Pichons förflyttning från psykoanalys mot socialpsykologi

I

Undan för undan för­flyttar sig Pichon från psykoanalysen mot so­cialpsykologin, vilken han också till en början tycks reflektera över som "socialpsykoanalys" (fri översättning av det spanska ut­trycket). Pichon menar att det är här hans problem med APA börjar - problem som han beskriver mest har att göra med hans syn på utbildningstiden. Under en period är han ej heller medlem i APA (Argentinska psykoanalytiska sällskapet)..

Enligt Ana Quiroga (Pichons livskamrat under senare delen av livet) börjar han prata om socialpsykologin på 50-talet i samband med att han i sin psykoanalytiska praktik finner det möjligt att inom individens mest intima subjektivitet iaktta en familjeordning, vilken upprätthålls och normaliseras av den sociala ordningen. Förutom att inverka i subjektets konstruerande fungerar familjen sammanbindande och medierande mellan den sociala ordningen och individen (subjektet), vilken i sin tur på sitt speciella sätt processar den samling regler familjen explicit och implicit överför.

Man kan säga att det är familjen - utifrån psykiatrin och utifrån psykosociala modeller - som utgör startpunkt för Pichons tankar om förbindelsen (se “Pichon-Rivière och Förbindelsen” här på hemsidan). Men det är en komplex bild han ger av familjen. Den framställs som såväl social grupp och "interaktionsplats" som grundläggande kärna för de primärrelationer i termer av "tidiga" erfarenheter, vilka psykoanalysen utforskar. I Pichons psykosociala tänkande är dock förbindelsens problematik alltid relaterad till ett nät av förbindelser. Möjligen kan man här se aspekter av den matrix som den engelske gruppanalytikern S. H. Foulkes laborerar med; detta är i alla fall något som Ana Quiroga (idag den som leder Pichons skola i socialpsykologi) reflekterar över:

Jag skulle nog säga att konceptet hos Pichon som ligger närmast Foulkes’ matrixkoncept … är detta nät av förbindelser … med sina sammanbindningar … som etableras utifrån en ömsesidig internalisering eller en ömsesidig inre representation … och med ett annat koncept som då skulle vara den inre världens gruppstruktur. Jag tror att detta är två punkter som ligger mycket nära – i praktiken överensstämmande. En skiljaktig konceptualisering, men jag uppfattar att den centrala tankegången är mycket snarlik (Lander, S. En argentinsk operativ gruppansats. Enrique Pichon-Rivières tankevärld, Ana Quiroga och det pichonska begreppet ”operativ grupp”. Uppsats på legitimationsgrundande psykoterapiutbildning med gruppanalytisk inriktning, Psykoterapisällskapet, Stockholm, 2003).

Det är också på detta sätt Pichon bryter med den kleinianska psykoanalysens slutna "objektrelation" som modell för de tidiga relationerna med moderskroppens representationer. Vad Pichon hävdar är att psyket är ett öppet system, som konstitueras via sina relationer. Den fråga han ställer sig när han närmar sig en patient och dennes problematik är:

Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen - förbindelsen till analytikern?

Gradvis upptäcker han och får bekräftat familjens grundläggande roll. Sett i Gestalttermer utgör då patienten förgrund och familjen bakgrund. Och när den scenen sätts i rörelse ser man att det inte bara finns närvarande en patient i kris utan även en grupp (dvs familjen). För Pichon blir därför all psykologi social - därför att individen (subjektet) är social. I en föreläsning 1982 lyfter Ana Quiroga fram denna ”pichonska” tanke och låter José Bleger ytterligare förtydliga den:

Med individualpsykologin är det möjligt att studera sociala grupper och med socialpsykologin kan man studera individer. Om man exempelvis studerar grupper och samhällsnormer som härrörande från den individuella libidons öde, så studerar man samhällsfenomen med individualpsykologins metodologi, medan om man studerar en ensam individ utifrån dennes förbindelser och sociala erfarenheter (utifrån hur dessa assimilerats och organiserats som den egna personlighetens beteendemönster) man använder socialpsykologi. När vi säger att det inte finns två psykologier innebär det att psykologin alltid är social och att man studerar individer, grupper eller sociala normer. Individualpsykologin som metod – inte som undersökning av individer – är en abstraktion som helt bör tas bort från det vetenskapliga området (Bleger, J. Psicología de la conducta. Buenos Aires: Editorial Paidós, 1998).

En ytterligare viktig orsak till att han överger den ortodoxa psykoana­lysen är be­hovet av "demokratisering" av möjligheterna till adek­vat be­hand­ling. Det gäller att lösa problemet med vad man ska göra för min­dre bemedlade personer som är i behov av psykoana­lys. Här finns bland annat problemet med betalnings-förmåga för patienter från un­derklassen.

Situationen underlättas i viss mån genom att det finns grupp­psy­ko­analys. Men inte ens på så sätt breddar man möjligheterna till­räck­ligt för de som behöver denna typ av behand­ling. För att göra det hela tydligare kan man uttrycka det så här: psykoanalysen är åt­mins­tone fram till nu och i vårt samhälle något för de resurs­starka samhällsklasserna - de som kan betala (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

I sin verksamhet som analytiker söker Pichon finna något slags medelväg när det handlar om arvodet. Han gör här skillnad mellan om det rör sig om en välbeställd eller fattig pa­tient. Grundhållningen är att söka finna jämviktspunkten mellan vad en patient tjänar (och därmed möjligheterna att betala över tid) kombinerat med den tid analytikern lägger ned (och vad denne måste ta ut för att klara sig på en rimlig nivå). I samband med detta sticker Pichon dock inte under stol med att det finns psyko­analytiker som valt yrket i första hand för att tjäna pengar.

Vad gäller psykoanalytiker som tar ut höga arvoden - ja, detta är en vanlig situation och har att göra med den ohämmade ekono­miska ambition som är vanlig inom yrket. Psyko­analytiker brukar börja leva ett liv som kräver höga inkomster. Så skapas den kom­pro­metterande situationen. Analytikern behöver pengar och ju mer han kan få ur sin klient desto bättre. Man kan uttrycka detta ge­ne­rellt som att det inte finns någon bestämd arvo­desgräns och inte hel­ler någon gräns för penningbegäret ... De flesta psykoanalytiker tar ut oproportionerliga arvoden. Men jag tycker inte heller att det är rimligt att psykoanalytiker med ett visst anseende - trots sin vetenskapliga seriositet och sin erfaren­het - ska ha samma arvode som en färsk kollega. Alla arvoden bör dock vara inom rimliga gränser ... Jag vet att det finns många analytiker som helt enkelt dras till de ekonomiska fördelar som utövandet av detta yrke kan ge. Många väljer yrket utifrån möjligheterna till välstånd och social prestige. Dessa människor brukar generellt också vara de mest motspän­stiga mot själva analysen. Deras ambitioner tycks vara begrän­sade och ej styrda av ett genuint in­tresse för ett intellektuellt och vetenskapligt äventyr (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

II

Det finns också andra förklaringar till Pichons delvis förändrade syn­sätt. Dessa är av teoretisk karaktär och en konsekvens blir att fo­kus mer kommer att ligga på förhållandet individ-samhälle.

Jag tror att det beror på att jag alltmer kom att intressera mig för samhällsaspekter - för gruppers aktivitet i samhället. Det är klart att detta medförde att överge den ortodoxa psy­koanalytiska upp­fatt­ning jag omfattat med så mycket passion. Denna brytning har med­fört ett sannskyldigt vetenskapsteoretiskt hinder och en rejäl kris som det tog många år att övervinna. Jag tror att den först ny­li­gen löstes i och med publiceringen av det verk som inte utan skäl bär ti­teln "Del psicoanálisis a la Psicología social (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Ytterligare en dikotomi, som i realiteten slog rot och allvarligt försvårade framsteg inom psykologi och sociologi, var den som upprättades mellan individ och samhälle. Samhället finns i såväl det yttre som i det inre. I sistnämnda fallet existerar samhället i en särskild form för varje individ. Detta utgör skillnaden mellan hur relationen samhälle - individ dialek­tiskt uppfattas och hur en mekanisk relation individ - sam­hälle gestaltar sig (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Pichons nya perspektiv grundar sig bland annat dels på det arbete med operativa grupper han bedrev under sin verksamhet som psykiater på mentalsjukhus, dels på Freuds "Masspsykologi och jaganalys”. Det finns emellertid nu hos Pichon mer av ett kritiskt övertagande av Freud och psykoanaly­sen.

I realiteten tror jag att det var Freud som skapade socialpsyko­lo­gin. Givetvis rörde det sig inte om någon samlad ansträngning i den riktningen. Om man dock analyserar de verk jag nämnt fram­står det som klart att han stundtals uppnådde en komplett bild av pro­ble­met, det vill säga av det kompletta samspelet samhälle - män­niska. Trots detta kunde han inte överge en antropocentrisk upp­fatt­ning och detta hindrade honom från att utveckla ett dialektiskt an­greppssätt (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

En av de delar av psykoanalysen som Pichon överger eller snarare omformulerar är driftbegreppet. Hans kritik riktar in sig på psyko­analysens anta­gande om att själslivet skulle vid­makthållas eller vara re­sultat av medfödda drifter och deras inver­kan. Det som emellertid ge­nom poäng­teran­det av drifterna skjuts i bakgrunden är hur den historisk-samhäl­leliga kontexten i egenskap av de­termi­nant sätter ramarna för hur själslivet uppstår och utvecklas.

Klyvningen eller splitting uppstår vid själva födel­seakten och varje förbindelse av gratifierande karaktär gör att objektet uppfat­tas som gott. Freud benämner detta (felaktigt, en­ligt min åsikt) livsdrift (Eros). Den andra delen av den primära för­bin­delsen och dess objekt omvandlas - utifrån frustrerande erfa­ren­heter - till ont objekt och förföljande förbindelse. Även detta betraktar Freud som drift, och i det här fallet som döds-, aggressions- eller förstörel­sedrift (Thanatos). Enligt min uppfattning kan man se hur livs- och dödsdrift - genom att det sociala inkluderas i form av gratifierande eller frustre­rande moment - utgör en erfarenhet som beteende. Härigenom in­lemmas barnet i samhället. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Den dialektiska materialismen bidrar till att ge en - i förhållande till den ortodoxa psykoanalytiska teorin - alternativ förklaring av hur människan formas. Det dialektiska perspektivet kännetecknas här bland annat av att tidigare erfarenheter låter sig förändras av och integreras med senare på så sätt att de förstnämnda berikas av de senare. Som ett utvecklingsperspektiv innefattas då att drag från det förflutna kommer tillbaka i det nuvarande, men att detta ändå ej är reducerbart till tidigare lägre nivåer. En grundtanke i det dialektisk-materialistiska tänkandet är att det abstrakta tänkandet oupphörligt måste återvända till verkligheten, gripa tag i den för att därigenom nå det objektiva skeendet eller väsendet.

Istället för att se människan som natur ser Pichon henne i konsekvens med detta mer som "en an­komstpunkt" - människan är något som hela tiden alltmer komplext dialektiskt for­mas genom den öppning som mötet med yttervärlden ger).

(Pichons) uppfattning var att livet tenderar mot allt större kom­plex­itet. När ett be­hov till­fredsställs återställs därmed inte ett tidi­gare tillstånd. Däremot uppstår ett an­norlunda och mer kom­plext till­stånd. .. Pichon är inte ... överens med Freud om den upp­fattning som denne lägger fram i ”Det psykiska skeendets två prin­ciper”. Denne använder sig där av metaforen om fågelfostret som analogi till ett slutet psyke vilket störs av stimuli från yttervärlden. Pichon däremot uppfattar psyket som öppet för att därigenom ut­trycka att det formar sig i just denna öppning (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1987).

Den i öppningen sig for­mande människan är inte reducerbar till några grunddrifter, vilka skulle förklara hennes tillblivande och ex­istens. Snarast blir män­niskan i detta möte en alltmer komplex varelse - en varelse vars formande blir beroende av de "fåror" eller former som varje sam­hälle tillhan­dahåller samtidigt som hon själv förändrar denna for­mande miljö.

Vi uppfattar den historisk-sociala kontexten som en själslivets de­terminant i och med att den är den specifika förutsättning inom vil­ken själslivet kan manifesteras som fenomen. Det är denna histo­risk-sociala kontext som i egenskap av determi­nant sätter gränserna för hur själslivet uppstår och utvecklas ...

I den psykoanalytiska problemställningen finns ett implicit ideolo­giskt antagande - den metafysiska illusionen om 'den mänskliga na­turen' vilken till sitt innersta väsen är oföränderlig ...

När den psyko­analytiska teorin - trots Freuds tvekan härvidlag - erkänner att den inte kan undvara driftsbegreppet som hypotes­grundande, kommer den också att innesluta sig i en problemställning vilken tar sitt ur­sprung i andra driftteorier. Enligt dessa formas relationerna mellan människor i sista in­stans av samspelet mellan medfödda krafter av driftsnatur ...

Här ser vi således den döl­jande funktion vilken blir följden av det i driftsperspektivet inkluderade ideologiska anta­gan­det. Driftsbegreppet - som grund för en teori om själslivet - fungerar som epis­temo­logiskt hinder vid utarbetandet av en begreppsapparat vilken tar i beaktande dels relatio­nen samhällsstruktur-själsliv, dels analyserar de processer genom vilka indivi­den/subjektet samhälle­ligt formas ...

Postulerandet av socialpsykologin implicerar en ny problemställ­ning ...

Utgångs­punkten utgörs av hypotesen att det existerar en dia­lektisk relation mellan indivi­den/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon domi­nerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resultatet av en praxis ...

Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänsk­ligt. Människan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig kon­struktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan for­mas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som mo­tor (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

Pichon ersätter driftsbegreppet med behovsuppfattningen - beho­vet är uttryck för en ac­kumulerad brist som bör löses via en in­ter­aktionsprocess. Behovet karaktäriseras dock av många av de drag som psykoanalysen tillskriver driften. Genom att behovet är ett inre villkor bakom individens (subjektets) uppkomst uppträder, ut­vecklas och om­vand­las behovet i samspel med de yttre förut­sätt­ningar som är verk­samma i det­samma.

Socialpsykologi i Pichons variant är således en vetenskap som - förutom element från Freud och psykoanalysen, Melanie Klein, G H Mead (den symboliska interaktionismen), Kurt Lewin (gestaltpsykologin) - även influerats av marxismen. Marxismens närvaro i den teoretiska ansatsen kan man se genom Pichons energiska betonande av vikten att tänka dialektiskt, av prax­is' be­tydelse och av att man inte (i likhet med Jung) får drab­bas av mysticistiska förvillelser.

Vid konstruerandet av sin socialpsykologi söker Pichon - i likhet med vänsterinriktade psykoanalytiker framförallt på 20- och 30-talet - komma fram till bland annat en integration av psykoana­lys och marxism. Liksom sina föregångare på området söker han skapa en social­psykologi, vilken utgör en brygga mellan sam­hälls­analys och psykoanalys - en brygga där socialpsykologins ob­jekt är interaktionen mellan samhällsstruktu­ren och de enskilda indivi­dernas själsstruktur.

Det ligger nära till hands att söka göra en jämförelse mellan Pichon och Wilhelm Reich. Denne fungerar ju inte minst som inspi­ratör för Pichon. Politiskt befinner sig de båda på vänsterkanten och de söker också använda psyko­analysen som ett instrument - och då med psykoanalysen sedd som objektivt re­volutionär till sin karaktär - för att förstå och på­verka samhället. Det handlar om att förstå den process varigenom en representa­tion på idépla­net - med andra ord ett ideo­logiskt förhållningssätt som det mani­festerar sig i exempelvis rättsföreställningar, moral­regler, ideal, värderingssystem, normer, konventioner etc - genom socialisa­tionsprocessen grundläggs och utvecklas hos en män­niska.

Den dialektiskt-materialistiska psykologin kan inte bestå i någon­ting annat än forskning om denna subjektiva faktor i historien, om den ideologiska strukturen hos människorna och samhället i en viss epok. Den ställer sig inte som den borgerliga psykologin och den psy­kologistiska ekonomin i motsatsställning till den marxska sociolo­gin genom att mot den ställa en 'psykologisk uppfattning' av det samhälleliga. I stället inordnar den sig i denna, som ju härleder medvetandet ur det sociala och materiella varat, men på ett alldeles bestämt ställe i analysen …

Den marxska satsen, att det materiella (varat) i människohuvudet omsätts i idé (i medvetande) och inte tvärtom, lämnar två frågor öppna: För det första, hur det tillgår, vad som därvid sker 'i män­niskans huvud', och för det andra hur det på detta sätt uppkomna medvetandet (vi talar från och med nu om psykisk struktur) åter­verkar på den ekonomiska processen. ...

Den /analytiska dialektiskt-materialistiska psykologin/ har alltså en strängt avgränsad upp­gift. Den kan inte förklara uppkomsten av klassamhället eller det kapitalistiska produktionssättet (i den utsträckning den försöker sig på det blir resultatet som regel reaktionärt nonsens, som till exempel föreställningen att kapitalismen skulle ha sitt ursprung i männis­kans ha-begär), men den ensam - och inte den politiska ekonomin - kan utforska hur människan i ett visst samhälle i en viss epok ser på saker, tänker, handlar, hur motsättningarna i hennes materiella ex­istens verkar i henne och hur hon försöker lösa dem etc (Reich, W. Psykoanalys och marxism. En introduktion till socialpsykologin 2. Lund: Revopress AB, 1973).

Pichon pekar på Wilhelm Reich som en för­grundsfigur inom det so­cialpsykologiska området; en person som gjort ett av de se­ri­ösaste försöken att finna beröringspunkter mel­lan psykoanalysen och sam­hällsteorin. Pichon menar emellertid att han själv i flera av­seen­den kommit längre än Reich och därvid åstadkommit en syn­tes mellan psyko­analytisk teori och sam­hälls­teori - element från såväl psy­koanaly­sen som marxismen finns integrerade i so­cialpsykolo­gins me­todologi. Reich (med tankar om individens psykiska formation som betingad av processer, vilka härrör ur ständigt närvarande mot­sättningar mellan driftskrav och yttre krav, mellan lustprincip och realitets­princip, mellan primärprocess och sekundärprocess etc) befinner sig betydligt närmare den mer or­todoxa psykoanalysen än Pichon, vilken (i sin betoning av det dialektiska samspelet indi­vid-samhälle - där begreppet "behov" ersätter "drift" - som primärt formande människan) röjer större närhet till Marx' "Den tyska ideologin" och föreställningen att människan genom att förändra sin yttre om­givning också förän­drar sin egen "natur". Här finns yt­terligare en viktig skiljelinje mellan Reich och Pichon. Reich har en föreställning om den mänskliga "naturen"; om människornas levande naturliga till­stånd, vilket kan uppnås genom att deras stela karak­tärspan­sar slås sönder. Som tidigare nämnts har inte Pichon den uppfatt­ningen utan omfattar istället synen på människan som en "an­komstpunkt" - något som allteftersom formas - och inte något som i form av natur finns från början.

Genom att driftbegreppet hos Pichon är bortkopplat (såsom va­rande ett begreppsligt kunskapsmässigt hinder) och ersatt av be­hovsbegreppet (där drivkraften eller mo­torn mer handlar om "mo­tivation" - en inre process som aktiverar och styr beteendet - än om drift i Freuds mening) kommer betoningen att i lika mån ligga på individ (subjekt) och samhälle (omgivning). Annorlunda uttryckt är människan för Pichon en varelse med behov som endast tillfreds­ställs samhälleligt i relationer vilka i sin tur är determinerande.

Jag uppfattar att människan formas i en omvandlande aktivi­tet; i en dialektisk sig ömsesidigt modifierande relation till världen. I denna relation utgörs "motorn" av behovet. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Människan är ett frambringat subjekt och i detta finns inget som inte utgör resultat av individers, gruppers och klassers samspel.

Utifrån de premisser som definierar området för socialpsyko­login så utgör den mänskliga världen, den historisk-sociala kon­struktionen och mer specifikt varje konkret samhälls­formation, det som fram­bringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sammantaget är det sammanfattade resultatet av såväl produk­tionsvillkor som av behovens utveckling. …

Betraktad på det här viset ersätter behovsuppfattningen driftsbe­greppet...

Behovet, vilket omfattar individen/subjektet som helhet, framträder som inre förutsättning för det psy­kiska livets utveckling - som inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ/subjekt och natur; mellan individ/subjekt och yttervärld. Indivi­den/subjektet produceras i denna dialektiska pro­cess - i denna motsättning. …

Individen/subjektets produktion är historisk-social. Samhällsfor­mationen utgör inte be­hovets orsak (orsak i mekanistisk mening: or­sak-verkan) - däremot är den förutsätt­ning för dess existens och ut­veckling. Den utgör vad som sätter ramar för behovet och hur det kan uttryckas. Samhällsformationen styr behovet när det handlar om att tillfreds­ställa det genom att erbjuda socialt acceptabla mål ...

Behovet är inte bara en effekt av strukturen. Genom att vara ett inre villkor bakom indivi­dens/subjektets uppkomst uppträder det, ut­vecklas och omvandlas i samspel med de yttre förutsättningar som verkar i detsamma (Den samhälleliga produktionen av indivi­den/subjektet. Socialisation) (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).