Av Enrique Pichon-Rivière
Nedanstående intervju med Pichon-Rivière gjordes i maj 1972 i den vid den tiden mycket populära tidskriften Primera Plana. Texten återfinns i El Proceso Grupal. Framställningen inleds med 10 intervjufrågor som Pichon därefter ger ett samlat svar på.
1) De traditionella psykoanalytikerinstitutionernas elitism och hierarkier är en produkt av den liberala ideologin. Hur organiserar ni er mot bakgrund av att ni intagit en annorlunda inställning?
2) Den teori och teknik ni idag praktiserar – på vilket sätt skiljer den sig från den ni utövade såsom medlemmar i APA (Asociación Psicoanalítica Argentina)?
3) Vad har Ni för uppfattning om kampen inom kulturområdet? Hur hänger den samman med den samhälleliga kampen?
4) Hur skulle Ni karaktärisera denna kamp inom Ert specifika område?
5) Hur kan man synliggöra relationen mellan olika grupper som arbetar inom den psykiska hälsans fält? Vilka är skillnaderna dem emellan?
6) Hurdan ser relationen mellan dagens argentinska samhälle och ekonomi ut i förhållande till Er vetenskaps utveckling?
7) Hur inverkar de samhälleliga kriserna i den analytiska situationen?
8) Hur strukturerar ni relationen terapeut-patient?
9) Vilket är Ert hälso- och sjukdomskriterium?
10) På vilket sätt bidrar psykoanalysen till kampen för socialism?
Den kamp som sker inom kulturens område - en ideologisk kamp – skrivs in i klasskampens yttringar i den mån ett revolutionärt dialektiskt tänkande uppstår, vilket ifrågasätter modellerna för tänkandet. Till dags dato har dock dessa modeller varit dominerade av en formell och dissocierande logik. De nya kunskapsformerna tenderar att skapa en helhet av det som systematiskt gömts undan och fördunklats av den härskande ideologin, nämligen tänkande, känsla och handling.
Vad gäller mitt eget område speciellt märker jag denna pågående kamp genom en begynnande teoretisk revolution; en revolution som karaktäriseras av hur man närmar sig problematiken om förhållandet mellan socio-ekonomisk struktur och det psykiska livet, utforskandet av hur ideologierna inverkar i det omedvetna, i socialisationsprocesserna. Jag talar om en begynnande revolution därför att det fram tills nu handlar om att försöka få syn på problemet utifrån adekvata förutsättningar; att Socialpsykologin är en disciplin som befinner sig i en konstruktionsprocess.
Den största bristen inom det psykologiska verksamhetsområdet – eller där den dominerande ideologin har störst inflytande – kan noteras när det gäller kriterierna för hälsa och sjukdom.
Vad beträffar den terapeutiska praktiken – hur kan den vara revolutionär? Vad beträffar den terapeutiska praktiken och om den kan vara revolutionär - för att besvara den frågan vill jag hänvisa till det som är vår uppgift. Den består i att ta itu med och bearbeta den fruktan som skapar motstånd mot förändring. Genom att man gör detta bryts ett stereotypt och dissocierande mönster, vilket fungerar som bromsande faktor när det gäller att dra lärdom av verkligheten - annorlunda uttryckt utgör det disponerande punkt för sjukdomen. I det korrigerande arbetet gör individen (subjektet) ett kvalitativt språng varvid en operativ förbindelse av personlig karaktär etableras till en annan människa.
Om terapeuten (däremot) blandar samman “Uppgiften” med “Förarbetet” går han in i sjukdomsspelet och agerar detta. Terapeuten hamnar då i Förarbetet och träder på så sätt in i ett lögnaktigt förhållningssätt till det som utgör Uppgiften - på grund av eget motstånd mot att “bli medveten” om “Projektet” och något som utgör ideologiska hinder för att gripa sig an med praxis.
Att gå in som “agent” i en korrigerande process innebär att arbeta med patienten och dennes närmaste grupp i syfte att via denna gemensamma uppgift instrumentera patienten och ge möjlighet att uppnå en kritisk och operativ “läsning” av verkligheten. “Boten” handlar inte om passiv anpassning, ett urskillningslöst accepterande av normer och värderingar, utan om att nå en annan nivå bort från det avvikande beteendets (sjukdomens) implicita anklagelser och kritik för att med utgångspunkt häri etablera en ömsesidigt modifierande och dialektisk relation till omgivningen. Detta är det hälsokriterium vi använder oss av.
Vad beträffar hur samhällskriser får en inverkan i den analytiska situationen skulle jag vilja komma med en motfråga: Hur skulle de kunna undvika att inverka? De finns närvarande vare sig terapeut och patient är medvetna därom eller ej.
Den sista frågan slutligen refererar till hur psykoanalysen kan bidra till att socialismen uppnås. Här skulle jag vilja peka på ett missförstånd som hotar att få vådliga konsekvenser: Om väl varje mänsklig handling är en politisk handling så görs inte en samhällsrevolution med psykologin som utgångspunkt.
Översättning: Sören Lander