Framtiden för den pichonianska rörelsen?

Att försöka säga något om den ”pichonianska rörelsens” framtid är inte helt lätt i och med att så många av de ledande namnen i såväl Sydamerika som Europa (Ana Quiroga, Gladys Adamson, Joaquín Pichon-Rivière, Leonardo Montecchi, Horacio Foladori, Rosa Jaitín, Thomas von Salis med flera) håller på att bli till åren komna.

Vad som dock kan sägas är att den pichonianska ansatsen (såväl individuellt som gruppsligt) enligt min mening hör till det mest intressanta som kommit fram under andra hälften av 1900-talet och att den befinner sig fullt i nivå med den lacanianska ansatsen, som fått en mycket större spridning (såväl i de latinska som de anglosaxiska länderna) än den pichonianska. Att det pichonianska tänkandet inte fått samma publicitet som det laca­nianska kan tänkas hänga samman med att det finns en underlig­gande mer politisk (vänster)tendens i det pichonianska ”budskapet” – trots att han själv uttryckligen varnade för att ”man gör inte revolu­tion med hjälp av psykoanalys eller psykologi”.

Man kan för övrigt utan större svårigheter tänka sig det pichonianska projektet som en del av upplysningstänkandet - att ”lysa upp” och bringa klarhet.

“Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. Alla människor är kapabla att tänka själva … Därför ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar … En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan” (Wikipedia).

Det finns, som nämnts, ansatser och en önskan från den italienska Rimini-gruppen – med Leonardo Montecchi som drivande kraft – att mer systematiskt forska omkring det pichonianska konceptet. Samma sak gäller för Fernando Fabris vid Ana Quirogas socialpsykologiska Skola i Buenos Aires. Fabris har, som tidigare nämnts, skrivit dels en mycket läsvärd biografi på spanska om Pichon-Rivière: Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos (Pichon-Rivière, en resenär genom tusen världar), dels ett slags fortsättning på den boken med titeln Pichon-Rivière y la construcción de lo social (Pichon-Rivière och det socialas konstruktion; utgiven 2012), bägge två med omsorgsfull källforskning. Även Gladys Adamson har höga ambitioner vid sin socialpsykologiska skola i Buenos Aires och hon fortsätter att ge ut forskningsinriktade böcker av hög kvalitet.

Det finns dock ingen mer uttalat vetenskaplig forskning i vedertagen mening omkring de pichonianska begreppen (som annars finns väl definierade och beskrivna i två stycken ”diccionarios”/ ordböcker med fokus på Pi­chon-Rivières teorier) och detta kan också utgöra en bakgrund till att hans så intressanta perspektiv har svårt att nå ut (i dagens positivis­tiska evidenskultur).

Slutligen – en uppföljare till Madridkonferensen 2018 var tänkt att hållas i Brasilien under hösten 2020. Corona-pandemin gjorde att evenemanget ställdes in. Istället tänkte man sig att hålla konferensen över Cybel Space 2021-22 varav den första tredjedelen hölls den 29 maj 2021. Denna planering verkar att fortsätta vara aktuell, men med det tillägget att vissa planer finns att ändå kunna hålla ovannämnda konferens i Brasilien under hösten 2022 - såvitt inte yttre omständigheter (nya pandemiutbrott och restriktioner exempelvis) lägger hinder i vägen.

Just digital kommunikation och dess (framtida) möjligheter utgjorde fakiskt fokus för en av de texter som presenterades under Madridkongressen 2018. Jag tror inte att det är en alltför vågad gissning att anta att detta alternativ (som del av den teoretiska och praktiska referensramen) kommer att aktualiseras under framtida pichonianska kongresser och sammankomster – oavsett om dessa äger rum ”live” med människor samlade på en enda fysisk plats eller om de sker via ett digitalt ”rum” på nätet.

Armando Bauleos invigningstal vid Madridkongressen 2006 äger, enligt min mening, fortfarande en stor aktualitet vad gäller att försöka tänka om det pichonianska projektet och den operativa gruppen:

“Från början utgick den operativa gruppen från en "primitiv" erfarenhet på ett mentalsjukhus i Buenos Aires   någon gång på 40-talet (en mytisk födelsemodell) - och de operativa gruppernas idé och praktik kom därefter att genomströmma olika regioner eller länder …

Hurdant är förhållandet mellan det operativa tänkandets begrepp och den aktivitet som idag utvecklas i grupperna - och allt detta "utklippt" ur detta historiskt-socialt-ekonomiska här och nu? Den analys som sker ... bör ta sin utgångspunkt i detta här och nu … Att arbeta (gruppoperativt) innebär att anträda färden mot ett annorlunda tänkande än det man dittills praktiserat”.

Den nya oväntade riktning världen har tagit i och med Corona-pandemin tycks onekligen ha öppnat vägen mot ett annorlunda tänkande.

Den pichonianska rörelsen har ett filosofiskt motto, hämtat från den spanske poeten Antonio Machado, och det får tjäna som en illustration till den bok jag nyligen givit ut (”Enrique Pichon-Rivière. En lång sydamerikansk resa i tid och rum … En antologi redigerad av Sören Lander”/Edit.Gropativo/SL).

Vandrare, det finns ingen väg,

den uppstår när man går.

… och vänder man blicken tillbaka

ser man stigen som man aldrig

åter kommer att beträda.

Vandrare, det finns ingen väg,

bara kölvatten på ett hav.

(Campos de Castilla CXXXVI, Proverbios y Cantares XXIX)

Och detta är väl den enda möjliga framtidsförutsägelsen som kan göras om den pichonianska rörelsen och vart den är på väg …

Sören Lander

2022-03-19

Eftertankar 2021 om det pichonianska projektet

CIGO-kongressen 2014 var på sätt och vis Göteborgs Psykoterapi Instituts återkomst till den sydamerikanska ”gruppkontexten” – en återkomst som underlättades av att organisatören Horacio Foladori kände till GPI sedan tidigare och att det fanns en nyfikenhet på vad som hänt på gruppområdet inom GPI.

Det var ett lyckligt sammanträffande att jag och min hustru Inés del Carmen Lander (som i hög grad underlättat såväl kontakterna i Buenos Aires, Sydamerika och Sydeuropa som senare tids översättningar) fanns ”tillgängliga” i Sydamerika (närmare bestämt i Uruguay) för att delta i konferensen Jornadas de Pichon i Buenos Aires 2012. Vid ovannämnda konferens i Buenos Aires hann vi träffa Pichon-Rivières son Joaquín (tillika socialpsykolog), som överlämnade den fotografiska minnesboken över sina föräldrar ”Enrique & Arminda”, som gåva till oss och till GPI. Vi sammanträffade även med Fernando Fabris och Ana Quiroga (som jag gjorde en ny längre intervju med – tyvärr havererade inspelningsutrustningen och inget kunde räddas av innehållet).

Foladori tog kontakt med mig i samband med konferensen och jag kunde därefter vidareförmedla hans önskemål till GPI. Ett lycklig omständighet var också att det fanns tre personer på GPI som redan hade ett (empiriskt) material mer eller mindre tillgängligt och färdigt att presentera i seminarieform.

När nu GPI kom med ett helt ”team” med seminariekoncept (om ”den tysta kunskapen”) färdigt att presentera vid CIGO-kongressen 2014 gav detta mig också möjlighet att inta en mer aktiv roll i förhållande till pichonianismen och det grupp­operativa konceptet (jag hade annars delvis släppt det engagemanget vid den tiden); vidare att kunna delta på fler kongresser därefter (Rim­ini 2015 med egen text och Madrid 2018 med egen kortare textpre­sentation av en nyutkommen bok om Pichon-Rivière på engelska). På CIGO 2014 var jag officiell svensk representant i lednings­gruppen och i Rimini 2015 inofficiell (möjligen hade jag en liknande roll i Madrid 2018). Jag tackade i Madrid 2018 ”nej” till att ingå i organisatörsgruppen för nästa inplanerade kongress i Brasilien 2020.

Vad som tycks ha blivit en följd av CIGO är att ett mer eller mindre lösligt nätverk av europeiska pichonianer (men med kontakt med Sydamerika) tagit form. Initiativet till detta nätverk togs av Leonardo Montecchi från Italien och Rimini­gruppen. Överhuvudtaget står Riminis ”Scuola de Bleger” för det mest strukturerade och genomarbetade europeiska bidraget till det grupp­operativa tänkandet i Europa – troligtvis mycket beroende på Ar­mando Bauleos starka band till Riminigruppen och de kunskaper och den inspiration som kom från honom (Bauleo avled ett par år efter Madridkonferensen Actualidad del Grupo Operativo 2006). Även gruppen omkring tidskriften Area3 i Madrid (och Spanien) är viktiga europeiska ”fästen” för det pi­chonianska gruppoperativa konceptet. Montecchi och Rimini tycks dock syfta mot en mer vetenskaplig ”approach” i sitt sätt att arbeta med det gruppoperativa.

Något bör också sägas om en bok som gavs ut för några år sedan – Pichon-Rivière como autor latinoamericano (Pichon-Rivière som latinamerikansk författare). Boken (redigerad av Fernando Fabris) innehåller texter av såväl personer som haft direkt kontakt med Pichon-Rivière som av andra, vilka av olika skäl intresserar sig för honom och hans verk. Och dessa texter gör det möjligt att bli varse hur mycket den latinamerikanska kontexten är närvarande i figuren Pichon-Rivière och dennes verk. Samtidigt ger de utrymme för att ställa vissa frågor:

Vilken roll spelade det lokala (regionala) sammanhanget för hans intellektuella produktion?

Hur såg de konkreta relationerna mellan hans verk och det latinamerikanska sammanhanget ut?

Och vilken roll spelade allt detta i utarbetandet av hans originella tekniska ”verktyg”, begrepp och teorier?

………………

Att gå från ”ansats” till ”användning” innebär att utsätta teorin för den praktiska verkligheten och att mot bakgrund av de ”svar” det mötet ger söka utveckla teorin. Läser man texter från Sydamerika och Sydeuropa kan man se olika tillämpningar som man sedan söker dra teoretiska lärdomar av. Vad det då handlar om är en ”emergenternas didaktik” (som argentinarna säger) … att exempelvis begrepp, som presenteras under en föreläsning och inte förstås eller kan användas, ”returneras” till undervisaren som då måste ta upp ämnet på nytt från ett annorlunda perspektiv. Detta kan bland annat ses i Ana Quirogas föreläsningar från 1982, där hon för en diskussion med åhörarna om saker som gått fram respektive inte gått fram under tidigare förläsningar. Pichon-Rivière var heller inte främmande för att ge samma föreläsning på nytt om det framgick att den första föreläsningen inte hade nått fram eller förståtts.

Här kan man också peka på den dubbla läroprocess detta innebär – att när gruppen inte förstår måste undervisaren lära sig vad som inte fungerat med den första föreläsningen (och därför kallas denna ”emergenternas didaktik” för enseñaje på spanska – något i stil med ”läro-visning” på svenska med innebörden att man inte bara undervisar, utan lär sig också själv i processen att lära ut).

I Sverige har det till större delen handlat om att introducera detta nya pichonianska tänkande, det vill säga att befinna sig i ”förarbetsfasen” och att därvidlag söka hantera och komma förbi det motstånd som finns mot att ta till sig något nytt och okänt som kan störa det dittillsvarande ECRO:t (det vill säga referensramen) hos deltagarna. Vad som väcks är depressiv ångest (rädsla för att förlora något tryggt och välbekant) och persekutiv ångest (rädsla för att bli utsatt för ”attack” i en ny situation som man inte upplever sig ”instrumenterad” för) som uttryck för ett förändrings-motstånd.

Konceptet i sin helhet har egentligen aldrig installerats i någon reguljär verksamhet (och med samtidiga möjligheter till långtidsutvärdering) – möjligtvis är här GPI:s användning av det gruppoperativa konceptet ett undantag.

2022-03-19 Sören Lander

Pichon-Rivière talar om Jacques Lacan. Från psykoanalysen till socialpsykologin. Av Enrique Pichon-Rivière

Pichon-Rivière träffade Jacques Lacan första gången 1951. De två sågs fler gånger därefter och Pichon uttryckte sig mycket uppskattande om Lacan.

I nedanstående artikel från Revista Actualidad Psicológica, december 1975, beskriver Pichon-Riviére sin uppfattning om skiljelinjerna mellan sitt perspektiv och Freuds och Lacans. Artikeln är svar på en fråga Lacan ställde till honom 1969: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”. Artikeln publicerades i intervjuform utifrån några sedan tidigare förberedda frågor.

Fråga: Om Ni vore Jacques Lacan – vilket slags självkritik skulle Ni då utöva?

Dr Pichon-Rivière: Om Pichon-Rivière vore Jacques Lacan skulle dennes självkritik alltid ske utifrån Pichon-Rivières perspektiv i och med att vår vänskap inte byggt på att vi skulle hysa identiska uppfattningar utan på överensstämmelser och på ett sätt att tänka vilket, som dialog, innehåller skiljaktigheter.

En gemensam passion fick oss bägge att närma oss psykoanalysen och dess utveckling. Vi möttes – i realiteten var det ett sannskyldigt ”återseende” – på de franskspråkiga psykoanalytikernas kongress 1951 där vi bägge var inbjudna föreläsare. Vårt möte sammanfaller med ett särskilt fruktbart ögonblick i den franska psykoanalysen. Och jag kan då inte heller undvika att nämna några andra goda vänner – Daniel Lagache, Hesnard, Nacht och Francoise Dalto.

Det psykoanalytiska tänkandet öppnade upp sig för påverkan från de dominerande filosofiska strömningarna vid den tiden – fenomenologi, existentialism och marxism.

Sartres, Merleau-Pontys, Lefebvres och Politzers bidrag inkorporerades i våra referensramar och i mitt fall lämnade det märkbara spår vid konstruerandet av mitt ECRO.

Vad som bland annat förenade mig med Jacques Lacan var en militant övertygelse om det freudianska tänkandets oändligt kreativa möjligheter. Och jag säger ”militant” därför att vid den tiden innebar kreativitet i de psykoanalytiska organisationerna sammandrabbningar, konflikter och kanske brytningar. Allt detta var såväl jag som Lacan sedan länge förtrogna med.

Vårt möte var en coup de foudre (kärlek vid första ögonkastet). Jag tror att Lacan uppfattade mig som ”lacaniansk lika mycket som jag uppfattade honom som pichoniansk”. Nu är vi varken det ena eller det andra, men Freud, surrealismen och den franska kulturen utgjorde nycklarna till den omedelbara vänskap som ännu idag kvarstår oförändrad. Detta är något som bekräftas för mig via våra möten då och då, senast i Paris 1969. Det är inte så att vi skriver till varandra, men vänner och lärjungar – bland dessa Nasio och Massotta – utgör en länk och kommunikationsväg oss emellan.

Ni frågar mig: Om jag vore Lacan – vilket slags självkritik skulle jag då utöva? Men som jag nyss påpekade – något sådant vore inte en självkritik, utan något som växer fram ur mitt eget perspektiv. Och det skulle då bli ett ifrågasättande med utgångspunkt i ett begreppsligt, referentiellt och operativt schema som formuleras avseende en annan teoretisk och operationell modell.

Nu finns det inga skäl för en sådan polemik, men principiellt skulle jag i så fall rikta in min kritik mot den lacanianska idealismen, denna essentialism som glider i sin formulering av begärets problematik; en formulering jag finner impregnerad av den hegelska uppfattningen om subjektet som i första hand (och i grunden) begärens begärare. Det är en uppfattning som inkluderar dialektiken och i sådan mening möjliggör den en förståelse av vissa aspekter av subjektets utveckling, dess historicitet, dess relationella karaktär – men den bortser från fundamenten, denna historicitetens materiella grund. En konsekvens härav är att själva historiciteten skyms undan.

Såsom idealist och essensialist bortser Lacan från det för mig grundläggande samspelet behov-tillfredsställelse, vilket är ett - med de sociala relationernas utveckling intrikat – samspel, som här-och-nu ytterst har sin utgångspunkt i dessa sociala relationer.

Detta begärande subjekt, begärets subjekt, är framförallt behovets subjekt och endast därför begärets subjekt. Det är med utgångspunkt i behovskonceptet som subjektets essens’ socialt och historiskt bestämda karaktär kan förtydligas. Det är detta koncept som gör det möjligt att förstå dialektiken subjekt-värld; och att ”äntra” detta subjekt i sina vardagliga konkreta existens-villkor.

Som Skola (det vill säga Pichons Skola i Socialpsykologi/ Övers.anm.) har vi speciellt på senare tid arbetat med behovets tematik och motsatsparet behov-tillfredsställelse avseende subjektets konstituerande och utveckling.

Detta arbete, inkluderat i den samtida psykologiska reflektionens kontext, leder fram till en analys av de människo- och historieuppfattningar utifrån vilka olika begreppsliga modeller utformas.

Denna upptagenhet med ideologier, vilka finns underliggande till människo- och historieuppfattningar (och – i sista instans – formar de teoretiska modellerna), är inte spekulativ i och med att det är dessa uppfattningar, som orienterar eller - kanske snarare - organiserar hälso- och sjukdomskriterierna. Det är sedan dessa kriterier, som i sin tur, fungerar riktningsgivande för den analytiska omvandlande handlingen; en handling i vilken vår teoretiska reflexion får såväl en mening som ett fundament.

Er fråga har lett fram till ett poängterande av skiljaktigheterna i förhållande till Lacan. Jag skulle här dock vilja understryka en fundamental överensstämmelse oss emellan – den grundläggande triangulära situationen och förbindelsen som relationsstruktur; ett komplext system, vilket inkluderar det tredjes strukturerande närvaro. Jag använder här min egen terminologi, inte Lacans, men jag insisterar på att detta är en mötespunkt vad gäller det teoretiska.

När vi 1969 diskuterade ett av mina arbeten frågade Lacan mig: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte Psykoanalys?”. Jag tror att hans fråga sammanfattar såväl våra överensstämmelser som skiljaktigheter.

Att definiera psykologin som i strikt mening social innebär att man betonar problemet med vad som i slutändan determinerar de psykiska processerna; den roll de sociala relationerna spelar såsom betingande för den mänskliga – och ytterst – psykiska ordningens möjlighet.

Genom att uppfatta min framställning som psykoanalys pekar Lacan på den nyss nämnda fundamentala överensstämmelsen – hänvisningen till subjektets ursprung i det inre av förbindelse-strukturen. Det faktum att jag framhärdar i att beskriva mitt perspektiv som socialpsykologi visar också på var skiljelinjerna går mellan psykoanalysens - Freuds och Lacans uppfattning om det relaterande subjektet - och min uppfattning om subjektet som agent, producent och en Historiens protagonist på samma gång som det är producerat och konfigurerat i förbindelsesystem samt mer komplexa relationer och skeenden (i enlighet med den socialpsykologi jag postulerar).

Fråga: Få psykoanalytiker hos oss har haft möjlighet att personligen lära känna Jacques Lacan. Vilket är Ert intryck av denne teoretikers personlighet och livsstil? Hur upplevde Ni Er kontakt med Lacan? I Argentina känner man ju till honom huvudsakligen via hans verk.

Dr Pichon-Rivière: Lacan är en mycket sympatisk, känslosam och kommunikativ person som mycket väl vet vad han talar om och hur långt han kan nå tillsammans med den han talar med. Det är inte alla som har den bilden av Lacan och jag tror jag vet varför. Han är en person som väcker såväl avund som rivalitet.

Jag upplevde att vi hade en djup dialog. Under våra samtal kunde vi tala om psykoanalysens grundläggande saker, sådana teman som idag dyker upp.

Vårt första möte föregicks av en specifik händelse som möjliggjorde ett större närmande.

Under mina första dag i Paris gick jag på jakt efter den adress där jag visste att M. Davasse, förmyndare till Isidore Ducasse (Greven av Lautréamont), hade bott. Adressen var ”5. Rue de Lille”. Jag fann dock inga spår där av vare sig Lautréamont eller Davasse. Fokus för mitt intresse för Greven låg dock på ”5, Rue de Lille”, där alla mina utforskningar tillfälligt hade strandat.

Nästa dag inleddes Psykoanalyskongressen. Under denna föreläste såväl jag själv som Lacan. Sedan närmade sig Lacan och vi talade med varandra varvid han säger: ”Jag förväntar mig att Ni kommer hem till mig ikväll på en bit mat”. Och så tittade han lite skälmskt på mig: ”Jag har en överraskning åt Er”. När jag därpå läser hans adresskort blir jag överraskad – men dock inte på det sätt Lacan hade tänkt sig. Hans adress var ”5, Rue de Lille”! Lacan bodde alltså i samma hus jag besökt föregående morgon i mitt sökande efter Grevens spår.

Mellan oss uppstod en atmosfär av möten, associationer, överraskande sammanträffanden - Lautréamonts magiska klimat. Medan jag den kvällen var på väg till Lacan kände jag att jag också var på väg mot Lautréamont. Jag sade till mig själv: ”Vi får se vad som händer”.

Och det visade sig att den överraskning Lacan förberett var att Tristán Tzara (med kopplingar till dadaismen och surrealismen/ Övers.anm.) var där. Han lade beslag på mig den kvällen. Vad vi pratade om kunde knappast vara något annat än Greven av Lautréamont – enligt surrealismen den moderna poesins utgångspunkt och den störste av poeter. Bretons idol.

Med denna anekdot har jag velat visa fram Jacques Lacan; en känslig, subtil, förfinad och generös människa. Han kände till mina undersökningar avseende Lautréamont och kunde dela det dubbla intresse dennes verk väcker inom litteraturen och psykoanalysen, ty i detta möts det kusliga och det fantastiska. I Lautréamonts verk - ”djävulskt och egendomligt, ironiskt och vrålande, grymt och smärtsamt, där man samtidigt hör smärtfyllt jämmer och vansinnets kusliga skallrande” (som Darío skulle uttrycka det) uppenbarar sig det omedvetna med oväntad våldsamhet.

Lacan visste vad det betydde för mig att få samtala med Tzara. Och redan innan han kände mig personligen hade han förberett detta möte i sitt hem i Paris, en typisk Paris-våning med väggarna täckta av Massons tavlor. Surrealismen genomträngde våningen med sina antika möbler, böcker överallt och till med staplade på golvet – allt detta ingav mig en lugnande känsla av något familjärt.

Översättning: Sören Lander

”E. Pichon-Rivière och J. Lacan. Dialog och skiljaktigheter”. Sammanfattning.

I texten E. Pichon-Rivière y J. Lacan. Diálogo y discrepancias, som socialpsykologen Gladys Adamson publicerade i tidskriften Campo Grupal, kommenterar hon ovanstående text ”Pichon-Rivière talar om Jacques Lacan. Från psykoanalysen till socialpsykologin”. Då Gladys text i långa stycken utgörs av långa direkta citat från Pichon-Rivières text har jag valt att inte ta med dessa i nedanstående sammanfattning som i huvudsak fokuseras på Gladys mer direkta kommentarer avseende Pichon-Riviéres och Lacans tänkande.

Att lägga märke till: De spanska orden sujeto (sv subjekt) och subjetividad (sv subjektivitet) är svåra att översätta bokstavligt till svenska utan att bli otympliga och diffusa. Jag har därför valt att låta ”subjekt” följas av ”individ” inom parentes och likaså att låta ”subjektivitet” följas av ”personlighet”, ”det personliga” eller ”individualitet” inom parentes. På så sätt har jag behållit ”subjekt” och ”subjektivitet” i texten, men förhoppningsvis (utan alltför stora förvrängningar av betydelsen) genom parenteserna givit begreppen en tydligare och mer lättläst innebörd.

…………………………………………………………………………

Inledningsvis konstaterar Gladys att det finns många överensstämmelser mellan de bägge teoretikerna. De var bägge födda i början av 1900-talet - Lacan 1901 och Pichon-Rivière 1907. Vid den tiden var avantegarde-tanken mycket framträdande bland de intellektuella. Såväl Lacan som Pichon var läkare och psykiatriker och hade ett passionerat intresse för psykosens område. Bägge utgick från vansinnet och föreställde sig att subjektiviteten (personligheten, individualiteten) konstitueras utifrån bestämningar som sträcker sig bortom Oedipus-komplexet. Deras sätt att konceptualisera skiljer sig dock åt.

Pichon-Rivière tänker i termer av ett socialt subjekt (individ) som determineras av strukturer, vilka överskriver subjektiviteten (det personliga). Han tänker sig subjektet (individen eller personligheten) som emergent ur ett komplext förbindelseskeende vilket äger rum inom olika miljöer: familjen, grupper, institutioner, samfälligheten och det moderna samhället. Härvid fungerar förbindelsen som främsta förmedlingslänk. Subjektet (individen eller personligheten) är alltid sändebud från och språkrör för de strukturer subjektet (individen) strukturerar och som strukturerar detsamma (det vill säga individen eller personligheten).

För Lacan är subjektet (individen eller personligheten) en effekt av språket: ”Det omedvetna är den Andres diskurs”. Den Andre ”designar” den radikala annorlundahet som Lacan jämställer med språket och lagen. Den Andre är den signifikant som ”designar” det symboliska.

Mycket av hur Pichon-Rivière uppfattade Lacan och den ömsesidiga relationen dem emellan framgår av ovanstående artikel. Gladys Adamson fokuserar dock mot slutet av sin artikeltext på den fråga Lacan ställt till Pichon-Rivière – ”Varför socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”.

Hon föreställer sig här att Pichon-Rivière gjort ett medvetet val när han övergår från benämningen ”psykoanalys” till ”socialpsykologi”. Detta symboliseras för övrigt också av undertiteln på hans samlade 3-bandsverk Obras Completas. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (”Samlade Verk. Från Psykoanalysen till Socialpsykologin”). Gladys tror att Pichon-Rivière valde en annan benämning helt enkelt därför att det handlar om olika områden och olika sätt att utöva sin praktiska verksamhet.

Psykoanalysen grundar sina interventioner på individualpatientens faktiska diskurs (det patienten faktiskt säger). Den intervention som därvid sker är från en person till en annan person.

Pichon-Rivière introducerar grupp-praktiken, vilket implicerar att området för interventionerna blir betydligt mer komplext. Det rör sig inte längre om en individuell diskurs, utan om en heterogen och multidimensionell grupp-diskurs i och med att det som sägs i gruppen är singulärt (individens vertikalitet eller livshistoria) – det vill säga att en individ talar. Det som sägs innehåller dock gemensamma element (horisontalitet eller det som berör gruppen som helhet), vilket gör att det som sägs kan uppfattas som en grupp-diskurs, vilken är multidimensionell i och med att den äger rum ansikte mot ansikte – de andras närvaro, gester, metaspråket finns där och är uppenbart synligt för alla. Det material som gruppsamordnaren bearbetar utgör också signifikanter, men dessa extraheras fram ur en magma av heterogena singulära (individuella, personliga) och sociala signifikanter.

När Pichon-Rivière upptäckte att han kan få tillgång till innebörden i sina psykiatriska patienters förvirringstillstånd och psykotiska symtom genom att lära känna deras familjer använde han inte denna information bara för att justera sin psykoanalytiska behandlingsstrategi av psykotiker, utan han skiftade även område och beslutade sig för att intervenera utöver den individuella patientens nivå. Han ”äntrade” då den struktur, som genom sin inverkan på patientens subjektivitet också fungerade betingande på denne. Och därvid skapade han inte bara ett nytt terapeutiskt interventionsfält, utan upptäckte också ett nytt teoretiskt område. Genom att uppmärksamma komplexiteten i de olika miljöer, som konstituerar subjektiviteten (personligheten) och genom att kasta ljus över denna komplexitet, formades också en ny passionerande utmaning för Pichon.

Sammanfattningen är gjord av Sören Lander utifrån den spanska originaltexten.

Intervju i “Primera Plana”

Av Enrique Pichon-Rivière

Nedanstående intervju med Pichon-Rivière gjordes i maj 1972 i den vid den tiden mycket populära tidskriften Primera Plana. Texten återfinns i El Pro­ceso Grupal. Framställningen inleds med 10 intervjufrågor som Pichon därefter ger ett samlat svar på.

1) De traditionella psykoanalytikerinstitutionernas elitism och hierarkier är en produkt av den liberala ideologin. Hur organiserar ni er mot bak­grund av att ni intagit en annorlunda inställning?

2) Den teori och teknik ni idag praktiserar – på vilket sätt skiljer den sig från den ni utövade såsom medlemmar i APA (Asociación Psicoanalítica Argentina)?

3) Vad har Ni för uppfattning om kampen inom kulturområdet? Hur hänger den samman med den samhäl­leliga kampen?

4) Hur skulle Ni karaktärisera denna kamp inom Ert specifika område?

5) Hur kan man synliggöra relationen mellan olika grupper som arbetar inom den psykiska hälsans fält? Vilka är skillnaderna dem emellan?

6) Hurdan ser relationen mellan dagens argentinska samhälle och ekonomi ut i förhållande till Er vetenskaps utveckling?

7) Hur inverkar de samhälleliga kriserna i den analytiska situationen?

8) Hur strukturerar ni relationen terapeut-patient?

9) Vilket är Ert hälso- och sjukdomskriterium?

10) På vilket sätt bidrar psykoanalysen till kampen för socialism?

Den kamp som sker inom kulturens område - en ideologisk kamp – skrivs in i klasskam­pens yttringar i den mån ett revolutionärt dialekt­iskt tänkande uppstår, vilket ifrågasätter modellerna för tän­kandet. Till dags dato har dock dessa modeller varit dominerade av en formell och dissocierande logik. De nya kunskapsformerna tenderar att skapa en helhet av det som systematiskt gömts undan och fördunklats av den härskande ideologin, nämligen tänkande, känsla och handling.

Vad gäller mitt eget område speciellt märker jag denna pågående kamp genom en begynnande teoretisk revolution; en revolution som karaktäriseras av hur man närmar sig problematiken om förhållandet mellan socio-ekonomisk struktur och det psykiska livet, utforskandet av hur ideologierna inverkar i det omedvetna, i socialisationspro­cesserna. Jag talar om en begynnande revolution därför att det fram tills nu handlar om att försöka få syn på problemet utifrån adek­vata förutsättningar; att Socialpsykologin är en disciplin som befinner sig i en konstruktionsprocess.

Den största bristen inom det psykologiska verksamhet­sområdet – eller där den dominerande ideologin har störst inflytande – kan noteras när det gäller kriterierna för hälsa och sjukdom.

Vad beträffar den terapeutiska praktiken – hur kan den vara revolutionär? Vad beträffar den terapeutiska praktiken och om den kan vara revo­lutionär - för att be­svara den frågan vill jag hänvisa till det som är vår uppgift. Den består i att ta itu med och bearbeta den fruktan som skapar mot­stånd mot förändring. Genom att man gör detta bryts ett stereotypt och dissocierande mönster, vilket fungerar som bromsande faktor när det gäller att dra lärdom av verkligheten - annorlunda uttryckt utgör det disponerande punkt för sjukdomen. I det korrigerande arbetet gör individen (subjektet) ett kvalitativt språng varvid en operativ förbindelse av personlig karaktär etable­ras till en annan män­niska.

Om terapeuten (däremot) blandar samman “Uppgiften” med “Förarbetet” går han in i sjukdomsspelet och agerar detta. Terapeuten hamnar då i Förarbetet och träder på så sätt in i ett lögnaktigt förhåll­ningssätt till det som utgör Uppgiften - på grund av eget motstånd mot att “bli medveten” om “Projektet” och något som utgör ideologiska hinder för att gripa sig an med praxis.

Att gå in som “agent” i en korrigerande process innebär att arbeta med patienten och dennes närmaste grupp i syfte att via denna gemensamma uppgift instrumentera patienten och ge möjlighet att up­pnå en kritisk och operativ “läsning” av verkligheten. “Boten” handlar inte om passiv anpassning, ett urskillningslöst accepterande av normer och värderingar, utan om att nå en annan nivå bort från det avvikande beteendets (sjukdomens) implicita anklagelser och kritik för att med utgångspunkt häri etablera en ömsesidigt modifierande och dialektisk relation till omgivningen. Detta är det hälsokriterium vi an­vänder oss av.

Vad beträffar hur samhällskriser får en inverkan i den analytiska situ­ationen skulle jag vilja komma med en motfråga: Hur skulle de kunna und­vika att inverka? De finns närvarande vare sig te­rapeut och patient är medvetna därom eller ej.

Den sista frågan slutligen refererar till hur psykoanalysen kan bidra till att socialismen uppnås. Här skulle jag vilja peka på ett miss­förstånd som hotar att få vådliga konsekvenser: Om väl varje män­sklig handling är en politisk handling så görs inte en samhällsrevolu­tion med psy­ko­login som utgångspunkt.

Översättning: Sören Lander

PSYKOTERAPIMÄSSAN 6-7 oktober 2020. "El Francesito" - film om Pichon-Rivière.

Inledningsvis: På grund av Corona-pandemin och dess konsekvenser för större evenemang har Psykoterapimässan inställts. Osäkert när den kommer att hållas, men tanken är att filmen då ska kunna presenteras.

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

I denna dokumentär från 2017 tecknar regissören (likt en Sherlock Holmes) genom intervjuer och tillbakablickar bilden av den legendariska argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Han var en sannskyldig kulturell gränsöverskridare (psykoanalys, guaraní-kultur, fotboll, konst, tango, journalist etc) i det Argentina som från 1940-talet och framåt kom att utvecklas till ett av världens psykoanalytikertätaste länder (och där Pichon-Rivière var en av initiativtagarna och någon att fortfarande nästan obligatoriskt hänvisa till inom psykoanalytiska kretsar i Sydamerika).

Filmen visas på Psykoterapimässan i Stockholm tisdagen den 6 oktober 2020. Den omfattar Pass 1 D och 2 D och sträcker sig från 11.10 och ca 2 timmar framåt.

En kort inledande bakgrund ges innan filmen och efteråt finns visst utrymme för frågor och diskussion.

Presentatör: Sören Lander, som är leg psykolog och leg psykoterapeut med gruppanalytisk inriktning. Han är idag pensionär, men fortfarande delvis verksam inom primärvård och företagshälsovård förutom att han sedan ca tjugo år tillbaka översätter spanskspråkig (främst argentinsk psykologisk litteratur). Han har även varit svensk representant på några kongresser om den argentinska (pichonianska) varianten av socialpsykologi i Sydeuropa och Sydamerika.

Enrique Pichon-Rivière var en av psykoanalysens pionjärer i Argentina och skapare av (den argentinska formen av) socialpsykologi.

………………………………………………………………………………………………….

Filmen lägger inte speciellt stor tonvikt på vad som teoretiskt kännetecknar Pichon-Rivière, utan mer på de miljöer och erfarenheter (främst från uppväxten) som haft ett formande inflytande på honom. Föräldrarna kom från södra Frankrike och emigrerar i början av 1900-talet till Argentina där de bosätter sig i norra delen av landet och kommer i nära kontakt med ursprungsbefolkningen (guaraní-indianerna och deras kultur).

Genom att Pichon-Rivières föräldrar är fransktalande lär han sig först franska, därefter guaraní (fadern hade på sina bomullsodlingar en förman som var guaraní-indian och denne lärde ut språket till Pichon) och först som tredje språk (!) spanska när han börjar skolan.

Vad brukade man kalla Er som barn? Sade man Enrique?

Min mor kallade mig ”Petit” … När man ibland frågade mig vad det betydde så blev översättningen (till spanska) ”Chiquito” (ungefär ”lillgrabben”).

Vad kallade Era vänner Er?

För mina vänner var jag alltid ”El Francesito” (den lille fransmannen).

Pichon konfronteras en del med guaraní-kulturen under sin uppväxt. Den kulturen präglas av en mytisk världsuppfattning med ett tänkande som huvudsakligen är av magisk karaktär. Det faktum att Pichons föräldrar hade sitt ursprung i sydfransk medelklassmiljö färgad av upplysningstänkande kommer tillsammans med förstnämnda förhållanden att inverka på honom - som ett möte mellan två sinsemellan mycket olika världar.

Ty på något sätt var han mycket bunden till det magiska tänkandet, ett tänkande typiskt för Guaraní-kulturen … som innefattar … vansinnet som en del av det vardagliga. Och på grund av detta utesluter han inte någon som är förvirrad från samhället … Jag tror att detta skapade en öppenhetens och omsorgens sensibilitet (röster från filmen).

Surrealismen intar en betydelsefull roll i Pichon-Rivières föreställningsvärld. I en ganska omfattande essä (från 1946) använder han sig av ”tillämpad psykoanalys” för att (likt en psykoanalys) tolka innehållet i boken ”Maldorors sånger”, skriven av den mystiske franske 1800-talspoeten Greve Lautréamont, vilken kan ses som föregångare och inspiratör till surrealismen. Detta tema avhandlas i en del av filmen.

Den franska poesin och litteraturen var mycket närvarande hos familjen Pichon. Rimbaud och Baudelaire framförallt är bland de första han närmar sig. Jag vet inte om detta intressen, denna böjelse, kom från … hans familjekultur … Och i detta behov av att förstå …stöter han sedan på ett verk som han ser som den moderna poesins ursprung, den moderna poesins fader … Isidoro Ducasse, som använde Greve Lautréamont som pseudonym (röster från filmen).

Pichon-Rivière är en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet) i början av 40-talet och till en början med stort inflytande. Han kommer dock gradvis att inta allt större distans till APA i takt med att det sociala (samhälle, relationer, institutioner och grupper) alltmer drar till sig hans intresse.

Trots sin i många stycken kritiska inställning till många av psykoanalysens begrepp avvisar dock inte Pichon-Rivière psykoanalysen som grund att stå på - men det är också i samband med att han under en viss period uppfattar att divanen "stänger in" patienten som han lyfter fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna. Den utgör en scen och så gör också vår inre värld. Vad Pichon-Rivière hävdar är att psyket är ett öppet system, som konstitueras via sina relationer. Den fråga han ställer sig när han närmar sig en patient och dennes problematik är: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överförings-förbindelsen - förbindelsen till analytikern”? Gradvis upptäcker han och får bekräftat familjens grund-läggande roll. Sett i Gestalttermer utgör då patienten ”förgrund eller figur” och familjen ”bakgrund eller fond”. Och när den scenen sätts i rörelse ser man att det inte bara finns närvarande en patient i kris utan även en grupp (dvs familjen). För Pichon-Rivière blir därför all psykologi social - därför att individen (subjektet) är social.

Så länge inte Pichon-Rivière sätter den analytiska referensramen ifråga kommer det inte till några större konflikter med kolleger. Men gradvis växer polemiken och det är också ett skäl till att han börjar arbeta på ett annat sätt ute i samhället (i filmen tas den här processen upp på ett originellt sätt). Pichon-Rivière har stöd från en yngre generation som passionerat tar till sig hans teorier. Kollegerna från den egna generationen ser däremot hans idéer som misstag och avvikelser från de psykoanalytiska principerna.

Pichon-Rivière var något av en enfant terrible, som gick sin egen väg i många sammanhang; tog initiativet till att sätta igång mycket, men lämnade det sedan ofta i händerna på andra. Detta är bland annat fallet med den skola i socialpsykologi han skapade i Buenos Aires (Primera Escuela Privada de Psicología Social Fundada por el Dr E. Pichon Rivière) och som nu drivs vidare av Ana Quiroga, som varit med i projektet från början.

Och det är kanske mest som socialpsykolog (med tydliga rötter i psykoanalysen) som han satt tydligast spår. Det handlar då om dels ovannämnda skola i socialpsykologi, dels om den gruppteknik (operativ grupp) han skapade. Detta koncept har gradvis spridits från Argentina ut över Sydamerika och vidare till främst Sydeuropa och med utlöpare i Schweiz och Sverige (Göteborgs Psykoterapi-Institut). Via återkommande kongresser i Europa och Sydamerika sker ett fortlöpande kunskapsutbyte med betoning på det ”pichonianska” tänkandet och tillämpningar av operativ grupp (nästa kongress är planerad att äga rum under hösten 2020 i Brasilien – om den nu kan bli av med tanke på den pandemi som går över världen idag).

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse? Argument för det sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda sådana begrepp som "förbindelse", ”emergent”, "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område.

Ännu idag är en omläsning av hans texter omskakande. I dessa finns "mobiliserande" element som fortfarande några decennier efter hans död åstadkommer läroeffekter. Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som tycks ha skapat en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Och Pichon-Rivière rör sig, som sagt, inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande etc. I viss mening kan man säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichon-Rivières 70-årsdag 1977 (några veckor innan hans död). Här fanns psykiatrer, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.

Filmen fyller en kunskapslucka när det gäller pionjärer inom psykoanalysen från det latinska språkområdet (en annan sådan pionär är ju Lacan, vilken var personlig vän med Pichon-Rivière som indirekt bidrog till att introducera Lacan i Latinamerika i mitten av 60-talet).

I filmen söker regissören Miguel Kohan mer eller mindre finna en ”metafor”, som fångar Pichon-Rivières fängslande personlighet och tänkande. I fullt medvetande om att ord inte skulle ha räckt till för detta ändamål återvänder Kohan till de platser och sammanhang, som sannolikt bidrog till att forma Pichon-Rivières unika sätt att närma sig såväl psykoanalys, psykiatri och psykisk hälsa som samhälle, kultur och vardagsliv.

Avslutningsvis: Ett par böcker på engelska har under den senaste 15-årsperioden kommit ut innehållande dels introduktioner av Pichon-Rivière, dels översättningar av vissa centrala texter.

Juan Tubert-Oklander & Reyna Hernández de Tubert: Operative Groups: The Latin-American Approach to Group Analysis.

Roberto Losso, Lea S. De Setton & David Scharff: The Linked Self in Psychoanalysis. The Pioneering Work of Enrique Pichon-Rivière.

Det finns en kort trailer på Youtube om filmen med engelsk undertext. Den ger en liten försmak av vad som väntar för den som önskar se filmen.

https://www.youtube.com/watch?v=BYiFQpOn0HE&t=15s