Pichon-Rivière träffade Jacques Lacan första gången 1951. De två sågs fler gånger därefter och Pichon uttryckte sig mycket uppskattande om Lacan.
I nedanstående artikel från Revista Actualidad Psicológica, december 1975, beskriver Pichon-Riviére sin uppfattning om skiljelinjerna mellan sitt perspektiv och Freuds och Lacans. Artikeln är svar på en fråga Lacan ställde till honom 1969: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”. Artikeln publicerades i intervjuform utifrån några sedan tidigare förberedda frågor.
Fråga: Om Ni vore Jacques Lacan – vilket slags självkritik skulle Ni då utöva?
Dr Pichon-Rivière: Om Pichon-Rivière vore Jacques Lacan skulle dennes självkritik alltid ske utifrån Pichon-Rivières perspektiv i och med att vår vänskap inte byggt på att vi skulle hysa identiska uppfattningar utan på överensstämmelser och på ett sätt att tänka vilket, som dialog, innehåller skiljaktigheter.
En gemensam passion fick oss bägge att närma oss psykoanalysen och dess utveckling. Vi möttes – i realiteten var det ett sannskyldigt ”återseende” – på de franskspråkiga psykoanalytikernas kongress 1951 där vi bägge var inbjudna föreläsare. Vårt möte sammanfaller med ett särskilt fruktbart ögonblick i den franska psykoanalysen. Och jag kan då inte heller undvika att nämna några andra goda vänner – Daniel Lagache, Hesnard, Nacht och Francoise Dalto.
Det psykoanalytiska tänkandet öppnade upp sig för påverkan från de dominerande filosofiska strömningarna vid den tiden – fenomenologi, existentialism och marxism.
Sartres, Merleau-Pontys, Lefebvres och Politzers bidrag inkorporerades i våra referensramar och i mitt fall lämnade det märkbara spår vid konstruerandet av mitt ECRO.
Vad som bland annat förenade mig med Jacques Lacan var en militant övertygelse om det freudianska tänkandets oändligt kreativa möjligheter. Och jag säger ”militant” därför att vid den tiden innebar kreativitet i de psykoanalytiska organisationerna sammandrabbningar, konflikter och kanske brytningar. Allt detta var såväl jag som Lacan sedan länge förtrogna med.
Vårt möte var en coup de foudre (kärlek vid första ögonkastet). Jag tror att Lacan uppfattade mig som ”lacaniansk lika mycket som jag uppfattade honom som pichoniansk”. Nu är vi varken det ena eller det andra, men Freud, surrealismen och den franska kulturen utgjorde nycklarna till den omedelbara vänskap som ännu idag kvarstår oförändrad. Detta är något som bekräftas för mig via våra möten då och då, senast i Paris 1969. Det är inte så att vi skriver till varandra, men vänner och lärjungar – bland dessa Nasio och Massotta – utgör en länk och kommunikationsväg oss emellan.
Ni frågar mig: Om jag vore Lacan – vilket slags självkritik skulle jag då utöva? Men som jag nyss påpekade – något sådant vore inte en självkritik, utan något som växer fram ur mitt eget perspektiv. Och det skulle då bli ett ifrågasättande med utgångspunkt i ett begreppsligt, referentiellt och operativt schema som formuleras avseende en annan teoretisk och operationell modell.
Nu finns det inga skäl för en sådan polemik, men principiellt skulle jag i så fall rikta in min kritik mot den lacanianska idealismen, denna essentialism som glider i sin formulering av begärets problematik; en formulering jag finner impregnerad av den hegelska uppfattningen om subjektet som i första hand (och i grunden) begärens begärare. Det är en uppfattning som inkluderar dialektiken och i sådan mening möjliggör den en förståelse av vissa aspekter av subjektets utveckling, dess historicitet, dess relationella karaktär – men den bortser från fundamenten, denna historicitetens materiella grund. En konsekvens härav är att själva historiciteten skyms undan.
Såsom idealist och essensialist bortser Lacan från det för mig grundläggande samspelet behov-tillfredsställelse, vilket är ett - med de sociala relationernas utveckling intrikat – samspel, som här-och-nu ytterst har sin utgångspunkt i dessa sociala relationer.
Detta begärande subjekt, begärets subjekt, är framförallt behovets subjekt och endast därför begärets subjekt. Det är med utgångspunkt i behovskonceptet som subjektets essens’ socialt och historiskt bestämda karaktär kan förtydligas. Det är detta koncept som gör det möjligt att förstå dialektiken subjekt-värld; och att ”äntra” detta subjekt i sina vardagliga konkreta existens-villkor.
Som Skola (det vill säga Pichons Skola i Socialpsykologi/ Övers.anm.) har vi speciellt på senare tid arbetat med behovets tematik och motsatsparet behov-tillfredsställelse avseende subjektets konstituerande och utveckling.
Detta arbete, inkluderat i den samtida psykologiska reflektionens kontext, leder fram till en analys av de människo- och historieuppfattningar utifrån vilka olika begreppsliga modeller utformas.
Denna upptagenhet med ideologier, vilka finns underliggande till människo- och historieuppfattningar (och – i sista instans – formar de teoretiska modellerna), är inte spekulativ i och med att det är dessa uppfattningar, som orienterar eller - kanske snarare - organiserar hälso- och sjukdomskriterierna. Det är sedan dessa kriterier, som i sin tur, fungerar riktningsgivande för den analytiska omvandlande handlingen; en handling i vilken vår teoretiska reflexion får såväl en mening som ett fundament.
Er fråga har lett fram till ett poängterande av skiljaktigheterna i förhållande till Lacan. Jag skulle här dock vilja understryka en fundamental överensstämmelse oss emellan – den grundläggande triangulära situationen och förbindelsen som relationsstruktur; ett komplext system, vilket inkluderar det tredjes strukturerande närvaro. Jag använder här min egen terminologi, inte Lacans, men jag insisterar på att detta är en mötespunkt vad gäller det teoretiska.
När vi 1969 diskuterade ett av mina arbeten frågade Lacan mig: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte Psykoanalys?”. Jag tror att hans fråga sammanfattar såväl våra överensstämmelser som skiljaktigheter.
Att definiera psykologin som i strikt mening social innebär att man betonar problemet med vad som i slutändan determinerar de psykiska processerna; den roll de sociala relationerna spelar såsom betingande för den mänskliga – och ytterst – psykiska ordningens möjlighet.
Genom att uppfatta min framställning som psykoanalys pekar Lacan på den nyss nämnda fundamentala överensstämmelsen – hänvisningen till subjektets ursprung i det inre av förbindelse-strukturen. Det faktum att jag framhärdar i att beskriva mitt perspektiv som socialpsykologi visar också på var skiljelinjerna går mellan psykoanalysens - Freuds och Lacans uppfattning om det relaterande subjektet - och min uppfattning om subjektet som agent, producent och en Historiens protagonist på samma gång som det är producerat och konfigurerat i förbindelsesystem samt mer komplexa relationer och skeenden (i enlighet med den socialpsykologi jag postulerar).
Fråga: Få psykoanalytiker hos oss har haft möjlighet att personligen lära känna Jacques Lacan. Vilket är Ert intryck av denne teoretikers personlighet och livsstil? Hur upplevde Ni Er kontakt med Lacan? I Argentina känner man ju till honom huvudsakligen via hans verk.
Dr Pichon-Rivière: Lacan är en mycket sympatisk, känslosam och kommunikativ person som mycket väl vet vad han talar om och hur långt han kan nå tillsammans med den han talar med. Det är inte alla som har den bilden av Lacan och jag tror jag vet varför. Han är en person som väcker såväl avund som rivalitet.
Jag upplevde att vi hade en djup dialog. Under våra samtal kunde vi tala om psykoanalysens grundläggande saker, sådana teman som idag dyker upp.
Vårt första möte föregicks av en specifik händelse som möjliggjorde ett större närmande.
Under mina första dag i Paris gick jag på jakt efter den adress där jag visste att M. Davasse, förmyndare till Isidore Ducasse (Greven av Lautréamont), hade bott. Adressen var ”5. Rue de Lille”. Jag fann dock inga spår där av vare sig Lautréamont eller Davasse. Fokus för mitt intresse för Greven låg dock på ”5, Rue de Lille”, där alla mina utforskningar tillfälligt hade strandat.
Nästa dag inleddes Psykoanalyskongressen. Under denna föreläste såväl jag själv som Lacan. Sedan närmade sig Lacan och vi talade med varandra varvid han säger: ”Jag förväntar mig att Ni kommer hem till mig ikväll på en bit mat”. Och så tittade han lite skälmskt på mig: ”Jag har en överraskning åt Er”. När jag därpå läser hans adresskort blir jag överraskad – men dock inte på det sätt Lacan hade tänkt sig. Hans adress var ”5, Rue de Lille”! Lacan bodde alltså i samma hus jag besökt föregående morgon i mitt sökande efter Grevens spår.
Mellan oss uppstod en atmosfär av möten, associationer, överraskande sammanträffanden - Lautréamonts magiska klimat. Medan jag den kvällen var på väg till Lacan kände jag att jag också var på väg mot Lautréamont. Jag sade till mig själv: ”Vi får se vad som händer”.
Och det visade sig att den överraskning Lacan förberett var att Tristán Tzara (med kopplingar till dadaismen och surrealismen/ Övers.anm.) var där. Han lade beslag på mig den kvällen. Vad vi pratade om kunde knappast vara något annat än Greven av Lautréamont – enligt surrealismen den moderna poesins utgångspunkt och den störste av poeter. Bretons idol.
Med denna anekdot har jag velat visa fram Jacques Lacan; en känslig, subtil, förfinad och generös människa. Han kände till mina undersökningar avseende Lautréamont och kunde dela det dubbla intresse dennes verk väcker inom litteraturen och psykoanalysen, ty i detta möts det kusliga och det fantastiska. I Lautréamonts verk - ”djävulskt och egendomligt, ironiskt och vrålande, grymt och smärtsamt, där man samtidigt hör smärtfyllt jämmer och vansinnets kusliga skallrande” (som Darío skulle uttrycka det) uppenbarar sig det omedvetna med oväntad våldsamhet.
Lacan visste vad det betydde för mig att få samtala med Tzara. Och redan innan han kände mig personligen hade han förberett detta möte i sitt hem i Paris, en typisk Paris-våning med väggarna täckta av Massons tavlor. Surrealismen genomträngde våningen med sina antika möbler, böcker överallt och till med staplade på golvet – allt detta ingav mig en lugnande känsla av något familjärt.
Översättning: Sören Lander
”E. Pichon-Rivière och J. Lacan. Dialog och skiljaktigheter”. Sammanfattning.
I texten E. Pichon-Rivière y J. Lacan. Diálogo y discrepancias, som socialpsykologen Gladys Adamson publicerade i tidskriften Campo Grupal, kommenterar hon ovanstående text ”Pichon-Rivière talar om Jacques Lacan. Från psykoanalysen till socialpsykologin”. Då Gladys text i långa stycken utgörs av långa direkta citat från Pichon-Rivières text har jag valt att inte ta med dessa i nedanstående sammanfattning som i huvudsak fokuseras på Gladys mer direkta kommentarer avseende Pichon-Riviéres och Lacans tänkande.
Att lägga märke till: De spanska orden sujeto (sv subjekt) och subjetividad (sv subjektivitet) är svåra att översätta bokstavligt till svenska utan att bli otympliga och diffusa. Jag har därför valt att låta ”subjekt” följas av ”individ” inom parentes och likaså att låta ”subjektivitet” följas av ”personlighet”, ”det personliga” eller ”individualitet” inom parentes. På så sätt har jag behållit ”subjekt” och ”subjektivitet” i texten, men förhoppningsvis (utan alltför stora förvrängningar av betydelsen) genom parenteserna givit begreppen en tydligare och mer lättläst innebörd.
…………………………………………………………………………
Inledningsvis konstaterar Gladys att det finns många överensstämmelser mellan de bägge teoretikerna. De var bägge födda i början av 1900-talet - Lacan 1901 och Pichon-Rivière 1907. Vid den tiden var avantegarde-tanken mycket framträdande bland de intellektuella. Såväl Lacan som Pichon var läkare och psykiatriker och hade ett passionerat intresse för psykosens område. Bägge utgick från vansinnet och föreställde sig att subjektiviteten (personligheten, individualiteten) konstitueras utifrån bestämningar som sträcker sig bortom Oedipus-komplexet. Deras sätt att konceptualisera skiljer sig dock åt.
Pichon-Rivière tänker i termer av ett socialt subjekt (individ) som determineras av strukturer, vilka överskriver subjektiviteten (det personliga). Han tänker sig subjektet (individen eller personligheten) som emergent ur ett komplext förbindelseskeende vilket äger rum inom olika miljöer: familjen, grupper, institutioner, samfälligheten och det moderna samhället. Härvid fungerar förbindelsen som främsta förmedlingslänk. Subjektet (individen eller personligheten) är alltid sändebud från och språkrör för de strukturer subjektet (individen) strukturerar och som strukturerar detsamma (det vill säga individen eller personligheten).
För Lacan är subjektet (individen eller personligheten) en effekt av språket: ”Det omedvetna är den Andres diskurs”. Den Andre ”designar” den radikala annorlundahet som Lacan jämställer med språket och lagen. Den Andre är den signifikant som ”designar” det symboliska.
Mycket av hur Pichon-Rivière uppfattade Lacan och den ömsesidiga relationen dem emellan framgår av ovanstående artikel. Gladys Adamson fokuserar dock mot slutet av sin artikeltext på den fråga Lacan ställt till Pichon-Rivière – ”Varför socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”.
Hon föreställer sig här att Pichon-Rivière gjort ett medvetet val när han övergår från benämningen ”psykoanalys” till ”socialpsykologi”. Detta symboliseras för övrigt också av undertiteln på hans samlade 3-bandsverk Obras Completas. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (”Samlade Verk. Från Psykoanalysen till Socialpsykologin”). Gladys tror att Pichon-Rivière valde en annan benämning helt enkelt därför att det handlar om olika områden och olika sätt att utöva sin praktiska verksamhet.
Psykoanalysen grundar sina interventioner på individualpatientens faktiska diskurs (det patienten faktiskt säger). Den intervention som därvid sker är från en person till en annan person.
Pichon-Rivière introducerar grupp-praktiken, vilket implicerar att området för interventionerna blir betydligt mer komplext. Det rör sig inte längre om en individuell diskurs, utan om en heterogen och multidimensionell grupp-diskurs i och med att det som sägs i gruppen är singulärt (individens vertikalitet eller livshistoria) – det vill säga att en individ talar. Det som sägs innehåller dock gemensamma element (horisontalitet eller det som berör gruppen som helhet), vilket gör att det som sägs kan uppfattas som en grupp-diskurs, vilken är multidimensionell i och med att den äger rum ansikte mot ansikte – de andras närvaro, gester, metaspråket finns där och är uppenbart synligt för alla. Det material som gruppsamordnaren bearbetar utgör också signifikanter, men dessa extraheras fram ur en magma av heterogena singulära (individuella, personliga) och sociala signifikanter.
När Pichon-Rivière upptäckte att han kan få tillgång till innebörden i sina psykiatriska patienters förvirringstillstånd och psykotiska symtom genom att lära känna deras familjer använde han inte denna information bara för att justera sin psykoanalytiska behandlingsstrategi av psykotiker, utan han skiftade även område och beslutade sig för att intervenera utöver den individuella patientens nivå. Han ”äntrade” då den struktur, som genom sin inverkan på patientens subjektivitet också fungerade betingande på denne. Och därvid skapade han inte bara ett nytt terapeutiskt interventionsfält, utan upptäckte också ett nytt teoretiskt område. Genom att uppmärksamma komplexiteten i de olika miljöer, som konstituerar subjektiviteten (personligheten) och genom att kasta ljus över denna komplexitet, formades också en ny passionerande utmaning för Pichon.
Sammanfattningen är gjord av Sören Lander utifrån den spanska originaltexten.