Denna text utgör kapitel 2 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Texten publicerades i tidskriften Campo Grupal Årgång 17, Nr 173, december 2014.
Introduktion
Syftet med denna text är att beskriva den av E. Pichon-Rivière skapade gruppoperativa teknikens blottläggningskontext. Här inkluderas berättelsen om hans egna första erfarenheter som samordnare av en (icke-terapeutisk) grupp. Han berättade själv om detta för mig i samband med handledning 1972.
Utifrån ett epistemologiskt perspektiv är produktionen av varje slags hypotes eller uppfinning relaterad till personliga, sociala, politiska, ekonomiska eller teknologiska omständigheter, vilka spelar in i och påverkar framväxten och gestaltandet av nämnda upptäckt.
Den operativa gruppen siktar in sig på en liten del av ett socialt nätverk, vilket – genom att vara kollektivt – tillåter att man som individ (subjekt) deltar. Det nät av förbindelser (relationer), som utvecklas i den operativa gruppen, drar in varje gruppmedlems ”referentiella schema” i sin process. Det referentiella schemat ”designar” en subjektiv struktur innehållande kognitiva, känslo- och handlingsmässiga dimensioner (modeller för att tänka, känna och göra) med vilka individen (subjektet) relaterar till världen och andra människor. Det referentiella schemat utgör produkt av en lång socialisationsprocess (Pichon-Rivière, 2011:80).
Det faktum att gruppen är liten (mellan 20 och 30 deltagare) gör det å ena sidan möjligt att uppnå en representation (bild) av gruppen som en helhet, å andra sidan att utforma en individuell representation av var och en av gruppens deltagare. Den (operativa gruppen) utgör också ett optimalt instrument för att uppnå en kollektiv kunskapsproduktion. När deltagarantalet överstiger det ovan nämnda uppstår en spontan tendens att skapa subgrupper.
Upptäckandets kontext (1936)
E. Pichon-Rivières första erfarenheter av gruppteknik daterar sig till 1936. Tillsammans med sin vän från fakulteten, Federico Aberastury, brukade han hälsa på sjukhuschefen (som dessutom var morbror till vännen) på Hospicio de las Mercedes (ett mentalsjukhus i Buenos Aires, idag Hospital Borda/övers anm). De två var ännu inte färdiga psykiatriker. Vid ett tillfälle nämnde Dr González Bosch (i egenskap av sjukhuschef) för dem om sin oro för skötarnas grymhet i sin behandling av patienterna. Likt många av de intagna var majoriteten av skötarna spanska immigranter.
Den unge Enrique, som alltid varit handlingsbenägen, frågade om han fick tillåtelse att söka modifiera denna situation. Sjukhuschefen accepterade förslaget och E. Pichon-Rivière beslöt sig då för att genomföra ett enskilt experiment: han samlade skötarna och föreslog dem återkommande träffar där de skulle kunna ta upp sin vardagliga verksamhet. Han fokuserade här på det talade ordet och på att skapa förutsättningar för skötarna att tillsammans kunna ta upp framgångar och bakslag i det vardagliga patientarbetet med. Pichon-Rivière visste här ännu inte att det han höll på med var att skapa förutsättningar för framväxten av en reflekterande attityd och ett kollektiv vetande som hade sin grund i skötarnas egen praktik. Senare skulle han komma att benämna detta ”att lära sig tänka och att lära sig lära”.
Under en viss tid utvärderade de (under samordning av E. Pichon-Rivière) tillsammans sin skötarroll med dess såväl operativa möjligheter som svårigheter.
Under vår handledning berättade Pichon-Rivière för mig att den som främst blev överraskad av denna erfarenhets effekter var han själv. Hans överraskning var dubbel: å ena sidan upptäckte han att dessa skötare utan systematisk och professionell skolning å ena sidan innehade stora kunskaper om mentalsjukdom och olika kliniska tillstånd (”framförallt hade de operativa färdigheter, de visste hur de skulle göra för att arbeta operativt med den sjuke”, sade han); å andra sidan kom uppgiften att dela med sig av sina erfarenheter till sina skötarkolleger att leda till en attitydförändring och förändring i förbindelsen (relationen) till patienten. ”Vissa mjuknade till och med i kontakten”, berättade Pichon-Rivière.
Vi kan dra slutsatsen att Pichon-Rivière under denna första grupperfarenhet upptäckte följande:
- Att det finns ett vetande som kommer ur den sociala vardagspraktiken och att det är ett vetande som ”man inte har kännedom om” (mer precist ”att man inte vet att man vet”), men som kommer fram när det uppstår förutsättningar för att det ska kunna växa fram. Den unge Enrique samarbetade med skötarteamet inte endast genom att samordna gruppen, utan även genom att bidra med begrepp som motsvarade det vetande skötarna uttryckte – och som de inte uppfattade som kunskap. Han samarbetade alltså med skötarna genom att fånga in detta vetande i begrepp (en konceptualisering).
- Om samordnaren identifierar och legitimerar detta vetande upphör arbetet som skötare att vara något oreflekterat och repetitivt; istället återskapas och vitaliseras det samt kommer att karaktäriseras som en praxis vilken producerar förändringar, vilka är såväl subjektiva som attitydmässiga – och effekter av den uppgift som genomförs i en kollektiv kunskapsproducerande kontext.
Redan vid denna första erfarenhet strukturerar E. Pichon-Rivière en ”anordning” (ett verktyg) med vissa förutsättningar, vilka han senare kommer att konceptualisera som något specifikt kännetecknande för den operativa gruppen som teknik:
1. Den är en anordning (ett verktyg) för att producera ett socialt vetande. Man söker en kollektiv symbolisk bearbetning.
2. Pichon-Rivière inrättar en grupp med fokus på en uppgift och inte på individen - som exempelvis skulle varit fallet om han sökt utforska de enskilda orsakerna till varför varje skötare kommit att bli grym.
3. Den har ett mål, vilket är att reflektera och tänka en bestämd praktik. Den refererar till en praxis; att kunna få tillgång till ett vetande som kommer ur vardagslivet eller de omedelbara sociala erfarenheterna och att med utgångspunkt i detta utveckla ett begreppsligt vetenskapligt vetande.
4. Det gruppsliga tillvägagångssättet implicerar inte en spekulativ relation på två, utan det sker en triangulering via en uppgift som har av-alienerande effekter. I organisationsmiljöer framkallar repetitiv stereotypiserad praktik (som inte är föremål för reflektion) att denna (praktik) hela tiden återupplivas och återskapas, vilket i sin tur ger upphov till främlingskap i form av en byråkratisk praktik upplevd som något utifrån kommande, något man upprepar därför att ”det så ska vara” i en automatiserad sekvens.
5. En grupp, vars produktion är målinriktad, undviker de imaginära relationernas dödande rivalitet. Den ”imaginära dimensionen” är ett koncept som kommer från J. Lacan och betecknar den i grunden narcissistiska och rivaliserande relationen mellan jaget och dettas like. Uppgiften etablerar en triangulär relation med något strukturerande tredje som närvarar i gruppens förbindelser.
6. Den produktion av vetanden, som satts igång, äger rum under heterogena omständigheter. Hos E. Pichon-Rivière har homogenitet inte med individerna (subjekten) att göra, utan med uppgiften. Härigenom undviks mass-effekten att grupperna sluter sig omkring sig själva.
E. Pichon-Rivières andra grupperfarenhet är den som är mest känd: För att sabotera den uppgift han var i färd med på sjukhuset tog man bort skötarna från hans sjukhusavdelning med tonåriga psykotiker. Han beslöt då att välja ut några av dessa tonåringar, de som han uppfattade som mest kapabla till lärande, och utbildade dem till skötare. Trots ungdomarnas motstånd – inledningsvis vägrade de att lämna sin sjukroll – kom E. Pichon-Rivière ändå att förvånas över de resultat man uppnådde. ”De var de bästa skötare jag haft”, brukade han säga.
Hospicio de las Mercedes och dess sociohistoriska kontext
Det sammanhang i vilket den operativa gruppens teknik ser dagens ljus är på Hospicio de las Mercedes (idag Hospital Borda).
För det första var sjukhuset fyllt av fattiga människor. General Uriburus regering (Uriburu var initiativtagare till militärkuppen 1930, vilken inledde det som kallades ”Skammens Decennium”) gynnade den inhemska industrin, men på sätt som ledde till exploatering och misär för immigrantarbetarna och de människor, som emigrerat från Argentinas inre områden. De intagna patienterna motsvarade en del av befolkningen som var svår att socialt integrera som arbetskraft.
Den argentinska industrialiseringsprocessen gav upphov till samma effekter som den europeiska industriella revolutionen, nämligen en inre förflyttning från landet till städerna. I Argentina skedde inflyttningen framförallt i riktning mot Stor-Buenos Aires. Denna mer latinamerikanska befolknings utseende (mate-färgad hud, mörkt hår) gjorde att de fick öknamnet ”svartskallar” beroende på att de skilde sig utseendemässigt jämfört med de ljusa immigranterna av europeiskt ursprung.
Det faktum att sjukhuset huvudsakligen ”befolkades” av immigranter och ”svartskallar” klargjorde psykosens och vansinnets sociala determinanter för Pichon-Rivière; att det handlade om effekterna av symboliska strukturers sammanbrott hos personer underkastade vanmäktighetens och transkulturationens villkor.
Han blev kort sagt varse inte endast personliga misslyckanden, utan även familjegruppens misslyckande med att smälta de nya kulturella omständigheter de mötte som en följd av immigrationen; vidare ett misslyckande från de samhälleliga instansernas sida att kunna härbärgera och kanalisera denna problematik, något som fyllde familjegruppen med vanmakt. Som psykiatriker försökte E. Pichon-Rivière konstruera ett annat sätt att betrakta, andra sätt att intervenera inom institutionen. Detta skedde vid en tid (1936) när psykiatrin (i synnerhet institutionspsykiatrin och den som utövades på sjukhus) kännetecknades av det byråkratiska, auktoritära och biologiska. De ledande mest prestigefulla psykiatrikerna vid denna tid var rasister. Deras ideologi var av typen nazi-fascistisk. En av dess representanter var Dr Arturo Ameghino. Denne högmodige psykiatriker blev 1930 ämnesansvarig för psykiatrin. Det här var just under Pichon-Rivières studieår mellan 1926 och 1936 (vari ingick specialisering inom psykiatrin).
Doktor Arturo Ameghino hävdar följande: ”Det finns i vårt land ett så nära samband mellan immigration och degeneration att när immigrationen tvärt minskade från 1914 till 1918 föll också motsvarande siffror för brottslighet och lagöverträdelser i stort sett parallellt med denna minskning” (Ameghno 1935:131).
Han lutar därför åt att staten bör axla ansvaret för att avskilja allt som skulle kunna degenerera den kreolska rasen genom att låsa in dessa ”degenererade” för att på så sätt undvika ”konsekvenserna av vår befolknings protodegenerering”. Och han tillägger att ”ju mer civiliserat ett land är, desto färre avvikande bör få vara kvar i friheten” (Ameghino 1923-77).
Arturo Ameghino hade utbildat sig i neuropsykiatri i Frankrike och var internmedicinare med koppling till psykiatriprofessuren på Hospicio de las Mercedes mellan 1920 och 1943. 1934 föreslog han att man skulle bygga offentliga asyler för de 45.000 oligofreniker, som fanns i landet, för att därigenom undvika en potentiell degenerativ överföring (vid den tiden översteg inte antalet intagna 15.000 på de offentliga psykiatriska institutionerna).
Ovan beskrivna tänkesätt hos en av epokens företrädare för den argentinska psykiatrin syftar till att påvisa det slutna och fördomsfulla tänkandet hos psykiatrikerna på Hospicio de las Mercedes. Sådant var det tänkande som rådde inom den traditionella psykiatrin på den tiden. Mot detta tänkande var Pichon-Rivière tvingad att kämpa för att kunna införa det nya inom psykisk hälsa samt bättre livsvillkor för de intagna.
En episod från boken Conversaciones con E. Pichon-Rivière (Vicente Zito Lema: Samtal med E. Pichon-Rivière) utgör ett vittnesbörd om kontrasten mellan det traditionella förhållningssättet och den ”läsning” E. Pichon-Rivière genomför avseende problemet psykisk hälsa på sjukhuset. Vi är nu vid år 1936 och precis färdig med sin läkarutbildning fick Pichon-Rivière anställning på Hospicio de las Mercedes och började arbeta på denna institution.
Hans sätt att arbeta inskränkte sig dock inte till den klassiska psykiatrikerrollen. Utifrån vad han berättade är det möjligt att föreställa sig att hans ”läsning” innefattade ett perspektiv på Institutionen i sin helhet som mer liknar idén om ett terapeutiskt samhälle än om de behandlingsinterventioner som fokuserar på varje patient tagen för sig.
Pichon-Rivière beskriver sjukhuset på följande sätt: ”När jag började arbeta där fanns det omkring 4.500 sjuka och av dessa … var mer än 60 % isolerade; de fick inte besök av någon och var övergivna. Dessutom behandlades de mycket dåligt … Den omedelbara uppgiften blev att bilda grupper med vårdarna. Jag noterade att det dåliga bemötande de intagna fick i första hand kom från vårdarna, vilka inte hade den minsta kunskap i ämnet, det vill säga om hälsoproblem och psykisk sjukdom. Jag föreslog sjukhusets direktor – som vid den tiden var Dr Gonzalo Bosch – att få sätta igång med denna uppenbarligen exotiska uppgift. Bosch accepterar mitt förslag och på så sätt ger jag mig i kast med detta arbete under en period när jag var chef för inläggningsavdelningen (där patienten för första gången möter sjukhuset).
Det största problemet var att just här av alla platser kunde vårdarna inte ge något slags förklaring; de visste inte vad man skulle säga till vare sig de sjuka eller deras anhöriga ... Min första uppgift blev därför att bibringa dem kunskaper som de kunde föra vidare ... för att de skulle kunna förklara krisens orsaker för patienterna samt att de psykiska besvären dessutom inte var obotliga ... att återvinna hälsan var beroende av allas ansträngningar ... och på de uppgifter som utfördes av såväl vårdare som den avdelningsansvarige. Jag var övertygad om att den springande punkten i den situation jag mötte på sjukhuset hade med vårdarna att göra. Av den anledningen beslutade jag mig för att börja med dem och på så sätt skapar jag en teknik som senare skulle komma att kallas för ’operativa grupper’.
I dessa grupper diskuterade jag de olika fall vi mötte med vårdarna. Det handlade om att ge dem en allmän bred överblick över psykiatrin. Vårdarnas lärande var förbluffande. I och med att de arbetat länge på sjukhuset hade de också samlat på sig mycket erfarenheter. Deras svårigheter fanns i oförmågan att konceptualisera och därigenom hade de heller ingen nytta av sina erfarenheter.
När de så började förstå dynamiken bakom en psykisk sjukdom och dess ursprung i depressionen fick de också större förståelse. Samtidigt förbättrades behandlingen av de sjuka. Dessa i sin tur började känna sig bättre omhändertagna och sedda på ett nytt sätt; de var inte längre ’några stackars dårar’ ”.
Detta långa citat gör det möjligt att synliggöra E. Pichon-Rivières professionella positionstagande, hur han förstår mentalsjukdomens problematik samt vilka kollektiva instrument han utformar för att arbeta på sjukhuset på ett sätt som gynnar den psykiska hälsan.
Hans diagnos riktar in sig på närvaron eller frånvaron av förbindelsenätverk (”de fick inte besök av någon och var övergivna”) och dessas kvalitet (”de intagna behandlades mycket dåligt”). Han genomför en ”läsning” av den iakttagbara symboliska strukturen inom de miljöer som var indragna i vansinnets problematik. Med hjälp av denna (”läsning”) får han tillträde till en latent dimension av sjukhusets organisation, vars effekter tar sig uttryck i: tystnader (outsagda, otänkta, oreflekterade, ”självklara” saker), frånvaro (av familjemedlemmar), förbindelseavbrott (skötarna som inte kunde ge något slags förklaringar om patienten), normer, terapeutiska handlingar etc som skulle kunna innefattas i den institutionella kulturen; ett sätt att agera inom institutionen, vilket upprepas som en underförstådd överenskommelse och som lever sitt liv oreflekterat. Det finns i handlingar eller i en handlingssekvens. Endast via de sociala praktiker som utförs och upprepas i vardagen är de möjliga att ”läsa”.
Pichon-Rivière har ett annorlunda sätt att ”läsa” det omedvetnas bildningar inom ett fält som genomkorsas av det subjektiva: de symtomatiska effekterna inom institutionen genom det faktum att de inte symboliseras. Han genomför en ”läsning” av den institutionella miljöns implicita och latenta dimension.
På vilket sätt utför E. Pichon-Rivière sin intervention? Man skulle kunna definiera den som en operation, vilken äger rum genom symbolisering eller återknytande av trasiga förbindelser. Där det finns institutionella ”öppningar” (tystnader, symtom); där det finns oreflekterade upprepningar; där det finns lidande; där det finns trasiga förbindelser introducerar Pichon-Rivière en ”anordning” vars mål är att reparera förbindelser och åstadkomma symboliseringsprocesser. Han noterar att detta får kraftfulla effekter: patienterna ”börjar känna sig väl omhändertagna”; ”de intagnas psykiska hälsa förbättrades synbart”; ”då det inom de övriga verksamheterna inte fanns mer än en eller två läkare kunde min verksamhet räkna med tjugofem” (Zito Lema).
Det är här den struktur (som framöver kommer att utgöra hans favoritinstrument) växer fram: den operativa gruppen. Det gruppsliga förbindelsenätet framträder som optimal struktur för att få tillgång till ett kollektivt vetande, ett pågående vetande inom institutionen (”Skötarnas lärande var förbluffande. De hade samlat på sig mycket erfarenhet … Deras svårigheter fanns i oförmågan att konceptualisera och därigenom hade de heller ingen nytta av sina erfarenheter”).
Med utgångspunkten att definiera en uppgift ( ”jag diskuterade med skötarna de olika fall som fanns”) produceras sålunda denna anordning, som lyfter fram ett omedvetet vetande och tillåter det individuella/subjektiva processande, vilket var nödvändigt för att kunna uppnå förändringar inte bara på det tankemässiga planet utan även attitydmässigt – det vill säga i handling. Pichon-Rivières intervention syftar till att åstadkomma en mer komplex subjektiv och institutionell symbolisk struktur samt att utifrån en praxis (sjukhuspraktiken och tankar däromkring) ifrågasätta upprepningar och blinda mekanismer för att härigenom återerövra en riktning som stämde överens med sjukhusets uppgift och baserades på hälsa. Effekterna härav låter inte vänta på sig och de märks i förbindelserna som präglas av kreativitet, vitalitet och entusiasm.
Efter 15 år av denna revolutionerande praktik lyckades man avlägsna E. Pichon-Rivière från Hospicio de Las Mercedes genom att beskylla honom för att vara pervers och uppmuntra homosexualitet bland tonåringarna. Detta riktades mot just honom som skapat en avdelning speciellt för tonåringar för att på så sätt skydda dem från eventuella övergrepp från vuxna psykotiker.
Konkluderande kan sägas att E. Pichon-Rivière genomför en interaktionell ”läsning” av ”samhällskollektiv”. Han gör det utgående från ett heterogent material i form av sådant inom en institution som är frånvarande; som uttrycks i tal, normer, befintliga institutionella procedurer och praktiker – men vars oönskade effekter alltid innebär ett mänskligt lidande. Det är här hans operativa verksamhet äger rum. Och hans interventioner syftar till att utveckla ett vetande och att – symboliskt – göra såväl de individer som hela det samhällskollektiv, som utgör objekt för interventionerna, mer komplexa.
Det material som möjliggör en ”läsning” av det institutionella förbindelseskeendet är heterogent: det är inte bara verbalt, utan arkitektoniskt, legalt, estetiskt och formellt. Det kan visa sig i form av: rumsmässigt arrangemang, estetisk konstruktion, tidsmässig reglering eller procedurer som inverkar på vardagsvanonorna.
Det är möjligt att benämna allt detta material för institutionens diskurs i och med att det är tolkningsbart. Genom att sätta ord på detta heterogena material avtäcks ett förbindelsehändelseförlopp och en organisations diskurs. Även om det må handla om en latent och implicit dimension är den möjlig att göra till föremål för igenkännande och reflektion via den operativa gruppens teknik.
Översättning: Sören Lander (2020)