Det förflutnas glasögon
Att betrakta vår egen tid eller framtiden med det förflutnas "glasögon"? I förstone synes detta vara ett projekt i rang med det som ålades ett antal sovjetiska vetenskapsmän i slutet av 50-talet: Att skriva något om hur de föreställde sig att år 2000 skulle vara (Titel: M. Vasiljev och S. Gusjtjev: Reportage från nästa århundrade. Intervjuer med ryska forskare ur väldseliten om vetenskapens närmaste framtid. Förlag Kronos. Utgivningsår: 1962).
För att använda sig av travjargong kan man säga att inte många hästar ens fick en placering i det "loppet" ... dessutom visade det sig att dessa vetenskapsmän försökte använda sig av "hästar" som inte var uppsatta i startlistan. Samtidigt "bortsåg" de från hästar som faktiskt kom till start!
Framtidsforskning har alltid varit ett fantasieggande projekt och inte minst SF-författare har där till fullo fått utrymme för sina föreställningar om en värld eller verklighet skild från vår egen (SF-författarna som "framtidens kartläggare"?). Där framtidsfantasierna legat alltför nära vår egen tid har de oftast hamnat i samma svårigheter som ovannämnda sovjetiska vetenskapsmän ... kanske främst därför att "extrapoleringar" av tendenser i nutiden mer söker spegla en "linjär logik" där B kan härledas från A och C ur B och således framtida utvecklingar skulle kunna följa samma mönster. Vad en sådan föreställningsvärld inte tar hänsyn till (vilket vi kunnat konstatera i vår egen tid med dels Sovjets fall, dels datorernas styrande intåg i vardagen) är de språngvisa förändringar vilka ej kunnat förutsägas, men där man nog ändå på goda grunder kan förutsätta att det funnits en föregående ""ackumulationsprocess" i bästa dialektiska mening där så småningom den kvantitativa aspekten (i ackumulationsprocessen) slog över i en kvalitativ (och där av den till synes oförutsägbara "emergent" eller förändring som dök upp).
Att betrakta nutiden alltför stint och uppmärksamt gör således att man inte "ser skogen för bara träd"? Och att de gradvisa flexibla från vecka-till-vecka-förändrande-sig hypoteserna om vår tillvaro fastnar i en närsynthet där till sist inget kan ses - och man är lika blind som om man sökte beskriva framtiden ur det perspektiv vi har idag.
Nåväl, om det nu är så (eller i alla fall om man kan misstänka att det är så) skulle kanske en annan väg kunna prövas - nämligen att med hjälp av till synes "omoderna" (förbisprungna eller "upphävda"?) teorier eller ideologier (såsom psykoanalys eller dialektisk materialism) "avläsa" den moderna (eller "postmoderna"?) nutid vi lever i ... eller blir "hemsökta" (=förföljda) av. Att jag skriver "till synes" beror på att de fortfarande tycks innehålla så pass intressanta sätt att "läsa" världen att de knappast kan undvaras i en tid när "allt som är fast förflyktigas" (för att citera Kommunistiska Manifestet).
Att använda gårdagens "kartor" kan bli en väg att återerövra förmågan att tänka omkring våra liv, vår vardag och vad som håller på att hända i en värld som fram tills ganska nyligen kändes välbekant och hemlik ("heimlich" för att använda Freuds terminologi) - men som nu blir alltmer obekant (där vi möjligen gått vilse på ett sätt som - återigen med Freuds ord - skapar en känsla av något "unheimlich" eller kusligt). Det som har känts välbekant manifesterar nu "sprickor" (tidigare inte tänkbara) som kastar skuggor långt in i våra liv och med konsekvenser in i framtiden.
Ett av dessa fenomen är att söka göra allt mätbart eller kvantifierbart och att på så vis göra världen gripbar (men detta är också en av de tendenser Marx beskrev som karaktäristisk för kapitalismen). Att göra allt mätbart till den dominerande verklighetsbeskrivningen och allt annat till något sekundärt innebär i sin förlängning en "attack på tänkandet" i den mening som den brittiske psykoanalytikern Bion beskrev. "Kan du inte omvandla dina tankar, handlingar eller känslor till siffror - så existerar de inte!"
I vår värld lyfts det explicita fram i det som går att peka på och som också tycks vara odiskutabelt i sin "empiriska" förankring. "Med empiri diskuterar man inte!" Bevittnar vi inte här det vetenskapliga samhällets genomslagskraft på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt? Vetenskapliga "sanningar" är dock aldrig entydiga, utan alltid föremål för tolkningar ... en hypotes kan idag antas vara bekräftad i mer eller mindre vetenskaplig mening - men ändå inrymma den fälla som jag en gång hörde formuleras i ett helt annat sammanhang: "Man tror sig se det man tycker sig veta" (alltså ett cirkelresonemang där man på en "tolkad" grund konstruerar en sanning som, stöttad av ett antal referenser och citat i auktoritativa vetenskapliga tidskrifter, verkar återspegla verkligheten i en eller annan aspekt).
Nåväl, var kommer då psykoanalys och dialektisk materialism in i detta? Och hur kan man använda sig av dessa teorier om människa, samhälle och kunskapstillägnande för att säga något väsentligt om vår egen tid?
Det jag menar förenar bägge dessa teorier är deras fokus på att man bakom eller under det synliga eller explicita kan finna något annat är man föreställer sig. Det är med en "paranoid beredskap" man närmar sig den synliga världens fenomen och det är också med denna "läsart" (av det verkliga) man söker nå fram till sanningen. Ty glöm inte att i grund och botten kan man översätta varje slags paranoidt tillstånd till ett sökande efter sanningen (hur den än må se ut)!
Således - från ytan mot djupet för att med en misstänksamhetens logik söka se de samband och "sanningar" som inte är urskiljbara på ytan.
När man sätter i rörelse de tankemekanismer, som ovanstående perspektiv innehåller, kommer det att växa fram en hypotesernas värld som inte längre - likt dagens förment vetenskapliga faktavärld - fokuserar på linjära samband, utan där man söker uppfånga den dolda eller inre logik som leder fram till vissa händelser eller resultat. Visst är det så att dessa teorier med jämna mellanrum måste återvända till det "kött och blod", den verklighet, man refererar till och låter sina hypoteser utgå ifrån. Men man låter alltid sin "paranoida beredskap" ge näring åt ett hypotetiserande eller teoretiserande som inte gör halt vid skenbart oomkullrunkeliga fakta, utan hela tiden söker gå vidare - driven av den paranoida, misstänksamhet eller nyfikenhet som är varje genuint kunskapssökandes själva grundförutsättning.
Vad gömmer sig … bakom … under … ?
Vi talar här ovan om ett ”sken” (vad gäller ex vis att utvärdera eller mäta) … som uttrycker något i stil med att endast det vi kan ta på eller betrakta/formulera är möjligt att påverka eller förändra. Vill vi ta oss vidare från denna ”förenkling” måste vi dock föra in ytterligare en variabel, nämligen att all kunskap inte är direkt tillgänglig eller påvisbar – och därmed går den heller inte att mäta. Trots svårmätbarheten kan exempelvis en behandlingsmetod som psykoanalys eller psykoanalytiskt baserad psykoterapi vara mycket operativ (i betydelsen ”fungera effektivt”; se ovan definition på engelska) … eller – rättare sagt - ska den vara operativ måste den ta sig ifrån ovan beskrivna förenklande måttänkande. För att åstadkomma ”operativa effekter” i psykoanalytisk/psykodynamisk behandling är det nödvändigt att även beakta existensen av företeelser som är implicita, latenta eller omedvetna.
Den analytiska situationen är en situation på två, men det grundläggande målet är att upptäcka det tredje; att se var det befinner sig och vilka funktioner det har.
Det tredje är temat, personen eller saken (objektet) som patienten behöver göra något (undvika, ta itu med, attackera etc) med (Fabris del 2).
”Sanningen” är oftast inte direkt gripbar, utan dold bakom eller under något. Arbetet i en psykoanalytiskt orienterad behandling kan därför sägas ha sitt fokus på att söka uppenbara den hemlighet, det dilemma, den oklarhet etc som finns bakom eller under den skenbara ytan.
En av huvudtankarna i denna föreläsning om ett ”operativt psykoanalytiskt/psykodynamiskt tänkande” tar sin utgångspunkt i en föreställning som tillhör det moderna tänkandet men på ett sorgligt sätt ”glöms bort” när moderna behandlingsmetoder/-tekniker lyfts fram (och bland annat psykoanalysen ”städas undan”). Jag vill mena att det är svårt att arbeta effektivt psykoterapeutiskt utan att ha med sig något slags föreställning om något omedvetet, något inte direkt grip- eller fattbart, i sin referensram (sitt ECRO på ”pichonianska) som psykoterapeut. Jag låter den berömde svenske författaren Lars Gustafsson vidareutveckla denna aspekt:
”Alla de stora ansträngningarna vid slutet av förra århundradet och en bit in i det nya går ut på att förklara varför människorna beter sig som de gör: Marx, Freud, Nietzche.
Alla de stora avslöjarna utgår från att det förhåller sig på ett annat sätt än vad man har sagt oss …
… Freud: Den skräck du känner är egentligen en skräck för något annat, kanske för personer som för länge sedan är torra och gamla och små och ofarliga eller döda men som lever som jättelika skuggor nere i brunnen av drömmar. Skräckgestalten med yxan som försöker mörda den sovande mannen är kanske bara din snälla pappa som höll på att överraska den onanerande tolvåringen när han öppnade dörren litet för överraskande …
… Föreställningen att någonting gömmer sig bakom samhällets yta, att det bär på en lögn eller en hemlighet, är den stora centrala föreställningen i det slutande förra århundradet … Lögnen eller hemligheten bakom samhället. Finns det en bättre bild av denna adertonhundratalsproblematik än den scen i 'Drömspelet' där nästan alla styckets personer står framför den stängda dörren, den med fyrklövermönstret i dörrspegeln och ivrigt, ivrigt väntar på att den skall öppnas?” (Lars Gustafsson ur ”Den onödiga samtiden” sid 131-132, PAN/Norstedts 1974).
Jag tror det vore oklokt att glömma bort denna ”centrala föreställning” från skiftet mellan 18- och 1900-tal. Den är lika central idag som då och det finns samma skäl idag som då att försöka utröna vad som döljer sig bakom det explicita, ytliga, manifesta etc. Psykoanalysen benämner detta ”det omedvetna”, gruppanalysen benämner det ”det socialt omedvetna”.
Ty – vad är det egentligen psykoanalys går ut på?
”För Freud var svaret givet: psykoanalysens mål är att göra det omedvetna medvetet. Detta löper som en tråd genom alla hans skrifter alltifrån 'Freuds psykoanalytiska metod' (1904a/1903), där han även uttrycker det som att 'alla bortträngningar skall hävas', via 'Erinring, upprepning och genomarbetning' (1914g) där han säger att målet är 'att fylla ut minnesluckorna … att övervinna bortträngningsmotstånden' till 'Den ändliga och den oändliga analysen' (1937c) där han formulerar målet som 'medvetandegörandet av det som i vidaste mening är bortträngt i detet' ” (Jill Hoffman de Maré: Inledning till Sigmund Freuds ”Psykoanalysens teknik”/Natur och Kultur 2008)
”Psykoanalysens grundläggande metafysiska antagande rör existensen av omedvetna själsliga processer. Freud 'upptäckte' inte det omedvetna, men gav det ett namn. Före honom har människan i alla tider känt närvaron av något ogripbart i sitt inre och anat att hon inte är alltigenom genomskinlig för sin egen introspektion. Det unika i Freuds bidrag var att han utvecklade en systematisk metod att 'komma till tals' med det omedvetna på ett sådant sätt att annars förborgade psykiska konflikter kunde påverkas och i gynnsamma fall en individs livsöde fås att ändra riktning till det bättre. Utöver det skapade han teorier som skulle göra det möjligt att säga något om denna fördolda dimension i tillvaron …
… Att hysa en övertygelse rörande existensen av omedvetna tankeprocesser, motiv och upplevelser är inte bara ett teoretiskt antagande utan också en aspekt av psykoanalysens etos. Detta skall emellertid inte uppfattas som att analytikern måste vara övertygad rörande specifika omedvetna 'innehåll'. Ty det hör också till psykoanalysens etos att respektera det unika hos analysanden, att härda ut i ovetande hellre än att dra snabba slutsatser, att lyssna hellre än att påstå, vilket enligt min uppfattning är att ha accepterat tanken att i sig är och förblir det omedvetna okänt och låter sig inte kartläggas” (Jurgen Reeder: ”Psykoanalys i välfärdsstaten”. Symposion. 2006, sid 154-155).
Den svenske författaren Lars Gustafsson skriver i sin essä ”Freud och modernismens framväxt” (”Psykoanalys och kultur”, antologi redigerad av Hans Reiland och Franziska Ylander, 1991, Natur och Kultur) intressant om lyssnandet, utforskandet eller upptäckten av det som inte ligger direkt framför ögonen på oss:
”Vad Sigmund Freud … gjorde i sina mest hermeneutiska arbeten 'Drömtydning' och 'Vardagslivets psykopatologi' var att göra oss till överraskade avlyssnare av oss själva. Det språk vi talar, verbalt och genom våra handlingar, har inte bara avsändarmening, det har en för oss själva inte omedelbart uppenbar mottagarmening. Det omedvetna inte bara talar, det vill någonting, dess yttringar är ändamålsenliga. Det finns en avsändare till. Ett namn för denne andre avsändare är 'det omedvetna' …
… Freuds hermeneutik i drömtydningen och boken om vardagslivets felhandlingar utväljer oss i en viss mening till mottagare av signaler från oss själva. Det omedvetna som dunkelt men ändamålsenligt försöker komma till tals genom vitsar, felsägningar och drömmar inför en väldigt egendomlig samtalspartner i den mänskliga kommunikationen; jag själv som främmande avsändare av budskap för vilka jag själv utvalts som mottagare …
… Freuds lära är … på ett fundamentalt filosofiskt plan optimistisk: den förkunnar den mänskliga kommunikationens möjlighet även när vi döljer oss själva för oss själva”. (ibid sid 19-27).
Vet vi egentligen vad vi säger – eller menar? Och vem riktar vi oss egentligen till?
Och om vi fortsätter på temat ”det omedvetna”?
”Om vi … återvänder till 'Psykoanalysens mål: att göra det omedvetna medvetet' kan vi på nytt fundera över vad Freud menar med minnen. Vad är det som erinras? Med konstruktionens facit i handen konstaterar vi att det knappast rör sig om händelser, fantasier, trauman eller något annat förutbestämt och avgränsat som en gång varit medvetet. Det handlar istället om inre svårgripbara skeenden, som på det omedvetnas villkor formats genom individens levnadshistoria och som inte ens i (re)konstruktionens form gör anspråk på annan sanningshalt än den som i subjektiv bemärkelse ger mening åt den enskilde individens livssammanhang.” (Jill Hoffman de Maré: Inledning till Sigmund Freuds ”Psykoanalysens teknik”/Natur och Kultur 2008).
Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion. Det finns med andra ord inga okomplicerade ”svar” att söka upp!
Pichon-Rivière uttrycker samma tanke på ett lite annorlunda sätt när han – med utgångspunkt i objektrelationsteorin – formulerar det omedvetna i förbindelseteorins terminologiska språkdräkt:
”Det finns inga opersonliga relationer i och med att förbindelsen mellan två människor alltid etableras på den grund som individens/subjektets övriga förbindelser historiskt sett utgör. I ackumulerad form utgör dessa vad man kallar 'det omedvetna'. 'Det omedvetna' består alltså av en serie ackumulerade beteendemönster, vilka har att göra med förbindelser och roller som individen/subjektet intar i förhållande till vissa bestämda individer/subjekt” (E. Pichon-Rivière: ”Förbindelseteorin”, sid 38 i den svenska översättningen/S. Lander).
Det finns inga sätt att undvika sin (beteende)historia. Och vår tolkning av historien bär vi med oss. Endast med stor möda förmår vi förändra den.
Den värld vi hamnar i när vi förflyttar oss till kognitiv beteendeterapi förefaller befinna sig ljusår från ovanstående mer komplexa sätt att tänka. Fast – kanske inte så långt ändå? Kunskap om patientens historia är, enligt KBT-perspektivet, viktig i och med att den hjälper terapeut och patient att förstå såväl hur besvären en gång kan ha uppstått som hur de vidmakthålls (hållit i sig) fram till den dag som är. På sätt och vis kan man säga att det är patentens inlärningshistoria som är viktig här … hur patientens beteenden, tankar och känslor genom livet formats i relation till hennes liv.
Och detta låter bekant ty – säger inte psykoanalysen något liknande?
”Det som upprepas i överföringen är 'själsliga upplevelser' som hör hemma tidigare i livet, men analysen upprepar också … 'sina dåvarande försvarsreaktioner'. I överföringen visar analysanden fram 'kärnan i sin intima levnadshistoria, han reproducerar den gripbart, som om den utspelade sig just nu, istället för att erinra sig den' …
… I överföringen till analytikern visar sig barndomens inre konflikter genom att tidiga och omedvetna såväl livsstrategier som relationer till betydelsefulla inre objekt upprepar sig i nuet. Omedvetna krafter med säte i såväl detet som jaget och överjaget söker till varje pris hålla fast vid det välkända och beprövade. I analysen kommer denna strävan efter ett bevarat status quo till uttryck i en stegrad intensitet i överföringen som då kallas motstånd. En modern analytiker skulle säga att det är när överföringen/motståndet tolkas som det omedvetna görs medvetet” ((Jill Hoffman de Maré: Inledning till Sigmund Freuds ”Psykoanalysens teknik”/Natur och Kultur 2008)
En rimlig slutsats vid detta jämförande anslag är att KBT och psykoanalysen tar upp samma tema (bakgrundshistoriens betydelse för senare symtomutveckling), men att man bedömer svårighetsgraden på olika sätt i det att psykoanalysen ser omedvetna krafter inom patienten som ett epistemofiliskt (känslomässigt) hinder, vilket blockerar den kunskapande process som KBT föresätter sig.