Transkulturell psykologi? Vad är det?
”Trans-” som begrepp står för mig som något som ”går genom”, ”genomsyrar”, ”dränker in”, ”får att löpa samman” …
”Transkulturell psykologi” borde i konsekvens med detta ha åtminstone en del av dessa karaktäristika och besitta en förmåga att ”relativisera” de olika kulturella determinanter som tar sig olika ”psykologiska” uttryck.
Vad kan man med andra ord se som mer allmänna psykologiska aspekter hos en viss bestämd person och vilka är mer kulturellt determinerande?
……………………………………………………………
Som handledare för tolkar under 15 års tid har jag ofta slagits av hur lätt jag i min roll som handledare har att gå in i något slags ”allmänperspektiv” när det gäller människors sätt att uttrycka sig, bete sig ... och att fundera ”svenskt” över vad slags drivkrafter som finns där bakom.
Jag blir lätt ”svensk” i mitt sätt att tänka ... och ganska ofta får mina handledda tolkar mig att fundera vidare över vad som ”normalt”, ”onormalt”, kulturbundet etc etc ... och hur mycket detta i sin tur kan leda till förhastade omdömen om vad och hur man kan tänka om vissa företeelser.
Ja, allmänperspektivet kanske egentligen inte blir så specifikt svenskt som fastmer anglosaxiskt (eftersom vi lever i och närs av den kultursfären) ... vad som i vårt västerländska samhälle är normalt-onormalt, friskt-sjukt, lämpligt-olämpligt, rimligt-orimligt etc. Ja, ett lämpligt ord att använda här är väl ”hemmablindhet”.
I vårt arbete som psykologer håller vi på med en liknande verksamhet som tolkarna, nämligen att ”översätta”. Vi vet också – eller i alla fall tolkarna och översättarna – vet ... att det sällan blir speciellt bra att översätta ”rakt av”. Om vi inte sätter in det som sägs i en (kulturell) kontext ... ett kulturellt sammanhang – så kan det bli svårt att förstå; eller i alla fall blir det lättare att missförstå.
En ”text” (alltså det som sägs) bär alltid med sig en ”medtext” (kontext) eller ett sammanhang. När två personer möts och samtalar finns alltid ett ”tredje” med – och detta tredje (samhället, kulturen etc) behöver inte vara samma sak för dig som för mig.
I ett tolkat samtal kan dessa olika ”tredje” bli väldigt synliga i form av gester, sätt att hälsa, ”socialisera” - överhuvudtaget i form av förväntningar om hur man ska uppträda.
Tolken – som ett ”vittne” - blir ofta en konfliktzon för dessa olika förväntningar. Allt som sägs måste ju tolkas och då passerar det genom tolkens huvud! Tolken hamnar med jämna mellanrum i ett val mellan att upprätthålla en strikt ”tolkroll”, där endast det som sägs ska tolkas, och att – när kommunikationen uppenbarligen ej fungerar – gå in med en mer ”kulturell tolkning” (ett kulturellt medvetet påpekande om att saker som översätts från ett språk kan få en annan bimening i ett annat språk) ... Tolken informerar härvid de bägge parterna om vissa aspekter som kan komplicera förståelsen OCH tolkningen. I sin förlängning kan man tänka sig att dessa rent KUNSKAPSMÄSSIGA hinder övergår till att bli KÄNSLOMÄSSIGA på så sätt att kommunikationen blir smärtsam eller plågsam (och svår att upprätthålla) just därför att man inte förstår varandra eller – ännu värre – missförstår varandra (i tron att man förstår varandra).
Jag stannar här i min beskrivning av tolkarbete ...
Det här är klassiska element inom psykoterapeutisk behandling ... och på vilka sätt skulle de kunna hänga samman med psykologarbete i det mångkulturella Sverige?
I min framställning har jag liknat psykologens roll vid en tolks, nämligen att ”översätta” och lämna tillbaka saker som sägs; att klarifiera, men också tolka och konfrontera vissa innehåll.
Ytterligare något kan sägas om psykoterapi, tolkning och annat modersmål än svenskan. Här nedan följer några sammanfattande tankar om detta och materialet är hämtat från litteratur som tar upp temat ifråga.
…………………………………………………
Det är viktigt att undersöka vilka uttryck det kulturella mötet tar sig när en samtalsterapi sker på svenska, men där åtminstone en av parterna inte har svenskan som modersmål eller utseendemässigt uppfattas ha annan etnisk bakgrund. När det rör sig om parter med olika kulturell bakgrund kan detta bidra till att den terapeutiska relationen får speciella kännetecken – och detta på såväl gott som ont. Föreliggande text fokuserar på denna aspekt.
Sverige har på senare år tenderat att förändras till ett mer mångkulturellt samhälle. Det är är härvid viktigt att se inte bara hur mötet mellan olika kulturer ser ut i samhället, utan även inom den psykoterapeutiska kontexten. Globaliseringen och andra faktorer för med sig att allt fler människor från andra länder bosätter sig i Sverige. En följd härav är inte bara att det finns fler patienter med ett annat modersmål än svenskan; det finns även fler terapeuter där svenskan inte är modersmål.
Föreställningen att terapeut och patient ska ha samma språk (oftast svenska) har länge varit något av en självklarhet inom den psykoterapeutiska världen. Emellertid har detta knappast varit möjligt när det gäller psykoterapi på svenska i och med att de psykoterapeuter, som talar andra språk än svenska, oftast bara har funnits i de svenska storstäderna. Men det kanske inte heller är självklart att ett gemensamt språk är en nödvändig faktor för att en psykoterapi ska bli framgångsrik.
Terapi vid kulturella möten
Den diskussion, som varit omkring mötet mellan olika etniska kulturer vid psykoterapi, har begränsats till att beakta svårigheter i den terapeutiska processen när terapeut och klient inte delar samma kulturella bakgrund (Tang & Gardner, 1999). Här inkluderas undersökningar i vilka man tittat på specifika kliniska fenomen som överföring, motöverföring och motstånd.
En ny forskningsansats inom psykoterapiforskningen har dock börjat innefatta interaktionella och relationella aspekter som betydelsefulla för att kunna förstå hur ras- och kulturfrågor inverkar i terapin (Hoffman, 1983; Renik, 1993). I motsats till vad man tänkte tidigare (alltså att olika kulturell bakgrund i terapin kan bli till något problematiskt) har man alltmer börjat lyfta fram att terapeutens och klientens respektive bakgrunder kan bidra till förståelsen av terapeutiska processer.
Om terapeut och klient skiljer sig åt när det gäller kulturell bakgrund kommer kulturella komponenter att samspela med andra aspekter i terapin (Tseng, 1981; 203). Tang och Gardner (1999) menar att när olika kulturer närvarar i en terapi kan de olikheter som finns hota den terapeutiska processen och också leda till att relationen avslutas för tidigt. Det här är speciellt viktigt när klienten beter sig på ett ”kulturspecifikt” sätt – vilket terapeuten kan tolka som motstånd. För terapeuten är det alltså nödvändigt att vara någorlunda kulturellt orienterad om klientens kultur för att en meningsfull behandlingsprocess ska kunna komma till stånd.
Textförfattare som Shonfeld, Kung och Wong (refereras till i Sergi Corbella & Luis Botella, 2003) har undersökt hur skillnader i kulturella faktorer mellan terapeut och patient inverkar i skapandet av den terapeutiska alliansen; betoningen ligger därvid på etniska ursprung och därmed på hur kulturella skillnader (som rör såväl patient som terapeut) spelar in i den terapeutiska processen.
Comas Diaz (refererad till i Goodheart, Kazdin och Sternberg, 2006) hävdar att psykoterapin medieras via kulturen; i sådan mening behöver psykoterapeuten göra en kulturell anpassning av sina interventioner. En effektiv multikulturell psykoterapi innebär i sig en balans mellan vetenskaplig klinisk erfarenhet och kulturella rötter, varvid behandlingsupplägget styrs av bägge dessa faktorer. Vad som gör balansen möjlig är en terapeutisk allians i vilken även innefattas kulturell förståelse och kunskaper om utanförliggande terapeutiska variabler såsom historia, kulturell och sociopolitisk miljö.
Flera textförfattare (Corey & Corey, 1993; Mohamed, 2000b; Tseng, 1981; 2003) understryker vikten av ett bredare perspektiv hos den terapeut som i sin praktiska verksamhet möter personer från andra kulturer. Nihlén (1997) framhåller vikten av kulturkompetens samt också att terapeuten bör besitta avsevärda transkulturella kunskaper för att det inte ska uppstå missförstånd i psykoterapin. Tseng (1981) går ännu längre och hävdar att terapeuten aktivt bör utforska klientens kulturella bakgrund eller sammanhang för att på så sätt skapa sig en större förståelse. Å andra sidan finns det andra som varnar för att lägga alltför stor betydelse vid kulturspecifika faktorer (Ekblad, Jansson & Svensson, 1996); risken finns nämligen att alltför mycket betonas och tolkas i termer av kulturskillnader. Lidberg (2000) pekar på resultat som tyder på att behovet av kulturspecifik kompetens kan tonas ned. En deltagare i hennes undersökning säger:
Det finns bara en kulturkompetent person och det är klienten. Det är som vid alla terapier bara genom att utforska som man kan nå fram till förståelse av en klient. I terapi med människor med annan bakgrund kan det vara en fördel. Det är så tydligt. Man tar inte så mycket för givet som man annars lätt kan göra. (Lidberg, 2000, s.24).
Man bör vara medveten om att de flesta psykoterapeuter betraktar genom ”västerländska glasögon”; att de ser på mänskliga problem och beteenden mot bakgrund av de tongivande psykologiska teorier som vuxit fram ur västerländska kulturella värdesystem (Tseng, 1981). En sådan medvetenhet innebär inte bara terapeutens upplevelse av klientens bakgrund och problematik samt i vilken utsträckning den är kulturellt betingad; den innebär också att man som terapeut är medveten om sin egen identitet och hur man ser på kulturella skillnader.
Enligt Basch-Kåhre (1983) kan det faktum att terapeut och klient inte delar samma kulturgrund ge upphov till eller väcka en djupgående problematik hos bägge parter. Denna är oftast omedveten och har att göra med sådant som känslor av främlingskap, språk och identitet. Känslan av utanförskap och att vara missförstådd finns dock i större eller mindre grad hos alla människor, enligt Basch-Kåhre. Därför är det av vikt att terapeuten för egen del kan genomarbeta sina känslor för att på så sätt etablera ett berikande arbete över de gränser som kulturskillnaderna medför.
Det har också betydelse att man tillsammans med klienten diskuterar hur terapeutens sätt att förhålla sig känns; vidare om terapeutens roll och uppgift, när klientens kunskaper om vad en psykolog är, brister. Tseng (1981) menar att det är terapeutens sak att ta upp och diskutera detta tema.
Kareem och Littlewood (1992) hävdar att bara det faktum att man kommer från olika kulturell bakgrund implicerar att det finns såväl medvetna som omedvetna föreställningar hos terapeut och klient. Dessa textförfattare menar att terapeuten redan från terapins början bör beakta klientens totala erfarenheter och kulturellt färgade förställningar. Tseng (1981) håller med om detta och säger att man härigenom får bort tabút mot att diskutera frågor som handlar om terapeutens och patientens skiljaktiga bakgrunder; och på så sätt kan terapin gå framåt med sin grund i realiteter. Att bete sig som om ”vi är alla lika” kan vara såväl falskt som skadligt.
Också Mohamed (2000b) tar upp att en så pass viktig sak som skiljaktig kulturell bakgrund bör göras explicit redan i terapins inledning. Hon är kritisk mot de som hävdar att man kan avvakta med detta tills klienten själv tar upp frågan; det är i första hand terapeutens ansvar att peka på skillnaderna och att erkänna den brist på jämvikt som finns i den terapeutiska relationen (men detta är ju något som finns i alla terapeutiska relationer). Leary å sin sida (1995) hänvisar till att dessa aspekter kan man ta upp och undersöka först när de dyker upp i arbetsmaterialet – och då blir det möjligt att hantera dem på ett sätt som berikar den terapeutiska processen.
Enligt Kareem och Littlewood (1992) är det av betydelse hur man tar upp specifika kulturella frågor i terapin. Tseng (1981; 2003) hävdar att man som terapeut reflektera kring vissa viktiga frågor: om man som terapeut tar upp kulturella aspekter i terapin – gör man det då för att de har en viktig terapeutisk innebörd eller därför att terapeuten uppfattar dem som fascinerande? Om man som terapeut ställer frågor till klienten om något som har med dennes bakgrund att göra – gör man samtidigt klart för klienten att frågan ställs för att man ska kunna hjälpa denne? Eller ställs frågan på grund av eget kunskapsintresse? Kan man då till och med förstärka en klients upplevelse av tillhörighet mer än vad som är nödvändigt? Eller kan en terapeuts sympatier för en ”minoritetsklient” göra att denne ses mer som ett ”socialt offer” - och att man därmed bagatelliserar hur psykologiska aspekter spelar in i klientens tillstånd (Tseng, 1981; 2003).
Om man sammanfattar Corey och Coreys synpunkter (1993) kan man säga att det finns två vägar att gå i en interkulturell terapi: den ena är att ignorera kulturinflytelser, den andra att erkänna att de spelar in i terapin. Hur man än väljer att göra kommer kulturen ändå att inverka på såväl terapeutens som klientens beteende. De kulturella variablerna bör dock inte överdrivas så pass mycket att terapeutens spontanitet och förmåga till närhet går förlorade i den terapeutiska relationen. Trots allt är det ändå terapeutens egen professionella förmåga som kan hjälpa klienten oavsett kulturella skillnader (Tseng, 1981, 2003).
Hur ser implikationerna av olika kulturell bakgrund ut för den terapeutiska relationen? Förståelse är en viktig komponent när en människa söker psykoterapeutisk hjälp. Lidberg (2000) påvisar att vissa klienter kan undvika att gå i terapi hos en landsman och istället gå till en svensk terapeut därför att det känns mer anonymt. Och när bägge parter har en väldigt likartad kulturell bakgrund finns också en risk för tävling och konkurrens (Tang och Gardner, 1999).
Även Basch-Kåhre (1983) för fram liknande synpunkter. Hon menar att kulturella komponenter, omedvetna fragment som förmedlas såväl medvetet som omedvetet, kan komma från bägge parter i den terapeutiska relationen. De kan komma att skapa förvirring och hindra att en terapeutisk allians utvecklas. Som i alla andra terapier bör terapeut och klient gemensamt undersöka och försöka få en bild av vilka speciella förutsättningar som gäller för en terapi. Med klienter, som har ett annat språk och en annan kultur, blir den här processen ofta mer tydlig, men kräver också större ansträngning.
I psykoanalysen menar Ticho (1971) att kulturella variationer spelar en viktig roll. Det viktigaste är dock klientens olika stereotypier som kommer att ladda terapeuten såväl positivt som negativt, allt utifrån klientens patologi och individuella behov.
På samma sätt är det risk att överföringar och motöverföringar grundade i stereotyper inverkar när terapeut och klient inte delar samma kulturella bas. Terapeuter från någon av ett samhälles minoritetskulturer bör vara uppmärksamma på att de som personer med annan hudfärg eller annan kulturbakgrund kanske inte ses som en blank neutral skärm; istället kan de väcka till liv en stor mängd stereotyper och projektioner (Tseng, 1981). För klienten kan detta leda till antingen hat riktat mot terapeuten eller till försök att tillfredsställa eller imponera på denne. Detta överensstämmer med Tichos uppfattning (1971) att terapeuten av klienten kan upplevas som mindre neutral och att det kan därför vara svårt för terapeuten att skilja ut överföringsmanifestationer från stereotyper. Om tolk används kan dennes arbete försvåras och fungerar klientens beteende som ett motstånd. Dessutom återspeglar och förtydligar en tolk det patienten säger; tolken förstärker också terapeutens interventioner. En terapi som tolkas är dock i regel lugnare och ger mer tid för eftertanke. I terapiprocessen kan tolken emellertid också bli till måltavla och för detta har tolken ingen speciell utbildning – till skillnad från terapeuten (Cullberg ... ).
Även klientens förmåga och empati påverkas av de kulturella skillnaderna. Motöverföringsuttryck kan vara svåra att särskilja från sådana som är mer allmänna uttryck för hur man reagerar på andra (och mer avlägsna) kulturer. Ticho menar trots detta att mötet mellan terapeut och klient i en konstellation, där de inte har samma bakgrund, kan medföra att vissa känslomässiga reaktioner (som annars inte skulle bli synliga) kommer till ytan.
Som minoritetsterapeuter drar Tang och Gardner (1999) slutsatsen att många frågor om överföring, motöverföring och förståelse av motstånd väcks till liv i deras praktiska verksamhet. Med ”minoritet” menar de i detta fall terapeuter som tillhör en minoritetsgrupp, det vill säga vita. Definitionsmässigt är minoritetsterapeuter formade inom två kulturer – den egna och majoritetskulturen (Tang & Gardner, 1999). Deras teoretiska skolning präglas ofta av västerländska värderingar som de kanske i sin egen kultur skulle känna sig främmande för. Som Erikson (1950) påpekade: det är en viktig del av ens identitet att kunna känna igen och identifiera sig med sin egen grupp – vilket i sin tur innebär att man exkluderas från andra grupper.
I dyader med majoritetsklienter och minoritetsterapeuter kan klienterna betrakta minoritetsterapeuterna som några som blivit berövade något och detta är något som kanske känns igen av klienterna (Teng & Gardner, 1999). Ibland kan klienten ha ett problem som gör att han eller hon känner sig utanför den egna gemenskapen (blir outsider där) och då blir det lättare att identifiera sig med minoritetsterapeuten. Å andra sidan kan minoritetsterapeuten tendera att fokusera på hur klienter reagerar på hans eller hennes minoritetsbakgrund.
Utifrån forskning har man kommit fram till att minoritetsterapeuter har en tendens att överdriva de kulturella aspekterna i en terapi. Å andra sidan kan klientens förväntningar inför det första mötet ha en viss betydelse. Om man förväntar sig att vänta en ”medelsvensk man eller kvinna” som terapeut kan det bli överraskande att möta en minoritetsterapeut. Konsekvenserna därav kan variera.
Griffith (1977) studerade exempelvis mötet i tre grupper: vit terapeut – färgad klient; färgad terapeut – färgad klient; färgad terapeut – vit klient. I den sistnämnda dyaden kan terapeuten paradoxalt nog uppleva sig lågt värderad på grund av sin kulturella bakgrund, men samtidigt i klientens ögon, enligt Griffith, respekteras utifrån motsatsparet tillit-misstro. Färgade klienter känner ofta misstro gentemot vita terapeuter som i sin tur kämpar för att ersätta denna misstro med tillit. Det är först när dyaden minoritetsterapeut och minoritetsklient uppstår som terapeutens behärskande av bägge kulturerna kan komma till uttryck.
Tang och Gardner (1999) menar att när klient och terapeut delar samma kulturella identitet finns en större beredskap att tro att man kan förstå varandra ömsesidigt; en positiv överföring skulle då uppträda snabbare. I detta slags dyad är motöverföringen speciell. Terapeuten kan känna en lättnad över att behandla någon som åtminstone fysiskt liknar honom eller henne själv. Det kan även uppstå en känsla av att man kan identifiera sig med dessa klienter och att man på så sätt kan vara mer empatisk. Terapeuten kan känna ett speciellt ansvar på ett sätt som inte upplevs gentemot andra klienter. Förhållningssättet kan då bli mindre konfrontativt och mer tolerant. Det finns risk för att terapeuten tror att han eller hon förstår på grund av en förutsatt gemensam värdegrund. Och givetvis föreligger förutsättningar för att klienten faktiskt ska bli förstådd (Tang & Gardner, 1999).
I Griffits (1977) konstellation svart terapeut-svart klient framstår terapeutens erkännande eller förnekande av sin egen kulturella bakgrund som en viktig fråga. Förnekar terapeuten sin egen bakgrunds betydelse tenderar detta perspektiv att sprida sig till hur han eller hon ser på klienten; det vill säga att terapeuten förnekar betydelsen även av klientens bakgrund. Om man däremot överidentifierar sig med sin färgade klient kan man bli alltför indragen i dennes svårigheter vad gäller rasaspekterna. Enligt Mohamed (2000a) tenderar vissa vita terapeuter att para ihop klienter från olika kulturer med terapeuter från samma kulturbakgrund istället för att utveckla en egen förmåga att arbeta transkulturellt. Den här attityden från de vita terapeuter – att para ihop färgade terapeuter med färgade klienter – kan vara ett sätt för vita terapeuter att undvika eventuella konflikter avseende egna fördomar eller rasism.
Trots det som redovisats här ovan är forskningen inom detta område begränsad. Vad gäller kulturmötet i svensk psykoterapi finns inte mycket skrivet. Litteraturen är dock gedigen när det rör sig om att möta tramatiserade människor från andra länder inom vården. Det är få som lyfter fram att terapeuter också kan befinna sig i samma situation, det vill säga att tillhöra en minoritetskultur. Den nordamerikanska litteraturen kännetecknas av ett betydande fokus på mötet mellan kulturer (och/eller raser) i psykoterapin. Detta har dock inte tagits upp speciellt mycket inom forskningen; det har snarast handlat om egna beskrivningar av arbetet med personer som tillskrivs ha andra erfarenheter eller annan kulturtillhörighet än de själva. Samtidigt har det inom den vetenskapliga forskningen vuxit fram en speciell inriktning kallad ”transkulturell terapi”. Enligt Mohamed (2000a; 2000b) har den fortfarande en undanskymt plats och bör få tillfälle att utvecklas vidare.
Sue och Lam (2002) har undersökt befintliga empiriska studier rörande resultaten av effektiv psykoterapi med etniska minoritetsgrupper, grupper med låg socioekonomisk status och homosexuella. I enlighet med Mohamed (2000a; 2000b) fann de att detta område är bristfälligt utforskat och att det behövs fler studier.
…………………………………………………………
Här nedan följer så en beskrivning av tolkarbetet insatt i den pichonianska vektorsmodellens 6 aspekter anslutning/tillhörighet, samarbete, relevans/tillämplighet, kommunikation, lärande, télé (tidigare erfarenheters inverkan).
Tolkning insatt i vektorsmodellen:
Nedanstående beskrivning söker beskriva och avgränsa faktorer som jag menar i en eller annan form är närvarande i varje tolkat samtal oavsett om man är medveten därom eller inte. Dessa aspekter har jag valt att benämna ”anslutning och tillhörighet”, ”samarbete”, ”relevans eller tillämplighet”, ”kommunikation”, ”lärande” samt ”tidigare erfarenheters inverkan”. Det kan vara värdefullt att ha dessa olika aspekter med sig som ett slags ”utvärderingsschema” om det är så att ett tolkat samtal inte verkar fungera.
Anslutning och tillhörighet
Tolkanvändare och klient/er bör helst befinna sig på samma plats. Detta kan tyckas vara ett självklart konstaterande, men med teknikens utveckling under senare år är detta inte längre självklart. Tolkens närvaro i rummet är exempelvis inte längre lika nödvändig. Tolkrollen har förändrats under senare år i och med telefontolkning och samtal av typ videokonferenser. Tolken kan således vid telefontolkning sitta hemma och tolka ett samtal som förs på en annan plats; här är det inte minst viktigt att tolken har en lugn och avskild egen plats att sitta på för att dels inte bli störd, dels av sekretesskäl.
I vilken utsträckning tolkanvändare, klient/er och tolk kan samtidigt befinna sig på tre olika platser för ett och samma samtal - och att det samtidigt är en rimlig samtalskonstruktion - är lite svårt att ha en bestämd uppfattning om. Tekniskt är det möjligt, men i vilken utsträckning kommunikationen påverkas är inte helt lätt att förutse (se vidare nedan om kommunikationsaspekten). Framförallt är det kanske känslan av tillhörighet och sammanhang som kan beröras.
Det är dock givet att kommunikationsprocessen påverkas av en tredje persons närvaro. För tolkens del gäller det att han/hon måste accepteras som en "medlem i gruppen (tolkanvändare-klient/er-tolk)" av såväl klient/er som tolkanvändare - men utan att lämna sin yrkesroll.
För klienten/klienterna (och kanske ibland även för tolkanvändaren) kan det vara svårt att acceptera tolkens närvaro (även om tolken är oundgänglig som förmedlande länk i det samtal man avser att föra). Kommunikationen är a och o i det tolkade samtalet och det bör därför klargöras dess vikt för att information ska gå fram samt att man vinner mycket på detta - inte minst tidsmässigt och att missförstånd undviks. Tolkanvändaren kan här med rätta hävda: "Jag använder mig av tolk därför att vi måste kunna förstå varandra så bra som möjligt. Samtalet ska vara meningsfullt och leda till något".
Om man ska jobba med en hel familj eller grupp kan det bli svårt att använda sig av bara en tolk. Om det dessutom rör sig om flera språk kan situationen kompliceras än mer.
Tolkning i grupp: Beträffande tolkning i grupp finns metodologiska kunskaper hos tolkar (från andra liknande möten där tolkar från olika språkområden samtidigt ska tolka till grupper av människor). Det bör dock helst inte röra för stora grupper från varje språkområde – eventuellt bör gränsen gå vid fem personer. Inte heller bör det vara så många från varje språkområde att dess tolk måste höja rösten för att nå fram till samtliga i sin grupp (tolken blir då ett störande moment för övriga tolkar som tolkar till andra språk – blir alltså till del av det ”brus” som kan uppstå när flera tolkar översätter samtidigt).
Syftet med ett tolkat samtal eller möte bör förhoppningsvis stå klart för tolkanvändaren och också ha kommunicerats till klienten/klienterna (om inte bör samtalet inledningsvis handla om detta). Även för tolken kan det vara av värde att på förhand ha fått viss möjlighet att förbereda sig på vad som kommer att tas upp under samtalet.
Samarbete
För att samtalet ska falla väl ut bör man sträva efter att etablera ett bra samarbete i tolksamtalssituationen. Förhoppningsvis har en grund härtill lagts genom ovanstående punkt ”anslutning och tillhörighet”. Ju mer förtrogen tolkanvändaren är med tolkade samtal, desto lättare går det också att få igång ett bra samarbete i situationen. Samma gäller för tolken – ju mer erfaren och förberedd tolk, desto smidigare löper tolkningen och tolken får rollen att vara just förmedlare av det som tolkanvändare och klient/klienter kommunicerar (här kan man vidare tänka sig att det kan vara lämpligt att tolkanvändare och tolk är någorlunda förtrogna med var vars och ens professionella gränser finns, så att man inte förväntar sig mer av den andre än vad som är rimligt).
Som tolkanvändare är det bra att ha en insikt om att tolkar överhuvudtaget är mycket ensamma i sin yrkesroll (spelar alltid på ”bortaplan”) och de har dessutom höga krav på sig om punktlighet, lojalitet, stressuthållighet, affekttolerans och behärskande av sin sinnesstämning. Även om det stundtals kan verka som att de krav som ställs på tolkar handlar om att de maskinmässigt ska kunna utföra sina uppdrag är de ändå inga maskiner. Med små tidsmarginaler och många uppdrag ökar stressen. Handlar det dessutom om laddade tolksamtal blir pressen ännu större.
Det samarbete som är så viktigt i tolkade samtal kan påverkas om tolken utsätts för alltför stor press i sin arbetssituation – och framförallt om detta sker under lång tid. Vissa "symtom" hos verksamma tolkar skulle därför kunna ses som indikationer på exempelvis hotande "utbrändhet" och att det därför finns behov av handledning eller avlastningssamtal:
trötthet
rastlöshet
ångest
koncentrationssvårigheter
spänningar
ont i kroppen
konfliktfyllda situationer under tolkning
Som tolkanvändare är det viktigt att tydligt markera sitt ansvar för situationen och att för övriga parter beskriva hur det hela kommer att gå till. Det innebär också att som tolkanvändare ”ta kontroll” över tolkens situation med målsättningen att tolkanvändare och klient/klienter sköter samtalets innehåll medan tolken sköter språkfrågan/”kommunikationslänken”.
Nedanstående beskrivning av ett tolkat samtal inom sjukvården torde kunna tjäna som rättesnöre för hur det bör se ut:
När du möter en patient som inte behärskar svenska skall du samtala med henne eller honom på samma sätt som med en svensktalande patient. Du vänder dig direkt till patienten och säger ’Du’ eller ’Ni’. Enda skillnaden är att ni båda måste göra små pauser då och då så att tolken hinner tolka vad ni säger.
Tolken upprepar allting så exakt som möjligt, i jag- form, som ett eko. Vänd dig alltså inte till tolken, utan alltid till patienten. På det sättet kommunicerar ni direkt med varandra, ser på varandra och möts som jämlika samtalspartners.
Placera dig själv mitt emot patienten. Tolken skall sitta vid sidan om, på samma avstånd från er båda, så att ni kommer att sitta i en triangel. Tolken skall inte sitta intill patienten. I vissa situationer kan tolken dock behöva närma sig någon av er för att överföra längre yttranden, genom så kallad viskningstolkning. Var följsam …
… Verkligt smidigt går det när både du och klienten är erfarna tolkanvändare och lärt er att anpassa er till tolken utan att störas av dennes närvaro. Då kan tolken så att säga ’smälta in i väggen’.
Det är alltid tolkens ansvar att fråga om, om han eller hon missat något, eller be om en omskrivning om något är oklart för honom eller henne (Läkartidningen, Vol 92, Nr 39, 1995: Emma Feigenberg, auktoriserad tolk med speciell kompetens som sjukvårdstolk, Stockholm: Är du professionell läkare? Anlita då en professionell tolk!).
Med vissa modifikationer gäller ovanstående även gruppsamtal som tolkas.
Relevans eller tillämplighet
Om ovanstående aspekter, som berör samarbetet, beaktats tillräckligt bör situationen tillåta ett tolkat samtal i vilket man kan föra en konstruktiv dialog om just det man träffats för. Då kan också klargöranden ske allteftersom i den mån missförstånd, informationsbrister etc tenderar att uppstå.
Tolkens språkliga kompetens har utan tvivel stor betydelse för om man kan föra ett konstruktivt samtal. Nedanstående citat ger en beskrivning av de krav som ställs på tolkens "hantverksskicklighet”:
Tolken bör ha mycket goda språkkunskaper i båda språken och bör kunna uttrycka sig muntligt klart och tydligt på båda språken. Tolken bör förstå fraser och nyanser, både vardagsspråk och även ord och uttryck som används av olika myndigheter samt känna till terminologin inom centrala samhällsområden – på båda språken för att kunna förmedla diskussionen i båda riktningarna. En tolk är emellertid inte en levande ordbok. En yrkeskunnig tolk är medveten om svårigheterna, läser i förväg in den specialterminologi som behövs vid en viss tolkning. Vid behov ber tolken om förklaring för någon term och kan även slå upp någon term i ordboken (Den nordiska språkkonventionen: Anlita yrkeskunnig tolk sid 1 i text från Internet/www.om.fi/18116.htm).
I möjligaste mån bör tolkanvändaren vidare (som "ansvarig" för situationens eller mötets ”ram”) se till att tolken inte hamnar i en situation där han/hon måste prata med klienten före eller efter det tolkade samtalet. Detta är för att dels skydda tolkens professionella roll, dels för att inte klienten eller klienterna ska prata på förhand med tolken om det som ska tas upp i det tolkade samtalet (och att man därför missar en del av det som då tagits upp mellan tolk och klient/er eller att det viktiga aldrig nämns, alternativt att klienten förväntar sig att tolken ska nämna det som tagits upp) samt slutligen för att inte tolken av kulturella, känslomässiga etc skäl (eventuell förekomst av hot, tvånget att vara social, gemensamma bekanta eller gemensamma aktiviteter etc) ska bli bunden.
För tolkanvändaren kan det utan tvivel vara frestande att se tolken som mer än tolk och att förvänta sig att denne kan användas utöver sitt uppdrag (exempelvis att medfölja klient till andra myndigheter eller vårdgivare, fungera som ”stödperson” i väntrummet etc). Detta berör direkt tolkens yrkesroll och är ytterst en etisk fråga. Det är därför av intresse att titta på hur de etiska kraven för tolkning ser ut enligt den nordiska språkkonventionen (sid 2-3):
Tolken har inte rätt att fungera som ombud för någondera parten, inte heller som hjälp eller rådgivare av annat slag.
Allt vad som sägs tolkas.
Inget lämnas med avsikt otolkat. Detta innebär bland annat att tolken inte får göra sammanfattningar, eftersom han då kan utelämna fakta som kan ha stor betydelse för sakens behandling.
Ingenting läggs till det som samtalsparterna har sagt. Tolken kommer inte heller med egna förklaringar eller värderingar. Tolken bör förhålla sig neutral, eftersom han måste ha båda parternas förtroende för att kunna utföra sitt tolkningsuppdrag.
En ifrågasättande eller oförstående attityd från tolkens sida tenderar att inverka på ett samtal och hur pass väl det fungerar. Hur pass mycket kunskaper behöver exempelvis en tolk ha om processer som äger rum i ett psykoterapeutiskt samtal? I ett sådant finns ju såväl explicita som implicita skeenden som utåt sett kan vara svårförståeliga. Det som kan vara okomplicerat i ett vanligt samtal kan få helt andra innebörder i psykoterapirummet.
"Att tolka är som att simma med olika simtekniker. Det är inga problem. Att tolka i psykoterapisamtal är som att dyka. Man måste ha verktyg för att kunna dyka på djupet" (sagt av tolk).
Här är det viktigt som tolkanvändare - och något som självklart påverkar samarbetet - att vid behov klargöra varför man gör en viss åtgärd, vad man har gjort och hur man tänker sig att fortsätta.
Kommunikation
En av de viktigaste aspekterna vid tolkning rör kommunikationen och hur den fungerar. Möjligheterna att uttrycka sig verbalt är här begränsade jämfört med ett enspråkigt samtal. För att samtalet ändå ska ge tillfälle till god kontakt måste en fungerande förbindelse upprättas som i sig innefattar såväl tolkanvändare, tolk som klient/er. En sådan förbindelse eller kommunikation gestaltar i sig en komplex struktur som innefattar ett sändar-mottagar-system (tolkanvändare-tolk-klient/er), ett budskap (innehållet i det som förmedlas fram och åter), en kanal (tolken), tecken (gester, minspel etc), symboler (språk) och brus (inre och yttre "störningar" hos tolkanvändare, tolk och klient/er). En överensstämmelse mellan parternas sätt att uppfatta vad man kommunicerar om är nödvändig - annars uppstår missförstånd.
Tolken utgör alltså kanal eller förbindelse mellan klient/er och tolkanvändare och måste bland annat i denna tvåvägskommunikation kunna tolka utsagor – ibland så kulturspecifika (såväl vad gäller klient som tolkanvändare) i form av tecken, ”koder”, yrkesjargong och symboler m m att de blir svårförståeliga – till något som samtalspartnern/erna kan förstå och uppfatta korrekt. Tolken bör dock i princip avhålla sig från förklaringar och egna utläggningar kring klientens/ernas kulturellt betingade utsagor, reaktioner och dylikt. Det är tolkanvändaren som i första hand själv bör vända sig till klienten/erna om något framstår som svårförståeligt.
”Kulturtolkning”, som den beskrivs här ovan, torde också bli mindre framträdande om tolken inte har möjlighet att se de andra parterna i samtalet. Inte minst får det konsekvenser vid telefontolkning. Här försvinner ju möjligheten att ”förtydliga” verbala budskap med gester (om någon av parterna exempelvis nickar bekräftande blir detta osynligt). Vid tystnader i samtalet blir tolken på sätt och vis ”blind” och helt beroende av vad som sägs.
Frågor för en tolkanvändare att fundera över: Kan den kommunikation som sker via tolken sägas vara klar eller oklar? Om kommunikationen är oklar - vad kan tänkas skapa denna oklarhet? Finns den mellan tolkanvändare och tolk? Mellan tolk och klient/er? Mellan tolkanvändare och klient/er? Kan man notera språkliga brister hos tolk respektive klient/er? Har man som tolkanvändare beställt tolk från rätt språkområde? Har klienten/erna uppgivit rätt språk eller har han/hon av olika skäl uppgivit annat språk (för att kanske av flyktingstatusskäl, kriminalitet etc dölja ursprungsland)? Eller finns det något annat ospecifikt som spelar in?
Något som definitivt kan inverka som ”brus” i tolkningsprocessen är situationer då en tolks förmåga att vara opartisk står på spel eller ifrågasätts (detta resonemang gäller givetvis också för tolkanvändaren). Sådana situationer kan vara bland annat följande (Att tolka för invandrare och flyktingar utgivet av Statens Invandrarverk mars 1995):
Tolk som har ett direkt intresse av utgången i ett ärende är jävig.
Nära släktingar och vänner till ena parten bör inte uppträda som tolk.
Stark känsla av lojalitet till landsmän på bekostnad av yrkesetiken kan göra tolken jävig.
Uppenbar ovänskap till en part utgör jäv.
Ekonomiskt beroende av en part genom till exempel skuldsättning gör tolken jävig.
Starka känsloförbindelser med en av parterna kan göra tolken jävig.
Även politiskt frändskap eller fiendeskap kan göra tolken jävig.
Det är också så att om jäv föreligger finns en skyldighet från tolkens sida att informera om detta; finns osäkerhet huruvida jäv kan föreligga bör detta tas upp av tolken för parterna så att man kan komma överens om hur situationen ska hanteras.
Till ytterligare faktorer som kan komplicera den kommunikation som tolken ska förmedla hör nedanstående, som kanske mer kan räknas till känslomässiga hinder för yrkesrollen (givetvis kan samma resonemang tillämpas på tolkanvändaren):
a) En obearbetad kris hos tolken (som kan ha med egna flyktingerfarenheter eller liknande att göra).
b) Att tolken har bristande självkännedom och dålig förmåga att hantera sina egna känslor.
c) Att det föreligger överidentifikation mellan tolk och patient (ev. betingad av att de är landsmän med liknande erfarenheter).
d) Att tolk och tolkanvändare har en alltför likartad utbildning (många tolkar har ju annat arbete och tolksysslan är mer en bisyssla) och att detta leder till eventuell konkurrens dem emellan.
e) Att tolken har ett alltför stort personligt engagemang i patienten; att tolken inte kan skilja mellan en professionell relation och en vänskapsrelation.
g) Att tolken inte får möjlighet till handledning (om sådant behov finns).
h) Att tolken har bristande kunskap om och insikt i vad och varför vissa åtgärder sker.
i) Tolkanvändaren misslyckas med att skydda tolkens neutrala roll. En komplicerad situation som exempelvis kan uppstå är när man som tolk av klient/er inte betraktas som professionell yrkesutövare i första hand, utan mer behandlas som företrädare för en folkgrupp, socialgrupp, politisk riktning etc. Denna situation kan bli ohållbar trots att man som tolk försöker stå ut med situationen och/eller tolkanvändaren söker skydda tolkens professionella roll.
Att arbeta med tolk i gruppform
När det gäller att arbeta i gruppform (exempelvis vid olika typer av gruppbehandling) kan det vara bra att inledningsvis prata individuellt med var och en av de blivande gruppdeltagarna om vissa praktiska detaljer som gäller samtal i grupp och speciellt då när man använder sig av tolk. Syftet med detta är att skapa insikt om svårigheter som kan uppstå och vikten av att ha bättre kontroll under samtalet.
Även för tolken kan det vara bra att ha ett introduktionsmöte med gruppledaren och inte minst då i informationssyfte för att kunna förbereda sig för uppdraget och att ta upp egna funderingar (att veta något om den situation man möter som tolk är överhuvudtaget bra).
Översiktligt kan exempelvis skeendet i en tänkt grupp (som samordnas utifrån manual och således har en tydlig struktur) se ut enligt följande (där tolk/ar förmedlar kommunikationen): Gruppledaren kommunicerar med utgångspunkt i manualen (som det kan vara bra om tolken/tolkarna fått läsa igenom på förhand för terminologins skull) och varje språkgruppstolk översätter till respektive smågrupp i den större gruppen. Här är det viktigt att tänka på fraslängden i det gruppledaren förmedlar; det får vare sig bli för långa meningar (svårt att memorera allt) eller för korta meningar på så sätt att bara några få ord yttras innan de förväntas bli översatta (beroende på olika språks uppbyggnad och att det finns stora skiljaktigheter däremellan kan ett sådant sätt att tala skapa svårigheter exempelvis när det gäller ordföljden – vissa meningar måste ges i sin helhet för att tolken ska kunna ”föra över” dem till det egna språket i ”rätt klädedräkt”). Ställs en fråga (till gruppledaren eller någon annan storgruppsmedlem) översätts den till svenska och varje tolk återöversätter sedan frågan till respektive smågrupp. Utbryter en diskussion i smågruppen är det svårt att tolka allt till övriga och det kan då vara att föredra att som tolk försöka sammanfatta eller i starkt komprimerad form söka återge det väsentliga i diskussionen (så kallad resumétolkning) för att detta därefter ska kunna tolkas till gruppledare och övriga smågruppers deltagare. Genomgående är att den kommunikation som sker och det som sägs rörande storgruppens arbete och målsättning ska tolkas till svenska (att således det som ”processas” i gruppens arbete kommer upp på ett ”svenskt bord”). En viktig aspekt sett ur tolkens perspektiv är att ju större motivation gruppen har i förhållande till det arbete som ska uträttas desto lättare är det också att få detta slags grupptolkning att fungera.
Första mötet är ofta mycket avgörande för hur gruppens medlemmar kommer att uppleva samtalen. Därför bör man som samordnare eller gruppledare vara noga med att på ett vänligt, smidigt och konkret sätt informera om hur man tänkt sig att det hela ska gå till och varför man säger det man säger. Samtala första gången med hela gruppen och gör många korta pauser för att visa hur bra det går när tolken hinner med (detta blir en pedagogisk demonstation av hur gruppens tänks arbeta)! Ge medlemmarna en chans att säga vad de tycker, men alltid inom ramen för den struktur som finns och utifrån tolkens möjligheter att hinna med!
Det är viktigt att ha tur och ordning under samtalen; att t ex börja från vänster i gruppen ena gången och från höger nästa gång förutsatt att alla sitter på samma plats under gruppmötet. Har man inget att säga går turen bara vidare och på så sätt kan alla känna sig delaktiga. Här krävs lite träning, men det brukar fungera bra rent praktiskt.
Lärande
Något som kan störa tolkade samtal är om situationen inte tillåter ett lärande – såväl ur tolkanvändares, tolks som klients/klienters synvinkel (att använda sig av tolk vid samtal är ju inget som kommer av sig själv, utan kräver att man lär sig och respekterar ett speciellt sätt att samtala på). Exempel på situationspräglade hinder för lärande kan vara frekventa byten av tolk, byte av tolkanvändare (främst inom vårdsektorn och liknande), bristfällig insikt och kunskapsnivå (hos samtliga inblandade parter), bristande förståelse för samtalets syfte, egna känslomässiga hinder hos såväl tolkanvändare, tolk som klient/er m m.
Att samtala med hjälp av tolk utgör alltså en läroprocess ur alla inblandade parters perspektiv. Kan man då i tolkade samtal se att ett lärande utvecklas och att kommunikationen sker allt smidigare? Och om ett lärande inte sker - vad kan detta bero på? Sök problemen i dels relationen tolkanvändare-klient/er, tolkanvändare-tolk, tolk-klient! Vad finns det för något som kan utgöra hinder för att bli "duktig" på att tala genom tolk?
Tidigare erfarenheters inverkan (télé)
Föregående punkt hänger delvis samman med denna sista och rör möjligheten att det tolkade samtalet väcker till liv andra liknande situationer – på gott och ont. Finns här således tidigare erfarenheter som kan bli till hjälp eller till hinder? Finns antipati respektive sympati mellan de olika medlemmarna i den lilla gruppen tolkanvändare-klienter/er-tolk? Finns med andra ord känslomässiga hinder och tidigare erfarenheter som påverkar kommunikationsflödet och möjligheterna att tala om det man träffats för?
Tolkade samtal som situation kan innebära påfrestningar för tolkparten och kanske speciellt då psykoterapeutiska samtal; i sådana samtal måste ju tolken (genom att vara översättningskanal) ”ta del av allt” som sägs av såväl klient som terapeut (det kan röra sig om innehåll som är mycket laddat och upprörande). I en psykoterapeutisk behandling som sträcker sig över lång tid utgör tolken (som en accepterad medlem av gruppen tolkanvändare-tolk-klient/er) förbindelsen mellan terapeut och patient och kommer att bli del av processen. I den utsträckning tolken här kan uppleva situationen som hanterlig och klar (och därmed möjlig att tolka utan svårighet) kommer tolkinsatsen (i egenskap av så minimalt "brus" som möjligt) att underlätta kommunikationen - om inte kan det uppstå svårigheter.
Något som alltid närvarar (vid alla slags samtal och mänsklig kommunikation) är tendensen att orientera sig i en nu-situation utifrån tidigare erfarenheter. Detta gäller inte minst relationer till andra människor. I ett tolkat samtal finns ömsesidig orientering utifrån tidigare erfarenheter mellan tolkanvändare och klient/er – oavsett om parterna är medvetna därom. Även tolken dras in i detta ”spel”. Hur mycket kan tolken själv (som förbindelselänk) bli till "brus" som försvårar tolkningen och relationen klient/er - terapeut? Det kan nämligen vara så att man i en behandlingssituation arbetar med något som inte framstår som explicit för någondera parten (tolkanvändare, patient, tolk) och därför uppstår en plågsam situation.
I samtalssituationen kan således tolken ställas inför oväntade reaktioner och beteenden som gör att det blir lätt att tappa greppet om tolkningen (och därmed störs kommunikationen). Hur tolkanvändaren här agerar (om det finns komplicerad psykologisk problematik av karaktären posttraumatiskt stressyndrom, psykos, förvirring etc med i bilden) kan inverka på tolkens insats. Tolkningen kan också försvåras på grund av att det är svårare att komma ihåg det som ska tolkas när innehållet tenderar att bli oklart. Om och när situationen kan klargöras eller begripliggöras blir situationen lättare för alla inblandade (tolkanvändare, tolk, klient/er); man har då förmått gå från plågsamt dilemma till tydlig problemformulering och rimligtvis underlättas därmed tolkuppgiften.
Vad man dessutom inte får glömma – och som kan inverka i tolkade samtal - är att tolkanvändaren får ett "vittne" till sitt arbete. Beroende på tolkanvändarens vana vid att använda tolk (samt tidigare positiva och negativa erfarenheter av tolkanvändning) kan bemötandet av tolken påverkas.