CIGO-kongressen 2014 var på sätt och vis Göteborgs Psykoterapi Instituts återkomst till den sydamerikanska ”gruppkontexten” – en återkomst som underlättades av att organisatören Horacio Foladori kände till GPI sedan tidigare och att det fanns en nyfikenhet på vad som hänt på gruppområdet inom GPI.
Det var ett lyckligt sammanträffande att jag och min hustru Inés del Carmen Lander (som i hög grad underlättat såväl kontakterna i Buenos Aires, Sydamerika och Sydeuropa som senare tids översättningar) fanns ”tillgängliga” i Sydamerika (närmare bestämt i Uruguay) för att delta i konferensen Jornadas de Pichon i Buenos Aires 2012. Vid ovannämnda konferens i Buenos Aires hann vi träffa Pichon-Rivières son Joaquín (tillika socialpsykolog), som överlämnade den fotografiska minnesboken över sina föräldrar ”Enrique & Arminda”, som gåva till oss och till GPI. Vi sammanträffade även med Fernando Fabris och Ana Quiroga (som jag gjorde en ny längre intervju med – tyvärr havererade inspelningsutrustningen och inget kunde räddas av innehållet).
Foladori tog kontakt med mig i samband med konferensen och jag kunde därefter vidareförmedla hans önskemål till GPI. Ett lycklig omständighet var också att det fanns tre personer på GPI som redan hade ett (empiriskt) material mer eller mindre tillgängligt och färdigt att presentera i seminarieform.
När nu GPI kom med ett helt ”team” med seminariekoncept (om ”den tysta kunskapen”) färdigt att presentera vid CIGO-kongressen 2014 gav detta mig också möjlighet att inta en mer aktiv roll i förhållande till pichonianismen och det gruppoperativa konceptet (jag hade annars delvis släppt det engagemanget vid den tiden); vidare att kunna delta på fler kongresser därefter (Rimini 2015 med egen text och Madrid 2018 med egen kortare textpresentation av en nyutkommen bok om Pichon-Rivière på engelska). På CIGO 2014 var jag officiell svensk representant i ledningsgruppen och i Rimini 2015 inofficiell (möjligen hade jag en liknande roll i Madrid 2018). Jag tackade i Madrid 2018 ”nej” till att ingå i organisatörsgruppen för nästa inplanerade kongress i Brasilien 2020.
Vad som tycks ha blivit en följd av CIGO är att ett mer eller mindre lösligt nätverk av europeiska pichonianer (men med kontakt med Sydamerika) tagit form. Initiativet till detta nätverk togs av Leonardo Montecchi från Italien och Riminigruppen. Överhuvudtaget står Riminis ”Scuola de Bleger” för det mest strukturerade och genomarbetade europeiska bidraget till det gruppoperativa tänkandet i Europa – troligtvis mycket beroende på Armando Bauleos starka band till Riminigruppen och de kunskaper och den inspiration som kom från honom (Bauleo avled ett par år efter Madridkonferensen Actualidad del Grupo Operativo 2006). Även gruppen omkring tidskriften Area3 i Madrid (och Spanien) är viktiga europeiska ”fästen” för det pichonianska gruppoperativa konceptet. Montecchi och Rimini tycks dock syfta mot en mer vetenskaplig ”approach” i sitt sätt att arbeta med det gruppoperativa.
Något bör också sägas om en bok som gavs ut för några år sedan – Pichon-Rivière como autor latinoamericano (Pichon-Rivière som latinamerikansk författare). Boken (redigerad av Fernando Fabris) innehåller texter av såväl personer som haft direkt kontakt med Pichon-Rivière som av andra, vilka av olika skäl intresserar sig för honom och hans verk. Och dessa texter gör det möjligt att bli varse hur mycket den latinamerikanska kontexten är närvarande i figuren Pichon-Rivière och dennes verk. Samtidigt ger de utrymme för att ställa vissa frågor:
Vilken roll spelade det lokala (regionala) sammanhanget för hans intellektuella produktion?
Hur såg de konkreta relationerna mellan hans verk och det latinamerikanska sammanhanget ut?
Och vilken roll spelade allt detta i utarbetandet av hans originella tekniska ”verktyg”, begrepp och teorier?
………………
Att gå från ”ansats” till ”användning” innebär att utsätta teorin för den praktiska verkligheten och att mot bakgrund av de ”svar” det mötet ger söka utveckla teorin. Läser man texter från Sydamerika och Sydeuropa kan man se olika tillämpningar som man sedan söker dra teoretiska lärdomar av. Vad det då handlar om är en ”emergenternas didaktik” (som argentinarna säger) … att exempelvis begrepp, som presenteras under en föreläsning och inte förstås eller kan användas, ”returneras” till undervisaren som då måste ta upp ämnet på nytt från ett annorlunda perspektiv. Detta kan bland annat ses i Ana Quirogas föreläsningar från 1982, där hon för en diskussion med åhörarna om saker som gått fram respektive inte gått fram under tidigare förläsningar. Pichon-Rivière var heller inte främmande för att ge samma föreläsning på nytt om det framgick att den första föreläsningen inte hade nått fram eller förståtts.
Här kan man också peka på den dubbla läroprocess detta innebär – att när gruppen inte förstår måste undervisaren lära sig vad som inte fungerat med den första föreläsningen (och därför kallas denna ”emergenternas didaktik” för enseñaje på spanska – något i stil med ”läro-visning” på svenska med innebörden att man inte bara undervisar, utan lär sig också själv i processen att lära ut).
I Sverige har det till större delen handlat om att introducera detta nya pichonianska tänkande, det vill säga att befinna sig i ”förarbetsfasen” och att därvidlag söka hantera och komma förbi det motstånd som finns mot att ta till sig något nytt och okänt som kan störa det dittillsvarande ECRO:t (det vill säga referensramen) hos deltagarna. Vad som väcks är depressiv ångest (rädsla för att förlora något tryggt och välbekant) och persekutiv ångest (rädsla för att bli utsatt för ”attack” i en ny situation som man inte upplever sig ”instrumenterad” för) som uttryck för ett förändrings-motstånd.
Konceptet i sin helhet har egentligen aldrig installerats i någon reguljär verksamhet (och med samtidiga möjligheter till långtidsutvärdering) – möjligtvis är här GPI:s användning av det gruppoperativa konceptet ett undantag.