Emergent och "grupptext". Förf. Sören Lander

Själva forskningsperspektivet är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen (såvida man inte går in och tittar på det Pichon skrev under 40-talet när han var mer av ortodox psykoanalytiker). Han skriver en del, men framställningsformen är inte okomplicerad.

Hans sätt att skriva var mycket komprimerat och han förtä­tade mycket när han skrev. När Pichon förberedde en text tycktes han söka i olika riktningar. Det var ungefär så hans sätt att läsa tedde sig och det gjorde stort intryck på mig när jag lärde känna honom. Han gav sin uppfattning om gruppen och samspelet mellan olika discipliner en skriftlig form. Detta uppträder också som ett produktionsinstrument för gruppen. Ur olika kunskapsperspektiv sökte han en idés mångfal­diga återklang hos olika författare och fick - precis som i arbetet med en grupp - fram en mångfacetterad effekt. Därefter åstad­kom han en imponerande syntes (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Den tidigare omnämnde psykoanalytikern José Bleger (ett av de stora namnen inom argentinsk psykoanalys och en av Pichons ”lärjungar”) menar att Pichon-Rivières levande dynamiska tänkande fungerade bättre i personliga muntliga framställningar än i den skrivna textens mer bundna form. De lektioner han höll antog snarast formen av arbetsgrupper; åhörarna deltog därvid aktivt i ”en atmosfär av intellektuellt och vetenskapligt skapande” (Bleger, J.: Las enseñanzas fundamentales. Acta Psiquiátrica y psicológica de América Latina, no 4, Diciembre, 1967), varvid de teman som togs upp utsattes för revideringar och ombearbetningar. Egentligen borde man snarare diskutera Pichons praxis än hans teorier. Han hade (enligt ögonvittnen) stor förmåga att uppfatta olika situationer, intervenera i dem och därefter konstruera teorier utifrån interventionerna.

Vad händer exempelvis när en intervention riktas mot den inre världen eller - alternativt - mot omgivningen? Emergenten – det vill säga något nytt - växer fram. Och som begrepp får ”emergent” en betydelsefull roll för Pichon-Rivière i det kliniska arbetet. Den är ett ”budskap” att dekodifiera i termer av ”universalerna” (det implicita eller det omedvetna – se nedan!). Som terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad än denna emergent kan bestå av. Detta nya öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar verktyg för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon lägger stor vikt vid de svar som ges och tolkningen ses som en arbetshypotes.

Emergenten är således det som gör att man kan fortsätta upptäcka. Samordnaren i en grupp är exempelvis hela tiden i ”situationen” här-och-nu lyssnande och sökande de ”emergenter” som kontinuerligt växer fram som ”svar” på situationen. Processen illustreras i ”den upp-och-nedvända konen”. I denna kon ser vi en bas, en spets och den dialektiska spira­len.

Spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse som går från det explicita till det implicita i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit. De framväxande emergenterna bildar sedan det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienterna på vägen och söka förstå deras egen bild – och vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).

Processen åskådliggörs delvis i nedanstående beskrivning, som görs av en medlem i en operativ grupp.

Låt mig ge en ”dramatisk” eller ”teatralisk” bild av vad som sker i min grupp:

Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen …

Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar.

Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar.

I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans.

Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter.

”Kommer det alltid att vara så här? Vad är detta? En opera? En kantat? En roman? En ’lingvistisk’ och känslomässig dans? Eller är det livet självt?” (Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

Det är intressant att observera hur gruppen för att kunna utföra sin uppgift (eller sitt ”arbete”) genererar ett sätt att associera, som man skulle kunna kalla ”associationskedja” (gruppens sätt att tillämpa ”fri association”?). En medlem säger något … någon annan säger något utifrån detta … och ytterligare någon kommer in i dialogen etc och på så sätt skrider gruppskeendet framåt.

Ana María Fernández (en i pichoniansk – men med en anstrykning av Anzieu – efterföljd arbetande argentinsk gruppterapeut och gruppteoretiker) pekar på att de egna former gruppen konstruerar (och då mer relaterat till dess produktivitet och vad som växer fram) kan beskrivas som ett slags ”grupptext” eller ”skrift” i utvidgad mening (alltså inte bara som något verbalt) som produceras i gruppen?

”Grupptexten” har en förmåga att generera vidare innebörder eller mening. En implikation härav är att den innebörd som i ett visst ögonblick en viss ”läsning” tillerkänner en aspekt av gruppskeendet därför inte uttömmer denna ”grupptexts” produktivitet. Närmast kan man här jämföra med exempelvis drömmens ”text”. Gruppens ”texter” är outtömliga och det rör sig mer om något som inte har ett slut. Snarare än att vara en dold substantiell innebörd, som tolkningen bör avslöja, genererar ”texten” outtröttligt innebörder, vilka i form av olika uttryck ”skrivs in” inte bara i det sagda eller icke-sagda, utan även i kroppsrörelser, förflyttningar i rummet, tystnader, allianser etc och därvid formande ett komplext skeende av gruppkonfigurationer som i sin tur ständigt genererar andra mångfaldiga innebörder. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion, det vill säga en handling som pekar på någon punkt i gruppens nät av symbolisk-imaginär produktion. Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram (Fernández, A. M. El Campo Grupal. Notas para una genealogía. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1989).

Enligt Pichon-Rivières sätt att uppfatta exempelvis psykosen skulle sjukdomen vara den emergerande (nya) kvaliteten, vilken som tecken hänvisar oss till en implicit underliggande situation (i exempelvis familjen). Denna situation skapas av en särskild i det ögonblicket alienerande modalitet i gruppinteraktionen. Den sjuke är det språkrör, genom vilket den patologiska situation, som påverkar hela strukturen, manifesteras. Språkröret (den sjuke) är den ”farkost” genom vilken den implicita sjukdomsorsakande processen börjar manifesteras. Man kan uttrycka det som att varje implicit process manifesteras genom att en ny kvalitet uppenbarar sig inom observationsfältet. Den benämns (som sagt) emergent och hänvisar oss – som utforskare – till ett implicit skeende … en de underliggande händelsernas ordning.

Pichons förflyttning från psykoanalys mot socialpsykologi

I

Undan för undan för­flyttar sig Pichon från psykoanalysen mot so­cialpsykologin, vilken han också till en början tycks reflektera över som "socialpsykoanalys" (fri översättning av det spanska ut­trycket). Pichon menar att det är här hans problem med APA börjar - problem som han beskriver mest har att göra med hans syn på utbildningstiden. Under en period är han ej heller medlem i APA (Argentinska psykoanalytiska sällskapet)..

Enligt Ana Quiroga (Pichons livskamrat under senare delen av livet) börjar han prata om socialpsykologin på 50-talet i samband med att han i sin psykoanalytiska praktik finner det möjligt att inom individens mest intima subjektivitet iaktta en familjeordning, vilken upprätthålls och normaliseras av den sociala ordningen. Förutom att inverka i subjektets konstruerande fungerar familjen sammanbindande och medierande mellan den sociala ordningen och individen (subjektet), vilken i sin tur på sitt speciella sätt processar den samling regler familjen explicit och implicit överför.

Man kan säga att det är familjen - utifrån psykiatrin och utifrån psykosociala modeller - som utgör startpunkt för Pichons tankar om förbindelsen (se “Pichon-Rivière och Förbindelsen” här på hemsidan). Men det är en komplex bild han ger av familjen. Den framställs som såväl social grupp och "interaktionsplats" som grundläggande kärna för de primärrelationer i termer av "tidiga" erfarenheter, vilka psykoanalysen utforskar. I Pichons psykosociala tänkande är dock förbindelsens problematik alltid relaterad till ett nät av förbindelser. Möjligen kan man här se aspekter av den matrix som den engelske gruppanalytikern S. H. Foulkes laborerar med; detta är i alla fall något som Ana Quiroga (idag den som leder Pichons skola i socialpsykologi) reflekterar över:

Jag skulle nog säga att konceptet hos Pichon som ligger närmast Foulkes’ matrixkoncept … är detta nät av förbindelser … med sina sammanbindningar … som etableras utifrån en ömsesidig internalisering eller en ömsesidig inre representation … och med ett annat koncept som då skulle vara den inre världens gruppstruktur. Jag tror att detta är två punkter som ligger mycket nära – i praktiken överensstämmande. En skiljaktig konceptualisering, men jag uppfattar att den centrala tankegången är mycket snarlik (Lander, S. En argentinsk operativ gruppansats. Enrique Pichon-Rivières tankevärld, Ana Quiroga och det pichonska begreppet ”operativ grupp”. Uppsats på legitimationsgrundande psykoterapiutbildning med gruppanalytisk inriktning, Psykoterapisällskapet, Stockholm, 2003).

Det är också på detta sätt Pichon bryter med den kleinianska psykoanalysens slutna "objektrelation" som modell för de tidiga relationerna med moderskroppens representationer. Vad Pichon hävdar är att psyket är ett öppet system, som konstitueras via sina relationer. Den fråga han ställer sig när han närmar sig en patient och dennes problematik är:

Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen - förbindelsen till analytikern?

Gradvis upptäcker han och får bekräftat familjens grundläggande roll. Sett i Gestalttermer utgör då patienten förgrund och familjen bakgrund. Och när den scenen sätts i rörelse ser man att det inte bara finns närvarande en patient i kris utan även en grupp (dvs familjen). För Pichon blir därför all psykologi social - därför att individen (subjektet) är social. I en föreläsning 1982 lyfter Ana Quiroga fram denna ”pichonska” tanke och låter José Bleger ytterligare förtydliga den:

Med individualpsykologin är det möjligt att studera sociala grupper och med socialpsykologin kan man studera individer. Om man exempelvis studerar grupper och samhällsnormer som härrörande från den individuella libidons öde, så studerar man samhällsfenomen med individualpsykologins metodologi, medan om man studerar en ensam individ utifrån dennes förbindelser och sociala erfarenheter (utifrån hur dessa assimilerats och organiserats som den egna personlighetens beteendemönster) man använder socialpsykologi. När vi säger att det inte finns två psykologier innebär det att psykologin alltid är social och att man studerar individer, grupper eller sociala normer. Individualpsykologin som metod – inte som undersökning av individer – är en abstraktion som helt bör tas bort från det vetenskapliga området (Bleger, J. Psicología de la conducta. Buenos Aires: Editorial Paidós, 1998).

En ytterligare viktig orsak till att han överger den ortodoxa psykoana­lysen är be­hovet av "demokratisering" av möjligheterna till adek­vat be­hand­ling. Det gäller att lösa problemet med vad man ska göra för min­dre bemedlade personer som är i behov av psykoana­lys. Här finns bland annat problemet med betalnings-förmåga för patienter från un­derklassen.

Situationen underlättas i viss mån genom att det finns grupp­psy­ko­analys. Men inte ens på så sätt breddar man möjligheterna till­räck­ligt för de som behöver denna typ av behand­ling. För att göra det hela tydligare kan man uttrycka det så här: psykoanalysen är åt­mins­tone fram till nu och i vårt samhälle något för de resurs­starka samhällsklasserna - de som kan betala (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

I sin verksamhet som analytiker söker Pichon finna något slags medelväg när det handlar om arvodet. Han gör här skillnad mellan om det rör sig om en välbeställd eller fattig pa­tient. Grundhållningen är att söka finna jämviktspunkten mellan vad en patient tjänar (och därmed möjligheterna att betala över tid) kombinerat med den tid analytikern lägger ned (och vad denne måste ta ut för att klara sig på en rimlig nivå). I samband med detta sticker Pichon dock inte under stol med att det finns psyko­analytiker som valt yrket i första hand för att tjäna pengar.

Vad gäller psykoanalytiker som tar ut höga arvoden - ja, detta är en vanlig situation och har att göra med den ohämmade ekono­miska ambition som är vanlig inom yrket. Psyko­analytiker brukar börja leva ett liv som kräver höga inkomster. Så skapas den kom­pro­metterande situationen. Analytikern behöver pengar och ju mer han kan få ur sin klient desto bättre. Man kan uttrycka detta ge­ne­rellt som att det inte finns någon bestämd arvo­desgräns och inte hel­ler någon gräns för penningbegäret ... De flesta psykoanalytiker tar ut oproportionerliga arvoden. Men jag tycker inte heller att det är rimligt att psykoanalytiker med ett visst anseende - trots sin vetenskapliga seriositet och sin erfaren­het - ska ha samma arvode som en färsk kollega. Alla arvoden bör dock vara inom rimliga gränser ... Jag vet att det finns många analytiker som helt enkelt dras till de ekonomiska fördelar som utövandet av detta yrke kan ge. Många väljer yrket utifrån möjligheterna till välstånd och social prestige. Dessa människor brukar generellt också vara de mest motspän­stiga mot själva analysen. Deras ambitioner tycks vara begrän­sade och ej styrda av ett genuint in­tresse för ett intellektuellt och vetenskapligt äventyr (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

II

Det finns också andra förklaringar till Pichons delvis förändrade syn­sätt. Dessa är av teoretisk karaktär och en konsekvens blir att fo­kus mer kommer att ligga på förhållandet individ-samhälle.

Jag tror att det beror på att jag alltmer kom att intressera mig för samhällsaspekter - för gruppers aktivitet i samhället. Det är klart att detta medförde att överge den ortodoxa psy­koanalytiska upp­fatt­ning jag omfattat med så mycket passion. Denna brytning har med­fört ett sannskyldigt vetenskapsteoretiskt hinder och en rejäl kris som det tog många år att övervinna. Jag tror att den först ny­li­gen löstes i och med publiceringen av det verk som inte utan skäl bär ti­teln "Del psicoanálisis a la Psicología social (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Ytterligare en dikotomi, som i realiteten slog rot och allvarligt försvårade framsteg inom psykologi och sociologi, var den som upprättades mellan individ och samhälle. Samhället finns i såväl det yttre som i det inre. I sistnämnda fallet existerar samhället i en särskild form för varje individ. Detta utgör skillnaden mellan hur relationen samhälle - individ dialek­tiskt uppfattas och hur en mekanisk relation individ - sam­hälle gestaltar sig (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Pichons nya perspektiv grundar sig bland annat dels på det arbete med operativa grupper han bedrev under sin verksamhet som psykiater på mentalsjukhus, dels på Freuds "Masspsykologi och jaganalys”. Det finns emellertid nu hos Pichon mer av ett kritiskt övertagande av Freud och psykoanaly­sen.

I realiteten tror jag att det var Freud som skapade socialpsyko­lo­gin. Givetvis rörde det sig inte om någon samlad ansträngning i den riktningen. Om man dock analyserar de verk jag nämnt fram­står det som klart att han stundtals uppnådde en komplett bild av pro­ble­met, det vill säga av det kompletta samspelet samhälle - män­niska. Trots detta kunde han inte överge en antropocentrisk upp­fatt­ning och detta hindrade honom från att utveckla ett dialektiskt an­greppssätt (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

En av de delar av psykoanalysen som Pichon överger eller snarare omformulerar är driftbegreppet. Hans kritik riktar in sig på psyko­analysens anta­gande om att själslivet skulle vid­makthållas eller vara re­sultat av medfödda drifter och deras inver­kan. Det som emellertid ge­nom poäng­teran­det av drifterna skjuts i bakgrunden är hur den historisk-samhäl­leliga kontexten i egenskap av de­termi­nant sätter ramarna för hur själslivet uppstår och utvecklas.

Klyvningen eller splitting uppstår vid själva födel­seakten och varje förbindelse av gratifierande karaktär gör att objektet uppfat­tas som gott. Freud benämner detta (felaktigt, en­ligt min åsikt) livsdrift (Eros). Den andra delen av den primära för­bin­delsen och dess objekt omvandlas - utifrån frustrerande erfa­ren­heter - till ont objekt och förföljande förbindelse. Även detta betraktar Freud som drift, och i det här fallet som döds-, aggressions- eller förstörel­sedrift (Thanatos). Enligt min uppfattning kan man se hur livs- och dödsdrift - genom att det sociala inkluderas i form av gratifierande eller frustre­rande moment - utgör en erfarenhet som beteende. Härigenom in­lemmas barnet i samhället. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Den dialektiska materialismen bidrar till att ge en - i förhållande till den ortodoxa psykoanalytiska teorin - alternativ förklaring av hur människan formas. Det dialektiska perspektivet kännetecknas här bland annat av att tidigare erfarenheter låter sig förändras av och integreras med senare på så sätt att de förstnämnda berikas av de senare. Som ett utvecklingsperspektiv innefattas då att drag från det förflutna kommer tillbaka i det nuvarande, men att detta ändå ej är reducerbart till tidigare lägre nivåer. En grundtanke i det dialektisk-materialistiska tänkandet är att det abstrakta tänkandet oupphörligt måste återvända till verkligheten, gripa tag i den för att därigenom nå det objektiva skeendet eller väsendet.

Istället för att se människan som natur ser Pichon henne i konsekvens med detta mer som "en an­komstpunkt" - människan är något som hela tiden alltmer komplext dialektiskt for­mas genom den öppning som mötet med yttervärlden ger).

(Pichons) uppfattning var att livet tenderar mot allt större kom­plex­itet. När ett be­hov till­fredsställs återställs därmed inte ett tidi­gare tillstånd. Däremot uppstår ett an­norlunda och mer kom­plext till­stånd. .. Pichon är inte ... överens med Freud om den upp­fattning som denne lägger fram i ”Det psykiska skeendets två prin­ciper”. Denne använder sig där av metaforen om fågelfostret som analogi till ett slutet psyke vilket störs av stimuli från yttervärlden. Pichon däremot uppfattar psyket som öppet för att därigenom ut­trycka att det formar sig i just denna öppning (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1987).

Den i öppningen sig for­mande människan är inte reducerbar till några grunddrifter, vilka skulle förklara hennes tillblivande och ex­istens. Snarast blir män­niskan i detta möte en alltmer komplex varelse - en varelse vars formande blir beroende av de "fåror" eller former som varje sam­hälle tillhan­dahåller samtidigt som hon själv förändrar denna for­mande miljö.

Vi uppfattar den historisk-sociala kontexten som en själslivets de­terminant i och med att den är den specifika förutsättning inom vil­ken själslivet kan manifesteras som fenomen. Det är denna histo­risk-sociala kontext som i egenskap av determi­nant sätter gränserna för hur själslivet uppstår och utvecklas ...

I den psykoanalytiska problemställningen finns ett implicit ideolo­giskt antagande - den metafysiska illusionen om 'den mänskliga na­turen' vilken till sitt innersta väsen är oföränderlig ...

När den psyko­analytiska teorin - trots Freuds tvekan härvidlag - erkänner att den inte kan undvara driftsbegreppet som hypotes­grundande, kommer den också att innesluta sig i en problemställning vilken tar sitt ur­sprung i andra driftteorier. Enligt dessa formas relationerna mellan människor i sista in­stans av samspelet mellan medfödda krafter av driftsnatur ...

Här ser vi således den döl­jande funktion vilken blir följden av det i driftsperspektivet inkluderade ideologiska anta­gan­det. Driftsbegreppet - som grund för en teori om själslivet - fungerar som epis­temo­logiskt hinder vid utarbetandet av en begreppsapparat vilken tar i beaktande dels relatio­nen samhällsstruktur-själsliv, dels analyserar de processer genom vilka indivi­den/subjektet samhälle­ligt formas ...

Postulerandet av socialpsykologin implicerar en ny problemställ­ning ...

Utgångs­punkten utgörs av hypotesen att det existerar en dia­lektisk relation mellan indivi­den/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon domi­nerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resultatet av en praxis ...

Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänsk­ligt. Människan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig kon­struktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan for­mas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som mo­tor (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

Pichon ersätter driftsbegreppet med behovsuppfattningen - beho­vet är uttryck för en ac­kumulerad brist som bör löses via en in­ter­aktionsprocess. Behovet karaktäriseras dock av många av de drag som psykoanalysen tillskriver driften. Genom att behovet är ett inre villkor bakom individens (subjektets) uppkomst uppträder, ut­vecklas och om­vand­las behovet i samspel med de yttre förut­sätt­ningar som är verk­samma i det­samma.

Socialpsykologi i Pichons variant är således en vetenskap som - förutom element från Freud och psykoanalysen, Melanie Klein, G H Mead (den symboliska interaktionismen), Kurt Lewin (gestaltpsykologin) - även influerats av marxismen. Marxismens närvaro i den teoretiska ansatsen kan man se genom Pichons energiska betonande av vikten att tänka dialektiskt, av prax­is' be­tydelse och av att man inte (i likhet med Jung) får drab­bas av mysticistiska förvillelser.

Vid konstruerandet av sin socialpsykologi söker Pichon - i likhet med vänsterinriktade psykoanalytiker framförallt på 20- och 30-talet - komma fram till bland annat en integration av psykoana­lys och marxism. Liksom sina föregångare på området söker han skapa en social­psykologi, vilken utgör en brygga mellan sam­hälls­analys och psykoanalys - en brygga där socialpsykologins ob­jekt är interaktionen mellan samhällsstruktu­ren och de enskilda indivi­dernas själsstruktur.

Det ligger nära till hands att söka göra en jämförelse mellan Pichon och Wilhelm Reich. Denne fungerar ju inte minst som inspi­ratör för Pichon. Politiskt befinner sig de båda på vänsterkanten och de söker också använda psyko­analysen som ett instrument - och då med psykoanalysen sedd som objektivt re­volutionär till sin karaktär - för att förstå och på­verka samhället. Det handlar om att förstå den process varigenom en representa­tion på idépla­net - med andra ord ett ideo­logiskt förhållningssätt som det mani­festerar sig i exempelvis rättsföreställningar, moral­regler, ideal, värderingssystem, normer, konventioner etc - genom socialisa­tionsprocessen grundläggs och utvecklas hos en män­niska.

Den dialektiskt-materialistiska psykologin kan inte bestå i någon­ting annat än forskning om denna subjektiva faktor i historien, om den ideologiska strukturen hos människorna och samhället i en viss epok. Den ställer sig inte som den borgerliga psykologin och den psy­kologistiska ekonomin i motsatsställning till den marxska sociolo­gin genom att mot den ställa en 'psykologisk uppfattning' av det samhälleliga. I stället inordnar den sig i denna, som ju härleder medvetandet ur det sociala och materiella varat, men på ett alldeles bestämt ställe i analysen …

Den marxska satsen, att det materiella (varat) i människohuvudet omsätts i idé (i medvetande) och inte tvärtom, lämnar två frågor öppna: För det första, hur det tillgår, vad som därvid sker 'i män­niskans huvud', och för det andra hur det på detta sätt uppkomna medvetandet (vi talar från och med nu om psykisk struktur) åter­verkar på den ekonomiska processen. ...

Den /analytiska dialektiskt-materialistiska psykologin/ har alltså en strängt avgränsad upp­gift. Den kan inte förklara uppkomsten av klassamhället eller det kapitalistiska produktionssättet (i den utsträckning den försöker sig på det blir resultatet som regel reaktionärt nonsens, som till exempel föreställningen att kapitalismen skulle ha sitt ursprung i männis­kans ha-begär), men den ensam - och inte den politiska ekonomin - kan utforska hur människan i ett visst samhälle i en viss epok ser på saker, tänker, handlar, hur motsättningarna i hennes materiella ex­istens verkar i henne och hur hon försöker lösa dem etc (Reich, W. Psykoanalys och marxism. En introduktion till socialpsykologin 2. Lund: Revopress AB, 1973).

Pichon pekar på Wilhelm Reich som en för­grundsfigur inom det so­cialpsykologiska området; en person som gjort ett av de se­ri­ösaste försöken att finna beröringspunkter mel­lan psykoanalysen och sam­hällsteorin. Pichon menar emellertid att han själv i flera av­seen­den kommit längre än Reich och därvid åstadkommit en syn­tes mellan psyko­analytisk teori och sam­hälls­teori - element från såväl psy­koanaly­sen som marxismen finns integrerade i so­cialpsykolo­gins me­todologi. Reich (med tankar om individens psykiska formation som betingad av processer, vilka härrör ur ständigt närvarande mot­sättningar mellan driftskrav och yttre krav, mellan lustprincip och realitets­princip, mellan primärprocess och sekundärprocess etc) befinner sig betydligt närmare den mer or­todoxa psykoanalysen än Pichon, vilken (i sin betoning av det dialektiska samspelet indi­vid-samhälle - där begreppet "behov" ersätter "drift" - som primärt formande människan) röjer större närhet till Marx' "Den tyska ideologin" och föreställningen att människan genom att förändra sin yttre om­givning också förän­drar sin egen "natur". Här finns yt­terligare en viktig skiljelinje mellan Reich och Pichon. Reich har en föreställning om den mänskliga "naturen"; om människornas levande naturliga till­stånd, vilket kan uppnås genom att deras stela karak­tärspan­sar slås sönder. Som tidigare nämnts har inte Pichon den uppfatt­ningen utan omfattar istället synen på människan som en "an­komstpunkt" - något som allteftersom formas - och inte något som i form av natur finns från början.

Genom att driftbegreppet hos Pichon är bortkopplat (såsom va­rande ett begreppsligt kunskapsmässigt hinder) och ersatt av be­hovsbegreppet (där drivkraften eller mo­torn mer handlar om "mo­tivation" - en inre process som aktiverar och styr beteendet - än om drift i Freuds mening) kommer betoningen att i lika mån ligga på individ (subjekt) och samhälle (omgivning). Annorlunda uttryckt är människan för Pichon en varelse med behov som endast tillfreds­ställs samhälleligt i relationer vilka i sin tur är determinerande.

Jag uppfattar att människan formas i en omvandlande aktivi­tet; i en dialektisk sig ömsesidigt modifierande relation till världen. I denna relation utgörs "motorn" av behovet. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Människan är ett frambringat subjekt och i detta finns inget som inte utgör resultat av individers, gruppers och klassers samspel.

Utifrån de premisser som definierar området för socialpsyko­login så utgör den mänskliga världen, den historisk-sociala kon­struktionen och mer specifikt varje konkret samhälls­formation, det som fram­bringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sammantaget är det sammanfattade resultatet av såväl produk­tionsvillkor som av behovens utveckling. …

Betraktad på det här viset ersätter behovsuppfattningen driftsbe­greppet...

Behovet, vilket omfattar individen/subjektet som helhet, framträder som inre förutsättning för det psy­kiska livets utveckling - som inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ/subjekt och natur; mellan individ/subjekt och yttervärld. Indivi­den/subjektet produceras i denna dialektiska pro­cess - i denna motsättning. …

Individen/subjektets produktion är historisk-social. Samhällsfor­mationen utgör inte be­hovets orsak (orsak i mekanistisk mening: or­sak-verkan) - däremot är den förutsätt­ning för dess existens och ut­veckling. Den utgör vad som sätter ramar för behovet och hur det kan uttryckas. Samhällsformationen styr behovet när det handlar om att tillfreds­ställa det genom att erbjuda socialt acceptabla mål ...

Behovet är inte bara en effekt av strukturen. Genom att vara ett inre villkor bakom indivi­dens/subjektets uppkomst uppträder det, ut­vecklas och omvandlas i samspel med de yttre förutsättningar som verkar i detsamma (Den samhälleliga produktionen av indivi­den/subjektet. Socialisation) (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

Pichon-Rivière: Epilepsi, patorytmi, dialektisk spiral, den enda sjukdomen, m m

I

Pichon skriver under sin tidigare bana (fram till 50-talet) en del om psyko­ser, psykosomatik och epilepsi. De bidragen förtjänar en bok i sig. Något kort ska dock sägas om hans tankegångar rörande epilepsi.

Under 40-talet skriver Pichon några essäer rörande epilepsin och dess dynamik - Algunos conceptos fundamentales de la teoría psi­coanalítica de la epilepsia (Några grundläggande begrepp inom den psykoanalytiska teorin om epilepsi), Patogenia y dinamismos de la epilepsia (Epilepsins patogenes och dynamik) och Los dina­mismos de la epilepsia (Epilepsins dynamik). Hans uppfattning om epilepsins patogenes sträcker sig dock långt utöver det som neurologer benämner epilepsi och han myntar även begreppet "epileptoidí".

I generella termer utgör epilepsin ett slags organismens totala svar på vissa bestämda vitala situationer. Denna typ av svar är i sin tur betingad av faktorer som beror av jagstrukturen och drifterna. Denna situation möjliggör att en bestämd ag­gressionsmängd urladdas på ett speciellt sätt, varvid be­stämda fåror följs och särskilda nivåer nås. Epilepsins pato­gena situation styrs av polikausalitet och - driven av en funktionell enhetlighet - uttrycks den i fenomenisk mångfald (Pichon-Rivière, E. La psiquiatría. Una nueva problemática. Del Psicoanálisis a la Psicología Social II. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1983)

Genom att epilepsin använder sig av samtliga försvarsmeka­nismer och förbindelsetyper kan den definieras som allmän­giltig sjukdom (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Utifrån bland annat dessa tankegångar utvecklar han begreppet "patorytmí". Han förklarar patorytmí som att han till de två posi­tioner (huvudsakligen spatiala strukturer) som Melanie Klein och Fairbairn beskrivit lägger tidsfaktorn för att därigenom kunna ut­trycka - som han skriver - psykets tetradimensionella struktur. Den patorytmiska situationen beskrivs som ögonblick (tillstånd, hastighet eller rytm) av patologiskt strukturerande. Den sträcker sig från hämning och förlångsammande av de psykiska proces­serna till explosiva utbrott av infantil kolerisk karaktär.

Den till sjukdomsprocessen hörande regressionen reaktiverar den in­fantila depressiva positionen (patogen situation) och underlättar framväxten av såväl den schizoida positionen (patoplastisk och in­strumentell situation) som den epileptoida situationen (patorytmisk temporal situation) (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Pichon menar att den intrapsykiska strukturens ångesttröskel varierar mellan olika individer. Med låg ångesttoleranströskel ökar med andra ord risken för utbrott av patorytmisk karaktär. Ett så­dant utbrott kännetecknas av förlust av såväl emotionell som mo­torisk kontroll. Man reagerar utan att ha kontroll över konsekven­serna. Med bristfällig tid-rum-struktur sker utbrotten. Man brukar prata om att "varje sak måste få ta sin tid" - att man i ett rumsperspektiv måste ta hänsyn till vad man kan kalla en rimlig tidsåtgång för en viss process. Erfarenheter behöver tid för att smältas. Beroende på hur ekvationen "ångest - tröskel" ser ut kommer reaktioner att äga rum så att säga vid fel tidpunkt - eller vid rätt.

Pichons begrepp "dialektisk spiral" är påverkat av ovanstående epilepsianknutna tankegång. I den dialektiska spiralen ackumule­ras material i en läroprocess tills det bearbetats eller utvecklats till ny kunskap. Spiralen ackumulerar och dissocierar (Pichon introducerar uppfattningen om den "operativa dissociationen", vilken har innebörden att man måste kunna lägga ifrån sig eller uppskjuta negativa känslor för att på så sätt kunna uppleva positiva känslor) samtidigt för att ackumulationsprocessen hela tiden ska kunna fortsätta. Den epileptoida personligheten kan dock endast ackumulera - ej dissoci­era. Istället agglutineras det ackumulerade tills det inte längre ryms och då kommer ett utbrott - vilket på sätt och vis kan ses som en form av dissociering. Agglutinationen kan också beskrivas som ett stillastående, en sluten cirkel - att något hejdats eller att det sker en cirkulär inneslutning. Uttryckt i termer av läroprocess kan man säga att rigida och stereotypa upprepningsmekanismer hej­dar läroprocessen.

II

I anslutning till Pichons senare utveckling bör fram­förallt framhä­vas att han - i ett försök till enhetlig förklaring av det kom­plex av psy­kiska symtom eller sjukdomar som finns - formule­rat en teori om en depressiv kärna som ligger bakom all psykisk sjuk­dom.

Varje sorg tar sitt ursprung i en förlust. Denna förlust brukar vara av affektiv karaktär. Men den kan också ha att göra med en svår ekonomisk situation eller med förlust av fri­he­ten. Jag vill dock un­derstryka att det alltid handlar om en förlust. Och det är där kon­flik­ten har sitt ursprung. Den patogena depressiva situationen - som startpunkt för varje psykisk störning - får sin lösning genom ett fort­skridande återskapande av objektet. Detta är den grund­läggande uppgiften - att åter ge liv åt det som blivit för­stört och som stör en god ”läsning” av verkligheten (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

På sätt och vis finns grunderna till den teorin i en essä som Pichon skrev 1946 - Historia de la psicosis maniaco-de­pre­siva (Den mano-depressiva psykosens historia). Där refererar han bland annat till Griesingers utsaga från mitten av 1800-talet - att inledningsfasen till i stort sett alla psykiska sjukdomar utgörs av ett tillstånd av melankoli.

Vi talar om ”en enda sjukdom” utifrån att vi betraktar depres­sio­nen som en grundläg­gande patogen situation. Övriga patologiska struk­turer - formade på den grund som de för den schizo-paranoida posi­tionen karaktäristiska stereotypa Jag-teknikerna (försvarsmekanismer) utgör - ses som misslyckade eller inadek­vata försök till bot. Det är utifrån detta inadekvata (=störning av förmå­gan att lära av verkligheten) som ovannämnda strukturer får sin patologiska karaktär … För att göra min teori om den enda sjukdomen förståelig kommer jag att som referentiellt schema använda synsätt vilka härrör från Melanie Klein, Freud och Fairbairn. Jag kommer att ta i beak­tande två utvecklingspositioner - den in­strumentella schizo­para­noida och den depressiva (existentiellt patogen). Till dessa två kommer jag att lägga ytterligare en - den patoryt­miska (tidsmässig). I denna innefattas hur de sym­tom som genererats i den patogena eller depressiva positionen - strukturerad på den instrumentella schizoparanoida posi­tionens grund - rytmiskt manifesteras (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Depressionen blir med detta per­spektiv den grundläggande pato­gena si­tuation som sedan tar sig uttryck i schizofreni, neuros etc. Betraktar man den depressiva kärnan som struktur kan man se att dess bestånds­delar inte skil­jer sig åt vare sig det rör sig om patolo­gisk eller normal utveckling. Om man söker sche­matisera strukturen kan man urskilja tre de­lar:

Den första pekar på en mångkausalitet. Tre faktorer är därvid vik­tiga - den konstitutionella, den disponerande (när det konstitu­tio­nella sam­spelar med en bestämd familjegrupp och formar den så kallade person­liga stilen) och aktuell utlösande händelse av karak­tär förlust. För­lusten är av så stor intensitet att den överstiger den normala kapacite­ten till bearbetning.

I psykoanalytiska termer utgörs konstitution av det som bar­net har med sig vid födseln, medan disposition är den fixering som skapats under utvecklingen. Fixeringsbenägenhet är den konstitutionella möjlighet, vilken determineras av en skada ("noxa" på latin/övers) som påverkar utvecklingen. Man kan tala om en hereditär fixeringsbenägenhetspunkt. Vi talar om ärftlighet vad gäller partiella punkter - mängden aggression och vissa bestämda utvecklingsvägar - vilka dock, liksom fost­ret självt i moderslivet, också påverkas av yttre faktorer, som verkar betingande ifråga om uppkomsten av en fixeringsbenä­genhetspunkt för framtida fixeringar under utvecklingen. Dessa punkter fungerar disponerande för olika sjukdomar. I enlighet med ovanstående formuleras konstitutions- och dis­positionskoncepten i dynamiska termer (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Vid utarbetandet av en teori om psykisk sjukdom (avvikande bete­ende) har analys av kommunikations- och läroprocesser fungerat som utgångspunkt. Psykisk sjukdom kommer sig av försämrad kommunikation och av att man under ett visst ut­vecklingsskede misslyckas med att dra lärdom av verkligheten (fixering). Sistnämnda utgör disponerande moment i livshis­torien. Individen återvänder dit (regression) vid psykisk sjuk­dom och använder sig därvid av arkaiska försvarsmekanismer (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Den andra delen handlar om på vilket sätt symtomet fenomenolo­giskt uttrycks. Det kan då handla om psyket, kroppen eller om­världen. Pichon menar att det inte är möjligt att skilja beteendets yttre aspekter från upplevelsens inre eftersom båda formar en helhet i ett be­stämt ögonblick i vilken som helst "här-och-nu" - si­tuation.

På dessa koncepts grund postulerar vi en genetisk (i betydel­sen uppkomst, härstamning, men ej avseende biologisk ärft­lighet eller gener/övers anm), strukturell och funktionell no­sografi i termer av förbindelsernas (god och ond) lokalisering till de tre områdena psyke-kropp-yttre värld och de olika vari­abler denna ekvation kan ge upphov till (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det är härur han utvecklar sin tanke om de tre områdena - område 1 eller psyket, område 2 eller krop­pen och område 3 eller omgivningen. De används som sätt att se, känna och förklara. Delningen mellan de tre är en fenomenologisk så­dan i den meningen att huvudvikten i ett givet ögonblick kan läggas vid någon av dem.

Ur fenomenisk synvinkel kan man beskriva tre sätt att vara: ett psykiskt sätt, ett kroppsligt sätt och ett sätt som är bete­endemässigt relaterat till den yttre världen. 1 är alltså psyket, 2 är kroppen och 3 är den yttre världen … Därvid ser man att alla tre områdena befinner sig i ett stän­digt samspel. Uppdelningen i område 1, 2 och 3 är en feno­menisk sådan i den meningen att ett av områdena i ett givet ögonblick kan överväga. (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

I den tredje delen slutligen gestaltas en kontinuitet vad gäller de­pres­sionens historia och funktion. Det handlar alltså om den de­pressiva situationen tagen som en röd tråd genom insjuknandepro­cessen och den terapeutiska processen. Fem karaktäristiska for­mer beaktas:

a) protodepression (det vill säga grunddepression). Den uppkommer ur den förlust barnet upplever när det lämnar modersskötet;

b) depressiv situation i utvecklingen. Den kännetecknas av sorg- eller förlustsituationen (avvänjningen), ambivalenskonflikten ge­nom inte­greringen av Jaget och objektet, samt skuld och försök till bearbetning;

c) depressionens start- eller utlösningsfas. Det är den prodromiska (prodromos=inledande sjukdomstecken vid en sjukdom) fasen i varje psykisk sjukdom och uppträder inför en frustrations- eller förlustsitua­tion;

d) regressionsdepression, vilken implicerar ett återvändande till de tidi­gare disponerande punkter som är karaktäristiska för den in­fantila de­pressiva positionen och dess misslyckade bearbetning;

Vid utarbetandet av en teori om psykisk sjukdom (avvikande bete­ende) har analys av kommunikations- och läroprocesser fungerat som utgångspunkt. Psykisk sjukdom kommer sig av försämrad kommunikation och av att man under ett visst ut­vecklingsskede misslyckas med att dra lärdom av verkligheten (fixering). Sistnämnda utgör disponerande moment i livshis­torien. Individen återvänder dit (regression) vid psykisk sjuk­dom och använder sig därvid av arkaiska försvarsmekanismer (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

e) iatrogen depression (yatros är det grekiska ordet för läkare). Så be­nämns det som händer när man i korrigeringsprocessen sö­ker uppnå en integration av Jagets delar hos patienten - när upp­giften består i en förflyttning från den schizo-paranoida positionens ste­reotypa meka­nismer till ett depressivt moment i vilket indivi­den kan integrera såväl Jaget, objektet som den förbindelsestruk­tur dessa innefattar. Härigenom uppnår patienten det som kallas insight och förmåga till självkännedom, vilket möjliggör ut­formandet av ett per­spektiv som innefattar döden som konkret si­tuation - något som angår också honom själv. Det här innebär ett möte med de existentiella pro­blemen och en aktiv anpassning till verkligheten utifrån en egen stil och livsideologi. Det depressiva momentet i in­tegrationen och självkän­nedomen implicerar lidande - ett lidande som dock är verkningsfullt.

... kritiskt medvetande är erkännandet av de egna behoven och av det samman­hang man tillhör. Det är en kunskap som går hand i hand med strukturerandet av de för­bindelser som gör det möjligt att tillgodose behoven. … Det kritiska medvetandet är en form av förbindelse med det verk­liga; en form av lärdom som implicerar övervinnandet av illusioner be­träffande den egna situationen - som indi­vid/subjekt, som grupp och som folk. Man åstadkommer en omvandlingsprocess genom en praxis som förändrar situationer vilka annars skulle uthärdas en­dast med hjälp av fan­tasin eller illusioner (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Pichon-Rivières tänkande om Greve Lautréamont, asylkonst, skapande etc.

Vid sidan av Pichons psykiatriska verk­samhet finns ett stort intresse för konst, poesi, musik, fotboll etc. Man kan här inte förbigå hans intresse för den franske 1800-talspoeten Greve de Lautréamont - författare till "Maldorors sånger". Pichon känner ett slags släktskap med dennes livsöde. 1946 ger han ut ett verk om Lautréamont betitlat Lo siniestro en la vida y en la obra del conde de Lautréamont (”Det kusliga” i greve Lautréamonts liv och verk). I analysen av denne använder han sig av ett begrepp som Freud 1913 ägnade en essä - Das Unheimliche (ungefär "det kusliga"). Det handlar om återkomsten av något från barndomen välbekant, men som åter gjorts främmande och förvrängt genom bortträngning och det bortträngdas återkomst. I den mån detta har en skrämmande karaktär uppkommer det kusliga - något som befinner sig i gränslandet mellan det välbekanta och det okända. I sin framställning refererar Pichon dels till Freuds framställning av das Unheimliche, dels till egna nya aspekter.

Enligt Freud är ”det kusliga” det speciellt skrämmande som förknippas med sedan länge välkända och familjära företeelser ... det handlar uppenbarligen om en mycket komplex känsla - fylld med olika nyanser. Freud exempelvis insisterar på att man bör skilja mellan det kusliga som det visar sig i verkligheten, det vill säga i livet, och det kusliga som är fantiserat eller känt i fiktionens form. Därigenom kommer han fram till en slutsats som kan ses som paradoxal: mycket av det som i det verkliga livet framstår som kus­ligt får inte samma innebörd i konsten. Dessutom förfogar fiktionen över större möjligheter att framställa olycksbådande effekter. Den förfogar över medel som inte finns i vardagen. …

Vid analysen av det kusliga bör man vara medveten om inte bara begreppets vidd, utan också om den mångfald medel genom vilka den känslan kan väckas ... Exempelvis finns uppskjutandets teknik, det vill säga att ända till det sista ögonblicket undvika en avgörande förklaring till en händelses bakomliggande orsak - och därigenom uppnås det kusliga. Inom filmen var det Hitchcock som introduce­rade tekniken och då framförallt i filmen "De 39 stegen" …

Ytterligare en allmän observation är att det kusliga uppstår varje gång gränserna mellan det overkliga och det verkliga för­svinner. …

Vad beträffar händelser förknippade med livet och omständig­heter kring sökandet efter fakta, så uppenbarar sig det kusliga här relaterat till det som övervunnits; det vill säga att denna känsla dyker upp ur upprepningen av något välbekant. Den framträder som manifestation av den övervunna animismen …

Den kusliga karaktär som uppstår genom mörkret, ensamhe­ten och tystnaden, kommer sig av att dessa tre tillstånd har ett djupt samband med det lilla barnets ångest, vilken aldrig helt försvinner. Det är en situation som i grunden är relaterad till beroende och barnets sökande efter skydd (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).

Vad gäller Lautréamont-studien ser Pichon - i likhet med andra egna undersökningar - den som ett sätt att komma över en egen ångest. Denna ångest gör bland annat att han inte på länge publicerar verket om Lautréamont - trots att han blir färdig med det redan 1946 och betraktar det som bland det viktigaste han skrivit.

Das Unheimliche som begrepp får betydelse för Pichon i hans analyser av det konstnärliga skapandets mekanismer.

Upptäckten av det flytande i övergången mellan dröm och va­kenhet - närvarande i de myter som var mina följeslagare i barndo­men samt i de poem som vittnar om mina första skapande an­strängningar, vilka influerats av såväl Lautréamont som Rimbaud - kom mig att allt ifrån tonåren ha en dragning åt det kusliga (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Han utgår från att ett konstnärligt objekt är något som skapar en es­tetisk upplevelse hos betraktaren - en upplevelse av det fantas­tiska, men samtidigt med underliggande ångestkänslor och en rädsla för det skrämmande och döden. Överhuvudtaget är varje konstutövning ett slags neuros vars dynamik tar sig uttryck i ska­pande. Den djärvt nyskapande konstnären har förmågan att så att säga hänga ut över avgrunden, se vad som finns där och att sedan återvända för att beskriva vad han sett.

Pichons uppfattning om Lautréamonts verk "Maldorors sånger" är att det bär med sig en känsla av det kusliga. Inom bildkonsten ser han exempelvis Picasso som en representant för de konstnärer, vilka i sina tavlor framkal­lar nyanser av det kusliga. Picasso uppnår denna effekt genom den komplexa "stympning" som finns närvarande i hans bilder). I en essä om Picasso från 1944 Picasso y el inconsciente (Picasso och det omedvetna) uttrycker Pichon detta förhållande:

(Picasso) gör framsteg i den meningen att han gradvis - i etapper - i sina verk närmar sig det djupaste och mest regredierade av sitt omedvetna. Men det föreligger en djup skillnad mellan den psyko­tiske och geniet. Denna skillnad består i att den sistnämnde inte du­kar under för trycket från sitt eget omedvetna i och med att han är kapabel att ge uttryck åt det. Geniet som projicerar sin känsla över på duken lever och tar del av vuxenvärlden. Han har sitt förflutna och sin nutid ... Det är tveklöst så att den mängd konstverk Picasso ska­par är priset som betalas för att behålla den psykiska jämvikten (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).

Konstprodukterna har sitt ursprung i en (skapande) process som åter sätter samman delar av något som nyss varit sönderdelat. I den processen använder man sig av en specifik teknik. Allt beror på hur man sätter samman bitarna och vilken mening man söker i dem. Det är som om det vore ett puzzel. När processen - eller rörel­sen - siktar mot helheten (och därvid har en dialektisk spiralform som är utvecklande och ej stereotyp) uppkommer skapandet.

Det finns i skapandeprocessen ett skede när något, som ännu bär kvar i sig tecken på en föregående förstörelse, upptäcks - eller hit­tas av en slump - och därvid blir belyst. För att kunna återskapa det nyss upptäckta behöver konstnären besitta en instrumentell färdighet, det vill säga det som karaktäriserar hans konstnärliga jag. En förbindelse (se i annan text på hemsidan om "förbindelse"-begreppet) skapas till ett objekt, vilket genom bearbetning förvandlas till ett estetiskt objekt.

Den estetiska upplevelse, som inställer sig och erfars av åskå­daren, uppstår när ett objekt (konstverk) för denne fungerar symboliskt som ett medel att tillfredsställa sina omedvetna känslomässiga behov (fantasier). Det handlar här om en upp­täckt; i realiteten alltid om en återupptäckt av ens omedvetna fantasier genom det estetiska objektets form och innehåll - som en spegelreaktion. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).

Förbindelsen har att göra just med konstnärens speciella temperament och karaktär. I verket återspeglas förbindelsen i konstnärens sätt att anpassa sig till världen och att få den begriplig. Därvid återspeglas en verklighet som dels är konstnärens egen, dels kan kännas igen av andra människor.

Det ursprungliga och primära objektet - utspritt och fragmenterat - repareras av konstnären. Varje fragment från den tidigare helhe­ten genomgår en fullständig metamorfos och bildar en ny form som väntar på att bli gestaltad. Den symboliserar livets triumf över dö­den och hälsans triumf över vansinnet. Det är på så sätt det kus­liga omvandlas till det fantastiska. Sistnämnda innebär här att det kusliga övervinns. Den därigenom uppkomna syntesen formar en ny struktur allteftersom de motsatser som tidigare fanns i den skapande situationen upplöses.

Genom att gå vidare utifrån Freuds studier kunde jag i den estetiska känslans bas knyta samman något fundamentalt - känslan av det fantastiska länkad till upplevelsen av det kus­liga. Med andra ord utgör det fantastiska - via komplexa psy­kiska processer - en bearbetning av upplevelser av destruk­tion, död och det kusliga. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).

När en konstnär lyckas reparera objektet och får det att uppstå i en ny form har även den paralyserande konflikt han dittills befun­nit sig i övervunnits. Utvecklingen sker i en konstant rörelse med omväxlande slutna situationer (konfliktsituationer) och öppna si­tuationer (där konflikterna lösts). En verklig konstnär lyckas såle­des i sitt verk genom en medveten bearbetning av den omedvetna närvaron av det kusliga i existensen överföra en sär­skild verklighet av harmoni och rörelse (med väl definierad plan och strategi) till åskådaren.

Pichon ser konsten och vetenskapen som två vägar att utforska och avtäcka verkligheten. I konsten kan man leka med objektet, förändra det och återuppbygga det. Det är också en lek där man gör upp med lidandet. Varje äkta konstnärlig process har som grund reparationsimpulsen och etablerandet av ett integrerat inre objekt. Pichon tolkar härvid konstnärlig verksamhet som en repa­rativ handling. Det viktiga är att ett nytt objekt uppstår, vilket kan begrundas av andra människor. Konstobjektet framkallar en estetisk upplevelse och framstår som något helt och avslutat. Pichon framhåller att den så kallade friske konstnären i sin pro­duktion når fram till en verklig helhet. Han sätter åter samman det som han dessförinnan sönderdelat. I sin verksamhet lär han sig nytt, hans uttryckssätt och stil bär i sig förändringsmöjligheter och han förmår se sitt eget verk som en produkt av den egna verk­samheten. Därigenom får konstnärens uppgift en verklighetsan­knuten prägel.

Pichon ser kreativitet och galenskap som två alternativa vägar i en krisssituation. I det första fallet innebär det en förmåga att på­verka inre och yttre verklighet. I det senare fallet kan inte verklig­heten påverkas. Istället träder vansinnets förvrängningsmeka­nismer in som ett slags kontroll. Sjukdomsfasen varar så länge det primära objektet är upplöst och kommunikationen med omvärlden störd. Man kan se detta förhållande avspeglas hos sjuka konstnä­rer, vars verk från friska perioder jämförs med verk från sjuka pe­rioder.

Upptäckten - den skapande akten - svarar mot en mekanism genom vilken individen (subjektet) undviker det inre kaos, som är resultat av den grundläggande depressiva situationen. På så sätt uppenbaras relationen mellan skapande och vansinne i och med att den skapande i sitt verk - trängd av sin inre fragmenterade värld stadd i upplösning - söker få sina positiva förbindelser till världen att åter framträda (Pichon-Rivière, E. Psicología de la vida cotidiana (Vardagslivets psy­kologi) (i samarbete med Ana Pampliega de Quiroga). Buenos Aires: Edicio­nes Nueva Visión, 1985).

En skillnad mellan den normale och den sjuke konstnären är att den skapande processen hos den förstnämnde framträder i kontrollerad och till­fällig form, medan den hos den sistnämnde är mer automatisk, permanent och på sätt och vis mer tvingande. Konstnären tycks då vare sig söka en publik eller kommunicera. Hans uttrycksformer förblir stela och han söker reparera det objekt som förstörts under depressionen.

Under dessa förhållanden handlar det således mer om en sluten cirkel eller ett slags labyrint där man alltid kommer tillbaka till samma punkt - där aktiviteten antar en stereotyp karaktär. Uttryckt i Pichons termer har en hämning eller fobi inträffat inför det öppna fältet i spiralens nästa cykel (se nedan om begreppet "dialektisk spiral"). När det handlar om en "sjuk" eller "alienerad" konstnär kan man se en distansering, vilken i form av förvrängning tunnar ut lidandet. Konstnären kommer härigenom på sätt och vis att frysa ner objektet. Oklarhet, stereotypier, brist på dynamik och föränderlighet, samt kaos istället för helhet prä­glar då verket - och de utspridda delarna återskapas inte till en helhet.

Pichon skiljer den normala konsten från den så kallade patologiska, vilken han kommit mycket i kontakt med i sitt arbete på mental­sjukhuset. Den senare konsten är stel och livlös och återspeglar på sätt och vis den hämning och passiva verklighetsanpassning som de psykiskt sjuka karaktäriseras av. Den alienerade eller patolo­giska konsten förblir isolerad i motsats till den avantgardistiska med vilken den i och för sig företer likheter. Budskapet i den är in­dividuellt, mycket förvrängt och saknar i allmänhet åskådlighet. Pichon menar att det överhuvudtaget är en ganska liten del - 2 % - av patienterna på institutioner som utövar en skapande verksam­het.

Man kan i den så kallade asylkonsten - och då speciellt hos de schi­zofrena - se vissa karaktäristika i uttrycksformerna: en blandning av hopfogade teckningar och texter, övergångar mellan teckningar och skriven text, en tendens att fylla ut tomma utrymmen, att "tränga ihop", närvaron av stereotypier eller upprepningar med en stelhet som tar sig många olika uttryck, en stor mängd symboler, ornamentala motiv, dominans av profiler gentemot figurer sedda framifrån etc. Dessa patienter återvänder till arkaiska uttrycks­sätt och döljer nedbrytandet av banden till världen. Det är just oförmågan till kontakt och kommunikation med andra som är ut­märkande för de schizofrena och i deras konstnärliga produktion kan detta märkas bland annat genom avsaknaden av mimiska ut­tryck hos figurerna. Det är sällan man stöter på mänskliga ansik­ten som är förståeliga. Detta beror dock inte på brister vad gäller konstnärlig eller teknisk förmåga, inte heller på att patienterna inte skulle kunna känna igen uttrycken hos andra. De är snarast oförmögna att återskapa dem genom teckningar. Ansiktsuttryckens tomhet överensstämmer med den allmänna störning som dessa patienters kontakt med verkligheten präglas av. Konstverket avspeglar mer förbindelsen mellan den sjuke och sjukdomen. Hos den normale riktas det mimiska uttrycket mot en annan person i syfte att nå kontakt - medan hos den sjuke denna kontakt är störd, vilket försvårar kommunikationen. Uttryckt på detta sätt blockerar och förhindrar sjukdomen vägen till livet. Det finns emellertid skillnader mellan hur den neurotiske och den psy­kotiske förhåller sig. Den psykotiske söker hela tiden återskapa banden till världen. Neurotikern är inte upptagen med detta i och med att han inte dragit sig tillbaka lika mycket från världen. När det gäller den neurotiske är gränsen till den normale mycket diffu­sare.

Pichons uppfattning är att den patologiska konsten trots allt tillhör en av de kategorier för det fiktiva från vilka de stora fantastiska produk­tionerna framspringer, det vill säga myter, religioner, konst, dröm­mar, delirier etc. Han menar att det vid sidan av existerande formmässiga skillnader finns allmänna lagar vilka reglerar såväl strukturer som teman och dynamik i dessa produktioner.

ECRO. Av Sören Lander

I Pichons koncept ECRO - som en form av referensram för att närma sig verkligheten eller vardagen - finns tydliga drag av det dialektisk-materialistiska perspektivet. En grundprincip i det som kallas dialektisk materialism utgörs av tanken att det är människans vara som determinerar hennes medvetande och inte tvärtom. Praktiken uppfattas som en process i vilken människan - en materiell varelse - påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Man går från levande betraktelse (av fenomen) till abstrakt tänkande (teori) och därifrån till praktiskt handlande. Det abstrakta tänkandet måste härvid oupphörligen återvända till verkligheten, gripa tag i den och - genom fenomenen - nå lagarna, de ”objektiva väsendena”. Det abstrakta tänkandet och begreppen, som följer härav, kommer på så sätt att återspegla det väsentliga och inte det skenbara - vilket är något annat än en enkel återspegling via sinnesintrycken. Genom detta handlande når människan ett visst resultat vars betydelse dessutom måste inses.

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhällsordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

I prologen till sin bok El Proceso Grupal tillämpar Pichon konceptet ECRO på sig själv i syfte att teckna en bild av hur han själv formats av såväl sina livserfarenheter (det infrastrukturella) som de teorier (det ytstrukturella) han tillägnat sig. Dessa senare kan sägas innefatta tre stora områden: samhällsvetenskaperna, psykoanalysen och socialpsykologin. Här finns namn som Freud, M. Klein, G. H. Mead, K. Lewin, Marx, Moreno, Piaget, Sartre, H. Lefebre, Fairbairn, Bachelard, Bateson, W. Reich, Sullivan etc. Utifrån Pichons dialektiska uppfattning är detta ECRO ett öppet system i dialog inte endast med andra teoretiska synsätt, utan också i förhållande till praxis (vilket är ett begrepp som betonas).

När vi säger "schema" talar vi om en helhet av kunskaper som ar­tikulerats. Och vi förstår "begreppsligt schema" som de system av idéer vilka uppnår en bredare generali­sering. De är mer eller mindre generella synteser av satser vilka bestämmer de förutsätt­ningar en­ligt vilka de empiriska fenomenen hör ihop. Schemat är en samling kunskaper som styr riktningen för såväl arbetet som undersök­ningen.

En psykologisk under­sökning - eller vilken som helst ve­tenskaplig uppgift - utan ett adekvat begreppsligt sys­tem skulle vara blind och ofruktbar. Upptäckter möjliggörs av hur pass adekvat un­dersökarens begreppsliga schema är satt i förhållande till karaktä­ristika hos de fenomen som undersöks. Det handlar alltså om i vil­ken grad en hypotes är adekvat.

Sammantaget är ett begreppsligt schema en arrangerad samling allmänna begrepp vilka tillåter ett adek­vat närmande till ett bestämt objekt. På så sätt underlättas mö­tet med den konkreta situa­tion som ska undersökas eller lösas. Av den anledningen säger Kurt Lewin: "Det finns inget mer praktiskt än en bra teori".

Det är viktigt att understryka att även om man i vissa vetenskaper, genom ett exklusivt hanterande av begreppsliga scheman, kan nå fram till vissa - via senare experiment - ve­rifierbara upptäckter, så kan man även genom direkta observationer upptäcka fakta som ej innefattas i det begreppsliga schemat. Detta nödvändiggör en korri­gering av det be­greppsliga schemat. På liknande sätt implicerar förstnämnda exempel att det har bekräf­tats. Med andra ord är det alltid nödvändigt med en prövning mot verkligheten

Vetenskapen - och socialpsykologin som en del av den - är en sam­ling observationer som ordnats genom och mot ett begreppsligt schema som är öppet för såväl rektifikatio­ner som ratifikationer. Det är detta som gör vetenskapen dynamisk …

När väl det begreppsliga schemat är utarbetat är dess överförbarhet snabb och lätt; det vill säga det begreppsliga schemat är möjligt att lära sig och att göra användbart …

Man kan säga att ECRO är en modell. Nu har ju den vetenskapliga modellen definierats som 'en förenkling eller approximering av de naturliga fakta som studeras och den har genom sitt logiska bidrag berikat förståelsen av dessa fakta'; annorlunda uttryckt är mo­dellen ett instrument som genom analogier möjliggör vår förståelse av vissa realiteter. Man kan också säga att modellen är ett instrument för att kunna dra lärdom av verklighe­ten. Med ett exempel taget från Levi-Strauss skulle man kunna säga att de sociala relatio­nerna är det råmaterial utifrån vilket man konstruerar en modell med syfte att göra dolda aspekter av den observerade verkligheten manifesta och på så sätt berikande perspektivet …

ECRO utgör en modell i kraft av sin karaktär av instrument för att lära av verkligheten. ECRO är då ett instrument för att kunna dra lärdom från den sektor av verkligheten vi fö­resatt oss att studera, ex­empelvis interaktionen. Som modell möjliggör den förståelse av varje särskilt faktum med utgångspunkt i ett ordnande eller en arti­kulering av allmänna begrepp (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Den referentiella aspekten i ett ECRO pekar mot det område av verk­ligheten man funderar över och vill påverka. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar det som i andra sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller begreppsliga - motsvarar verkligheten. Av betydelse är inte bara hur pass riktig exempelvis en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken. Ett ECRO måste vara förän­derligt i sådan mening att man på grundval av nya erfarenheter kan ändra det som är orik­tigt i schemat. Ut­tryckt på ett mer filosofiskt sätt förändras varje a posteriori i situation A till ett a priori i situation B (a priori = obero­ende av erfarenhe­ten; a posteriori = beroende av eller grun­dad på erfarenheten). Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter.

Pichon understryker dels att man inte bara kan ta över någon an­nans ECRO, dels att ett ECRO bör vara förändringsbart - inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig, utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Hela denna process har för öv­rigt mycket att göra med Pichons syn på be­greppet "anpassning".

Aktiv realitetsanpassning och förmågan att lära är oskiljak­tigt förenade. Den friske indi­viden/subjektet förändrar - i den ut­sträck­ning han förstår och omvandlar objek­tet - samti­digt sig själv. Han ingår därvid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara ut­gångs­punkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spiral­process. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdomar av verkligheten ge­nom att möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt. I den utsträck­ning denna väg följs genomgår kommunikationsnätet en kontinuer­lig modifie­ring. Endast på så sätt är det möjligt att ut­veckla ett tän­kande för­möget till såväl dialog med en annan män­niska som till att kunna möta förändring (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det anpassningsbegrepp Pichon använder sig av har en aktiv och föränderlig ka­raktär. Det är motsatsen till den "passiva an­passning" som många behandlingsinsatser inskränker sig till. Den människa som aktivt an­passar sig till sin omgivning ses av Pichon också som en förändringsagent. Genom att påverka sin omgivning bidrar denna person till att förändra sig själv i ett dialektiskt växel­spel mellan individ och miljö.

"Den operativa gruppen" som begrepp är direkt kopplad till ovan­stående tän­kande. Man konstruerar i en sådan grupp ett gemen­samt ECRO (i och med att processerna "lära" och "lära ut" utgör en hel­het). I en operativ grupp utvecklas lärandet och kommuni­kationen genom att man vid ut­formandet av ett gemensamt ECRO på ett framåtsyftande sätt söker ta itu med en uppgift - vare sig denna är av lärokaraktär eller har mer av be­handling över sig.

Jag betecknar en grupp som operativ när den siktar mot ett bestämt mål i syfte att förstå och orientera sig i förhållande till detta. För övrigt är den operativa gruppen vårt in­strument för att komma fram till en praxis ... Min utgångspunkt är att varje förvirrat uppträdande uppkommer ur störningar i förmågan att lära - ur en låsning i förmågan att dra lärdomar av verkligheten. Den operativa gruppen är terapeutisk i den utsträckning den gör det möjligt att lära sig att tänka; att den genom samarbete och komplementaritet i verksamheten övervinner svårigheter att ta till sig kunskap ... Terapi är dock inte den primära målsättningen för den operativa gruppen. En del av dess konsekvenser kan emellertid ses som tera­peutiska utifrån hur de ger individen verktyg att bättre klara av verkligheten. Den operativa gruppen - som teknik - hjäl­per till att lösa upp varje individs inre svårigheter - låsningar och grubbel - och blir dialektisk genom en praxis i vilken innefattas klargörandet av motståndet mot den förändring som det innebär att dra lärdom. Som vi sagt ger den dialektiska lös­ningen verktyg för att kunna möta denna nya situation ... Man kan också uttrycka det som för att kunna vara grupp - terapeu­tisk eller operativ - krävs ovillkorligt att man koncentrerar sig på grundtanken - att vara ska­pande (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Det som skiljer konceptet "operativ grupp" från andra gruppkoncept är inte så mycket dess psykoanalytiska (och systemteoretiska) drag som dess poängterande av den komplexa dialektiken mellan teori och praktik. Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på faktorer viktiga för lärandet och hinder som försvårar ett sådant. Som instrument för terapi och handledning likaväl som för forskning m m betonar detta koncept skillnaden mellan grupperfarenheten och det (teoretiska) gruppkonceptet - därav den starka betoningen på praxis' betydelse för ECRO som teoretiskt schema.