Denna text utgör kapitel 13 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Ursprungligen är det en föreläsning som hölls i Silvina Ocampo-salen på Argentinas konsulat i Barcelona den 14 oktober 2015.
Till skillnad från de landområden dagens Bolivia, Peru och Mexiko omfattar gjorde frånvaron eller bristen på guld, silver och ädelsten att Argentinas mark – lyckligtvis – kom att ses som föga värdefull av den spanska kronan. Endast Buenos Aires var fördelaktigt och uppskattat på grund av sin hamn från vilken rikedomarna från Alto Perú (exempelvis silvret från Potosí där dagens Bolivia ligger) skeppades vidare mot Spanien.
Argentina var i besittning av enorma obefolkade bördiga landområden. En del av ursprungsbefolkningen var nomader (som querandíes, tehuelches och qom) medan andra var bofasta (som diaguitas och guaraníes).
Gradvis utpånades dessa ursprungsbefolkningar helt. Till en början via koloniseringsprocessen och därefter i vad som kallades för Campaña del Desierto (ökenfälttåget) som leddes av general Julio A. Roca mellan 1878 och 1885. Som resultat av denna kampanj kom tehuelche-områdets gränser till slut att förskjutas till Patagonien (i södra Argentina). Querandíes, tehuelches och onas blev helt utplånade. Det som finns kvar är colla-samfälligheten, några tobas, wichis och guaranies i norr och mapuches i Patagonien.
Redan under Domingo Faustino Sarmientos presidenttid (1868-1874) inleddes en immigrationspolitik. Sarmiento betraktar kreolen (el criollo; en blandning av ursprungsbefolkning och spanjor med nära band till den katolska kyrkan) som en barbar och européen som civiliserad. Med detta som tema skriver han en bok med titeln Facundo, Civilización y Barbarie (Facundo, Civilisation och Barbari).
Det här sker under Nicolás Avellanedas styre (1874-1880). Han å sin sida lade fram Immigrations- och koloniseringslagen som blev antagen den 6 oktober 1876.
Med Julio Argentino Rocas makttillträde 1880 (han var en emblematisk figur från Campaña del Desierto) inleds den så kallade Konservativa Republikens skede och det sträcker sig fram till 1916. Med en regering av 80-talister är detta en konfessionslös, positivistisk och europeiserad tidsperiod.
Immigrationspolitiken kom att utlösa stora förändringar i landet från och med den sista tredjedelen av 1800-talet.
Fenomenets massiva inverkan gjorde att befolkningen fördubblades vart 25:e år mellan 1869 och 1947, något som kan iakttas i befolkningsstatistiken. I INDEC-CELADE-arkiven (1995) kan man se befolkningsökningen: 1869 (1.897.000); 1895 (4.123.800); 1914 (8.162.000); 1947 (20.611.000) (källa: Lattes, Reccini de, Z och Lattes Alfredo, 1974:23).
Löften om jordlotter för odling entusiasmerade ett stort antal utlänningar, som dessutom såg Argentina som ett land med fred och välstånd, en löftesrik framtid och enorma möjligheter. I realiteten kom dock endast de första immigranterna att bli ägare till bördig jord lämpad för odling. Övriga fick antingen jord som till övervägande delen var ofruktbar eller så blev de helt enkelt lämnade åt sitt öde. På grund av dessa omständigheter kom många att slå sig ned i staden Buenos Aires med överbefolkning som följd.
Något kännetecknande för immigrantvågorna var att det till övervägande delen var männen som kom först. När de slagit sig ned och fått viss ekonomisk bärgning såg de till att familjen kom efter. Som konsekvens av detta översteg den manliga befolkningen vida den kvinnliga från slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. Först vid 1947 års folkräkning kan man notera en tendens till utjämning, något som sedan bekräftades 1960. Männen var dessutom unga – mellan 15 och 49 år (källa: Lattes, Reccini de, Z och Lattes Alfredo, 1974:69).
Ett annat intressant drag att lägga märke till är den heterogenitet som immigrationen präglades av. Det handlade i synnerhet om italienare och senare spanjorer, men det fanns också många med syriskt-libanesiskt, judiskt, ryskt, tyskt och polsk ursprung. Dessutom kom det armenier och i kanske mindre utsträckning walesare, fransmän, irländare, skottar, centraleuropéer (från Ukraina, Jugoslavien, Tjeckoslovakien etc). Den europeiska närvaron blandades upp i språket och med spår efterlämnade i Buenos Aires-slangen lumfardo. Några exempel som visar det italienska inflytandet är ”pibe” (från det genovesiska pivetto, ”pojke, lärling” på svenska); ”birra” (”öl” på svenska); ”laburo” (från lavoro, ”arbete” på svenska); ”manyar” (från mangiare, ”äta” på svenska); ”festichola” (från festicciola, diminutiv av fiesta, ”festlighet”, ”högtid” på svenska); ”fiaca” (från fiacca, ”lättja, oföretagsamhet” på svenska); och ”mufa” (som i Italien associeras till ”dåligt humör” eller ”otur). Även termer som ”orsai” (från engelskans offside, ”utanför spelet” i fotboll). Och från franskan: cabaret, cancel, chalet, bibelot, affaire, afiche, argot, arlequín, etc.
Sammanfattningsvis kan man säga att såväl immigrationens storlek som dess bredd och substantiella heterogenitet utgör särskiljande och viktiga drag i framväxten av den rioplatensiska kulturen.
Denna ursprungens mångfald har givit upphov till kreationer, produkter, uttryck och genrer som är absolut nya. Tangon, som vi senare ska ta upp, är ett uttryck för denna speciella sammansmältning.
Psykosocial analys
Så här långt har det handlat om historiska data och omnämnandet av tangon som emergent (med den ungefärliga betydelsen ”något nytt och oväntat som dyker upp”) från Río de La Plata – regionens sociokulturella kontext. Fortsättningsvis har jag för avsikt att tala mer om de interkulturella processer, vilka uppkom som följd av den nya kultur vi benämner ”rioplatensisk” och som har vissa speciella kännetecken.
Min analys utgår från de begreppsliga instrumenten i (den argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen) Enrique Pichon-Rivières socialpsykologi. Han var också en immigrant, som slagit rot i Argentina – som en produkt av denna ”blandningens kultur” (Sarlo, 1988:15).
Enligt Pichon-Rivière konstitueras subjektiviteten (personligheten) med utgångspunkt i den samhälleliga vardagspraktiken med sin början inom familjekretsen för att därefter äga rum i undervisningsmiljöer, arbetsmiljöer, rekreationsmiljöer, religiösa sammanhang, kulturella sammanhang, samhället etc. Det är förbindelsestrukturen (förbindelsestruktur betyder ungefär ”relationsstruktur”) som är den stora förmedlande faktorn såväl vid primär- som sekundärsocialisation. Förbindelsestrukturen är det som möjliggör ”bindning” av vitala impulser till materiella och symboliska objekt i den omgivningsmiljö vi föds in i.
Varje enskild subjektivitet (eller personlighet) konstitueras i det inre av de förbindelsestrukturer (relationsstrukturer) vi lever inom. Redan vid födseln får vi en bestämd position i familjen och dess historia. Det är så livet tar sin början - som ett samspel i de sociala vardagshändelserna. När vår subjektivitet tar form identifierar vi oss inte bara med drag hos signifikativa personer, utan även med det relationsmönster vi levt i tillsammans med dem. Förbindelseerfarenheter med signifikativa figurer förmedlar till oss en bestämd ”läsning” av verkligheten: Vad är det man uppskattar respektive inte uppskattar i världen? Vad borde få oss att reagera känslomässigt? Vilka handlingar bör vi utföra för att lösa de svårigheter världen ställer oss inför?
Utifrån den position vi försatts i och den position förbindelseskeendena placerat oss i konstruerar vi undan för undan ett sätt att tänka, känna och handla i förhållande till världen och andra människor. Men inte bara detta! Också subjektiviteten inverkar i hur vi tänker, vilka affekter vi utvecklar i förhållande till oss själva och vad vi gör med dem (inkluderat här också att vårt positionerande i förbindelserna till andra hänger samman med denna historia).
I de förbindelser (relationer) vi träder in i med våra vardagshandlingar går det inte att undvika att förmedla ett referentiellt schema (ungefär lika med ”referensram” eller ”världsbild”). ”Referentiellt schema” benämner vi en subjektiv (personlig) struktur som innehåller kognitiva, affektiva och handlingsdimensioner, vilka utgör produkter av människans socialisation. Det är en ”kosmovision”, ett sätt att ”tänka världen” och att tänka sig själv, ett sätt att känna, ett speciellt slags sensibilitet och ett sätt att handla i förhållande till andra och till omgivningen.
Att forma ett eget referentiellt schema, som i viss grad är stabilt och autonomt, är en mödosam uppgift och äger rum under hela livet. Enrique Pichon-Rivière hävdar att det moderna (eller postmoderna) samhället ständigt ställer sina medlemmar inför utmaningar i form av förändringsprocesser, vilka utlöser kriser (som följd av det referentiella schemats destrukturering). I detta referentiella schema får varje signifikativ förändring genomslag. I förhållande till varje ny situation utsätts schemat för en rad skiftningar i stil med olust eller osäkerhet, en känsla av brist på ”instrumentering” och motståndskraft mot det nya – samtidigt som ångesten ökar och gamla ”spöken” inför tidigare liknande processer väcks till liv. Pichon-Rivière poängterar emellertid också att den nödvändiga omstruktureringen av de kognitiva, affektiva och handlingsmässiga strukturerna (som formandet av ett förändrat referentiellt schema implicerar) uppnås genom förbindelsernas (eller relationernas) förankring, kommunikationen och social praxis. Den destrukturering förändring medför och den restrukturering, som på ett operativt (verkningsfullt) sätt inkluderar en ny situation, gör att det därpå följande referentiella schemat blir mer komplext, rikt, flexibelt och bättre förberett inför framtida förändringar.
Personligen tror jag att argentinaren - som produkt av immigrationen och de återkommande kriser vårt land upplevt - har utvecklat ett referentiellt schema, som är mer eller mindre snabbt anpassbart till förändringar eller med en förändringsberedskap inför situationer man inte är nöjd med. Detta flexibla referentiella schema möjliggör kreativa gränsöverskridanden. Samtidigt är detta schema gränsöverskridande vad gäller lagar eller normer. Man skulle kunna säga att argentinarens främsta positiva dygd samtidigt är dennes största brist.
Om man så tillämpar denna konceptualisering på den tidigare gjorda beskrivningen av immigrationen i Argentina så vill jag hävda att sammansmältningen av så olika kulturer skedde i såväl vardagslivet som på vissa platser där folk i hög utsträckning kom samman. Jag vill speciellt betona det egenartade med en vardagstillvaro vars dagliga behov gav upphov till sammanlevnad inom en extrem heterogenitets ramar. Vi kan föreställa oss män och kvinnor, såväl kreoler som immigranter, som uträttade sina rutingöromål; gick till grönsakshandlaren som var italienare; och därefter till diversehandeln vars innehavare var spanjor; eller till en rysk eller centraleuropeisk skomakare för att få skorna lagade; och därefter samspråkade man i affären med en arab eller jude.
Det dagliga livet flöt på i scenarier fyllda med mångkulturell samvaro. Vardagsförbindelserna (-relationerna) inrymde olika kosmovisioner och verklighetsuppfattningar. På så sätt var varje granne ett öppet fönster mot ett främmande land och en annorlunda kultur.
För E. Pichon-Rivière utgör varje subjektivitet (personlighet eller individuell stil) sändebud från och språkrör för sin kultur och ”befolkad” av det samhälle den (det vill säga personen) tillhör. Och varje samhälle skapar subjektiviteter med förmåga att reproducera samhället som sådant - med sina tankesätt, affekter och specifika sensibilitet, sina handlingar och problemlösningssätt.
Låt oss föreställa oss en kreol eller kreolska som måste förhandla med en uttrycksfull, impulsiv, gapig och lättstött italienare - men som samtidigt är solidarisk och glad; med en njugg, stram och fåordig spanjor; eller med en förförisk och förslagen arabisk köpman. De strikta vardagsbehoven medförde även en nödtvungen kontakt. Man kan anta att det fanns många konflikter i denna integrationsprocess i och med att var och en av dessa personers referentiella schema (referensramar) skilde sig åt betydligt – icke desto mindre var man tvungna att ha kontakt med varandra. Dessutom bar immigranterna med sig sina respektive världsåskådningar eller ideologier, vilka kunde vara monarkistiska, anarkistiska, socialistiska etc. De första fackföreningarna tenderade åt det anarkistiska och socialistiska hållet; dock fanns även sådana som tog sitt ursprung i det land man kom ifrån, något som var fallet med exempelvis tyska arbetare eller fransmännens fackförening.
Det förekom ett antal miljöer som skulle kunna betecknas som förbindelse-, relations- eller kontaktknutpunkter.
Marknaderna: Carlos Gardel (legendarisk tangoartist/övers anm) kom från Abastos frukt- och grönsaksmarknad, vilken utgjorde en stor central för kontakter och utbyte.
Hyreskasernerna eller ”los conventillos”: Det rörde sig om gamla hus belägna i luxuösa stadsdelar i södra Buenos Aires. Men efter gula febern-epidemin 1871 flyttade överklassen till de norra delarna och de stora bostäderna hyrdes ut lägenhetsvis till familjer. Los conventillos utgjorde scener för samlevnadskonflikter, men också för många solidariska gärningar och ett lärande. Många teateruppsättningar återskapar dessa historier om groll och småkriminalitet, men också om kärlek, lärande i arbetet och konkret solidaritet i svåra stunder (exempelvis när det var nödvändigt att sluta sig samman för att klaga på ägarnas övergrepp under hyresstrejken 1907). Bostadshyrorna kom att bli dyrare än för en komplett lägenhet i Europa och livsvillkoren var mycket dåliga i och med att man var tvungna att dela på toalett och kök, vilket var otillräckligt för de boende.
Klubbarna: Dessa var platser där de olika kulturerna kom samman och en mer lokal kvarterstillhörighet formades. Här växte idrotts- och spelverksamheten fram. Men det fanns också barer eller restauranger där man under veckoslutet samlades för att dansa sina egna danser. Här skulle kanske fotbollsklubbar som River Plate och Boca Juniors förtjäna ett eget kapitel. I vilket fall som helst bör man inte glömma bort att fotbollen introducerades i Argentina av de engelska immigranterna.
De offentliga skolorna: Immigranternas småbarn umgicks (och kanske mer naturligt än sina föräldrar) med kamrater från en skiftande kulturell bakgrund. Detta skedde via aktiviteter som att göra skolarbetet ihop med grannens barn, leka tillsammans på gatan eller i ett hus’ patio eller spela fotboll tillsammans på en potrero, det vill säga obrukad mark i kvarteret.
Baren: På samma sätt som kvinnorna, vilka kom samman och pratade när de gick ut för att handla, blev det en vana för männen att träffas på kvarterets bar, något som illustreras i tangon Cafetín de Buenos Aires, skriven av Enrique Santos Discepolín:
”( … ) Hur ska jag kunna glömma dig
i detta elände,
ruffiga lilla Buenos Aires- kafé,
om du är det enda i livet
som påminner om min mor.
I din mirakulösa blandning av viktigpettrar
och självmordsbenägna
lärde jag mig filosofi … tärningsspel … spelande
och den grymma poesin
att inte tänka mer på mig själv. ( … )”
Pichon-Rivière fäste stor vikt vid dessa mötesplatser där man, enligt honom, sökte ömsesidig förståelse. Baren blev en plats för att skapa samhörighetskänslor, en fruktbar plats för lärande, något som uttrycktes mer folkligt i stil med att baren var ett ”gatans universitet” eller att man ”tog stöd mot tennbardisken” (tener estaño; uttrycket kan ledas tillbaka till de gammaldags barer där bardisken var gjord i tenn, vilket också gav den ett speciellt utseende).
Enligt Pichon-Rivière handlade männens samtal om politik, fotboll och kvinnor. Man kan säga att de utgjorde svar på:
”Var är jag?” (politiken definierar vilket land man lever i);
”Vem är jag?” (”håller jag exempelvis på fotbollslaget River eller på Boca?”; detta är en tillhörighet som förkroppsligas);
”Hur upprätthåller jag min manlighet, min könsidentitet?” (”hur ska jag göra så att en kvinna ser mig som en man och älskar mig?”).
Rioplatensisk kultur
Den rioplatensiska kulturen har sitt ursprung i denna blandning. Den är en produkt av ovan beskrivna samhällshistoriska händelser, av immigrationens inverkan på Buenos Aires vardagsliv, av de många möjligheter till kontakt och sammansmältning som hyreskasernerna los conventillos, barerna, klubbarna, den offentliga skolan och fackföreningarna gav upphov till; av de heterogena förbindelseskeenden (relationsmönster) som formade staden; av immigranternas förlust av sina ursprungliga familje- och kulturrötter samt behovet av att skapa relationer, samspel och möte med en heterogen mångfald så att samexistens skulle kunna vara möjlig. Denna mångfald av till övervägande delen utländskt ursprung, samt behovet av att samexistera eller överleva, var den formande brygd, vilken skapade den så speciella kultur som den rioplatensiska utgör; och vars kännetecken är de flerfaldiga och olika motsättningar, vilka hänger samman med det praktiska sociala vardagsumgänget och de förbindelser eller relationer som vardagslivet kräver.
Den rioplatensiska kulturen är kosmopolitisk och, samtidigt, lokal. Den universella kulturen förmedlades via vardagen eller genom en önskan om att lära känna den(na universella kultur) mer, en önskan som väcktes av de spänningar som fanns i förhållande till den lokala verkligheten. Genom att framstå som något avlägset fanns den(na kultur) införlivad i det socialt imaginära (föreställningsvärlden), men som något av en frånvaro, vilken upplevdes utan att man genom någon traditionsbundenhet var tvungen att följa den. I en intervju med 1995 års Nobelpristagare i litteratur, Seamus Heaney, sammanfattade Jorge Luis Borges (1899-1986) den på följande sätt: ”Hos argentinaren existerar det ingen exklusiv allians med någon enskild europeisk kultur. Som jag nämnt kan vi ta saker från flera olika europeiska språk och litteratur … kanske anta en ’Europas sammanlagda själ’ om det nu finns något sådant. Men just på grund av vårt avstånd till Europa har vi också en kulturell eller föreställd frihet att blicka bortom Europa mot Asien och andra kulturer”.
E. Pichon-Rivière skulle säga att denna kulturella eller föreställda frihet utgör en stor möjlighet att göra ett kvalitativt språng – att skapa något nytt.
Ett annat drag att också lägga märke till är samexistensen av en dimensionsmångfald - det vardagliga lever jämsides med det magiska och det drömlika närvarar i det vakna livet. Man beaktar verkligheten, men samtidigt finns det något främmande i det som varseblivs; något främmande i det egna varandet kan även upplevas i vardagen.
Man kan uttrycka det som att Surrealismen fanns ”inskriven” i det kulturella klimatet och gynnsamt för framväxten av poeter, författare, tänkare eller tangokompositörer så singulära (ensartade) som Jorge Luis Borges, Macedonio Fernández, Felisberto Hernández, Julio Cortázar, Leopoldo Marechal, Enrique Santos Discépolo, Homero och Virgilio Espósito, Homero Manzi etc.
Också den författare vi ägnar oss åt här, E. Pichon-Rivière, var emergent (något framsprunget) ur den rioplatensiska kulturen och språkrör för den.
Macedonio Fernández kanske är det mest representativa språkröret för Rio de La Platas kulturella atmosfär. Han opponerar sig mot sin epoks naturalism och barmhärtighetsrealism, vilket representeras av författare som Eugenio Cambaceres eller Manuel Gálvez, som tillhörde överklassen och skrev berättelser om de fattigare delarna av samhället utan att ha kännedom därom.
För Macedonio borde litteraturen utgöra ett rent experimentfält och ett nytt sätt att närma sig det outgrundliga; den rena överraskningen, litteraturen som en händelse, vilken ”installerar” osäkerhet eller perplexitet i tillvaron. Han understryker själv följande: ”I hela mitt skrivna verk har jag vid åtta eller tio tillfällen lyckats frambringa två eller tre skrivna rader som skakar om någon annans stabilitet eller enhetlighet”.
Och ytterligare några fraser från honom som bekräftar detta: ”En framställnings inledning är dess svåraste del och jag misstror den som börjar med inledningen”; ”det saknades så många att hade det saknats ytterligare någon så hade det inte funnits plats”.
Hans ironiska humor bryter upp meningsinnehållets kontext och bryter med varje kontinuitet. Är det inte detta som är immigrantens upplevelse? Denne har förlorat kontinuiteten i livet, vardagen och dess kontext, och är ”de-kontextualiserad” (sammanhangslös).
Men Macedonio leker också med tanken att kontexten och de andras tal nödtvunget framkallar subjektivitet. I sin artikel Fragmentos de una prologomanía: en torno a Macedonio y las batallas del prologar moderno (sv ”Fragment från en prologomani: rörande Macedonio och kampen för att skriva en modern prolog”) citerar Laura Pollastri ordagrannt Macedonio: ”Jag föddes som en porteño under det år som var mycket 1874. Fortfarande inte, men kort därpå, började jag bli citerad av Jorge Luis Borges och med så liten återhållsamhet vad gäller lovtal från dennes sida att det förelåg risk att denna hans iver skulle göra att jag sågs som författare till det bästa som han själv skrivit. Jag blev en de facto-begåvning” (Från: Grunwald, Hammerschmidt, Heinen y Nilsson, 2004:5676).
Också Jorge Luis Borges är inne på tanken att kontexten gör oss annorlunda (till någon annan). 1955 utsågs han till chef för Nationalbiblioteket. Det är samma befattning som Paul Groussac (liksom Borges även han blind) innehade 1822. Utgående från vardagserfarenheten att befinna sig bland böcker skriver Borges dikten Poema de los dones (Borges, 1974:809) från vilket följande rader är tagna:
” ( … ) Långsam i min skugga undersöker jag
det tomma dunklet med den tvekande käppen,
jag som föreställt mig att Paradiset
skulle bestå av ett bibliotek.
Något som säkerligen ej betecknas
med ordet ödet bestämmer dessa ting:
redan en annan i en skymmande afton
blev given de många böckerna och mörkret.
När jag irrar där i de långa gångarna
brukar jag med helig bävan förnimma
att jag är den andre, den döde, som säkert
tagit samma steg som jag på samma dagar.
Vem av oss båda är det som skriver dikten
med ett dubbelt jag och en enda skugga?
Vad betyder det ord som utgör mitt namn
om fördömelsen är en och densamma?
Som Groussac eller Borges ser jag på den kära
värld som vanställs eller slocknar i aska,
så blek och ogripbar att den låter sig
förväxlas med sömnen, drömmen, glömskan.”
(svensk tolkning av Marina Torres och Artur Lundkvist från Jorge Luis Borges: ”Tigrarnas guld”, 1975).
Man skulle också kunna peka på det surralistiska klimatet i den uruguayanske författaren, kompositören och pianisten Felisberto Hernández’ (1902-1964) verk. Hans noveller tillhör den fantastiska litteraturen, men är fyllda av verkliga platser och baserade på vardagsupplevelser. Hans poem Caballo humano (sv ”Mänsklig häst”, inleds på följande sätt: ”För några somrar sedan började jag tänka att jag varit en häst. Till natten kom denna tanke till mig som till ett skjul vid mitt hus. Knappt hade jag lagt min manskropp till vila så började mitt minne av att ha varit häst att röra på sig. En natt gick jag på en jordväg och klev på de fläckar som trädens skuggor kastade. På min ena sida följde mig månen, på den motsatta sidan återkastades min skugga. Samtidigt som jordklumparna lyftes och sänktes täcktes spåren över. Från motsatta hållet kom träden med stor möda emot mig och min skugga flöt samman med deras ( … )”.
(Den italienske författaren) Italo Calvino beskrev Hernández som: ” … en författare som inte liknar någon annan, vare sig någon av de europeiska eller de latinamerikanska; han är en ’friskytt’, som trotsar varje slags klassificering och inordning, men omöjlig att inte känna igen så snart man börjar läsa honom”.
Här skulle också Julio Cortázar (1914-1984) kunna inkluderas: ”Ingen aspekt av relationen mellan människa och värld förpassas till något sekundärt hos Cortázar. Vad som händer är att mitt i nutidsvärldens absurditeter, som griper in i vardagens ordnade liv, talar Cortázar på sitt eget sätt. Han skapar inga fiktiva eller imaginära världar: han vecklar ut eller mångfaldigar verkligheten i former som förnekar denna som sådan i en det ologiskas logik. Det omöjliga och icke-verifierade blir upplevt” (Piñon, 2000).
Jag citerar här från en av Cortázars berättelser: La foto salió movida (”Fotografiet blev rörligt”) från Historias de Cronopios y de Famas (tillgänglig på (sv ”Kronoper och famer”): ”En kronop går för att öppna dörren mot gatan och när han stoppar handen i fickan för att ta fram nyckeln får han upp en tändsticksask och den här kronopen blir då mycket bekymrad och börjar tänka att om han istället för nyckeln hittar tändstickorna så vore det förfärligt om världen helt plötsligt hade flyttat på sig och att om tändstickorna kanske befinner sig där nyckeln är så kan det hända att han upptäcker att plånboken är fylld med tändstickor och sockerströaren är fylld med pengar och pianot är fyllt med socker och att telefonkatalogen är fylld med musik och garderoben fylld med abonnenter och sängen full med kostymer och blomvasarna fulla av lakan och spårvagnarna fulla av rosor och fälten fyllda med spårvagnar. Den här kronopen oroar sig som sagt alldeles förskräckligt och rusar iväg för att se sig i spegeln, men eftersom spegeln hänger snett så är det hallens paraplyställ han ser och hans föreställningar besannas varpå han börjar gråta, faller på knä och knäpper sina händer och han vet inte varför. Grannfamerna kommer för att trösta honom och ge honom hopp, men det tar flera timmar innan kronopen tar sig ur sin desperation och accepterar en kopp te som han noggrant undersöker innan han dricker så att det inte istället för en kopp te är en myrstack eller en bok av Samuel Smiles”.
Tangon som emergent ur den rioplatensiska kulturen
I en text publicerad av Flacso kan man läsa följande: ”Tangon är mer än en musikgenre. Den är en förnuftets erfarenhet, ett slags värderande konstruktion, en identitetsmodell. Dess historia – från den första tangon dansad på glädjehusen fram till Astor Piazzollas framträdande – är med nödvändighet länkad till Argentinas politiska och sociala villkor – och i synnerhet då Buenos Aires’ – under mer än hundra år”.
I den enormt diversifierade etniska och kulturella kontext, som kännetecknade hamnstäderna Buenos Aires och Montevideo, föds tangon som musikgenre vid Río de La Platas stränder som en sammansmältning av drag från gauchos, spanjorer, ursprungsbefolkning, afrikaner och italienare. Man skulle kunna uttrycka det som att Buenos Aires hade två stränder – en som vette mot landsbygden och en som vette mot hamnen där den kreolska befolkningen (afrikanska kvinnor; chinas cuarteleras/så kallades de kvinnor som var en blandning av spanjor och ursprungsbefolkning) stod som mottagare av en företrädesvis manlig immigration. 1914 års folkräkning i Argentina registrerar en miljon fler män än kvinnor (Demichelis, 2013:10).
Många av tangotexterna bär vittnesbörd om ett passionerat motsatsförhållande mellan den attraktion och det avståndstagande immigranten känner i förhållande till sitt nya fosterland, något som ger vittnesbörd om de skiftande omständigheter immigranten utsätts för och hur rotlösheten ger sig till känna i form av nostalgi, smärta och ensamhet. Homero Expósito (1918-1984) skriver Cafetín, som inleds på följande sätt:
”Ruffiga lilla café
där männen gråter
och känner smaken
som haven ger …
Lilla café
och den smärta som förbittrar
vid betraktandet av båtar
som återvänder till sina hem …
Jag väntade
därför att jag alltid drömde
om lugnet i en by
utan hunger och kulor.
Lilla café
Jag har inte längre något hopp
inte heller drömmar eller by
att återvända till ( … )” .
I början av 1900-talet översteg således männens antal kvinnornas med en miljon. Under sådana omständigheter innebär förlusten av en kvinnlig följeslagare i livet en ensamhetens tragedi svår att vända. Detta förklarar varför det finns så många tangokompositioner där mannen manifesterar vrede, maktlöshet och ångest inför förlusten av sin kvinna eller att hon övergivit honom. Myten om den sorglösa lättfotade kvinnan, som bjuder ut sig till högstbjudande på dansställena, underlättades härigenom också. Som exempel citerar jag några rader från två mycket berömda tangostycken. I Mi noche triste (med text av Pascual Contursi) beklagar sig mannen: ”Trolösa kvinna, som lämnat mig på livets höjdpunkt, med min själ sårad och taggar i mitt hjärta”.
Och i Mano a mano (med text av Celedonio Flores) ges rådet: ” … att den man som tar dig till sig behöver ha gott om pengar”.
Kvinnan framstår som en oberäknelig och eftertraktad tillgång, ett hela tiden omtvistat ”föremål”. Men det finns också många foton med män som dansar tango med varandra utan att detta för den skull har någon homosexuell bibetydelse.
Med ekonomen Aldo Ferrers ord (Ferrer, 2014:1) var såväl Argentina som Uruguay - ”med en huvudsakligen exportinriktad ekonomi från början av 1800-talets mitt fram till 1930-talets världskris” - samhällen till stor del präglade av en ekonomi inriktad på odling och boskapsuppfödning. Detta innebär en stark närvaro av gauchon och dennes ”universum”, vilket inkluderade indianen, handelsboden, den lantliga milongan och la china (kvinnor som var en blandning av spansk härkomst och ursprungsbefolkning). I städerna däremot övervägde de forna slavarnas kultur, dessa slavar som befriats i och med självständighetsrevolutionernas seger. De folkliga delarna av Buenos Aires och Montevideo - på den tiden små storstäder - hade ett svart ursprung: ”de mörkhyades” och ”de brunhyades”. Dessa blev de naturliga mottagarna när de europeiska immigranterna anlände.
Nu började allmänna danssalonger, milongas (tangotillställningar) och olika mötesplatser att uppstå, platser där man kunde dricka och dansa. Och samtidigt fungerade dessa som referenspunkter för européer i behov av förströelse och integration.
Där möttes även den urbaniserade gauchon (som symboliserade el compadrito, snobben eller sprätten, eg ”den avsuttne gauchon”) och den ”tvålfagre” (el guapo eller ”snyggingen”) som prototypiska personligheter. Men också las chinas (halvblodskvinnorna) varav många var cuarteleras, som deltagit i kriget mot indianerna på den väldiga argentinska pampan. Redan 1830 kan man konstatera existensen av en ”De Brun- och Mörkhyades Danssalong” i Buenos Aires. Snart kom dessa nöjesställen att mångfaldigas och de var alltid förnippade med drickande, musik och prostitution.
Det här utgör den bakgrund mot vilken en fusion av musik och dansrörelser börjar ta form. Härur hämtar tangon sitt ursprung med sin karaktäristiska dansstil – två kroppar i en tät intim omfamning i vilken även ansiktena ingår. Något att uppmärksamma är de dansandes autonomi. Om det väl är mannen som för kvinnan i dansen så svarar hon med sin egen energi och dansrörelser.
Man uppfattar att kvinnans roll, som del av ursprunget till denna musikgenre, var fundamental. Många av dessa hade emigrerat från inlandets byar på jakt efter bättre livsvillkor och kom härigenom att leva tillsammans med halvblodskvinnor, mörkhyade kvinnor (mulatas och chinas) etc. De var danstillställningarnas ”värdinnor” och de ursprungliga tangodanserskor, som skapade koreografin. Denna beskrivning av kvinnan stämmer dock inte överens med hur man traditionellt beskriver henne med en passiv roll i förhållande till mannen. Några historieskrivare nämner att dessa kvinnor brukade ha en kniv i strumpebandet och att de visste hur att använda den.
Tangotexternas inledande ord avslöjar en tydlig sexuell dubbelmening. Innehållet kunde vara allt ifrån skämtsamt till öppet grovkornigt och bordellaktigt. Detta upprörde den tidens samhälle och förstärkte de högre klassernas avståndstagande. Det var dock inte tillräckligt för att avskräcka los senoritos (överklassynglingarna) från det portensiska borgerskapet att frekventera dessa piringundines (danshak) som italienarna döpte dem till.
Den autentiska rioplatensiska tangon växer fram mellan 1895 och 1910. Milongan med mer lantliga drag, den kubanska habaneran och andra tidigare genrer finner sina egna vägar. Flöjten, gitarren och violinen överges och därmed försvinner också de mer livliga och språngliknande rörelserna. Bandoneon (dragspel) introduceras och med den också en mer karaktäristisk, långsam och släpig kadensliknande rytm. Även texterna, som tidigare var mer fräcka, blir alltmer poetiska.
El entrerriano, komponerad mellan 1897 och 1889 av den förnämlige afroargentinske pianisten A. Rosendo, ses som den första rioplatensiska tangon.
Beträffande El choclo (*), vars musikaliska upphovsman uppfattas vara Angel Villoldo, skrevs dess mest kända text av Enrique Santos Discépolo år 1947. Med nedanstående återgivning av texten och en kort analys avslutar jag mitt närmande till det tema som varit vårt fokus här. Texten till El choclo lyder så här:
Med denna skämtsamma och vänliga tango
knöts min förorts ambitioner samman till två vingar;
med denna tango föddes tangon som ett skri
och gav sig iväg från den smutsiga stadsdelen
på jakt efter himlen;
en egendomlig besvärjelse rörande kärlek förvandlad till rytm
som öppnade vägar utan andra regler än hoppet,
en blandning av raseri, smärta, tro, frånvaro
och tårar till en lekfull rytms oskuldsfullhet.
Genom dina mirakulösa olycksbådande toner
föddes, utan tankar därpå, rufflarnas kvinnor
(las paicas och las grelas),
vattenpölarnas måne, compadritons stöddiga sätt att röra höfterna
och en rasande ångest över kärlekens former …
Genom att frammana dig, älskade tango,
känner jag hur bailongons golv gungar
och jag hör muttrandet från mitt förflutna …
Idag, när inte min mor längre lever,
förnimmer jag hur hon kommer tassande för att kyssa mig
när din sång föds till tonerna av en bandoneon.
Den skicklige tangodansarens carancanfunfa
(stopp och svängar),
tog sig över Atlanten under ditt banér
och i en Pernod blandades Paris med Puente Alsina (bro i Buenos Aires).
En nedstämd vän till kvinnoförföraren och förförerskan
och till och med en kopplerska mellan snobben och tonårsflickan.
Genom dig kom elegansen, det gråsprängda håret, kriminaliteten och fattigdomen
att synas i och med att du, med ditt öde, föddes …
Misa de falda (kvinnan i tangon), fotogen, hugg och kniv,
som brann i los conventillos och i mitt hjärta.
I samklang med författaren Alberto Julián Pérez’ (Pérez, 2011) beskrivning kan man säga att Discépolos’ texts poetiska uttryckskvalitéer avslöjar det nära sambandet och ömsesidiga berikandet mellan folklig och mer kultiverad poesi inom argentinsk litteratur.
Vad beträffar texten till El choclo noterar Pérez att - precis som genren grotesco criollo (dramatisk subgenre utvecklad i Argentina) hämtade sin näring ur de italienska immigranternas cocoliche ((spanskt-italienskt blandspråk) – tangon lyfte fram lunfardon, förortens och den undre världens språk.
Slutligen pekar ovannämnde skribent på de visuella metaforer Discépolo använder i texten när han om tangon säger att den är en ”Misa de falda, fotogen, hugg och kniv/ som brann i los conventillos och i mitt hjärta! ”. Och han avslutar: ”I denna avslutande bild framträder tangon på en stor upplyst scen, en sensuell ’mässa’ som brinner samtidigt i det fattiga hemmet, i el conventillo och i poetens hjärta”.
Jag tänker att denna oundgängliga skapelse av Discépolo är den som bäst vittnar om tangons karaktäristiska blandning av raseri, nostalgi, förhoppningar och passioner; och som så livligt uttrycker de rioplatensiska invånarnas existentiella belägenhet och intensivt återupplivas i varje ekonomisk kris, varje diktatur eller varje krig (som det i Malvinas mot England 1982).
(*)
Ordagrannt betyder choclo majskolv. Den bibetydelse ordet har som titel till denna tango har att göra med el compadrito och dennes hårfärg (gulaktig), men också till de prostitutions- och bordellmiljöer som förknippades med tangon.
Översättning: Sören Lander (2020)