Av Ana Quiroga
Föreläsning 8 den 22 juni 1982
Under en lektion med såväl hög aktivitet som närvaro fortsatte vi förra veckan att bearbeta en hypotes vi ”äntrat” redan gången dessförinnan. Hypotesen bestod i att varje psykologisk teori har en underliggande människo- och världsåskådning, vilken också utgör grund för teorin ifråga. Människo- och världsåskådningen kan dessutom vara såväl explicit som icke-explicit. Den kommer dock alltid att - utgående från denna grund - styra de frågor och svarsbearbetningar som uppstår mot bakgrund av en viss praktik.
Under föregående lektion poängterade vi att olika världs-, människo- och historieåskådningar samexisterar i en social struktur som vår … uppfattningar om relationerna mellan människa, natur och samhälle, vilka - utifrån olika perspektiv (i sin tur styrda av skilda intressen) - ”informerar” om naturen och den mänskliga, sociala och historiska ordningen. Vi visade på detta och underströk att den sociala världen inte utgör någon homogen värld, utan att den är komplex och motsättningsfylld … och i den världen utkämpas en ibland antagonistisk kamp mellan olika sektorer med skilda intressen.
Kultur, vetenskap och konst utgör former i vilka denna kamp mellan olika sektorer kan uttryckas. Med andra ord uttrycks den sociala kampen i olika former av social medvetenhet … som en kamp mellan skilda typer av representationssystem … en ideologisk kamp. Den mänskliga kunskapens område utgör också ett område för sociala konfrontationer, vilka i synnerhet äger rum mellan dels en världsåskådning, som kännetecknas av att den söker beslöja både verkligheten och samhällsordningens konfliktkaraktär (i förra veckan karaktäriserade vi detta slags tänkande – ett uttryck för de härskande sektorernas intressen - som en ideologisk diskurs, vilken tenderar att ”naturalisera” det samhälleliga … föreviga eller placera det historiska ”utanför historien” samt göra det partikulära eller enskilda till något universellt eller allmängiltigt; denna ideologiska diskurs är med andra ord till övervägande delen av övertäckande karaktär); dels en annan ideologisk diskurs, vilken styrs av ett annat slags representationssystem, en annan ideologi … som uttrycker en annan social sektor, vars mål inte är av övertäckande karaktär, utan tvärtom avtäckande - varvid den sociala och historiska karaktären hos de fenomen, vilka framställs som ”naturliga”, ”eviga” och ”universella”, avslöjas.
På vilket sätt ”ingriper” denna konfrontation mellan ideologier och representationssystem (som ytterst har att göra med en konfrontation mellan skilda samhällssektorer) i formandet av ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO)? På vilket sätt kommer den att ”gripa in” i teorin? Den inverkar i och med att denna motsättningsfyllda samhällsordning - denna sammanstötning mellan intressen, människo- och världsåskådningar - utgör förutsättning för framväxt och produktion av ett visst slags tänkande och en viss teori. Ty om den mänskliga kunskapens historia inte är något annat än samhällshistorien kan heller ingen teori förstås eller analyseras utanför den samhällskontext inom vilken den utvecklas.
Som vi noterade under föregående lektion … om en skapande människa på sätt och vis är en ”syntetisör”, ett ”språkrör” och en ”processor” av egna erfarenheter, men samtidigt också någon som ”smälter” erfarenheter och idéer som utvecklats i samhället – utifrån vilken utgångspunkt sker detta ”processande”? Hur ser utgångspunkten ut när denna skapande människa ”syntetiserar”? Hurdan är den utgångspunkt utifrån vilken hon konstitueras som ”språkrör”?
I den utsträckning den skapande människans aktivitet är utforskande sker detta med utgångspunkt i de fakta eller händelser hon söker ”dechiffrera”. Hon ”processerar” och ”syntetiserar” med utgångspunkt i en praktik som i sin tur äger rum i ett socialt sammanhang genomkorsat av idéer, teorier, innebörder … vilka är genomkorsade och impregnerade av ideologier. Varje exempelvis författare eller skapande person överhuvudtaget kommer då att få näring från sin tids tänkande … och hans eller hennes utveckling blir en emergent som framspringer ur denna komplexa och motsägelsefulla helhet. Härigenom kommer också författaren att som språkrör uttrycka skilda intressen - men också motsättningarna mellan olika intressen eller ideologier. Med andra ord kommer vi att möta tankar, som är nästan rena uttryck för antingen en eller en annan ideologi … men också många tankar som uttrycker motsättningen eller kampen mellan världsåskådningar. Varje skapande person inte endast uttrycker eller blir bärare av, utan intar även - i explicit eller implicit form - en position i förhållande till den kamp som utspelas i hans eller hennes kontext eller omgivning.
Ur socialpsykologisk synvinkel är en teori eller ett begreppsligt schema såväl tankemässigt som innehållsligt (med andra ord form och innehåll) en historisk-social emergent, vilken uttrycker de sensibilitetsformer, tankematriser och begreppsstrukturer, som existerar under en viss historisk epok och samhällsordning; detsamma kan sägas om konstverk eller alla slags kulturella skapelser, teorier etc i deras såväl formella (men därför inte sekundära) som innehållsliga aspekter.
Begreppsliga strukturer och sensibilitetsformer på väg att vinna insteg, kan redan ha uppnått en viss status i denna miljö eller sociokulturella ordning … alternativt kan det vara så att de börjar bli synliga inom den sociala ordningen. Tänkande, teorier eller konstnärliga verk blir då till eko av de frågor människan ställer sig när hon söker ge uttryck för sina erfarenheter. Och det konstverk, den teori eller kulturella skapelse vi talar om konstitueras som en form av ”svar” på frågor människan ställer (sig). ”Svaret” grundas alltid på eller genomsyras av en viss människo- och världsåskådning. Detta gäller för såväl Leonardo da Vinci som för Picasso, Shakespeare, Hegel, Pavlov, Mead, Händel, Breton, Borges, Sábato (känd argentinsk författare/övers anm)) eller José Hernández (berömd argentinsk ”gaucho-poet” från 1800-talet/övers anm). Det faktum att dessa frågor – med sina svar – har sin grund i en viss historisk situation med dess rådande människo- och världsåskådningar bidrar till det framskapades sociala väsen.
Det är viktigt att vara medveten om att en teori, ett konstnärligt verk eller en kulturproduktion inte endast refererar till de innehåll som är aktuella under en viss tidsepok. När det gäller Freud exempelvis … att formulera frågor om drömmars innebörd, om döden, om omedvetna processer och om den tidens specifikt signifikativa patologi (hysterin) är att fånga upp manifesta innehåll i den sociala och kulturella kontext som var Freuds. Ty dessa frågor om drömmen, döden och omedvetna processer avtecknade sig mot olika ”tankelinjer” … men i synnerhet var de ”inskrivna” i den stora estetiska strömning som den tyska romantiken utgör. Att formulera frågor kring hysterin hade emellertid också mycket att göra med en kärnfråga för den tidens psykiatri … en fråga som vid den tiden får ett speciellt viktigt svar i Charcots tänkande.
Det freudianska verket bär alltså till oss inte bara innehåll, som fanns närvarande i slutet av arton- och början av nittonhundratalets ”diskurs”; det bär också med sig strukturer och tankematriser, som började ge avtryck i den tidens kulturella universum. Freuds tänkande fångar exempelvis upp ett sätt att tänka, som började utvecklas under artonhundratalet och sedan får speciell vikt under nittonhundratalet och då delvis genom psykoanalysen. Det tankesättet kännetecknas av att vissa observerbara processer ses som ytstrukturella fenomen vars orsaker kan sökas i underliggande icke direkt observerbara strukturer. Hos Freud kom denna relation mellan struktur och ytstruktur att formuleras som förhållandet mellan exempelvis omedvetna processer och ett medvetet skeende; som en dynamik mellan drifter och psykiska processer; som ett samspel mellan motsatta tendenser … som motsättning mellan exempelvis en önskan och ett försvar, vilket får till orsak ett symtom. En strukturell relation fungerar med andra ord determinerande för ett fenomen – något observerbart – som har ytstrukturella karaktäristika.
Trots mycket djupgående skillnader och sinsemellan olika världsåskådningar bär detta tänkesätt på punktvisa överensstämmelser med den samhällsanalys i vilken produktionsrelationerna ses som något strukturellt grundläggande. I den är de sociala representationernas ordning – det vill säga den ideologiska ordningen, den juridisk-politiska ordningen, den vetenskapliga kunskapen etc – den ytstruktur som vilar på produktionsrelationernas struktur. Här hittar man alltså, trots djupgående skillnader, en ”tankematris” som började - eller helt kom att - utvecklas under artonhundratalet. Detta faktum var dock något som kom att gå de flesta förbi … och trots allt uppträder denna metod – av vissa benämnd ”genetisk-strukturell” – i det freudianska tänkandet.
Vad vi inte upphör att understryka när vi ”äntrar” studiet av olika psykologiska teorier – och särskilt då när det handlar om att ”äntra” denna institutions teoretiska kärna (det vill säga Pichon-Rivières verk) - är att texten i ett verk inte är förståelig utanför sin kontext. Text och kontext, verk och samhällskontext, refererar ömsesidigt till varandra. Kontexten ifråga är inte endast en yttre omständighet. Den determinerar också den ”text”, vilken utgör något - av (”text”-)författaren - eget frambringat. De sociala medvetandeformerna bearbetas med andra ord inte automatiskt av författaren etc, utan denne står också för en egen komplex process. Vi kommer här att söka urskilja vad som åstadkommer detta originella resultat (detta ”egna”) … och att detta blir till något nytt som samtidigt uttrycker och ger svar på frågor som är av betydelse för de människor, som lever under en viss författares (eller skapande persons) tidsepok.
Vad är då en skapande människa? Vårt svar är: en ”syntetisör” och ett ”språkrör”. Hennes syntes är dock originell eller egen i och med att hon får en ny kvalitet att framträda. Det sker med hjälp av dittillsvarande tänkande … dittillsvarande konstformer (det vill säga bild-, musik- eller poesiformer) … eller dittillsvarande vetenskapliga arbetsformer – och det sker i en motsättningsfylld relation präglad av kontinuitet och diskontinuitet. Den nya syntesen innehåller det föregående eller dittillsvarande i och med att det föregående utgör förutsättning för möjligheten att skapa denna nya syntes. Samtidigt sker emellertid också en brytning med det föregående, vilket överskrids. Varje ”skapelse” implicerar de-strukturering och re-strukturering.
Anzieu hävdar att människor, som skapar (konst)verk (det vill säga verkligt skapande människor) är personer, som kan få sin personlighet att likna en spegel på så sätt att de får livet att avspeglas däri. Skapande verksamhet skulle utifrån detta perspektiv bestå i en förmåga att återspegla livet … och att återspegla livet i ett speciellt givet historiskt, tidsligt och rumsligt ögonblick. Vad gör med andra ord den skapande människan? Hon återspeglar olika element … hon tar det råmaterial, som utgörs av livet och av kulturella former … hon tar ”tankematriser” - men dekomponerar dittillsvarande sätt att ”organisera sig” och reorganiserar dem till en ny struktur.
Låt exempelvis betrakta Picasso! Han återspeglar livet och ”fångar upp” en tradition. Picasso utgör en ankomstpunkt, men också en brytpunkt i och med att han inför en fjärde dimension i måleriet - han introducerar alltså tiden som ett sätt att uttrycka sig inom måleriet. På liknande sätt kom man vid Renässansens början att uppleva en annan brytpunkt i och med att perspektivet (alltså en annan rumslig dimension) introducerades. En skapande människa återspeglar på ett re-strukturerande sätt och kommer därvid att integrera nya former - hon återspeglar med andra ord inte på ett passivt utan på ett aktivt sätt.
En tanke som framförts är att något kännetecknande för det skapande tänkandet är att det är ett divergerande tänkande … ett tänkande som för isär (dissocierar) det som dittills suttit ihop … men som samtidigt också för samman (associerar) sådant som tidigare varit åtskilt.
Idag kommer vi att göra ett första närmande till det freudianska tänkandets ”produktionsförutsättningar” … alltså dess sociala, ekonomiska och politiska förutsättningar, men också dess inre förutsättningar, familjeerfarenheterna etc. Den freudianska texten kan alltså inte analyseras endast utifrån historiska eller sociala förutsättningar … och inte bara utifrån det som utgjorde den tyska filosofiska traditionen, romantiken, det positivistiska arvet eller det chassidiska arvet hos Freud. Man måste även ta i beaktande hans familjeomständigheter i och med att familjekonstellationen blir dominerande för hans möjligheter att bli till en skapande människa. Hos Freud kommer psykoanalysen att gestaltas just kring de första (livs)erfarenheterna och överhuvudtaget alla former av viktiga erfarenheter … på explicit nivå tar sig psykoanalysen hos Freud formen av en teori om de omedvetna psykiska processerna. Denna teoriutveckling har emellertid även en implicit innebörd - Sigmund Freuds kamp mot döden och för att uppnå klarhet … det är något som kan ses hos varje skapande människa.
Det är i just tre episoder Freud konfronteras med antingen sin egen eller någon annans död. De berör honom mycket och sätter djupgående spår i det freudianska verkets utveckling. Inledningsvis är det en kardiologisk episod som gör att han hamnar i en risksituation. Den episoden (som skakar om honom ordentligt – han hade ännu ej fyllt 40 år) tvingar honom, efter konsultation med Fliess, att sluta röka. Freud rökte omkring 20 cigarrer dagligen. Denna förlust av ”följeslagarobjekt” (som cigarren utgjorde) lämnar honom i det tillstånd mystikerna kallar ”inre öken”. Pichon-Rivière benämnde detta ”ödelandssituation”, vilket i realiteten innebär en upplevelse av döden och uttryck för en depressiv situation.
Elev: Ödelandssituation?
Ana Quiroga: Det har att göra med begreppet ”ödeland” och kommer från San Juan de la Cruz (spansk mystiker från femtonhundratalet) som talar om ”inre öken” … upplevelser av djup depression och tomhet … med andra ord förlust av objektet.
Freud återhämtar sig efter denna erfarenhet och beslutar sig för att fortsätta röka … för att få stimulans och för att ta sig ur den depressiva situationen. Under denna period skriver han flera texter och bland dessa en som utgör det första formulerandet av den psykiska apparaten: ”Utkast till en psykologi” (”Psykologi för neurologer”; se sid 27 i Natur och Kulturs Sigmund Freud: ”Tidiga skrifter och historik”; på tyska ”Entwurf einer Psychologie”; på engelska ”Project for a scientific psychology”; på spanska ”Proyecto de una psicología para neurólogos”).
Den andra episoden är ”fruktbarare” och utgörs av faderns död. Freud går här in i en regressionsprocess där han drar nytta av en mängd erfarenheter, upplevelser och fantasier, som leder honom fram till mycket rikare formuleringar och som verkligen blir till något grundläggande för psykoanalysen. Här finns ”Drömtydning” och tanken att drömmen alltid utgör uttryck för en önskan … och detta gäller inte endast för patologier (vilket man redan kände till), utan också för normaliteten. Vidare upptäcker Freud förekomsten av en mängd motsättningsfyllda känslor i förhållande till faders- och modersfiguren, något som bildar vad han benämner Oedipuskomplexet … och vidare hypotesen om dess allmängiltighet.
Den tredje episoden - vilken har att göra med hans dotters och dottersons död - föregår den sista teoretiska formuleringen av den psykiska apparaten och den omformulering av driftteorin som Freud gör ca 1919-20. Det finns olika tanketrådar i denna bearbetning, men de innebär en omformulering. När Freud exempelvis börjar tala om livs- och dödsdrift upphör han att tala om systemet förmedvetet-medvetet-omedvetet för att istället tala om systemet jag-det-överjag. Sammanfattningsvis är dessa stora linjer i det freudianska tänkandet kopplade till mycket intensiva upplevelser av död eller förlust. Kampen mot inre och yttre förstörelse utgjorde med andra ord en av de möjliga innebörderna bakom Freuds bearbetning av sin vetenskapliga teori … en av den skapande processens innebörder är således just kampen mot inre och yttre förstörelse.
Pichon-Rivière säger i prologen till Del psicoanálisis a la Psicología Social (Från psykoanalysen till socialpsykologin) att ”en författares referentiella schemas struktur inte enbart är beroende av hur det begreppsligt organiserats. Det vidmakthålls också av - och har samtidigt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upplevd erfarenhet. Genom dessa erfarenheter konstruerar forskaren sin inre värld, vilken (innehållande personer, platser och förbindelser) - genom en skapande process i sin egen takt - uttrycks i form av den strategi som ligger bakom upptäckten”. Här uttrycker Pichon-Rivière sambandet mellan erfarenheter, inre ”personer”, möjligheten till skapande … och till det han benämner ”upptäcktens strategi”.
Eftersom alltså inte analysen av ett verk kan frikopplas från upphovsmannens liv eller erfarenheter – trots att återspeglingen av livet och verket inte är mekaniskt och bearbetningen inte direkt – implicerar analysen alltid en biografisk utforskning. Och det är just Freud som med speciell generositet erbjuder oss möjligheten att utforska relationen mellan sin inre världs dialektik och sitt till objekt blivna verk (den psykoanalytiska teorin) … det vill säga förhållandet mellan sina existensvillkor och teoretiska produktion.
Freud föds 1856 i Freiburg (en stad som inte längre heter så) i Moravien, Tjeckoslovakien. Vid den tiden befann sig Moravien under det österrikisk-ungerska imperiet vars kejsare hette Frans Josef. Freud tillhörde en tysktalande judisk familj … en minoritetsgrupp inom ett imperium som var inne i en nedgångsprocess på grund av att den engelska imperialismen samtidigt konsoliderades och nådde sin höjdpunkt. Vid den här tiden var England världens mest utvecklade land. I realiteten var kapitalismen i såväl resten av Europa som hela världen mindre utvecklad. Vad gäller samhällsutvecklingen släpade Tyskland och Österrike efter mycket.
I takt med den ekonomiska utvecklingen utvecklades den politiska ekonomin i England. I Tyskland och Österrike kom samtidigt logik, historia och filosofi att genomgå en förnyelse. Man skapade där - jämte en ny politisk ekonomi, vilken såväl bröt med som utgjorde en kontinuitet i förhållande till den som engelsmännen utvecklat - en ny historiefilosofi och en revolutionär uppfattning om de sociala relationerna.
Den kontext Freud föds in i utgör en kulturell kontext i förändring och polemik – motsvarande den politiska mobilisering som ägde rum vid den tiden. Mellan 1859 (det vill säga från det Freud var 3 år och framåt) och 1870 blir det österrikisk-ungerska imperiet indraget i olika krig: ett krig mot Italien, ett mot Preussen och ett mot Frankrike. Freuds barndoms- och ungdomstid utspelas således mot en bakgrund av krig, något han kommer att möta även under andra perioder av sitt liv. Speciellt under sina sista 20 år kommer han återigen att möta kriget: det första världskriget, sedan nazismens framväxt och andra världskrigets utbrott (som han var säker på var nära förestående).
Dessa erfarenheter lämnade speciella spår i hans liv och människouppfattning … och detta så mycket att han säger att för honom utgör tendensen till egoism och grymhet – dessa impulser som i samhället betecknas som ”onda” – primitiva behov som inte är möjliga att rycka upp med roten. För Freud är kriget med andra ord ett i människan inneboende ”naturligt” faktum. Han säger följande: ”Något för mänskligheten kännetecknande är dess förmåga till civilisation; det vill säga en förmåga att sublimera sina impulser till kultur. Det mest primitiva i vårt psykiska liv är emellertid det mest outplånliga”. Freuds uppfattning om den mänskliga naturen tenderar att se vissa mänskliga kärnor ur en konserverande och ahistorisk synvinkel. När han säger att ”det mest outplånliga i vårt psykiska liv är det mest primitiva”, så säger han det inte endast beträffande individens nivå utan även artens.
Hurdan var strukturen i Freuds familj? En ganska till åren kommen far, Jakob, gift för andra gången med en 20 år yngre kvinna, som befann sig i mer eller mindre samma ålder som barnen från det första äktenskapet. Jakob Freud var en småborgare och textilhandlare med liten framgång. Under sonen Sigmunds barndom väckte han dennes intellektuella nyfikenhet. Senare kommer han dock att opponera sig mot sonens val av en intellektuellt präglad yrkeskarriär och föreslår istället studier av mer praktisk karaktär trots att Sigmund aldrig varit speciellt praktisk. Jakob Freud var en autodidakt, en man med humor, ett liberalt tänkesätt … en tillåtande far vars relation till sonen Sigmund snarare var som en mor- eller farfars än en fars. Det är viktigt att komma ihåg att Freud "”tävlade"” med en av sina halvbröder - 20 år äldre och i nästan samma ålder som Freuds mor.
Freuds mor hade en markerad förkärlek för sin äldste son och kallade honom ”mein goldener Sigmund”. Detta sätt att uttrycka sig på är mycket intressant i och med att det pekar på att en uppmärksam och öm mor – en kärleksfull mor –, som ägnar sig mycket åt sitt barn, också med denna stimulans bidrar till att uppväcka såväl sinnen som spiritualitet. Bestt Dine, expert på analys av den skapande processen, understryker att den överstimulering, som sker i en kärleksfull och hållande miljö, utgör en betydelsefull faktor för den sensomotoriska och intellektuella utvecklingen. Med andra ord har man ofta kunna finna mycket kärleksfulla, ömma och överstimulerande mödrar – där knappast de incestuösa önskningarna gentemot sonen döljs – i familjekonstellationer som är mycket kreativa.
Här figurerar också faderns grundläggande roll. När man talar om (familje)konstellationen handlar det också om samspelet mellan faders- och modersfiguren. Det verkar som om det i en skapande människas familjekonstellation skulle finnas ett samspel mellan en mycket nära kärleksfull mor och en far, som sätter gränser utan överdriven stränghet och samtidigt stimulerar kunskapstörsten. Så vad är det då denna fadersfigur möjliggör? Formandet av ett inte överdrivet strängt överjag och ett stimulerande idealjag (en modell som subjektet söker ”forma sig över”). Idealjaget växer fram som en narcissistisk idealisering av det egna jaget och genom ”brådmogen” identifikation med föräldrarna, sociala identifikationer etc.
Daniel Lagache påpekar att heroisk identifikation – det vill säga att identifiera sig med hjältar – är mycket viktigt för den skapande människan. I sina identifikationer var inte Freud barn, utan hans heroiska identifikationer var Aeneas (som stannar kvar i Troja efter att staden fallit i grekernas händer), Hannibal från Kartago, General Massena (som enligt Freuds hypotes var Napoleons ende judiske general) … och han identifierade sig även med Trojas upptäckare. På detta sätt uppenbarar sig diverse heroiska figurer med vilka Freud identifierar sig under sitt liv.
Detta föräldraförhållningssätt – en nära, kärleksfull, öm och överstimulerande mor å ena sidan; å den andra en far, som sätter inte överdrivet hårda gränser, utan är tillåtande och uppmuntrar sonens vetgirighet – skulle komma att möjliggöra en aktiv attityd i förhållande till kunskap och en friare utveckling av den epistemofiliska impulsen (se not 12); det vill säga impulsen ”att lära känna” och den impuls som under våra första utvecklingsstadier får oss att utforska moderskroppen och den egna kroppen (de första kunskapsobjekten) samt att också utan alltför stor rädsla utforska föräldrarnas relation.
Denna föräldrakonstellation möjliggör en aktiv och icke-skräckfylld position i förhållande till urscenen. I denna mening (aktiv och icke-skräckfylld) finns det ett belysande minne hos Freud. När han var omkring sju år gammal kommer han oförmodat in i föräldrarnas sovrum och överraskar dem när de älskar med varandra. Vad gör då Sigmund Freud ställd inför denna scen? Han pissar. Då blir hans far arg och skäller på sonen: ”Den här pojken kommer det aldrig att bli något av!”.
Det är svårt att få klarhet i om detta var något Freud verkligen upplevt eller om det rör sig om ett täckminne. Minnet uppenbarar sig alltså hos Freud just under den regressiva period han kommer in i efter faderns död. I denna regression ”återupptäcker” han upplevelser och fantasier, vilka senare sätter igång viktiga teoretiska bearbetningar; annorlunda uttryckt kommer han att teoretiskt bearbeta händelser som han upplevt eller fantiserat kring, händelser han upplevt eller hört eller ”äntrat” inte bara som person (subjekt) utan också som terapeut.
”Den här pojken kommer det aldrig att bli något av” fungerar inte som belastning utan som utmaning för Freud. Fadern är inte en skrämmande rival, som man måste underkasta sig. Detta kan ge oss en bild av vad som kännetecknar Sigmund Freuds överjag i och med att fadern är någon som det är möjligt att utmana och besegra. Och Freud sammanfattar utifrån detta minne – nu när fadern dött – alla sina framgångar. Han följer kampen och rivaliteten, men han har inte paralyserats. Fadern reagerade på intrånget, där Freud dessutom tillfredsställde sin nyfikenhet … han tolkar ”att pissa” inte som uttryck för panik utan för lust. Hur ser då Jakob Freuds reaktion mot sonen ut? Han provocerar denne och sätter gränser, men är inte överdrivet hård. Han bestraffar inte sonen brutalt, vilket skulle kunna varit någon annans reaktion ställd inför något liknande. Vare sig detta var vad som verkligen inträffade eller ej (om det var ett täckminne) - i vilket fall som helst avslöjas här en hållning hos Freuds far, som gör att fantasin om urscenen (det som alltså här utgör kunskapsobjekt) inte blir till ett objekt av skräckkaraktär utan istället ett objekt att erövra.
Freuds relation till fadern var således motsägelsefull på så sätt att han å ena sidan identifierar sig med denne, å den andra hyser bitterhet. Han glömmer aldrig att fadern – trots barndomens stimulans – trycker på för att han ska slå in på en praktisk, och inte intellektuell, bana. Det finns alltså mycket sårad stolthet i Freuds relation till fadern – alltifrån ”det kommer aldrig att bli något av den här pojken” … och också till en mycket djup besvikelse när fadern förödmjukas av en kristen som korsar hans väg och tvingar honom att gå ner från trottoaren och därvid slår av honom den skinnhatt han bar. Freud väntade sig att fadern skulle reagera inför denna förolämpning och frågar andäktigt vad fadern gjorde, varvid denne svarar att han klev ner från trottoaren och tog upp sin skinnhatt. ”Nedvittrandet” av denna idealiserade figur är mycket djupt och det är mycket smärtsamt för Freud. Han upptäcker att fadern inte – som den judiska traditionen hävdar – är den visaste, mäktigaste och rikaste av människor.
Förutom dessa besvikelser kan läggas en mycket komplex situation av ekonomiskt beroende som hänger kvar fram till 23 års ålder. Många år senare skriver Freud om denna regressionsprocess … det vill säga allteftersom sorgearbetet kring Jakobs död får honom att bli medveten om en fientlighet han inte kände till och dess orsaker: ”I våra borgerliga familjer utvecklar fadern en naturlig fientlighet, till vilken fröet finns redan i relationen till sonen, genom att inte tillåta denne att utvecklas fritt och genom att förvägra denne medlen härtill. Härav kommer det sig att uppstigandet till vuxenhet kommer i och med faderns död”. För Freud var detta en konkret erfarenhet. Faderns död möjliggör inte endast ett ”återvändande” till det förflutna, utan denna regression utgör också utgångspunkt för ett kvalitativt språng i hans kreativa process. Processen identifikation, att vara ”son” och brytning kommer att upprepa sig många gånger i Freuds liv … med andra ord att identifiera sig med någon som vore Freud dennes son … med en lärare – för att därefter bryta med denne. Detta utgör nästan en konstant i Freuds liv, åtminstone under en lång period av livet. Det inträffar i förhållande till Brucke, till Fliess, till Breuer och i viss utsträckning också till Charcot. För Freud tycktes det omöjligt att ”tillskriva sig faderskap till sitt verk” utan att förneka det symboliska ”sonskap” han etablerat till sina lärare. Det kan förefalla som om han måste upprepa sitt förnekande av ”sonskapet” – i sitt inre döda detta faderssubstitut – för att kunna fortsätta gå framåt i sitt verk.
Ovanstående föranleder Anzieu att göra en intressant reflektion angående vissa konstanter i den skapande processen. Att exempelvis skapa en symbolisk anknytning till en lärare … med en okänd skapare för att sedan bryta med denna anknytning - det är just förhållandet anknytning–brytning och identifikation–brytning, som gör det möjligt att skapa sin egen väg.
I början av denna lektion refererade jag till den kulturella kontext inom vilken den freudianska texten bör läsas. Den chassidiska traditionen nämndes också. Vi har refererat till Freuds familjekonstellation och det är intressant att utforska vilka värderingar, representationssystem och tankematriser som härbärgerades inom den familjeorganisation som hade så stor tyngd i Freuds liv.
Genom sin familj mottar han influenser från den chassidiska traditionen. Vad är chassidismen? Den utgör en gren av det mystiska tänkandet i den judiska religionen. Chassidismen växer fram i Centraleuropa under 1700-talet som en förnyande rörelse inom den judiska tron (Not 13). Den föds bland de mest utarmade och fattiga massorna … de som blivit utsatta för förföljelser, och motsätter sig det traditionella judiska tänkandets kalla och distanserade position. Chassidismen söker förening med Gud genom glädjen, vilket genererar ett brett spektrum av musikskapande – den chassidiska musiken (som på senare tid förnyats mycket). Det finns en nychassidism, vilket exempelvis Martin Buber är ett uttryck för.
Den chassidiska sekten kännetecknas av intensiv gruppsammanhållning, vilken i sin tur kännetecknas av mycket stort beroende av ledaren. Det finns med andra ord en stark ledarskapsstruktur som genererar gruppsammanhållning. Gruppen konstitueras utifrån en lärare som är exeget, uttolkare och bevarare av reglerna (Not 14) .
För den som känner till den freudianska gruppuppfattningen – den som Freud utvecklar i ”Masspsykologi” – är det lätt att associera denna chassidiska gruppstruktur med Freuds gruppuppfattning; det vill säga om ledarens plats och identifikationen med ledaren som organiserande element i massan eller gruppen (Not 15).
Chassidismen erkänner inflytandet från kabbalan (Not 16) och det esoteriska tänkandet. Kabbalan formulerar existensen av ett vetande vars nycklar är dolda i de Heliga skrifterna; dessa nycklar är tillgängliga endast för de initierade. Den formulerar alltså ett tolkande tänkande som går bortom det explicita. Detta är en tankematris som förts vidare av Freud från det chassidiska tankesystemet … från hela den judiska traditionen, men i grunden från en judisk tradition influerad av kabbalan etc. Det finns ett tolkande tänkande, som går bortom det explicita; en hermeneutik som tolkar innebördernas spel … det vill säga att det finns en innebörd, som manifesteras i diskursen, och en innebörd som är dold. Detta – att något manifesteras och att något döljs – är essentiellt i det psykoanalytiska tänkandet.
Chassidismen söker föra samman (eller försona) vissa mystiska tendenser - som är ”kätterska” - med det traditionella judiska tänkandet, det vill säga rabbinernas ortodoxi (Not 17). Vissa författare föreställer sig att Freud var väl förtrogen med den chassidiska traditionen och att kabbalan explicit intresserade honom. Man länkar honom – genom chassidismen – till heretiska/kätterska strömningar som Franc, vilken tänker sig syndabefrielse genom sexuell utlevelse med betoning på sexualiteten. Möjligen kan detta ha haft en viss inverkan på Freud; inte just tanken om syndabefrielse, men väl tanken på befrielse från neurosen genom upptäckt och bortlyftande av tabún i förhållande till sexualiteten. Den freudianska puritanismen skulle aldrig kunnat acceptera detta med syndabefrielse genom utlevelse, men väl ett reflekterande kring sexualiteten. Detta – det vill säga förhållandet mellan sexualitet och hysteri – kommer han givetvis att upptäcka så mycket klarare via Charcots tänkande.
Hur knyts dessa kabbalistiska föreställningar samman med den tyska vetenskapens strikta tradition i det freudianska tänkandet; med den mekanistiska materialism som postulerade av Von Helmholtz och (av den som var Freuds lärare) Brucke? Hur möts och sammanlänkas den tyska filosofiska traditionen, den tyska romantiken med sin upptagenhet av döden, det fördolda och drömmen med 1800-talets stränga vetenskapsuppfattning, som Freud fullständigt anammar? Hur kommer det sig att Freud kan föra samman allt detta som uppenbarligen var dissocierat och åtskilt? Hur bär han sig åt för att skapa denna nya integration?
Han åstadkommer detta just genom sin förmåga att föra samman (associera) det åtskilda (dissocierade); genom sin förmåga att destrukturera och strukturera – men ytterst genom förmågan att kunna sjunka in i sina sorger och fantasier; genom sin förmåga och sitt mod att bli kvar i regressionen, att möta sina fantasmer och öppna sig för att varsebli dem … bearbeta och transkribera dem till en kod och ett vetenskapligt språk. Med andra ord genom att ha modet att vara en människa som tillät sig att möta såväl sig själv som andra i sin egen tidsålder.
Bibliografi:
Didier Anzieu m fl: Psicoanálisis del genio creador (Psykoanalys av det skapande geniet).
Sobre la versión castellana (Om den spanska versionen) (Amorrortus introducerande bok till den spanska versionen av Freuds samlade verk) gör en mycket intressant kritisk genomgång av Freuds filosofiska grunder.
Ernest Jones: La vida de Freud (Freuds liv). La vie tragique de Sigmund Freud.
Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière (Samtal med Enrique Pichon-Rivière).
Enrique Pichon-Rivière: El proceso creador (Den skapande processen).
Noter:
(12) Min betoning av begreppet "hinder" centreras till utforskningen av de drivande elementen bakom varje svårighet att närma sig ett kunskapsobjekt eller att göra en riktig "läsning" av verkligheten. Därför talade jag i princip om "epistemofiliskt hinder". (El Proceso Grupal: Cuestionario para Gentemergente. Utfrågning för "Gentemergente".)
(13) Låt oss kort sammanfatta de punkter som är viktiga för den historiska karakteristiken av chassidismen:
1. Ett utbrott av ursprunglig religiös entusiasm i en väckelserörelse som hade sina viktigaste stödjepunkter utanför de lärdes krets.
2. Spänningen mellan de väckta, vilka här samtidigt uppträdde som folkliga ledare och som gemenskapens centra, och de troende, vilka i sin tur koncentrerar sitt liv kring de väcktas personliga religiositet …
3. Rörelsens mystiska teorier hämtades från de kabbalistiska idéernas skattkammare, men fick en folklig anstrykning som ofta hängde samman med en förkärlek för ett inexakt bruk av de ursprungliga begreppen.
4. Det personliga livets värden sattes avgjort i medelpunkten för chassidernas originella tänkande. Allmänna idéer blev till personliga moraliska värden. (Gershom Scholem: Den judiska mystiken sid 374).
(14) Det som gav chassidismen dess särskilda utformning var framförallt grundandet av en ny religiös gemenskap som byggde på en paradox, men en paradox som sociologin gång på gång upptäcker i religiösa grupper. Chassidismens originalitet härrörde från det faktum att mystiker som inom sig hade lärt känna den mystiska vägen, som alltså kabbalistiskt talat hade erfarit den sanna debekuths mysterium, med detta vetande, denna till ”etos vordna kabbala”, gick ut till vanligt folk och sökte lära ut det till alla välvilligt inställda människor istället för att endast själva vandra denna den mest personliga av alla vägar. (Ibid sid 372).
(15) Det torde vara bekant att många efterföljare till efterföljarna … grundade ett slags större eller mindre chassidiska dynastier, i vilka ledarskapet för gruppen mer eller mindre automatiskt gick vidare från far till son … Det finns en annan viktig punkt … uppfattningen om den ideale ledaren. Den rabbinska judendomen hade särskilt under dessa århundraden ett helt entydigt ideal om vem som skulle anförtros församlingens andliga ledning: den Tora-lärde, den lärde rabbinen. Det krävs ingen inre ”väckelse” utan en djup kunskap om lagen för att visa församlingen den rätta vägen och tolka Guds en gång för alla fastlagda ord. I de nya rörelserna ersattes denne laglärde med den ”väckte” vars hjärta Gud har rört och förvandlat, alltså ett slags profet … Det gällde att försvara en inre verklighet som ur förnuftets och vetandets synvinkel måste framstå som absurd och paradoxal. (Ibid sid 362-364).
(16) Kabbala (hebr., tradition), först och främst namnet på en esoterisk judisk tolkningstradition och mystik, som bryter fram under 12- och 1300-talen i Västeuropa … Kabbalan utvecklar dels en spekulativ lära om världens skapelse genom emanation från Gud, dels utformar den en praktisk lära om vinnandet av kunskap om och gemenskap med Gud. Det går en linje från Kabbalan till den senare chassidismen … I en mer obestämd betydelse kan ”kabbalan” beteckna judisk mystik generellt. (Filosofilexikonet sid 279)
(17) Det nya tycks mig inte vara läran utan det primitiva sätt på vilket den förfäktades, den entusiasm med vilken känslan av att Gud ”omger allt och fyller allt” rev ned alla murar … För dem (chassiditerna) kan en stråle från Guds väsen när som helst nå vilken plats som helst. Men ju bredare kretsar chassidismen kom att omfatta, ju mer den lämnade den ursprungliga primitiva miljön i Podolien och drog till sig fler lärda och komplicerade tänkare, desto mer förbleknade den ursprungliga radikaliteten i förkunnelsen av Guds immanens. Man sökte och fann övergångar och ett språk som till slut slog en bro till ortodoxin. För övrigt hade chassidismen, för vilken Toran självklart var livslagen för det judiska folket och en kosmisk lag för alla världar, aldrig lämnat detta område, åtminstone inte principiellt (Ibid sid 378).