Emergent och ”grupptext”. Av Sören Lander

Själva forskningsperspektivet är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen (såvida man inte går in och tittar på det Pichon skrev under 40-talet när han var mer av ortodox psykoanalytiker). Han skriver en del, men framställningsformen är inte okomplicerad.

Hans sätt att skriva var mycket komprimerat och han förtä­tade mycket när han skrev. När Pichon förberedde en text tycktes han söka i olika riktningar. Det var ungefär så hans sätt att läsa tedde sig och det gjorde stort intryck på mig när jag lärde känna honom. Han gav sin uppfattning om gruppen och samspelet mellan olika discipliner en skriftlig form. Detta uppträder också som ett produktionsinstrument för gruppen. Ur olika kunskapsperspektiv sökte han en idés mångfal­diga återklang hos olika författare och fick - precis som i arbetet med en grupp - fram en mångfacetterad effekt. Därefter åstad­kom han en imponerande syntes (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Psykoanalytikern José Bleger (ett av de stora namnen inom argentinsk psykoanalys och en av Pichons ”lärjungar”) menar att Pichon-Rivières levande dynamiska tänkande fungerade bättre i personliga muntliga framställningar än i den skrivna textens mer bundna form. De lektioner han höll antog snarast formen av arbetsgrupper; åhörarna deltog därvid aktivt i ”en atmosfär av intellektuellt och vetenskapligt skapande” (Bleger, J.: Las enseñanzas fundamentales. Acta Psiquiátrica y psicológica de América Latina, no 4, Diciembre, 1967), varvid de teman som togs upp utsattes för revideringar och ombearbetningar. Egentligen borde man snarare diskutera Pichons praxis än hans teorier. Han hade (enligt ögonvittnen) stor förmåga att uppfatta olika situationer, intervenera i dem och därefter konstruera teorier utifrån interventionerna.

Vad händer exempelvis när en intervention riktas mot den inre världen eller - alternativt - mot omgivningen? Emergenten – det vill säga något nytt - växer fram. Och som begrepp får ”emergent” en betydelsefull roll för honom i det kliniska arbetet. Den är ett ”budskap” att dekodifiera i termer av ”universalerna” (det implicita eller det omedvetna – se nedan!). Som terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad än denna emergent kan bestå av. Detta nya öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar verktyg för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon lägger stor vikt vid de svar som ges och tolkningen ses som en arbetshypotes.

Emergenten är således det som gör att man kan fortsätta upptäcka. Samordnaren i en grupp är exempelvis hela tiden i ”situationen” här-och-nu lyssnande och sökande de ”emergenter” som kontinuerligt växer fram som ”svar” på situationen. Processen illustreras (som framgår av intervjun med Ana Quiroga) i ”den upp-och-nedvända konen”. I denna kon ser vi en bas, en spets och den dialektiska spira­len.

Spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse som går från det explicita till det implicita i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit. De framväxande emergenterna bildar sedan det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienterna på vägen och söka förstå deras egen bild – och vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).

Processen åskådliggörs delvis i nedanstående beskrivning, som görs av en medlem i en operativ grupp.

Låt mig ge en ”dramatisk” eller ”teatralisk” bild av vad som sker i min grupp: Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen …

Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar.

Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar.

I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans.

Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter.

”Kommer det alltid att vara så här? Vad är detta? En opera? En kantat? En roman? En ’lingvistisk’ och känslomässig dans? Eller är det livet självt?” (Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

Det är intressant att observera hur gruppen för att kunna utföra sin uppgift (eller sitt ”arbete”) genererar ett sätt att associera, som man skulle kunna kalla ”associationskedja” (gruppens sätt att tillämpa ”fri association”?). En medlem säger något … någon annan säger något utifrån detta … och ytterligare någon kommer in i dialogen etc och på så sätt skrider gruppskeendet framåt.

Ana María Fernández (en i pichoniansk – men med en anstrykning av Anzieu – efterföljd arbetande argentinsk gruppterapeut och gruppteoretiker) pekar på att de egna former gruppen konstruerar (och då mer relaterat till dess produktivitet och vad som växer fram) kan beskrivas som ett slags ”grupptext” eller ”skrift” i utvidgad mening (alltså inte bara som något verbalt) som produceras i gruppen?

”Grupptexten” har en förmåga att generera vidare innebörder eller mening. En implikation härav är att den innebörd som i ett visst ögonblick en viss ”läsning” tillerkänner en aspekt av gruppskeendet därför inte uttömmer denna ”grupptexts” produktivitet. Närmast kan man här jämföra med exempelvis drömmens ”text”. Gruppens ”texter” är outtömliga och det rör sig mer om något som inte har ett slut. Snarare än att vara en dold substantiell innebörd, som tolkningen bör avslöja, genererar ”texten” outtröttligt innebörder, vilka i form av olika uttryck ”skrivs in” inte bara i det sagda eller icke-sagda, utan även i kroppsrörelser, förflyttningar i rummet, tystnader, allianser etc och därvid formande ett komplext skeende av gruppkonfigurationer som i sin tur ständigt genererar andra mångfaldiga innebörder. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion, det vill säga en handling som pekar på någon punkt i gruppens nät av symbolisk-imaginär produktion. Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram (Fernández, A. M. El Campo Grupal. Notas para una genealogía. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1989).

Enligt Pichon-Rivières sätt att uppfatta exempelvis psykosen skulle sjukdomen vara den emergerande (nya) kvaliteten, vilken som tecken hänvisar oss till en implicit underliggande situation (i exempelvis familjen). Denna situation skapas av en särskild i det ögonblicket alienerande modalitet i gruppinteraktionen. Den sjuke är det språkrör, genom vilket den patologiska situation, som påverkar hela strukturen, manifesteras. Språkröret (den sjuke) är den ”farkost” genom vilken den implicita sjukdomsorsakande processen börjar manifesteras. Man kan uttrycka det som att varje implicit process manifesteras genom att en ny kvalitet uppenbarar sig inom observationsfältet. Den benämns (som sagt) emergent och hänvisar oss – som utforskare – till ett implicit skeende … en de underliggande händelsernas ordning.

De tre områdena, språkrör och epistemofiliskt hinder. Av Sören Lander

Fenomenologiskt söker Pichon i sin referensram hantera ”förbindelse-verkligheten” (”kroppslig”, ”psykisk” och ”relationell”) genom konceptet de tre områdena, vilket används som ”sätt” att se, känna och förklara.

Sett ur fenomenisk synvinkel kan man beskriva tre sätt att vara: ett psykiskt, ett kroppsligt och ett som beteendemässigt är relaterat till den yttre världen. 1 är alltså psyket, 2 kroppen och 3 omgivningen. … Man bör inte begå misstaget att etablera en formell åtskillnad mellan kropp, psyke och yttre värld. Vad yttervärlden beträffar representeras den i det inre av mikrokosmos och i det yttre genom makrokosmos. Om man ur existentiell synvinkel "fry­ser" en person i ett visst ögonblick kan man säga att det just då går att särskilja psyke, kropp och yttre värld. Men så fort personen sätter sig i rörelse omvandlas denne till en menings­full helhet. Även om vi talar om tre dimensioner finns det följdaktligen bara en dimension - den mänskliga. (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Delningen mellan de tre områdena är av fenomenologisk karaktär i så­dan mening att huvudvikten (med ett gestaltpsykologiskt betraktelsesätt figur-bakgrund) i ett givet ögonblick kan läggas vid något av dem (medan de andra befinner sig mer i bakgrunden).

Den kontrast som överraskar psykoanalytikern mest i utövan­det av sin uppgift består i att upptäcka att vi med varje pati­ent inte står inför en isolerad människa, utan inför ett sän­debud; att förstå att individen som sådan inte bara är den främste aktören i ett drama, där klargörande söks genom analysen, utan också språkrör för en situation, vars protago­nister är en social grupps medlemmar (hans familj), vilka han alltid varit anknuten till och inkorporerat i sin inre värld allt sedan livets första ögonblick. (Citat från Psicología de la vida cotidi­ana: La psicología social. Socialpsykologin. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Kontextens eller ”det tredje områdets” betydelse börjar växa fram redan under 40-talet när Pichon arbetar på intagningsavdelningen på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes i Buenos Aires. En familj för en person till sjukhuset och ”deponerar” denne (som patient) i ett ”därinne” som radikalt skiljer sig från de deponerandes egen tillvaro ”därute”. Det ”galningen” bär med sig tycks vara ”galenskapen”. Han ”bärs” dit i ett försök av familjen att göra sig av med det man ej står ut med. Pichons blick avslöjar här hur mycket av ett kollektivt spel, som framträder förskjutet och förtätat i exempelvis den psykotiska ”produktionen” – ett spel i vilket en prekär familjejämvikt råkat i kris via en individ/subjekt, som osammanhängande stammar fram de hemligheter alla andra förtiger.

Pichon hävdar att det inte är möjligt att via en enda person (den identifierade patienten) lösa något som tillhör samtliga familjemedlemmar. Den som insjuknar är språkrör (portavoz) eller ”emergent” i den grupp han formats och intagit en plats i – en roll i ett kollektivt spel. Den person, som ej längre står ut med att förtiga det som kämpar för att bli utsagt, är den länk som brister i kedjan. Det är också den person över vilken den mesta spänningen urladdas och den genom vilken systemet hamnar i kris.

Därför frågar sig Pichon när han närmar sig en patients problematik: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen – förbindelsen till analytikern”?

I detta drama är det möjligt att (utifrån Gestalttänkande) urskilja figur (patient) och bakgrund (familj). När denna scen sätts i rörelse blir det uppenbart att inte endast patienten befinner sig i kris utan hela gruppen. Pichons tanke är här att patienten bör återintegreras i samhället. Det är samhället som gjort honom sjuk och stött ut honom. Det är också via samhället vägen till bot finns, vilket sker när patienten lyckas ”återfinna” sig själv och ”de andra”.

Vad Pichon i sin syn på behandling, lärande och utveckling pekar på är att kunskapshinder och förändringsmotstånd inte är så mycket epistemologiska som epistemofiliska till sin karaktär (det vill säga att det snarast rör sig om omedvetna hinder att närma sig ny kunskap).

Pichon var mycket inriktad på framförallt den omedvetna eller drömlika dimensio­nen - vad vi idag skulle kalla ”läroprocessens an­dra scen”. Dessa scener utgör ofta hinder för att kunna nå fram till kunskapsobjektet ...

Lägg märke till att Pichon poängterar hur kun­skapsobjektet ibland som en fantasi antar for­men av fiende inom lärandets om­råde. Han började intressera sig för de blockerande fantasier som var verksamma vid utbildningen av psykot.erapeuter ...

Vad Pichon utifrån en psykologisk ”läsning” av läropro­cessen föreslog var en interven­tion vars syfte var att med­vetandegöra underliggande fantasier vid läran­det. Han uttryckte dessa genom begreppet ”hinder” ...

Pichon betonar det epistemofiliska hin­dret, det vill säga att kontakten med kunskapsobjektet hin­dras (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Förbindelse och subjektivitet. Av Sören Lander

Hela min teori om hälsa och psykisk sjukdom rör sig kring stu­diet av förbin­delsen som struktur (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

I denna formulering tydliggörs den vikt Pichon-Rivière lägger vid begreppet ”förbindelse” i sitt teorinät. ”Förbindelsens” överensstämmelser eller nära likheter med begreppet ”objektrelation” gör dock att den inte blir helt lätt att avgränsa eller få syn på. Den argentinske psykoanalytikern Angel Fiasché pekar bland annat på att begreppet blir komplicerat genom att Pichon aldrig riktigt definierade dess fulla innebörd (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997. (Opublicerat)). Det finns med andra ord skäl att ytterligare söka klargöra vad det står för.

De mänskliga förbindelserna bildar strukturer, som möjliggör ”bindning” (det etimologiska ursprunget till det spanska ordet vínculo - ”förbindelse” i svensk översättning - är bindning; troligtvis har Pichon valt detta ord för att visa på de materiella och relationella betingelserna för hur människan formas som subjekt) hos den varelse, vilken – öppen för världen och med ospecifika odifferentierade (se vidare här José Bleger: Simbiosis y ambigüedad, på svenska ”Symbios och mångtydighet”) impulser – föds in i ett symboliskt fält (samhälle, kultur, språk etc), vilket utgör den historisk-samhälleliga tids kultur, som beskärts henne att leva inom. Individen/subjektet betraktas här av Pichon som historiskt och socialt determinerad ”emergent” (se definition av ”emergent” härnedan).

Vid behandling av psykotiska patienter - enligt psykoanalytisk teknik och genom utforskning av överföringsprocesser - blev ex­istensen av inre objekt uppenbar för mig. De inre objekten - multi­pla "imagon" - knyts samman i en värld som undan för undan byggs upp genom en internaliseringsprocess. Denna inre värld ut­formas som ett scenario i vilket det är möjligt att - som dynamiskt skeende - igenkänna internaliseringen av objekt och relationer.

I detta scenario söker man rekonstru­era den yttre verkligheten. Be­roende på den imaginära över­gången från det "yttre" till den in­trasubjektiva sfären - det "inre" - kommer emellertid objekten och förbindelserna att framträda i förändrad skepnad. Processen är jämförbar med en teaterföreställning. Det handlar där inte om en alltid identisk upprepning av en text. Istället återskapar varje skå­despelare på sitt speciella sätt verket och karaktären. Tid och rum inkluderas som dimensioner i den inre krönika över verk­ligheten som den omedvetna fantasin utgör.

Det analytiska utforskandet av denna inre värld kom mig att - ge­nom formulerandet av begreppet förbindelse - utvidga kon­ceptet "objektrelation". Jag definierar "förbindelse" som en komplex struk­tur bestående av ett - i form av kommunika­tions- och läroproces­ser - ömsesidigt samspel mellan ett sub­jekt och ett objekt (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Förbindelsebegreppet byggs med andra ord upp utifrån begreppet ”objektrelation” (vilken redan analyserats av psykoanalysen). Pichon ser dock denna som alltför begränsad och pekar därvid på relationens vikt.

Psykoanalysens objektrelationsteori är mager jämfört med förbin­delseteorin. Objektrelationsteorin har endast en rikt­ning, medan förbindelseteorin pekar på multipla relationer och utgör en psyko­social utveckling av objektrelationerna - en utveckling som gör det som sker i en grupp förståeligt. Man kan beteckna en gruppsyko­terapi utan tolkningsvektorn "roll" som inoperativ. Ty det konkreta innebär alltid att peka på den gemensamma nämnaren i de roller som spelas eller intas av var och en av gruppmedlemmarna (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Det som enligt honom bör analyseras är inte endast subjektets rörelse mot objektet (det vill säga objektrelationen), utan även objektets (”den andres”) rörelse mot subjektet i en process av ömsesidig påverkan (en intersubjektivitet som kan ses som något av en förbindelsens princip).

Han pekar på att i self- objekt-relationen (vare sig nu objektet befinner sig i yttervärlden eller i det inre) finns ett ständigt samman­bindande flöde som går i båda riktningarna ... Begreppet 'förbindelse' innebär just detta - nämligen att det inte bara handlar om self-objekt-relationen. Det handlar också om objektets sam­tidiga relation med self . Det är mer än en relation. Ett self kan inte relatera till ett objekt utan att objektet samti­digt relaterar till self (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

Förbindelsen utgör här en dynamisk struktur stadd i ständig förändring alternativt en Gestalt i en konstant omvandlingsprocess.

Varje förbindelse som inter­ak­tions­mekanism bör definieras som en Gestalt … (Gestalt som Gestaltung där dimensionen tid införs). Denna Gestalt utgör ett lämpligt instrument för att kunna förstå objektens verklighet. Förbindelsen gestaltar en komplex struktur som in­nefattar ett sän­dar-mottagar -system, ett budskap, en kanal, tecken, symboler och brus. Utifrån en intra- och extrasystemisk analys krävs, för att nå instrumentell ef­fekt, över­ens­stämmelse mellan sändarens och mot­ta­garens begrepps­liga, referen­tiella och operativa scheman - om inte så uppstår miss­förstånd (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Såväl individ/subjekt som objekt innefattas i denna förbindelse eller Gestalt. Den har karaktäristika, vilka kan betraktas som normala, och förändringar, vilka kan tolkas som patologiska.

Det är familjen, som utgör startpunkt för Pichon-Rivièrs tankar om ”förbindelsen”. Den mänskliga varelsen tänks födas in i ett förbindelseskeende, vilket i bästa fall befinner sig i ett skede av väntan – med ett namn på den som ska födas samt med därtill hörande önskningar och förväntningar.

Från första början skapas en protoförbindelse genom att individen/subjektet växer fram ur och får sin ”form” med utgångspunkt i först moderns kropp, därefter den familjegrupp eller motsvarande som tillhandahåller de förbindelser och sociala relationer, vilka först som yttre, sedan som inre, bidrar till formandet av en unik mänsklig varelse (detta ”nät” av förbindelser har onekligen, som Ana Quiroga påpekar i intervjun, påtagliga likheter med S. H. Foulkes koncept ”matrix”). Den ”subjektivitet”, som formas, kan liknas vid en ”väv” fabricerad av tusentals trådar av ett nästan odefinierbart, oöverblickbart och samtidigt mycket skört material.

Uppfattningen om gräns uppkommer mycket tidigt och i samma ögonblick som den första rörelsen uppstår. Det finns ett hinder när den första rörelsen uppstår. Detta första hinder gör att gränsprocessen eller formandet av kontur eller hölje inleds. Den första kunskap barnet tillägnar sig rör kroppen - fast i realiteten lär det känna kropp och värld samtidigt. Kun­skap om tid och rum uppstår också samtidigt. Kunskapen om avståndet i tid och rum till den andra kroppen - moderns bröst, som kan vara gott eller ont, belönande eller frustre­rande - fungerar exempelvis determinerande för hur barnet utvecklar sin första psykiska modell. Genom den kommer barnet att i tid och rum iscensätta de följande kontakterna med omvärlden (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

”Vävaren” (den unika mänskliga varelse som blir till i förbindelsenätverket) bidrar i sin inre (begreppet ”inre grupp”) och yttre värld (yttre grupper) till att ”väva” grupprealiteter (Ruiz Henano, H. A.: El Hilandero. Un acercamiento a la teoría de Enrique Pichon Rivière. Suplemento de Poiésis No 4, Junio de 2002). Som människa ikläder vi oss denna ”väv” … lever, önskar, älskar, fantiserar, blir vansinniga, drömmer i den, reproducerar vår tillvaro (men genom att ha en aktivt omvandlande aspekt blir människans reproduktion av den sociala struktur, som skapat henne, aldrig ”bokstavlig”; även om upprepningen eller reproduktionen förefaller lika, så är den det ändå inte – därav Pichons metafor ”spiral” för att beskriva utvecklingsprocess) etc. Dess logik är den ”klädnad” i vilken vi ”uppfinner” verkligheten i såväl vårt eget varande som i den relation,vilken de gruppsliga förbindelserna utgör.

Vi talar om inre och yttre förbindelser som integreras i en dia­lektisk spiralprocess. Förbindelsen (som först är yttre, sedan inre och återigen yttre för att senare åter bli inre etc) bidrar genom denna sig ständigt formande dialektiska spirals formel till att - som rörelse inifrån och ut, utifrån och in - gestalta en uppfattning om gränserna mellan inre och yttre (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Bilden av familjen är komplex; den är såväl social grupp och interaktionsplats som grundläggande kärna för de primärrelationer i termer av ”tidiga erfarenheter” som psykoanalysen utforskar.

I denna formande process har varje person sin subjektivitet (individualitet eller inre föränderliga värld av objektrelationer = inre förbindelser) och det är denna som sätts i rörelse vid intersubjektivitet (subjektets rörelse mot objektet och omvänt). Individen eller subjektet befinner sig i en dubbel dialektisk process – intrasystemisk och intersystemisk – där subjektiviteten varken betingas av endast något yttre eller endast något inre. I detta individuella och gruppsliga fält sammantvinnas subjekt och objekt i en dialektisk spiral.

Ett barn skaffar sig undan för undan - genom sin kropps utsträckning och hur de saker det vidrör avgränsas - en uppfattning om var gränsen till världen går. Man kan säga att barnet utgör modell för experimentatorn. Genom en stän­digt prövande process av verifiering och falsifiering lär barnet undan för undan känna världen på ett empiriskt sätt. Därvid låter det sig styras av ett refererentiellt schema vilket tar sin början i det yttre. Detta yttre är den moder, vilken till en början tar sig in i barnet för att sedan bli till den andre. En analys av det referentiella schemat kommer med andra ord att ge vid handen att det har sitt ursprung i modern. Det är de första kontakterna med modersbröstet som ger ett begrepp om två. Å ena sidan finns det en hungrig mun och en mage som värker av hunger; å andra sidan finns där en källa till till­fredsställelse - bröstet. Gränsuppfattningen utvecklas som spatial och temporal situation i den meningen att moder och barn har en relation över tid i rummet - tiden i kontakt med bröstet, tiden för digivningen, tiden i presens när barnet tar bröstet. Den gräns - övergående eller permanent, god eller då­lig - som barnet har är med andra ord beroende av kontaktsi­tuationer (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

För Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur (något som byggs upp via förbindelsenätverket). I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” menar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. "Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp.

Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade re­latio­ner, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interak­tion. De är internaliserade soci­ala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekolo­giska relationer (samspel organism-miljö) (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976) .

Pichon använder begreppet för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om det på något systematiskt sätt.

Individualpsykologin är visserligen inriktad på den enskilda män­niskan och un­dersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsstäl­lelse av sina driftimpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den en­skildes relationer till an­dra personer. I individens själsliv har andra människor i re­gel bety­delse som förebilder, ob­jekt, hjälpare och motståndare. Individual­psykolo­gin är därför samtidigt en socialpsyko­logi i en utvidgad men helt och hållet berätti­gad mening (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt in­begrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".

När jaget framstår som objekt för det jagideal som har utvecklat sig ur det, är det möj­ligt att alla de växelverkningar (vilka man skulle kunna visa på styrs av den öm­sesidiga hand­lingsprincip som fungerar i spiralform /Pichon) som vi inom neuros­läran har lärt känna mellan yttre ob­jekt och jaget som helhet kommer att uppre­pas på denna nya skåde­plats - inom jaget (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Enligt Pichons "översättning" av Freuds tankegångar ”bör varje omedveten psykisk företeelse, det vill säga en omedveten fantasis domi­nans, betraktas som interaktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialektiskt relate­rande till objekten i den yttre världen ... denna mängd internaliserade relationer i stän­dig interak­tion och under påverkan från försvarsteknikers- eller me­kanismers aktivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omed­vetna fan­tasins innehåll” ( Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det finns med andra ord ingenting i individen/subjektet som inte på något sätt implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière formandet av subjektiviteten (människan, vilken som subjekt växer fram ur konkreta existensvillor och förbindelser) i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något individuellt, men samtidigt en emergent (människan som en hela tiden framväxande ”ankomspunkt”) uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av (subjektets rörelse mot objektet och omvänt).

Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess – i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi som människor rör oss inom – konstruerar varje människa en egen personlig referensram (ett personligt referentiellt schema; se ECRO nedan!), vilken skänker viss stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta och relatera till världen och verkligheten (ett slags ”karta”). Denna ”apparat för att tänka verkligheten” gör det möjligt att varsebli, särskilja, känna, organisera, tänka och ”operera” i verkligheten. Om den inte hade en sådan förmåga skulle människan störtas ned i ett tillstånd av gränslöshet, oöverblickbarhet och kaos (återgång till ett mer odifferentierat tillstånd).

Genom vår moderna världs förändringsbenägenhet frambringas emellertid oundvikligen modifieringar av den referensram eller ”tankeapparat” utifrån vilken vi betraktar verkligheten. Pichon-Rivière ser individens/subjektets ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att kunna konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förbindelsen – som en struktur med ”ansiktet” riktat såväl inåt som utåt - fungerar här intermedierande och möjliggör individens/subjektets inträde i samhället och i gruppers symboliska fält.

Med sitt dialektiska betraktelsesätt (vilket kommer till uttryck i bland annat begreppet ”förbindelse”) ställer Pichon-Rivière oss inför utmaningen att tänka oss som subjekt präglade av förändringar och insatta i ett samhälle också utsatt för ständiga förändringar. Genom att han inte uppfattar något system som stängt och producerat ”en gång för alla” tvingar han oss att tänka såväl oss själva (i form av subjekt) som samhället i ett tillstånd av kontinuerligt skapande och föränderlighet.

Om en individs/subjekts livssyn på ett repetitivt sätt låter sig styras av en och samma attityd kan man tala om ett slutet system. Däremot kan man tala om ett öppet system om personen ifråga växlar attityd genom att mer införliva verkligheten och därmed också beri­kas i såväl tanke som handling. Det existerar ingen motsätt­ning mellan det öppna och det slutna. Dessa två moment är nödvändiga i den fortsatta dialektiska processen. Ett moment av tillslutning är nödvändigt för assimileringens skull likaväl som ett moment av öppning, vilket måste till för att nya erfa­renheter ska tas in - vilka sedan berikas i det ögonblick en ny tillslutning sker etc (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

En förlust av detta dialektiska samspel (intra- och intersystemiskt) med omgivningsmiljön leder till att referensramen eller ”läsningen” av världen antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesidigt omvandlande samspel försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna (ideologier, föreställningar, varseblivningssätt etc) och ej ta in nya erfarenheter gynnar framväxt av ”gamla spöken”, vilka såväl läggs över som tenderar att förvränga sociala relationer i nuet. Pichon-Rivière beskriver i konsekvens med detta bland annat ”vansinne” som en situation i vilken den inre förbindelsen läggs över den yttre och att den inre därvid dominerar.

Psyket som öppet system och människan som ”emergent”. Av Sören Lander

Pichon-Rivière är och förblir psykoanalytiker, men han tycks i sin förflyttning mot en alltmer socialpsykologisk uppfattning inte vara helt överens med Freud (Formulations on the Two Principles of Mental Functioning 1908) i dennes användning av fågelfostret som analogi till ett slutet psyke som störs av stimuli från yttervärlden.

A neat example of a psychical system shut off from the stimuli of the external world, and able to satisfy even its nutritional requirement autistically (to use Bleulers term) is afforded by a bird’s egg with its food supply enclosed in its shell; for it, the care provided by its mother is limited to the provision of warmth (Freud, S.: The Essentials of Psycho-Analysis. Formulations on the Two Principles of Mental Functioning. London: Penguin Books, 1991).

Freuds formulering återfinns som del av en not till ett längre resonemang kring lustprincipen och realitetsprincipens uppkomst:

… I suggest that the state of psychical rest was originally disturbed by the peremptory demands of internal needs. When this happened, whatever was thought of (wished for) was simply presented in a hallucinatory manner, just as still happens today with our dream-thoughts every night. It was only the non-ocurrence of the expected satisfacion, the disappointment experience, that led to the abandonment of this attempt at satisfaction by means of hallucination. Instead of it, the psychical apparatus had to decide to form a conception of the real circumstances in the external world and to endeavour to make a real alteration in them … A new principle of mental functioning was thus introduced … the reality principle … (Freud, S.: The Essentials of Psycho-Analysis. Formulations on the Two Principles of Mental Functioning. London: Penguin Books, 1991).

Pichon-Rivière tolkar innehållet i det Freud skriver som att denne från början ser psyket som ett slutet system (vilket dock allteftersom, som led i realitetsprincipens formande, måste skapa relationer eller förbindelser utåt). Själv betonar Pichon sin uppfattning om psyket som från början öppet (ett öppet system) för att därigenom uttrycka att det - via sina relationer eller förbindelser (definition ”förbindelse” se nedan) – formar sig i just öppningen utåt (se vidare härnedan ”protoförbindelse”).

Men framförallt är Pichon inte överens med Freud och dennes driftteori. Istället vill han lyfta fram kontextens/samhällets betydelse för människans tillblivandeprocess.

Driftteorin och den däri implicita människo- och historiesy­nen ut­gör den punkt där psy­koanalysen och socialpsykologin går isär. Den motsättning vi vill peka på har att göra med en av psykoana­lysens grundförutsättningar, vilken samtidigt de­finierar dess teore­tiska område. Vi syftar på antagandet att själslivet vidmakthålls eller är resultatet av medfödda drifters inverkan. Dessa karaktäri­seras som: "endosomatiska krafter med en psykisk represen­tation, energiladdning och driftsfaktor som får organismen att sträva mot ett mål". Driften, en kon­stant kraft, har sin källa i en kroppslig spänning. Dess mål är att upphäva spänningstillståndet - som har sin källa i drift­trycket - och att genom objektet nå sitt mål (urladdning) …

Det som exkluderas och undanskyms - genom att en proble­matik definieras utifrån upp­fattningen att drifterna utgör själslivets fun­dament - är den historisk-sociala kontextens deter­minerande funktion i denna process (nämligen hur psy­ket tar form och ut­veck­las/övers anm). Vi uppfattar den his­torisk-sociala kontexten som en själslivets determinant i och med att kontexten är den specifika förut­sättning inom vilken själslivet kan manifesteras som fe­nomen. Det är denna histo­risk-sociala kontext som i egenskap av determinant sätter grän­serna för hur själslivet uppstår och utvecklas.

Utifrån de premisser, som definierar socialpsykologins om­råde, ut­gör den mänskliga värl­den, den historisk-sociala kon­struktionen - mer specifikt varje konkret samhällsformation - det som fram­bringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sam­mantaget är det sammanfattade re­sultatet av såväl produktionsvillkor som behoven och deras utveckling.

Betraktat på det här sättet ersätts driftsbegreppet av behovs­upp­fattningen. Vi karaktärise­rar behovet som uttryck för en ackumu­lerad brist vilken bör lösas via en interaktionspro­cess. Behovet ka­raktäriseras av många av de drag som psykoanaly­sen tillskriver driften: "... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc" . (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

En konsekvens av att (som Pichon) betrakta de mest allmänna sociala relationer som verksamma via förbindelsen (”förbindelse” – se nedan) är att olika faktorer – biologiska och icke-biologiska behov samt en samhällsordning – ges möjlighet att komma till uttryck. Härigenom öppnas människans ”universum” – med andra ord den sociala och historiska ordningen. Människan, vilken som art varit tvungen att från början samarbeta för att materiellt producera sina existensvillkor (människan som en biologisk ”organisation”, vilken determinerar vissa former av sociala relationer), kan också ses såsom varande i en utvecklingshistorisk process i vilken omvandlingen i nervsystemet – i synnerhet utvecklingen av hjärnbarken – möjliggör inget mindre än språket, med andra ord den symboliska ordningen, vilken är en specifikt mänsklig ordning (De Quiroga, A. P.: Texto y contexto en la producción de un esquema referencial. Algunas reflexiones sobre el proceso creador; pamflett – studiematerial på Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere. Buenos Aires: Ediciones Cinco, okänt årtal). Människan som subjekt växer fram ur konkreta existensvillkor, vilka inverkar i direkt eller indirekt form. Utifrån denna tankegång ses människan som ”emergent” och ”producent” med innebörden att hon dels har en ”modifierarrelation” i förhållande till naturen eller omgivningen, dels är något ”producerat” i bemärkelsen determinerad av den kontext hon växer fram ur.

Pichon är den förste psykoanalytiker som inkluderar kontexten - dock utan att närmare utveckla tanken. För honom var psyko­analys - utan att kontexten inkluderades - en omöjlig tanke (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

I detta resonemang kan man skymta inslag av den dialektiska och historiska materialismens utgångspunkter, vilka spelar en viktig roll i Pichons tankevärld (och också kan återfinnas i den s k kulturalistiska skolan inom rysk marxistisk psykologi med namn som Vygotskij, Leontiev och Luria), nämligen att man måste skilja mellan de (lägre) psykiska funktioner hos människan, som är produkt av den biologiska utvecklingen, och de (högre), vilka determineras av den sociala och historiska kontexten (Rougier, H.: Confluencias del Pensamiento de Enrique Pichon Rivière y Liev Semiónovich Vygotski. Från Internet-sajten Espiral dialéctica). För att förstå människans högre psykiska processer (tänkande, språk etc) och deras utveckling är det nödvändigt att gå utanför organismens gränser och söka rötterna till dessa komplexa processer i tillägnandet av allmänmänskliga erfarenheter som ackumulerats under historiens och olika samhällsformationers lopp.

Själslivets problem framställs med andra ord uti­från nya pre­misser. Utgångspunkten utgörs av hypotesen att det existerar en dialektisk relation mellan individen/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resul­tatet av en praxis … . Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänskligt. Män­niskan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig konstruktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan formas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som mo­tor. (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

Den mänskliga varelsen ses som en behovsvarelse, vars behov endast kan tillfredsställas via de relationer (eller den kontext) som också fungerar determinerande. När Pichon således använder begreppet ”behov” istället för ”drift” (med stora likheter mellan vad som kännetecknar drift och behov) impliceras därmed samtidigt en mer komplex (och föränderlig) verklighet - som dessutom blir alltmer komplex allteftersom livet förflyter. Ty behovsuppfattningen innebär här att när behov tillfredsställs, så omvandlas de. Och genom att behov omvandlas, omvandlas även individen/subjektet. I denna process konstitueras – och determineras – psyket.

Sören Lander: Recension av Elisabeth Roudinescos biografi - Freud. In his time and ours.

RECENSION

Elisabeth Roudinesco: “Freud. In his time and ours”. 592 sidor.

Elisabeth Roudinesco (född 1944) är historiker, psykoanalytiker, och har tidigare givit ut bland annat en biografi över Jacques Lacan (1993) samt ägnat många år åt forskning omkring psykiatri och psykoanalys.

Hennes biografi över Sigmund Freud visar fram en avmytifierad Freud och absolut ingen ”ensam upplyst erövrare” som hans lärjunge Ernest Jones försökte beskriva honom som i sin biografi (från början av 60-talet) som mer är hyllningsskrift än något annat. Men det rör sig inte heller om en biografi i stil med den Peter Gay skrev för ett antal år sedan (slutet av 80-talet) och som var mer informativ än reflekterande (vilket Roudinescos är; hennes flytande stil väcker stundtals tankar om en roman).

Roudinescos Freud är modern, motsägelsefullt, oroande, intim, partikulär, universell etc. Freuds tänkande konfronteras hela tiden med det tvetydiga, med tanken om ett inre motsatsförhållande, med minnet och barndomen. Han gick alltid bortom det som framträdde på ytan och var intellektuellt fri och själsligt öppen på ett sätt som förvånar. Vid läsningen av denna biografi får man också intrycket av en intelligens i ständig rörelse, som ofta förvånas; som upptäcker, fördjupar och kommer på nya saker. Ytterst kanske Freud kan ses som en extraordinär uttolkare av modernitetens själ, av dess vindlingar och mysterier – men också någon som samtidigt bidrog till att ”smida” denna modernitetens själ.

Detaljrikedomen i Roudinescos biografi är extraordinär och det handlar om litteratur av hög kvalitet (boken belönades för övrigt med ett litterärt pris som årets bästa bok i Frankrike när den kom ut 2014). Det handlar om en biografi av ett slag man alltmer sällan stöter på idag genom att vara solid, komplett, omsorgsfullt dokumenterad, mycket läsvärt skriven samt med ett originellt självständigt perspektiv i förhållande till de legender och den generella kunskap som finns om Freud.

Elisabeth Roudinesco låter oss således följa en historisk väg som avmytifierar psykoanalysens skapare och samtidigt placerar in hans teori i sin epoks politiska, historiska och samhälleliga kontext. För att kunna göra detta använder hos sig av en rikhaltig dokumentation och av sitt djupa kunnande om psykoanalytisk teori samtidigt som hon är historiker. Hon intresserar sig bland annat för att utforska de arkiv som ingen läst (innehållande cirka 120 patienter som behandlats av Freud).

Freud beskrivs i biografin som en ordnad person med exceptionell arbetsförmåga och rutinmässiga vanor. På höjden av sin förmåga (från nittonhundratalets början fram till en bit in på tjugotalet) tog han 6 dagar i veckan emot 8 patienter per dag (50 minuter för var och en). Hans arvoden var höga och typiska för Wiens (och andra europeiska storstäders) mer avancerade läkare. Han kunde emellertid också – i speciella fall – ta ut mycket små eller inga arvoden alls. Han hade celebra patienter och Roudinesco analyserar i detalj några av hans behandlingar.

Vad som växer fram ur dessa nästan 600 sidor är en figur som utan tvivel är knuten till det tjugonde århundradets öde, dess ljus och mörker. Boken består av 4 stora block: Berättelsen om den ambitiösa och motsägelsefulla personen Freud; det gradvisa erövrandet av hans position som det omedvetnas ”kartograf”; hans inre världs geografi och hans mot slutet av livet förhållande till en historisk tid som var ”ur led”. Även om varje kapitel är intressant i sig finns det dock några som sticker ut: ”Divanens konst” där författarinnan syftar till att visa fram Freuds psykoanalytiska praktik med dess såväl ljusa som mörka sidor (hon presenterar här inte kända fall som Dora, Råttmannen eller Vargmannen, utan andra mindre kända och också några som skulle kunna ses som läroanalyser). Hon lyfter också fram det faktum att de patienter han tog emot före och efter 1914 ofta var mer eller mindre tvingade till behandling av sin omgivning (detta var fallet med kvinnorna från ”Studier i hysteri” - Ida Bauer, Margareth Csonka och många andra). I ett annat kapitel ”Bland kvinnorna” beskriver Roudinesco hur Freud mer eller mindre omgavs av kvinnor (far till tre döttrar och på Berggasse med tre kvinnor omkring sig – Martha, Minna och Anna). Från och med tjugotalet kom också den psykoanalytiska rörelsen att alltmer inkorporera kvinnor och till sist i sådan omfattning att Wien och London kom att styras av två av dessa (Anna Freud och Melanie Klein).

Ytterligare ett intressant kapitel mot slutet har titeln ”Inför Hitler”. Här beskrivs den stormiga mellankrigstiden och nazismens gradvisa framväxt i Tyskland. Freud hyste en djup kärlek till sekelskiftets Wien – med Gustav Mahler, Klimt, Johannes Brahms m m – och resignerade inte inför stadens begynnande dekadens under denna tid mellan de två världskrigen. Men han misstog sig beträffande motståndskraften hos Wien och dess gamla kultur och trodde att den skulle räcka gentemot nazismen och det faktum att österrikarna i sin dekadens stundtals kunde vara mer fanatiska än tyskarna själva. I de mest gripande sidorna av boken berättar Roudinesco om den gamle sjuke Freuds ångestfyllda flykt undan nazisterna och försöken att rädda åtminstone en del av hans tillgångar. 18 månader senare dör han i London av en långt framskriden cancer.

Sammanfattningsvis: Roudinescos biografi ger oss en magnifik historisk ”fresk” av Freud insatt i SIN tid; en bild där det gamla Europa gör Freud förklarlig och där Freud gör det gamla Europa förklarligt … ”Denna värld av igår”, som hans tvillingsjäl författaren Stefan Zweig uttryckte det. Men det återstår att diskutera huruvida denna freudianska tid också är VÅR tid! Roudinesco tror så och hon kommer med solida argument för detta genom hela boken. Hon visar i vilken utsträckning psykoanalysen står för ett sofistikerat humanistiskt svar på dagens alltmer depressiva samhälles ”terapeutiska nihilism” och mjuka grymhet, som tenderar att reducera tänkandets logik till neurologisk aktivitet och begäret till att vara endast en kemisk utsöndring.

”Att återlämna ordet till den som berövats det” – det är kanske så man ytterst kan beskriva den ”ordets kur” som den freudianska revolutionen inneburit. Upptäckten av det omedvetna var här en epokgörande händelse där Freud föreslog en ny själslig väg – med en mörk sida och en belyst sida. Han skapade en egen ideologi och var också kapabel att i tid låta den undergå nödvändiga förändringar.

………………………………………………………….

I en intervju i en spansk kulturtidskrift (El Cultural, september 2015) berättar Elisabeth Roudinesco att hon skrev biografin därför att dittillsdags ingen fransk historiker gett sig på detta. Den föregående stora biografin över Freud, som skrevs av Peter Gay, beskriver honom mer som en lärd i stil med Darwin. Roudinesco poängterar att hon å sin sida betonar det österrikisk-ungerska imperiets betydelse i sammanhanget och Freuds judiska ursprung.

”I boken pekar jag på att psykoanalysen aldrig velat vara en vetenskap. Det handlar istället om en disciplin som tillhör humanvetenskaperna och som inte har något att göra med vare sig hjärnan eller neurovetenskaperna. Debatten om huruvida psykoanalysen är en pseudovetenskap är en löjlig debatt. Det finns ingen neurovetenskap som kan ogiltigförklara psykoanalysens data i och med att den mänskliga varelsen på samma gång är något biologiskt, något själsligt och samtidigt lever insatt i sin omgivande miljö. Och de verkliga neurologerna är inte fientligt inställda till psykoanalysen.

Därför befinner vi oss idag mittemellan psykoanalytikernas löjliga ortodoxi med sin oförmåga att förnya behandlingarna (men där man samtidigt har lämnat den klassiska psykoanalytiska behandlingsmetoden) å ena sidan; å den andra att psykoanalysen har ersatts av andra terapier som inte fungerar. Och frågan om effektivitet är meningslös. Freud levde i en värld präglad av frustrationer – idag lever vi i en värld där allt är möjligt. De som tänker att det bara är hjärnan som räknas och inte själen är på väg direkt mot avgrunden. Den verkliga vetenskapen består i att inte ställa detta slags frågor (dvs om pseudovetenskap).

Attackerna mot Freud är fascinerande (liksom attackerna mot andra subversiva tänkare som Darwin, Sartre eller Simone de Beauvoir) i och med att de innebär att hans ord, hans sätt att tänka, fortsätter att inverka idag”.

Roudinesco framhåller vidare i intervjun att Freud ingalunda upptäckte det omedvetna. Däremot tänkte han omkring det på ett annorlunda sätt – och detta kom att innebära en symbolisk revolution. Det omedvetna har med andra ord existerat alltsedan Antiken då det benämndes ”Ödet”.

“Vem är det omedvetna? Gudarna. I de kristnas universum är det Gud. Det är vad som tänker istället för människan.

Freud framträder under ett moment av västvärldens historia i vilket allt ‘som inte är medvetet’ växer fram. Hans tanke är att bakom det omedvetna finns en omedveten del som agerar – trots vårt medvetna. När han ex vis skriver boken ‘Drömtydning”’söker han inte erbjuda en nyckel för att tyda drömmarna, utan drömmarna representerar det som är dolt bakom vårt omedvetna. Han verkar till sist ha kommit att omfatta föreställningen att det vore möjligt att föregripa vad som komma skulle. Jag vände dock på detta antagande för att på så sätt visa att vad det omedvetna belyste var sin egen epok.

Även patienternas berättelser utgör ett rikt – och helt okänt – material. Jag räknar upp en lista på 120 patienter i boken och vi har tillgång till deras vittnesbörd. Den stora skillnaden mellan de fall som Freud publicerar och patienternas upplevda verklighet utgör ett viktigt tema för historiker. Läkaren, tänkaren, berättar fiktioner baserade på verkliga händelser för att kunna demonstrera botandet. Men patientens berättelse är mycket annorlunda. Vi står inför två berättelser om samma händelse.

Det har tidigare sagts att Freud hittade på sina fall i och med att de liknade en berättelse. Och detta är precis vad jag idag upplever med den franska litteraturen. Författarna skriver om sina neuroser; om föräldraincest; om modern; om sitt privata liv. Varje författare lägger fram sitt fall – medan analytikerna å sin sida publicerar allt mindre. Hela litteraturen är invaderad av Jaget, berättelsen om överjaget, om neuroserna. När jag läser samtidslitteraturen läser jag patientberättelser, inte romaner. Vår värld har blivit freudiansk - men tvärtom”.

Elisabeth Roudinesco berättar att hon inte visste att Freud var så uppslukad av vardagslivets företeelser, det som hände i familjens omgivning; hans grannars sätt att leva, vad de åt och hur deras vardagsvanor såg ut. Hon blev varse detta när hon gick igenom Freuds brevkorrespondens (även den delen av korrespondensen det tidigare inte skrivits om). Roudinesco hävdar i intervjun att om man inte studerar dessa omkring 10 000 brev så förstår man inte något. Breven är lika viktiga som Freuds verk.

”I dessa brev kan vi se honom leva och tänka mitt ibland sina lärjungar. Via breven kan vi följa hans tänkandes utveckling dag för dag. Och han är såväl konservativ som upplyst.

Freud var en upplysningsmänniska – men ’den mörka upplysningens’! Han trodde på förnuftets framåtskridande, men tänkte också att människan genom sina drifter, passioner, dragning mot självdestruktion etc, samtidigt bar med sig något mörkt och irrationellt. Och detta handlar just om arvet från den ’mörka upplysningen’ med exempelvis de Sade. 1800-talet tror på förnuftets framsteg, men också på existensen av mörka krafter som hindrar framsteg.

Freud var ingen anhängare av marxismen. Trots att han hade många vänstersinnade lärjungar trodde han inte på idén om att förändra samhället genom revolution. Han menade att det bara skulle innebära ett byte av tyrann. Likt Levi-Strauss var han konservativ och för de existerande institutionerna. Han befann sig mycket nära Thomas Mann och tyska anti-fascister som Albert Einstein.

Men denne så konservative Freud lyfte samtidigt fram en helt och hållet subversiv teori om sexualiteten. Han var för abort, kvinnans frihet, skilsmässa, jämställdhet, mot dödsstraffet – allt detta var framåtskridandets ideal. Men om sig själv sade han att han levde som en gammaldags borgare. Dock omgav han sig med intellektuella emanciperade kvinnor. Och dottern Anna var lesbisk, något som han var tvungen att acceptera.

Freuds lärjungar avgudar honom inte, däremot beundrar de honom. Och det är inte samma sak! Hans korrespondens med sina lärjungar är därför intressant i och med att den röjer meningsskiljaktigheter”.

Recensionen bygger på den spanska översättningen - “Freud - en su tiempo y en el nuestro”. Originaltitel: “Sigmund Freud. En son temps et dans le nôtre”.

Recensent: Sören Lander i juli 2019.