Att använda gårdagens kartor för att avläsa framtiden? Psykoanalys - och KBT ...

Det förflutnas glasögon

Att betrakta vår egen tid eller framtiden med det förflutnas "glasögon"? I förstone synes detta vara ett projekt i rang med det som ålades ett antal sovjetiska vetenskapsmän i slutet av 50-talet: Att skriva något om hur de föreställde sig att år 2000 skulle vara (Titel: M. Vasiljev och S. Gusjtjev: Reportage från nästa århundrade. Intervjuer med ryska forskare ur väldseliten om vetenskapens närmaste framtid. Förlag Kronos. Utgivningsår: 1962).

För att använda sig av travjargong kan man säga att inte många hästar ens fick en placering i det "loppet" ... dessutom visade det sig att dessa vetenskapsmän försökte använda sig av "hästar" som inte var uppsatta i startlistan. Samtidigt "bortsåg" de från hästar som faktiskt kom  till start!

Framtidsforskning har alltid varit ett fantasieggande projekt och inte minst SF-författare har där till fullo fått utrymme för sina föreställningar om en värld eller verklighet skild från vår egen (SF-författarna som "framtidens kartläggare"?). Där framtidsfantasierna legat alltför nära vår egen tid har de oftast hamnat i samma svårigheter som ovannämnda sovjetiska vetenskapsmän ... kanske främst därför att "extrapoleringar" av tendenser i nutiden mer söker spegla en "linjär logik" där B kan härledas från A och C ur B och således framtida utvecklingar skulle kunna följa samma mönster. Vad en sådan föreställningsvärld inte  tar hänsyn till (vilket vi kunnat konstatera i vår egen tid med dels Sovjets fall, dels datorernas styrande intåg i vardagen) är de språngvisa förändringar vilka ej kunnat förutsägas, men där man nog ändå på goda grunder kan förutsätta att det funnits en föregående ""ackumulationsprocess" i bästa dialektiska mening där så småningom den kvantitativa aspekten (i ackumulationsprocessen) slog över i en kvalitativ (och där av den till synes oförutsägbara "emergent" eller förändring som dök upp).

Att betrakta nutiden alltför stint och uppmärksamt gör således att man inte "ser skogen för bara träd"? Och att de gradvisa flexibla från vecka-till-vecka-förändrande-sig hypoteserna om vår tillvaro fastnar i en närsynthet där till sist inget kan ses - och man är lika blind som om man sökte beskriva framtiden ur det perspektiv vi har idag.

Nåväl, om det nu är så (eller i alla fall om man kan misstänka att det är så) skulle kanske en annan väg kunna prövas - nämligen att med hjälp av till synes "omoderna" (förbisprungna eller "upphävda"?) teorier eller ideologier (såsom psykoanalys eller dialektisk materialism) "avläsa" den moderna (eller "postmoderna"?) nutid vi lever i ... eller blir "hemsökta" (=förföljda) av. Att jag skriver "till synes" beror på att de fortfarande tycks innehålla så pass intressanta sätt att "läsa" världen att de knappast kan undvaras i en tid när "allt som är fast förflyktigas" (för att citera Kommunistiska Manifestet).

Att använda gårdagens "kartor" kan bli en väg att återerövra förmågan att tänka omkring våra liv, vår vardag och vad som håller på att hända i en värld som fram tills ganska nyligen kändes välbekant och hemlik ("heimlich" för att använda Freuds terminologi) - men som nu blir alltmer obekant (där vi möjligen gått vilse på ett sätt som - återigen med Freuds ord - skapar en känsla av något "unheimlich" eller kusligt). Det som har känts välbekant manifesterar nu "sprickor" (tidigare inte tänkbara) som kastar skuggor långt in i våra liv och med konsekvenser in i framtiden.

Ett av dessa fenomen är att söka göra allt mätbart eller kvantifierbart och att på så vis göra världen gripbar (men detta är också en av de tendenser Marx beskrev som karaktäristisk för kapitalismen). Att göra allt mätbart till den dominerande verklighetsbeskrivningen och allt annat till något sekundärt innebär i sin förlängning en "attack på tänkandet" i den mening som den brittiske psykoanalytikern Bion beskrev. "Kan du inte omvandla dina tankar, handlingar eller känslor till siffror - så existerar de inte!"

I vår värld lyfts det explicita fram i det som går att peka på och som också tycks vara odiskutabelt i sin "empiriska" förankring. "Med empiri diskuterar man inte!" Bevittnar vi inte här det vetenskapliga samhällets genomslagskraft på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt? Vetenskapliga "sanningar" är dock aldrig entydiga, utan alltid föremål för tolkningar ... en hypotes kan idag antas vara bekräftad i mer eller mindre vetenskaplig mening - men ändå inrymma den fälla som jag en gång hörde formuleras i ett helt annat sammanhang: "Man tror sig se det man tycker sig veta" (alltså ett cirkelresonemang där man på en "tolkad" grund konstruerar en sanning som, stöttad av ett antal referenser och citat i auktoritativa vetenskapliga tidskrifter, verkar återspegla verkligheten i en eller annan aspekt).

Nåväl, var kommer då psykoanalys och dialektisk materialism in i detta? Och hur kan man använda sig av dessa teorier om människa, samhälle och kunskapstillägnande för att säga något väsentligt om vår egen tid?

Det jag menar förenar bägge dessa teorier är deras fokus på att man bakom eller under det synliga eller explicita kan finna något annat är man föreställer sig. Det är med en "paranoid beredskap" man närmar sig den synliga världens fenomen och det är också med denna "läsart" (av det verkliga) man söker nå fram till sanningen. Ty glöm inte att i grund och botten kan man översätta varje slags paranoidt tillstånd till ett sökande efter sanningen (hur den än må se ut)!

Således - från ytan mot djupet för att med en misstänksamhetens logik söka se de samband och "sanningar" som inte är urskiljbara på ytan.

När man sätter i rörelse de tankemekanismer, som ovanstående perspektiv innehåller, kommer det att växa fram en hypotesernas värld som inte längre - likt dagens förment vetenskapliga faktavärld - fokuserar på linjära samband, utan där man söker uppfånga den dolda eller inre logik som leder fram till vissa händelser eller resultat. Visst är det så att dessa teorier med jämna mellanrum måste återvända till det "kött och blod", den verklighet, man refererar till och låter sina hypoteser utgå ifrån. Men man låter alltid sin "paranoida beredskap" ge näring åt ett hypotetiserande eller teoretiserande som inte gör halt vid skenbart oomkullrunkeliga fakta, utan hela tiden söker gå vidare - driven av den paranoida, misstänksamhet eller nyfikenhet som är varje genuint kunskapssökandes själva grundförutsättning.

Vad gömmer sig … bakom … under … ?

Vi talar här ovan om ett ”sken” (vad gäller ex vis att utvärdera eller mäta) … som uttrycker något i stil med att endast det vi kan ta på eller betrakta/formulera är möjligt att påverka eller förändra. Vill vi ta oss vidare från denna ”förenkling” måste vi dock föra in ytterligare en variabel, nämligen att all kunskap inte är direkt tillgänglig eller påvisbar – och därmed går den heller inte att mäta. Trots svårmätbarheten kan exempelvis en behandlingsmetod som psykoanalys eller psykoanalytiskt baserad psykoterapi vara mycket operativ (i betydelsen ”fungera effektivt”; se ovan definition på engelska) … eller – rättare sagt - ska den vara operativ måste den ta sig ifrån ovan beskrivna förenklande måttänkande. För att åstadkomma ”operativa effekter” i psykoanalytisk/psykodynamisk behandling är det nödvändigt att även beakta existensen av företeelser som är implicita, latenta eller omedvetna.

Den analytiska situationen är en situation på två, men det grundläggande målet är att upptäcka det tredje; att se var det befinner sig och vilka funktioner det har.

Det tredje är temat, personen eller saken (objektet) som patienten behöver göra något (undvika, ta itu med, attackera etc) med (Fabris del 2).

”Sanningen” är oftast inte direkt gripbar, utan dold bakom eller under något. Arbetet i en psykoanalytiskt orienterad behandling kan därför sägas ha sitt fokus på att söka uppenbara den hemlighet, det dilemma, den oklarhet etc som finns bakom eller under den skenbara ytan.

En av huvudtankarna i denna föreläsning om ett ”operativt psykoanalytiskt/psykodynamiskt tänkande” tar sin utgångspunkt i en föreställning som tillhör det moderna tänkandet men på ett sorgligt sätt ”glöms bort” när moderna behandlingsmetoder/-tekniker lyfts fram (och bland annat psykoanalysen ”städas undan”). Jag vill mena att det är svårt att arbeta effektivt psykoterapeutiskt utan att ha med sig något slags föreställning om något omedvetet, något inte direkt grip- eller fattbart, i sin referensram (sitt ECRO på ”pichonianska) som psykoterapeut. Jag låter den berömde svenske författaren Lars Gustafsson vidareutveckla denna aspekt:

”Alla de stora ansträngningarna vid slutet av förra århundradet och en bit in i det nya går ut på att förklara varför människorna beter sig som de gör: Marx, Freud, Nietzche.

Alla de stora avslöjarna utgår från att det förhåller sig på ett annat sätt än vad man har sagt oss …

… Freud: Den skräck du känner är egentligen en skräck för något annat, kanske för personer som för länge sedan är torra och gamla och små och ofarliga eller döda men som lever som jättelika skuggor nere i brunnen av drömmar. Skräckgestalten med yxan som försöker mörda den sovande mannen är kanske bara din snälla pappa som höll på att överraska den onanerande tolvåringen när han öppnade dörren litet för överraskande …

… Föreställningen att någonting gömmer sig bakom samhällets yta, att det bär på en lögn eller en hemlighet, är den stora centrala föreställningen i det slutande förra århundradet … Lögnen eller hemligheten bakom samhället. Finns det en bättre bild av denna adertonhundratalsproblematik än den scen i 'Drömspelet' där nästan alla styckets personer står framför den stängda dörren, den med fyrklövermönstret i dörrspegeln och ivrigt, ivrigt väntar på att den skall öppnas?” (Lars Gustafsson ur ”Den onödiga samtiden” sid 131-132, PAN/Norstedts 1974).

Jag tror det vore oklokt att glömma bort denna ”centrala föreställning” från skiftet mellan 18- och 1900-tal. Den är lika central idag som då och det finns samma skäl idag som då att försöka utröna vad som döljer sig bakom det explicita, ytliga, manifesta etc. Psykoanalysen benämner detta ”det omedvetna”, gruppanalysen benämner det ”det socialt omedvetna”.

Ty – vad är det egentligen psykoanalys går ut på?

”För Freud var svaret givet: psykoanalysens mål är att göra det omedvetna medvetet. Detta löper som en tråd genom alla hans skrifter alltifrån 'Freuds psykoanalytiska metod' (1904a/1903), där han även uttrycker det som att 'alla bortträngningar skall hävas', via 'Erinring, upprepning och genomarbetning' (1914g) där han säger att målet är 'att fylla ut minnesluckorna … att övervinna bortträngningsmotstånden' till 'Den ändliga och den oändliga analysen' (1937c) där han formulerar målet som 'medvetandegörandet av det som i vidaste mening är bortträngt i detet' ” (Jill Hoffman de Maré: Inledning till Sigmund Freuds ”Psykoanalysens teknik”/Natur och Kultur 2008)

”Psykoanalysens grundläggande metafysiska antagande rör existensen av omedvetna själsliga processer. Freud 'upptäckte' inte det omedvetna, men gav det ett namn. Före honom har människan i alla tider känt närvaron av något ogripbart i sitt inre och anat att hon inte är alltigenom genomskinlig för sin egen introspektion. Det unika i Freuds bidrag var att han utvecklade en systematisk metod att 'komma till tals' med det omedvetna på ett sådant sätt att annars förborgade psykiska konflikter kunde påverkas och i gynnsamma fall en individs livsöde fås att ändra riktning till det bättre. Utöver det skapade han teorier som skulle göra det möjligt att säga något om denna fördolda dimension i tillvaron …

… Att hysa en övertygelse rörande existensen av omedvetna tankeprocesser, motiv och upplevelser är inte bara ett teoretiskt antagande utan också en aspekt av psykoanalysens etos. Detta skall emellertid inte uppfattas som att analytikern måste vara övertygad rörande specifika omedvetna 'innehåll'. Ty det hör också till psykoanalysens etos att respektera det unika hos analysanden, att härda ut i ovetande hellre än att dra snabba slutsatser, att lyssna hellre än att påstå, vilket enligt min uppfattning är att ha accepterat tanken att i sig är och förblir det omedvetna okänt och låter sig inte kartläggas” (Jurgen Reeder: ”Psykoanalys i välfärdsstaten”. Symposion. 2006, sid 154-155).

Den svenske författaren Lars Gustafsson skriver i sin essä ”Freud och modernismens framväxt” (”Psykoanalys och kultur”, antologi redigerad av Hans Reiland och Franziska Ylander, 1991, Natur och Kultur) intressant om lyssnandet, utforskandet eller upptäckten av det som inte ligger direkt framför ögonen på oss:

”Vad Sigmund Freud … gjorde i sina mest hermeneutiska arbeten 'Drömtydning' och 'Vardagslivets psykopatologi' var att göra oss till överraskade avlyssnare av oss själva. Det språk vi talar, verbalt och genom våra handlingar, har inte bara avsändarmening, det har en för oss själva inte omedelbart uppenbar mottagarmening. Det omedvetna inte bara talar, det vill någonting, dess yttringar är ändamålsenliga. Det finns en avsändare till. Ett namn för denne andre avsändare är 'det omedvetna' …

… Freuds hermeneutik i drömtydningen och boken om vardagslivets felhandlingar utväljer oss i en viss mening till mottagare av signaler från oss själva. Det omedvetna som dunkelt men ändamålsenligt försöker komma till tals genom vitsar, felsägningar och drömmar inför en väldigt egendomlig samtalspartner i den mänskliga kommunikationen; jag själv som främmande avsändare av budskap för vilka jag själv utvalts som mottagare …

… Freuds lära är … på ett fundamentalt filosofiskt plan optimistisk: den förkunnar den mänskliga kommunikationens möjlighet även när vi döljer oss själva för oss själva”. (ibid sid 19-27).

Vet vi egentligen vad vi säger – eller menar? Och vem riktar vi oss egentligen till?

Och om vi fortsätter på temat ”det omedvetna”?

”Om vi … återvänder till 'Psykoanalysens mål: att göra det omedvetna medvetet' kan vi på nytt fundera över vad Freud menar med minnen. Vad är det som erinras? Med konstruktionens facit i handen konstaterar vi att det knappast rör sig om händelser, fantasier, trauman eller något annat förutbestämt och avgränsat som en gång varit medvetet. Det handlar istället om inre svårgripbara skeenden, som på det omedvetnas villkor formats genom individens levnadshistoria och som inte ens i (re)konstruktionens form gör anspråk på annan sanningshalt än den som i subjektiv bemärkelse ger mening åt den enskilde individens livssammanhang.” (Jill Hoffman de Maré: Inledning till Sigmund Freuds ”Psykoanalysens teknik”/Natur och Kultur 2008).

Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion. Det finns med andra ord inga okomplicerade ”svar” att söka upp!

Pichon-Rivière uttrycker samma tanke på ett lite annorlunda sätt när han – med utgångspunkt i objektrelationsteorin – formulerar det omedvetna i förbindelseteorins terminologiska språkdräkt:

”Det finns inga opersonliga relationer i och med att förbindel­sen mellan två människor alltid etableras på den grund som individens/subjektets övriga förbindelser historiskt sett utgör. I ackumulerad form utgör dessa vad man kallar 'det omed­vetna'. 'Det omedvetna' består alltså av en serie ackumule­rade beteendemönster, vilka har att göra med förbindelser och roller som individen/subjektet intar i förhållande till vissa be­stämda individer/subjekt” (E. Pichon-Rivière: ”Förbindelseteorin”, sid 38 i den svenska översättningen/S. Lander).

Det finns inga sätt att undvika sin (beteende)historia. Och vår tolkning av historien bär vi med oss. Endast med stor möda förmår vi förändra den.

Den värld vi hamnar i när vi förflyttar oss till kognitiv beteendeterapi förefaller befinna sig ljusår från ovanstående mer komplexa sätt att tänka. Fast – kanske inte så långt ändå? Kunskap om patientens historia är, enligt KBT-perspektivet, viktig i och med att den hjälper terapeut och patient att förstå såväl hur besvären en gång kan ha uppstått som hur de vidmakthålls (hållit i sig) fram till den dag som är. På sätt och vis kan man säga att det är patentens inlärningshi­storia som är viktig här … hur patientens beteenden, tankar och känslor genom livet formats i relation till hennes liv.

Och detta låter bekant ty – säger inte psykoanalysen något liknande?

”Det som upprepas i överföringen är 'själsliga upplevelser' som hör hemma tidigare i livet, men analysen upprepar också … 'sina dåvarande försvarsreaktioner'. I överföringen visar analysanden fram 'kärnan i sin intima levnadshistoria, han reproducerar den gripbart, som om den utspelade sig just nu, istället för att erinra sig den' …

… I överföringen till analytikern visar sig barndomens inre konflikter genom att tidiga och omedvetna såväl livsstrategier som relationer till betydelsefulla inre objekt upprepar sig i nuet. Omedvetna krafter med säte i såväl detet som jaget och överjaget söker till varje pris hålla fast vid det välkända och beprövade. I analysen kommer denna strävan efter ett bevarat status quo till uttryck i en stegrad intensitet i överföringen som då kallas motstånd. En modern analytiker skulle säga att det är när överföringen/motståndet tolkas som det omedvetna görs medvetet” ((Jill Hoffman de Maré: Inledning till Sigmund Freuds ”Psykoanalysens teknik”/Natur och Kultur 2008)

En rimlig slutsats vid detta jämförande anslag är att KBT och psykoanalysen tar upp samma tema (bakgrundshistoriens betydelse för senare symtomutveckling), men att man bedömer svårighetsgraden på olika sätt i det att psykoanalysen ser omedvetna krafter inom patienten som ett epistemofiliskt (känslomässigt) hinder, vilket blockerar den kunskapande process som KBT föresätter sig.

ERFARENHETER 2004-2012. VIII. Informerande föreläsning om operativ grupp.

En föreläsning hålls i november månad 2008 på ett möte vars egentliga syfte är att möta (och organisera) personer med intresse för grupper och gruppbehandling. Inlagt som övrig punkt är en föreläsning om operativ grupp.

Föreläsningen blir kort och introducerande omkring det gruppoperativa perspektivet (i och med att en ganska stor del av mötet i övrigt uppehål­ler sig kring dess egentliga syfte) och åhörarskaran är liten, ca 10 perso­ner varav flertalet redan känner till det gruppoperativa konceptet. Det visar sig att några av dessa personer redan använt sig lite av metoden. De emergenter, som ”springer fram” ur mötet, är följande:

- I motsats till mer bionskt/AGSLO-orienterade gruppar­betssätt tycks den operativa gruppen ge mer lugn i diskussio­nerna (som kontrast till det mer ”attackerande” förhållnings­sätt som präglar förstnämnda modell).

- Vad är egentligen att arbeta med grupper och hur kan man tänka? Måste man kanske avlägsna sig från det grupptera­peutiska fokuset och även se andra sätt att förhålla sig till grupper, exempelvis det gruppoperativa konceptet?

- Att under ett visst skede av föreläsningen om operativ grupp blir det naturligt att rita spiralen och vektorsmodellen som ett sätt att illustrera det pichonianska tänkandet. Är detta en viktig emergent som egentligen hör samman med just det gruppoperativa konceptet? Att tydlighet och klargörande är så viktiga ingredienser och därvid blir illustrationer (som en ”räls” att kommunicera information på) ett naturligt inslag. Vad sker i en grupp när man tar bilder exempelvis till hjälp?

- Kan de två figurerna (spiralen och vektorsmodellen) läggas ovanpå varandra? Möjligen blir det då mer komplicerat att åskådliggöra det explicita och det implicita i förhållande till varandra. Finns det explicita och implicita apsekter i varje vektor exempelvis? Eller är det så att graden av implicitet ökar ju längre ned i vektorsmodellen man kommer – och li­kaså att i den dialektiska spiralen (om man fortfarande tän­ker sig figurerna lagda ovanpå varandra) ligger tillhörighet och kommunikation närmare det explicita, medan relevans/tillämplighet och télé ligger närmare det explicita?

- Att inte glömma hur Gestaltkonceptet ”figur-bakgrund” finns med som en viktig aspekt i det gruppoperativa konceptet (lik­som i det gruppanalytiska).

- Innebär det faktum att operativ grupp och pichonianskt tänkande ”installeras” i en verksamhet (eller i ett team) att spiralen ”naturligt” uppstår, alternativt att man på ett smi­digare sätt kan integrera de olika individuella ECRO:n som finns närva­rande?

- Den operativa gruppen präglas nog mer än gruppanalysen av en aktiv samordnare … och det sker genom uppgiftskonceptet. Och blir det därigenom också enklare att integrera ett kogni­tivt/kbt-tänkande i ett gruppoperativt angreppssätt?

- ECRO blir en bakgrund ur vilken olika synsätt kan kliva fram och betonas? ECRO alltså som något av en ”metateori” som skapar ordning bland de olika teoretiska perspektiven … konceptu­aliserar (liksom i den skötargrupp Pichon samordnade i bör­jan på 40-talet) och ”relativiserar” alltså den fragmenterade teorivärld som söker beskriva de fenomen som finns i grupper (och individer).

ERFARENHETER 2004-2012. VII Seminarieföreläsning med kortare gruppoperativ bearbetning.

I mars 2008 håller jag en seminarieliknande föreläsning som syftar till att sprida information om Pichon-Rivière och operativ grupp. Gruppen jag riktar mig till består av mycket erfarna gruppbehandlare (10 st). De flesta i gruppen har dock aldrig tidigare hört talas om operativ grupp och har alltså ingen kännedom om dess begreppsvärld. I direkt anslut­ning till föreläsningen sker en diskussion som samordnas i gruppope­rativ stil med samordnare och observatör. Diskussionens fokus är fö­reläsningens innehåll och att tänka vidare utifrån det.

Bland de undringar jag har inför föreläsningen är hur gruppen ska ta emot det jag har att säga:

- Vad sätts igång hos åhörarna? Kommer emergenter att alstras som leder vidare till nya tankegångar och öppningar?

- Här presenteras gruppfältet – som fenomen – som något som kan betraktas från ett lite annorlunda håll än vad man är van vid. Breddas därigenom vars och ens uppfattning om det egna perspektiv (eller ECRO) man bär med sig? Eller är allt välbe­kant sedan tidigare fastän det nu presenteras med andra ord och begrepp?

- Finns det aspekter i det gruppoperativa konceptet som lyfter in något nytt? Observatörsrollen (som man nu kan iaktta i realiteten) som något härbärgerande? Den dialektiska spi­ralmodellen som en tankemodell, illustration eller ”karta”? Vektorsmodellen som ett sätt att ”lokalisera” de punkter (eller områden) i en grupprocess där motstånd eller hinder kommer till synes … eller där öppnande lösningar växer fram?

Föreläsningen ges därefter under 45 minuter med en observatör från åhörargruppen och mig själv som samordnare i den efterföljande dis­kussionen. Syftet med detta förfaringssätt är att ge åhörarna möjlighet att själva känna hur det är att sitta i en operativ grupp med dess speci­ella samordningsteknik … ett slags ”learning by doing”.

I den avslutande fasen av gruppen pratar jag vidare om det explicita som man arbetat med i gruppen … vidare om ECRO som ”karta” och tankeverktyg, men också att man som samordnare kan tillföra gruppen ny information om det förefaller som att gruppen ”irrar omkring” eller fastnar på grund av brist på information eller kunskap om något som är väsentligt för att kunna fortsätta processen. Vidare pekar jag på att det är väsentligt att var och en i gruppen inser att han eller hon bär med sig sitt eget individuella ECRO.

En möjlig emergent från gruppdiskussionen är om det gruppoperativa konceptet egentligen är för svårt (rent intellektuellt) att installera inom exempelvis dagens psykiatri … att man inom dagens psykiatriska värld med dess dominerande paradigm inte har förutsättningar att förstå el­ler dra nytta av verktyget ”operativ grupp”. Finns det i dagens svenska behandlarvärld så pass mycket ”attack mot tänkandet” (i Bions mening) att ett koncept som ”operativ grupp” automatiskt utmönstras?

Observatören reflekte­rar avslutningsvis här över hur nästa varv i spiralen skulle kunna tänkas ha sett ut om det funnits en fortsättning och utrymme för att ytterligare utforska det implicita. Jag lägger här till pers-pektivet ”ECRO som metateori” för att på den vägen kunna tänka och förstå mer i dagens behandlar- och tera­pivärld.

Tyvärr finns ingen tid för en andra smågruppsdiskussion efter sam­ordnarteamets återlämning … men trots detta verkar det som att den av­slutande diskussionen tar sig ned lite i spiralen - det vlll säga i nedanstående figur.

ERFARENHETER 2004-2012. VI. Kortare föreläsning om det gruppoperativa konceptet.

I november 2007 håller jag en kortare föreläsning om Pichon-Rivière och det gruppoperativa konceptet. Det sker inför ett litet (seminarie)sällskap på 10 personer, vilka i stort sett samtliga har sitt fo­kus speciellt på grupp och samhällsfrågor.

Bland de emergenter, som dyker upp under den efterföljande diskussio­nen (och eventuellt väckta av föreläsningens innehåll), finns bland annat följande:

- Känslan av ”inlåsning” i en oöverblickbar situation med åt­följande rädslor för förlust och för attack … men i sin förläng­ning också med en rädsla för förvirring – eftersom den då dagsaktuella psykoterapivärld-verkligheten blir mycket närva­rande i diskussionen (en verklighet präglad just av oro för för­lust av det man har, för att inte ha verktyg att tackla en ny si­tuation och i slutändan för att inte veta vad man ska göra).

- Att gå ut och berätta vad man står för, vad man vill och tän­ker inrymmer alltid möjligheten att få det man säger sön­derplockat (sönderanalyserat), ”förstört” (det vill säga bli ut­satt för attack i form av kritik och/eller negligerande).

SL-reflektioner (också ett slags emergenter) omkring vad som kommer fram i gruppsamtalet:

Det finns i den här situationen en stark tendens i åhörargrup­pen att klänga sig fast vid det man har och blunda för det som är nytt. Man vill inte inse att situationen har förändrats och därmed också förutsättningarna … Och därmed blir man också ”blind” för nya inbrytande situationsemergenter. För att tala ”freudianska” kan man här tala om att gruppen tränger bort faran genom att inte BENÄMNA den och därmed kan man heller inte tänka omkring den. Man varken söker anpassa sig passivt eller aktivt – utan söker snarast hantera situationen genom att ”stänga igen”. Och då låter man heller inte sitt ECRO berikas av något eventuellt nytt … och kan inte förfärdiga nya ”verktyg” att hantera situationen med.

Det finns en önskan om ett friare tankeklimat … samtidigt som (seminarie)gruppens eget ”grupp-ECRO” tycks ”förbjuda” allt som går utöver den tidigare fastlagda (nu implicita) ra­men.

Med föreläsningen om Pichon-Rivière och den operativa grup­pen kommer efter ett tag känslan hos mig av att ha trampat in i något förbjudet, alternativt att ha blivit ”lagd på is” … därför att åhörargruppen INTE VET vad den ska göra med det man lyssnat till. Vad väcks genom detta nya? Vad måste man göra med det? Är det nya ”vän eller fiende”? Måste det sagda ”frysas ned” för att bli möjligt att tänka omkring? Och hur mycket speglar reaktionerna det kristillstånd det egna paradigmet eller ECRO:t befinner sig i?

Ty med resonemanget om ECRO blir det också möjligt att betrakta den egna refe­rensramen på ett lite mer distanserat sätt … som en referens­ram likt alla andra. Hur får man olika språk och världsuppfattningar att börja kommunicera med varandra? Man kanske endast kan göra det via ett tredje ”språk” – en tredje terminologi eller begrepps­värld – som inte är så determinerande för vad som är möjligt att säga och/eller (in)se? Talar Pichon-Rivière och det gruppoperativa konceptet om att man faktiskt kan TÄNKA omkring sin situation … men genom att tänka lyfter man också in sådant som kan hota det dittillsvarande?

Resonemanget omkring den explicita och den implicita upp­giften i den gruppoperativa processen öppnar upp för tanken att en grupp också måste arbeta med sina egna relationer – och inte bara med det innehåll en föreläsning exempelvis kommer med. Det blir möjligt att ”läsa mellan raderna” om gruppskeendet när man tar itu med att tänka och diskutera vad som sagts under en föreläsning. Att tala om hur en ope­rativ grupp fungerar med sin explicita och implicita uppgift innebär också att lyfta blicken till DEN EGNA GRUPPEN och fundera över om samma process finns där och att den kan upptäckas om man ”tar på sig andra glasögon” (finns här nå­got av en överföringsaspekt?).

Den dialektiska spiralen blir en illustration av gruppens pro­cess … men man kan också tänka sig att kultur- och maktfrå­gor samtidigt blir synliga som en del av ”nedstigandet i spira­len”.

När emergentåterlämnande (en tolkning) sker från ett samordnar­team – så blir det ofta tyst och ett slags reflekte­rande tycks börja i gruppen … ty det är ju vad gruppen själv arbetat fram som vidareprocessats av samordnarteamet och därpå återlämnas i ”smält” form. Det blir ett sätt att hålla kvar det som exempelvis arbetats fram inom gruppen – men också att någon tänker vidare omkring ”arbetsresultatet”, att någon ”sett” det och också lämnat en kommentar. Genom att således bearbeta det gruppen arbetat fram och lämna åter de samordnaremergenter detta gett upphov till hjälper man till med att hålla kvar det som ”vandrat” upp till den explicita ytan (av spiralen).

Vad som möjligen blir en emergent här är att åhörargruppen inrymmer en föreställning om att det GRUPPEN arbetat fram är ”heligt och oberörbart” – vilket det givetvis inte är!! Föreläsningen pekar på att man visst kan göra något utöver det gruppen gör – och man kan också lyfta in det man observerat i gruppen för att på så sätt göra det möjligt för gruppen att se mer än vad den skulle ha sett på egen hand. Finns det en oro eller rädsla för att något man hittills uppfattat som fritt och obundet ska bli formaliserat och me­kaniskt om man tillåter en begreppsvärld som ”ritar upp en karta eller ett schema”? Om man nämner ordet ”schema” så väcks genast tanken om att något är inrutat och bundet … el­ler?

Vad det gruppoperativa arbetssättet alltså lägger till andra grupperspektiv (inte minst det paradigm som finns i seminariegruppen) är att det gör det möjligt att (via de nya begreppen) se lite annorlunda saker – som kan framstå som hot eller möjligheter. Man kan tänka sig att samordnaremergenterna, som vidareutveckling av gruppens eget tänkande, kan ses som något motsatt den ”lita-till-gruppen”attityd seminariegruppen sitter med.

Finns det således något slags motsatsförhållande mellan den opera­tiva gruppens uppgiftsfilosofi och ”lita på gruppen”-filosofin (uttryckt på annat sätt att låta gruppen hitta sin egen väg el­ler att delvis styra den)?

Det dialektiska och operativ grupp. Förf: Sören Lander

Dialektiken utgör en mycket viktig aspekt i såväl Pichon-Rivières som Ana Quirogas tänkande.

Ett dialektiskt perspektiv ses som en särskild metod att närma sig verkligheten genom att betrakta de motsatser eller motsättningar som finns. Här ses objektet inte som något homogent utan som något sammansatt av delar. Relationen dessa delar emellan kan vara både komplementär och ”kampbetonad”; de utgör dock en enhet (motsatsernas enhet och kamp) som genomgår omvandlingar. Pichon säger bland annat följande i intervjun med Vicente Zito Lema:

Identitetslagen eller motsat­ser­­nas enhet indikerar att i alla fenomen - i alla naturens proces­ser, i tänkandet och i samhället - existerar motsatta tendenser vilka ömse­sidigt utesluter varandra samtidigt som de betingar va­randra. Detta förhållande möjliggör förståelsen av deras egendy­namik och ger oss också nyckeln till förändringspro­cesser ...

Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utveck­lar sig, implicerar en typ av analys som utifrån elementära fakta, de vardagliga relationerna, framvisar motsatta principer, mot­satta tendenser, som formande källor bakom processens dynamik ... (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje grupprocess genomsyras i konsekvens med detta synsätt av motsatser. Dessa utgör en del av en grupps historia och formar den dialektiska spiral, vilken Pichon-Rivière ger grafisk form som ”den upp-och-nedvända konen”.

Ett dilemma i en grupp skulle exempelvis kunna gestaltas som att man ser konflikten (det existerande) mellan person A och person B, men inte den nödvändiga relation dem emellan som samtidigt också finns (och som innehåller nyckeln till en lösning – som en möjlig ny emergent). Här har den dialektiska spiralen (i form av en problematisk situation) blivit till en sluten cirkel där dilemmat träder i förgrunden som stereotypier och upprepningstvång.

En grupps klargörandeprocess tenderar att bli dialektisk när problematiska situationer - vilka vi karaktäriserar som förän­dringsblockerande situationer i och med att problemen fram­läggs i form av ett dilemma; som val mellan "ja" och "nej", där det inte finns möjlighet till lösning - bryts upp. Denna typ av situationer utgör motsatsen till situationer med en lösning - dialektiska situationer - där man genom en samspelsprocess hanterar problemet fram till en lösning, vilken är en syntes, som i sin tur omvandlas till utgångspunkt för en ny dialektisk situation. Den tidigare genom en syntes lösta konflikten, vil­ken sedan fungerar som tes, genererar en operation på grund av att just där etableras nya motsatssituationer. (Citat från Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

De motsatser man finner i varje grupprocess (enligt gruppoperativt tänkande) är i huvudsak av fem slag. Det finns givetvis fler, men dessa fem är de mest grundläggande och vanliga. De upplöses heller aldrig fullständigt och just detta faktum utgör en garanti för ”projektets” kontinuitet (om någon av dessa motsatser skulle nå en slutgiltig lösning skulle också processen frysas, upphöra och dö). Vad som sker är att lösningarna genomgår olika nivåer. Olika synteser växer fram relaterade till varje motsatspol-par (se nedan) och detta gör att processen fortgår (i form av ”den grundläggande arbetsenheten” existerande-tolkning-emergent etc).

De fem grundläggande motsatspolerna är följande:

- individ/subjekt - grupp;

- det nya – det gamla;

- behov – tillfredsställelse;

- projekt – förändringsmotstånd;

- det manifesta – det latenta.

Gruppen innehåller ”individ/subjekt”-polen i och med att den består av individer/subjekt. Och individen/subjektet innehåller grupp-polen utifrån konceptet ”inre grupp” (de ”personer” som befolkar vårt inre).

Med utgångspunkt i ett grupprocessperspektiv är dessa motsatspoler grundläggande. Moment av övervikt för den ena eller den andra polen kommer att växla. Exempelvis kan en grupps startfas präglas av den förstnämnda polen i och med att inledningen har en stark prägel av överföringar och projektioner. Här uppstår emellertid också en glidning i riktning från subjektets inre värld mot yttervärlden. Om däremot gruppolen överväger uppstår en fantasi om uniformitet – att alla är lika – och därvid negligeras individuella karaktäristika samtidigt som en rädsla för att förlora sin individualitet träder i dagen. Ställda inför denna likhetsfantasi brukar man projicera ut skillnaderna utanför gruppen (mot en annan grupp, organisationen etc); gruppen uppnår härvid identitet genom sin opposition. Oppositionen kan också manifesteras via någon gruppmedlem och därvid uppstår situationer länkade till tankar om syndabock eller ledarskapet. I ytterligare andra fall kan subgrupper växa fram varvid motsättningarna tar form som ”vi” och ”dom”.

Ovanstående utgör några olika vägar motsatspolerna ”grupp – individ/subjekt” kan ta. Om någon av dessa situationer ”fryses” omvandlas den till en stereotyp, möjligheterna till modifiering försvinner och en problematisk situation (ett dilemma) uppstår. Att hantera denna situation av motsatser på ett sammanhangsskapande sätt innebär inte att försöka undvika motsättningar eller konflikter, utan snarare att tolerera, problematisera och bearbeta dessa.

Vad gäller motsatspolerna ”det nya–det gamla” kan konstateras att en gång har det gamla varit nytt; allt nytts öde är att förvandlas till att bli gammalt. Det gäller även de framgångar en grupp uppnår. Vad som i ett visst ögonblick är en framgång för gruppen kan i ett annat förvandlas till ett hinder. Om det exempelvis kostat en grupp mycket arbete att uppnå en viss nivå av tillhörighet och integration så utgör detta en framgång för gruppen. Dock kan denna framgång snart bli till ett hinder som försvårar att ta in nya medlemmar. Alternativt kan hinder uppstå att stänga till grupprocessen på ett adekvat sätt i denna typ av situationer.

När det gäller konkreta lärosituationer kan man ofta känna att det nya som presenteras ifrågasätter det man redan har i sitt bagage av kunskaper och erfarenheter (jmfr ECRO). En ”destrukturering” framkallas och den hänger kvar fram tills att ett nytt dynamiskt jämviktstillstånd uppnåtts.

Emergenten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå. I allmänhet har detta latenta i något ögonblick varit manifest. När motsatspolerna ”det manifesta-det latenta” blir till ett dilemma i en grupp (varvid exempelvis det latenta inte kan synliggöras) hamnar gruppen långt från skeendet på den implicita nivån; man uppslukas av den uppgift som ska utföras, men kan inte arbeta med de hinder som uppenbarar sig på förbindelsenivån. Å andra sidan kan det också vara så att gruppen försjunker i det latenta skeendet och därvid varken kan se det manifesta eller fokusera på den explicita uppgiften.

Samordnarens uppgift är att hjälpa gruppen lösa upp de hinder som uppträder, vid behov tolka emergenterna och gynna den ”läsning” gruppen själv kan göra av de situationer den genomgår under processens gång.

En grupp utgör en plats där gruppmedlemmarna ständigt utsätts för kravet att gradvis ackommodera och anpassa sig till verkligheten, inte minst vad gäller polerna ”projekt” och ”förändringsmotstånd”. I gruppsituationen destruktureras olika situationer för att därefter återigen struktureras i en fortlöpande process. Detta innebär en förändringssituation. I förhållande till en sådan kan ångesten stiga avsevärt och på så sätt bilda förändringsmotstånd. Här kan exempelvis rollen som ”sabotör” framträda och – trots att det sker endast momentant – ”ta ansvar” för motståndet.

Vad gäller motsatspolerna ”behov” och ”tillfredsställelse” finns (från livets början) någon form av subjekt, som begär ett objekt. Utifrån tillfredsställandet – eller icke-tillfredsställandet – av dessa begär eller behov upprättas ett ”behovskartotek”, vilket finns som ”referent” vid fortsatt sökande efter behovstillfredsställelse. I denna dialektiska process mellan behov och tillfredsställelse omvandlas behovet. Enligt ”pichonianskt” tänkande uppenbarar sig nya behov när väl ett gammalt har tillfredsställts – vilket också påverkar ”behovskartotekets” utseende. Ett dilemma uppträder om någon av dessa två poler förnekas och placeras i det yttre. När så är fallet har en deponering skett. Man kan exempelvis förneka ett behov hos sig själv och istället lägga det hos någon annan; det är denne andre som har en brist eller ett behov. Övriga personer i gruppen kan då sitta kvar med sin tillfredsställelse och känna sig fullständigt hela och kompletta. Härigenom undviks (åtminstone tillfälligt) det egna ”behovskartoteket” och då behöver man varken lära nytt eller förändras som resultat av ny kunskap. Återigen kan man här se de två grundläggande ångestformernas inverkan i gruppskeendet (som drivkraft bakom ett förändringsmotstånd).

Det finns … ett permanent samspel mellan rädsla för förlust och rädsla för attack från det som kan uppkomma. Samspelet mellan dessa två situationer styr allt. De utgör uppgiftens essentiella universaler i den operativa gruppen, i den psykotiska situationen eller vid vilken annan sjukdom som helst. Allmänt uttryckt skulle vår uppgift kunna definie­ras som en desperat kamp inom det som vill förbli som det är och inte vill förändras (Citat från Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Vad gäller gruppskeendet som helhet är det av vikt att beakta att gruppdynamiken strängt taget leder till en gruppdialektik. Tankegången här utgörs av en ”det oavslutades logik” och en ”ständigt åter påbörjad handling”. Gruppen är en pågående totalisering som dock aldrig slutförs. Dialektiken blir härvid en gruppens alltid oavslutade rörelse.