Pichon-Rivière i polemik. Av Sören Lander

Men med vem eller vilka polemiserade då Pichon i sin teoretiska och praktiska verksamhet? Han polemiserade med det argentinska kleinianska tänkandet. När han talar om socialpsykologi polemiserar han med dem som har sitt fokus på endast de intrapsykiska processerna (och därvid blockerande dessa från dialektiken, samspelet mellan intrasubjektivt och intersubjektivt, det vill säga det som framstår som inre dramatik och skeende i den inre världen). Pichons uppfattning om "omedveten fantasi" skiljer sig mycket från den kleinianska, vilken ser den omedvetna fantasin som driftens psykiska ekvivalent. Pichon däremot uppfattar den omedvetna fantasin som den inre världens dramatik; som ett den inre världens strukturerande element, men dessutom som den inre världens berättelse eller uttryck.

Dessa relationer av intersubjektivt slag fungerar styrande och de har sin grund i behov, vars skiftningar och intensitet på­verkas av den omedvetna fantasin. Sammantaget utgör detta förbindelsens motivationella fundament. Varje sålunda upp­fattad förbindelse implicerar existensen av avsändare, motta­gare samt ett budskaps kodifiering och dekodifiering. Genom denna kommunikationspro­cess manifesteras innebörden av objektets inkluderande i förbindelsen (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Melanie Klein framstår dock, trots ovanstående invändningar, som en mycket betydelsefull ingrediens i Pichon-Rivières tankevärld. I en intervju söker Dora Fiasché belysa skälen till detta:

(Det kan ses) exempelvis vad gäller de tre områdena …. folk förvränger eller ljuger när de säger att Melanie Klein inte värderar den yttre världen … att hon lägger allt i fantasin, i den inre världen och i monster och i kastration och liknande saker. Men så är det inte eftersom hon hela tiden – och det måste vem som än läser henne erkänna – insisterar på den yttre världens vikt för barnet och människan. Vad som i realiteten händer är att det alltid funnits många som intresserat sig för den yttre världen … många strömningar inom psykologin har gjort så … men däremot mycket mindre för den inre världen. Hon fokuserar på den inre världen – på sådant som mörkerrädsla, omedvetna känslor etc – i och med att detta är vad hon lade märke till och upptäckte hos barnen, exempelvis det tidiga Oedipuskomplexet (och visst kan man se Oedipuskomplexet … och vem som helst kan se det när den lille pojken eller den lilla flickan säger att ”jag vill gifta mig med …” ) … men det tidiga Oedipuskomplexet identifierar man inte alltid. Man kan också säga att hon talar mycket om den inre världen i och med att detta var vad som krävdes för att i grunden förstå barn och psykotiker - men då tror folk att hon inte värderar (den yttre världen) … Ett annat skäl är att hon (exempelvis i sina fallbeskrivningar av barn) talar mycket lite om familjen … ty det handlade många gånger om barn till kolleger och hon kunde inte berätta om familjens angelägenheter. Och slutligen ett tredje skäl till varför hon ville betona det inre – vilket hon lägger till det yttre – men då är det som att detta är ett mikroskop med vilket man ”plockar ut” saker för att tydligare kunna se det centrala … för att kunna se det för den mänskliga varelsen egna – ty vi vet att varje levande varelse är produkt av det hon bär med sig och av miljön. Genom att betona det inre - ge mer utrymme åt det inre - vill hon komma närmare det essentiella … det som finns inom en … som är nästan biologiskt … nästan instintivt … som inte beror av den yttre världen … som utgör del av individen i sig; men därefter kommer det yttre att utöva inflytande (Samtal mellan Sören Lander och Dora Fiasché mars 2002. (Opublicerat)).

I boken Hacia una psicopatología de la pobreza utvecklar Angel Fiasché temat ytterligare:

Det var dock lärdomarna från Freud och Melanie Klein som möjliggjorde för (Pichon-Rivière) att förstå och integrera psykoanalysen. Det var han och hustrun Arminda Aberastury som tillsammans introducerade Melanie Klein i Argentina. Arminda var psykopedagog och har varit barnpsykoanalysens pionjär i såväl Argentina som resten av Latinamerika. Det bör noteras att den kleinianska teorin och tekniken från första början behölls på en strikt vetenskaplig nivå. Efter de första decennierna började dock ett förvrängt kleinianskt tänkande att tillämpas i vårt land, något som ledde till en ideologisering med fundamentalistiska förtecken. Detta accepterades inte i London av vare sig Klein eller av hennes grupp. Britterna kände inte till termen "kleiniansk" och de hade heller ingen aning om att "kleinianismen" var så dominerade i vårt land. Så när Melanie Klein vid ett tillfälle fick reda på vilken inriktning psykoanalysen i Argentina hade, sade hon: "Jag är ingen rörelse. Jag är psykoanalytiker. Jag gör mina erfarenheter och jag undervisar" … Det finns ett djupliggande motiv till varför Pichon introducerade Melanie Klein. Hon lämnade aldrig psykosens område. Följaktligen utgjordes det enda svar Pichon hittade - när det gällde att ge psykosens område kontinuitet - den engelsk-österrikiska psykoanalytikerns teorier (Fiasché, A. Hacia una psicopatología de la pobreza. Buenos Aires: Ediciones Madres de Plaza de Mayo, 2003).

För Pichon-Rivière är individen (subjektet) inte endast ett relaterande subjekt i vilket den andre alltid är närvarande som objekt, modell, rival eller hjälpare. Om det låg till på det sättet skulle han inte befinna sig i polemik med psykoanalysen eftersom detta just är Freuds uppfattning inte minst som han framlägger den i "Masspsykologi": "I vid bemärkelse är all psykologi social", "den andre är alltid närvarande i det psykiska livet" etc. och Freud pekar inte endast på att individen/subjektet är relaterande, utan också på att identifikationsprocesserna är strukturerande. Men - Freud gör också en reservation för ett utrymme eller speciellt slag av situationer där driftstillfredsställelsen kan uppnås i den andres frånvaro. Han benämner dessa processer, där subjektet kan ta sig själv till objekt, för narcissistiska. För Pichon finns dock även i denna uppenbarligen självtillräckliga narcissism (och detta konstaterat via observationer av psykotiker, schizofrena och de processer Bleuler kallar autistiska och Freud narcissistiska) en underliggande förbindelse i den inre världen; att i denna den andre alltid finns närvarande - ett objekt som i och för sig kan vara en fusionerad förbindelse eller en förbindelse, där subjektet inte helt skilt ut sig från ett upplevt omnipotent objekt.

Pichon befinner sig också i polemik med de freudianska strömningar som stödjer hypotesen om en objektlös period, alltså en period där relationen till och närvaron av den andre inte skulle märkas eller lämna spår. Utifrån sina erfarenheter av psykoser och barnpsykologi kommer han att hävda motsatsen, nämligen att de psykiska processerna växer fram ur och har sina förutsättningar i samspelet mellan en biologisk organisation (det vill säga en kropp, ett nervsystem) och en social erfarenhet som formmässigt determineras av den historiska och sociala organisation, vilken är verksam på vissa nivåer redan under fosterstadiet. Psyket har således som uppkomstvillkor denna dialektik mellan subjekt; detta samspel och denna ömsesidiga determinering som sker i förbindelsen.

Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Förbindelsen - som interaktionsenhet - determineras i sin tur av de former som familjeinteraktionsprocesserna tillsammans med de institutionella och ytterst de samhälleliga processerna antar. Dessa sistnämnda utgör grunden för den symboliska ordningen, som är en specifikt mänsklig ordning - språkets ordning - , vilken har sitt fundament i produktionsförhållandena, det vill säga de relationer människorna upprättar med varandra och med naturen utifrån sina behov och för att materiellt kunna producera sin existens.

Genom att tala om behov och förbindelse - och genom att överge driftsuppfattningen - hierarkiserar Pichon erfarenheterna med den andre i konstituerandet av subjektet. Han pekar alltså på relationens vikt; att det som bör analyseras inte endast är subjektets rörelse mot objektet (något som redan analyserats av psykoanalysen och som Pichon ej tar avstånd från) utan även objektets rörelse mot subjektet, det vill säga den andres rörelse mot subjektet. Detta blir också determinerande för förbindelsens och erfarenhetens kvalitet liksom för sätten att tolka verkligheten och för den inre världens och denna inre dramatiks former. När man talar om förbindelsen måste man således ta i beaktande en dialektisk relation (och ej en linjär, vilken finns i objektrelationsuppfattningen). Pichon benämner denna dialektiska ömsesidigt determinerande relation "förbindelse".

Genom att på detta sätt betona interaktionens vikt når han fram till hypotesen om individen (subjektet) som historisk och socialt determinerad emergent, vilken endast kan "äntras" via de inre relationsnäten; som endast kan förstås utifrån de relationsnät i vilka individen konstitueras och formas som subjekt.

Pichon-Rivière, Ana Quiroga, Bleger, Politzer, Vardagen och drama. Av Sören Lander

Pichons och Ana Quirogas texter om ”det vardagliga” kan ses mot bakgrund av den diskussion som förs kring den franske filosofen Georges Politzer och hans tänkande (som ett försök att nå fram till en ny ”konkret” psykologi) i mer radikala kretsar i Argentina på 50- och 60-talet. Den tidigare nämnde argentinska psykoanalytikern (och tillika Pichons elev) José Bleger är en av de som tänker vidare med utgångspunkt i Politzers tankar om psykoanalys och psykologi. Även Pichon-Rivière känner till Politzer och hänvisar till honom vid några tillfällen; det verkar rimligt att Politzers tankar om vardagen skulle ha influerat Pichon. Nedanstående utvikning kring Politzers och Blegers tankar får därför tjäna som bakgrund mot de tankar om ”det vardagliga” som Pichon (och Ana Quiroga) utvecklar.

Politzer menar att med psykoanalysen börjar för första gången en psykologi i egentlig mening ta form. Den dittillsvarande psykologin – den ”klassiska” psykologin – hade inte analyserat den konkreta människan och hennes medvetande. Han menade att det var nödvändigt att studera människan som aktör. Det medvetande man då skulle studera var det vardagliga medvetandet. Det är först psykoanalysen som närmat sig människan på detta konkreta sätt. Politzer såg på psykologin som utforskare av människan i hennes vardagliga konkreta liv.

Psykologins objekt ses genom totaliteten av de mänskliga händelserna när dessa betraktas i sitt förhållande till individen, det vill säga så länge som de utgör en människas liv och människornas liv. Äktenskap är en psykologisk händelse endast såsom äktenskap, det vill säga utfört under bestämda villkor av enskilda individer. Men själva de mänskliga händelserna har en struktur och är underställda en determinism som psykologen bör känna till för att kunna se dessa händelser i förhållande till individen. Och han måste söka den där den faktiskt finns” (Psykologi och marxism. G. Politzer: Vart går den konkreta psykologin? Sid 156-157).

Han lutar sig i sitt tänkande mot en, som han uppfattade det, tidigare huvudströmning inom psykologin – den dramatiska traditionen. Denna tradition föresätter sig att studera den konkreta människan såsom hon framstår i sitt livssammanhang. Politzer hämtar sitt centrala begrepp ”dramat” från denna tradition.

Vi har valt begreppet ”drama” i dess glanslösaste betydelse, fri från alla känslor och sentimentalitet, kort sagt i dess sceniska betydelse. Bör teatern imitera livet? För att psykologin skall kunna bryta med en tusenårig tradition och återvända till livet, så bör den kanske imitera teatern. Bör psykologerna avvänjas från sökandet efter processer? Det bästa vore, tror jag, att ge dem en dramatikers mentalitet, trots att det inte gäller att uppfinna, stilisera eller romantisera något. Det gäller bara att ersätta processerna och deras artificiella miljö med människorna och deras egentliga levnadsvillkor (Psykologi och marxism. G. Politzer: Vart går den konkreta psykologin).

Det är dramat som är den konkreta psykologins studieobjekt och detta utspelar sig under människans liv; ”liv” dels som ett biologiskt begrepp, men samtidigt människans vara mellan födelse och död – ”människans dramatiska liv”. ”Dramatisk” har dock inte innebörden av ”spännande” i Politzers terminologi, utan det handlar om människans görande och varande. Psykologin blir konkret först genom att till sitt objekt ta dramat och härigenom kan man – genom att förstå människan i hennes konkreta livssammanhang – också förstå henne och hennes handlande.

Politzer kritiserar vad han kallar den ”klassiska” – eller ”mytologiska” – psykologin (som studerar ”själen” som avskild från människan i övrigt) på tre punkter:

a) Realismen. Genom att betrakta psykologiska fakta ur ”tredje person” förtingligar eller objektiverar man de fakta som till sin natur endast existerar i relation till ”första person” (ett jag betraktar objektet och objektet får härigenom en personlig betydelse och relation till jaget). Politzers uppfattning är att psykologin är ”första personens” vetenskap, medan exempelvis en vetenskap som fysiken är den ”tredje personens”; därför är det endast existensen av jaget, det vill säga ”första personen” som motiverar att det finns en psykologisk vetenskap. Alla psykologiska fakta måste ses i relation till den konkreta akt eller det drama de ingår i. Det är då de kan ses som fakta i ”första person”. Enligt Politzer blir introspektion därför en naturlig metodologisk följd av realismen.

b) Abstraktionen. Genom detta ”realistiska” betraktelsesätt blir de psykologiska fenomenen till från jaget skilda ting eller abstraktioner. Härigenom ses inte heller exempelvis en dröm som en produkt av en individ/subjekt , utan som en produkt av impersonella krafter.

c) Formalismen. En konsekvens av ”realismen” och ”abstraktionen” är att den ”klassiska” psykologin (som saknar ett subjekt eller jag i egentlig mening) betraktar alla psykologiska fakta utifrån på förhand upp-gjorda och bestämda klassifikationsbegrepp; det blir en formell psykologi.

I och med Freuds drömteori förs psykologin tillbaka till att bli en vetenskap om det konkreta subjektet. Drömmen är en produkt av en enskild individ och kan endast ha en betydelse och mening inom ramarna för denna individuella, konkreta individs drama eller liv. Politzer hävdar också i konsekvens med detta att Freud analyserar vardagslivets människa.

Han menar vidare att den psykologiska metoden inte kan vara observation. De enskilda handlingarna och akterna måste tolkas utifrån individens hela drama. Först i det sammanhanget får de psykologiska fakta en mening som är konkret och användbar.

För José Bleger var Politzers sätt att använda psykoanalysen, som ”kungsväg” till det mänskligas drama, viktigt. Freuds ”Drömtydning” speciellt hade tillåtit Politzer att studera drömmen ”som en handling av individen (subjektet)” … och analys av drömmen liksom av symtomen kunde bara äga rum i ”första person”. I den meningen kunde ”tolka” inte vara annat än att ”finna innebörden”, vilket i sin tur implicerade en förklaring av såväl drömmen som symtomen ”utifrån individens (subjektets) konkreta liv”. Just här låg en av Politzers största förtjänster enligt Bleger.

José Bleger använder sig av Politzer och dennes tankar för att företa en radikal revision av psykoanalysen – möjligtvis också för att grunda en ny psykologi. Det är i boken Psicoanálisis y dialéctica materialista Bleger inleder detta företag. Han pekar på att Politzer i Crítica de los fundamentos de la psicología (Kritik av psykologins grunder) understryker att psykoanalysen tar sin början som en konkret undersökning av människornas liv genom att studera de neurotiska symtomen som mänskliga handlingar. Detta var vad Politzer benämnde ”drama”.

Det är med utgångspunkt i detta drama som psykoanalysen genomför en teoretisk förflyttning i form av en ”abstraktionens”, ”realismens” och ”formalismens” trefaldiga manöver (se ovan). Härvid överges dock dramat och de konkreta mänskliga handlingarna. Istället övergår psykoanalysen till att studera förtingligandets produkter, vilket exempelvis är fallet vid konstruerandet av ”det omedvetna”. Symtomens innebörd görs härmed ”realistiska” eller ”förtingligas” i ett inre livsväsende, vilket tenderar att uppfattas som såväl självständigt som alstrare av de verkliga och synliga fenomenen. Vad här psykoanalysen gör är att överge dramat till förmån för dynamiken (det vill säga en formulering i form av krafter och drifter). Härvid upphör dessa krafter och drifter att utgöra förkortade beskrivningar av en process för att istället övergå till att ha eget självständigt liv.

Uttryckt på annorlunda sätt har därmed i psykoanalysens själva sköte utvecklats en motsättning mellan teori och praktik. Den för spontant in en klyvning eller spricka mellan de handlingar som rapporteras och de teorier med vilka dessa handlingar återspeglas. Inom psykoanalysen kan med utgångspunkt i detta resonemang en tredubbel motsättning konstateras:

a) Den psykoanalytiska praktiken hanteras inom den dramatiska ramen, medan teorin utvecklas i dynamiska formuleringar;

b) Den operationella modaliteten i psykoanalysen sker i ”här-och-nu”-ramen (situationell), medan den psykoanalytiska teorin i grunden är historisk-genetisk;

c) Praktiken innefattar ett affektivt hanterande av faktorer som befinner sig i dialektisk interaktion, medan däremot teorin företrädesvis utvecklats i termer av formell logik.

Man kan uttrycka psykoanalysens dilemma inte så mycket i termer av en ”skilsmässa” mellan teori och praktik som att det har utvecklats en spricka mellan det dynamiska och det dramatiska. Det dynamiska kriterium de psykoanalytiska teorierna baseras på återspeglar inte längre den ”dramatiska” verkligheten.

Det är för att uppnå större tankeprecision som termen ”dramatisk” introduceras. Men – vad är det då som benämns ”dramatisk”? Freud studerar symtomet i relation till den sjukes liv. Enbart information ”från utsidan” om alla händelser i dennes liv räcker dock inte; den ger heller inte fullständig innebörd eller förståelse vad gäller symtomet. Detta uppnås dock om dessa relateras till den sjukes egna upplevelser av dem. Symtomet blir därigenom förklarat utifrån och som del av det mänskliga beteendet. Vad som kallas ”dramatisk” är alltså ytterst en beskrivning, förståelse och förklaring av beteendet utifrån patientens liv och hela beteende. Detta är också något som kan noteras om man observerar psykoanalytikern i arbete inom sitt operationella fält.

När psykoanalytikern förstår och tolkar är det för att han i det mänskliga livets konkreta termer reducerar beteendet till drivkrafter, handlingar och situationer. ”Dramatiken” utgör den verkligt centrala kärnan i Freuds innovativa bidrag till psykologin. Den är ett fundamentalt faktum i psykoanalysen och kan som sådant ge upphov till flerfaldiga teorier.

Den teori Freud använde för att generalisera och abstrahera ”dramatikens” händelser utgörs av den dynamiska teorin, det vill säga han reducerade beteendet till kraftvektorer som befinner sig i ett permanent samspel; dock kom dessa vektorer att i Freuds händer genomgå samma metamorfos som inträffar inom andra vetenskapliga områden. Från att ha varit vektorer, som i deskriptiv och sammanfattad form ersatte en komplex interaktion mellan olika handlingar, kom de att uppfattas som kausala element eller faktorer, vilka i sig skulle vara tillräckliga och yttersta förklaringar till mänskligt beteende. Ytterligare ett steg i den riktningen tas inom den psykoanalytiska dynamiska teorin när dessa krafter reduceras till några få ”väsenden”, som existerar i sig och för sig. Det handlar alltså om drifterna av vilka beteendet i sista hand skulle vara beroende. Vad som här sker är att den dramatiska processen först återspeglas i den dynamiska rörelsen, men att därefter processens subjekt blir omvänt. I ”dramatiken” är det personen som är subjekt, i dynamiken ersätts personen av drifterna.

Dessutom sker ytterligare en sak. Eftersom den process som sker i dramatiken är dialektisk och den rörelse Freud återspeglar i sina dynamiska teorier är en mekanisk rörelse, så blir resultatet att subjektet inte bara ersätts av drifterna utan dessutom av instanser (det, jag och överjag) som därigenom upphör att peka på funktioner eller aspekter hos beteendet för att istället själva förvandlas till subjekt, vilka i likhet med drifterna, placeras i det inre – i människans psyke – och där styr och utgör drivkrafter för beteendet.

Den ”dramatiska” beskrivningen gör det möjligt att säga att patienten i ett givet ögonblick varit exempelvis aggressiv eller känslosam. Detta utgör då beteendets deskriptiva uttryck. Den fortsatta abstrahering eller generalisering psykologen bör använda sig av – för att kvarstanna inom det dramatiskas domäner – kan formuleras som att patienten är aggressiv eller känslosam utifrån andras beteende gentemot honom och utifrån hans egna tidigare upplevelser. Men när psykoanalysens dynamiska teorier – genom hänvisning till ”realiteter” – abstraheras, sker också en förflyttning av mänskliga handlingar till ”väsenden”, som såväl ersätter handlingarna som framstår som dessas orsaker; detta är fallet om man säger att patienten är aggressiv eller känslosam därför att Thanatos dominerar över Eros eller viceversa. Personen och de mänskliga handlingarna ersätts av sannskyldiga mytologiska väsen. Skillnaden i förhållande till den klassiska mytologin består i att i sistnämnda fallet placeras gudarna i en speciell miljö (Olympen eller Himlen), medan de i den mytologi som har sitt ursprung i dynamiken placeras i människans eget inre. Människan framträder som ett förkroppsligande av något ”illusoriskt” och världen blir till en externalisering av dessa ”perfekta” illusoriska företeelsers rörelser.

I sitt ifrågasättande av Freuds referentiella schema kom Bleger att studera vad han kallade ”dynamisk psykologi”, en term som inbegrep en kluvenhet. Å ena sidan hade den en innebörd av ”evolutionism”, vilket innebar att studera de psykologiska fenomenen som processer, å andra sidan en innebörd som visade i riktning mot att undersöka de krafter som fungerande determinerande för de psykologiska ”handlingarna”. Mellan dessa två synsätt fanns, enligt Bleger, en ”avgrund” som skilde dialektiken från den formella logiken. Medan förståelsen av beteendet som process tillät framsteg på det operationella området, så kom hanterandet av ”handlingarna” och reducerandet av dessa till ett samspel mellan krafter (drifterna) att implicera en teoretisk förflyttning, som innebar en distansering från det konkreta för att istället grunda sig på en ontologisk realism som i realiteten inte utgjorde något annat än en form av idealism.

Bleger menar att det finns rikligt med citat från Freud där denne refererar till skillnaden mellan dynamik och det Bleger benämner ”dramatik”. Vad Bleger pekar på är att Freud beskriver symtomuppträdandet i situationer som inbegrep en handlingsimpuls, men där denna av skilda orsaker ej fullföljdes. Han menar att om man betraktar impulsen som ”emergent” i en definierad situation, så befinner man sig inom ”dramatiken”. Gör man dock en dynamisk överflyttning så betraktas situationen som indikator på och uttryck för psykologiska impulser (krafter). Och Freud kom att följa sistnämnda väg. Härigenom förflyttar man sig inte bara från det ”dramatiska” till det dynamiska. Genom att uppfatta beteendet som frambringat av impulser istället för att se impulsen som en situations ”emergent” vänder Freud också upp och ned på skeendet. Sett ur dialektisk-materialistisk synvinkel passerar man därigenom också gränsen mellan materialism och filosofisk idealism.

Vad driftteorin beträffar var Blegers syfte att ”omarbeta abstraktionerna” för att belysa de verkliga och konkreta rörelser, som doldes bakom de animistiska eller idealistiska formuleringarna. I detta syfte föresatte han sig att studera psykoanalysen kraft-koncept. Hur mycket än Freud låtit detta vara beroende av soma framstod dock inte drifterna som om de hade med materialism att göra – snarast då med idealism. Kraft-konceptet, som lånats från fysiken (och därvid givits en förmodad objektivitet), hade under namnet ”drift” använts som kausal förklaring och inte som fenomenisk beskrivning. Här valde Bleger – likt Pichon-Rivière – att använda sig av Kurt Lewins fältteori för att korrigera Freud. Beteendet kom då inte längre att bero på inre krafter, utan på det fälts struktur inom vilket objektet befann sig i relation till sin omgivning. Just driftteorin kom Bleger att specifikt använda sig av för att belysa hur beteendets dialektiska rörelse därvid förändrats till mekanisk rörelse. Och den uppgift Bleger föresatte sig var att få beteendet att återvända till ”dramatiken”.

För att förklara skillnaden mellan ”dramatik” och den dynamiska ”överflyttningen” av den kan man säga att i det förstnämnda fallet impulserna har sitt ursprung i objektrelationerna; Freud däremot utvecklade i de dynamiska teorierna tanken att objektrelationerna tar sitt ursprung i impulsernas samspel.

Vid analys av det ”dramatiska” kan undersökaren inta olika attityder. Tyngdpunkten kan läggas på antingen nu-nivå, historisk nivå eller framtidsnivå. Freud lade speciell emfas på den historiska nivån. Dock är dessa tre nivåer inte varandra uteslutande och en komplett undersökning bör således ta hänsyn till alla tre. I realiteten finns inget utrymme för godtycke här i och med att hela skeendet inom analytikerns arbetsområde – den psykoanalytiska sessionen – äger rum utifrån en definierad konkret situation: ”här-och-nu med mig”.

Ett sådant förfaringssätt innebär emellertid inte automatiskt en ”dramatisk” analys. Kurt Lewin reducerade ju beteendet till vektorer, vilket innebär ett avlägsnande från den psykologiska ”dramatiken”. Enligt Lewins uppfattning står benämningen ”dynamisk” för en förståelse av rörelsen i termer av vektorer, vilka är beroende av objektrelationen i en definierad situation. Hans dynamik breddade den freudianska dynamikens fokus, men den berikas ytterligare i sin tur genom den ”dramatik” vars introduktion och studium inom psykologin är beroende av Freuds insatser.

För Bleger är psykoanalysen främst en undersökningsmetod som aldrig tidigare funnits och som ännu ej heller blivit ersätt eller överträffad. Det karaktäristiska i denna metod överensstämmer i stora drag med själva den terapeutiska processen. Sett utifrån samhällsbetydelse har psykoanalysen säkerligen mycket större vikt som undersökningsmetod; att den möjliggör kunskaper som kan tillämpas inom ett mycket brett fält i stil med mentalhygien, undervisning etc etc. I framtiden kommer psykoanalysen möjligen endast att tjäna som förberedelse för forskare inom psykoanalysens område. Psykoanalysen kan dock inte ”rädda” mänskligheten; den är en vetenskaplig disciplin med ett begränsat fält, vars resultat är viktiga i förhållande till den typ av fenomen som utforskas.

Det tycks dock som att det i stor utsträckning varit användbart att använda sig av driftskonceptet i och med att dessa vektorer – i likhet med konceptet ”kraft” inom fysiken – möjliggjort en begränsning av en undersöknings mångfaldiga variabler. Som sådant har driftskonceptet möjliggjort en kunskapsutveckling fram till en viss punkt. Där bortom uppträder dock motsägelser vilka kräver en problemomformulering.

Vad Bleger hävdar är att endast psykoanalysen förmått genomföra en forskning syftande till att klarlägga hur psykologiska fakta determineras. Den har gjort det genom att relatera beteendet till människornas konkreta liv. Materialism är inte enbart att förklara psykologiska fenomen via biologi eller sociologi. Människornas liv är ett lika materiellt faktum som ett biologiskt faktum är det.

Likt allt annat existerande följer psykoanalysen en dialektisk bana. Den är dock på inte sätt konsekvent dialektisk, men trots allt innebär den att de psykologiska processernas dialektiska lopp för första gången i viss utsträckning uppfångas och hanteras. Freud är en av dessa forskare om vilka Friedrich Engels generellt sagt att ”de tänkte dialektiskt långt innan man visste vad dialektisk var på samma sätt som (människan) talade i prosaform långt innan det ordet existerade”.

Till sist kom den blegerianska ”dramatiken” att mer närma sig Pichon-Rivières förbindelsebegrepp och koncept om det psykologiska fältet än Politzers perspektiv. Denna glidning mellan ”dramatik” och ”fält”, som uppstod på teorins nivå, åtföljdes även av en omdefinition av den psykoanalytiska praktiken i pichonianska termer. I sådan mening formulerades relationen mellan analytiker och analysand som en dialektisk relation i spiralform i vilken analytikern oundvikligen var en ”aktiv agent” och inte en ”ren observatör” som inom naturvetenskaperna. Parallellt härmed kom denna positionsförändring att implicera en reducering av den historisk-genetiska metodens vikt i och med att symtomen började framträda mer som ”situtionella emergenter” än som resultatet av individens/subjektets förflutna. Därmed borde tolkningarna baseras på ”konkreta handlingar så som dessa visade sig i beteendet” och därvid undvikande tekniska termer eller abstrakta konstruktioner. En konsekvens härav var också att det blev nödvändigt att anpassa teorin till praktikens krav. Därmed introducerades den sociala dimensionen, vilket implicerade att den psykoanalytiska sessionen uppfattades som en tvåperson-relation och dynamisk helhet eller konfiguration inplacerad i en situation. Den situationella emergenten presenterades som något nytt och originellt – som moment av den gemensamma Gestalt terapeut och patient bildade med sina beteenden – och inte som exteriorisering av något redan givet.

Återigen finns här en explicit hänvisning till Pichon-Rivière. I enlighet med dennes uppfattning om beteendeområden menade Bleger att psykoanalysen från att tidigare ha fokuserat på psyke och kropp nu slutligen kommit att inkludera yttervärlden, det vill säga den sociala dimensionen. Vad Bleger här i sin ”revidering ” av psykoanalysen företar sig är i många avseenden parallellt med Pichons egna tankar – och det kanske inte är så märkligt i och med att båda två rörde sig i samma kretsar i det Buenos Aires som på 60-talet var så dynamiskt i psykologiskt och psykoanalytiskt hänseende (Bleger, J. Psicoanálisis y dialéctica materialista. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1988).

Pichon-Riviére, den dialektiska materialismen och Lenin, Vygotskij, marxistisk psykologi etc. Av Sören Lander

Det som främst är av intresse vad gäller det dialektiska perspektivet och Pichon-Rivière är den dialektiska materialismen (begreppet myntades av den marxistiske teoretikern Plechanov). Den dialektiska materialismen avvisar idealism och mysticism, men även den så kallade vulgärmaterialismen och bestrider att verkligheten endast skulle bestå av fysiska kroppar i rörelse och lagarna för dessa. Den hävdar att det finns flera nivåer i verkligheten (det fysiska, det organiska, det kulturellt-historiska osv) där de högre nivåerna visserligen förutsätter de lägre som nödvändiga betingelser och står i ett växelverkanförhållande till dessa, men där de högre nivåerna inte kan reduceras till de lägre.

Varje nu existerande natur- eller samhällsform har en lång historia, som sträcker sig långt tillbaka i det förflutna. Den är ett resultat av en långvarig utveckling; en progressiv rörelse från det enkla till det komplicerade och ett uppåtstigande från det lägre till det högre (den spiralformade utvecklingen). Historien känner inga oföränderliga tillstånd; allting föds och dör, allting är i rörelse, vare sig det tillhör naturens värld eller den mänskliga världen. Engels karaktäriserar i Ludwig Feuerbach dialektiken som den stora grundtanken och att

" ... världen inte bör uppfattas som ett komplex av färdiga ting utan som ett komplex av processer, i vilket de skenbart oföränderliga tingen liksom deras avbilder i vår tänkande hjärna, begreppen, befinner sig i oavbruten förändring, där det ena blir till och det andra går under, varvid en fortskridande utveckling, trots all skenbar tillfällighet och trots alla momentana bakslag, ändå till slut gör sig gällande ..." (Gareth Stedman Jones: Engels och den dialektiska materialismen. Göteborg. New Left Review/Arkiv 1976).

Lenin menade i enlighet med detta att utvecklingen utgörs av motsatsernas kamp. Så länge vi betraktar ett ting i vila, i statiskt tillstånd, ser vi naturligtvis i detta endast olika egenskaper och kännetecken, men kan inte märka någon som helst "kamp" mellan motsatser och följaktligen inga motsägelser. Men vi behöver bara försöka följa ett tings rörelse, förändring och utveckling, så upptäcker vi genast att det i tinget finns motsatta sidor och processer. Människans tänkande och kunskaper är också underkastade principen om den dialektiska motsägelsefylldheten. Under kunskapsprocessen exempelvis ser vi ständiga sammanstötningar mellan motsatta åsikter, motsägelser mellan gamla teorier och nya fakta osv.

Den dialektiska materialismen antar också existensen av särskilda utvecklingsformer. Ett exempel härpå är att samhällets utveckling inte ses som att den går i en cirkel eller en rät linje, utan i en spiral: den reproducerar vissa av det förflutnas drag, men på ett ojämförligt högre stadium (negationens negation). Det är dock viktigt att göra skillnad mellan evolutions- och revolutionsaspekten vad gäller utveckling. En utvecklings väsen består däri att en gradvis skeende förändring på ett visst stadium avbryts och att ett språng inträder - det gamla försvinner och något kvalitativt nytt kommer istället (det är inte längre frågan om en gradskillnad utan om en artskillnad). För att en kvalitativ förändring ska ske måste dock en föregående kvantitativ förändring ha varit.

Den dialektiska materialismen uppfattar praktiken som en process i vilken människan, en materiell varelse, påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Men när den dialektiska materialismen sätter det praktiska handlandet som kriterium på sanningen ignorerar den ingalunda tänkandets betydelse. Vid fastställandet av idéernas och teoriernas relevans spelar tänkandet en mycket viktig roll. Praktiken som sanningens kriterium är inget instrument, vars visare automatiskt pekar på "sant" eller "fel". Genom praktiskt handlande når människorna ett visst resultat, vars betydelse dessutom måste förstås och inses. Att gå från levande betraktelse till abstrakt tänkande och från detta till praktik utgör således den dialektisk-materialistiska vägen till kunskap om sanningen och de objektiva realiteterna. Henri Lefebvre återger i Lenins tänkande hur Lenin begreppsligt och bildligt med utgångspunkt i Hegels framställning söker framställa denna väg:

"Då vi analyserar ett fenomen, då vi studerar skenet (eller ”uppträdandet”) når vi ett väsen. Detta väsen blir i sin tur ett fenomen för oss: väsendet innehåller, döljer och uppenbarar ett annat, ännu mer djupgående väsen. Och så vidare i all oändlighet.

Lenin ger ett exempel: flodens rörelse. På ytan finns skummet, på bottnen de djupa strömmarna. Det finns mer eller mindre djupa strömmar ända till den ström som gröper ur flodbädden, bestämmer riktningen och anger framtiden. (För att lära känna floden måste man gå längre: studera jordmånen, den geologiska bildningen och så vidare.) Men ”också skummet är uttryck för väsendet”; man måste både undersöka och avlägsna det för att nå de allt djupare strömmarna. I floden finns också vattendropparna, varje vattendroppes läge, dess förhållande till andra vattendroppar, dess förbindelse med andra droppar, dess riktning ... Det är uppenbart att Lenin tänker på det sociala livet: ideologiernas skum - de djupa strömmarna vilka gör historien. Analysen går från överbyggnaden, (medvetandets fenomen), till det som utgör rörelsens grundval genom de mellanliggande strömmarna i floden ...

... Kunskapsteorin ... för oss fram till uppfattningen om ett oändligt djupt universum i alla riktningar: tid, rum, ”sfärer” som inneslutes däri, väsenden som följer på varandra. Men universums totalitet ger sig till känna i den minsta lilla del, i det minsta av naturens och samhällets fenomen. Detta måste vi veta för att inte förakta vare sig fenomenet - eller väsendet eller lagen. Och också för att inte stanna kvar där på kunskapens (och begreppets) väg, vid dessa ofullständiga och bedrägliga bestämningar: allt finns i allt, allt verkar och återverkar på allt - allt förgår, osv. Uppfattningarna om orsak och verkan, om ömsesidig påverkan eller interdependens är grundlagda begrepp, men de förblir otillräckliga och tomma om de skils från universum som totalitet (som ändlöst djupt och på samma gång vardande) (Lefebvre, H. Lenins tänkande. Uddevalla. Zenit/Rabén & Sjögren 1971).

Mer direkt uttrycker sig Pichon-Rivière på följande sätt om Lenin och dennes dialektiska uppfattning samt vilken innebörd den får i hans egen referensram:

Lenin poängterar - och med all rätt - det grundläggande draget i dialektiken som 'tudel­ningen av det en­hetliga och kunskapen om dess varandra motsägande beståndsde­lar'. De antinomiska princi­pernas enhet är ett begrepp som uttrycker en av kunskapslagarna och en lag om den objektiva världen. Identitetslagen eller motsat­ser­­nas enhet indikerar att i alla fenomen - i alla naturens proces­ser, i tänkandet och i samhället - existerar motsatta tendenser vilka ömse­sidigt utesluter varandra samtidigt som de betingar va­randra. Detta förhållande möjliggör förståelsen av deras egendy­namik och ger oss också nyckeln till förändringspro­cesser ... Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utveck­lar sig, implicerar en typ av analys som utifrån elementära fakta, de vardagliga relationerna, framvisar motsatta principer, mot­satta tendenser, som formande källor bakom processens dynamik ... Det är denna metod som möjliggör frambringandet av kunskaper om de lagar som styr naturen, samhället och tänkandet; tre aspekter av det verkliga som finns i vad vi kallar ”människan-i-si­tuationen”. I en process som reintegrerar det som fragmenterats av ett dis­socierat tänkande - vilket splittrar relationerna mellan individ, natur och samhälle - och med begreppet ”människa-i-situa­tionen” föresätter man sig att karaktärisera ett kunskaps­objekt.

Som Lefébvre säger så passerar kunskapen metodiskt från individnivå till samhällsnivå genom att det särskilda integreras med det allmänna och det allmänna med det särskilda. På så sätt förlorar vår kunskap om vardagshändelserna sin triviala karaktär. Socialpsyko­login är en av de former som utgör en kritik av vardagstillvaron (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

När det gäller den dialektiska materialismens grundläggande drag förefaller Pichon således att i flera avseenden falla tillbaka på Lenin och dennes dialektiska tänkande som det kommer till uttryck i Philosophical Notebooks (Filosofiska häften). Texten däri består av Lenins utdrag från, understrykningar och kommentarer till främst Hegels Science of Logic och Lectures on the History of Philosophy:

”I denna lika omfattande som osammanhängande samling koncentreras intresset runt fragmenten om Hegel och då huvudsakligen fragmenten om Logiken. Men det skulle uppenbarligen vara ett allvarligt misstag att isolera dessa. De övriga fragmenten förbereder, kommenterar och fördjupar Lenins avsnitt om Logiken som i sig själv utgör en djup och fruktbar - ehuru fragmentarisk - framställning av dialektiken och den materialistiska kunskapsteorin” (Lefebvre, H. Lenins tänkande. Uddevalla. Zenit/Rabén & Sjögren 1971).

Härnedan följer en samling utdrag ur Philosophical Notebooks, vilka syftar till exemplifieringar av Lenins framställning av dialektiken. Det kan ha ett visst intresse i och med att Pichon-Rivières framställning av dialektiken såväl innehållsmässigt som formmässigt i många avseenden bär liknande drag - och då inte minst Pichons begrepp "dialektisk spiral" och "praxis".

Man is confronted with a web of natural phenomena. Instinctive man, the savage, does not distinguish himself from nature. Conscious man does distinguish, categories are stages of distinguishing, i.e., of cognising the world, focal points in the web, which assist in cognising and mastering it.

The idea of including Life in logic is comprehensible - and brilliant - from the standpoint of the process of the reflection of the objective world in the (at first individual) consciousness of man and of the testing of this consciousness (reflection) through practice.

Knowledge is the reflection of nature by man. But this is not a simple, not an immediate, not a complete reflection, but the process of series of abstractions, the formation and development of concepts, laws, etc., and these concepts, laws, etc. ... embrace conditionally, approximately, the universal law-governed character of eternally moving and developing nature. Here there are actually, objectively, three members: 1) nature; 2) human cognition = the human brain (as the highest product of this same nature), and 3) the form of reflection of nature in human cognition, and this form consists precisely of concepts; laws, categories, etc. Man cannot comprehend = reflect = mirror nature as a whole, in its completeness, its 'immediate totality', he can only eternally come closer to this, creating abstractions, concepts, laws, a scientific picture of the world etc., etc.

Thought proceeding from the concrete to the abstract - provided it is correct ... - does not get away from the truth but comes closer to it. The abstraction of matter, of a law of nature, the abstraction of value etc., in short all scientific (correct, serious, not absurd) abstractions reflect nature more deeply, truly and completely. From living perception to abstract thought, and from this to practice, - such is the dialectical path of the cognition of truth, of the cognition of objective reality..

Human thought goes endlessly deeper from appearance to essence, from essence of the first order, as it were, to essence of the second order, and so on without end.

Truth is a process. From the subjective idea, man advances towards objective truth through ”practice” (and technique).

Dialectics in the proper sense is the study of contradiction in the very essence of objects: not only are appearances transitory, mobile, fluid, demarcated only by conventional boundaries, but the essence of things is so as well.

Not empty negation, not futile negation, not sceptical negation, vacillation and doubt is characteristic and essential in dialectis, - which undoubtedly contains the element of negation and indeed as its most important element - no, but negation as a moment of connection, as a moment of development, retaining the positive, i.e., without any vacillations, without any eclecticism.

Dialectics consists in general in the negation of the first proposition, in its replacement by a second (in the transition of the first into the second, in the demonstration of the connection of the first with the second, etc.). The second can be made to predicate the first ...

... In relation to the simple and original, ”first”, positive assertions, propositions, etc., the ”dialectical moment”, i.e., scientific consideration, demands the demonstration of difference, connection, transition. Without that the simple positive assertion is incomplete, lifeless, dead. In relation to the ”second”, negative proposition, the ”dialectical moment” demands the demonstration of ”unity”, i.e., of the connection of negative and positive, the presence of this positive in the negative. From assertion to negation - from negation to 'unity' with the asserted - without this dialectics becomes empty negation, a game, or scepsis ...

... The result of this dialectical transformation into the ”third” term, into the synthesis, is a new premise, assertion, etc., which in turn becomes the source of a further analysis. But into it, into this 'third' stage has already entered the ”content” of cognition ... and the method is extended into a system.

The beginning of all consideration, of the whole analysis - this first premise - now appears indeterminate, ”imperfect”; the need arises to prove, ”derive” it and it turns out that ”this may seem equivalent to the demand for an infinite backward progress in proof and derivation” (Hegel: Science of Logic) - but, on the other hand, the new premise drives forward …

Cognition is the eternal, endless aproximation of thought to the object. The reflection of nature in man's thought must be understood not "lifelessly", not "abstractly", not devoid of movement, not without contradictions, but in the eternal process of movement, the arising of contradictions and their solution).

1. Ordinary imagination grasps difference and contradiction, but not the transition from the one to the other, this however is the most important.

2. Intelligence and understanding. Intelligence grasps contradiction, enunciates it, brings things into relation with one another, allows the 'concept to show through the contradiction', but does not express the concept of things and their relations.

3. Thinking reason (understanding) sharpens the blunt difference of variety, the mere manifold of imagination, into essential difference, into opposition. Only when raised to the peak of contradiction, do the manifold entities become active ... and lively in relation to one another, - they acquire that negativity which is the inherent pulsation of self-movement and vitality.

Human knowledge is not (or does not follow) a straight line, but a curve, which endlessly aproximates a series of circles, a spiral. Any fragment, segment, section of this curve can be transformed (transformed one-sidedly) into an independent, complete, straight line, which then (if one does not see the wood for the trees) leads into the quaggmire, into clerical obscurantism (where it is anchored by the class interests of the ruling classes). Rectilinearity and one-sidedness, woodenness and petrification, subjectivism and subjective blindness - voilà the epistemological roots of idealism. And clerical obscurantism ( = philosophical idealism), of course has epistemological roots, it is not groundless; it is a sterile flower undoubtedly, but a sterile flower that grows on the living tree of living, fertile, genuine, powerful, omnipotent, objective, absolute human knowledge …

The approach of the (human) mind to a particular thing, the taking of a copy ( = a concept) of it is not a simple, immediate act, a dead mirroring, but one which is complex, split into two, zig-zag-like, which includes in it the possibility of the flight of fantasy from life; more than that: the possibility of the transformation (morover, an unnoticeable transformation, of which man is unaware) of the abstract concept, idea, into a fantasy ... For even in the simplest generalisation, in the most elementary general idea ..., there is a certain bit of fantasy. (Vice versa: it would be stupid to deny the role of fantasy, even in the strictest science ... ) (Lenin, V.I. Collected Works Vol. 38. Philosophical Notebooks. Moscow. Progress Publishers 1981).

Pichon-Rivière är inte heller obekant med den sovjetiska marxistiska psykologin och dennas utgångspunkter. Förutom att värdera Pavlov högt (reflexologin, som hade en stark ställning tidigare i Argentina hos psykiatrer med anknytning till det argentinska kommunistpartiet, har sitt ursprung i Pavlov) utgörs denna marxistiska psykologis utgångspunkt framförallt av Marx’ sjätte Feuerbachtes såsom den återges i sovjetisk psykologisk litteratur:

”Människans medvetna verksamhet determineras av de objektiva livsbetingelserna, men samtidigt förändrar människan dessa betingelser genom sin verksamhet. Människan med sin inre värld står således inte utanför determinationsprocessen: människorna med sina behov, motiv, medvetande och vilja är också indragna i händelsernas lagbundna förlopp. Samtidigt som människan återspeglar den objektiva verkligheten ändrar hon också denna med sina handlingar, vilka kan vara förutseende, föregripande, tankemässigt planerade etc – och detta tack vare att hon har ett medvetande. Följaktligen ingår människan som en determinerad och determinerande aktiv länk i den lagbundna kedjan av objektiva beroenden, och i denna oavbrutna process för människans determination och aktivitet realiseras växelverkan mellan det yttre och det inre” (”Marxistisk psykologi” sid 107).

Överensstämmer finns mellan Pichon-Rivière och den ryske psykologen Lev Vygotskij (och dennes kulturalistiska perspektiv). I en intressant argentinsk (ej översatt) text, som kom för några år sedan, jämför Héctor Rougier dessa två tänkare (Confluencias del Pensamiento de  Enrique Pichon Rivière y Liev Semiónovich Vygotski).  Vygotskij hävdade på 30-talet att för att förstå de högre psykiska processerna var det nödvändigt att gå utanför organismens gränser och söka rötterna till dessa komplexa processer i tillägnandet av allmänmänskliga erfarenheter som ackumulerats under historiens lopp (de samhälleliga livsbetingelserna; i barnets kommunikation med vuxna, föremålen, redskapen och språket som utformats under samhällshistoriens lopp). Detta tillägnande inte bara förändrar det psykiska livets innehåll (föreställningar och kunskaper) utan bildar också nya typer av psykiska processer som skiljer människans från djuren. Det nya och speciella med Vygotskijs tanke var att han – samtidigt med att bevara föreställningen om de naturliga lagbundenheterna för hjärnans arbete – också påvisade vilka nya egenskaper dessa lagar uppnår i och med att de innefattas i de samhällshistoriska relationernas system.

Vygotsky menade att alla enskilda psykiska funktioner måste ses ur ett historiskt perspektiv – att de har växt fram som svar på olika historiska situationer. Han bygger här vidare på den tes Engels lade fram i ”Om arbetets betydelse för apans utveckling till människa”. Utvecklingens drivkrafter kan inte förläggas till exempelvis den biologiska nivån - som psykoanalysen gör – utan utvecklingens ”motor” måste sökas i barnets interaktion med den vuxna världen, i familjen och i samhället i övrigt. Tanken är här att en gradvis socialisering inte påförs barnet utifrån, utan att det tvärtom sker en gradvis individualisering på grundval av barnets inre sociala väsen (Vygotsky: Psykologi och dialektik sid 95). Barnets utveckling från det egocentriska språket representerar således inte – som Piaget hävdade – ett övergångsfenomen från intra- till interpsykiska funktioner, utan tvärtom. Barnet går från en social kollektiv handlingsform till en individuell funktion.

Den uppfattning om determinism som kommer till uttryck i den marxistiskt influerade psykologin präglas framförallt av vad som kan uttryckas som ett ”prismaperspektiv”: yttre orsaker verkar genom inre betingelser; yttre påverkningar bryts genom de för människan karaktäristiska inre säregenheter som bildats under inflytande av tidigare yttre påverkningar. Vad man söker undvika att hävda är uppfattningar som att medvetandet skulle vara entydigt determinerat enbart inifrån genom inre organiska förhållanden eller att medvetandet enbart skulle handla om det psykiskas återspeglingskaraktär av verkligheten.

I konsekvens med detta resonemang formulerar den marxistiska psykologin vissa teser:

• Det psykiska uppfattas som en funktion hos hjärnan; det är en egenskap som uppstått under den organiska naturens långvariga utvecklingsprocess.

• Denna speciella egenskap – det psykiska – är en återspegling av den reella verkligheten, och det psykiska livets fenomen är kausalt betingade av denna verklighet.

• Som en återspegling av verkligheten uppfattas det psykiska inte som en passiv process, utan som människans aktiva verksamhet.

• Genom att det psykiska är en återspegling av verkligheten spelar det en speciellt viktig roll i människans liv och verksamhet. Människan ändrar verkligheten i överensstämmelse med det sätt hon återspeglar den på och orienterar sig i den.

• Under återspeglingens utveckling urskiljer man en rad former bland vilka medvetandet är den högsta. Detta är samhälleligt betingat och bestäms i sista hand av samhällets materiella levnadsbetingelser.

• Medvetandets samhälleliga betingelser och dess beroende av de konkreta historiska livsbetingelserna i ett samhälle kommer till uttryck i personlighetens specifika säregenheter. Dessa är typiska för människor under en viss historisk epok och i en viss samhällsklass.

Man måste komma ihåg att de högre formerna för människans medvetna verksamhet inte har uppstått på evolutionens väg utifrån biologiska lagar för hjärnans utveckling, utan att de är en produkt av högst komplicerade samhällshistoriska processer; ett resultat av det samhälleliga arbetet; användandet av redskap och människornas kommunikation med varandra med hjälp av språkets koder, vilka har utformats i den samhälleliga historien.

ERFARENHETER 2004-2012. DEL V. Av Sören Lander

DEN OPERATIVA GRUPPENS AKTUALITET. ”Mellanspel Madrid” 2006. Konferens

Erfarenhet “Institution” kom att ta sin början i maj 2006 och avslutas i maj 2007. Dessförinnan kom dock ett ”mellanspel” för min del i februari 2006, då jag bevistade den första konfe­rensen om operativ grupp i Europa. Den ägde rum under tre dagar i Madrid (24-26 februari 2006) och hade titeln: ”Den operativa gruppens aktualitet”.

Preludium

Själva kongressen varade från 24 till 26 februari. Men redan på kvällen den 23 februari var det en liten ”uppvärmningspaneldebatt” på Instituto del Cardenal Cisneros i en annan del av Madrid. Hit kom flera av de föreläsare som sedan skulle vara med på själva kongressen. Jag gick dit för att lyssna och spela in föreläsningarna. En av talarna var Horacio Foladori (Psicoanalista. Director de la Escuela de Psicología Grupal y Análisis Institucional ”Enrique Pichon-Rivière” de Santiago (Chile)). Vad Foladori bl a sade var följande:

Chile under diktatorn Pinochet var det första experimentområdet för den nyliberalism som sedan kom att få sådan dominans i världen. Hela vardagslivet kom att privatiseras. I sin framställning berättar Foladori också om hur institutionella förändringar idag hela tiden bidrar till att igångsätta olika program som i sin tur gör att det blir allt mindre plats för kreativiteten i det chilenska samhället. Det chilenska samhället präglas av korttidsanställningar … och att alla arbetar mer än tidigare.

Processen blir synlig exempelvis i de operativa grupperna. Ett överflöd av psykologer kastas ut på marknaden med konsekvensen att lönerna pressas ned och att det som blir kvar är ”robotiserade” intellektuella med nästan inget utrymme för kreativitet. Det enda som räknas i patientarbetet är kvantitet, inte kvalitet.

Systemet skapar också en ”psykologisering” av problem som i grunden är politiska … det framstår som att problemen vore individuella och inte politiska. Patienter kommer till terapeutiska behandlingar med känslor av skuld. Foladori hävdar att det krävs ett annorlunda analysutrymme än den ”viktimisering” som nu äger rum i Chile … där problem i arbetslivet görs om till att bli individuella och psykologiserade.

Kongressdagarna.

Det var en välbesökt kongress och jag kunde urskilja deltagare från Spanien, Italien, Frankrike, Argentina, Chile, Peru, Cuba, Israel, Schweiz, Brasilien och Mexiko. Eventuellt fanns fler länder representerade. Såvitt jag vet var jag ende skandinav och nordeuropé; inget anglosaxiskt land fanns representerat. Kongresspråken (som det tolkades till) var spanska, italienska och franska. De teman som var aktuella handlade bland annat om den operativa gruppen som didaktisk modell vid undervisning och utbildning; vidare dess kliniska användning inom psykiatrin, användning inom katastrofpsykologi och som modell såväl vid behandling av ”burn out som fibromyalgi m m. I nedanstående fragmentariska återgivning av föreläsningarna har jag sökt fånga en del tankar och intryck som växte fram medan jag lyssnade:

Den ”farkost” (i betydelsen ”kommunikationsmedel”), som begreppet förbindelse utgör, stiger fram som sammanhållande ”figur” och tema - mot en bakgrund av mycket ”brus” (inte bara språkligt) – under de föreläsningar och seminarier jag deltar i under kongressen. I dessa får förbindelsen dels rollen som länk mellan samhälle och individ, dels mellan samordnare och grupp; därför är det en viktig uppgift för en gruppsamordnare att hålla kvar förbindelsen till gruppen via dialogen. I den operativa gruppen måste man även kunna gå in och ”leka med idéer” (i Winnicotts mening).

Vad som tas upp som en intressant konceptualisering är ”fraktal-idén” från italienaren Leonardo Montecchis föreläsning … en dimension som går utöver den tredimensionella och talar om ett kaos eller ”ett fotografi i rörelse” … en ”inter-erfarenhet” där förbindelsen är något fundamentalt … i en grupp kanske man kan tänka sig att de mångfaldiga förbindelserna bildar oförutsägbara ”fraktaler” (enligt Norstedts Ordbok är fraktal ”starkt sönderbruten och självupprepande form”).

Hur ser läroprocessen ut i en operativ grupp? Emergenterna (det vill säga det nya annorlunda som bryter fram som en produkt av gruppens dynamiska process) har dels med gruppens fungerande att göra, dels med innehållet. Man tänker i och genom gruppen. Och det finns ingen grupp som arbetar utan uppgift! Det inns alltid något explicit/implicit som styr att gruppen kommit samman.

En viktig uppgift i den gruppoperativa processen är att skapa en sådan förbindelse att det blir möjligt att tolka.

Det dyker upp en tanke om att det är väsentligt att hålla isär definitioner och tänkandet när det handlar om det pichonianska … att förflytta Pichon-Rivières sätt att tänka in i gruppen så att det blir möjligt att tillämpa … alltså skapa en förbindelse mellan tänkandet och subjekten i gruppen … en aktiv anpassning till ECRO. Det rör sig med andra ord om att introducera ett tänkande – inte att lära sig definitioner! Enrique Pichon-Rivières text La noción de tarea en psiquiatría (Begreppet uppgift inom psykiatrin) utgör en bra början för att närma sig konceptet ”operativ grupp”.

Spännande här är att argentinskan Rosa Jaitin (i sin introduktion av Pichon-Rivière i Frankrike där han för övrigt blivit dåligt översatt tidigare) använder sig av en på många sätt likartad modell som undertecknad (SL) och kollega (ML) tillämpade i grupputbildning tidigare (se ERFARENHETER DEL III: “Fördjupad gruppkunskap”). Skillnaden är dock att Rosa själv var tvungen att såväl undervisa, samordna som observera. Och det var av den anledningen hon skapade sin modell i vilken hon inledde med föreläsning och sedan bearbetning av föreläsningens innehåll i smågrupper. Rosa ingrep inte här utan fungerade endast som observatör. Därefter tog man fram de dynamiska emergenterna från gruppernas observatörer. Grupperna arbetade i nästa fas vidare och associerade till kliniska situationer; här fanns fortfarande observatörer med. Därefter vidtog en uppsamlande avslutning av Rosa med emergenterna från hela dagen.

Det som sker i den operativa gruppens (och andra gruppers) process är att den ”inre gruppen” söker göra den ”yttre gruppen” familjär eller välbekant. Det som sägs i den yttre gruppen kommer att länkas till den egna livshistorien och egna erfarenheter. Härur växer emergenter fram som tolkas också utifrån samordnarens egen motöverföring.

Vad som överförs från generation till generation i en familj – eller ett samhälle – är inte bara det som sägs utan även det som inte sägs … som förtigs – alltså det som saknas. Varje generation har sina ”blinda fläckar”.

Christina Rota (El teatro, el compromiso de habitar el cuerpo y el espacio. Lugar de vínculo y transformación) från Spanien gör en intressant till hälften föreläsande och till hälften regisserande presentation under rubriken ”Teatern, åtagandet att besitta kroppen och rummet. (Plats för förbindelse och förvandling)” varvid hon använder sig av en grupp unga skådespelare för att belysa och förtydliga vissa aspekter av den förbindelse som etableras mellan åskådare och skådespelare.

”Rummet” mellan åskådare och skådespelare är alltid något som befinner sig i ett ”tillstånd av tvivel”. Ibland räcker det med mycket få gester, åtbörder etc för att skapa en inre förbindelse till ett objekt … ett ”eko” från det förflutna hos åskådaren. Det räcker med ett fåtal yttre ”objekt” för att skapa en inre förbindelse. Ingen åskådare går nämligen till teatern befriad från sina egna inre konflikter.

På teatern är alla yttre objekt av vikt. Skådespelarna delar detta ”rum”. Regissören söker välja ut de signifikanta expressiva ”tecknen” …

Regissörens, scenografens och skådespelarens uppgift är att med hjälp av en historia (text) väcka denna miljö till liv; att med ord och rörelser ”teckna” detta … det är en magi eller ”förhäxning” det gäller att dra in åskådaren i. Men inget är ju egentligen verkligt i detta – allt är symboliskt! Vad det handlar om är nämligen att skapa en ”oskuldens ögonblick” där det som sker på scenen framstår som troligt … genom processen att uppamma den inre förbindelsen hos åskådaren (dennes vertikalitet).

Men skådespelaren får aldrig helt identifiera sig med rollfiguren – ty då skulle man kunna betrakta honom/henne som ”vansinnig”. Skådespelaren måste kunna upprätthålla en distans till den egna rollfiguren.

Scenen (och skeendet på den) bjuder in till och stimulerar (till) det omöjliga … söker väcka åskådarens lust att dela skådespelarnas känslor. Att upprätta en förbindelse till åskådaren … och göra så att orden bär i den processen. Processen kan utgöras av något som sades för 10-15 år sedan … och som kan ha stannat kvar … och bearbetats under tiden … och så väcks detta till liv här och nu – från scenen!

En ung skådespelerska uppför en monolog om sin brustna omöjliga kärleksrelation till en kille … med sitt utspel lyckas hon ”måla upp” sitt inre drama … hos mig som åskådare väcker detta till liv en insikt om hur i en terapigrupp jag för närvarande leder en kvinnlig grupp-medlem med sitt intensiva känslomässiga utspel (såväl tyst som verbalt) väcker till liv starka känslor hos gruppen – men att hennes egna känslor och reaktioner samtidigt väcks till liv av gruppen … det som uppenbarligen sker hos mig (åskådare) som följd av skådespelerskans monolog är att en inre förbindelse aktiveras …

Hur slutna vi än är finns alltid någon liten ”spricka” öppen mot en möjlighet till förändring. Man måste arbeta här och nu för att uppnå resultat. Önskan + hindret skapar en konflikt … mötet med hinder skapar dramat … konflikten mellan att säga vad man bör och vad man vill. Men för att skapa något krävs alltid en ”motsatsernas enhet” … en konflikt där möjligtvis ”den tredje” kan finnas med som en ”satellit” (som snurrar) i förhållande till dramats huvudaktörer … rummet kan här också försvaga eller förstärka diskursen. Att i processen försätta åskådaren i ett tillstånd av vaksamhet … att åskådaren aldrig ska kunna veta varifrån och från vad något kommer att hända … det får aldrig glömmas bort att det är åskådaren som gör ”teaterakten” komplett – utan åskådare finns ingen teater.

Att få skådespelarna att inse att de (som enhet) förenas i uppgiften kan vara bland det svåraste för en regissör. ”Och hoppet finns hela tiden att skapa en syntes med publiken. Men publiken förändras alltid … förändrar oss (som skådespelare) … Det är alltid en ny Gestalt som skapas av skådespelare, scenografi och åskådare”.

Schweizaren Thomas von Salis (Psiquiatra infantil, Psicoanalista, Presidente de AGOG (Arbeitsgemeinschaft Operative Gruppen) talar om att det finns en risk att man utarmar terapeutiska och operativa metoder om man söker anpassa sig till DSM IV och dess symtom-beskrivande inriktning.

Von Salis föreläsning pekar gradvis alltmer på hur de operativa grupperna kan inverka upplösande i de sammanhang där de introduceras.

Operativa grupper har förmåga att producera estallidos (utbrott) i institutionernas hierarki. Ett motdrag från institutionen kan då bli att skicka in emisores (agenter) i gruppen som fungerar som ”sabotörer”.

Den argentinska psykoanalytikern och gruppterapeuten Marie Langer brukade tala om en oro hos psykoanalytikerna i Argentina för att om man öppnar upp för den yttre världen inom institutionen kan detta utgöra ett hot mot institutionen.

Lora Lorenzo (Psicóloga Clínica, Psicoterapeuta, Miembro de la Asociación de psicoterapia operativa psicoanalítica) håller en föreläsning om Aprender a pensar (att lära sig tänka). Att lära sig att tänka är att kunna koppla samman teori och praktik. Idag avlägsnar man sig alltmer från detta inom vården. Man beaktar inte heller vikten av handledning i utbildningen.

Det finns ett koncept som upprepade gånger kommer tillbaka vid dessa paneldebatter/-föreläsningar: vikten av koppling mellan känsla och tanke i utbildningen (la formación). Lärande och undervisning hör ihop.

Den klassiska terapeut-patient-modellen håller kvar sjuk-frisk-tänkandet. Subjektet försvinner här i den formativa processen och tänkandet förlamas. Är det så att vi reproducerar mentalsjukhusens väggar på ett annat sätt idag trots att vi stängt mentalsjukhusen?

Läkemedelsindustrin har en enorm makt idag, så – vad är det för modell som överförs till såväl personal som patienter. Och det är vi som behandlare och personal som upprätthåller den psykiska hälsovården. Utan ett kritiskt tänkande förs de nuvarande modellerna vidare!

Den föreläsning som var av ”operativt” värde denna morgon var utan tvivel Lora Lorenzos om ”att lära sig tänka”. I övrigt är det många ”signalord” (dvs klichéer) som inte väcker speciellt mycket hos mig. Är det möjligen också så att kongressen i viss mening håller på att ”spricka upp”? Att här finns såväl mer ytliga ”pichonianer”, som använder termerna men utan så mycket innehåll, och så de mer djup-gående ”pichonianerna”, som på ett genomtänkt sätt omfattar teorin. Och så kanske också en mer ”psykoanalytisk” strömning, som mer eller mindre ”stänger in sig” i en djungel av terminologi som blockerar förståelsen … det är som om man måste använda sig av vissa ord eller begrepp som är mer eller mindre väl definierade. Spelar här den franska skolan inom psykoanalysen (Lacan, Kaës, Anzieu med flera) in med sin förkärlek för komplicerande begrepp?

Psykologen Federico Suárez, Coordinador del Area de Orientación y Apoyo Psicológico del Centro Municipal de Servicios Sociales, Majadahonda Madrid, föreläser om situationsdiagnostik – En torno a la idea de diagnóstico de situación. Han inleder med en mer allmän betraktelse för att sedan övergå till situationsbegreppet ”människan i situationen” … den producerande individen. Fält-tanken (från Kurt Lewin och José Bleger) används för att belysa temat … ”fältet” är rörligt och hela tiden sig omvandlande.

Det hänvisas även till Daniel Lagaches fem områden. Pichon-Rivière beskriver dessa i boken ”Förbindelse-teorin”:

1) Entourage eller omgivningen. Den uppfattas som en helhet, som ett konglomerat av situationer, mänskliga och fysiska faktorer vilka befinner sig i ständig interaktion. Den omsorgs­fullt studerade interpersonella situation, vilken fungerar som modell för varje slags undersökning, utgörs av den analytiska situationen. Interaktionen mellan analytiker och patient i en given situation och med bestämd miljö och omgivning åter­skapar mer eller mindre de villkor som gäller för en experi­mentell situation.

2) Det spontana eller framkallade yttre beteende som är till­gängligt för en observatör (med eller utan instrument). Det innebär olika former av kommunikation och i synnerhet då den språkliga.

3) Den upplevelse - eller upplevda erfarenhet - som man sluter sig till utifrån det yttre beteendet och som kommuniceras ver­balt av individen/subjektet. Härigenom får vi information om de psykologiska aspekter som berör existensen. Tidigare eta­blerade man en åtskillnad mellan yttre beteende och upple­velse, och vi fick två psykologiska strömningar som sinsemel­lan debatterade den enas eller den andras överlägsenhet. Den strömning som betonade beteendet noterade endast dess yttre aspeker, medan den existentiella fenomenologiska psykologin beaktade upplevelsen. Och allt detta som om inte beteende och upplevelse hade med varandra att göra - som om de inte i ett visst bestämt ögonblick i varje här-och-nu - situation ut­gjorde en helhet. Såväl psykolog, sociolog som psykoanalytiker har som grundläggande uppgift att i en given situations här-och-nu undersöka det som sker.

4) De somatiska objektiva förändringar som framträder i en bestämd situation.

5) De produkter som en individs/subjekts aktivitet ger upphov till i stil med ett manuskript, ett konstverk, ett psykologiskt test, en berättelse etc.

I det psykologiska området inbegrips sålunda omgivningen, det yttre beteendet, upplevelsen, de somatiska förändringarna samt de produkter som en individs/subjekts aktivitet fram­bringar. I den analytiska situationen kan dessa fem element ses och studeras.

Patienten bär sin omgivning med sig till analysen. I analyti­kerns rum introduceras en rad personligheter som bör stude­ras. Att betrakta innebär att lyssna och att se individen som inbegripen i en ständig interaktion med sin omgivning. Om man inte har den situationen klar för sig kan man inte heller förstå vad som händer med en individ/subjekt.

Suárez talar om att betrakta individen i sin kontext … och undersöka hur denna inverkar i individens/patientens situation.

Psykoanalytikern Horacio Foladori, Director de la Escuela de Psicología grupal y Análisis institucional ”Enrique Pichon-Rivière de Santiago (Chile), talar därefter om utbränning – Trabajo con Equipos de Salud, a propósito del Burn out. Han hävdar här att mer än arbetet i sig själv så är det arbetsvillkoren som skapar fenomenet burn out. Hur kan man få syn på det implicita som inte är utsagt på en arbetsplats? Kan vissa ”observerbarheter” i situationen göra detta synligt? Är det så att burn out-fenomenet återskapar något av institutionens ifråga sätt att fungera?

I ett av andra dagens eftermiddagsseminarier presenterar Victoria de Felipe, Belén Castel och Daniel Olivares från Spanien hur man i gruppform arbetat med fibromyalgidiagnosticerade patienter – Intervención grupal en un abordaje multidisciplinar de pacientes con fibromialgia.

Gruppuppgiften bestod i att arbeta med de psykologiska implikationerna av att ha diagnosen fibromyalgi. Gruppstorleken var 10-12 medlemmar. Det var en stängd grupp och man träffades 1,5 timmar varje vecka. Man sökte också integrera olika terapeutiska angreppssätt (rent pedagogiska, avslappning, kognitiv beteendeterapi m m). Som något underliggande till den förelagda uppgiften var att söka upptäcka underliggande konflikter som uttrycks med kroppen.

Den här föreläsningen om fibromyalgi skiljer sig från övriga föreläsningar hittills. Här förevisas ett mycket tydligt ”verktyg” och föreläsningen illustreras i punktform med hjälp av PowerPoint. Det vilar något nästan ”anglosaxiskt positivistiskt” över framställningen … ur pedagogisk synvinkel är det mycket tydligt och man får en god bild av såväl inledande bedömningsfas, grupp-process samt avrundande utvärdering och resultat. Det rör sig dessutom om en multidisciplinar modell där man använder sig av psykodynamiska, beteendekognitiva och avslappningstekniker. Det som här också är intressant är redovisningen av emergenter som dyker upp under grupp-processen, samt den evaluering som görs efteråt av såväl behandlare som gruppmedlemmar. Och uppgiften handlade således om de psykologiska implikationerna av fibromyalgi.

Reflektion från min sida: Här börjar det plötsligt bli intressant, men på ett lite annorlunda sätt … eftersom den gruppoperativa metodiken här blir just det Pichon-Rivière eftersträvade, nämligen en mycket praktisk metod där resultatet blir enda sanningskriterium.

På vägen hem från denna kongressens andra dag pratar jag med Diana Sastre, en av kongressens organisatörer. Hon introducerar mig för Armando Bauleo och vi pratar lite om mina kontakter med Buenos Aires och Kesselman, Fiaschés, Pavlovsky och Quiroga; han konstaterar att jag tydligen redan träffat ”hela familjen”. Jag berättar för honom att cirka 500 sidor text av Pichon-Rivière finns översatt till svenska och bara väntar på utgivning, men att det hittills dags varit omöjligt att få klarhet i vart att vända sig för att få tillgång till publicerings-rättigheterna. Bauleo nämner genast Pichon-Rivières söner och lovar att försöka få kontakt med dem. Han kan också tänka sig att skriva ett förord till den svenska utgåvan (som han för övrigt också då ville ha ett exemplar av).

Under kvällen hinner jag tänka vidare på vad som kommer ut av kongressen, som ju är den första i sitt slag i Europa åtminstone. Mitt intryck är att den spretar rätt mycket … vilka ”konklusioner” – förutom rent allmänna och till intet förpliktigande – man kommer fram till (och som verkligen är operativa i pichoniansk mening) är svårt att säga. Ytterligare en emergent som möjligen lurar under ytan är en oformulerad konflikt mellan den operativa gruppen, som ett verktyg, och den operativa gruppen som ett mer politiskt vänsterprojekt, som strävar mot att återuppliva Plataforma-tanken (ett vänsterinfluerat projekt) från Argentinas tidiga 70-tal, och att bli en ”mikropolitisk kraft”.

Italienaren Massimo Mari, Psichiatra, Direttore del dipartimiento di salute mentale di Jesi ASUR Marche, föreläser på temat ”Katastrof och förändring”. Det är intressant att det hålls två anföranden på den här kongressen som tar upp temat katastrof och behandling av PTSD. Daniel Carbajal Guzmán från Mexiko med erfarenheter från arbete med jordbävningsoffer höll ju föregående dag en föreläsning kring användning av den operativa gruppen i bearbetning av PTSD - Grupo operativo de descarga de estrés postraumático. Primera experiencia en México 1985. Análisis a la luz de los conocimientos actuales sobre CISD y PTSD. Den ”debriefing”-modell som finns i nordisk katastrofpsykologi – och som kommer från USA – har onekligen vissa likheter med den operativa gruppmodellen, något som jag själv kunnat konstatera från mina debriefinggrupp-erfarenheter. Debriefing-modellen har dock huvudsakligen ett kognitivt anslag och man undviker medvetet att följa med in på vertikalt material.

Överhuvudtaget rör sig den här panelens anföranden i utkanten av det gruppoperativa och pichonianska … beröringspunkter söks, men det hela blir inte speciellt tydligt. Möjligen tar Massimo Mari upp en intressant tråd när han visar på hur man ”förlorar förbindelsen” i en katastrofsituation och att det är detta man behöver arbeta med efteråt … inte bara de drabbade utan även räddningspersonal och personal som arbetar med det psykologiska omhändertagandet – man förlorar helt enkelt ”kartan” (dvs överblicken) i den processen.

Därefter börjar dagens andra panel med Armando Bauleo som mediator. Rubriken är Clínica Grupal och det här ämnet är nog det som under kongressen mest berör mitt eget arbetsområde.

Inledningsvis betonar Bauleo att vi inte bara hör vad som sägs i en grupp, utan vi ser också hur medlemmarna placerar ut sig i rummet. Med detta vill han betona vikten av såväl seende som lyssnande.

Diego Vico, psiquiatra, Coordinador del Hospital de Día de Granada, håller därefter ett anförande under titeln ”Men … vad handlar det om?”. Han använder sig av metaforen ”skruv och trä” för att beskriva arbetet i den dialektiska spiralen (se nedan).

Det finns alltid hinder i början av varje gruppslig (och individuell) behandling när ECROn (samordnarens och medlemmarnas) ska jämkas samman.

Gruppsamordnaren visar på förekomsten av möjliga missförstånd för att på så sätt underlätta för gruppmedlemmarna att gå vidare i utforskandet av vars och ens referentiella ”koder” eller ”scheman”. Syftet i slutändan är att komma fram till en gemensam ”kod” som möjliggör effektiv kommunikation i gruppen. Därför blir också en av gruppens huvuduppgifter att bygga ett gemensamt ECRO.

I denna process kan samordnaren bli förvirrad … inte förstå … han/hon har då möjlighet att ”ställa sig på avstånd” och betrakta vad som sker … men ibland kan istället ”blindhet” infinna sig (det vill säga att inte se) och då gäller det att bara lyssna. Den upp-och-nedvända konen (det jag kallar vektorsmodell) kan tillämpas på varje slags grupp … och hinder kan härröra från såväl gruppmedlemmar som samordnare!

Reflexion från min sida: I rollen som moderator sitter här Armando Bauleo som ett mellanting mellan Mel Brooks i ”Det våras för galningarna”, en åldrad Sven Wollter och en capo mafioso …

Är Armando Bauleo på många sätt en ”ikon” och idealiserad redan under sin livstid? OBS! Bauleo avlider endast ett par år efter denna kongress.

Näste talare under denna sista panelsammandragning är Antonio Tarí, Psiquiatra, Coordinador del Centro de Día ”Romareda” (Zaragoza). Det tema han tar upp rör olika former för att arbeta i grupp med rehabilitering. I exempelvis aktivitetsgrupper (på rehabiliterings-avdelningar för psykotiker) använder man sig av ”det vardagliga” (ytterligare ett pichonianskt begrepp!) som terapeutiskt område. Här finns en inriktning mot att gruppmedlemmarna ska kunna klara vardagslivet och dess krav; i den korrigerande handlingen fungerar vektorerna orienterande. Vertikaliteten (och dess förändringar) hos var och en är beroende av det horisontala skeendet. En av de saker som då kan hända är att en gruppmedlem ”förlorar” sin (av andra och av sig själv tillskrivna) roll som ”kroniskt sjuk” – en roll han eller hon kan ha fått redan i sin ursprungsfamilj.

Vad gäller vektorn télé är den inledningsvis ofta negativ … här handlar det om att arbeta med patienternas förhållande till uppgiften, samordnaren/terapeuten och andra gruppmedlemmar. Rädslan för att ej kunna se sina egna gränser leder till risk för att blandas samman med andra (”psykotisk” kan i viss mening ses som att bli utsatt för invasion och att inte ha något eget inre utrymme) … och detta hot leder till isolering. Att som terapeut betrakta en patient som kronisk innebär vidare att man i stort sett uppfattar förändring som omöjlig.

Vid den prognostiska bedömningen är patientens förmåga att sörja viktig – med sådan förmåga blir prognosen gynnsammare. I en förändringsprocess måste patienten också kunna gå från att vara förvarare av det som är andras till att forma ett eget ”projekt” … det vill säga att få en egen framtid.

Tarí understryker att det är skillnad på behandling och terapi i rehabiliteringsprocessen. Att ge behandling kan vara för att det senare ska vara möjligt att erbjuda terapi. I rehab-behandlingen handlar det om att via gruppen lära sig om socialt samspel … det tillhör det viktigaste med de psykotiska patienter som är inne i en rehabiliteringsprocess (fast ofta kan det nog vara så att det mer handlar om habilitering än rehabilitering). Slutligen – i Spanien åtminstone har det varit så att området rehabilitering har lämnats åt beteendetekniker och kognitiva behandlingsmetoder. En gräns har på så sätt uppstått mellan rehabilitering och terapi.

Diana Sastre (Psicóloga Psicoterapeuta, Miembro de Espacio de Estudio de la Grupalidad, Presidenta de la Asociación de Psicoterapia Operativa Psicoanalítica – APOP) föreläser om ”klinikens ’nya objekt’ ”. En grundläggande frågeställning här är: Kan det vara så att man inte ser de nya kliniska subjekten/objekten – därför att man fortsätter se dem som de gamla (man upprepar alltså); om man då inte längre ser de nya som de gamla – blir det då möjligt att se mer?

En intervention kommer från Armando Bauleo när Vico, Diana Sastre och Tarí har avslutat sina anföranden. Han pekar på att det inte bara handlar om att sitta och lyssna på föreläsarna, utan också om att använda sig av dem: ”Här är dom! Ställ frågor till dom etc!”. Åhörarna efterkommer uppmaningen och det blir en ganska livaktig frågestund. En kommentar från publiken handlar om just Bauleos intervention … att det var bra att han gav utrymme för reflektion.

Ett tema som dyker upp i diskussionen och som på sätt och vis varit närvarande från kongressens början – i och med temat ”globali-seringen” – är temat ”migration”. Det kanske kan ses som en emergent – men vad är då det kliniska objektet? Var hör de människor hemma som befinner sig i migrationsprocessen och råkar illa ut? I Italien exempelvis gör man skillnad mellan det psykiatriska och migrationens konsekvenser, vilka istället ses som något psykosocialt och således inte tillhör psykiatrin.

Avslutande stormöte. Asamblea general. Conclusiones

Kongressen avslutas med en Asamblea general (allmän samling). Här redovisar Armando Bauleo de intryck (emergenter) mediatorerna vid varje panel-föreläsningsrunda och seminarium kommit med.

Inledningsvis tar Bauleo upp att man vid en sådan Asamblea vanligtvis söker sätta sig mer cirkulärt än vad som är möjligt i den föreläsningssal där vi sitter. Det handlar således om en kommunikationsaspekt.

En upprepad iakttagelse är att när en åhörare begärt ordet under de olika panelföreläsningarna eller seminarierna har det till synes handlat om att ställa en fråga, men sedan har utläggningen rört sig i riktning mot att bli ett förslag … därvid har det varit svårt att bli klar över om det har rört sig just om en fråga eller ett förslag.

En fråga som framstår som intressant är problemet ortodoxi-heterodoxi … det vill säga att upprätthålla ett referentiellt schema …och också vad det är för referentiellt schema som förmedlas? Man kan alltså bära med sig ett sådant schema som hjälp för att förstå sin egen praxis … och det är något som man nödvändigtvis bär med sig. Och slutligen vad gäller operativ förståelse … att inta den operativa positionen utan grupp – hur blir det då med förståelsen?

På frågan om skillnaden mellan individual- och gruppbehandling gav Pichon-Rivière redan för många år sedan följande svar: ”Det beror på patientens betalningsförmåga” … vilket är en bra definition på hur han i grunden såg på skillnaden mellan individuell behandling och gruppbehandling.

En frågeställning handlar om nya förbindelsekonfigurationer som man tänker sig håller på att växa fram i globaliseringens tidevarv. En fundering från Bauleo är om man inte borde titta in mot den egna gruppen och undersöka i vilken utsträckning något sådant kan iakttas där …

En fråga som i stort sett alltid kommer tillbaka i dessa sammanhang är frågan om terapi och lärande. ”Vi befinner oss i ett ständigt reflekterande kring denna fråga som till synes är utan lösning … och därefter hamnar vi i frågan om etik och operativa grupper. Vad innebär etik för oss? För oss innebär etik att ta ansvar … det handlar om ansvar och frihet … och effektivitet”.

Trots att ytterligare ett antal emergenter redovisats av moderatorer/observatörer stannar Bauleo här (klockan har hunnit bli ganska mycket på eftermiddagen) och bjuder in åhörarna att reflektera kring vad som sagts.

Ett flertal personer yttrar sig med tankar om dessa dagar. Det är många positiva tongångar som hörs; det handlar då såväl om ett fördjupande av teori och grundläggande kunskaper som föregångarna kommit med, men också om att gå vidare framåt för att utvecklas ytterligare. Det reses också önskemål om fortsättning på något sätt. Man märker också att många av de personer som yttrar sig känner varandra sedan tidigare … det blir även så att i ett av inläggen döps Armando Bauleo till Pichon-Bauleo!

Ett intressant kuriosum var förresten förklaringen till kongressaffischen! Pichon-Rivière hade vid ett tillfälle försökt förklara en sak för Bauleo och därvid börjat rita en figur … som blev alltmer komplex och alltmer oöverblickbar.

Sören Lander: ECRO och mentalisering.

Tankar omkring terapeutens referensram (ECRO) och vikten av flexibilitet vid tillägnandet av nya (teore­tiska) perspektiv.

Inspirationen till den här lilla texten kommer från det intressanta semina­rium om mentaliseringsbaserad terapi, som hölls 110318 i regi av Svenska föreningen för gruppsykoterapi och grupputveckling. Vad som där uppen­barade sig som en tydligt igenkännbar ”emergent” var den vånda det - som terapeut - innebär att låta tidigare kunskap och insikter möta ny informa­tion/kunskap.

Den här komplikationen är i och för sig inget nytt och har säkerligen i en eller annan form tagits upp av olika teoretiker. Som utövande terapeuter möter vi den också ofta inom vårt yrke (inte minst i dagens föränderliga terapeutiska värld).

En teoretiker, som tänkt en del om­kring spänningen mellan gammal och ny information/kunskap - och hur att förhålla sig till den - är den ar­gentinska gruppteoretikern, psykiatern, psykoanalytikern och socialpsy­kologen Enrique Pichon-Rivière. Det är också hans tankar som får ”organise­ra” nedanstående framställning om vikten av att terapeuten såväl är med­veten om sin egen referensram som att denna är flexibel.

A

Enrique Pichon-Rivière ser individens (subjektets) ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förlust av detta dialektiska samspel leder till att referensramen – sättet att varsebli, särskilja och ”operera” i vär­lden – antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesi­digt omvandlande samspel med världen försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna gynnar därför framväxt av gamla ”spöken” som läggs över nuets sociala relationer.

Dessa tankegångar fick Pichon att formulera det begreppsliga ”verkty­get” ECRO/CROS (ECRO = Esquema conceptual referencial y operativo; CROS = Conceptual referential operative schema) eller konceptuellt, re­ferentiellt och operativt schema, vilket kan ses som en flexibel ”tanke­apparat för att tänka verkligheten”. I denna understryker han såväl de begreppsliga elementen (det ytstrukturella) som den egna ”livsresan” (det djupstrukturella).

Den referentiella aspekten i ett ECRO/CROS pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Att schemat refererar till en viss bestämd sektor av verkligheten är något fundamentalt i och med att inget begreppsligt schema kan täcka in hela verkligheten. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) re­presenterar här det som i andra referentiella sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (be­greppsvärlden) - som motsvarar verkligheten.

Att schemat alltid refererar till en konkret situation samt att det an­vänds som ”handlingsguide” i den bestämda sektor av världen där vi ”opererar” fungerar också determinerande för att det alltid ska testas av mot verkligheten – vilket i sin tur befordrar en attityd av självkritik. Av betydelse är exempelvis inte bara hur pass ”sann” en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing). I en (operativ) grupp är därmed effektivitet det enda kriterium som kan sägas gälla. Man kan göra liknelsen med ett fotbollslag; det avgörande för dess effektivitet är om det vinner sina matcher. På samma sätt är en (operativ) grupps effektivitet beroende av vad den uppnår för resultat, det vill säga hur pass effektivt den tar itu med sin uppgift.

Det är det ömsesidigt omvandlande (dialektiska) samspelet med omgiv­ningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” en människas ECRO/CROS utgör. ”Upptäckter” möjliggörs av hur pass adekvat un­dersökarens begreppsliga schema är satt i förhållande till karaktä­ristika hos de fenomen som undersöks. Därför bör ett ECRO/CROS också vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kun­skaper. Det fungerar då som ett öppet modifierbart system. Varje tidiga­re erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare er­farenheter.

Konceptet ”ECRO” innebär ju egentligen schema (och i det svenska språket associeras kanske inte ”schema” i första hand till flexibilitet). Begreppet ”schema” bör kommenteras något (inte minst i och med att även kognitiv psykoterapiteoribildning använder sig av begreppet fast i annorlunda betydelse) för att inte förvirring ska uppstå. I den be­märkelse Pichon-Rivière använder ordet kan det snarast beskrivas som ”referensram” och syftar till att underlätta en flexibel ”varseblivning” (varseblivning då uppfattad i vid mening). Möjligen skulle man kunna tänka sig att ”schema” i Pichons mening in­nebär ”skelett” (fast ett flexibelt sådant) eller något som andra be­greppsliga element kan hängas upp på.

När vi närmar oss en patient bär vi med oss ett referentiellt schema med vars hjälp vi söker förstå vad som händer denne. Schemat bör dock vara dynamiskt. Om man exempelvis har träffat en patient under föregående dag, så har man skapat sig ett schema över denne. Om man sedan träffar patienten på nytt påföljande dag söker man med hjälp av detta schema för­stå det material han kommer med. Om det emellertid växer fram något nytt (en ny emergent) som får en att tänka över sitt schema kan man vid behov tvingas korrigera detta. Här­med väcks frågan om tera­peutens vetenskapliga ärlighet eller mod och behovet av att bryta sönder en inre struktur och att konfronteras med en ny. Schemats nedbrytande framkallar ångest i och med att den åtföljande förlusten av vissa refe­renspunkter berövar terapeuten en del av dennes operativa förmåga samtidigt som den underlättar framväxten av de­pressiv och paranoid ångest inom såväl terapeut som patient (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Begreppen ”depressiv ångest” och ”paranoid ångest” i citatet här ovan bör kanske kommenteras. ”Depressiv ångest” står för rädslan för att för­lora det invanda, trygga och stabila; ”paranoid ångest” står för rädslan att i en ny situation vara utan verktyg och kunna bli utsatt för attack el­ler kritik (det finns ytterligare en form av ångest, som Pichons disciplar resonerar kring - ”konfusionell ångest”, vilken innebär rädsla för att bli förvirrad).

B

Pichon använde sig av psykoanalysens tanke om ”manifest” och ”latent” (men han benämner dessa ”explicit” och ”implicit”) för att tydliggöra de processer som äger rum i en grupp. Om gruppen således diskuterar hur den ska utföra sin uppgift (sitt ”arbete”), så genererar detta skeende också en möjlighet att observera, fördjupa och ”läsa mellan raderna” vad som sker i gruppen – och att göra detta implicita explicit. Samordnar­funktionen som teknik består i att hjälpa till att tydliggöra ”implicita” (hinder) för att gruppen ska medvetandegöras och gå framåt i arbetet med uppgiften.

Denna utforskande process (från ytan mot djupet) uttrycks som en upp-och-nedvänd kon i vilken spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse, som går från det explicita (de yttre förbindel­serna) till det implicita (de inre förbindelserna) i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit. Den pichonianska socialpsykologen Ana Quiroga beskriver tankegången:

” … om vi exempelvis i ett gruppsammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje (pekar på 'den dialektiska spiralen' i figuren) kan vi nå fram till ett implicit element. Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av 'det ex­plicita' som finns här (pekar på konens bas) …

… emergenten har aspekter här … och aspekter här (pekar i tur och ordning på ko­nens spets och bas). Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör nå­got … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit”.

I Pichons (dialektiska) spiral ackumule­rar och dissocierar man (i den analytiska meningen ”plocka sönder”) samtidigt för att processen att ac­kumulera nya kunskaper ska kunna fortsätta. De framväxande emer­genterna bildar det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existe­rande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbet­senhet: existerande-tolkning-emergent”). Emer­genten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå.

”Den dialektiska spiralen” kan uppfattas som en expanderande kommunikations- och tankeprocess. Det operativa arbetssättet syftar till att hjälpa gruppmedlemmarna att ”lära sig tänka” och ”lära sig lära”. I processen bör samordnaren vara något av en ”medtänkare”, följa gruppmedlemmarna på vägen och söka förstå deras egen bild – samt vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka) samt gynna den ”läsning” gruppen själv kan göra av de situationer den genomgår under processens gång. Att på detta sätt reflektera över erfarenheter och att i sin tur låta dessa korrigera teorin i en kontinuerlig cykel av ”varseblivning-reflektion-handling-ny varseblivning” (annorlunda ut­tryckt ”existerande-tolkning-emergent-nytt existerande” etc) utgör det Pichon-Rivière benämner praxis.

”Pichon-Rivière’s operative technique aimed at integrating the false opposition between theoretical and practical work into a concrete praxis, understood as a perpetu­al coexisting of inquiry and operation, in a complementary and mutually enriching re­lation … this mutual regulation between theory and practice is what Pichon-Rivière calls praxis, and it takes the form of an ever-widening dialectic spiral” (Tubert-Oklan­der: Operative Groups).

Gruppsamordnaren i en operativ grupp ska understödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bidra till ett grupptänkande som går från det vardagliga mot ett mer vetenskapligt utforskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tan­ken om att endast handling kan förändra verkligheten. En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera till­sammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhälls­ordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det öm­sesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

C

Om man då tänker sig att detta schema ECRO utgör ett slags ”verktygs­låda” ... att där finns olika teorier och livserfarenheter, som hjälper en att ”läsa” världen och dess fenomen, så är det rätt uppenbart att det inte finns någon metod, teknik eller teori som fullständigt kan återspeg­la det som är ”verklighet”.

Att med utgångspunkt i ett eget reflektionsutrymme (ens ECRO) ha till­gång till ett lagom antal al­ternativa teorier, metoder eller tekniker kan kanske leda fram till följande slutsats, vilken har med mentaliserings­begreppet att göra (Handbook of mentalization-based treatment):

” … that the world is always filtered

through a perspectical mind,

which may be more or less accurate in its

appreciation of reality”.

Med ett sådant perspektiv förstår man att EN teori inte är (eller åter­speglar) världen eller verkligheten, utan snarast är ett sätt att försöka förstå den i dess olika yttringar och i enlighet med den information eller kunskap, som är tillgänglig, samt att den in­divid som söker kunskap också kan få saker och ting om bakfoten/missförstå eller inte förstå.

Men användandet av alltför många metoder kan tyvärr också leda till ett svårö­verblickbart ”smörgåsbord” av tekniker och teorier där det till sist inte blir möjligt att se om man är på väg mot att lösa den ”uppgift” eller de mål som man föresatt sig. Det kan därför vara välbetänkt att också ha med sig Bions ord avseende psykoanalytisk skicklighet:

”Psychoanalytic virtue lies not in the number of theories the psychoana­lyst can com­mand but the minimum number with which he can meet any contingency”

Begreppet ”mentalisering” nämndes härovan och detta begrepp är, som någon uttryckt det, ur psykoanalytisk synvinkel knappast något nytt in­nehållsmässigt. Däremot kanske det kan sägas ”närfokusera” på vissa aspekter inom aspekter av den psykoanalytiska teorin. Psykologtid­ningen 12/08 beskriver ”mentalisering” på följande sätt:

”Vi människor är relationella varelser, ofrånkomligen delaktiga i varandras inre värl­dar. Vi tolkar hela tiden, på ett mestadels omedvetet plan, vårt eget och andra män­niskors beteende utifrån inre, mentala tillstånd ... Vi läser av ansiktsuttryck, gester och röstlägen hos andra och skapar hypoteser om vad som rör sig inom dem, och på motsvarande sätt vänder vi uppmärksamheten inåt mot våra egna känslotillstånd och försöker förstå vad vi själva känner. Att på detta sätt tolka och förstå be­teenden uti­från inre, mentala tillstånd kallas för mentalisering”.

Ytterligare en definition följer här:

” ... keeping one's own state, desires and goals in mind as one adresses one's own ex­perience; and keeping another's state, desires and goals in mind as one interprets his or her behavior” (Från förordet i Handbook of mentalization-based treatment).

Begreppet definieras vidare på följande sätt av Bateman & Fonagy:

” ... the mental process by which an individual implicitly and explicitly interprets the actions of himself and others as meaningful on the basis of intentional mental states such as personal desires, needs, feelings, belie­fs and reasons” (Ibid sid 31—32).

Enligt Fonagy m fl verkar det som att

”mentalization, defined as the ca­pacity to be specifically aware of mental states as such and to use this awareness in regulating af­fect and negotiating interpersonal rela­tionships, provides a critical link in the transmission of attachment security across generations ... It rapidly emerged that secure children in their turn tended to develop the rudiments of the capacity for mentalization faster than did their insecurely atta­ched peers” (Ibid).

I sin förlängning kan detta begrepp tänkas innehålla åtminstone fyra olika sinsemel­lan sammanhängande aspekter (ibid sid 32):

a) ett ”meta-kognitivt” fenomen i sådan mening att det refererar till för­mågan att tolka tankar och handlingar – att tänka om tänkandet eller (för att använda en engelsk term) vara ”mind-minded”;

b) vidare hand­lar det om de betydelser vi tillerkänner egna och andras handlingar – alltså de implicita eller explicita hypoteser vi använder oss av för att förstå varför vi, eller någon annan, handlar på ett visst sätt;

c) den tred­je aspekten berör att ”mentalisering” är något som förknippas med per­soner – i motsats till livlösa saker – och att det handlar om in­tentioner och förmåga till projektskapande och framtidsönskningar.

Slutligen, d), är inte förmågan till mentalisering en fix egen­skap i en människas psy­ke, utan en process, förmåga eller ”skicklighet”, som i oli­ka hög grad kan vara närvarande.

Kort och gott kanske mentalisering bäst förenklas till

”attending the states of mind in oneself and others” (ibid sid 3).

D

Genom att tala om mentalisering gör man egentligen inte så mycket an­nat än det Freud talade om långt tidigare, nämligen att söka hjälpa sina patienter att minnas snarare än att upprepa.

Även Bion är intressant här. Han talar om ”det omedvetna tänkandet” eller ”reverie”. Denna sistnämnda term kan beskrivas som drömskhet när det gäller sinnestillståndet och vakendrömmande när det gäller ak­tiviteten. Detta vakendrömmande äger hela tiden rum utanför vår varseblivning.

Det tillstånd som gör detta drömmande möjligt kan beskrivas som en försjunkenhet människan kan befinna sig i, samtidigt som hon fullgör vardagens göromål. Under det vi talar med andra människor, tänker, ar­betar och älskar ... så pågår detta vakendröm­mande och vävs omärkligt in i det medvetna tänkandet. Detta ger upphov till överraskningsmo­ment i vårt medvetna varande där vi, ibland till vår egen förvå­ning, över­skrider de gränser vi satt upp för oss själva. Det är i detta ständiga sam­spel mellan medvetet och omedvetet som det oväntade, oroväckande och berikande ger sig till kän­na ...

Bions föresats att som analytiker arbeta ”without memory or desire” skulle kunna ses som ett fördjupande av Freuds begrepp ”floating atten­tion”. Bion föreslår dock inte nå­gon förändring i den analytiska tekni­ken, utan snarare en inre attityd hos analyti­kern. Han söker sig här från användandet av minnet som primärt verktyg i arbetet för att istället hitta ett funktionssätt som underlättar användandet av intuitio­nen.

Analytikern bör helst inte influeras av sin föregående kunskap eller a prio­ri-ställ­ningstaganden i och med att detta kan hindra honom från att uppfatta vad som hän­der ”här-och-nu” under sessionen. På så sätt kan han också lättare uppfatta de nya element och ”skuggor” som alltid finns i varje möte mellan analytiker och patient. En implikation av den­na ståndpunkt är att analytikern bör söka uppleva varje session på ett fritt och ”fördomsfritt” sätt så att hans observerande blir effek­tivt och att det intui­tiva kan framträda eller utvecklas.

E

Men för att nu mer specifikt återvända till ECRO och referensramar … ens ECRO innehåller såväl teorier som egna er­farenheter; det kan ses som ett flexibelt sche­ma, en flexibel verktygslåda (där såväl psykody­namiskt, kognitivt tänkande, mentaliseringstänkande m m kan inrym­mas), vilken bör anpassas till de olika processer, si­tuationer eller feno­men man möter.

Så vad är det som händer i situationer där pro­cessen tar (eller hotar att ta) sin egen väg? (Det rör sig då om situationer besläktade med det Bion kallar grundantagandegrupper, Do­rothy Stock Whittakers ”re­striktiva lösningar” och Pichon-Rivières resonemang kring explicit och implicit skeende.) Hur kan vi som terapeuter förstå eller hantera detta? Hur pass aktiva bör vi vara? När tappar vi gruppen? Och kan den sedan återfinnas?

Foulkes föredrar att i det längsta låta gruppen hitta sin egen väg. Grundtanken är att det finns skäl för gruppen att agera som den gör.

I Pichon-Rivières terminologi skulle ovanstående process handla om att den operativa gruppen be­finner sig i en ”förarbetsfas”, där man har en ”implicit” upp­gift att utföra innan man kan ta itu med den egentliga ex­plicita. Och hoppar man över den implicita uppgiften kommer den i alla fall att fin­nas kvar och inver­ka störande på det man är upptagen med att fullgöra. Uppgiften kan sägas beskriva en cykel i vilken följande mo­ment ingår:

- Förarbetet.

- Uppgiften, som kan delas in i a) dilemma-fasen; b) problem-fa­sen; c) besluts-fasen.

- Projektet.

I förarbetsmomentet finns ett slags omedveten ”konspiration”, som syf­tar till att bibehålla status quo; det handlar om ett regressivt moment präglat av fragmentering, förnekande, omnipotens, idealisering, neds­värtning och primitiva former av projektion och introjektion. Den bakomliggande drivkraften är rädsla för förvirring (konfusionell ångest); rädsla för att bli skadad av ny kunskap, nya vanor eller nya re­lationsmönster (paranoid ångest); samt rädsla för att förlora tidigare kunskap, vanor eller relationsmönster (depressiv ångest). Dessa omed­vetna konflikter måste genomarbetas antingen i form av i gruppen upp­komna spontana insikter eller genom samordnarens tolkande interven­tioner som syftar till påvisa underliggande ångest och försvarsmekanis­mer.

Uppgiftsfasen inleds när gruppen börjar kunna arbeta med problemet att nå det manifesta målet. I början går gruppmedlemmarna här till väga på ett dissocierat sätt. Frågeställningen framställs i form av abso­luta motsatser i vilka det som sammanbinder dessa inte synliggörs. Dis­kussionen blir därför av "antingen-eller"-karaktär och det blir ett omöj­ligt val mellan två "delinsikter". Denna fas kallas för dilemma-fasen. Emellertid är inte gruppuppgiften längre frånvarande i diskussionen (som under förarbetsfasen); däremot genomgår den en inre frag­mentering som blockerar framsteg. I detta läge söker samordnaren via tolkningar visa på fragmenteringsprocessen och dess motiv samt hjälpa gruppen att bli varse det partikulära och komplementära i de motsats­förhållanden som manifesteras.

När man lär sig överger man nödvändigtvis, fast inte helt medvetet, andra sätt att betrakta världen, verkligheten eller vad det nu är som upplevs som förlorat. Detta ger också grupparbetet en inriktning. Genom att den operativa gruppen tillåter ett lärande görs den till en grupp som är lika terapeutisk som om någon annan teknik tillämpats. De tidigare defensiva teknikerna … överges och individen (subjektet) kan lära sig nya realitetsaspekter - som är den konkreta verkligheten - vilka korrigerar dennes tidigare uppfattning om världen.

När gruppen tagit sig förbi denna fragmentering går man vidare in i problemstadiet. Här kan gruppen ta sig an uppgiften från nya och varie­rande synvinklar. En ny kreativitet uppkommer. Medlemmarna förmår formulera frågan i bearbetningsbara termer genom att använda sig av all tillgänglig information och genom att samarbeta i diskussionen istället för att slösa energi på sterila konfrontationer. Man kan identifie­ra olika variabler och möjligheter, avväga dessa mot den egna förmågan och slutligen komma fram till beslut som öppnar väg mot den avslu­tande projektfasen.

Den norska ”Ullevål-modellen” kanske gör något liknande med sin kom­bination av kognitiva färdighetsträningsgrupper och gruppanalytiska grupper, det vill säga där det som ej har plats i en typ av grupp kan få det i den andra ... att från den kogni­tiva gruppen ex­empelvis det finns kvar implicit material som behöver bearbetas mer ”på djupet” i gruppanalytisk mindre styrd form och att detta i sin tur jämnar vägen för att kunna följa den ”körplan” som finns i den kogni­tiva gruppen. På motsvarande sätt kan man tänka sig den gruppanaly­tiska (gruppopera­tiva) gruppen köra fast i fö­reställningar om vad man borde göra i ”levande livet”, men att det inte blir mer än an­satser – där man aldrig egentligen ”äntrar” uppgiften och blir operativa, utan hela tiden skjuter den framför sig, lämnar den åt sidan, omdefinierar bort den etc – och att det därför finns behov av ren ”färdighetsträning” som låter de konkreta hindren bli synliga ”här-och-nu”.

Senast uppdaterad 110320

Sören Lander