Rosarioerfarenheten 1958. Av Sören Lander

Första gången Pichon-Rivière mer målinriktat tillämpar konceptet ”operativ grupp” på en större mängd människor sker i den argentinska staden Rosario 1958. Här använder han sig också av begreppet ”den dialektiska spiralen”. Det hela koncentreras i ett grupplärandeexperiment i form av konstruerandet av ett gemensamt och operativt schema (ECRO). Pichon-Rivière leder "Rosarioexperimentet" via IADES (Instituto Argentino de Estudios Sociales), vilket han själv och sociologen Gino Germani skapat i samarbete med "Facultad de Ciencias Económicas", "Instituto de Estadística de la Facultad de Filosofía", "Departamento de Psicología" och "Facultad de Medicina" i Rosario. Syftet med experimentet består i att tillämpa en interdisciplinär kumulativ didaktik varvid metoder av operativt utforskande karaktär används.

Det blir ett långt och produktivt veckoslut. Pichon har på förhand via grupptekniker förberett ett arbetsteam (bestående av psykoanalytiker). Medlemmarna i detta team - David Liberman, Fernando Ulloa, José Bleger, Edgardo Rolla, Angel och Dora Fiasché m m - är dock alla noviser vad gäller den uppgift som ska genomföras.

Publiken man riktar sig till är heterogen och stor - cirka 1000 deltagare och bland dessa allt från studenter och universitetsprofessorer till boxare, konstnärer, försäkringsagenter, hamnarbetare, affärsanställda, husägare, några prostituerade etc.

Å ena sidan kan man notera att situationen med ett helt team psykoanalytiker på plats väcker fantasier om att det handlar om terapi; å andra sidan får Pichons tankar om operativa grupper här en koncentration - genom maximal heterogenitet vad gäller gruppmedlemmar ska man nå största möjliga homogenitet i uppgiften.

Inledningsvis presenteras vissa teman av Pichon. Dessa bearbetas sedan i gruppform. Man bildar heterogena grupper (15 stycken) med cirka nio deltagare i varje - sammansatta dels slumpmässigt, dels i den ordning deltagarna anländer - för den första sessionen (vilken varar 4 timmar).

I varje grupp finns en samordnare och en eller två observatörer, vars uppgift är att registrera allt som händer. Samordnarens uppgift består i att fungera som ”riktningsgivare”, underlätta den intragruppsliga kommunikationen och att söka se till att frontalkollisioner inte uppstår i gruppdiskussionerna. Observatörsuppgiften består i att bidra med data och indicier, som möjliggör formulerandet av hypoteser rörande gruppens utveckling, dess förhållande till sina mål samt svårigheter som uppträder relaterade till uppgiften.

Det som här gör observatörsuppgiften specifik är att den som roll är befriad från såväl kravet att verbalt intervenera som att direkt återlämna en tolkning och hypotes angående processer i gruppen till gruppen. Dataregistreringen görs från ett perspektiv, som skiljer sig från varje form av intervenerande roll, och observatören berikar förståelsen av grupprocesserna genom att fungera som samordnarens co-tänkare. Observatörsuppgiften är dock inte något som uteslutande berör observatören. Att observera utgör också ett grundläggande element i samordnaruppgiften i och med att dennes interventioner kommer att styras av de observationer som görs.

Efter den första sessionen sätter sig samordnarteamet ned med Pichon i syfte att gå igenom vad som kommit fram (emergenterna).

En ny session följer med samma gruppkonstellationer och då tar man med i bilden det som nyss analyserats. Åter samlas sedan samordnarna och Pichon för att titta på det nya material (emergenter) som framkommit.

Med dessa data framträder Pichon inför publiken i den stora aulan - dock med den skillnaden att publiken vid det här laget växt i antal och att den dessutom nu börjat fungera som en storgrupp via det arbete som gjorts med tema-emergenterna.

När man sedan skall gå vidare skapas homogena grupper - psykosomatisk medicin (5 stycken), psykologi (3), boxare (1) , statistik (1), målare (1) och försäkringsagenter (1). Efter detta grupparbete blir det åter en genomgång samordnare-Pichon och Pichon avslutar sedan med att ge en översikt över det som skett. I denna deltar de heterogena och homogena gruppernas medlemmar.

Och det här är Pichons metod! Först den som talar ... de som lyssnar ... något (emergenter) växer fram i grupperna som konsekvens av det sagda ... en samordnare samordnar det som växer fram. Det som växt fram i varje grupp förs med till den stora samlingen ... varje samordnare tar fram de emergenter som växt fram i sina respektive grupper och man börjar åter arbeta med detta nya.

För Pichon sker inte läroprocessen genom innehållet i det talaren för fram, utan den sker genom grupperna. Talaren fungerar bara som stimulans ... någon som sätter igång läroprocessen. Det är inte vad någon säger ... det är inte så viktigt ... det som någon säger är viktigt som igångsättare. Det finns rika och potentiellt kreativa idéer, vilka möjliggör att det i grupperna växer fram nya emergenter ... och att dessa nya emergenter sedan integreras i en avslutande fas. Detta utgör Pichons ackumulativa uppfattning.

Den tidigare omnämnda första användningen av spiralen skedde med studenter på universitetet i Rosario ... i en stor teater. Här ritade Pichon för första gången spiralen och höll en föreläsning. Därefter delade vi upp oss ... vi var cirka fyrtio stycken som hade åkt med till Rosario för att arbeta med detta. Vi delade upp oss i grupper och arbetade med Pichons föreläsning i smågrupper. Därefter återförenades vi med Pichon på teatern. Vi redovisade det som vuxit fram (emergenter) i grupperna och Pichon började åter att arbeta med detta material ... dessa emergenter.

Pichons metod rör den ackumulativa erfarenheten. Det hela utgår från en mer generell kunskap som ges till en åhörarskara. Det sker en uppdelning i grupper ... där arbetar man med och bearbetar det man lyssnat till ... en samordnare antecknar vilka nya emergenter som växer fram ... därefter återförenas samtliga ... samordnarna informerar om de emergenter som kommit upp ... den som talat inledningsvis bearbetar åter dessa emergenter. Om man så önskar kan man fortsätta med denna process en hel vecka. I regel lägger man dock ner ett veckoslut och inget mer (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) )

I förhållande till gruppens uppgift – antingen denna lagts fram i form av ett undervisningsmaterial eller om den handlar om terapi – växer något nytt fram (emergenter). Gruppens ledare samordnar det som växer fram. Därefter börjar man åter arbeta med detta nya som har med uppgiften att göra. Vad gäller det som presenteras i förhållande till uppgiften kan detta dock ses mer som stimulans eller igångsättare. Läroprocessen sker inte genom detta, utan den sker genom gruppen … genom de emergenter som växer fram. Angel Fiasché pekar på att läroprocessen alltid är något som är i växande i form av en uppåtstigande rörelse, som aldrig sluts. Och allt detta är kopplat till förändring.

Den operativa gruppen är en teknik som består i att en sam­ordnare riktar interaktionen mot genomförandet av bestämda mål, vilka har att göra med gruppmedlemmarnas behov här-och-nu. Om samman­komsten rör området "behandling" kom­mer den till behoven kopp­lade uppgiften att handla om att åstadkomma en korrigerande pro­cess. Om däremot samman­komsten har mer att göra med lärande, kreativitet eller större operativ förmåga inom det egna arbetsom­rådet så förändras uppgiftens fokus. Den operativa grupptekniken förblir dock densamma. I och med att behoven ser annorlunda ut ny­anse­rar dock samordnaren i viss utsträckning sina interventioner (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Den operativa gruppen skiljer således till stor del ut sig från övriga gruppkoncept genom att ha en explicit uppgift att lösa. Denna uppgift utgör också den operativa gruppens egentliga motiv för att finnas till. Man kan till och med uttrycka det som att uppgiften är gruppens egentliga ledare.

Det viktigaste som kommer ut ur "Rosarioexperimentet" är presentationen av Pichons "operativ grupp"-metodologi utifrån de erfarenheter som görs. Det grundläggande i metoden är att gruppen - med betoning lagd på att skapa ett för gruppen relevant ECRO - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift. Som teknisk modalitet kan den operativa gruppen sägas karaktäriseras av följande (Berstein, M. Contribuciones de Enrique Pichon-Rivière a la psicoterapia de grupo. (pamflett – studiematerial på Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere) Okänd tryckort: okänt förlag, okänt årtal):

• en grupp fokuserad på uppgiften;

• tolkningar vertikalt och horisontellt;

• bearbetning av de depressiva och paranoida ångestformerna;

• att bryta upp stereotyper;

• reparation av kommunikationsnäten;

• övervinnande av förändringsmotstånd;

• kritisk ”läsning” av verkligheten;

• utformande av kriterier för aktiv realitetsanpassning;

• utvärdering i termer av ”den upp-och-nedvända konens” vektorer;

• rollföränderlighet;

• enhet i operationen (existerande-tolkning-emergent);

• tids- och rumsram;

• fasta (samordnare och observatör) och föränderliga roller (resten av gruppens medlemmar).

Som instrument för terapi och handledning likaväl som för forskning m m betonar konceptet ”operativ grupp” skillnaden mellan grupperfarenheten och (det teoretiska) gruppkonceptet - därav den starka betoningen på praxis' betydelse för ECRO som teoretiskt schema och att låta nya erfarenheter modifiera teorin.

Operativ grupp. Av Sören Lander

När Pichon-Rivière 1936 är färdig med sin läkarutbildning tar han anställning på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes. Den situation han möter återspeglar mycket av den vård psykiskt sjuka får i det argentinska samhället vid den tiden. Patienterna göms undan och stängs in; de är isolerade och övergivna. Det största problemet är dock att det inte finns någon metod i behandlingen – och till stor del beror detta på personalens bristfälliga kunskaper. Vad som sedan sker beskrivs med Pichons egna ord:

Det största problemet var att just här av alla platser kunde man inte ge något slags förklaring. Personalen visste inte vad man skulle säga till vare sig de sjuka eller deras anhöriga. Min första uppgift blev därför att bibringa dem kunskaper som de kunde föra vidare - kunskaper som förklarade för patienterna orsakerna till de­ras tillstånd och att de psykiska besvären inte var obotliga; vidare att tillfrisknande var beroende av allas ansträngningar - från den sjuke till den avdelningsansvarige. Jag var övertygad om att den springande punkten i den situation jag mötte på sjukhuset rörde skö­tarna. Av den anledningen beslutade jag mig för att börja med dem. Härvid skapade jag en teknik som senare skulle komma att kallas för ”operativa grupper” ... I dessa grupper diskuterade jag de olika fall vi mötte med personalen. Det handlade om att ge dessa en all­män bred överblick över psykiatrin. Skötarnas framsteg var för­bluffande. I och med att de arbetat länge på sjukhuset hade de också samlat på sig mycket erfarenhet. Deras brister låg i oförmågan att fånga dessa erfarenheter i språkliga begrepp. Därför hade de inte heller någon nytta av sin erfarenhet ... När de så började förstå dy­namiken bakom en psykisk sjukdom och dess ursprung i depressio­nen fick de också större förståelse. Samtidigt förbättrades också be­handlingen av de sjuka. Dessa i sin tur började uppleva sig bättre behandlade. Uttryckt lite annorlunda kände de sig inte längre som '”några stackars dårar” (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

När Pichon några år senare av politiska orsaker berövas sin personal löser han detta problem genom att låta de patienter som är i bäst skick genomgå en ”skötarutbildning” i gruppform. Från en situation karaktäriserad av rollstereotypi – vad gäller patienterna och deras beteende – ställs uppgiften att utveckla ett mer flexibelt fungerande och ansvarstagande. I denna process förbättras patienterna markant och fullgör till och med skötaruppgifterna bättre än den professionella personalen. Ana Quiroga kommenterar detta skeende:

Hur man än väljer att betrakta det tror jag nog att det mest re­volutionerande i Pichons verksamhet är det arbete han utför när han blir stående utan vårdare och då istället ”omskolar” patienter till vårdare. Det var i realiteten problem av politiskt slag som kom att bilda bakgrunden till detta skeende. Pichon anklagades för att uppmuntra ungdomar till prostitution och när man ej kunde av­skeda honom tog man istället ifrån honom hans personal. Man ska ha i minnet att Pichons verksamhet vid den här tiden hade ett jäm­förelsevis högt utskrivningstal och välutbildade behandlare. Sammantaget rörde det sig om något av en mönsterbildande mo­dellverksamhet. När Pichon 1947 berövades sina vårdare började han arbeta med de patienter som var i bäst skick och med syftet att dessa skulle klara av såväl sin egen tillvaro som att hjälpa sämre lottade medpatienter. När patienterna fick en mer positiv roll på mentalsjukhuset gjorde de också ett kvalitativt språng vad gäller det egna tillfrisknandet.

Oftast tänker man på undervisning när operativa grupper kommer på tal. I realiteten handlade dock många av Pichons första erfaren­heter av målinriktade grupper om lärdomar vunna under behand­ling av psykotiker. När det rörde sig om en grupp patienter på en sal handlade uppgiften om att analysera varje persons problematik satt i relation till målet att bli frisk. Rörde det sig om en familjegrupp var målet att klargöra familjekonflikten, fenomenen ”deponering” och ”språkrör” samt hur ”den identifierade patienten'” och familjekon­flikten samverkade. Pichons fokus var här familjegruppen som en­het att analysera vid insjuknandeprocessen (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

En mer allmän definition av begreppet ”operativ grupp” skulle innefatta varje slags grupp i vilken klargörande av gruppens uppgift inte endast möjliggör förståelse av uppgiften, utan även att den – med utgångspunkt i denna förståelse – utförs. Pichon brukade peka på hur Kurt Lewin hjälpt amerikanska armén att skapa operativa grupper under andra världskriget. I en sådan grupp skulle var och en vara medveten om sin roll och om vad som skulle göras för att lösa en bestämd uppgift.

Med detta som bakgrund introducerar Pichon begreppet ”operativ” i sitt teoretiska tänkande. Hans tanke här är att en grupp, som är operativ, kan centreras kring en uppgift. Gruppen ska utföra ett ”arbete” och allteftersom den fokuserar på detta (i form av uppgift) kommer den att stöta på vissa hinder av skiftande svårighetsgrad. Tanken om uppgiften som ett ”arbete” är väsentlig i och med att gruppen härmed placeras i en bestämd verklighet. Horacio Folario hävdar (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997) att detta är den stora skillnaden mellan Pichon-Riviére och andra gruppansatser. Samtidigt är det också något gemensamt för alla grupper, nämligen att de på något sätt syftar till att utföra ett arbete eller en uppgift (ovannämnda Ana Fernández varnar dock i sin skrift El dispositivo grupal för att alltför mycket lägga betoningen på ”uppgift” i och med att prestationsaspekten då kan komma för mycket i förgrunden).

Och vad innebär det då att utföra en uppgift eller ett ”arbete” i denna mening? Det innebär att etablera en relation till sin ”omgivning” i syfte att å ena sidan förändra denna, å andra sidan själv förändras som ett resultat av denna relation (detta utgör den historiska och dialektiska materialismens idé om arbetets roll i historien). En dialektisk relation uppstår genom ”arbetet”; i takt med att gruppen fokuserar på och genomför sin uppgift genereras också en förändringsprocess.

Vad som i strikt mening kallas ”operativ grupp” kännetecknas annars av en speciell samordnings- eller ledningsmodell. Pichon-Rivières teori har här sin metodologi för att leda och ”läsa” gruppskeendet; den har också sin teknik att göra interventioner utifrån samordnarens och observatörens plats. Förutom att ”importera” den historiska materialismens tanke om arbetet (se ovan) använder sig Pichon av psykoanalysens tanke om ”manifest” och ”latent”, men han benämner dessa ”explicit” och ”implicit”. Om gruppen således diskuterar hur den ska utföra sin uppgift (sitt ”arbete”), så genererar detta också en möjlighet att ”läsa” mer än så – att ”läsa mellan raderna” vad som sker i gruppen – och att göra detta implicita explicit. Samordnarfunktionen som teknik består i att hjälpa till att tydliggöra ”det implicita” (hinder) för att gruppen ska medvetandegöras och gå framåt i arbetet med uppgiften (som del i en dialektisk spiralrörelse).

Dramatiskt skeende, läroprocess och ”Gestaltung”. Av Sören Lander

För Pichon-Rivière är individualpsykoanalys eller -psykoterapi en läro­process - ett dialektiskt fungerande system som öppnar och sluter sig. Den relation som existerar mellan terapeut och patient kan be­skrivas som en dialektisk spiral i ständig rörelse. Terapeuten age­rar gentemot patienten och vice versa. Medvetet verkar terapeu­ten mot patienten ge­nom sina tolkningar vars syfte är att förän­dra det gemensamma fält som terapeut och patient formar. Detta ut­görs av en interaktionssitua­tion mellan två personer. Allt bör be­traktas som en funktion av hela den relation som skapas mellan subjekt och objekt, mellan terapeut och patient, mellan observatör och observerad. Varje terapeutens rö­relse, attityd etc verkar på patientens omedvetna och framkallar förän­dringar inom det ge­mensamma fältet. Dessa förändringar i sin tur på­verkar tillbaka. Hela detta resonemang om ömsesidig påverkan skulle i korthet kunna ses som något av en förbindelsens princip.

Sett med Pichons ögon är således individualpsykoanalys/psykoterapi en pro­cess eller levande situation som etableras mellan två personer; analyti­kern/terapeuten och patienten. I denna dialektiska relation översätts vad den ene (patienten) upplever och känner av den an­dre (terapeuten). Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning. Denna tolkning är en funktion av vad som väcks inom terapeuten.

I det ”pichonianska” gruppoperativa perspektivet bildar samordnare och gruppmedlemmar (och kontext) tillsammans en Gestalt som hela tiden förändras utifrån det samspel som sker. Relationen mellan samordnare och gruppmedlemmar formuleras som en dialektisk relation i spiralform i vilken förstnämnde oundvikligen är något av en ”aktiv agent” och inte en ”ren observatör”. Pichon betonar det samspel mellan Gestalt och Gestaltung (gestaltande) som äger rum.

Pichon använder sitt koncept ”den upp-och-nedvända konen” (ett annat ord för “den dialektiska spiralen”) för att grafiskt illustrera den dynamik mellan implicit och explicit som här är närvarande. Genom att vara observerbart på ytan finns det explicita – eller manifesta - i situationen i konens bas. Det implicita – eller omedvetna – placeras i spetsen. Till det yttre kan man få intrycket att det explicita spelar huvudrollen genom att få störst plats i figuren. Dock ska det implicita här ses som en parallell till ett isberg – den största delen är inte synlig. Inom denna kon rör sig den dialektiska spiralen, vilken i detta sammanhang representerar såväl individ- som grupprocess. Utifrån de universaler (de två grundläggande ångestformerna – rädsla för förlust och för attack), som placerats i spetsen, kommer grupprocessen att gradvis alltmer förändras i ett permanent framväxande av nya emergenter. Härvid kan exempelvis symtom ses mer som ”situationella emergenter” (något nytt och originellt som moment av exempelvis den gemensamma Gestalt terapeut och gruppmedlemmar bildar med sina beteenden) än som direkta resultat av individens/subjektets förflutna och något redan givet (det implicita finns dock närvarande genom överföringssituationen). Och kontexten, yttervärlden eller den sociala dimensionen finns likaledes med hela tiden som något inverkande eller implicit.

Gestalten utgör det existerande och härur växer också fram de emergenter, vilka i form av en gryende ”ny situation” pekar på en förändringsprocess i vardande. Varje gruppmedlems ”inre drama” (det vertikala eller livshistorien) formar tillsammans med det ”yttre dramat” (det horisontala eller det gruppen här och nu har tillsammans) det som befinner sig i rörelse i gruppen (Gestaltung) och som bland annat ”kristalliseras” i de roller som finns i gruppen (rollen som ”kompromiss” mellan det vertikala och det horisontala).

Det rollkoncept som vi börjat lära känna i individuell form kan … utsträckas till att omfatta även grupper. Processen att inta och att utdela en viss roll äger alltid rum i form av ett permanent dialektiskt samspel. Här stöter vi på spiralkoncep­tet. I den ut­sträckning som den ene tilldelar och den andre in­tar en roll, etable­ras mellan dessa båda den relation vi be­nämner "förbindelse". Den tenderar att utvecklas dialektiskt fram tills att de båda rollerna uppgår i en syntes - något som kommer att påverka hur såväl in­dividens som gruppens ifråga uppträdande blir (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Pichon-Rivière pekar på att berättelsens roll i individuell analytisk behandling snarast spelas av det dramatiska skeendet i en grupp. Därför måste gruppterapeuten (gruppsamordnaren i en operativ grupp) mer än att endast lyssna analytiskt även betrakta analytiskt och ställa sig frågan vad som sker framför ögonen i det ”förbindelsenätverk” som är i rörelse och ömsom gestaltas, ömsom gestaltar. Om således Freud grundar den klassiska analysen på att få patienten att betrakta sina egna fantasier för att sedan kunna berätta dem för analytikern, så går gruppen omvänt till väga. Och det är då gruppbehandlaren måste betrakta och tolka gruppen och dess dialog likt en dröm som utvecklas inför hans ögon.

Ana María Fernández beskriver att det i Argentina under åren av politiskt förtryck blev tydligt hur nya ”personligheter” – laddade med skräckinjagande persekutivt innehåll – träder fram i grupperna och hur sammanflätade medlemmarnas individuella fantasmer tenderade att bli med händelseutvecklingen i samhället. ”Gruppen talar utifrån samhällsdramats sätt att uttrycka sig” – och i sådan mening blir den så kallade kontexten strängt taget till gruppens ”text”. Med andra ord finns ingen ”yttre” verklighet, som framkallar större eller mindre påverkanseffekter vad gäller skeendet i exempelvis en terapeutisk grupp; istället är den ”yttre verkligheten” del av själva ”grupptexten” och dess olika modifikationer. Mer än att vara ”scenografi” tycks denna ”yttre verklighet” utgöra gruppdramat självt (Fernández, A. M. El Campo Grupal. Notas para una genealogía. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1989).

I denna process av Gestalt och Gestaltung finns således samhällsfaktorerna med som kontext – och kanske mer än så. Ana Qurioga berättar om hur terrorn under den argentinska militärdiktaturens dagar syftade till att paralysera, bryta sönder de solidariska nätverk som fanns i samhället och få människorna att uppleva sig utlämnade på nåd och onåd åt skeendets godtycklighet. På individnivån fick osäkerheten och fragmenteringen människorna att ej veta vad de skulle tro om grannar, vänner, släktingar etc som försvann: ”Han/hon har säkert gjort något kriminellt”, ”det finns säkert en orsak” var en del av kommentarerna angående dessa försvinnanden. Och Ana Quiroga poängterar att effekterna stannar inte endast vid diktaturåren, utan dröjer kvar även idag i form av attityder och tankar om att ”inte lägga sig i, utan sköta sitt”, ”var varg bland lammen! ”, ”äta eller låta sig ätas” etc. Som intervjun visar får samhällsskeendet effekter i gruppernas sätt att fungera under olika perioder.

Emergent och ”grupptext”. Av Sören Lander

Själva forskningsperspektivet är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen (såvida man inte går in och tittar på det Pichon skrev under 40-talet när han var mer av ortodox psykoanalytiker). Han skriver en del, men framställningsformen är inte okomplicerad.

Hans sätt att skriva var mycket komprimerat och han förtä­tade mycket när han skrev. När Pichon förberedde en text tycktes han söka i olika riktningar. Det var ungefär så hans sätt att läsa tedde sig och det gjorde stort intryck på mig när jag lärde känna honom. Han gav sin uppfattning om gruppen och samspelet mellan olika discipliner en skriftlig form. Detta uppträder också som ett produktionsinstrument för gruppen. Ur olika kunskapsperspektiv sökte han en idés mångfal­diga återklang hos olika författare och fick - precis som i arbetet med en grupp - fram en mångfacetterad effekt. Därefter åstad­kom han en imponerande syntes (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Psykoanalytikern José Bleger (ett av de stora namnen inom argentinsk psykoanalys och en av Pichons ”lärjungar”) menar att Pichon-Rivières levande dynamiska tänkande fungerade bättre i personliga muntliga framställningar än i den skrivna textens mer bundna form. De lektioner han höll antog snarast formen av arbetsgrupper; åhörarna deltog därvid aktivt i ”en atmosfär av intellektuellt och vetenskapligt skapande” (Bleger, J.: Las enseñanzas fundamentales. Acta Psiquiátrica y psicológica de América Latina, no 4, Diciembre, 1967), varvid de teman som togs upp utsattes för revideringar och ombearbetningar. Egentligen borde man snarare diskutera Pichons praxis än hans teorier. Han hade (enligt ögonvittnen) stor förmåga att uppfatta olika situationer, intervenera i dem och därefter konstruera teorier utifrån interventionerna.

Vad händer exempelvis när en intervention riktas mot den inre världen eller - alternativt - mot omgivningen? Emergenten – det vill säga något nytt - växer fram. Och som begrepp får ”emergent” en betydelsefull roll för honom i det kliniska arbetet. Den är ett ”budskap” att dekodifiera i termer av ”universalerna” (det implicita eller det omedvetna – se nedan!). Som terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad än denna emergent kan bestå av. Detta nya öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar verktyg för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon lägger stor vikt vid de svar som ges och tolkningen ses som en arbetshypotes.

Emergenten är således det som gör att man kan fortsätta upptäcka. Samordnaren i en grupp är exempelvis hela tiden i ”situationen” här-och-nu lyssnande och sökande de ”emergenter” som kontinuerligt växer fram som ”svar” på situationen. Processen illustreras (som framgår av intervjun med Ana Quiroga) i ”den upp-och-nedvända konen”. I denna kon ser vi en bas, en spets och den dialektiska spira­len.

Spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse som går från det explicita till det implicita i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit. De framväxande emergenterna bildar sedan det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienterna på vägen och söka förstå deras egen bild – och vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).

Processen åskådliggörs delvis i nedanstående beskrivning, som görs av en medlem i en operativ grupp.

Låt mig ge en ”dramatisk” eller ”teatralisk” bild av vad som sker i min grupp: Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen …

Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar.

Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar.

I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans.

Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter.

”Kommer det alltid att vara så här? Vad är detta? En opera? En kantat? En roman? En ’lingvistisk’ och känslomässig dans? Eller är det livet självt?” (Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

Det är intressant att observera hur gruppen för att kunna utföra sin uppgift (eller sitt ”arbete”) genererar ett sätt att associera, som man skulle kunna kalla ”associationskedja” (gruppens sätt att tillämpa ”fri association”?). En medlem säger något … någon annan säger något utifrån detta … och ytterligare någon kommer in i dialogen etc och på så sätt skrider gruppskeendet framåt.

Ana María Fernández (en i pichoniansk – men med en anstrykning av Anzieu – efterföljd arbetande argentinsk gruppterapeut och gruppteoretiker) pekar på att de egna former gruppen konstruerar (och då mer relaterat till dess produktivitet och vad som växer fram) kan beskrivas som ett slags ”grupptext” eller ”skrift” i utvidgad mening (alltså inte bara som något verbalt) som produceras i gruppen?

”Grupptexten” har en förmåga att generera vidare innebörder eller mening. En implikation härav är att den innebörd som i ett visst ögonblick en viss ”läsning” tillerkänner en aspekt av gruppskeendet därför inte uttömmer denna ”grupptexts” produktivitet. Närmast kan man här jämföra med exempelvis drömmens ”text”. Gruppens ”texter” är outtömliga och det rör sig mer om något som inte har ett slut. Snarare än att vara en dold substantiell innebörd, som tolkningen bör avslöja, genererar ”texten” outtröttligt innebörder, vilka i form av olika uttryck ”skrivs in” inte bara i det sagda eller icke-sagda, utan även i kroppsrörelser, förflyttningar i rummet, tystnader, allianser etc och därvid formande ett komplext skeende av gruppkonfigurationer som i sin tur ständigt genererar andra mångfaldiga innebörder. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion, det vill säga en handling som pekar på någon punkt i gruppens nät av symbolisk-imaginär produktion. Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram (Fernández, A. M. El Campo Grupal. Notas para una genealogía. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1989).

Enligt Pichon-Rivières sätt att uppfatta exempelvis psykosen skulle sjukdomen vara den emergerande (nya) kvaliteten, vilken som tecken hänvisar oss till en implicit underliggande situation (i exempelvis familjen). Denna situation skapas av en särskild i det ögonblicket alienerande modalitet i gruppinteraktionen. Den sjuke är det språkrör, genom vilket den patologiska situation, som påverkar hela strukturen, manifesteras. Språkröret (den sjuke) är den ”farkost” genom vilken den implicita sjukdomsorsakande processen börjar manifesteras. Man kan uttrycka det som att varje implicit process manifesteras genom att en ny kvalitet uppenbarar sig inom observationsfältet. Den benämns (som sagt) emergent och hänvisar oss – som utforskare – till ett implicit skeende … en de underliggande händelsernas ordning.

De tre områdena, språkrör och epistemofiliskt hinder. Av Sören Lander

Fenomenologiskt söker Pichon i sin referensram hantera ”förbindelse-verkligheten” (”kroppslig”, ”psykisk” och ”relationell”) genom konceptet de tre områdena, vilket används som ”sätt” att se, känna och förklara.

Sett ur fenomenisk synvinkel kan man beskriva tre sätt att vara: ett psykiskt, ett kroppsligt och ett som beteendemässigt är relaterat till den yttre världen. 1 är alltså psyket, 2 kroppen och 3 omgivningen. … Man bör inte begå misstaget att etablera en formell åtskillnad mellan kropp, psyke och yttre värld. Vad yttervärlden beträffar representeras den i det inre av mikrokosmos och i det yttre genom makrokosmos. Om man ur existentiell synvinkel "fry­ser" en person i ett visst ögonblick kan man säga att det just då går att särskilja psyke, kropp och yttre värld. Men så fort personen sätter sig i rörelse omvandlas denne till en menings­full helhet. Även om vi talar om tre dimensioner finns det följdaktligen bara en dimension - den mänskliga. (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Delningen mellan de tre områdena är av fenomenologisk karaktär i så­dan mening att huvudvikten (med ett gestaltpsykologiskt betraktelsesätt figur-bakgrund) i ett givet ögonblick kan läggas vid något av dem (medan de andra befinner sig mer i bakgrunden).

Den kontrast som överraskar psykoanalytikern mest i utövan­det av sin uppgift består i att upptäcka att vi med varje pati­ent inte står inför en isolerad människa, utan inför ett sän­debud; att förstå att individen som sådan inte bara är den främste aktören i ett drama, där klargörande söks genom analysen, utan också språkrör för en situation, vars protago­nister är en social grupps medlemmar (hans familj), vilka han alltid varit anknuten till och inkorporerat i sin inre värld allt sedan livets första ögonblick. (Citat från Psicología de la vida cotidi­ana: La psicología social. Socialpsykologin. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Kontextens eller ”det tredje områdets” betydelse börjar växa fram redan under 40-talet när Pichon arbetar på intagningsavdelningen på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes i Buenos Aires. En familj för en person till sjukhuset och ”deponerar” denne (som patient) i ett ”därinne” som radikalt skiljer sig från de deponerandes egen tillvaro ”därute”. Det ”galningen” bär med sig tycks vara ”galenskapen”. Han ”bärs” dit i ett försök av familjen att göra sig av med det man ej står ut med. Pichons blick avslöjar här hur mycket av ett kollektivt spel, som framträder förskjutet och förtätat i exempelvis den psykotiska ”produktionen” – ett spel i vilket en prekär familjejämvikt råkat i kris via en individ/subjekt, som osammanhängande stammar fram de hemligheter alla andra förtiger.

Pichon hävdar att det inte är möjligt att via en enda person (den identifierade patienten) lösa något som tillhör samtliga familjemedlemmar. Den som insjuknar är språkrör (portavoz) eller ”emergent” i den grupp han formats och intagit en plats i – en roll i ett kollektivt spel. Den person, som ej längre står ut med att förtiga det som kämpar för att bli utsagt, är den länk som brister i kedjan. Det är också den person över vilken den mesta spänningen urladdas och den genom vilken systemet hamnar i kris.

Därför frågar sig Pichon när han närmar sig en patients problematik: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen – förbindelsen till analytikern”?

I detta drama är det möjligt att (utifrån Gestalttänkande) urskilja figur (patient) och bakgrund (familj). När denna scen sätts i rörelse blir det uppenbart att inte endast patienten befinner sig i kris utan hela gruppen. Pichons tanke är här att patienten bör återintegreras i samhället. Det är samhället som gjort honom sjuk och stött ut honom. Det är också via samhället vägen till bot finns, vilket sker när patienten lyckas ”återfinna” sig själv och ”de andra”.

Vad Pichon i sin syn på behandling, lärande och utveckling pekar på är att kunskapshinder och förändringsmotstånd inte är så mycket epistemologiska som epistemofiliska till sin karaktär (det vill säga att det snarast rör sig om omedvetna hinder att närma sig ny kunskap).

Pichon var mycket inriktad på framförallt den omedvetna eller drömlika dimensio­nen - vad vi idag skulle kalla ”läroprocessens an­dra scen”. Dessa scener utgör ofta hinder för att kunna nå fram till kunskapsobjektet ...

Lägg märke till att Pichon poängterar hur kun­skapsobjektet ibland som en fantasi antar for­men av fiende inom lärandets om­råde. Han började intressera sig för de blockerande fantasier som var verksamma vid utbildningen av psykot.erapeuter ...

Vad Pichon utifrån en psykologisk ”läsning” av läropro­cessen föreslog var en interven­tion vars syfte var att med­vetandegöra underliggande fantasier vid läran­det. Han uttryckte dessa genom begreppet ”hinder” ...

Pichon betonar det epistemofiliska hin­dret, det vill säga att kontakten med kunskapsobjektet hin­dras (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).