Enrique Pichon-Rivière: En skola strukturerad för att utbilda socialpsykologer.

Presenterat på den internationella kongressen i socialpsy­kia­tri, augusti 1969 i London. Publicerat i tidskriften "Revista Argentina de Psicología" årgång 1, nummer 2 1969

Föresatser och metodologi

Varje som vetenskap definierad socialpsykologi, vilken stude­rar interpersonella förbindelser och andra interaktionsformer, kommer att tendera mot stagnation och brist på mening för­såvitt inte denna enkla uppgift övervinnes genom att social­psykologin görs riktningsgivande och meningsfull.

Den har "mellanvetenskapliga" karaktäristika och dess verk­samhetsfält präglas av interdisciplinär mångfald (konvergerande epistemologi) varur kommer en mängd tekni­ker. I grunden kännetecknas socialpsykologin av att den är operativ och instrumentell. I egenskap av praxispräglad veten­skap om människan kan inte detta krav undvikas med mindre än att man hamnar i en situ­ation präglad av formalism och stereotypi.

Socialpsykologi som vetenskap handlar om interaktionsformer syftande till planerad social förändring. Utan en sådan inne­börd sak­nar socialpsykologin mening och alla dess ansträng­ningar kommer att sluta i en upplevelse av oförmåga - som konsekvens av motsägelser rörande dess operationella aspekt. Socialpsykologi rör sig om ett hantverk i or­dets vidaste bety­delse i den meningen att därvid formas såväl de i förändringen ingående elementen som att marken bereds inom det fält man tänker agera.

Två riktningar kan urskiljas. Den ena är den så kallade aka­de­miska socialpsykologin, vilken - upptagen som den är av endast tekniska pro­blem eller möjliga förändringstyper - kän­ner sig paralyserad av an­svaret att utforma en syntes av teori och praktik.

Den andra riktningen, vars instrumentella och operationella ka­raktär i reell mening växer fram ur praxis, finner inte sin lösning i form av en sluten cirkel. Dess teori får istället sin kontinuerliga näring genom att möta praktiken och omvänt (tes-antites-syntes). Teorin såväl korrigeras som berikas ge­nom att den praktiska erfarenheten via kritik och självkritik (och mekanismerna korrigering och verifikation) görs be­greppslig. På så sätt tillväxer också objektivite­ten. En spiral i rörelse formas, vilken undan för undan utvidgar psykets för­måga att konstruera en strategi och logistik som genom in­strumentell taktik och teknik ger en operationell ka­raktär åt det slags annorlunda planering, som syftar till att den ön­skade förändringen - människans fulla utveckling genom modifie­ring av såväl människa som natur - förverkligas. Den social­psykologi vi postulerar syftar till en integrerande vision av "män­niskan i situationen" - människan placerad i ett visst historiskt och socialt sammanhang såsom objekt för en enda vetenskap eller tvärveten­skap. Denna vision nås genom en konvergerande epistemologi och här fungerar alla humanve­tenskaper som en enda operationell enhet. På så sätt beerikas såväl kunskapsobjektet som de tekniker, vilka används för att närma sig detta.

Som operationell enhet bidrar de sålunda samlade människo­veten­skaperna till konstruerandet av ett enda instrument, vil­ket - genom att lösa en uppgift - är inriktat på lärande. Vi kal­lar detta instrument ECRO - konceptuellt, referentiellt och operativt schema. Denna strukturella och historiska enhet möjliggör en horisontell (samhället som helhet betraktat) och vertikal (individen inplacerad i denna helhet) förståelse av ett samhälle, som befinner sig i en permanent förändringssitua­tion Det medför vidare en förståelse av hur de anpass­nings­problem kan te sig som individen kan råka ut för. Som in­strument möjliggör det ett hanterande av relationerna till na­tu­ren och dess innehåll. Genom dessa relationer modifierar individen/subjektet i form av ett ständigt pågående dialektiskt samspel såväl sig själv som världen.

Skolan har till syfte att utbilda behandlare inom mentalhäl­soom­rådet. Härvid inkluderas inte endast analys av insjuk­nandeproces­sen med efterföljande korrigerande behandling, utan även allt slags förebyggande arbete. Av vikt är då fram­förallt de vektorer som rör lärande och kommunikation i och med att störningar inom dessa enligt vår åsikt utgör ur­sprunget till allt avvikande beteende.

Den "mellanvetenskapligt" grundade didaktik vi postulerar växer fram ur förbindelsepsykologins område. Man kan be­trakta den som in­terdisciplinär och av gruppkaraktär; acku­mulativ, samt med en grundläggande instrumentell och ope­rativ kärna.

Denna interdisciplinära didaktik grundar sig på ett inom oss redan existerande referentiellt schema (den mängd erfarenhe­ter, kun­skaper och känslor utifrån vilka en individ tänker och handlar) vil­ket uppnår enhetlighet genom arbetet i grupp. Samtidigt uppstår i gruppen eller gemenskapen ett referenti­ellt och operationellt schema vilket - som gemensam nämnare - upprätthålls av grupp­medlemmarnas redan existerande refe­rentiella scheman.

Att utveckla förmåga, förändra attityd samt kommunicera kunskap utgör en av didaktikens klassiska definitioner. Dessa funktioner förverkligas genom den interdisciplinära didaktik, vars innehåll är att utbilda, instruera och överföra kunskaper - men genom en teknik som är ekonomisk vad gäller det ar­bete som läggs ned vid lärandet. Orsaken härtill är att didak­tiken är ackumulativ. Därigenom blir också utvecklingsfram­stegen geometriska.

Att interdisciplinärt "äntra" en social situation innebär att använda sig av en metodologi som detaljerat, grundligt och så omfattande som möjligt studerar ett problems alla delar. Därvid når man en dialektisk syntes mellan text och kontext. Utifrån denna definition uppkommer också behovet av att forma arbetsgrupper i vilka medlemmarna företräder olika specialiteter (med anknytning till det problem som under­söks). Härigenom uppfylls en av de basala lagarna för tekni­ken med operativa grupper ("sammansättningen av gruppen bör vara så heterogen som möjligt för att man på ett så ho­mogent sätt som möjligt ska uppnå största möjliga produkti­vitet"). Vi benämner vår didaktik grundläggande kärna i och med att den inspirerats av de slutsatser som nåtts vid under­sökningar inom det område som om­fattar utbildning av vuxna. Dessa slutsatser innebär att överföring av de univer­sella begrepp, som styr varje specifikt ämnesområde, påverkar kunskapsutvecklingen positivt såväl vad gäller snabb­het, verkningsgrad som djup. Den grundläggande kärnan utgörs av dessa universaler och lärandet går från det allmänna mot det enskilda.

I och med att det på detta sätt konstruerade begreppsliga, re­ferentiella och operativa schemat (ECRO) kan användas inom vilket som helst uppgifts- eller undersökningsområde är di­daktiken instrumentell och operationell. Enligt detta synsätt struktureras lärandet som en kontinuerlig process - en pen­delrörelse - där undervisnings- och läromo­ment hos såväl elev som lärare tar sig uttryck i en strukturell och dynamisk hel­het.

Vi har som viktigaste arbets- och undersökningsinstrument valt den operativa gruppen. Därvid har vi stött oss på det fak­tum att socialvetenskaperna de senaste åren har fokuserat sitt in­tresse på mindre grupper (ansikte mot ansikte). På grund av att dessa är såväl grundläggande interaktionsenhet som bärare av den sociala strukturen blir de också grund­läg­gande arbets- och undersöknings­enhet. Genom gruppskeendet fokuseras socialpsykologens under­sökning på det universella fenomenet "interaktion". I form av ständig dialog och samspel - något som följer en spiralrörelses bana - upp­kommer här ett ömsesidigt erkännande av sig själv och andra.

De sociala grupperingarna formar enheter vars mål är att uppnå ökad säkerhet och produktivitet. I deras sköte öppnas möjligheten att studera kommunikationsnäten, det vill säga de mellanmänsk­liga förbindelser som möjliggör att man kan samexistera och se en uppgift som gemensam.

Samspelet mellan de mekanismer som används för att inta och tilldela roller kommer, oavsett verksamhetsfält och grupp, att prägla en grupps struktur och fungerande. Rollerna repre­senterar det uppträdande som överensstämmer med individer­nas position i interaktionsnätet och har att göra med egna och övriga gruppmedlemmars förväntningar. Rollen och den nivå den befinner sig på, det vill säga den status som är för­knippad med den, länkas till de rättigheter, skyldigheter och ideo­logier vilka bidrar till gruppens samhörighet.

Gruppen som helhet (vars deltagare sammanlänkas såväl ge­nom konstanterna tid och rum som genom ömsesidiga inre representationer) föresätter sig explicit och implicit en upp­gift. Den uppgiften utgör också ändamålet med gruppen. Däri­genom kan man säga att struktur, funktion, sammanhang och syfte samt ett bestämt antal gruppmedlemmar bildar den gruppsituation vars naturliga modell utgörs av familjegrup­pen.

Den av oss - i form av så kallade operativa grup­per - skapade grupptekniken får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift. Uppgiften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), diagnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hinder i varje utvecklings- el­ler förändringssituation.

Uppgiften består då av bearbetning av de två grundläggande ång­estformerna - rädsla för förlust (depressiv ångest) av redan existe­rande strukturer, och rädsla för attack (paranoid ångest) i en ny si­tuation. Sistnämnda härstammar från de nya struk­turer i vilka individen/subjektet på grund av bristfällig in­strumentering känner osäkerhet. Dessa två samexisterande och samverkande ång­estformer skapar den grundläggande si­tuation av motstånd mot förändring, vilken bör övervinnas i den operativa gruppen - i ett gruppskeende, där de tre dialek­tiska momenten tes, antites och syntes uttrycks i form av en klargörande process, som går från det explicita mot det impli­cita. Den arbetsinsats som frambringar klargörandet utgörs av det existerande (material som tillförs grup­pen av vem som helst av medlemmarna, vilken just då innehar språkrörets funktion), den tolkning gruppens sam­ordnare eller medtän­kare gör, samt den nya emergent (i form av det beteende eller den syntesskapande händelse som framfötts ur organisatio­nens olika element) som framträder som svar på tolkningen. I denna typ av grupp - och här finns ingen skillnad jämfört med terapi som uppgift - har varje tolkning karaktären av en hypo­tes som utvecklats om gruppfantasin. Den syftar inte till ex­akthet - och söker därmed inte verifiering utifrån ett traditio­nellt sanningskriterium - i något annat avseende än att ge­nom att vara operativ tillåta eller underlätta brytandet av en stereotypi.

Samordnaren fyller en föreskriven roll i gruppen. Rollen består i att hjälpa medlemmarna att tänka för att de på så sätt ska kunna ta itu med det epistemologiska hinder som utgörs av de grundläggande ångestformerna. Samordnaren opererar inom såväl de uppgiftsrelaterade svårigheternas fält som kommuni­kationsnätet. Hans verktyg består i att peka på manifesta si­tuationer och att därvid tolka bakomliggande orsakssam­band. I gruppen finns även en (i regel icke-deltagande) obser­vatör. Dennes funktion består i att fånga upp allt material som uttrycks verbalt eller pre­verbalt i gruppen och att därige­nom bidra med synpunkter som kan hjälpa samordnaren att leda gruppen.

Det systematiska och upprepade iakttagandet av vissa vid varje session uppträdande gruppfe­nomen gör det möjligt att - genom klassifikation av modeller för gruppbeteendet - kon­stru­era en grundläggande värderingsskala. Skalan fungerar som refe­renspunkt för de tolkningar som konstrueras.

Den första vektorn i ovannämnda kategorisering inkluderar anslutning till eller identi­fi­kation med grupprocesserna. I dessa behåller emellertid indivi­den/subjektet en viss distans och går inte helt upp i gruppen.

Detta första moment av anslutning - karaktäristiskt för vad som sker i alla grupper - förändras senare till tillhörighet, vil­ket medför högre grad av integrering i gruppen. Härigenom blir det också möjligt för gruppmedlemmarna att arbeta fram såväl strategi, taktik, teknik som logistik. Det är tillhörigheten som möjliggör planering.

Samarbete be­står i att man ger sitt bidrag - om än tyst - till gruppuppgiften. Det bygger på differentierade roller. Genom samarbetet manifesterar man såväl den operativa gruppens interdisciplinära karaktär som det samspel vi längre fram kommer att definiera som vertikalitet och horisontalitet.

Relevans är det namn vi givit åt den kategori, som består i att gruppen fokuserar på hur den förelagda uppgiften kan klargö­ras. Det kvalitativa härvidlag värderas utifrån mängd förar­bete, gruppens kretivitet och produktivitet samt om det ska­pas öppningar, vilka pekar i riktning mot ett projekt.

Den femte kategorin på vår skala utgörs av kommunikationen - såväl verbal som preverbal i form av gester - mellan medlem­marna. Inom denna vektor noterar vi inte en­dast budskapets innehåll, utan även dess utseende och avsändare. Vi kallar detta för metakommunikation. När dessa båda element ham­nar i ett motsatsförhållande uppstår missför­stånd inom grup­pen.

Den sjätte vektorn gäller ett grundläggande fenomen - lä­rande. Genom att i ett visst moment föra samman gruppmed­lemmarnas information verkar den dialektiska lagen om om­vandling från kvantitet till kvalitet. En kvalitativ förändring inträffar i gruppen - en förändring som kan översättas till ångestupplösning, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, pro­jekt etc.

Som universell kategori i gruppsituationen inkluderas faktorn telé - av professor Moreno definierad som negativ eller positiv in­ställning till att samarbeta med en viss gruppmedlem. Telé bildar en atmosfär som kan översättas till positiv eller negativ gruppöver­föring såväl i förhållande till samordnaren som vad gäller relationen gruppmedlemmarna sinsemellan. Det bör understrykas att attityden till förändring utgör den operativa gruppens centrala situation. Denna attityd kan ta sig uttryck i såväl ökning som minskning av depressiv eller paranoid ång­est (rädsla för förlust och rädsla för attack). Dessa ångestfor­mer samexisterar och samverkar i tid och rum. En följd av detta är att samordnaren i sin tolkning bör inkludera även den andra och underliggande ångestformen när en av dessa manifesteras i en gruppsituation.

Att situationer präglade av stereotypi eller förändringsmot­stånd ses som något centralt i vårt tanke- och handlingsinrik­tade konceptuella, referentiella och operativa schema sam­manhänger med vad jag 1945 postulerade (i en som syntes fram­lagd allmän teori om neuros och psykos) beträffande fö­rekomsten av en patogen depressiv kärna, vilken med varie­rande grad av in­tensitet uppträder hos såväl normala som neurotiska och psyko­tiska individer. Den depressiva kärnan är länkad till födelse- och utvecklingssituationen och orsakar också det stereotypa beteendemönster som blir följden av för­sämrad förmåga till lärande och kommunikation. Härmed be­gränsas förmågan att närma sig kun­skapsobjektet och därmed också den situation uppgiften ut­gör.

Vår teori om den enda sjukdomen utgör det teoretiska funda­mentet när det gäller hur pass operativ en grupp, som följer den ovan be­skrivna tekniken, kan bli. Teorin stöder sig på konceptet om en grundläggande depressiv situation, den schizo-paranoida posi­tionen - utgångspunkt för differentiering och tänkande - , jagtekni­kernas stereotypi, förbindelseteorin samt begreppet inre grupp. Vårt konceptuella, referentiella och operativa schema består - framförallt i historisk och struktu­rell mening - av Freuds och Melanie Kleins idéer. När det gäl­ler den sociala aspekten stöder vi oss på Kurt Lewin, vars me­tod är dubbelt experimentell:

a) den är ett försök att ge det sociologiska experimentet en praktisk form;

b) den söker komma fram till en ny sorts experiment - "den aktiva undersökningen" (action research).

Aktiv realitetsanpassning och lärande är oupplösligt sam­manbundna. I den utsträckning objektet genom en operativ läroprocess förstås och omvandlas, förändras också den friske indivi­den/subjektet i sig själv. Detta sker när han inleder ett dialektiskt samspel med världen. Därvid omvandlas den syn­tes, som löser upp en dialektisk situation, till utgångspunkt eller -tes i en ny antinomi, vilken på liknande sätt bör lösas i en kontinuerlig spiralprocess. Om denna väg följs - som en gruppmålsättning - utsätts kommu­nikationsnätet för en hela tiden pågående omvandling. Endast härigenom är det möjligt att utveckla ett tänkande kapabelt till dialog och att möta en förändring.

Till fenomen som uppträder i gruppskeendet så ofta att man kan tala om dom som universella emergenter hör grupphem­ligheten (länkad till det som vi också kallar familjehemlighe­ten), vilken stör kommunikationen i och med att den som hemligt skeende, oavsett dess verkliga innebörd, också är lad­dad med känslor och fantasier om skuld.

Som universella emergenter fungerar fantasier om insjuk­nande, behandling och bot. Detsamma gäller för den triangu­lära situationen som inom vårt referentiella, begreppsliga och operativa schema bär upp för­bindelseteorin. Vi uppfattar denna som en situation innehållande två kroppar och tre per­soner i och med att den som interaktions­mekanism bör ses som en Gestalt, vilken inkluderar något tredje. Detta tredje fungerar i kommunikationsteorin som brus. I lärandet funge­rar det som epistemologiskt hinder.

De känslor av otrygghet och osäkerhet som hör samman med de grundläggande ångestformerna - och då speciellt situatio­ner prä­glade av förlust - utgör element i grupplivet. I varje grupp växer ideologier fram som leder till konflikter mellan subgrupper. Liksom Schilder betecknar vi som ideologi de sys­tem av idéer och innebörder, vilka människorna använder sig av för att ge sina handlingar en rikt­ning - mer eller mindre medvetna tankar med stor emotionell laddning. Av sina bärare betraktas de dock som re­sultatet av förnuftigt resonerande. Ett av stegen i gruppuppgiften består i att analysera dessa tankar. Vi kommer då dels in på området semantisk analys eller formulerandet av en sådan; dels på systemisk analys, vil­ken beaktar såväl ideologins inre struktur som dess - i form av motsättning - inneboende ambiguitet. En systematisk analys av motsättningar - ut­tryckta genom de individer och subgrupper, som tenderar att låta gruppens uppgift utmynna i en steril problematisk situation, vars funktion är att vara försvar mot förändring - utgör därför en grundläg­gande uppgift för den operativa gruppen och för varje social under­sökning.

Gruppen bör på sin väg utforma ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema. Det bör vara av dialektisk karaktär och mot­sättningar, som har med arbetsområdet att göra, bör lösas inom de ramar som gruppens uppgift utgör.

ECRO kommer här att vara ett slags sammanlöpande punkt för läroprocessen som helhet. I och med att varje undersök­ning sammanfaller med en operation - något som Freud beto­nat och sedan K. Lewin omformulerat - gör schemat det möj­ligt för oss att ge­nom gruppen integrera erfarenheter som samtidigt bi­drar till att utforma dess verktyg. Den praxis i vil­ken integrerad teori och praktik ges operativ kapacitet - ett instrument för omformning av såväl människan som hennes omgivning - utgör metodens grundförutsättning.

Utvecklandet av ett för gruppmedlemmarna gemensamt refe­ren­tiellt, konceptuellt och operativt schema möjliggör ökad kommuni­kation inom gruppen. I enlighet med vad informa­tionsteorin hävdar är det ju så att en mottagare har lättare att förstå det budskap som skickas om hans referentiella schema liknar avsändarens och att därigenom kodnings- och dekodifieringsoperationer under­lättas. I denna kommunika­tions- och läroprocess kan man observera hur gruppen följer en bana som går från vardagsspråk till veten­skapligt språk. Detta steg är av vital betydelse i och med att det är menings­löst att utarbeta ett vetenskapligt tänkande som inte ut­går från förståelse och analys av det referentiella schemats mer vardagliga källor.

Gruppernas ovannämnda interdisciplinära karaktär ger oss också anledning att upprepa en av den operativa teknikens grundläggande principer: största möjliga heterogenitet vad grupp­medlemmarna beträffar (en heterogenitet som uppnås genom de olika roller, vilka är konsekvens av att varje medlem till gruppen bär med sig sitt bagage av erfarenheter och kun­skaper) och sam­tidigt homogenitet när det gäller uppgiften (genom att informa­tion i geometriskt progredierande rytm sammanförs i gruppen be­rikas såväl varje medlem i sig som gruppen i sin helhet) får som ef­fekt större produktivitet.

Som redan inledningsvis betonats har mekanismerna för rolltill­delning och rollintagande en fundamental betydelse för vad som sker i gruppen. Gruppen struktureras utifrån hur rollsamspelet sker. På grund av rollernas betydelse för grup­pens fungerande är det av vikt att peka på främst tre- rollen som språkrör, rollen som "tjallare" och rollen som ledare. Dessa roller är inte stereotypa, utan funktionella och väx­lande. Med språkrörsbe­greppet kommer vi in på något som kan betraktas som en hörnsten i vår teori. Som en grupps språkrör fungerar den medlem, vilken i ett visst ögonblick pe­kar på gruppskeendet och de fantasier som styr detta, samt ångesten och behoven inom gruppen som helhet. Språkröret talar emellertid inte endast för sig själv utan för alla. I språkröret sammanstrålar vad som benämns gruppens verti­kalitet och horisontalitet. Vertikalitet har att göra med indivi­dens/subjektets personliga historia. Horisontalitet anspelar på den "här-och-nu"-process som pågår inom medlemmarna som helhet. Språkröret får sin roll genom att det inom honom sker en samman­fogning av hans omedvetna fantasi - en fan­tasi som formats uti­från en mer ursprunglig modell - och gruppskeendet. Hur språkröret infogas i gruppen påverkar framväxten av det ma­terial som bör tolkas. Tolkningen in­rymmer dessa två element: det vertikala och det horisontella. Genom det problem som uttrycks av språkröret (i dennes ver­tikalitet) bör tolkningen exemplifiera samtliga gruppmedlem­mars uppgiftsrelaterade "här-och-nu"-situation.

Språkrörets behov, ångest och fantasier samt sättet att for­mulera dessa har med hans personliga historia att göra. Att formulerandet sker vid ett visst tillfälle i gruppskeendet visar på emergentens horisontala karaktär.

I den naturliga processen att ge och ta roller görs en grupp­medlem till förvarare av gruppens eller uppgiftens negativa el­ler skräm­mande aspekter. I denna underförstådda överens­kommelse har såväl han själv som övriga gruppmedlemmar del. Här uppträder segregeringsmekanismer och därmed bildas ytterligare en bety­delsefull situation - "tjallarens". En annan medlem kan å andra sidan i samma process göra sig till förva­rare av gruppens positiva aspekter och därmed bli innehavare av ett ledarskap som fokuse­ras på en eller flera av de tidigare nämnda kategorierna (tillhörighet, samarbete etc). Dessa två roller - ledare och "tjallare" - är emellertid nära sammanlän­kade. Rollen som "tjallare" har till syfte att skydda ledarska­pet och uppstår genom en för gruppen i dess arbete med att skapa klarhet (genom att tydliggöra skillnader) nödvändig dis­socierings- eller splitting-process. Till ovannämnda tre roller lägger vi också rollen som sabotör. Vanligtvis innefattar den ledarskap för förändringsmotståndet.

Principen komplementaritet bör styra rollsamspelet i gruppen. Därigenom blir rollerna funktionella och operativa. Om en sup­plementprincip uppträder kommer däremot gruppen att präglas av en kon­kurrenssituation som verkar förlamande på arbetet med uppgiften.

I tidshänseende genomgår gruppsessionen tre olika moment - öppning, utveckling och avslutning. Observatören och samord­naren bör nog­grant registrera vad som växer fram under öpp­ningsskedet. Det utgör material som kommer att bearbetas under sessionen. I avslutningsskedet kan man sedan obser­vera hur detta material åter uppträ­der - men i modifierad form.

I termer av grupparbete är tre faser urskiljbara. Under förarbe­tet aktiveras gruppens försvarstekniker på grund av förän­dringsmotstånd, vilket syftar till att undvika bearbetning av den ångest som utgör epistemologiskt hinder. Uppgiften ut­görs av just detta. Kunskapsobjektet blir möjligt att penetrera ge­nom bearbetning varigenom stereotypa mön­ster, vars funktion är att bromsa lärandet och försämra kom­munikationen, bryts. När medlemmarna känner tillhörighet och en planering kan konkretiseras, uppkommer projektet.

Gruppen sätter upp mål som går bortom här-och-nu. En stra­tegi konstrueras vilken syftar till att nå dessa mål. Men inom detta här-och-nu kan man se hur projektet - likt varje meka­nism som har med skapande att göra - syftar till att övervinna den situation av död eller förlust som gruppmedlemmarna upplever när de i och med uppgiftens lösning lägger märke till risken för separation och gruppens upplösning.

Härovan har vi pekat på de allmängiltiga faktorer som ver­kar styrande på den operativa gruppen. Vi vill understryka att samordnarens tolkning generellt bör vara inriktad på dessa all­mängiltiga situationer. Därvid bör tolkningen formuleras så att den alltid inkluderar såväl språkrörets vertikalitet som gruppens hori­sontalitet.

Som avslutning bör omnämnas att tekniken för operativa grupper kom till 1946 i samband med att jag var ansvarig för "Servicio de Adolescentes del Hospital Neuropsiquiátrico de Hombres" i Buenos Aires. För att hålla verksamheten igång var jag då tvungen att omvandla en grupp patienter till ett vårdarlag.

Operativa tekniker används nuförtiden inte endast vid ut­bildning av psykologer, utan även inom reklamverksamhet, institutionellt arbete, chefsutbildning, studier i regi- och tea­terarbete etc. Sammanfattningsvis handlar det om alla slags situationer där en grupp och dess medlemmar kan omvandlas till operativ ar­betsenhet.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad: 190816