - formas på den grund som den ti­diga utvecklingens erfarenheter utgör. Därför er­sätter vi driftsbegreppet med be­greppet erfarenhet. På likartat sätt bör varje omedveten psykisk före­teelse, dvs en omedveten fantasis dominans, betraktas som in­teraktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialek­tiskt relaterande till objekten i den yttre världen.

Freud poängterar vikten av att skilja mellan grupperna (dvs inre och yttre /Övers.) men han försäkrar att i vilketdera fal­let fortsät­ter relationerna mellan individerna att existera. För att förstå detta behöver man inte hänvisa till existensen "av en primär so­cial och irreduktibel instinkt, vars ursprung man kan finna i mer begränsade sammanhang såsom ex vis familjen". (I den svenska översättningen av "Jaget och detet ..." lyder samma avsnitt på följande sätt: "... att den sociala driften kanske inte är ursprunglig och omöjlig att ana­lysera och att dess uppkomst kan­ske kan sökas i en trängre krets, till exempel i familjen" (ibid sid 82)).

I ett annat stycke säger Freud:

"Det räcker med att tänka på att Jaget, från och med detta ögon­blick, går in i objektrelationen med det av Jaget självt ut­veck­lade idealj a g e t och att troligen alla ömsesidiga skeenden (vilka man skulle kunna påvisa styrs a v d e n ö m s e s i d i g a h a n d- li n g s p r i n c i p s o m f u n g e r a r i s p i r a l f o r m/Pichon-Rivières kommentar/övers anm) utvecklade mel­lan objektet och hela J a g e t, i en­lighet med vad neurosteorin hävdar, återskapas inom Jaget". (I den svenska översättningen lyder samma avsnitt så här: "När ja­get framstår som objekt för det jagideal som har ut­vecklat sig ur det, är det möjligt att alla de växelverkningar som vi inom neurosläran har lärt känna mel­lan yttre objekt och jaget som helhet kommer att upprepas på denna nya skåde­plats - inom ja­get" (ibid sid l49))

Denna mängd internaliserade relationer i ständig interaktion och under påverkan från försvarsteknikers eller -mekanismers aktivi­tet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omedvetna fantasins innehåll.

Analysen av dessa stycken visar oss att Freud stundtals upp­nådde en helhetssyn på problemet med samspelet människa - samhälle. Emellertid hängde han kvar vid en antropocentrisk upp­fattning och detta hindrade honom från att utveckla ett dialektiskt perspektiv.

Trots att han kunde uppfatta det felaktiga i formulerandet av ett motsatsförhållande mellan individualpsykologi och mass­psykologi kom hans kvarstannande vid psykoanalysens "myto­logi", driftteo­rin samt bristande kunskaper om den ekologiska dimensionen att hin­dra honom från att formulera vad han skymtat, nämligen att i strikt mening är all psykologi social.

(1) Man kan här invända att det inte finns någon sådan mot­sats­ställning i och med att varje narcissism är sekundär allt efter hur det inre objektet tidigare introjicerats i den inre förbindelsen - vil­ken kan ha ett narcissistiskt utseende. D v s att när en förbin­del­sestruk­tur förekommer är alltid "den andre" eller objektet när­va­rande ge­nom sagda förbindelse - även om det till det yttre skyms undan av en sekundär narcissism.


Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad 190816


Enrique Pichon-Rivière: Obevekligt växelspel mellan människan och världen.

Ångest framträder när de första tecknen på förändring växer fram. En förändring kan uppstå i alla miljöer. Dess struktur formas dock av det samhälleliga, vilket samtidigt skapar de nödvändiga förut­sättningarna för förändringen.

Det är stor skillnad mellan kris och förändring. Sistnämnda plane­ras undan för undan i form av en ideologi. När den om­fattar hela samhälls­strukturen har den till syfte att påverka i största möjliga omfattning, den kan observeras inom vårt ar­betsområde och är då relaterad till alla slags anpassnings­störningar. När kommunika­tionssystemen råkar ut för stör­ningar hamnar individen (subjektet) i situationer som präglas av till­tagande isolering och desintegration. Där är det också möjligt att observe­ra det kollektiva patologiska fenomen - anomi -som beskrivits av Durkheim. Det karaktäriseras på såväl individ- som samhällsnivå av desintegration, fragmente­ring och splittring. Vi möter sålunda ett splittrat samhälle med splittrade individer.

Revolutionära rörelser kan utgöra uttryck för förändring. Om de förmår inta en autentisk sådan roll kommer det snart att från olika vetenskapliga och politiska områden framträda in­divi­der (subjekt), vilka intar en motsatt roll och representerar ett förän­dringsmotstånd, vars syfte är att upp­rätthålla den existerande strukturen för att därigenom motverka att något förändras. För­ändringsförespråkarna eller -ledarna tar som sin uppgift att pla­nera förändringen, vilken dock ständigt hindras av - institutio­naliserade eller icke-institutionalise­rade - strukturer i form av vissa på­tryckningsgrupper, som tilldelar sig själva rollen som väktare av status quo; därvid personifierar de motståndet. Dessa grupper ut­gör tydliga ut­tryck för en reaktion som i sin tur styrs av mycket större och talrikare grupper med internationella förgreningar. Syf­tet är att motverka föränd­ring och att behålla den dittillsvarande stereotypa situationen.

Krissituationen uppstår när desintegrationen huvudsakligen om­fattar den härskande klassen och dominerande grupper - finans el­ler imperialistiska -, vars mål är kontroll över eko­nomin, hamnar i motsättning till varandra. Splittringen inom de härskande grup­perna - vilka bekämpar varandra med hjälp av hela sin informa­tionsapparat - skapar krissituationen.

Såväl motståndet mot förändring som själva förändringen är före­mål för planering. Historien kan också uppfattas som en kontinu­erlig kamp mel­lan dessa två synsätt. Det gäller såväl samhälls- som individhistoria.

På individnivå inträffar krissituationerna oftare än de situa­tioner som ka­raktäriseras av förändring. De är dock möjliga att såväl förutse som att förbereda sig för. Kriserna utlöser ångesttillstånd hos individen och fram­kallar också den per­sonlighetsutvecklande zigzagformade rörelse, vilken behäftar varje framsteg fram tills dess att förändringen tagit form som de­finitiv situation - med inne­börden att vara en aktivt anpas­sad och enga­gerad människa som funnit sig tillrätta. Indivi­den (subjektet) etablerar därvid ett dialek­tiskt förhållande till världen och omvandlar företeelserna i denna från ting i sig till ting för sig. I den utsträckning individen förändrar sig själv - genom denna permanenta i spiralform verkande praxis - kommer han också att förändra sin omgivning

Den engelske poeten John Donne, född 1572, gav följande ut­tryck för det­ta oupplösliga förhållande och obevekliga sam­spel mellan människan och hennes omgivning:

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig;

varje människa är ett stycke av fastlandet,

en del av det hela;

sköljes en jordklump bort av havet,

varder Europa i samma mån mindre,

såsom ock en udde i havet bleve,

såsom ock ett jordagods,

tillhörande dina vänner eller dig själv;

varje människas död förminskar mig,

ty jag är innesluten i mänskligheten;

och sänd för den skull aldrig bud

och fråga för vem klockan klämtar:

den klämtar för dig!

(Citatet från Ernest Hemingway: Klockan klämtar för dig. Albert Bonniers Förlag Stockholm 1978)

Uttrycken för förändringsmotstånd har till syfte att utplåna käl­lorna till den ångest varje förändring för med sig. Såväl individ som samhälle bör möta de två primära former av rädsla som åstad­kommer en grundläg­gande existentiell stör­ning: rädslan för förlust av redan etablerade strukturer - i människans inre - och rädslan för att förlora förmågan att anpassa sig till de i den sociala omgiv­ningen föreskrivna nor­merna. Förändringen implicerar i sig en för­lust och genererar - till och med in­stitutionaliserar - starka osäker­hetskänslor, vilka utmanar eller ökar iso­leringen och ensamheten - och detta huvudsakligen på grund av att man förlorat känslan av att tillhöra en stabil social grupp.

Den andra formen av rädsla som också finns närvarande är rädslan för attack. Den beror på det faktum att individen har läm­nat sin tidigare ste­reotypi, utan att vara tillräckligt rustad för att kunna försvara sig mot de faror han föreställer sig finns i den nya situationen. Denna i vår kultur så allvarliga konflikt framkallar passivitet och marginalisering. Undan för undan har annars det mänskliga och samhälleliga arbetet omvandlats till en skapelse i vilken en grupp människor före­nats i en stor ansträngning för att genom sina samlade kun­skaper och med varandra som sporre åstadkomma en produk­tivitetsnivå vilken går långt utöver vad varje gruppmedlems enskilda insats i sig betingar.

Ett typiskt exempel på revolutionerande förändring utgör Sigmund Freud. Som operativ förvaltare av den romantiska litterära tradi­tionen mottar han som författare Goethepriset. I egenskap av förändringsagent inom psykologin revolutione­rar han sin epoks moral och skakar om den vik­torianska eti­kens grundvalar. Han ger upphov till ett nytt sätt att förstå människan, vilken härigenom omfattas historiskt i hela sitt djup. Freuds inflytande kan spåras inom alla kunskapens och konstens områden. Parallellt och påver­kade av honom utveck­las litterära strömningar som fullständigt förändrar dialogen med det estetiska objektet. Sålunda växer i Zürich dadaismen fram genom en psykoanalytisk maieutik (maieutik=en mästa­res förmåga att hos sin lärjunge belysa dennes ännu ej formu­lerade uppfattningar /övers anm.). Som ett litet barn, vilket till en början endast kan säga "Da-Da", växer den undan för undan och med vissa namn­förändringar fram tills att den kulmine­rar i surrealismen som ideologisk strömning - om den nu kan be­nämnas så - vilken slutgiltigt kommer att sätta det psykoanaly­tiska inflytandets stämpel på det konstnärliga ve­tandets område. Genom att integreras med denna moderna attityd får dagens värld också ett nytt utseende.

Freud framkallar en total förändring i bilden av människan. Han lyfter fram de dolda och förflutna element, som fungerar beting­ande på beteen­det, och gör dessa begripliga genom att avslöja den mänskliga naturens underjordiska aspekter. Lik­som den stora freudianska skapelsen domi­neras även surrea­lismen av drömele­menten, vilka utgör symboliska ut­tryck för människans fantasi och för poetiskt skapande.

Varje skapande genis verk - i egenskap av förändringsagent - möts av motstånd och upplevs som revolutionärt. Därför bru­kar inte heller konst­verket genast bli förstått och accepterat i och med att det visar fram den verkliga bilden av människan samtidigt som det förstör den dittillsvarande förvrängda - och efter formella normer anpassade - bild som hon haft av sig själv och sin värld.

(1965)

Översättning: Sören Lander


Jose Bleger: Prolog till "Symbios och mångtydighet".


Som rubrik är temat ”symbios” relativt nytt inom psykologi och psykopatologi. Otvivelaktigt innefattas det på många sätt i såväl olika psykoanalytiska skriftställares verk som inom olika ämnesområden och i synnerhet då studier som berör personlighetens första utvecklingsstadier. Med föreliggande verk söker jag föra forskningen framåt på detta område, vilket jag tror har stor betydelse för skapandet av större förståelse för problem som tillhör såväl normalpsykologi som psykopatologi; individualpsykologi likaväl som grupp-, institutions- och samhällspsykologi. Sådant är sammanfattningsvis omfånget på de områden och problem som symbiosforskningen omfattar.

Även med de bibliografiska föregångarna handlar det emellertid inte om att sätta nya namn på redan kända fenomen, utan om att omlokalisera dessa utifrån ett koncept som mer närmar sig verkligheten: symbiosen placerar oss från personlighetsutvecklingens början mitt i det mänskliga samspel som här antar mycket speciella karaktäristika. Studiet därav får oss att förstå andra fenomen i den vuxnes liv med sin patologi. Det kräver också av oss att vi omvärderar vissa hypoteser och teorier, vilket framgår vid läsningen av de olika kapitlen.

Studium av symbiosen ledde mig å andra sidan fram till en annan kritisk punkt: temat mångtydighet (ambigüedad) vid normalitet, patologi och inom vardagslivet. Bron mellan dessa två teman tillhandahölls mig av hypotesen att den kärna – eller grundläggande orsak – genom vilken förbindelsen eller det ömsesidiga symbiotiska beroendet konstitueras eller fortlever till själva sin natur är av mångtydig karaktär. Väl framme vid sistnämnda slutsats blev det oundgängligt att studera mångtydigheten och att med utgångspunkt däri samtidigt på nytt överväga de koncept som tidigare använts, i synnerhet vad gäller autism, primär narcissism, identifikation etc.

Jag tror läsaren snabbt noterar att det första kapitlet innehåller vissa konceptmodifikationer, vilka (enligt vad jag pekat på) själva min undersökning ledde fram till. Vissa grundläggande och till sin karaktär allmänna antaganden, vilka gradvis kommer att framgå, tycks mig viktiga att understryka nu. Orsaken därtill är att de ger boken en helhet och innebär grundläggande punkter, vilka inte bara berör de studerade fenomenens innersta väsen, utan även de teorier och hypoteser med vars hjälp jag söker omfatta dem

Ett av dessa antaganden innebär ett tillbakavisande av föreställningen om att de första stadierna i livet skulle karaktäriseras av en isolering utifrån vilken individen (subjektet) sedan gradvis börjar relatera till andra mänskliga varelser. Sistnämnda påstående utgör kvintessensen av den individualism som förflyttats till det vetenskapliga fältet med innebörden att individen föds som isolerat väsen och att med utgångspunkt häri hans sociala natur gradvis struktureras genom att denna isolering försvinner till förmån för en assimilering av kulturen. Istället för denna hypotes såg jag mig tvingad att formulera ett primitivt odifferentierat tillstånd som utgångspunkt för människans utveckling. Detta innebär bland annat att vi inte längre behöver utforska eller undersöka hur barnet under loppet av sin utveckling knyter an till yttervärlden, utan istället hur det undan för undan modifierar en typ av (odifferentierad) relation för att i bästa fall uppnå identitetsutveckling och realitetskänsla. Med rätta sade G.B. Shaw någon gång att ”oberoende är en medelklassens fördom”. Men med detta kommer vi också in på den vetenskapliga kunskapens sociologiska fält.

Dessutom utgör detta primitiva odifferentierade tillstånd en särskild organisering av jaget och världen med den konsekvensen att vi tvingas till en förnyad ansträngning och att vår narcissism återigen såras, vilket – som Freud formulerade det hela – sker vid varje vetenskapligt framsteg: vår identitet och vår realitetskänsla utgör inte identiteten och realitetskänslan, utan ett av många och möjliga sätt att organisera dessa. Således bör vi erkänna att det som avviker från vår egenart eller struktur och organisering inte alltid utgör ett minus eller en störning, utan ofta en annan organisering som kräver en undersökning i sig.

För vissa kan sistnämnda uppfattning förefalla förenklad och redan känd; för andra absurd och utan mening. För mig utgör i alla fall detta en av den psykoanalytiska teorins grundläggande punkter i sådan mening att den möblerar om en av psykologins och psykoanalysens grundläggande ”modeller” eller vetenskapliga antaganden; vidare ifrågasätter, omvärderar och omformulerar den dessa på en annan grundval. Detta primitiva odifferentierade är strängt taget inte heller ett odifferentierat tillstånd, utan en annorlunda struktur eller organisering som alltid inkluderar individen (subjektet) med sin omgivning, dock ej som åtskilda storheter. Rester av detta primitiva odifferentierades kärnor i en ”mogen” personlighet bär ansvaret för symbiosens varaktighet; som sådan har jag benämnt den ”agglutinerad kärna”. Den manifesteras såväl vid normal (tonårstid, kris- eller förändringsperioder) som patologisk (epilepsi, melankoli etc) utveckling. Om personligheten i sin helhet eller till stora delar struktureras över någon av detta primitiva odifferentierades modaliteter stöter vi på den mångtydiga personligheten, alternativt en personlighet med mångtydiga drag. Å andra sidan utgör detta primitiva odifferentierade – med sina två mest prominenta fenomen (symbios och mångtydighet) – något inte bara kvantitativt, utan dessutom dynamiskt, normalt, vilket också innebär eller implicerar patologiska tillstånd eller ögonblick där vissa av dessa till och med är nödvändiga för en normal personlighetsutveckling. Min förhoppning är att allt detta åtminstone i någon utsträckning återspeglas i boken och förmedlas till läsaren. Tidigare har jag i viss utsträckning separat ägnat mig åt något av dessa teoretiska och kliniska överväganden i andra skrifter, vilka skrevs eller utarbetades i sammanhållen form. Jag tänker på min bok Psicohigiene y psicología institucional och Prólogo och Apéndices i G. Politzers Obra psicológica.

En andra grundläggande hypotes jag hänsyftar till handlar om att överge tron på att ett psykologiskt fenomen tar sin början som något psykiskt; att det psykologiska fenomenet – för att kunna vara ett sådant – ursprungligen måste vara psykiskt och att om något sådant inte framträder i manifest form det redan bör existera eller vara givet i omedveten form. Istället för denna hypotes, vilken – som redan nämnts – utgör mer ett antagande eller en konceptuell modell än en hypotes inom psykologin, postulerar jag att det psykiska fenomenet är en beteendemodalitet, till och med senare än andra (modaliteter) samt att de första primitiva, synkretiska och odifferentierade strukturerna huvudsakligen utgörs av kroppsliga relationer. Även denna hypotes har tagits upp och utvecklats i ovan angivna skrifter och ska här inte återges i detalj. Den tycks mig dock vara av sådan vikt att den åtminstone förtjänar att påminnas om i denna prolog. I bokens olika kapitel inkluderas olika bibliografiska citat i vilka man kan se att dessa två hypoteser strängt taget inte utgör några fullkomliga nyheter inom det psykologiska forskningsområdet. Däremot har de inte tillräckligt betonats och framförallt utvecklats i sina nödvändiga och oundvikliga konsekvenser. Detta är något jag i åtminstone viss utsträckning söker genomföra här.

Presentationen av ett tema med ovannämnda karaktäristika (i och med att symbios och mångtydighet rör sig om samma tema trots att de framträder som skilda fenomen) – där dels forskningen inte kommit speciellt långt, dels det rör sig om mycket omfattande hypoteser – omöjliggör dess framläggande i en bok som har karaktären av en text. I sådan mening tror jag emellertid att läsaren kommer att hålla med mig om att även om det är lättare att läsa en text (fast inte alltid), så är det lika lätt att ”mumifiera” dess lärdomar. Vad jag föresätter mig att göra är precis det motsatta. Så även om jag anknyter till andra skriftställares bidrag till temat gör jag inte en systematisk presentation av bibliografin i ovan angiven mening i och med att mitt syfte är att nedteckna min egen forskning och dess resultat, något som dock inte utgör hinder för att citera andras forskning och uppfattningar. Av samma skäl bör jag särskilt understryka att jag inte tänker värdera likheter och skillnader vad beträffar andra uppfattningar med viss anknytning till temat i stil med den av W. Baranger postulerade uppfattningen om ”dött-levande objekt”, A. Rascovskys om ”fetal psykism” eller A. Cesios om núcleo aletargado (en kort förklarande not ska här föras in angående detta begrepp).

Jag har tvingats till en relativt stor ansträngning för att i denna bok inte fokusera på ”symbios” ur biologisk synvinkel och ”mångtydighet” utifrån ett konstnärligt, estetiskt och filosofiskt perspektiv. Jag går uttryckligen inte in på något av dessa trots att jag känt mig mycket frestad därtill. I striktast möjliga mening har jag önskat hålla mig till det kliniska och till de teorier och hypoteser som kan dras därur och utan någon önskan om att komma in på andra områden – biologi, filosofi och estetik – som säkert skulle fört långt från det kliniska.

……….

Andra och tredje delen av boken har inte tidigare publicerats. De kapitel i den första delen, som har med symbios att göra, har tidigare publicerats. Första kapitlet i Revista de Psicoanálisis, Vol. XVII, 1960; andra kapitlet, presenterat för Asociación Psicoanalítica Argentina (APA) i april 1961, publicerades i Revista de Psicoanálisis, Vol. XVIII, 1961, och Vol. XIX, 1962; tredje kapitlet, presenterat på Symposiet rörande M. Kleins verk (1961), publicerades i Revista de Psicoanálisis, Vol. XIX, 1962; fjärde kapitlet publicerades i Revista Uruguaya de Psicoanálisis, Vol. VI, 2-3, 1964.

Buenos Aires januari 1967.

Texten är från José Blegers bok Simbiosis y ambigüedad.

Översättning: Sören Lander

(Senast uppdaterad 070104)

Homenaje a Enrique Pichon-Rivière 2007/Hyllning till E P-R 2007. Av Ana Quiroga

Jag har vistats på denna jord upptagen med en konkret uppgift. Mitt liv har varit ständig praxis i form av en spiralrörelse”.

(Enrique Pichon-Rivière 1976)

Den 25 juni 2007 är det etthundra år sedan Enrique Pichon-Rivière föddes; den argentinska psykiatrins och psykologins maestro, en portalfigur inom vår kultur och skapare av den tankeströmning han benämnde Socialpsykologi.

Inför denna händelse vill vi – hans ”lärjungar” sammanslutna i olika organisationer – bringa en hyllning till den som kom att inverka så mycket i våra göranden och liv; och inte bara genom att få ta del av hans kunskaper, utan genom hans sätt att stimulera oss till utforskande – att outtröttligt utifrån sitt verk och sitt öppna tänkande – vara drivkraft för oss på vår väg mot kreativitet och upptäckande.

Därför vill vi, som församlas för att hylla honom, med tacksamhet högtidlighålla hans liv, vilket börjar 1907, och dra oss till minnes hans död för trettio år sedan under en tragisk period i vårt lands historia. Denna död som – enligt vad Enrique Pichon-Rivière insisterade på – var en del av hans livsprojekt; något som gav livet mening genom att understryka dess samband med tiden och samtidigt en stimulans till sökandet efter transcendens via det han skulle komma att lämna efter sig till andra här i världen.

Vi kan idag säga att Pichon lyckades uppnå denna transcendens genom ett verk som inte bara utgörs av hans texter, de institutioner han skapade, de idéer han sådde ... utan den uttrycks och mångfaldigas i vårt vara och görande idag.

Hyllningen kommer att pågå hela året. Vetenskapsmän, konstnärer, figurer från idrottens värld och många av de som i direkt eller indirekt form drar nytta av Enrique Pichon-Riviéres verk kommer att medverka. Som uttryck för vårt erkännande av denne maestro äger en mängd aktiviteter rum: paneldiskussioner, sammandragningar, föreläsningar, utställningar, festivaler, presentation av böcker som – från olika utgångspunkter och språk – visar på giltigheten i Pichons tänkande vad gäller uttolkning av det mänskliga varat, människans förbindelser och pågående relationer till en samhällsordning vilken vi alla samtidigt såväl är inbegripna i som konstruerar – vi är dess aktörer.

Aktiviteterna kommer att äga rum på olika platser i Argentina; några kommer även att vara i utlandet. De kommer att utannonseras och återspeglas på denna web-sida, som skapats med anledning av dessa hyllningar. Att visa fram Enrique Pichon-Rivières väg, hans produktion och de nutida former därav som dyker upp ... kommer att utgöra web-sidans röda tråd.

Under dessa hyllningsdagar finns också en Hederskommitté sammansatt av personer, som under Enrique Pichon-Rivières levnad samarbetade med och utbildades av honom ... och som sedan följde sina egna vägar för att i sin tur förvandlas till att bli maestros.

Hederskommittén består till dags dato av följande personer: Dr Fernando Ulloa, Dr Hernan Kesselman, Dr Roberto Losso, Dra Ana P. de Losso, Lic María Teresa Calvo, Victor Chab (formgivningskonstnär), Dr Alejandro Scherzer (Uruguay), Dra Marta Gerez Ambertin (Tucumán), Ing Eduardo Rovner, Lic. Carlos Fumagalli, Psykolog Josefina Racedo, Professor Ana P. de Quiroga, Lic Oscar Brichetto, Dr Marcos Berstein, Dr Isidoro Vegh.

Varför föra samman ett livs skeenden med dess protagonists verk?

Enrique Pichon-Rivière säger följande i prologen till sitt verk Från psykoanalysen till socialpsykologin: ”som krönika över tankens vägar är den nödvändigtvis själv­biogra­fisk i och med att en författares referentiella schema har sin struk­tur inte enbart beroende på hur det begreppsligt organiserats. Det vidmakthålls av - och har samtidigt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upplevd erfa­renhet”.

Enrique Pichon-Rivière är en av vår kulturs viktiga gestalter. Såsom en av den argentinska psykiatrins och psykologins Maestros har hans tankar fått betydelse i Latinamerika och några europeiska länder. Han föddes i Genève den 25 juni 1907 i en fransk familj som härstammade från Lyon. Han dog i Buenos Aires den 16 juli 1977.

Hans första år.

Under 1900-talets andra decennium emigrerade hans föräldrar till Argentina. Till en början slog man sig ned i Chaco och sedan Corrientes - i staden Goya.

Att ha vuxit upp i denna korsväg av kulturer, seder, tankeformer och vardagslivsvanor kom att påverka honom på ett speciellt sätt, något som gjorde det möjligt för honom att utveckla ett tänkande särskilt öppet för mångfald och det heterogena med dess olika former av samband och sammanfogningar. Samtidigt stimulerade denna mångfald av erfarenheter hans sätt att uppfånga relationen individ (subjekt) – social kontext, vilket senare skulle bli en av grundidéerna i hans teoretiska arbete.

Efter en kort vistelse i Rosario genomgick han medicinarutbildningen på universitet i Buenos Aires. Redan i början av denna visade han ett mycket stort intresse för den mentala patologins problematik.

Enligt vad hans samtida berättade – och bland dessa Dr Jorg, chef för Laboratorio del Dr Mazza, och en av dem som upptäckte Chagas sjukdom - utmärkte sig Enrique Pichon-Rivière från sin tidigaste ungdom för sitt outtröttliga intresse för att utforska olika former av mänskligt beteende.

Detta understryks av honom i ovannämnda prolog till verket Från psykoanalysen till socialpsykologin (publicerad 1971) när han framhåller att: ” ... min uppgifts väg kan beskrivas som utforskning av beteendets struktur och mening, samt uppdagandet av dettas sociala karaktär ... ” eller när han kommenterar: ” ... mitt sökande har handlat om att få kunskap om människan och i synnerhet om sorgen ... ” i och med hans antagande att förluster, samt den depressiva struktur dessa kan ge upphov till, omvandlas till en grundläggande situation som inverkar vid utvecklandet av psykisk sjukdom.

Hans sökande orienterade honom från början mot det psykoanalytiska tänkandet, vilket - under en period av stillastående inom psykiatrins utveckling - kom att bidra med nyckelelement för förståelse av det psykiska livet.

Enrique Pichon-Rivière var en av det argentinska psykoanalytiska sällskapets (APA) grundare, lärare för flera generationer av terapeuter och forskare, vilka sedan kom att utmärka sig genom sin praktiska verksamhet och sitt teoretiska utvecklingsarbete.

Att skriva om Enrique Pichon-Rivière – utan att samtidigt nämna de omfattande områden som var föremål för hans intresse och göranden - skulle vara mycket begränsat. Exempelvis: Analysen av vardagslivet, som tog en skissartad början under hans barndom, kom han sedan att utveckla utifrån sin vänskap och sitt samarbete med Roberto Arlt (argentinsk författare/övers anm) – i denna aspekt hans lärare – för att sedan och med utgångspunkt i det terapeutiska arbetet omvandlas till att bli en av grundstenarna i hans uppfattning om psykologin såsom i grunden varande social.

Konst och skapande

Framträdande hos Pichon-Rivière var intresset för konst och skapande. Det fick honom att utforska Picassos, Van Goghs, Artauds, Rimbauds och i synnerhet Isidoro Ducasses verk (sistnämnde var författare till ”Maldorors sånger” och inspiratör till surrealismen).

Denna estetiska böjelse hos Enrique Pichon-Rivière kommer till uttryck i hans djupgående analys av den dialektik som i den skapande processen utvecklas mellan det kusliga och det fantastiska; han vann härvid respekt och intellektuellt erkännande från surrealismens förgrundsgestalter – speciellt André Breton – samtidigt som hans terapeutiska arbete med artister inom vår miljö gav honom såväl förståelse för nyckelhändelser i den skapande processen som för lärandets och upptäckandets medvetna och omedvetna skeenden.

I dessa subjektiva produktioner uppstår – på olika sätt – ett motsatsförhållande och ett samspel mellan det man i fantasin omedvetet upplever som förstört eller som brist och de reparativa processer genom vilka man åter-skapar och ger nytt liv åt det skadade. Härigenom ges åter mening åt såväl värld som individ (subjekt), vilken genomgår en förvandling i den utsträckning han eller hon omvandlar verkligheten.

Genom sitt intresse för konst, skapande och innovationer blev hans hem vid fler än ett tillfälle plats för utställningar samt diskussionsmiljö för avantgarderörelser såsom ”Grupo Madi”, vilken grundades av bland annat skulptören Gyula Kosice och målaren Arden Quin. Många argentinska konstnärer - i synnerhet inom den formbildande konsten och författare - ingick i hans krets av relationer. Ett exempel härpå är den varma vänskap som förenade honom med konstnären Juan Batlle Planas. Han arbetade också med skådespelare och teaterregissörer i reflektionsgrupper.

Pichon-Rivières anföranden i Ver y Estimar, en inrättning som hade stor kulturell vikt under flera decennier, drog till sig en talrik intresserad publik genom hans originella tankar om konst.

Inom det här området är också hans föreläsningar på gallerier och konstmuséer liksom artiklar, publicerade i prestigefyllda skrifter i såväl vårt land som utlandet, betydelsefulla.

Bland samtliga dessa aktiviteter värderade ändå Enrique Pichon-Rivière tvivelsutan sin föreläsning på Café Le Blanc i Paris speciellt mycket. Den var arrangerad av André Breton och riktade sig till en grupp surrealister som där hade sin mötesplats på samma sätt som Café Flore var en sådan för Sartre, Beauvoir och andra existentialister.

Även om Pichon-Rivières skapande produktion formade sig till utarbetandet av en psykologisk åskådning i vilken individen (subjektet) definieras som i grunden social, kom han också i kortvarig kontakt med poesin samtidigt som han använde sig av collaget som ett instrument med speciell kommunikationsrikedom; här kom elementens mångfald och deras inre enhet att bidra till budskapets rikedom.

En tänkare från det tjugonde seklet

Det speciella med hans livshistoria, de många kulturella erfarenheter och kontrasterande situationer han var med om, gjorde honom till en tänkare särskilt öppen för en mängd kunskapsområden. Från sin första ungdom kännetecknades han som individ av en speciell sensibilitet i förhållande till revolutionära processer, innovationer och växlingar i det politiska livet, inom vetenskapen och det estetiska området samt de sociala rörelser som i så mycket kom att prägla 1900-talet.

Härav kommer sig denna passionerade upptäckare med förmåga att gå på djupet; som aldrig missade tillfället att söka förstå det uppenbarligen mest banala, vilket han utforskade på ett kreativt sätt ända tills han funnit dess dolda innebörd. Därför skrivs hans verk också in i den stora tankeströmning, som kallas kritik av vardagslivet, och vars dominerande figur är H. Lefevbre. Den här strömningen växer fram under 40-talet, skyms undan från 80-talet för att under senare år utvecklas och åter få ny kraft.

Steg i riktning mot Socialpsykologin

Som tänkare fanns Enrique Pichon-Rivière inte bara inom en disciplin; han var heller inte en terapeut instängd på sin mottagning. Från början – och även innan han var färdigutbildad – arbetade han på psykiatriska institutioner, främst det dåvarande Hospicio de las Mercedes som idag heter Hospital Borda. Det var under den perioden det slags frågeställningar intensifierades hos Enrique Pichon-Rivière, som senare och mer definitivt skulle inverka styrande för de centrala idéerna i den konceptuella bearbetning han definierar som Socialpsykologi.

Varför hävdar Enrique Pichon-Rivière 1965 att ”i strikt mening är all psykologi social”? Varför sätter han titeln Från psykoanalysen till socialpsykologin på sitt samlade verk som publiceras 1971?

Titeln talar om övergång eller snarare omdefiniering av en teoretisk ram; konstruktionen av ett nytt konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO/övers anm) med en viktig perspektivförändring i analysen av det subjektiva skeendet.

För att förstå Enrique Pichon-Rivières tänkande är det nödvändigt att ”göra en resa” genom denna övergång, analysera verksamheter som fick honom att formulera fundamentala frågor, vars svar fick honom att utarbeta det vi idag känner som Pichoniansk Socialpsykologi.

Arbetet på mentalsjukhus

Vi har nämnt hans arbete på allmänna och privata psykiatriska institutioner. En av hans första erfarenheter utspelar sig på Asilo de Torres. I sitt arbete där med utvecklingsstörda barn och tonåringar observerade Enrique Pichon-Rivière att orsaksfaktorn bakom vissa intagnas patologi definitivt var organisk. Andra däremot saknade dessa kännetecken; de var fysiskt välfungerande med förmåga till musicerande samt utveckling av många färdigheter. De visade emellertid samtidigt upp tecken på intellektuell försening. När han undersökte dessa patienter kunde han konstatera att de familjegrupper de kom från uppvisade relativt gemensamma karaktäristika och i synnerhet ett slags intensiv överbeskyddande relation till det barn eller den ungdom som hade ”svårigheter”. Och så hade det varit sedan tidig barndom.

Han kallade dessa patienter oligotymiker och arbetade med dem för att skapa möjligheter till utveckling av olika slags lärande; likaså fanns här inkluderat gruppaktivitetens (i detta fall fotboll, som var en av hans passioner) terapeutiska och integrerande effekter.

Erfarenheterna på Asilo de Torres fick Enrique Pichon-Rivière att fundera över något dittills obeaktat inom de psykiatriska miljöerna, nämligen familjegruppens roll vid utvecklandet av vissa patologier (vi befinner oss här vid decennierna omkring 1940).

Dessa funderingar fördjupas och omvandlas till systematisk utforskning i hans verksamhet på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes såväl utifrån sin roll som intagningsansvarig som i den verksamhet riktad till ungdomar han kom att utveckla.

Sistnämnda verksamhet omvandlades till utbildningsmiljö för psykoterapeuter från inte bara olika delar av Argentina, utan också andra länder i Latinamerika. Den kom att betraktas som modellverksamhet beroende på dess chefs kvalitéer och de personer som undervisade där. Bland dessa fanns hans dåvarande hustru Arminda Aberastury, David Liberman och andra viktiga namn inom psykoanalysen. Samtidigt kunde han räkna med medverkan från konstnärer som Batlle Planas, Grete Stern och andra vilka knöt skapande verksamhet till den terapeutiska uppgiften.

Hans verksamhet på sjukhuset fördjupade frågeställningarna rörande sambanden mellan familjegruppens interaktionsprocesser, struktur och dynamik samt dialektiken mellan hälsa och sjukdom.

Detta tema – så djupt sammanlänkat med hans tänkande och praktiska verksamhet – kommer här nedan att utvecklas i denna biografi, vilken samtidigt och oundvikligen utgör en exposé över hans verk.

I sin kontakt med mentalsjukhusinstitutionen kunde han urskilja situationer karaktäriserade av isolering samt ett övergivande från såväl läkares som familjens sida. Han konstaterade något som senare skulle komma att analyseras av Foucault, nämligen den förvaringsplats som denna förmodade hälsoinstitution utgjorde.

I denna genomförs en utstötning av den psykiskt sjuke patienten. Här sker en social inspärrning och bestraffning av ett lidande ”stigmatiserat” såsom något kusligt – något som bör gömmas undan från samhälls- och familjeliv.

Ytterligare något drivande bakom Enrique Pichon-Rivières undersökningar var rotlöshetsproblematiken. Många av de intagna var utländska immigranter eller personer från det inre av Argentina; som inte förmått anpassa sig till de nya livsvillkoren, den smärta det innebar att släppa sina rötter och att befinna sig i ensamhet dömda till isolering.

Detta är något som bekräftas när han utforskar hur kontexten, platsen för förlusten samt obearbetade sorger i den mentala patologins genes inverkar på individen (subjektet).

Det är denna hans praktiska verksamhet, som visar honom hur centralt det är att i den terapeutiska uppgiften förstå de familje- och gruppförbindelseprocesser, vilka utgör den mänskliga erfarenhetens scenarior.

Samtidigt formuleras här behovet att tillsammans med patienterna och deras familjegrupper ta itu med att förändra dessa realiteter och tidigare smärtsamma relationsstrukturer. Han kommer därigenom att närma sig frågan om vilka operativa modaliteter som krävs för en sådan förståelse och omvandling.

På samma gång arbetade Enrique Pichon-Rivière – för att i någon utsträckning hantera det medicinska övergivande som summerades till familjens – gruppsligt med skötarna, vilka hade daglig kontakt med patienterna och därför satt inne med avsevärda empiriska kunskaper.

För att kunna konceptualiseras behövde dock dessa kunskaper tillförsel av teoretiska element; Pichon stod för detta samtidigt som han fick ta del av en väldig mängd erfarenheter.

Han brukade säga att ”jag undervisade dem, men framförallt lärde jag mig psykiatri”.

Med detta underströk Enrique Pichon-Rivière sin tanke om enseñaje (en lekfull sammandragning av de spanska orden för ”undervisning” enseñanza och ”lärande” aprendizaje, vilket blir enseñaje; på svenska skulle man med en liknande ordlek kunna säga ”lärovisning” som en sammandragning av ”lärande” och ”undervisning”/övers anm) och om lärande som en enhetlig process; som dialog och ömsesidigt utbyte där den undervisandes och den lärandes roller alternerar i och med att vetandets mångfald – det vill säga sådant som en erfarenhet, en fråga, ett begrepp etc bidrar till - är något värdefullt som vägar till kunskap.

Hela sitt liv lät han sig som terapeut, lärare och forskare vägledas av denna idé om undervisandets och lärandets enhet, värdet av varje individs (subjekts) kunskaper och det oupplösbara sambandet mellan teori och praktik.

Familjegrupp: Hälsa och sjukdom

Konstaterandet av samband mellan insjuknandeprocess och skeendet i familjegruppen utgör något av ett riktmärke i Enrique Pichon-Rivières tänkande.

Funktionen som ansvarig för intagningsenheten och – lite senare – som tillskapare och ledare för ovannämnda ungdomsenhet blev en av hans mest signifikativa och fruktbara verksamheter; den såväl ”installerade” som ”skisserade upp” svar på frågeställningar hos honom.

Ställd inför uppgiften att lägga in någon möter terapeuten den psykiatriska krissituationen; alltså utbrottet av en kris hos patienten, som kan ”förenklas ned” till relationen figur-bakgrund med omgivande kontext.

Det Enrique Pichon-Rivière observerade var hur man kom till inläggningssituationen. Patienten fördes dit av familjegruppens medlemmar, grannarna eller polisen. I de två sistnämnda fallen fanns frågan: Vad har hänt? Existerar familjegruppen? Hur ser patientens band till övriga familjemedlemmar ut?

Uppenbart var emellertid att mest information kom när intagningen skedde genom familjens försorg. Ty en patient i kris implicerade samtidigt en familj i stor turbulens; att även den befann sig i kris.

Mest manifest i detta ögonblick var de upplevelser och den desorganisation sjukdomen väckte hos några av familjens medlemmar. I den dialog som spontant uppstod dök det emellertid upp omständigheter, hänvisningar, ömsesidiga anklagelser, situationsbeskrivningar och rollintaganden, vilka pekade på andra aspekter av familjeskeendet – och dessa andades om vad som föregick den kritiska situationen. Samtidigt avtäcktes vissa former av ömsesidig internalisering, familjekonflikten och vad man betydde för varandra i familjegruppen. Dessa till sin karaktär omedvetna processer blev delvis synliga i den destruktureringsprocess, som är något typiskt för krissituationer.

Med utgångspunkt i den spontana kontakten med familjen och de hypoteser, som då ”skisserades”, kom Enrique Pichon-Rivière att installera ett angreppssätt; en ram som bestod av sessioner med patienten och samtidigt sammankomster med familjen i vilka patienten vanligtvis deltog.

I den individuella behandlingen arbetade Enrique Pichon-Rivière utifrån sin psykoanalytiska ram med att utforska patientens inre världs struktur och dynamik samt sättet att tolka verkligheten. Och han gjorde det med utgångspunkt i analys av överföringen, vilken han senare skulle komma att definiera - inte bara som aktualisering i nuet av en relation från det förflutna, utan också - som iscensättning av ett i den inre världen ”inskrivet” rollspel, vilket röjer en inre dramatik.

Så här långt om den psykoanalytiska förståelsens ”instrumentering”. Redan här framträder dock element som skulle komma att styra en innebördsrik konceptuell omdefiniering.

Arbetet med familjegruppen gjorde det möjligt att observera ett relationssamspel, registrera vad som dök upp i dialogen och attityder samt formerna för familjemedlemmarnas närvaro och frånvaro.

Genom dessa fakta gjordes processer allteftersom manifesta och utifrån dessa kunde man sluta sig till orsaksrelationer – inte linjära, utan dialektiska och komplexa – rörande skeendet i patientens inre värld samt familjegruppens olika sätt att relatera.

I dessa fanns också innefattad varje familjemedlems inre värld; hur var och en såg på gruppen, vad den betydde och vars och ens olika sätt att dela detta med övriga medlemmar.

Familj: Yttre värld och inre grupp

Enrique Pichon-Rivière utvecklade då hypotesen att denna tolkning av verkligheten – den förvirring och det slags beteende som lett till intagning och dessförinnan patologi – bland sina ”produktionsvillkor” hade den interaktion som ägde rum i familjeskeendets inre.

Här dyker hans första karaktärisering av patienten som emergent ur familjegruppen upp. För Enrique Pichon-Rivière kommer patienten under insjuknandeprocessen att peka på den situation som råder i familjegruppen.

Denna ”anklagelse” är omedveten och blind. Den vittnar om ångestmängderna, konflikten, omöjligheten att synliggöra och lösa detta; förlusten av uppgift, vart familjemedlemmarnas frustrerade behov tar vägen samt bristen på hållande.

Men även när det är på detta sätt kan såväl patient som familjegrupp – i den dialektik mellan hälsa och sjukdom man genomlöper – ha viss klarsyn kring vad som händer även om detta inte (i en aktiv och omvandlande realitetsanpassning) kan processas till ett lärande hos individen (subjektet).

Lidandet får patienten att söka sin tillflykt i stereotypi och rigidisering av sina försvarsmekanismer, vilket i sin tur leder till brytning med en verklighet som inte kan uthärdas.

Emergentkonceptet. Språkrör

Flera år senare kommer Enrique Pichon-Rivière att korrigera sin karaktärisering av patienten som emergent; det är istället sjukdomen som i ett patogent samspel växer fram som emergent och brott med det föregående - en ny kvalitet.

Patienten ”visualiseras” då som språkrör och det är härigenom skeendet framvisas. Fastän Enrique Pichon-Rivière inte specifikt gjorde det till tema pekar analysen av de olika roller som under dessa omständigheter spelas i familjen på existensen av olika språkrör, vilka uttrycker skilda aspekter av det komplexa familjegruppsskeendet.

Vissa medlemmar kommer exempelvis att vara ”ledare” för en massiv deponering och försök till avskiljande, medan andra har en klarare blick för konflikten och att patientens position (i ett samspel av rollgivande och rollintagande) hänger samman därmed. Intensiv ångest och lidande innefattar och genomsyrar med sina speciella nyanser samtliga familjemedlemmar.

Familjegrupp: Kris och patologi

Vad är observerbart i en familjegrupp i kris när den står inför den uppenbara framväxten av patologi hos någon av sina medlemmar?

I förgrunden finns signifikativa kommunikationsstörningar, missförstånd och sådant som är underförstått. På denna nivå lade Enrique Pichon-Rivière särskild vikt vid förekomsten av så kallade familjehemligheter. ”Hemligheten eller familjemysteriet” refererar till händelser, som – förutom sin objektiva innebörd – för några medlemmar förvandlats till något farligt, skamligt eller skräckinjagande som till varje pris bör tystas ned.

Med utgångspunkt i detta uppkommer subgrupper: de som känner till hemligheten tenderar att ”installera” en ”uteslutningszon” kring varje situation som skulle kunna ha något med hemligheten att göra; å andra sidan finns medlemmar som omedvetet känner på sig eller uppfångar närvaron av det gömda och denna förnimmelse blir en orsak till störning.

Den grundläggande situationen bakom familjens lidande och de beteenden som utvecklas utgörs, som sagt, av en hög ångestnivå, vilken stundtals blir okontrollerbar och (i verkligheten eller som fantasi) för familjens medlemmar till randen av kaos.

De försvarsbeteenden som brukar förekomma är allianser, konspirationer, förnekande och massiva projektioner. När massiva projektioner ”installeras” utmejslas språkrörets situation; genom sina egna konflikter och sin obearbetade ambivalenssituation tenderar ”språkrörspersonen” att ta på sig ansvaret för ångesten (i familjen) och insjukna. ”På grund av kärlek och hat”, säger Enrique Pichon-Rivière och karaktäriserar vansinnet som ”uttryck för vår oförmåga att uthärda ett visst mått av lidande”.

När patologin bryter ut kan man – som fortsättning på massiv projektion och ledd av den kanske sköraste gruppmedlemmen – komma att ”konstruera” en patologisk säkerhetsmekanism på familjegruppsnivå.

Den består i massiv deponering (av skrämmande, smärtfyllda och negativa aspekter, vilka genomlöper gruppens medlemmar) över den person som intar språkrörsrollen.

Här tenderar en utstötningsprocess att utvecklas; en fantiserad utdrivning av den ångest och det lidande som genomströmmar dessa ”gruppfält”.

Enligt Enrique Pichon-Rivière finns obearbetade sorgesituationer i denna ångests kärna. De korresponderar mot förluster som familjegruppen upplevt och som vare sig kunnat repareras eller smältas under ibland mer än en generation. Sett till sina patogena effekter kommer denna ”installerade” situation att leda till en interaktion i vilken samtliga/var och en kan definieras som både offer och förövare.

Vi använder oss av termen ”viktimisering” för att förneka detta.

I den klassiska psykiatrin var detta den uppfattning man i stor utsträckning hade om hur sjukdom påverkade en familjegrupp. Utifrån den uppfattningen var familjen offer för patienten. Det var familjen som hamnade i olycka. I stor utsträckning betraktades patienten som plåga och aggressor. Eller i bästa fall som den som gav upphov till omfattande oro.

Senare uppkom omvända, men kanske lika ogenomtänkta, versioner. Jag refererar till den version i vilket det är patienten som framstår som offer för familjen. Men det är faktiskt så att i detta komplexa samspel genomströmmas samtliga av ett lidande, varvid var och en utvecklar olika försvarssätt.

Familjegruppen: Ett terapeutiskt instrument

Ovanstående innebär en ideologisk positionering i överensstämmelse med en viss uppfattning om individen (subjektet) och om kunskap, något som kommer att utgöra ett av Socialpsykologins fundament.

I denna relationsstruktur kan det emellertid uppstå en radikal omvandling i den utsträckning familjegruppens medlemmar via analys kan bli medvetna om sin konflikt och historia; om de kan bearbeta den ångest som försätter dem i kramp; om de kan modifiera förbindelsernas patogena karaktär; om de kan sätta roller och stereotypiserade relationsaspekter i rörelse; om de kan växa genom kommunikation, lärande och ömsesidigt stöd.

I denna uppgift – som inte sker utan lidande, men implicerar mycket mindre smärta än den de befinner sig ”nedsänkta i” – kan familjegruppens medlemmar konstruera och följa en väg som leder mot hälsa.

Enrique Pichon-Rivière noterade att han arbetade i och med familjegruppen för att denna i sin tur skulle omvandlas till ett ”företag” i hälsans tjänst, återta sin uppgift samt sin förlorade hållande och operativa förmåga.

FRÅN PSYKOANALYSEN TILL SOCIALPSYKOLOGIN

Det är i grund och botten utifrån dessa erfarenheter inom sfären hälsa/sjukdom/familjedynamik, som Enrique Pichon-Rivière intar en förändrad position i sin syn på hur individen (subjektet) kan förstås.

Han kommer då att fokusera på det interrelationella – interaktion som central process i subjektivitetens konstituerande – i dess två plan: intersubjektivitet och intrasubjektivitet.

Detta nya positionerande leder honom till att – på en växlingsrik ”väg” - utarbeta ett fundamentalt begrepp inom socialpsykologin. Vi avser begreppet ”förbindelse”, vilket vid en viss tidpunkt kommer att markera övergången från Psykoanalysens teoretiska ”plats” till en Psykologi definierad som Social.

Denna förändrade position uppstår allteftersom kunskaps- eller utforskningsobjektet modifieras i sökandet efter en förståelse av individen (subjektet) och dennes beteende.

Detta (sökande) kommer inte längre att ha sitt främsta fokus i utforskandet av det omedvetna – den uppgift som psykoanalytisk teori och praktik föresätter sig. Utan att åsidosätta analysen av samspelet mellan medvetna och omedvetna processer kommer utforskandet av förbindelsen att träda i förgrunden som grundläggande enhet för att kunna ”äntra” och förstå individen (subjektet) och dennes vara i en permanent dialektik mellan inter- och intrasubjektivitet.

De operativa gruppernas "setting". Utdrag från artikel av Elisabeth von Salis

Begreppet "operativ" refererar till en grupps handlingar, tankeprocesser och arbete satt i relation till sin uppgift. Det gruppoperativa konceptet lägger betoningen på två moment: uppgiften och gruppen (dvs den sociala aspekten). Teorin baseras på idén att varje grupp har en uppgift och att många av de svårigheter som uppkommer i en grupp har med uppgiftens fullgörande att göra. Genom konstruerandet av en triangel - som utgörs av gruppen, uppgiften och teamet (samordnare och observatör) - möjliggör den gruppoperativa metoden för familjer och arbetsgrupper att bättre varsebli, förstå och övervinna hinder ... så att man kan tänka, handla och slutligen utveckla nya sätt att tänka och finna lösningar.

Sessionerna varar 1,5 timmar. I gruppen finns mellan 7 och 15 medlemmar. Samordnaren har en annan uppgift än gruppen. Samordnaren hjälper gruppen att länka samman medlemmarnas bidrag med uppgiften genom sina påpekanden och tolkningar av ångest, svårigheter och hinder.

Under idealiska förhållanden arbetar samordnaren ihop med en observatör; tillsammans bildar de ett "team". I denna gruppoperativa setting finns ytterligare en roll - den person som presenterar information under 10-20 minuter i början av sessionen; detta kan bland annat ske genom en gruppmedlem.

Ett viktigt begrepp är "emergent", vilket används endast inom denna gruppram (setting). Emergenten utgörs av sådana element som illustrerar innebörden i varje specifik gruppsituation. Den är en indikator på det som händer i gruppen (det latenta). De fenomen, som benämns emergenter, undersöks och analyseras för att på så sätt deras drivkrafter, "varför", syfte, orsaker, innebörd, "hur" etc ska uppenbaras. Ofta utgörs emergenten av en individ som drar uppmärksamheten till sig genom sitt uppträdande i en specifik gruppsituation (gruppens latenta struktur). Genom en grupps emergenter blir de ideologiska elementen synliga. Dessa spelar en roll vid gruppens grundande och utveckling.

Medan gruppen arbetar med sitt tema upptäcker och tolkar samordnaren emergenterna, varvid den tematiska nivån länkas till den dynamiska. Under sessionen följer observatören emergenternas "kurs" och rapporterar härom innan sessionen avslutas. "Rapporten" blir en "global" och retrospektiv sammanfattning av grupprocessen och uppgiftens utveckling.

Inför den påföljande analysen av emergenterna går samordnaren igenom observationsrapporterna och sammanställer en lista med emergenter. Materialet struktureras genom att fokus läggs på tre emergenter under varje session: emergenten vid sessionens början, den i mitten och den vid sessionens avslutning.

Den första emergenten indikerar gruppens situation vid sessionens början: Hur öppnar gruppen sessionen? Vilken är utgångspunkten för dagens arbete?

Den centrala emergenten uppträder fram emot sessionens mitt, det vill säga mellan sessionens början och observatörens rapport. Den indikerar gruppens centrala problem under den aktuella sessionen.

Den tredje emergenten slutligen visar på sessionens slut. Hur slutar sessionen? Vart har gruppen kommit?