Fördjupad gruppkunskap. (SL + ML)
I en fördjupningskurs om grupp, som gavs hösten-våren 2004-2005 (tillsammans med en välutbildad och mycket erfaren gruppterapeut och undervisare ML) fanns följande (praxisinriktade) gruppoperativa ingredienser med:
- Situationen att bli observerad respektive att själv observera
- och därigenom möjligheten att reflektera över (”spana” efter) emergenter (något nytt framväxande eller uppdykande) som en del av grupprocessen och sökandet efter ny kunskap.
I kursinformationen beskrivs utbildningen på följande sätt: att ge deltagarna fördjupad kunskap i gruppsykologi och grupprocesser samt en teoretisk referensram så att de under handledning skall kunna arbeta psykoterapeutiskt med olika grupper.
En fördel med denna utbildningsgrupp är att samtliga gruppdeltagare har grundläggande psykoterapiutbildning/steg 1 (teori, handledning och egenterapi) med mycket behandlingserfarenhet. I själva uppgiften ingår obligatorisk närvaro vid samtliga utbildningsmoment, aktivt deltagande i seminarier och gruppövningar samt skriftliga och muntliga prov + "krönikeskrivning" (som utgör avslutningsuppgiftens empiriska grund).
Formulering av avslutningsuppgiften utifrån skrivna krönikor: Försök att kortfattat, men ändå stringent, sammanfatta lärogruppen/smågruppen i termer av urskiljbara faser (initialfas, mittfas och avslutningsfas) och tecken på utvecklingsprocess. Ta fasta på försvar, spiralprocessen, explicit och implicit samt viktiga emergenter. Går det att urskilja vändpunkter, eventuella förändringar i ”lärovisnings”-situationen/relationen? Analysen baseras på ”krönikorna” från den egna gruppen.
Sammantaget kan allt detta beskrivas som den uppgift som ska utföras under utbildningen.
…..........................................................................................................................
KURSPLAN
Ht 2004
7.10 Introduktion: lära känna varandra, bilda grupper..
8.10: Gruppterapins historia: Sydamerika (SL), övrigt (ML)
21.10 Gruppterapins historia forts
4.11 Grupprocess/ grupputveckling
17.11 Grupprocess/ grupputveckling forts
8.12 Gruppledarens förhållningssätt (föreläsare utifrån: OD)
9.12 Grupprocess/ grupputveckling forts
15.12 ”Uppsamlingsheat” (från höstens utbildningsmoment)
Vt 2005
20.1 Kartläggning av vad att satsa på under våren.
31.1–3.2 Arbetskonferens
17.2 Hur använda sig av arbetskonferensen
3.3 Hur starta en grupp
17.3 Hur starta en grupp forts
31.3 Metodikproblem
14.4 Gruppen möjligheter – olika slags grupper, destruktiva aspekter (föreläsare utifrån: KT)
28.4 ”Efterbörd” reflektioner.
12.5 Gruppforskning (föreläsare utifrån: HL)
26.5 Avslutning/Integrering/tillämpningsgrupp
27.5 Avslutning/ Integrering/tillämpningsgrupp
Schemat:
8.30-9.30. Uppläsning av ”krönika/protokoll” (obs – det är SL eller ML som gör en kort tillbakalämning). Därefter ”uppvärmningsföreläsning” av antingen ML eller SL medan den andre fungerar som ”observatör”.
9.30 Kaffe
10.00-11.00 Smågruppsdiskussioner med ”observatör” (från gruppen) och ”samordnare” (SL eller ML).
11.00-11.30 Presentation av ”emergenter” från smågrupperna. Det är smågruppernas ”observatörer” som gör presentationerna.
11.30-12.30 Lunch.
12.30-13.30 Kort återsamling + visa litteratur. Därefter bearbetar ML och SL ”emergenterna”, medan gruppen ägnar sig åt läsning av obligatorisk och/eller kursiv litteratur.
13.30-14.00 ”Föreläsning” över det som kommit fram (”emergenterna”) vid presentationer klockan 11.00 samt de ”slutsatser” och/eller reflexioner utbildarna kommer fram till utifrån detta material.
14.00-15.30 Kaffe i smågrupper. Här lämnar föregående undervisningstillfälles smågruppsobservatör tillbaka vad som observerats i den smågruppsdiskussionen. Samtidigt med kaffet sedan fortsatt smågruppsdiskussion (med en utbildare som ”samordnare” och en gruppmedlem som ”deltagande observatör”). I denna diskussion bearbetar grupperna såväl de nya slutsatser/reflektioner utbildarna kommit med (och som framlagts i ”ny-föreläsning” 13.30) samtidigt som det finns utrymme att ta upp läsningsreflektioner samt personliga erfarenheter.
15.30-16.00 Utbildningsdagen ”stängs” genom reflektioner över dagen från såväl utbildare som gruppmedlemmar.
Totalt handlar det om 22 utbildningstillfällen. Följande hypotetiska (!) grupputvecklings-skeenden (uppdelat på tillfälle 1-7, 8-14 och 15-22) tänks äga rum under ”resans” gång:
Tillfälle 1-7 kan man preliminärt tänka sig utgör vad gruppoperativ teori benämner som ”förarbetsmoment”( i den läroprocess som inletts):
I förarbetet identifieras de försvarstekniker som utgör motstånd mot förändring. Drivkraft bakom dessa är den ångeststegring, som har att göra med rädsla för förvirring, för förlust och för att bli attackerad (de grundläggande ångestformerna). Försvarsteknikernas syfte är att uppskjuta eller förhindra bearbetning av den rädsla, vilken - när den ökar - fungerar som epistemofiliskt hinder för "läsning" av verkligheten. Här finns ett slags omedveten ”konspiration”, som syftar till att bibehålla status quo. Det handlar om ett regressivt moment präglat av fragmentering, förnekande, omnipotens, idealisering, nedsvärtning och primitiva former av projektion och introjektion.
De bakomliggande drivkrafterna är alltså rädsla för förvirring (konfusionell ångest), rädsla för att bli skadad av ny kunskap, nya vanor eller nya relationsmönster (paranoid ångest) samt rädsla för att förlora tidigare kunskap, vanor eller relationsmönster (depressiv ångest). Dessa omedvetna konflikter måste genomarbetas antingen i form av i gruppen uppkomna spontana insikter eller genom samordnarens tolkande interventioner som syftar till att påvisa underliggande ångest och försvarsmekanismer
Tillfälle 8-14 skulle med gruppoperativ terminologi kunna benämnas ”uppgiftsmomentet”:
Gruppen går här in i problemstadiet i vilket den kan ta sig an uppgiften från nya och olika synvinklar. Då uppkommer en ny kreativitet. Medlemmarna blir kapabla att formulera frågan i workable terms genom att använda sig av all tillgänglig information, samarbeta i diskussionen istället för att slösa energi på sterila konfrontationer; identifiera variabler och möjligheter, kolla upp dessa mot de egna resurserna och slutligen komma fram till ett beslut som öppnar vägen mot den avslutande projektfasen. Detta är vad Pichon kallar "den vetenskapliga metoden".
Här kan man tänka sig att den explicita målsättningen med kursen (att ge deltagarna fördjupad kunskap i gruppsykologi och grupprocesser samt en teoretisk referensram så att de under handledning skall kunna arbeta psykoterapeutiskt med olika grupper) blir mer tydlig och konkret. Gruppen har kommit över många av inledningssvårigheterna (fragmenteringen) och arbetar nu med att bli mer klar över vad man ska göra och är därför upptagen med konkreta frågeställningar.
Tillfälle 15-22 bildar förhoppningsvis det som i gruppoperativt tänkande benämns ”projekt”:
Ett projekt formas (som ett tredje moment), vilket innebär en mer realistisk framtidsplanering utifrån den nya kunskap och tillhörighet som vuxit fram. Projektfasen är med andra ord den tid när gruppen tar ut en ny kurs för handling baserad på en realistisk analys. Gruppens medlemmar sätter upp mål som går bortom här-och-nu och en strategi för att nå dessa utformas. I projektet bearbetas också den rädsla för förlust, som uppstår inför insikten att gruppers liv liksom individers är ändligt och att gruppen upplöses när uppgiften är slutförd. Denna kunskap har innebörden av en ny situation, vilken implicerar krav på aktiv realitetsanpassning eller att individens (subjektets) förbindelser omstruktureras.
Om allt gått väl ska kursmedlemmarna här stå rustade med ”verktyg” lämpliga att använda i arbetet med grupper i enlighet med kursens målsättning. Man kan också tänka sig att gruppen fortsätter att träffas för ömsesidigt stöd, konsultationer etc eller att man skaffar sig en grupphandledare utifrån i sin fortsätta verksamhet som gruppbehandlare. Därigenom tar en cykel slut i gruppaktiviteten och öppnar vägen för en ny.
Reflektioner SL/ML innan utbildningens start:
På förmiddagen har en av utbildarna SL/ML huvudansvaret för innehållet och håller en föreläsning; den andre fungerar då som observatör av skeendet i utbildningsgruppen. När grupperna arbetar med innehållet från läsning och föreläsningar är ML och SL samordnare i varsin grupp, medan en av gruppmedlemmarna i tur och ordning är "deltagande observatör" och också för "protokoll" (är "krönikör"), dels för att vid återsamlingen kunna presentera "emergenter" från gruppdiskussionen, dels för att nästföljande gång i protokollform återge sina observationer av föregående gångs arbete.
Exempelvis kommer utbildningstillfälle 2 för hela gruppen att inledas av den utbildare, som har observerat vid utbildningstillfälle 1, genom att läsa upp sina krönikereflektioner. Detta skapar kontinuitet mellan utbildningstillfällena (samtidigt som det ger möjlighet för någon som varit frånvarande att någorlunda lätt informera sig om föregående gång). Om det finns reflexioner häromkring bör dessa tas in i smågruppsdiskussionerna. Efter protokollsuppläsningen ges en kortare föreläsning (av antingen SL/ML eller utifrånkommande föreläsare) i anslutning till dagens tema och litteraturgenomläsning.
Vad gäller litteraturstudierna: Ett avsnitt … en text … att läsa till varje gång … därefter inledande ”uppvärmningsföreläsning” … därefter reflektioner i smågruppsform med utbildare som samordnare av diskussionen (enligt operativ modell) och med en av gruppdeltagarna som deltagande observatör (vars roll också är att presentera ”emergenter” samt att skriva ”krönika/protokoll” – vilket distribueras i skriftlig form till samtliga - och ska läsas upp nästföljande gång.
Vi förändrar sedan lite i det grundschema som vi gjort upp. 8.30 varje kurstillfälle är det vi utbildare som lämnar tillbaka (kort) om föregående gång (som ett sätt att ge kontinuitet). 14.00 ägnas (förutom kaffe) åt att föregående gångs smågruppsobservatör lämnar tillbaka till respektive smågrupp dess diskussion. Därefter bearbetar grupperna såväl de nya slutsatser/reflektioner/emergenter utbildarna kommit med (och som framlagts i ”ny-föreläsning” 13.30) samtidigt som det finns utrymme att ta upp läsningsreflektioner samt personliga erfarenheter. 15.30 ägnas åt reflektioner över dagen från såväl gruppmedlemmar som utbildare.
Vad är då smågruppsdiskussionen? Smågruppen är inte någon handledningsgrupp, inte heller någon terapigrupp. Det är en lärogrupp, som samordnas med en speciell metodik (samordnare och observatör). Den syftar till att - förutom reflektion kring eget läsande, föreläsningar och emergenter - påvisa den pågående grupprocessen och dess koppling till teori och egna erfarenheter.
Vi låter alltså eftermiddagen mer handla om smågruppens dynamik, dvs lämnar tillbaka föregående smågruppstillfälle här. Deltagande observatör är med i diskussionen men registrerar samtidigt skeendet och hur man relaterar till varandra (vilket, som sagt, tas upp vid nästa tillfälle). Detta blir på sitt sätt en träning i ett skeende man åter kommer att möta i de grupper man senare kommer att leda. Här är fokus på den lilla gruppens dynamik med möjlighet både att luta sig mot den egna läsningen, förmiddagens skeende, diskussioner, reflektioner, emergenter och egna tidigare erfarenheter (vertikalt perspektiv) och att utforska hinder och emergenter i den lilla gruppen (horisontalt perspektiv).
Reflektioner/integrereringar/konkretiseringar in i utbildningsprocessen så att kunskaperna/informationen som ges hela tiden blir tillämpbara … att vi när teorin kommer in har den praktiska förankringen för ögonen.
Vad är det vi som utbildare observerar och lämnar tillbaka? Såväl vad som faktiskt sker som hypoteser om vad som sker? Att introducera ”vansinniga” hypoteser så småningom som ett sätt att skapa öppningar i diskussionen?
Förtydliga om samordnarens och observatörens funktioner. Förklara hur vi tänker oss att arbeta. Presentera dagens schema. Schemat rullar på hela tiden och har betydelse för processen. När yttre föreläsare kommer in modifieras dock schemat (vi måste då använda oss av föreläsarens tid på ett annat sätt).
Vi bestämmer oss för att ha en fast samordnare i varje smågrupp. Detta blir en grupperfarenhet som eventuellt gör att gruppen blir en ”sluten” eller ”isolerad” enhet – något som blir intressant att ta upp och diskutera på arbetskonferensen efter halva kurstiden (se schemat); titta på hur de två smågrupperna skiljer sig åt.
Vad man kan tänka sig som gradvisa avstämningar i grupprocessen är att vid olika tillfällen under kurstiden titta på Pichons ”vektorsmodell” och se vad som händer utifrån den.
Två scenarior kring smågruppsutvecklingen i utbildningsgruppen: 1) man låser sig i försvar och pratar mest om ”neutrala” erfarenheter; 2) gruppen vågar gå in och titta på den egna gruppens fungerande. Den kan se parallellprocesser och lyfta fram vad var och en känner i situationen, vad ex vis en viss händelse eller situation står för i ett visst sammanhang.
Att avväga proportionerna mellan vad som är faktiskt kunskapsstoff och information från själva utbildningen och det som kommer upp från egna erfarenheter och eventuella egna grupper.
Det finns en risk med modellen … att gruppen hamnar på gränsen till terapigrupp. Betona här att upplägget handlar om att få mer personlig insikt – men på teoretisk nivå i första hand! Gruppmedlemmarnas reflexioner därför dels av teoretisk karaktär, dels av personlig.
Vad göra om flera gruppmedlemmar har egna pågående grupper och därför smågruppsdiskussionerna går över till att tangera handledningsdiskussioner? Det här handlar ju om en lärogrupp och inte om en handledningsgrupp! Här dels undersöka om det finns handledningshjälp redan eventuellt om sådana resurser finns att koppla in där man jobbar, alternativt om handledningsresurser på grupprocessen behöver kopplas in.
Något som kan hända är att observatören lämnar tillbaka från exempelvis Dag 4:s smågruppsdiskussion - men ”krönikan”/protokollet tar endast upp vissa (mindre signifikanta) delar av vad som hände föregående gång. Inverkar här medvetet och omedvetet motstånd mot att se vissa aspekter av skeendet? Behöver samordnaren intervenera för att hjälpa gruppen reflektera över detta? Samordnaren kan här gå in med fråga till hela gruppen om någon annan har något att tillägga. Om ingen yttrar sig då kan samordnaren säga något i stil med ”jag har en känsla av att x x hände etc” för att på så sätt få upp till ytan eventuella motstånd och försvar.
Det kognitiva perspektivet? Det får komma in via gruppen själv – som en emergent – i återlämnandet av smågruppsdiskussioner och i vidare smågruppsdiskussioner.
Deltagarkommentar under ”resans” gång:
Att förstå detta med emergenter – det liknar ju reflektionsgruppsprocess!
Hur många begrepp orkar man egentligen hålla i luften?
Att ha konen i huvudet för att ”se den” …
Om modellen förts in tidigare under kursen skulle kraven vuxit för mycket …
NU hade vi erfarenheter i vår grupp för att kunna använda (modellen) …
Om den kommer in för tidigt i processen kan det bli en form … som att … ”så här ska det vara!”.
Emergent – bygger på det som varit och att sedan gå vidare …
Först nu som jag ser processen … att pröva den här nya strukturen … att ser nu att det fungerar …
Är det något som INTE bär i den här strukturen?
Kommentarer från enkät som delades ut vid kursavslutningen:
Strukturen på utbildningsdagarna var bra! Alla de olika momenten såsom teorigenomgång – grupp – emergent-”samling”, inläsning och grupp gjorde att aktiviteten blev hög. Utbildningen blev aldrig tråkig.
Hade önskat en ”rödare tråd” i teoripassen och att vi mer använt oss av en teori i taget. För mig blev teorierna röriga ”Vem sa vad”. Detta benades ut en del i det enskilda arbetet.
Indelningen i smågrupper som följdes åt 2 terminer var mycket bra. När jag nu ser tillbaka på processen har jag lärt mig mycket om grupprocesser och min egen roll i en grupp.
Lärt mig en ny teori – den sydamerikanska – spännande. Jag vill lära mig mer, kan se processen tydligare och känner mig säkrare i min roll som gruppledare.
Jag har delvis fått annat perspektiv på grupper/processer och hur jag själv fungerar i detta avseende.
Den argentinska modellen vill jag få använda på min arbetsplats
Många teorier o fakta, lite mycket ibland, kan bli svårt att hålla isär. Teori på hösten – mycket att lära och förstå. Praktik på våren – på väg ut i verkligheten igen.
Kanske för många olika teorier, som presenterades. Inledningsvis var det svårt att skilja på dom. Kursupplägget totalt är bra.
Det har varit en bra utbildning. Arbetskonferensinternatet skulle ha lagts tidigare i utbildningen för att påskynda grupprocessen. Helst första terminen. Även någon av (de utifrån kommande) föreläsarna kunde ha kommit in tidigare. Önskvärt att studiegruppen skulle ha varit större i antal. Gruppledarna har kompletterat varandra på ett givande sätt. Upplägget var 14:e dag var bra.
Bra upplägg med föreläsning och att sitta i egen grupp.
Har varit en bra utbildning. Ibland önskat att lärotillfällena skulle ha varit tätare för grupprocessen, men fungerat tack vare krönikorna. Att skriva observationer mycket bra. Att använda emergenter o ”struten” (dvs den dialektiska spiralen) bra. Ibland önskat att det fanns enklare ord som inte ger motstånd att ta till sig.
Denna enkät var ... krävande men ger också möjlighet till återupplevelser, precis som emergenter dyker föreläsningarna upp i mitt minne och det är väl tanken.
Sammanfattningsvis kan man säga att redan denna första praktiska tillämpning av den pichonianska gruppoperativa modellen pekade på vissa begrepp som även kom att få en central plats i senare tillämpningar:
- (Den dialektiska) spiralen.
- (Gradvis varseblivning av vars och ens) ECRO.
- Emergenten.
- ”Krönikan” (som ett sätt att hålla kvar historien och via observationsperspektivet ”spegla” en grupps process).
- Vad gör den gruppoperativa modellen speciell i förhållande till andra gruppkoncept? Vad är det som bär och fungerar i den gruppoperativa modellen?
- Funktionerna samordnare och observatör.
- Livet utanför kursen/seminariet etc påverkar (som något ”tredje”) vad som händer i gruppen.
- Gränsen mellan lärogrupp och terapigrupp.
- Explicit och implicit.
- ”Lärovisning” (enseñaje) som undervisningskoncept och ram.
- De pichonianska begreppen som ”nytt språk” för sådant man tidigare haft andra ord för.
- Möjligt samspel mellan ett dynamiskt och ett kognitivt perspektiv … återspeglat i den dialektiska spiralens explicita och implicita positioner … och tolkning som viktig ingrediens för hela processen.’
- ”Lästimmens” vikt som reflektionspaus … och tid för assimilation och eftertanke.
SL: Något som upptog mig från starten fram till i stort sett avslutningen (på utbildningen) var i vilken utsträckning de emergenter som togs upp i någon mån återspeglar det som också sker i utbildningsgruppen … att utbildningen kan förmedla hopp, gruppen som en ”familj”, utrymmet för gruppbehandlingar, att applicera teorin på den egna gruppen, det positiva och - omvänt – det skrämmande med grupp, att grupprocessen är viktigare än målet etc.
SL/ML: Gruppmedlemmarna går fram i olika takt … vertikalitet och horisontalitet samspelar … vertikaliteten har sett olika ut för olika individer … Télé-nivån gör det kanske möjligt att gå snabbare fram – tack vare gruppklimatet. Man kan få draghjälp och gå över sina egna ”normalgränser” för vad man gör … att alltså via ”utbyten” gå nedåt i den ”egna’ spiralen”?.
SL/ML: ”Lästimmen” (klockan 13-14.00) på eftermiddagarna var skön … meditativ, enligt kursdeltagarna. Hur länkar vi utbildningsledare in till gruppen efter lästimmen? Då har VI hög aktivitetsnivå – och gruppen låg. Det har sällan frågats om oss utbildningsledares ”krönikor” (det vill säga de ”tolkningar” vi lämnar tillbaka) … var landar dessa? Knyter de samman något?”.
SL/ML: Vi lärare (utbildare) kommer tillbaka med de bearbetade emergenterna (intervention i form av en tolkning) … som en spegling av det arbete som gjorts (i grupperna) på förmiddagen … Vad grundar vi utbildare oss på i det vi lämnar tillbaka … alltså det vi ser och känner av?
SL: Hur man definierar emergenter verkar vara oklart för (utbildnings)gruppen … Vad kan anses vara en emergent? … Emergenterna - är det ett sätt att i en formulering sammanfatta en diskussion och därmed också förändra något just genom att det hela förtätas i några ord (som blir en ’dörr’ in till något annat)”? ”Betydelsen av ’krönikan’ … ska krönikan enbart vara en tillbakablick eller skall den även vara en nystart av gruppens process (vid varje utbildningstillfälle)? Vad tjänar den för syfte? Hur upplevs den?
SL: Reflektioner troligen inspirerade av Bauleo- och Quirogaläsning: ”Den här gruppen har nu en historia … men bara för att man delar något ’homogeniserar’ man inte detta! Det är skillnaderna som ger liv och identitet åt en grupprocess. Man bör vara uppmärksam på tecken, som talar om integration – men kanske ännu mer på sådant som talar om tvivel och distans. Att bearbeta utgör egentligen ett motsatsförhållande (man arbetar mot något) – och då som en aspekt av uppgiften. Man bör (också) respektera vars och ens positionerande (i gruppen) …
SL/ML-tankar våren 2005:
”Har den här uppbyggnaden/strukturen gjort att det blivit både-och (lärogrupp och terapigrupp)? Förmiddagen med emergentproduktion har varit väldigt uppgiftsinriktad … ”. ”Men den här kursmodellen har egentligen haft en ’kognitiv touch’ också i och med att varje undervisningspass inletts med en föreläsning + inläst text + återlämning av utbildningsledarnas reflektioner från föregående utbildningstillfälle. Därefter har följt en mer ’dynamisk’ del med emergentsökning (från smågruppernas sida) varvid åter det kognitiva lyfts fram i och med respektive smågrupps emergentpresentation. När så emergentbearbetningen lämnats tillbaka (som en ’tolkning’ från utbildningsledarna) har detta - tillsammans med den efterföljande fortsatta smågruppsdiskussionen – åter lämnat plats för det dynamiska inslaget med en ”inre resa” (såväl individuellt som gruppsligt)”.
Det finns nog en acceptans för den här utbildningsstrukturen … annorlunda än andra och ett annat sätt att arbeta. Textläsningen blir ’dörren’ in till sådant som är relevant … att man lär sig att söka och hitta det man behöver”. Gruppens ”öde” kommer att bestämmas av vilken position samordnaren intar. Frånvaro av teori leder till ritualisering av praktiken …
Emergenter från min sida ”i backspegeln” 2010:
Vad de olika kommentarerna pekar på är hur teorin gradvis kan göra det möjligt att urskilja det skeende som undan för undan tar form i utbildningsgruppen. Och referenserna till ”spiralen” tycks fungera som ett gemensamt omfattat ”språk” för att beskriva det man föreställer sig händer (”spiralen” tycks fungera åtminstone som embryo till ett mer gemensamt ECRO).
Gradvis tycks i den tio personer stora utbildningsgruppen ha vuxit fram en föreställning om att när man går ned i spiralen, så släpper man det teorianknutna tänkandet – och när man går uppåt i spiralen återvänder man till teorin! Och det är otvivelaktigt en intressant tanke!!
Egentligen synliggör ovanstående deltagarkommentar en ”vågrörelse” fram och tillbaka mellan ett kognitivt/kbt-perspektiv och ett psykoanalytiskt/dynamiskt. I emergentsökandet är gruppen alltså dynamisk … i emergentpresentationen blir den kognitiv … när emergenterna lämnas tillbaka ”tolkade” skapas åter ett dynamiskt klimat som möjliggör en ”inre resa” – och så fortgår processen på ett liknande sätt som i en psykoanalys.
Det kognitiva/kbt-perspektivet skulle kanske kunna beskrivas som en dialogprocess utan inre reflektion/inre ”resa” – och att det man beskriver som ”sokratiskt frågande” snarast är en ”monolog” med ett facit på hand om normalitet/anormalitet/diagnoser etc (varvid den ”inre resan” aldrig blir av eller tillåts starta).
