Ana Quiroga: Pichon och dialektiken

Dialektiken: Fundament och metod i Enrique Pichon-Rivières tänkande.

Av Ana de Qurioga

Föreläsning som hölls vid ”Hyllningsdagar till Enrique Pichon-Rivière” i oktober 1988.

I onsdags kväll (när dessa dagar inleddes i en varm stämning, som sedan dröjt sig kvar genom det lustfyllda och delade i vår gemensamma uppgift) sade jag att vi ”kallats” till ett multipelt ”återseende”, som dels rör sig om erkänsla gentemot maestron Enrique Pichon-Rivière, dels om ett ömsesidigt ”återseende” oss emellan via de nya och skiftande (men sammanlänkningsbara) vägar Socialpsykologins praktik tagit.

Jag sade då att ett sätt att hylla Enrique Pichon-Rivière var att åter lära känna och ”ifrågasätta” honom i syfte att fördjupa kunskaperna inom den aspekt han uppfattade som viktigast, nämligen uppgiftsaspekten. Tillsammans med er skulle jag här nu vilja närma mig hans tänkande på ett sätt som utforskar detta ”in i märgen” - in i dess grunder.

Vad säger han om sitt tänkande och sin metod? 1966 säger han följande: ”Den analys jag föresätter mig som terapeutisk metod skulle kunna definieras som dialektisk analys i och med att den består av en systematisk analys av motsättningar”. I sina texter om operativa grupper understryker han att en av gruppuppgiftens grundläggande aspekter utgörs av analys av de motsättningar som dyker upp och vidareutvecklas inom såväl uppgiftens ”text” som kontext. När han formulerar sitt hälso- och sjukdomskriterium talar han om en dialektik mellan inre och yttre värld och om en dialektisk ömsesidigt omvandlande relation mellan individen (subjektet) och dennes socialt-relationella kontext. Vad gäller hälsokonceptets utveckling refererar han vidare till ”den visualisering och upplösning av motsättningar som växer fram såväl inom individen (subjektet) som i dennes förhållande till sin kontext”. När Pichon-Rivière definierar ”beteende” hävdar han att det rör sig om ”en totalitet i dialektisk utveckling”. I sin karaktäristik av ECRO säger han 1972 följande: ”Det är en organiserad helhet av generella teoretiska begrepp och koncept, vilka refererar till en sektor av det reella; en diskurs’ universum, som möjliggör ett instrumentellt närmande till ett visst konkret objekt. Såväl detta ECRO som den didaktik det bär med sig har sin grund i den dialektiska metoden. Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utvecklas, implicerar en typ av analys, som – utifrån de vardagliga relationerna som grundläggande fakta – avtäcker motsägande principer och kontradiktoriska tendenser såsom konfigurerande källa till processernas dynamik”.

I vilken grad stämmer det Pichon-Rivière säger om sin uppfattning och operativa inriktning? När han nu föresätter sig en Socialpsykologi - utgör dialektiken grundval och metod för hans teoretiskt mogna tänkande? Denna fråga är inte av spekulativt teoretiserande karaktär, utan i högsta grad praktisk i och med att den handlar om de instrument vi dagligen arbetar med. Att tänka dialektiskt implicerar ett sätt att förstå världen och - som en konsekvens därav - att också handla i den.

Bland oss som arbetar med psykologi dyker det ständigt upp ett epistemologiskt problem, nämligen förhållandet mellan teori och praktik. Lyckligtvis har detta bekymmer kunnat ges uttryck under dessa dagar. Det vore bra om mitt anförande i någon grad kunde bidra till att vi fördjupar oss i detta bekymmer kring förhållandet mellan teori och praktik och framförallt då teoriernas höggradigt praktiska karaktär. Ibland förnekar man teorin i praktikens namn, vilket i realiteten utgör en meningslös dissociering i och med att teorin är ett instrument, som fötts ur praktiken – men som styr och ”organiserar” praktiken.

Att utveckla svaret på huruvida dialektiken är fundament och metod för Enrique Pichon-Rivières tänkande innebär, så vitt jag kan förstå, i första hand att man tydliggör vad dialektik är … och detta explicit-görande kan inte vara ytligt, även om det på grund av omständigheterna oundgängligen blir begränsat. Dessa omständigheter tvingar oss att arbeta med komplexa koncept.

En andra aspekt av den uppgift vi föresätter oss är dessutom att med utgångspunkt i detta tydliggörande av dialektiken söka spåra densamma i Pichon-Rivières verk.

Några grundläggande begrepp rörande dialektiken.

Dialektiken utgör en uppfattning om utveckling, som innebär att rörelse, omvandling och förändring ingår i alla fenomens och skeendens väsen, något som gäller för såväl naturen som samhället och det mänskliga tänkandet. Denna permanenta och oändliga rörelse är en självrörelse. Vad innebär det? Det innebär att den inte igångsätts av yttre orsaker, utan att dess ursprung och genes utgörs av inre motsättningar, motsatsers identititet och kamp, som äger rum i varje skeendes, relations och fenomens inre - varigenom detta får sin processkaraktär.

Dialektikens klassiska definitioner refererar alltid till denna centrala tanke om inre motsättningar. På samma gång ställer de oss också inför en första motsättning genom att säga att naturens, samhällets och tänkandets oändliga rörelse baseras på motsatsernas identitet och kamp. Detta skapar frågeställningar vi inte kan undvika om det vi föresätter oss att göra dels är att fastställa om dialektiken utgör fundament och metod i Pichon-Rivières tänkande, dels att spåra dialektiken i ”ECRO-arkitekturen”.

Frågan uppkommer då: Vad menas med ”inre motsättning”? Alla företeelser och allt existerande gestaltas som en enhet av mångfaldiga aspekter och drag, vilka vi också benämner kvaliteter och bestämningar. Av dessa mångfaldiga aspekter är några sinsemellan motsatta och en eller flera inre motsättningars båda poler. Vårt växande som mänskliga varelser skapar exempelvis en motsättning mellan barnsliga och mogna vuxna aspekter såväl när det gäller psykiskt som kroppsligt. En känslomässig relation öppnar en motsättning för oss mellan beroende och autonomi, kärlek och hat. I lärandet är kunskap och okunskap motsatta poler.

Men – varför motsatsernas enhet eller identitet? I vilken mening och varför skulle motsatserna kunna vara identiska? Därför att båda refererar till varandra och varje aspekt förutsätter sin egen motsats. Ingen av dem kan existera separat utom i förhållande till detta andra som samtidigt är dess motsats och negation. ”Far” refererar till ”son”. ”Det nya” är samtidigt motsatt till och ömsesidigt beroende av ”det gamla”; ”det ostrukturerade” av ”det strukturerade” och omvänt. Det är det ömsesidiga sambandet och inbördes beroendet som utgör enheten eller identiteten. Motsatserna är inte statiska, utan rörliga och förgängliga. Erfarenheten demonstrerar för oss att effekt förvandlas till orsak, nytt till gammalt och son till far. Och just möjligheten att varje aspekt omvandlas till sin motsats bidrar till rörelse, dialektik - och i synnerhet till motsatsernas enhet.

När vi således refererar till motsatsernas enhet åsyftas det ömsesidiga beroendet och möjligheten att det ena omvandlas till det andra. Det gamla ger rum åt det nya och det nya kommer oundvikligen att omvandlas till det gamla.

Motsatserna implicerar identitet och kamp. Det väsentliga med dessa ömsesidigt beroende aspekter är att de är varandra motsatta. Det viktiga är skillnaden och icke-identiteten. I sin kamp tenderar de att ömsesidigt utesluta varandra. Det nya tenderar att ersätta det gamla, det strukturerade det ostrukturerade. De två motsatspolernas enhet är med andra ord övergående, relativ och temporär. Och motsatsernas kamp med sin tendens att ömsesidigt utesluta varandra är absolut. Vad implicerar då detta? Att stabilitet och jämvikt alltid är övergående och instabil, medan däremot förändringen är absolut och oändlig. I identiteten finns redan kampen eftersom ett kan omvandlas till ett annat - ersätta detta. Men - samtidigt och dialektiskt - finns ingen identitet utan motsatser (vilket implicerar skillnad och ömsesidigt beroende).

När jag höll på att arbeta med detta tema funderade jag över roten till de hinder som finns för en förståelse av motsättningar och - i sin förlängning - dessa begrepp. Man skulle kunna säga att hindrets genes finns i vår logisk-formella utbildning. När vi lärt oss att lära har vi bildat tanke- och varseblivningsmodeller som med svårighet förmår inkorporera denna komplexitet och denna rörelsernas permanenta spel.

Utifrån en grundläggande tanke om process och oändlig rörelse upptäcker dialektiken existerande samband mellan sfärer som den metafysiska filosofin alltid behandlat var för sig som åtskilda områden: frågan om varat, kunskapsproblemet samt teman som rör den sociala och historiska ordningen.

Man kan inte tala om dialektik utan att referera till Hegel. I ”Logikens vetenskap” tar denne upp ett tänkande som går tillbaka till Heraklitos. Han systematiserar en dialektisk åskådning i vilken världen är en helhet av inbördes förbundna processer där ingenting är oföränderligt och allting befinner sig i ständig förändring. Varat kännetecknas i grunden av rörelse och en oavlåtlig process av framväxande och bortdöende. Dessa förändringar är inte bara kvantitativa i form av ökning och minskning eller gradvisa modifikationer - som mekanismen, utvecklingstänkandet eller icke-dialektiska former av idealismen skulle uttrycka det hela. Hos Hegel sker utvecklingen inte endast genom kvantitativa förändringar; i utvecklingen finns brott och kvalitativa språng i och med att ett fenomen ersätter ett annat. Detta implicerar att det på utvecklingens väg uppstår diskontinuiteter i vilka något nytt växer fram som negation till något föregående.

Denna relation mellan det gamla och det nya samt kvantitetens omvandling till kvalitet kan analyseras via händelser i vardagen. Mellan exempelvis våra klumpiga försök att kliva upp på en cykel och den skicklighet som gör det möjligt för oss att cykla utan att hålla händerna på styret eller att sätta fötterna på styrstången finns ett brott, en diskontinuitet och ett kvalitativt språng. Det finns även ett brott och en diskontinuitet när en samling människor, som arbetar ihop i grupp, beslutar sig för att grunda en institution.

När det gäller att arbeta utifrån Socialpsykologins utgångspunkter visar oss ofta våra erfarenheter hur en av de smärtsammaste situationerna för grupper i färd med att institutionaliseras är att avstå från det primärgruppsliga för att övergå till ett annat relationssätt – institutionens. Här rör det sig verkligen om ett kvalitativt språng. Den samling personer, som knyts samman i institutionen, interagerar nu inte längre på samma sätt som de gjorde i ”gruppanordningen”.

Vilken är denna ständiga rörelses riktning? Den går från det enkla mot det komplexa; från ”det undre” mot ”det övre”. Utvecklingen utgör en spiralformad rörelse i vilken det strängt taget aldrig sker ett återvändande till något föregående stadium. Och här skulle jag vilja stanna upp vid den spiralrörelsetanke, vilken såväl ”genomtränger” som visar fram det dialektiska fundamentet i Pichon-Rivières tänkande. Vad innebär det påstående som Hegel formulerat - och senare den materialistiska dialektiken åter tagit upp - beträffande att det i utvecklingsspiralen i realiteten inte finns något återvändande till det föregående? Jag skulle också vilja tillägga ytterligare frågeställningar som har med vår verksamhet i synnerhet att göra: Vad innebär ovannämnda påstående, när det gäller de idéer om upprepning, som det metafysiska tänkandet håller fram som förklaring av det faktum att aspekter, drag och beteenden liknande sådana som funnits tidigare, framträder på nytt? Och vilka implikationer får det inom det psykologiska vetandets område när man talar om symtom, stereotyp, lärande, överföring och upprepningstvång?

Utifrån metafysiskt tänkande betecknar ”upprepning” det cirkulära i en rörelse, som endast är skenbar i och med att den alltid på ett identiskt sätt återvänder till sin ursprungliga position. Det som – förutom en ytlig rörlighet – är underliggande till fenomenet utgör något som till sitt väsen är orörligt därför att i denna upprepningsform finns ingen förändring. Det sker ingen omvandling.

Vad innebär då spiralformad rörelse? Utifrån den dialektiska uppfattningen innebär den att under ett moment av utvecklingen tycks objekt och fenomen åter passera redan genomgångna etapper och därvid återvända till tidigare moment. Emellertid kan vi med vetenskaplig säkerhet hävda att det aldrig är samma måne som i identisk form snurrar kring en jord som under några få timmar modifierats i sin bana kring en likaledes förändrad sol. Individen (subjektet) tycks återvända till det förflutna: han återupplever känslor, återknyter förbindelser och sätt att relatera; det är detta vi, beroende på vad det rör sig om, benämner ”regression” eller ”överföring”. Men det är inte samma individ (subjekt); han eller hon återvänder från en mer avancerad etapp, ty hans eller hennes utveckling har – om än motsägelsefullt – fortsatt. Individen (subjektet) har varit med om olika erfarenheter och kommer heller aldrig att bli densamme. I strikt mening finns ingen upprepning varken i naturen, individen (subjektet) eller den sociala ordningen. Det föregående existerar bara i det närvarande där det i högre eller lägre grad upptas och omvandlas.

Detta kommer att analyseras mer explicit när vi går in på hur Pichon-Rivière vid utvecklandet av sin socialpsykologi - gentemot en metafysisk föreställning om önskning och drift - formulerar en behovets och förbindelsens dialektik.

Materialism, idealism och dialektik.

Genom att säga dialektik sade vi emellertid inte allt, ty även i denna åskådnings inre finns den polemik som går genom det filosofiska tänkandets historia; den historia där materialism och idealism står som varandras motsatser. Vari består då den polemiken och i vilken utsträckning berör den psykologin i synnerhet? Dess kärna finns i förhållandet mellan ”vara” och ”tänka”, mellan anden och naturen. I denna polemik förs en diskussion om vad som föregår eller utgör grund till det andra. Är det anden som utgör betingelse för materien? Eller är det å andra sidan materien och naturen som utgör grund för de idéer och den sfär av fenomen som kallas andliga? Att förstå denna relation är något grundläggande vid utvecklandet av en psykologisk teori. Mötet mellan materialism och idealism liksom polemiken mellan å ena sidan metafysiska uppfattningar (kopplade till idén om något till sitt väsen oföränderligt och av mekanisk kausalitet), å andra sidan dialektiken (som en integrerande vision om varat och tänkandet i ständig omvandling) finns närvarande och genomsyrar det psykologiska områdets praxis, dess konceptualiseringar samt de debatter som utvecklas inom området.

Den hegelianska dialektiken är idealistisk. Enligt Hegel är varat - det existerande - en Absolut Andes (den Absoluta Idéns) utvecklingsformer. Detta tänkta (inte materiella och eviga) ursprung skulle då ha genererat allt existerande. Marx, som utifrån en materialistisk position polemiserar med Hegels idealism, bevarar det rationella i den dialektiska uppfattningen och lägger samtidigt grunden till en ny åskådning – den materialistiska dialektiken. För den åskådningen är den här världen en process, materia underkastad en historisk utveckling i och med att materiens existensform utgörs av rörelse. Rörelsen är inneboende i materien och denna utsaga bekräftas också av den moderna vetenskapens landvinningar. Allteftersom man upptäckte materiens till sitt väsen rörliga karaktär inträffade emellertid också perioder när man förnekade materiens existens och endast talade om rörelsens existens. Man återgick dock sedan till insikten att materia är rörelse. När vi talar om materia (i egenskap av filosofisk kategori) refererar vi till den verklighet som existerar bortom vårt medvetande, vår vilja eller våra föreställningar.

Vad gäller frågan om förhållandet mellan att ”vara” och att ”tänka” intar den dialektiska materialismen följande ståndpunkt: ”Det är inte människans medvetande som determinerar hennes existens, utan hennes samhälleliga vara som determinerar hennes medvetande”. För att inte hamna i tomma eller schematiska bestämningar är det dock nödvändigt att klargöra att denna relation är vare sig rigid eller orörlig. Det handlar om enhet och motsatsernas kamp: idéerna påverkar verkligheten och möjliggör dess omvandling; ideologin och politiken modifierar och determinerar aspekter av den så kallade materiella basen eller samhällsstrukturen trots att det är denna som bär upp ideologin och politiken.

Den dialektiska uppfattningen och materialismen i Pichon-Rivières tänkande.

I sitt teoretiska arbete definierar Pichon-Rivière nästan från början ofta förhållandet mellan objektiv existens och psyke utifrån en materialistisk och dialektisk uppfattning. Och detta gör han med desto större klarhet när han säger att i strikt mening är all psykologi social … och detta allteftersom hans kliniska praktik avslöjar den grundläggande roll erfarenheterna med ”den andre” och andra människor har för formandet av psyket. Dessa ”andra” är inte bara objekt. De är inte abstrakta utan konkreta. De ”rör sig” i riktning mot gratifikation eller frustration; erkänner eller misskänner, betecknar positivt eller negativt individens (subjektets) behov. Tillsammans med dessa andra finns – eller finns inte – individen (subjektet) inom en given social ordning och i ett system av konkreta sociala relationer, vilket, som förutsättning för psyke och subjektivitet, genom multipla förmedlingar determinerar den givna sociala ordningen. Pichon-Rivière inkluderar interaktionen, förbindelsen, gruppen, institutionerna och den sociala ordningen som inre orsaker och yttre förutsättningar för inte bara individens (subjektets) konstituerande utan även för en annan dialektisk process, nämligen hälso- och sjukdomsprocessen.

När vi nu är fokuserade på det pichonianska tänkandet - och med hänvisning till hur han definierar förhållandet mellan objektiv existens och psyke - kan det understrykas att ett kvalitativt språng inträffar i hans teoretiska arbete när han mot bakgrund av sina erfarenheter inom akutpsykiatrin och därifrån vidare till familjegruppsmiljön kausalt kan identifiera den inverkan de objektiva relationerna, individens (subjektets) erfarenheter och praxis samt ”den andres” handlingar har för formandet av den inre världen. Pichon-Rivière hävdar att denna inre värld utgör en rekonstruktion av den yttre verkligheten och de relationsnät individen (subjektet) växer fram ur. Därför förnekar han varje ”pre-erfarenhetsmässig” medfödd princip som något att grunda en tolkning av erfarenheten på. Tolkningen av erfarenheten utgör för honom istället en form av dialektiken mellan individ (subjekt) och värld; han överger driftsuppfattningen och lyfter fram förbindelsestrukturen som en enhet för att analysera individen (subjektet) i dennes konkreta existensvillkor. I förbindelsen närvarar och ”opererar” individen (subjektet), objektet, dessa bådas behov och handlingar samt kommunikations- och läroprocesserna – med andra ord de koder, normer och system av representationer som råder inom den sociala ordning, vilken upprätthåller förbindelsen.

När vi sade att Pichon-Rivière förnekar varje slags ”pre-erfarenhetsmässig” medfödd princip - som grund för tolkning av erfarenheten – tänker vi exempelvis på begrepp som den kleinianska uppfattningens ”omedveten fantasi” (med innebörden ”driftens psykiska motsvarighet”) och den freudianska hypotesen om ursprungsfantasier. För Pichon-Rivière finns inget psykiskt innehåll som inte har sin grund i erfarenheter och behovsrelationer.

Vi har här lyssnat på en briljant utläggning av Dr Janine Puget i vilken hon gör en förnämlig nytolkning av ”Maldorors Sånger” (författare: Conde de Lautréamont/övers anm). Pichon-Rivière ”äntrar” det kusligas tema när han - som manifestation av omedvetna innehåll i poesin - använder sig av exemplet ”Maldorors sånger” satt i relation till den omedvetna fantasin. Den form av det skrämmande som uttrycks och bearbetas i ”sångerna” är inte bara en subjektiv produktion. Pichon-Rivières uppfattning är att denna skräck hade sin hemvist i Isidore Ducasses (det vill säga Conde de Lautréamonts/övers. anm.) inre värld. Denna inre värld korresponderade emellertid inte bara mot en familjestruktur och ett förbindelsenät, som hos honom gav upphov till en ambivalent relation gentemot en suicidal, älskad och hatad mor och en avlägsen far, utan också mot den ”psykiska inskrift” av hans sociala kontexts dominerande relationer som hade att göra med den vildhet och det våld han blev vittne till under Montevideos belägring. ”Denna verklighetskrönika”, som för Pichon-Rivière utgörs av den omedvetna fantasin – det vill säga en krönika över en i den inre världen ”inskriven” och rekonstruerad verklighet – , omfattar och determineras av den ordning som har sitt ursprung i samhället, relationerna och familjen.

Som Pichon-Rivière oupphörligen påpekar i sina skrifter är förhållandet mellan individ (subjekt) och värld, individ (subjekt) och dennes existensvillkor, inre och yttre värld, dialektisk. Denna dialektik utgör föremålet för hans utforskande. Enligt Pichon-Rivière determineras individen (subjektet) av den yttre världen och de verkliga relationerna. Den inre världen utgör dessas rekonstruktion och återspegling. Individen (subjektet) å sin sida handlar i verkligheten och tolkar sina förbindelser utifrån modeller som under livshistorien ”skrivits in” i den inre världen. Inre och yttre värld befinner sig i ett dialektiskt förhållande av enhet och kamp. Det yttre görs till inre, men samtidigt inverkar denna intrasubjektiva dimension på det intersubjektiva. För att förstå den intrasubjektiva dimensionen är det nödvändigt att analysera intersubjektiviteten. Denna relation och förbindelse klargörs dialektiskt allteftersom vi förstår struktur och rörelse i de interagerande individernas (subjektens) inre världar.

Dessa hypoteser växte som nämnts fram under utvecklandet av en hela tiden alltmer omfattande praktisk verksamhet. Den väg, som utgick från klinisk verksamhet och utbildning, breddades till att utforska lärandet, den skapande processen samt gruppsliga, institutionella och samhälleliga relationer. Denna heterogena mängd av erfarenheter får sin förklaring genom det som förenar och gör dem koherenta: heterogenitet är nödvändig för att förstå ett kunskapsobjekt vilket vid varje närmande avslöjar en mångfald av sammanbindningar … den oändlighet av processer som hänger samman däri (i kunskapsobjektet). Den dialektiska uppfattningen leder Pichon-Rivière till att formulera en konvergerande epistemologi och ett interdisciplinärt ”äntrande”, som i grupp-mayeutiken – denna sociala ”produktion” – gör det möjligt att bevara individernas (subjektens) skilda erfarenheter och perspektiv … och som i sin interaktion konstruerar en mångsidig, gradvis alltmer berikad och konkret ”vision” av den verklighet de utforskar. Detta uppnås i ett samspel mellan analys och syntes, fragmentering och integrering. Här finns själva kärnan i en operativ grupps uppgift. (När vi här säger ”konkret” refererar vi inte till den omedelbara erfarenheten. ”Konkret” innebär för oss den form av tänkande som innehåller mesta möjliga drag hos objektet. Med denna uppfattning som utgångspunkt hävdar vi att den gruppsliga ”produktionsprocessen” möjliggör utarbetandet av mer konkreta koncept eller begrepp).

I gradvisa spiralformade varv konstruerar Pichon-Rivière ett ECRO, vilket – baserat på den dialektiska och historiska materialismen –utvecklas till Socialpsykologi. Han säger: ”Jag uppfattar att människan på ett ömsesidigt modifierande sätt konstitueras i en omvandlande aktivitet och dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som drivkraft”. ”Den mänskliga varelsen är en varelse med behov som endast kan tillfredsställas samhälleligt i relationer som också fungerar determinerande. Individen (subjektet) är inte endast ett relaterande subjekt; individen (subjektet) är ett subjekt som producerats i en praxis. Det finns i individen (subjektet) inget som inte utgör resultatet av samspelet mellan individer, grupper och klasser”. ”Individen (subjektet) är frisk i den utsträckning han eller hon med ett integrerande perspektiv kan lära av verkligheten och har förmåga att omvandla denna verklighet på samma gång som han eller hon själv omvandlas”.

Jag har valt dessa fraser därför att jag tror att Pichon-Rivière däri uttrycker det substantiella i sitt tänkande. Med utgångspunkt i ett enkelt koncept – praxis – länkar han här samman uppfattningen om individ (subjekt), hälsa och sjukdom samt förhållandet mellan psyke och konkreta livsomständigheter. Praxis-konceptet utgör vår röda tråd i sökandet efter dialektiken som metod och fundament i den pichonianska ECRO-labyrinten.

Vad innebär ”praxis”? Man skulle kunna säga att praxis är människans sätt att vara i världen och att hon därigenom ”producerar” sitt eget liv. ”Praxis” är att göra … det är en omvandlande handling som implicerar identitet och kamp, ömsesidigt beroende och motsatsförhållande mellan människa och natur, görande och tänkande, förflutet och presens. Praxis – som känslomässig sinnesanknuten aktivitet bland människor sammanlänkade genom produktionsförhållanden – konstituerar individen (subjektet) och världen som historisk-social ordning. Som process omfattar praxis hela människan i hennes manifesta handlande och inre skeende.

Med utgångspunkt i praxis’ grundläggande roll – den omvandlande handlingen via subjektivitetens konstituerande – hävdar Pichon-Rivière att representation och tänkande utgör ”processad”, bearbetad och ”interioriserad” handling. Som vi redan påpekat finns ingen psykisk aktivitet som inte är relaterad till praktisk verksamhet. Det finns varken psykiska processer eller psykiska innehåll, som inte determineras utifrån konkreta existensvillkor. Härigenom poängteras psykets sociala historiska karaktär, varvid föreställningar om en ahistorisk och ”församhällelig” mänsklig natur – blinda för det partikulära i denna sammanlänkning subjekt–värld, inre aktivitet–yttre aktivitet (och som ”äntras” av Pichon-Rivière utifrån det komplexa konceptet ”uppgift”) – lämnas därhän.

Praxis implicerar behov på samma sätt som behov innebär att utveckla en praxis. När Pichon-Rivière överger driftsbegreppet och ersätter detta med behovsbegreppet söker han svar på frågan om det psykiska livets kausalitet. Han söker ursprunget till dess självrörelse.

Vad menas med ”behov”? Som en första approximering kan man säga att det är ett subjektivt registrerande av en obalans och en destrukturerande rörelse, som växer fram utifrån individens (subjektets) inre omvandlingar och relationer till sin omgivning. I behovets ”sköte” befinner sig således den motsättning, som utvecklas i ett motsatsernas mångfaldiga samspel. Mot varandra står här dels det föregående, det man besitter, det strukturerade och dels det nya, det man ej besitter, det behövda. Allt detta implicerar ett nytt jämviktstillstånd, vars öde oundvikligen är att hamna i kris och överskridas. Såsom varande emergenter ur rörelsen - och i sig varandra motsatta - hänvisar oss behoven till sin motsats, nämligen ”tillfredsställande”. Men detta samspel mellan behov och tillfredsställande, ojämvikt och jämvikt, destrukturering och nya struktureringar för nödvändigtvis med sig en omvandlande rörelse, som utgörs av praxis och uppgiften.

När vi refererat till den ständiga rörelsen och dess spiralformade bana har vi understrukit att Pichon-Rivière ställer behovets och förbindelsens dialektik mot en önskningarnas och drifternas metafysik. Vi ska söka vidga denna onekligen polemiska tanke. Den psykoanalytiska föreställningen om önskningar som ett evigt sökande efter spåren av primärobjektet – ett sökande efter ett omöjligt objekt i och med att det finns i det förflutna och ursprungliga – är en metafysisk uppfattning. Vad vill jag säga med detta? Man hävdar att under önskningens till synes permanenta rörelse och förändring – en absolut indeterminism som kommer sig av det omöjliga och osökbara - finns en underliggande, omodifierbar och följaktligen ahistorisk essens vad beträffar individens (subjektets) tillblivande. Vi vill dock bestämt hävda att om en permanent rörelse beskrivs som cirkulär – i och med att den tenderar att återvända till sitt ursprung – så är den till sin essens orörlig. Denna tolkning av önskningen är i överensstämmelse med den utvecklingsuppfattning Freud framlägger i ”Bortom lustprincipen”. Den utgör också grund för hans hävdande att driften är en regressiv kraft som tenderar att upplösa det organiska till oorganiskt.

Vi talar om en behovets och förbindelsens dialektik i och med att motsättningarna (motsatsernas kamp och enhet; motsatsförhållandet mellan subjekt och objekt, inre och yttre värld, det man besitter och det man behöver, det föregående och det nya) utgör orsak till en permanent rörelse och en mångfald av processer i vilka varje konkret individs (subjekts) liv utvecklar sig från födelse till död utan att detta vid något tillfälle skulle implicera ett återvändande till ett föregående tillstånd - men däremot till påbörjandet av nya motsättningar. Å andra sidan omvandlas behovet och individen (subjektet) genom de gratifierande och frustrerande erfarenheter som äger rum i sökandet efter objektet. Behov, individ (subjekt) och objekt genomgår en metamorfos på förbindelsens ”scen” och blir aldrig desamma igen. Som Heraklitos säger, så stiger vi aldrig ner i samma flod två gånger.

Vi kan emellertid ställa oss följande frågor: Förnekar denna behovets dialektik och föreställning om en oändlig spiralformad rörelse fakta som vi till vardags stöter på i vår kliniska praktik; fakta som har med utbildningen och den gruppsliga, institutionella eller samhälleliga uppgiften att göra? Förnekar den fakta som får oss att tänka i banor av ett återvändande till något föregående; det vill säga regression och upprepning (som Freud sade) eller stereotypi (som var Pichon-Rivières benämning)? Eller är tvärtom dessa fakta – som uppenbart växer fram inom vårt arbetsområde genom att framträda i form av något föregående eller identiskt – sådant som genom sin komplexitet utmanar och av oss kräver en förståelse av varat i sin rörelse och utveckling, i sin partikularitet och sina växlingar. Dessa fakta kräver ett sådant mångsidigt analysinstrument som dialektiken, vilken tillåter oss att utforska varje konkret situation samt vilken pol eller aspekt av en motsättning som är den primära – om det handlar om utvecklingen och ”projektet” (”projekt” i den speciella betydelse det har i pichonsk terminologi/övers.anm.) eller om hindret, ångesten och motståndet. Vilka indicier ”talar” om det nya och i vilken grad hålls det föregående kvar? Dialektiken som ett instrument, vilket möjliggör för oss att exempelvis förstå att psykotisk kris och sjukdomsemergent i en familjegrupp inte bara indikerar en patogen interaktion, utan paradoxalt nog också möjligheten för denna alienerade och alienerande grupp att återfinna sin ”uppgift” (”uppgift” i den speciella betydelse det har i pichonsk terminologi/övers.anm.). Det är en sådan dialektisk förståelse, som tillåter Pichon-Rivière att – alltid med sin utgångspunkt i praktiken – upptäcka och via polikausaliteten (den etiologiska ekvationen) peka på hur det i den till synes enhetliga genetiska faktorn utvecklas en motsättning mellan det i fosterlivet förmedlade och förvärvade samt att detta snarare är av förbindelsekaraktär än av organisk karaktär.

Vi har här påpekat att polemiken mellan materialism och idealism, mellan metafysiska och dialektiska uppfattningar, närvarar och genomsyrar praxis inom psykologins område. Jag vill återigen understryka att detta inte handlar om en spekulativ och avlägsen fråga, utan om en i högsta grad praktisk och näraliggande i och med dess vikt vad gäller attityd och uppgift inom psykologin. Metafysiskt tänkande leder till generaliseringar, som förhindrar analys av det enskilda, och med konsekvensen att man ser identiska strukturer i vilka man alltid endast skissartat talar om det som skiljer.

När jag talat om det metafysiska i önskning och det dialektiska i behov – samt de skiljaktiga utvecklingsuppfattningar dessa utgör grund för – har jag påpekat de signifikativa skillnaderna mellan Pichon-Rivières tänkande och psykoanalysen; skillnader som Pichon-Rivière inte tvekar att karaktärisera med ord som ”brytning” vad gäller det teoretiska och ”kris” vad gäller det personliga. Till det objektiva i vår analys hör att understryka att i psykoanalytiskt tänkande samexisterar (i ett tillstånd av identitet och kamp) en metafysisk uppfattning och en dialektisk vision. Utan tvivel är det denna aspekt som givit psykoanalysen dess djupt innovativa roll i det psykologiska vetandets utveckling.

Om väl praxis – som essentiellt faktum i människans vara – alstrar behov, så igångsätter och styr dessa i sin tur denna med verkligheten aktiva, riktningsgivande och omvandlande relation (det vill säga praxis). Behovets subjekt är praxis’ subjekt. Det rör sig inte bara om en fysisk rörelse, utan om en yttre och inre aktivitet; den implicerar handling och representation och för med sig processer av hög komplexitet.

I denna relation (mellan behov och praxis) utvecklas ett annat skeende som är essentiellt i det mänskliga varat, nämligen lärandet. Pichon-Rivière karaktäriserar lärande som ett ”instrumentellt besittningstagande av världen i syfte att omvandla den”. Detta besittningstagande, denna omvandling, detta görande och ”representerande” utgör uppgiften. Uppgiften - som praxis - är en rörelse vars första steg består i ett erkännande av behov och utarbetandet av ett projekt. Uppgiften implicerar en dialektik i vilken individen (subjektet) ”färdas” från behovet mot det objekt som kan bidra till dess tillfredsställande, från det närvarande mot framtiden och från det kända mot det okända. I dessa multipla motsättningar växer ångest fram, vilken allteftersom den intensifieras kommer att bilda ett hinder. En ny motsättning tar då form: den som bildas mellan projekt och motstånd; en motsättning i vars inre växlingar (i form av enhet och kamp) mellan uppgift och förarbete (”förarbete” i den speciella betydelse det har i pichonsk terminologi/övers.anm.) kommer att äga rum.

Till sitt väsen dialektiskt och materialistiskt refererar uppgiftskonceptet – nära kopplat till praxis, lärande och psykisk hälsa – till det förenande i mångfalden av ömsesidigt sammanlänkade processer. Dessa processer utgörs av bland annat handling, förnimmelse, representation, koncept och bearbetning av ångest inom en fantasmatisk och omedveten dimension … i ett permanent samspel mellan inre och yttre värld, mellan det subjektiva och det objektiva.

Den implicita uppgiften utgörs av såväl inre (”installerade” som hinder) ”sceners” bearbetning som utvecklandet av operativa handlingsstrategier i den yttre verkligheten. På grund av detta tillhör uppgiftskonceptet det mest komplexa och konkreta inom det pichonianska tänkandet - och kanske just därför också ofta feltolkat och reducerat till pragmatism, ”operationalism”, ”produktivitetstänkande” eller olika former av beteendemodifiering.

I denna uppgift där individen (subjektet) ”personifieras” (som Pichon-Rivière säger) ”produceras” också förutsättningarna för ett lärande från verkligheten och ett ömsesidigt modifierande samspel mellan inre och yttre värld. Individens sätt eller förmåga att förhålla sig till sig själv och världen karaktäriseras av Pichon-Rivière som psykisk hälsa, lärande, aktiv anpassning till verkligheten eller kritiskt medvetande.

Jag skulle vilja avsluta denna framställning genom att understryka hur dialektiken genomsyrar uppgiftskonceptet. Pichon-Rivière ser relationen mellan hälsa och sjukdom som enhet och kamp mellan motsatser. I den kampen kan en primär eller dominerande aspekt omvandlas till sin motsats: hälsa bli till sjukdom eller sjukdomen till hälsa. Detta sker i en rörelse där det förekommer kvantitativa och kvalitativa förändringar (kvalitativa språng).

Vi utgör alla ”scen” för en dialektik mellan friska och patologiska aspekter. Detta möjliggör, enligt Pichon-Rivière, att det även i psykosen alltid finns rum och utrymme för en terapeutisk dialog. I den dialogen etableras en allians mellan patientens och terapeutens friska aspekter – och då som motsatser till bägge parters patologiska aspekter. Således botar varje individ (subjekt) genom att botas i en ”enhet” liknande den som utgörs av undervisning och lärande.

Att ge ett helt uttömmande svar på frågan huruvida dialektiken utgör fundament och metod för det pichonianska ECRO:t är något som går utöver denna föreläsnings gränser. Några av de grundläggande koncept och metodologiska formuleringar i vilka Pichon-Rivière utvecklar detta sätt att tänka har inte tagits upp i vår analys. Jag tror emellertid att den fråga vi inledningsvis ställde har blivit besvarad.

Som en form av hyllning.

På min tid upplevde jag själv intensivt motsättningen mellan dialektik och metafysik. En filosofisk utbildning, vilken ser metafysiken som överlägsen tankeform, innehar dock ännu idag hegemonin … och detta i motsats till eller ”med ryggen vänd” mot den dialektik som utvecklats genom vetenskapliga landvinningar inom en mängd områden, i synnerhet fysik, biologi, matematik etc. Inom de akademiska kretsar jag fick min (filosofiska) utbildning uppfattades Martin Heidegger som 1900-talets viktigaste filosof; han som ändå blev kvar på sin post som rektor för Freiburguniversitetet under naziepoken. Just för att jag (då) hade ett metafysiskt tänkande trodde jag att ovannämnda politiska faktum inte hade något med Heideggers filosofiska uppfattning att göra. Emellertid öppnade andra teorier – den logiska positivismen etc – upp frågeställningar rörande den mysticism och människouppfattning som uttrycktes i termer av ”ett vara-till-döden”, ”ett vara-till-intet” och ”ett vara-till-undergången”.

Detta var således den utbildning jag hade med mig när jag mötte Pichon-Rivière. Med humor, kunskap och känsla fick han mig att omdefiniera dessa ”inre modeller”. Han blev en följeslagare i processen att lära mig tänka. Idag känner jag därför att jag bär på en skuld, som möjligen i någon mån återgäldats. Som ett inre behov och åtagande kvarstår dock – och detta har att göra med min upplevelse av att inneha ett objektivt verktyg (som fungerar omvandlande i verklighetsanalysen inom min uppgifts konkreta område) – att bidra till kunskap om och utvecklande av en uppfattning, som genom att vara dialektisk, är slutenhetens negation. Dialektiken är orörlighetens negation; dialektiken är dogmatismens negation. Ty med utgångspunkt i en förståelse av det reellas komplexitet och ständiga rörelse upprätthåller också dialektiken den mänskliga kunskapens möjlighet och relativitet; en kunskap som är historisk i och med att det reella är i ständig utveckling. Som konsekvens därav är dialektiken alltid öppen för nya utvecklingsvägar.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad 071226