ERFARENHET XII. Sammanfattande reflektioner om handledningsuppdrag 4 månader för lärargrupp på gymnasieskolas IV-program. Av Sören Lander

Process: Jag blir kontaktad av en lärare på skolans IV-program i början av mars månad. Önskemålet rör sig om handledning för den lärargrupp som arbetar med elever som går på IV-programmet (en ganska stor genomströmning av elever sker här). Jag har därefter också kontakt med studie- och yrkesvägledare samt samordnare på IV-programmet.

I den här fasen av vår kontakt är det inte klart vad handledningsuppdraget rör sig om, hur pass stor gruppen handledda kommer att vara och om handledningen i så fall kommer att ske i en eller två grupper.

Vi kommer i alla fall överens om att jag ska komma till skolan för att presentera mig och hur jag kan tänka att handledning skulle kunna ske utifrån det lärargruppen presenterar som sitt behov.

Träff 1: träffar jag lärarlaget under 45 minuter. Det visar sig handla om 12 lärare (sedan tillkommer ytterligare en) som behöver handledning utifrån huvudsakligen tre fokus:

a. om elevernas beteenden och hur dessa kan förstås;

b. hur man som grupp ska förhålla sig till andra lärare utanför IV-lärargruppen;

c. hur man kan samarbeta i gruppen.

Man har fått godkänt med handledning en gång i månaden ca. Under detta första möte kommer vi överens om att inte dela upp gruppen, utan hålla den samlad. Varje handledningsmöte är på 2 x 45 minuter.

Under mötet presenterar jag också vektorsmodellen, som en form av referensram att återvända till för att belysa olika aspekter av de områden handledningen handlar om.

Handledningen ska – enligt gruppen – vara obligatorisk för samtliga i lärarlaget.

Mina reflektioner efteråt: Detta är en arbetsgrupp som känner sig ganska pressad – och framförallt från sin omgivning – och där man nästan väntar på en ”frälsare” som ska komma in och skapa en lösning på det man upplever som problem. Gruppen verkar ”hungrig” och tycks direkt förstå vektorsmodellen. Man bestämmer sig direkt för att säga ”ja” till detta slags handledning. En snabb första handledningstid bestäms redan till nästföljande vecka. Det verkar vara en god stämning sinsemellan i lärargruppen. Noteras bör dock att den lärare som först kontaktade mig om handledning inte är med.

…..........................................................................................................................

Träff 2: Jag träffar HELA lärarlaget + studievägledare. Det är här den egentliga handledningen börjar. Vi bestämmer också datum för att träffas under våren.

Jag beskriver inledningsvis hur jag uppfattat uppdraget (se ovan) vid vårt förra möte. Gruppen beskriver sin situation och det som verkar mest angeläget att prata om är dels IV-elevernas situation under rasterna och hur de påverkar andra elever och lärare, dels hur man som grupp ska kunna hantera det ”skitprat” man uppfattar att andra lärare håller på med om IV-programmet och hur det fungerar.

En fråga verkar vara hur framtiden kommer att vara för IV-eleverna på skolan: om de kommer att hållas samlade i en grupp eller om de kommer att spridas ut mer över hela skolan. Här luftas viss frustration över informationsbrister från skolans ledning angående planerna framåt i tiden och att man inte blir lyssnade på. Vidare finns några lärare kvar från den tid när IV-programmets elever fanns på annan plats och dessa lärare blir på sätt och vis ”traditionsbärare”. Frågan ställs om vad som egentligen är lärarnas uppdrag på IV-programmet. Såväl ”undervisare” som ”sociala fostrare” blir svaret.

Detta första möte utmynnar i ett förslag om IV-lärarna vid nästa personalkonferens ska be att få berätta för övriga lärare om vad man håller på med. Det handlar alltså om att sprida information och kunskap till övriga lärare. Vissa farhågor finns dock för att man inte ska få någon reaktion alls. Vad som kommer fram i slutskedet är något nytt, nämligen att den här lärargruppen mycket väl kan vara skingrad till höstterminen.

Något att här lägga märke till är att lektionerna fungerar ganska OK på IV-programmet – det är rasterna som är problemet när IV-eleverna möter omgivningen (andra elever och lärare) och de sociala kompetensbristerna blir tydliga (man sprider oro omkring sig). Ska dessa elever ”isoleras” från övriga elever eller … ? ”Stigmatisering” hotar då. Ett dilemma för lärarna verkar vara om man ska vara sociala fostrare eller lärare; det är svårt att lära ut saker om inte samtidigt en social fostran sker.

Reflektioner från min sida: Jag kommer in med en modell, har ett behov av att sortera i det som är aktuellt och följer gruppen i att fokusera på att sprida kunskap till skolans övriga lärare. Sett ur vektorsmodellens perspektiv handlar det om kommunikation, lärande och relevans/tillämplighet. Men framförallt syftar jag till att få gruppen att lägga fram vad som är väsentligt och att betrakta det ur olika synvinklar (ventilera). En fråga här: Är IV-lärarna – liksom sina elever – något av en ”utgrupp”?

…..........................................................................................................................

Tankar inför handledningstillfälle 3: Uppdragets tre delar är viktigt att påminna om (a-c). Hittills har fokus på mötena mest handlat om b), dvs hur att bemöta omgivningens reaktioner och försöka skapa en förståelse för vad IV-programmet håller på med. Vad jag som handledare här funderar över är om inte det, åtminstone inledningsvis, handlat mer om ”arbetslagsutveckling” än ”handledning”.

En modell (vektorsmodellen ) finns för att söka ”läsa” situationen (som en ”karta”). Den har presenterats för lärargruppen. Enligt den modellen har fokus främst legat på relevans/tillämplighet och kommunikation. Hur ska man kommunicera med omgivningen och vad är egentligen lärarnas uppdrag? Med ”vad?” och ”hur?” ska vi arbeta? Såväl undervisning som social fostran.

I vilken utsträckning kan vektorsmodellen hjälpa arbetslagets medlemmar att själva ”diagnosticera” (eller genomlysa) var problem finns att arbeta med och var det är möjligt att förändra saker?

Finns det något nytt från förra gången vad gäller arbetslagets existens, anställningar, organisations-förändringar etc?

Det finns ett tydligt problem som har med eleverna att göra: Lektionerna är OK, men problem finns på rasterna. Det är rasterna och ”det sociala spelet” som tröttar IV-eleverna mest.

Hur många olika grupper i gruppen finns på IV-programmet? Går det att få syn på någon speciell grupp?

Vad är vårt uppdrag? Undervisa och lära ut fungerande socialt beteende? När har man rätt att känna sig nöjd? Vad behövs för att göra ett bra jobb?

Mötet med den andra lärargruppen: Hur gick det? Rådet från min sida var att inte ”gå i resonans” med negativ kritik från dessa. Var finns istället de gemensamma problemen och intressena? ”Ordningen i korridorerna”.

Vem eller vilka definierar vad som är viktigt att diskutera och förändra? Använda sig av ”verktyget” LUF (lyssna/observera-utmana/ifrågasätt-förändra/ta bort).

Om inte IV-lärarna når fram på sitt ”civiliserade” sätt kommer säkerligen IV-eleverna att synas på sitt mer ”ociviliserade” sätt?

Och vart kan man rikta sig med de ärenden/elever som behöver hjälp som skolan inte kan ge?

Det är en process som tar tid att skapa en fungerande situation för IV-lärarlaget. Problem uppstår om gruppen slås sönder till hösten. Hur mycket behöver man börja från noll och hur mycket erfarenheter och lärdomar kan man ta med sig (för att inte behöva ”uppfinna hjulet” på nytt)?

Handlingsprogram för hur man löser problem på skolan? Finns sådana?

OBS! Handledningen kan inte ge direkta svar (det är arbetslaget som är experter på sin situation), däremot kan jag som handledare ställa andra frågor som kan öppna nya sätt att tänka, se situationen på andra sätt. Men ex vis ett kbt-förhållningssätt för hur att bemöta elever? Det är kanske något som mer hör till behandlingssammanhang och ska nog inte in i skolmiljön där undervisningen måste ses som det primära. Social fostran bör bibringas genom att eleverna blir medvetna om konsekvenserna av sitt handlande. KBT-förhållningssätt har idag blivit mycket av ett ”mantra” – men glöm inte att det i princip handlar om beteendeterapi då (att belöna gott uppförande och bestraffa dåligt)! Finns det något sådant utrymme på skolan? Idag är det ju ändå så att man genom att lära känna eleverna hittar fungerande sätt att undervisa.

……………………………………………………………………………………..

Träff 3: Vi träffas för andra gången i handledning 2 x 45 minuter (träff 1 härovan var introduktion/information). Här visar det sig att man ej fått någon reaktion på sin önskan att informera övriga lärare om IV-programmet på personalkonferens. Däremot har man fått en inbjudan från andra lärare, som befinner sig närmast IV-eleverna, att ha ett möte om sådant som kan vara gemensamma angelägenheter. Signifikativt här tycks vara den tystnad som möter IV-lärarnas önskan om att få informera (hur pass tydliga är studievägledare och arbetslaget i sin kommunikation om vad man vill?).

Teman som tas upp: Känslan av att inte bli lyssnade på; att i grund och botten finns det större organisationsproblem som är svåra att påverka; att IV-programmet egentligen är en ”skola i skolan”; att man uppfinner hjulet på nytt varje år samt eventuellt en rädsla för något nytt från övriga lärare.

Men det som framförallt präglar detta (och även följande) möte är osäkerheten om hur arbetslaget kommer att se ut till hösten. Det gör det svårt att planera framåt (finns här annars en kvardröjande sorg rörande hur det fungerat tidigare, att inte ha blivit lyssnade på om sina erfarenheter från den tiden och att dessa inte tas tillvara?).

Finns det behov av tydligare struktur och planering i IV-lärarlaget? Finns det också en tendens att söka problemen utanför sig hela tiden – och att på så sätt inte behöva ta itu med det man faktiskt kan göra något åt?

Var går gränsen mellan att vara lärare och ”terapeut” i skolarbetet? När ska man lämna ifrån sig till andra professionella som är mer ”terapeuter”? Är man klara över var den gränsen går? Vad är det man KAN och FÅR göra inom sina nuvarande yrkesgränser? Blir man ”sedda” i det man gör? Och varför inte i så fall? Finns det möjligen en parallellprocess jämfört med hur IV-eleverna hamnar i sina möten med omgivningen?

En reflektion från min sida, som handledare, är om ”detta mer är arbetslagsutveckling än handledning”; att jag därmed omdefinierar situationen.

Finns det ett behov av att få formulera sina erfarenheter i arbetslaget? Vad behöver föras vidare till en ny lärargrupp? Vad är adekvat? Har man lärt sig något – som yrkesgrupp – under detta första år på nuvarande skola? Anslutning/tillhörighet, samarbete och kommunikation är OK i det här arbetslaget. Men hur är det med relevans/tillämplighet, lärande och télé? Hur ser de olika rädslorna i laget ut?

….........................................................................................................................

Träff 4: Det är fyra lärare frånvarande idag. Man har nu också fått besked om att lärargruppen slås sönder och endast ett fåtal blir kvar + studievägledaren.

Inledning: Gradvis droppar folk in efter att det från början bara funnits två lärare i lokalen. Dessa två ska dock iväg på överlämnandekonferens efter ungefär halva handledningstiden. Jag önskar att man går laget runt om vad som behöver tas upp. En lärare vill ha mer fokusering på en eller ett par frågor och för henne handlar det främst om hur att bemöta ”misshandlare” eller ”drogbrukare” och inte låta sina känslor ta för stor plats så att hon blir oprofessionell; också att man inte tittar framåt eftersom det inte går att göra så mycket + att det lätt blir negativt. Mötet med det andra lärarlaget blev dock av och det var positivt.

Nyckelhändelse under träffen: Att lärarlaget slås sönder och endast 4 personer blir kvar till hösten. Övriga lärare i laget får inte förlängt (ej behöriga?). Man ska försöka sprida ut elever från IV till andra klasser. Dock kommer merparten att bli kvar i IV-grupp. Studievägledaren i ”mellanposition” som samordnare – förbannad, men försöker ändå vara konstruktiv.

Tema-fokus under träffen: Studievägledaren var mycket konkret och faktainriktad i mötet med det andra lärarlaget och lyckades förhoppningsvis ge en mer realistisk bild av IV-programmets elevgrupp (Min kommentar här: Det behöver nog göras fler gånger … så småningom sitter det). Studievägledaren betonade också att man försöker fokusera på det friska och fungerande … att det är viktigt att se bakom det yttre beteendet när det gäller dessa elever. Jag frågar hur man rent konkret gör med problemeleverna. Vart vänder man sig när man inte räcker till i sin roll som lärare? Skolhälsovården? Polisen? Socialtjänsten? Hur gör man i själva mötet med problemeleven? Vara faktainriktad och neutral. Någon lärare beskriver hur man blir som ”containers” … man låtsas … vill inte veta. Jag säger: Men det finns ändå en gräns! En annan lärare betonar i slutet att arbetslaget ska vara stolta över sitt sätt att arbeta; att man varit välfungerande och trivts … en positiv upplevelse att ta med sig som lärare.

Avslutning: Jag uttalar mitt önskemål om att man till nästa gång (som är den sista vi kommit överens om) funderar över hur handledningen varit, men också vad man mer tydligt skulle behöva fokusera på i en eventuell framtida handledning (vem som än står för en sådan) … att vår handledning varit en blandning av arbetslagsutveckling och handledning … det har varit ”spretigt” med många ämnen att ta upp. Som handledare har jag i första hand varit upptagen med ”förarbetet” (att få syn på ”kulturen” och sortera för att bli mer klar över vad gruppen behöver). Ett frågetecken finns också för om det kanske ändå skulle ha behövt vara mindre grupper för att mer fokusera på speciella frågor. Mitt råd avslutningsvis är följande: Avgränsa i tid och rum, gör ett så gott professionellt jobb som möjligt och försök tänka bort det andra! Något positivt vad gäller elevernas arbete i skolan är att de flesta ändå klarat sig med godkänt och att de gått igenom en positiv utveckling + att de visat tillit till lärarlaget, respekt och hänsyn. Det påtalas från flera håll att det är viktigt att inte fastna i det dåliga.

Vad gäller handledningen kommenterar jag att jag brukar tänka i implicit och explicit uppgift. Den explicita är ju själva lärarjobbet här – men den implicita är bland annat det som sker i handledningen, nämligen att ”få spy ur sig” för att detta inte ska störa den explicita uppgiften (undervisning och social fostran).

Mina interventioner: Att gå laget runt och peka på varför det är viktigt att få upp även det negativa ”på bordet”. Går igenom inledningsvis reflektioner från förra gången. Utvärdera den här erfarenheten nästa gång. Vad behöver ändras? LUF-”verktyget” introduceras (som KBT-teknik).

Vem är jag som handledare? Någon att vara besviken på? Att det är som i korttidspsykoterapins faser där man går från inledningsvis ”eufori” till ambivalens och kanske mer realism under avslutningsfasen: ”Det var hit vi nådde! Behöver vi kanske något annat? Eller fortsätta i nuvarande eller annan form”?

….........................................................................................................................

Reflektioner inför den sista handledningsgången/Träff 5: Jag beskriver här nedan de teman som främst varit aktuella under handledningen.

Hur ska man kunna få eleverna till lektionerna utan att som lärare bli till ”förföljare”? Att eleverna ska kunna uppfatta lektionerna som något positivt och berikande är en målsättning. Här finns det två slags problem: dels de elever som inte alls kommer till skolan, dels de som kommer men inte finns med på lektionerna utan uppehåller sig i skolans allmänna lokaler (och med frågetecken för vad de då håller på med).

Att IV-programeleverna ofta har en ganska ”traumatisk” erfarenhet av skolan och därför i mycket styrs av rädslor: rädsla för förlust av det man ändå har med sig, rädsla för att bli utsatta för attack eller kritik om man ger sig på något nytt och oprövat, rädsla för att bli förvirrad eller inte förstå det nya man möter. De ”störningsbeteenden” som finns kan – beroende på vilken problematik det rör sig om – hanteras via a) beteendet ”släcks ut” genom att ignoreras; b) eleven blir mer ”sedd” och förstådd i sitt beteende; c) att man från lärarhåll söker stöd och hjälp från utanför skolan i form av insatser från soc, polis, vuxenpsykiatri eller BUP, ungdomsmottagning etc.

Betraktar man den presenterade problematiken så här långt (handledningstillfälle 2) rör den sig om ”anslutning/tillhörighetsvektorn”; det finns problem med lärandet (lärandevektorn) sedan tidigare, men kanske främst negativa erfarenheter som ”ritar den karta” eleverna går in i IV-programmet med (télé). Ett första steg för att åtminstone börja hantera ovanstående kan vara att via motiverande samtal låta eleven själv beskriva sin situation (och tankar däromkring) utan att man som lärare är för styrande. Kan man börja samtala eller kommunicera (kommunika-tionsvektorn) om situationen är mycket vunnet i förhållande till det som faktiskt är syftet med skolan (relevans): att tillägna sig faktiska kunskaper samt få mer kännedom om vad som krävs i livet (social fostran).

Hur pass mycket kan lärarlaget dra nytta dels av egna tidigare lärar- och livserfarenheter, dels av sina kollegers (samarbete)? Det handlar ju i grund och botten om att inte behöva ”uppfinna hjulet på nytt” i varje situation. Lärarlaget är en ”kunskapsbank” där erfarenheter och kunskaper säkerligen är såväl likartade, kompletterande som motstridiga. Vad har överhuvudtaget hänt i den egna process som lärarlaget (likt eleverna) gått igenom så här långt?

Till det andra handledningstillfället verkar det som att merparten av eleverna börjat landa och känna sig mer trygga i den nya situationen (tillhörighet). Den eller de, som upplever närvaron på IV-programmet som ett misslyckande (förlust), försöker man ”peppa” och skapa motivation hos samt tydliggöra vad man från lärarhåll önskar att eleverna ska kunna när de går ut gymnasiet (fokus/relevans/tillämplighet). Det individuella ansvaret kan vara tungt att bära för eleven när det handlar om att uppnå de mål som finns – och det här är i mycket något som genomsyrar dagens samhälle i stort: ”Det är DU som bestämmer (om du ska lyckas eller ej)!” (misslyckande=kritik=attack)

Det vanliga sättet att arbeta som lärare fungerar stundtals inte. Istället blir det som ”öar som spretar”; man får gå runt och lära känna varje enskild elev (kommunikation, samarbete). Och var ska man ”lägga ribban”? Man kan ju inte hjälpa hela världen! Vad är egentligen uppdraget? (relevans/tillämplighet/mål)

Kan den här skolsituationen bli en plats där ”omlärande” sker? Alltså att eleverna kan gå härifrån med skolan som en ”tillräckligt god erfarenhet” (positiv téle) att ta med sig ut i livet; att man har ”lärt sig att lära” och att detta blir ett viktigt ”verktyg” i fortsättningen – kanske viktigare än det man rent konkret lärt sig i varje ämne. Möjligen kan man här tala om en kombination avlärande och social fostran?

Diskussionen kring en enskild elev visar fram såväl skol- som hemproblematik. Den diskussionen blir också en väg in till att man i lärarlaget kan vara varandras ”medtänkare” och samtidigt få en fördjupad bild av den problemsituation som råder (samarbete). Här finns också förhoppningar om att så småningom – med informellt fungerande samarbete (inlett via ex vis lösningsfokuserad modellutbildning) gentemot soc, polis etc – kunna ge mer effektivt (”operativt”) stöd till vissa elever (tillämplighet, samarbete). Det skulle då innebära den kategori elever som ej kan hanteras via ”utsläckning” eller ”motiverande samtal” (här räcker alltså inte skolans normala resurser till).

Det har inte varit så tungt denna hösttermin av IV-programmets andra år på X-skolan. Möjligen kan det bero på att den här annorlunda strukturen underlättar; också att det då inte blir så mycket ”synligt” som tidigare. Viktigt i år att det inte varit problem med lokaler (som det var förra året).

Det finns en ”fredagstimme” för IV-lärarlaget att diskutera tillsammans (kommunikation). Här skulle man exempelvis kunna diskutera de handlingsplaner som finns eller skulle behöva finnas (relevans/ tillämplighet). Även bekymmer omkring droger och hur social bakgrund, diagnoser etc inverkar, skulle kunna vara tema att då beröra.

Det har varit en delvis annorlunda elevgrupp i år jämfört med förra året. Men de som hade problem DÅ har det fortfarande (eller har det ändå skett något slags förändring där?).

Det har fungerat bättre än väntat med att ”sprida ut lektioner” – men å andra sidan har man idag mindre kontroll på vad som sker. Det finns 10-15 elever som i stort sett kör sitt eget ”race” (eventuellt förknippat med droger, kriminalitet etc) och dessa når man inte (ej tillhörighet eller kommunikation). Egentligen är dessa frånvarande elever ett större problem än sådana som bråkar eller stör.

Vad är ett ”konstigt beteende”? Det går nog inte att definiera så tydligt, men kanske det är ett som avviker från elevens vanliga beteende (emergent att lägga märke till?).

Var finns de goda förebilderna (”hjältarna”) i dagens samhälle (télé)? Sådana skulle kunna vara till hjälp i den ”sociala fostran” som också är del i lärarrollen.

En utvärdering av hur handledningssituationen varit och hur terminen som helhet varit samt vad man tänker om kommande termin (förarbete-uppgift-projekt). Kan handledning vara en möjlighet att få utrymme att diskutera teman (kommunikation) som man annars inte har tid för? Och att en sådan ”modell” kan finnas med under den ”fredagstimme” man har (projekt) … där det finns utrymme att dela med sig till varandra och diskutera gemensamma frågor … eller helt enkelt ”deponera” något bekymmer man går med.

Min egen bild av handledarrollen under den här tiden? Jag ser mig som en ”medtänkare”, stundtals som någon kunskaps- eller informationsförmedlare – men framförallt som ”katalysator”, vilken kan bidra till att lärarlaget kan dra nytta av sin sammanlagda kunskap. Min ambition har varit mindre att ge färdiga ”verktyg” än att försöka få lärargruppen att själv ”smida sina verktyg” (lärargruppens egen praxis) (jag anser att det inte går att dela ut färdiga verktyg avpassade för varje tänkbar situation – verktyg måste få växa fram mot bakgrund av den ”här-och-nu”-situation som råder). I den mån det funnits ett “verktygstänkande” från min sida har det alltså mest handlat om att bidra till att lärargruppen blir till en (flexibel) enhet där man kan dra nytta av varandra. Troligen är det så att lärargruppen besitter de flesta kunskaper som krävs i IV-programsituationen. Däremot kan det finnas hinder av annat slag och framförallt då att man kommit in i en ny situation (liksom eleverna) där man kanske måste ompröva en del av sina gamla ”verktyg”.

…………………………………………………….

Träff 5: Vi träffas därefter till en avslutande handledningsomgång där inga anteckningar fördes. Vad som då kom upp bekräftade i stort sett mina ovanstående funderingar inför Träff 5.

………………………………………………………..

Avslutande reflektion (141019): Möjligen kan man se den process som sker under dessa 5 kontakter med IV-programmets lärare, som inledningsvis ett ”förarbete” (i pichoniansk mening), därefter arbete med ”uppgiften” (som den definierats inledningsvis) och slutligen ett ”projekt” (som blir till såväl punkt för det som varit, sörjande och tankar framåt).

En skola strukturerad för att utbilda socialpsykologer.

Av Enrique Pichon-Rivière

Presenterat på den internationella kongressen i socialpsy­kia­tri, augusti 1969 i London. Publicerat i tidskriften "Revista Argentina de Psicología" årgång 1, nummer 2 1969

Föresatser och metodologi

Varje som vetenskap definierad socialpsykologi, vilken stude­rar interpersonella förbindelser och andra interaktionsformer, kommer att tendera mot stagnation och brist på mening för­såvitt inte denna enkla uppgift övervinnes genom att social­psykologin görs riktningsgivande och meningsfull.

Den har "mellanvetenskapliga" karaktäristika och dess verk­samhetsfält präglas av interdisciplinär mångfald (konvergerande epistemologi) varur kommer en mängd tekni­ker. I grunden kännetecknas socialpsykologin av att den är operativ och instrumentell. I egenskap av praxispräglad veten­skap om människan kan inte detta krav undvikas med mindre än att man hamnar i en situ­ation präglad av formalism och stereotypi.

Socialpsykologi som vetenskap handlar om interaktionsformer syftande till planerad social förändring. Utan en sådan inne­börd sak­nar socialpsykologin mening och alla dess ansträng­ningar kommer att sluta i en upplevelse av oförmåga - som konsekvens av motsägelser rörande dess operationella aspekt. Socialpsykologi rör sig om ett hantverk i or­dets vidaste bety­delse i den meningen att därvid formas såväl de i förändringen ingående elementen som att marken bereds inom det fält man tänker agera.

Två riktningar kan urskiljas. Den ena är den så kallade aka­de­miska socialpsykologin, vilken - upptagen som den är av endast tekniska pro­blem eller möjliga förändringstyper - kän­ner sig paralyserad av an­svaret att utforma en syntes av teori och praktik.

Den andra riktningen, vars instrumentella och operationella ka­raktär i reell mening växer fram ur praxis, finner inte sin lösning i form av en sluten cirkel. Dess teori får istället sin kontinuerliga näring genom att möta praktiken och omvänt (tes-antites-syntes). Teorin såväl korrigeras som berikas ge­nom att den praktiska erfarenheten via kritik och självkritik (och mekanismerna korrigering och verifikation) görs be­greppslig. På så sätt tillväxer också objektivite­ten. En spiral i rörelse formas, vilken undan för undan utvidgar psykets för­måga att konstruera en strategi och logistik som genom in­strumentell taktik och teknik ger en operationell ka­raktär åt det slags annorlunda planering, som syftar till att den ön­skade förändringen - människans fulla utveckling genom modifie­ring av såväl människa som natur - förverkligas. Den social­psykologi vi postulerar syftar till en integrerande vision av "män­niskan i situationen" - människan placerad i ett visst historiskt och socialt sammanhang såsom objekt för en enda vetenskap eller tvärveten­skap. Denna vision nås genom en konvergerande epistemologi och här fungerar alla humanve­tenskaper som en enda operationell enhet. På så sätt beerikas såväl kunskapsobjektet som de tekniker, vilka används för att närma sig detta.

Som operationell enhet bidrar de sålunda samlade människo­veten­skaperna till konstruerandet av ett enda instrument, vil­ket - genom att lösa en uppgift - är inriktat på lärande. Vi kal­lar detta instrument ECRO - konceptuellt, referentiellt och operativt schema. Denna strukturella och historiska enhet möjliggör en horisontell (samhället som helhet betraktat) och vertikal (individen inplacerad i denna helhet) förståelse av ett samhälle, som befinner sig i en permanent förändringssitua­tion Det medför vidare en förståelse av hur de anpass­nings­problem kan te sig som individen kan råka ut för. Som in­strument möjliggör det ett hanterande av relationerna till na­tu­ren och dess innehåll. Genom dessa relationer modifierar individen/subjektet i form av ett ständigt pågående dialektiskt samspel såväl sig själv som världen.

Skolan har till syfte att utbilda behandlare inom mentalhäl­soom­rådet. Härvid inkluderas inte endast analys av insjuk­nandeproces­sen med efterföljande korrigerande behandling, utan även allt slags förebyggande arbete. Av vikt är då fram­förallt de vektorer som rör lärande och kommunikation i och med att störningar inom dessa enligt vår åsikt utgör ur­sprunget till allt avvikande beteende.

Den "mellanvetenskapligt" grundade didaktik vi postulerar växer fram ur förbindelsepsykologins område. Man kan be­trakta den som in­terdisciplinär och av gruppkaraktär; acku­mulativ, samt med en grundläggande instrumentell och ope­rativ kärna.

Denna interdisciplinära didaktik grundar sig på ett inom oss redan existerande referentiellt schema (den mängd erfarenhe­ter, kun­skaper och känslor utifrån vilka en individ tänker och handlar) vil­ket uppnår enhetlighet genom arbetet i grupp. Samtidigt uppstår i gruppen eller gemenskapen ett referenti­ellt och operationellt schema vilket - som gemensam nämnare - upprätthålls av grupp­medlemmarnas redan existerande refe­rentiella scheman.

Att utveckla förmåga, förändra attityd samt kommunicera kunskap utgör en av didaktikens klassiska definitioner. Dessa funktioner förverkligas genom den interdisciplinära didaktik, vars innehåll är att utbilda, instruera och överföra kunskaper - men genom en teknik som är ekonomisk vad gäller det ar­bete som läggs ned vid lärandet. Orsaken härtill är att didak­tiken är ackumulativ. Därigenom blir också utvecklingsfram­stegen geometriska.

Att interdisciplinärt "äntra" en social situation innebär att använda sig av en metodologi som detaljerat, grundligt och så omfattande som möjligt studerar ett problems alla delar. Därvid når man en dialektisk syntes mellan text och kontext. Utifrån denna definition uppkommer också behovet av att forma arbetsgrupper i vilka medlemmarna företräder olika specialiteter (med anknytning till det problem som under­söks). Härigenom uppfylls en av de basala lagarna för tekni­ken med operativa grupper ("sammansättningen av gruppen bör vara så heterogen som möjligt för att man på ett så ho­mogent sätt som möjligt ska uppnå största möjliga produkti­vitet"). Vi benämner vår didaktik grundläggande kärna i och med att den inspirerats av de slutsatser som nåtts vid under­sökningar inom det område som om­fattar utbildning av vuxna. Dessa slutsatser innebär att överföring av de univer­sella begrepp, som styr varje specifikt ämnesområde, påverkar kunskapsutvecklingen positivt såväl vad gäller snabb­het, verkningsgrad som djup. Den grundläggande kärnan utgörs av dessa universaler och lärandet går från det allmänna mot det enskilda.

I och med att det på detta sätt konstruerade begreppsliga, re­ferentiella och operativa schemat (ECRO) kan användas inom vilket som helst uppgifts- eller undersökningsområde är di­daktiken instrumentell och operationell. Enligt detta synsätt struktureras lärandet som en kontinuerlig process - en pen­delrörelse - där undervisnings- och läromo­ment hos såväl elev som lärare tar sig uttryck i en strukturell och dynamisk hel­het.

Vi har som viktigaste arbets- och undersökningsinstrument valt den operativa gruppen. Därvid har vi stött oss på det fak­tum att socialvetenskaperna de senaste åren har fokuserat sitt in­tresse på mindre grupper (ansikte mot ansikte). På grund av att dessa är såväl grundläggande interaktionsenhet som bärare av den sociala strukturen blir de också grund­läg­gande arbets- och undersöknings­enhet. Genom gruppskeendet fokuseras socialpsykologens under­sökning på det universella fenomenet "interaktion". I form av ständig dialog och samspel - något som följer en spiralrörelses bana - upp­kommer här ett ömsesidigt erkännande av sig själv och andra.

De sociala grupperingarna formar enheter vars mål är att uppnå ökad säkerhet och produktivitet. I deras sköte öppnas möjligheten att studera kommunikationsnäten, det vill säga de mellanmänsk­liga förbindelser som möjliggör att man kan samexistera och se en uppgift som gemensam.

Samspelet mellan de mekanismer som används för att inta och tilldela roller kommer, oavsett verksamhetsfält och grupp, att prägla en grupps struktur och fungerande. Rollerna repre­senterar det uppträdande som överensstämmer med individer­nas position i interaktionsnätet och har att göra med egna och övriga gruppmedlemmars förväntningar. Rollen och den nivå den befinner sig på, det vill säga den status som är för­knippad med den, länkas till de rättigheter, skyldigheter och ideo­logier vilka bidrar till gruppens samhörighet.

Gruppen som helhet (vars deltagare sammanlänkas såväl ge­nom konstanterna tid och rum som genom ömsesidiga inre representationer) föresätter sig explicit och implicit en upp­gift. Den uppgiften utgör också ändamålet med gruppen. Däri­genom kan man säga att struktur, funktion, sammanhang och syfte samt ett bestämt antal gruppmedlemmar bildar den gruppsituation vars naturliga modell utgörs av familjegrup­pen.

Den av oss - i form av så kallade operativa grup­per - skapade grupptekniken får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift. Uppgiften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), diagnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hinder i varje utvecklings- el­ler förändringssituation.

Uppgiften består då av bearbetning av de två grundläggande ång­estformerna - rädsla för förlust (depressiv ångest) av redan existe­rande strukturer, och rädsla för attack (paranoid ångest) i en ny si­tuation. Sistnämnda härstammar från de nya struk­turer i vilka individen/subjektet på grund av bristfällig in­strumentering känner osäkerhet. Dessa två samexisterande och samverkande ång­estformer skapar den grundläggande si­tuation av motstånd mot förändring, vilken bör övervinnas i den operativa gruppen - i ett gruppskeende, där de tre dialek­tiska momenten tes, antites och syntes uttrycks i form av en klargörande process, som går från det explicita mot det impli­cita. Den arbetsinsats som frambringar klargörandet utgörs av det existerande (material som tillförs grup­pen av vem som helst av medlemmarna, vilken just då innehar språkrörets funktion), den tolkning gruppens sam­ordnare eller medtän­kare gör, samt den nya emergent (i form av det beteende eller den syntesskapande händelse som framfötts ur organisatio­nens olika element) som framträder som svar på tolkningen. I denna typ av grupp - och här finns ingen skillnad jämfört med terapi som uppgift - har varje tolkning karaktären av en hypo­tes som utvecklats om gruppfantasin. Den syftar inte till ex­akthet - och söker därmed inte verifiering utifrån ett traditio­nellt sanningskriterium - i något annat avseende än att ge­nom att vara operativ tillåta eller underlätta brytandet av en stereotypi.

Samordnaren fyller en föreskriven roll i gruppen. Rollen består i att hjälpa medlemmarna att tänka för att de på så sätt ska kunna ta itu med det epistemologiska hinder som utgörs av de grundläggande ångestformerna. Samordnaren opererar inom såväl de uppgiftsrelaterade svårigheternas fält som kommuni­kationsnätet. Hans verktyg består i att peka på manifesta si­tuationer och att därvid tolka bakomliggande orsakssam­band. I gruppen finns även en (i regel icke-deltagande) obser­vatör. Dennes funktion består i att fånga upp allt material som uttrycks verbalt eller pre­verbalt i gruppen och att därige­nom bidra med synpunkter som kan hjälpa samordnaren att leda gruppen.

Det systematiska och upprepade iakttagandet av vissa vid varje session uppträdande gruppfe­nomen gör det möjligt att - genom klassifikation av modeller för gruppbeteendet - kon­stru­era en grundläggande värderingsskala. Skalan fungerar som refe­renspunkt för de tolkningar som konstrueras.

Den första vektorn i ovannämnda kategorisering inkluderar anslutning till eller identi­fi­kation med grupprocesserna. I dessa behåller emellertid indivi­den/subjektet en viss distans och går inte helt upp i gruppen.

Detta första moment av anslutning - karaktäristiskt för vad som sker i alla grupper - förändras senare till tillhörighet, vil­ket medför högre grad av integrering i gruppen. Härigenom blir det också möjligt för gruppmedlemmarna att arbeta fram såväl strategi, taktik, teknik som logistik. Det är tillhörigheten som möjliggör planering.

Samarbete be­står i att man ger sitt bidrag - om än tyst - till gruppuppgiften. Det bygger på differentierade roller. Genom samarbetet manifesterar man såväl den operativa gruppens interdisciplinära karaktär som det samspel vi längre fram kommer att definiera som vertikalitet och horisontalitet.

Relevans är det namn vi givit åt den kategori, som består i att gruppen fokuserar på hur den förelagda uppgiften kan klargö­ras. Det kvalitativa härvidlag värderas utifrån mängd förar­bete, gruppens kretivitet och produktivitet samt om det ska­pas öppningar, vilka pekar i riktning mot ett projekt.

Den femte kategorin på vår skala utgörs av kommunikationen - såväl verbal som preverbal i form av gester - mellan medlem­marna. Inom denna vektor noterar vi inte en­dast budskapets innehåll, utan även dess utseende och avsändare. Vi kallar detta för metakommunikation. När dessa båda element ham­nar i ett motsatsförhållande uppstår missför­stånd inom grup­pen.

Den sjätte vektorn gäller ett grundläggande fenomen - lä­rande. Genom att i ett visst moment föra samman gruppmed­lemmarnas information verkar den dialektiska lagen om om­vandling från kvantitet till kvalitet. En kvalitativ förändring inträffar i gruppen - en förändring som kan översättas till ångestupplösning, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, pro­jekt etc.

Som universell kategori i gruppsituationen inkluderas faktorn telé - av professor Moreno definierad som negativ eller positiv in­ställning till att samarbeta med en viss gruppmedlem. Telé bildar en atmosfär som kan översättas till positiv eller negativ gruppöver­föring såväl i förhållande till samordnaren som vad gäller relationen gruppmedlemmarna sinsemellan. Det bör understrykas att attityden till förändring utgör den operativa gruppens centrala situation. Denna attityd kan ta sig uttryck i såväl ökning som minskning av depressiv eller paranoid ång­est (rädsla för förlust och rädsla för attack). Dessa ångestfor­mer samexisterar och samverkar i tid och rum. En följd av detta är att samordnaren i sin tolkning bör inkludera även den andra och underliggande ångestformen när en av dessa manifesteras i en gruppsituation.

Att situationer präglade av stereotypi eller förändringsmot­stånd ses som något centralt i vårt tanke- och handlingsinrik­tade konceptuella, referentiella och operativa schema sam­manhänger med vad jag 1945 postulerade (i en som syntes fram­lagd allmän teori om neuros och psykos) beträffande fö­rekomsten av en patogen depressiv kärna, vilken med varie­rande grad av in­tensitet uppträder hos såväl normala som neurotiska och psyko­tiska individer. Den depressiva kärnan är länkad till födelse- och utvecklingssituationen och orsakar också det stereotypa beteendemönster som blir följden av för­sämrad förmåga till lärande och kommunikation. Härmed be­gränsas förmågan att närma sig kun­skapsobjektet och därmed också den situation uppgiften ut­gör.

Vår teori om den enda sjukdomen utgör det teoretiska funda­mentet när det gäller hur pass operativ en grupp, som följer den ovan be­skrivna tekniken, kan bli. Teorin stöder sig på konceptet om en grundläggande depressiv situation, den schizo-paranoida posi­tionen - utgångspunkt för differentiering och tänkande - , jagtekni­kernas stereotypi, förbindelseteorin samt begreppet inre grupp. Vårt konceptuella, referentiella och operativa schema består - framförallt i historisk och struktu­rell mening - av Freuds och Melanie Kleins idéer. När det gäl­ler den sociala aspekten stöder vi oss på Kurt Lewin, vars me­tod är dubbelt experimentell:

a) den är ett försök att ge det sociologiska experimentet en praktisk form;

b) den söker komma fram till en ny sorts experiment - "den aktiva undersökningen" (action research).

Aktiv realitetsanpassning och lärande är oupplösligt sam­manbundna. I den utsträckning objektet genom en operativ läroprocess förstås och omvandlas, förändras också den friske indivi­den/subjektet i sig själv. Detta sker när han inleder ett dialektiskt samspel med världen. Därvid omvandlas den syn­tes, som löser upp en dialektisk situation, till utgångspunkt eller -tes i en ny antinomi, vilken på liknande sätt bör lösas i en kontinuerlig spiralprocess. Om denna väg följs - som en gruppmålsättning - utsätts kommu­nikationsnätet för en hela tiden pågående omvandling. Endast härigenom är det möjligt att utveckla ett tänkande kapabelt till dialog och att möta en förändring.

Till fenomen som uppträder i gruppskeendet så ofta att man kan tala om dom som universella emergenter hör grupphem­ligheten (länkad till det som vi också kallar familjehemlighe­ten), vilken stör kommunikationen i och med att den som hemligt skeende, oavsett dess verkliga innebörd, också är lad­dad med känslor och fantasier om skuld.

Som universella emergenter fungerar fantasier om insjuk­nande, behandling och bot. Detsamma gäller för den triangu­lära situationen som inom vårt referentiella, begreppsliga och operativa schema bär upp för­bindelseteorin. Vi uppfattar denna som en situation innehållande två kroppar och tre per­soner i och med att den som interaktions­mekanism bör ses som en Gestalt, vilken inkluderar något tredje. Detta tredje fungerar i kommunikationsteorin som brus. I lärandet funge­rar det som epistemologiskt hinder.

De känslor av otrygghet och osäkerhet som hör samman med de grundläggande ångestformerna - och då speciellt situatio­ner prä­glade av förlust - utgör element i grupplivet. I varje grupp växer ideologier fram som leder till konflikter mellan subgrupper. Liksom Schilder betecknar vi som ideologi de sys­tem av idéer och innebörder, vilka människorna använder sig av för att ge sina handlingar en rikt­ning - mer eller mindre medvetna tankar med stor emotionell laddning. Av sina bärare betraktas de dock som re­sultatet av förnuftigt resonerande. Ett av stegen i gruppuppgiften består i att analysera dessa tankar. Vi kommer då dels in på området semantisk analys eller formulerandet av en sådan; dels på systemisk analys, vil­ken beaktar såväl ideologins inre struktur som dess - i form av motsättning - inneboende ambiguitet. En systematisk analys av motsättningar - ut­tryckta genom de individer och subgrupper, som tenderar att låta gruppens uppgift utmynna i en steril problematisk situation, vars funktion är att vara försvar mot förändring - utgör därför en grundläg­gande uppgift för den operativa gruppen och för varje social under­sökning.

Gruppen bör på sin väg utforma ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema. Det bör vara av dialektisk karaktär och mot­sättningar, som har med arbetsområdet att göra, bör lösas inom de ramar som gruppens uppgift utgör.

ECRO kommer här att vara ett slags sammanlöpande punkt för läroprocessen som helhet. I och med att varje undersök­ning sammanfaller med en operation - något som Freud beto­nat och sedan K. Lewin omformulerat - gör schemat det möj­ligt för oss att ge­nom gruppen integrera erfarenheter som samtidigt bi­drar till att utforma dess verktyg. Den praxis i vil­ken integrerad teori och praktik ges operativ kapacitet - ett instrument för omformning av såväl människan som hennes omgivning - utgör metodens grundförutsättning.

Utvecklandet av ett för gruppmedlemmarna gemensamt refe­ren­tiellt, konceptuellt och operativt schema möjliggör ökad kommuni­kation inom gruppen. I enlighet med vad informa­tionsteorin hävdar är det ju så att en mottagare har lättare att förstå det budskap som skickas om hans referentiella schema liknar avsändarens och att därigenom kodnings- och dekodifieringsoperationer under­lättas. I denna kommunika­tions- och läroprocess kan man observera hur gruppen följer en bana som går från vardagsspråk till veten­skapligt språk. Detta steg är av vital betydelse i och med att det är menings­löst att utarbeta ett vetenskapligt tänkande som inte ut­går från förståelse och analys av det referentiella schemats mer vardagliga källor.

Gruppernas ovannämnda interdisciplinära karaktär ger oss också anledning att upprepa en av den operativa teknikens grundläggande principer: största möjliga heterogenitet vad grupp­medlemmarna beträffar (en heterogenitet som uppnås genom de olika roller, vilka är konsekvens av att varje medlem till gruppen bär med sig sitt bagage av erfarenheter och kun­skaper) och sam­tidigt homogenitet när det gäller uppgiften (genom att informa­tion i geometriskt progredierande rytm sammanförs i gruppen be­rikas såväl varje medlem i sig som gruppen i sin helhet) får som ef­fekt större produktivitet.

Som redan inledningsvis betonats har mekanismerna för rolltill­delning och rollintagande en fundamental betydelse för vad som sker i gruppen. Gruppen struktureras utifrån hur rollsamspelet sker. På grund av rollernas betydelse för grup­pens fungerande är det av vikt att peka på främst tre- rollen som språkrör, rollen som "tjallare" och rollen som ledare. Dessa roller är inte stereotypa, utan funktionella och väx­lande. Med språkrörsbe­greppet kommer vi in på något som kan betraktas som en hörnsten i vår teori. Som en grupps språkrör fungerar den medlem, vilken i ett visst ögonblick pe­kar på gruppskeendet och de fantasier som styr detta, samt ångesten och behoven inom gruppen som helhet. Språkröret talar emellertid inte endast för sig själv utan för alla. I språkröret sammanstrålar vad som benämns gruppens verti­kalitet och horisontalitet. Vertikalitet har att göra med indivi­dens/subjektets personliga historia. Horisontalitet anspelar på den "här-och-nu"-process som pågår inom medlemmarna som helhet. Språkröret får sin roll genom att det inom honom sker en samman­fogning av hans omedvetna fantasi - en fan­tasi som formats uti­från en mer ursprunglig modell - och gruppskeendet. Hur språkröret infogas i gruppen påverkar framväxten av det ma­terial som bör tolkas. Tolkningen in­rymmer dessa två element: det vertikala och det horisontella. Genom det problem som uttrycks av språkröret (i dennes ver­tikalitet) bör tolkningen exemplifiera samtliga gruppmedlem­mars uppgiftsrelaterade "här-och-nu"-situation.

Språkrörets behov, ångest och fantasier samt sättet att for­mulera dessa har med hans personliga historia att göra. Att formulerandet sker vid ett visst tillfälle i gruppskeendet visar på emergentens horisontala karaktär.

I den naturliga processen att ge och ta roller görs en grupp­medlem till förvarare av gruppens eller uppgiftens negativa el­ler skräm­mande aspekter. I denna underförstådda överens­kommelse har såväl han själv som övriga gruppmedlemmar del. Här uppträder segregeringsmekanismer och därmed bildas ytterligare en bety­delsefull situation - "tjallarens". En annan medlem kan å andra sidan i samma process göra sig till förva­rare av gruppens positiva aspekter och därmed bli innehavare av ett ledarskap som fokuse­ras på en eller flera av de tidigare nämnda kategorierna (tillhörighet, samarbete etc). Dessa två roller - ledare och "tjallare" - är emellertid nära sammanlän­kade. Rollen som "tjallare" har till syfte att skydda ledarska­pet och uppstår genom en för gruppen i dess arbete med att skapa klarhet (genom att tydliggöra skillnader) nödvändig dis­socierings- eller splitting-process. Till ovannämnda tre roller lägger vi också rollen som sabotör. Vanligtvis innefattar den ledarskap för förändringsmotståndet.

Principen komplementaritet bör styra rollsamspelet i gruppen. Därigenom blir rollerna funktionella och operativa. Om en sup­plementprincip uppträder kommer däremot gruppen att präglas av en kon­kurrenssituation som verkar förlamande på arbetet med uppgiften.

I tidshänseende genomgår gruppsessionen tre olika moment - öppning, utveckling och avslutning. Observatören och samord­naren bör nog­grant registrera vad som växer fram under öpp­ningsskedet. Det utgör material som kommer att bearbetas under sessionen. I avslutningsskedet kan man sedan obser­vera hur detta material åter uppträ­der - men i modifierad form.

I termer av grupparbete är tre faser urskiljbara. Under förarbe­tet aktiveras gruppens försvarstekniker på grund av förän­dringsmotstånd, vilket syftar till att undvika bearbetning av den ångest som utgör epistemologiskt hinder. Uppgiften ut­görs av just detta. Kunskapsobjektet blir möjligt att penetrera ge­nom bearbetning varigenom stereotypa mön­ster, vars funktion är att bromsa lärandet och försämra kom­munikationen, bryts. När medlemmarna känner tillhörighet och en planering kan konkretiseras, uppkommer projektet.

Gruppen sätter upp mål som går bortom här-och-nu. En stra­tegi konstrueras vilken syftar till att nå dessa mål. Men inom detta här-och-nu kan man se hur projektet - likt varje meka­nism som har med skapande att göra - syftar till att övervinna den situation av död eller förlust som gruppmedlemmarna upplever när de i och med uppgiftens lösning lägger märke till risken för separation och gruppens upplösning.

Härovan har vi pekat på de allmängiltiga faktorer som ver­kar styrande på den operativa gruppen. Vi vill understryka att samordnarens tolkning generellt bör vara inriktad på dessa all­mängiltiga situationer. Därvid bör tolkningen formuleras så att den alltid inkluderar såväl språkrörets vertikalitet som gruppens hori­sontalitet.

Som avslutning bör omnämnas att tekniken för operativa grupper kom till 1946 i samband med att jag var ansvarig för "Servicio de Adolescentes del Hospital Neuropsiquiátrico de Hombres" i Buenos Aires. För att hålla verksamheten igång var jag då tvungen att omvandla en grupp patienter till ett vårdarlag.

Operativa tekniker används nuförtiden inte endast vid ut­bildning av psykologer, utan även inom reklamverksamhet, institutionellt arbete, chefsutbildning, studier i regi- och tea­terarbete etc. Sammanfattningsvis handlar det om alla slags situationer där en grupp och dess medlemmar kan omvandlas till operativ ar­betsenhet.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad: 190816

Freud - utgångspunkt för socialpsykologin.

Av Enrique Pichon-Rivière

Sigmund Freud markerar i Masspsykologi och Jaganalys sin in­ställning beträffande det problematiska förhållandet mellan indi­vi­dualpsykologi och social- eller masspsykologi. I detta så miss­för­stådda verks företal säger han:

"Mellan individualpsykologi och social- eller masspsykologi finns en mot­sats som kan förefalla mycket betydelsefull när man först ställs inför den. Men vid närmare betraktande förlorar den mycket av sin skärpa. Individualpsykologin är visserligen inrik­tad på den en­skilda människan och undersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsställelse av sina drif­timpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den enskil­des rela­tioner till andra personer. I individens själs­liv har 'andra' människor i regel betydelse som förebil­der, objekt, hjälpare och motståndare. Individualpsyko­login är därför samtidigt en social­psykologi i en utvidgad men helt och hållet berät­tigad mening". (Sigmund Freud: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsy­kologins fram­växt. sid 81. Natur och Kultur, Lund, l986). (Avant garde)

Därefter hänvisar Freud till individens relationer till föräldrar, sys­kon, kärleksobjekt och läkaren. Dessa relationer har varit före­mål för den psykoanalytiska undersökningen och kan ses som soci­ala fenomen, vilka står i motsatsställning till de fe­nomen som av Freud benämns narcissistiska (eller autistiska en­ligt Bleuler) (1). I enlighet med de kunskaper som Melanie Kleins skola bidragit med kan vi dock se att dessa sistnämnda fe­nomen handlar om yttre sociala relationer som internalise­rats. De benämns inre förbindelse och återskapar inom Jagets domäner grupp- eller ekologiska rela­tioner. Dessa förbin­delse­relationer - som inkluderar subjektet, objektet och de däre­mellan ömsesidiga relationerna - formas på den grund som den ti­diga utvecklingens erfarenheter utgör. Därför er­sätter vi driftsbegreppet med be­greppet erfarenhet. På likartat sätt bör varje omedveten psykisk före­teelse, dvs en omedveten fantasis dominans, betraktas som in­teraktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialek­tiskt relaterande till objekten i den yttre världen.

Freud poängterar vikten av att skilja mellan grupperna (dvs inre och yttre /Övers.) men han försäkrar att i vilketdera fal­let fortsät­ter relationerna mellan individerna att existera. För att förstå detta behöver man inte hänvisa till existensen "av en primär so­cial och irreduktibel instinkt, vars ursprung man kan finna i mer begränsade sammanhang såsom ex vis familjen". (I den svenska översättningen av "Jaget och detet ..." lyder samma avsnitt på följande sätt: "... att den sociala driften kanske inte är ursprunglig och omöjlig att ana­lysera och att dess uppkomst kan­ske kan sökas i en trängre krets, till exempel i familjen" (ibid sid 82)).

I ett annat stycke säger Freud:

"Det räcker med att tänka på att Jaget, från och med detta ögon­blick, går in i objektrelationen med det av Jaget självt ut­veck­lade idealj a g e t och att troligen alla ömsesidiga skeenden (vilka man skulle kunna påvisa styrs a v d e n ö m s e s i d i g a h a n d- li n g s p r i n c i p s o m f u n g e r a r i s p i r a l f o r m/Pichon-Rivières kommentar/övers anm) utvecklade mel­lan objektet och hela J a g e t, i en­lighet med vad neurosteorin hävdar, återskapas inom Jaget". (I den svenska översättningen lyder samma avsnitt så här: "När ja­get framstår som objekt för det jagideal som har ut­vecklat sig ur det, är det möjligt att alla de växelverkningar som vi inom neurosläran har lärt känna mel­lan yttre objekt och jaget som helhet kommer att upprepas på denna nya skåde­plats - inom ja­get" (ibid sid l49))

Denna mängd internaliserade relationer i ständig interaktion och under påverkan från försvarsteknikers eller -mekanismers aktivi­tet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omedvetna fantasins innehåll.

Analysen av dessa stycken visar oss att Freud stundtals upp­nådde en helhetssyn på problemet med samspelet människa - samhälle. Emellertid hängde han kvar vid en antropocentrisk upp­fattning och detta hindrade honom från att utveckla ett dialektiskt perspektiv.

Trots att han kunde uppfatta det felaktiga i formulerandet av ett motsatsförhållande mellan individualpsykologi och mass­psykologi kom hans kvarstannande vid psykoanalysens "myto­logi", driftteo­rin samt bristande kunskaper om den ekologiska dimensionen att hin­dra honom från att formulera vad han skymtat, nämligen att i strikt mening är all psykologi social.

(1) Man kan här invända att det inte finns någon sådan mot­sats­ställning i och med att varje narcissism är sekundär allt efter hur det inre objektet tidigare introjicerats i den inre förbindelsen - vil­ken kan ha ett narcissistiskt utseende. D v s att när en förbin­del­sestruk­tur förekommer är alltid "den andre" eller objektet när­va­rande ge­nom sagda förbindelse - även om det till det yttre skyms undan av en sekundär narcissism.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad 190816

Några observationer beträffande psykotiska patienters överföring.

Av Enrique Pichon-Rivière

Officiell rapport presenterad vid den fjortonde kongressen för franskspråkiga psy­koanalytiker november 1951 och publicerad i Revue Francaise de Psychanalyse, 1952, band XVII, no 1-2. Revista de Psicoanálisis, 1961, band XXVIII, no 2, över­satt till spanska av Maria C. Grondona och Héctor J. Cassinelli.

Jag ska här söka lyfta fram några aspekter på överföring och i synnerhet vad gäller de schizofrena patienternas. Det som på ett så briljant sätt framförts av mina kolleger Dr Lagache, Dr Sturmberger och Professor A. Aberastury kan tillämpas mer generellt vid behandling av psykotiker.

Jag vill fästa uppmärksamheten på vad Melanie Klein och Frida Fromm-Reich­mann bidragit med och peka på betydelse­fulla aspekter därvid; de åsikter jag häv­dar är resultat av mitt psykoanalytiska arbete med psykotiker. Melanie Kleins tan­kar om schizoida mekanismer och Susan Isaacs' om fantasins natur och funktion indikerar enligt min uppfattning inrikt­ningen på den framtida forskningen.

Frida Fromm-Reichmann demonstrerade i sitt första arbete om "Transference pro­blems in schizophrenics" (Psychoanalytic Quarterly, 1939, vol. VII) såväl över­föringens existens som dess väsentliga kännetecken. Den schi­zofrene bör betraktas som en person som genomgått allvarliga traumatiska erfarenheter under sin tidiga barndom, vid en tid när hans jag och förmåga att utforska verkligheten ännu inte var tillräckligt utvecklade. Dessa brådmogna traumatiska er­farenheter tycks utgöra den psykologiska grunden för framtida frustrationers patogena in­flytande. Under denna fas lever bar­net i en narcissistisk värld, traumat utgör ett sår i den in­fantila egocentrismen och sub­jektet förvandlas till ett barn extremt känsligt för livets fru­strationer. Dess förmåga att motstå trauman uttöms lätt, det flyr verkligheten som tycks outhärdlig, och söker återupprätta den infantila autistiska världen. Denna typ av utveckling in­verkar avgjort på pati­entens attityd gentemot analytikern, vars upp­trädande bör betingas av förståelse för situationen. Den schizofrene är överdrivet misstänksam och misstrogen, och söker hela tiden sätta analytikern på prov innan denne accepteras. Beroendebehovet är extremt (schizofren osäkerhet) och den nar­cissistiska attityden utgör ett försvar däremot (dvs beroen­desituationen) eftersom den schizofrene känner att re­aktionen på en desillusion kan få katastrofala effekter.

Om schizofrena reaktioner är mer tumultartade och uppen­barligen mer oförutsedda än neurotikerns reaktioner, så beror detta på analytikerns ofrånkomliga misstag. Dessa sjuka är kapabla att utveckla starka känsloströmningar - av kärlek (positiv överföring) och av hat (negativ överföring) - gentemot analytikern och att skapa överföringssituationer i ordets mest strikta bemärkelse.

Den schizofrenes skilsmässa från verkligheten är inte full­ständig. När han avlägsnar sig från världen försvarar han sig mot den i och med att den för honom är fientlig. Objektrelationerna bibehålls och överföringen bör förstås på detta sätt; på samma sätt bör man förstå uppkomsten av se­kundär narcissism, vilken betingas av en speciell relation (identifikation) till ett introjicerat objekt.

I överföringsrelationen kommer en under barndomen särskilt intensiv objektrela­tion till ett gott objekt (en av föräldrarna eller en person i omgivningen) att uppre­pas; i den utsträck­ning den inte var alltför ambivalent kommer den att fungera som ett stöd.

Tendensen att upprätta kontakt med andra människor är lika stark som försvarsten­densen att isolera sig. Den relation som upprättas bör vara meningsfull, förståelig och terapeutiskt användbar.

Analytikern bör närma sig den schizofrene med största möj­liga varsamhet, försik­tighet och förebyggande åtgärder för att inte ytterligare förstärka dennes misstro. Därför bör analyti­kern övervinna den egna ångest han känner inför patientens en­samhet och inför att penetrera den schizofrenes isolering.

Analytikern bör jämsides med en attityd av accepterande och tillmötesgående vad gäller den infantila aspekten (det avvisade och frustrerade barnet) inta en attityd av respekt och förstå­else utifrån patientens kronologiska ålder.

Att tydligt förklara för den sjuke - som uppenbarligen inte be­finner sig i ett tillstånd att kunna förstå - behandlingens nödvändighet och orsaker utgör stödjepunkt för en serie tolkningar, vars mål är att uppnå en progredierande insight. Varje annat slags närmande fördärvar från början överförings­relationen.

Metoder för att gynna den positiva överföringen genom att ex­empelvis inte analyse­ra den bör inte användas. Överföringen bör framförallt analyseras i sin negativa aspekt. Endast de element, som är uttryck för det verkliga och positiva samspe­let med analytikern, bör respekteras; i takt med att patienten återhämtar sig kommer denne själv att ta upp dessa teman.

Man bör undvika att tolka endast innehållen; patienten behö­ver analytikerns hjälp för att förstå sin ångests ursprung och dynamik samt försvaren däremot (dvs in­nehållen). Utforskandet av "säkerhetsåtgärder" (Sullivan) eller försvar, som används mot ångest som dykt upp i överfö­ringssituatio­nen, utgör den grundläggande inrikt­ning som styr tekniken vid analys av såväl neurotiker som psykotiker (F. F. Reich­mann).

Överföringssituationen väcker till liv mycket tidig ångest och patienten upprepar under behandlingen sin ångest och sina karaktäristiska försvar. Intensiteten därvid betingar neuros, psykos och överföringskaraktäropatier som intar den centrala delen av det analytiska arbetet. Drömmaterialet är mycket re­presentativt för denna situa­tion, framförallt om man beaktar det i objektrelationstermer - introjicerade objekt, inre verklig­het, jagstruktur (dissociering) etc.

Överföringssituationen blir förståelig om man ser den som ut­tryck för en omed­veten fantasi - med en genes, en struktur, ett innehåll och särskilda funktioner - så som den uppfattas av Melanie Klein, Susan Isaacs, Joan Rivière och Paula Hei­mann. Jag citerar här några av S. Isaacs' angivna förut­sättningar för arbetet vad gäller överföringssituationen mani­festerad som en fungerande totalitet (Gestalt), det vill säga ett beteende (Dr Lagache):

a) Fantasierna utgör det primära innehållet i de omedvetna psykiska processerna.

b) De omedvetna fantasierna har primärt med kroppen att göra och representerar driftmål riktade mot objekten.

c) Dessa fantasier är i första hand psykiska representationer för de libidinösa och destruktiva drifterna; från det att de börjar utvecklas tar de form som försvar, önskeuppfyllelser och ångestinnehåll.

d) Freuds postulat rörande att "den hallucinatoriska ön­skeuppfyllelsen, dess primä­ra introjektion och projektion" är fantasilivets grund.

e) Genom yttre erfarenheter bearbetas fantasierna och blir möjliga att uttrycka. Deras existens beror dock inte enbart på yttre erfarenhet.

f) Fantasierna är inte beroende av orden, även om de under särskilda betingelser kan uttryckas med ord.

g) De tidigaste fantasierna upplevs som förnimmelser; senare an­tar de formen av formbara bilder och dramatiska represen­ta­tioner.

h) Fantasierna har såväl psykiska som fysiska effekter vad gäller exempelvis kon­versionssymtom, kroppsegenskaper, ka­raktär och personlighet, omedvetna neuro­tiska symtom och sublimering.

i) De omedvetna fantasierna utgör det aktiva sambandet mel­lan drifter och me­kanismer. Vid noggrant studium kan man notera hur varje förändring i jagmekanis­men utgår från sär­skilda slags fantasier, vilka i sista instans har sitt ursprung i drif­timpulser. "Jaget är en differentierad del av detet". "Mekanism" är en allmän abstrakt term, vilken beskriver vissa psykiska processer, som av subjektet upplevs som omedvetna fantasier.

j) Realitetsanpassning och realitetstänkande kräver stödet och närvaron av omedvet­na fantasier. När man observerar de former i vilka kunskap om yttervärlden utveck­las visar det sig hur barnets fantasi bidrar till dess lärande.

k) Under hela livet inverkar de omedvetna fantasierna konti­nuerligt på såväl norma­la personer som neurotiker; skillnaden består i den specifika karaktär de tillskrivs samt deras rela­tion till den yttre verkligheten.

l) I överföringssituationen upprepar patienten fantasier från de första livsåren. Des­sa står för det mer djupliggande inne­hållet i överföringssituationen, där såväl im­pulsen mot objek­tet som försvarsmekanismer vävs samman till en situationell helhet.

Från en dag till en annan och från ett ögonblick till nästa förändras, enligt S. Isaacs - i enlighet med förändringar i den sjukes inre liv (orsakade av analytikerns tolk­ningar eller yttre skeenden) - "personligheten, attityderna, in­tentionerna och även yttre karaktäristika och analytikerns kön, som den sjuke ser och upplever dem". Med andra ord "är den sjukes relation till sin analytiker nästan alltid helt och hållet en omedveten fan­tasi".

Överföringsmomentet i sin helhet är inte endast bevis på fan­tasins existens och ak­tivitet hos alla patienter, vare sig det gäller barn eller vuxna, sjuka eller friska; de detaljerade för­ändringarna gör det möjligt för oss att dechiffrera den speciella ka­raktären på de fantasier, som inverkar i vissa situationer, samt deras inflytande på andra psykiska processer.

Överföringen utgör nu det främsta instrumentet för att lära känna inte bara vad som händer i den sjukes psyke, utan även för att upptäcka och rekonstruera dennes ti­digaste his­toria. Att upptäcka överföringsfantasierna och knyta dessa till såväl de första erfarenheterna i livet som till aktuella situa­tioner utgör det främsta medlet för tillfrisknande.

Upprepning av barndomssituationer och dessas acting out i överföringen griper till­baka på mycket tidigare situationer än de första medvetna minnena. Den sjuke, vare sig det gäller barn eller vuxen, visar oss ofta - med iögonfallande och dra­matiska detaljer, - känslor, impulser och attityder tillägnade inte bara från barndomens situa­tioner, utan även från de för­sta månaderna efter födseln. I sina fantasier med analytikern går den sjuke tillbaka till sina första dagar i livet. Att studera fantasier­nas innehåll och förstå dom i alla sina detaljer, är att få en solid kunskap om vad som i realiteten tilldragit sig i psyket under barndomen.

Kunskapen om dessa fantasiers innehåll utgör ett av de främsta bidragen från Me­lanie Kleins verk. 1930 skrev hon följande:

"The analysis of small children between two and a half and five years clearly shows that for all children in the beginning external reality is mainly a mirror of the child's own instinc­tual life. Now, the earliest phase of human relationship is one dominated by oral-sadistic urges.

These sadistic urges are accentuated by experiences of frus­tration and deprivation, and the result of this process is that every other instrument of sadistic expression the child posse­ses, to which we give the labels urethral sadism, anal sadism, muscle sadism, are in turn activated and directed towards objects. The fact is that at this phase external reality is peop­led in the child's imagination with objects who are ex­pected to treat the child in precisely the same sadistic way as the child is impelled to treat the objects. This relationship is re­ally the very young child's primitive reali­ty.

In the earliest reality of the child it is no exaggeration to say that the world is a breast and a belly which is filled with dangerous objects, dangerous because of the child's impulse to attack them. Whilst the normal course of development for the ego is gradually to assess external objects through a rea­lity scale of values, for the psychotic, the world - and that in practice means objects - is valued at the original level; that is to say, that for the psychotic the world is still a belly peopled with dangerous objects. If, therefore, I were asked to give in a few words a valid generalization for the psychoses, I would say that the main groupings correspond to defences against the main developmental phases of sadism" (The Psychotherapy of the psychoses /1930/ från Melanie Klein: Love, Guilt and Reparation and other works 1921-1945, Vintage 1998, sid 233).

Vid studiet av symbolbildningens betydelse för jagutvecklingen demonstrerar Me­lanie Klein samma år dessa situationer med kliniskt material. Det är dock i sin arti­kel om "schizoida me­kanismer" hon för samman sina tankar rörande detta tema. Jag kommer här att ta fram några aspekter som är av intresse vad gäller överfö­ringen.

Under den första barndomstiden uppkommer för psykoserna karaktäristiska ångest­tillstånd, vilka tvingar jaget att ut­veckla specifika försvarsmekanismer. Det är här fixerings­punkten för alla psykotiska störningar befinner sig. Den pri­mitiva ånges­ten och jagets försvarsmekanismer under denna pe­riod har en djupgående inverkan på alla utvecklingsaspekter (jag, överjag, objektrelationer).

Objektrelationerna finns från livets början, precis som disso­cieringen av objektet, samspelet mellan introjektion och pro­jektion samt mellan objekten och inre och ytt­re situationer.

Från början riktas den destruktiva impulsen mot objektet, och detta uttrycks främst genom fantasier om oral-sadistiska attacker mot först moderns bröst och sedan mot hela krop­pen; här uppväcks den paranoida ångest som uppkommer av önskan att beröva moderns kropp vad den innehåller av gott och att stoppa in sina exkrementer i henne (anal-sadistiska impulser); att tränga in i hennes kropp för att behärska hen­ne inifrån. Detta är av stor betydelse för utvecklingen av para­noia och schizofreni och utgör grunden för en mekanism be­skriven av Melanie Klein (projektiv identi­fikation), vilken jag kommer att tala om senare. Typiska försvar uppträder inför denna paranoida ångest: dissociering av objektet, jaget och förbindelsen dessa båda emellan, idealisering, förnekande av yttre och inre verklighet, blockering av käns­lor, depersonali­sering etc. Melanie Klein beskriver en första fas av utveck­lingen - den paranoida positionen (paranoid ångest och schi­zoida mekanismer som vuxit fram på grund därav) - och sedan den depressiva positionen med känslor av sorg, skuld och för­svarsmekanismer, exempelvis maniska mekanismer.

Upprepning och rekonstruktion av mycket tidiga fantasier, vilka korresponderar mot dessa två utvecklingsfaser och deras mekanismer, formar överföringsneurosen vid analys av barn och psykotiker. Analysens utfall beror på i vilken utsträckning dessa omedvetna fantasier, vilka ger näring åt ångesten, kon­kret kan relateras till överfö­ringen.

Slutligen vill jag hänvisa till en mekanism, vilken det är av fundamental vikt att systematiskt analysera vid behandling av schizofrena - projektiv identifikation. Den gestaltar, enligt min erfarenhet, mycket av överföringssituationens utseende. Pro­jektiv identifikation manifesteras i neuroser och karak­täropatier, men hos schizofre­na kommer analysen av den att få största möjliga betydelse i tillfrisknandeproces­sen.

Melanie Klein studerade projektiv identifikation och H. Rosenfeld gav mycket bely­sande kliniska exempel på den. Jag ska här sammanfatta dess främsta karaktäristi­ka:

1) Den intensifieras i inre och yttre situationer där projek­tionsbehovet momentant kan öka (exempelvis upplevd frus­tration i överföringssituationen).

2) Grunden till denna mekanism kan återfinnas i de tidigaste impulserna:

a) Oral-sadistiska om att tömma objektets kropp (introjektion).

b) Anal- och uretral-sadistiska impulser om att fylla den tömda kroppen med exkre­menter och urin (projektion).

3) Behovet att kontrollera objektet genom denna mekanism står vanligtvis i propor­tion till hur pass omnipotent modern är och att hon utövar sträng kontroll - såsom är fallet med schizofrenas mödrar.

4) H. Rosenfeld har demonstrerat att detta utgör en fixerings­punkt för homosexuali­tet och paranoia.

5) Den projektiva identifikationens mekanismer kan bestå av obsessiv kontroll av förföljaren alternativt dennes blidkande såsom är fallet vid homosexualitet.

6) I allmänhet har denna mekanism två nivåer - en relaterad till modern och den andra till fadern - vilka alternerar i över­föringssituationen.

7) Vad som främst sker är att jaget dissocieras och att den dissocierade delen pro­jiceras till objektet. Vad som känne­tecknar denna mekanism är följande:

a) Att stöta ut den dåliga delen av sig själv.

b) Att skada objektet.

c) Att kontrollera och ta det i besittning (omnipotent kontroll som derivat av se­kundära anala impulser).

d) Att stöta ut det hat som är riktat mot en del av en själv ge­nom att rikta det mot objektet, vilket av jaget upplevs som en förföljare.

e) Att bidra till att öka intensiteten i det hat som riktas mot en annan person (ex­empelvis analytikern i överföringssitua­tionen).

f) I och med att de aggressiva delarna i psyket är intimt sam­manlänkade med käns­lor som har med makt, potens, kraft etc att göra försvagas jaget genom att några av dess delar stöts ut.

g) Även de goda delarna kan emellertid projiceras (exkrementer som gåvor). Det är de älskade delarna av en själv som då pro­jiceras och detta är en situation som tycks grundläggande för att goda objektrelationer och jagintegration ska utvecklas.

h) Om projektionen är överdriven upplevs de goda delarna som en förlust av en själv och objektet (modern eller analytikern) omvandlas till yttre jagideal. Situatio­nen tenderar att utarma och försvaga jaget; den kan utsträckas till att även omfatta andra personer, vilket får till följd ett stort beroende av dessa, som blir till yttre re­presentanter för ens egna goda delar. En annan konsekvens utgörs av rädsla för att ha förlorat förmå­gan att älska och med en känsla av att det älskade objektet framfö­rallt älskas som representant för en själv (narcissistiskt och homosexuellt val).

i) Processen kan kastas om genom att dessa objekt (den onda delen) introjiceras. Detta skapar en rädsla för att inte endast kroppen utan även psyket ska kontrolleras på ett fientligt sätt av andra personer. Fruktan för reintrojektion av en yttre farlig värld plus rädsla för de inre förföljarna och flykt mot det goda inre objektet be­tingar ett avståndstagande från verkligheten.

8) Det jag, som genom ovanstående process försvagats, blir oförmöget att assimile­ra dessa inre objekt, vilket leder till känslan av att objekten styrs av andra (uppkom­mande käns­lor av att vara utsatt för påverkan under analysen har att göra med att denna inre kontroll projiceras). Det försvagade jaget kan känna sig kapabelt att ta tillbaka i sig själv de delar som projicerats till den yttre världen.

9) Dessa störningar i samspelet mellan projektioner och intro­jektioner medför ytter­ligare dissociering av jaget och stör all­varligt relationen till såväl den inre som den yttre världen. Enligt Melanie Klein utgör detta vissa schizofreniformers kärna

10. Att projicera ens egna dissocierade delar till en annan per­son inverkar väsentligt på objektrelationer, känsloliv och per­sonligheten i sin helhet. Melanie Klein illu­strerar denna aspekt av problemet med ett mer eller mindre universellt ex­empel: en­samhetskänslan och fruktan för avresa. De depres­siva känslor, som uppträder efter att personerna rest, betingas delvis av rädsla för att objektet ska förstöras på grund av de aggressiva impulser som riktas mot det genom den frustration separationen ger upphov till; M. Klein menar dock att det är den projektiva identifikationsme­kanismen som mer specifikt inverkar här. De aggressiva känslor, som dissocierats från en själv och projicerats över objektet, får individen/subjektet att känna sig som om han kontrollerade detta på ett aggressivt och destruktivt sätt. Samtidigt befinner sig det inre objektet i samma faro- och destruktionssituation som det yttre objektet, vilket upplevs som en del av individen/subjektet själv.

Resultatet blir en omåttlig försvagning av jaget, en känsla av att inget finns som upprätthåller detta och samtidigt ett bero­ende av andra. Hos extremt beroende patienter - ett beroende som uppkommit ur denna känsla av svaghet - kan samma si­tuation observeras vid analyssessionens slut eller vid vecko­slutsavbrotten.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad 071211

Psykoanalys vid schizofreni

Av Enrique Pichon-Rivière

Föreläsning vid "Primer Congreso Interamericano de Medicina", Rio de Janeiro, september 1946. Revista de Psicoanálisis, oct.-nov.-dec. 1947, vol. V, no 2

När man inom psykiatrin söker utforma en allmän psykosteori är det nästan ob­ligatoriskt att ha schizofreni som utgångs­punkt.

Svårigheten att avgränsa de kliniska uttrycken samt de dela­spekter som därvid lyfts fram försvårar varje försök att bringa ordning. Många av de klassiska, formella och statiska upp­fattningarna har fallit efter det att man börjat använda sig av de nya chock- och sömnbehandlingarna. Vi har alla sett en psykos ta en oväntad vändning genom att "avklinga" på några få timmar. Psykotikern kan till exempel bli neuro­tisk och ka­tatonikern paranoid. Genom psykoanalys av schizofrena och epileptiker, samt stödd av observationer gjorda vid biologiska behandlingar, blev en central väl avgränsad psykotisk kärna uppenbar för mig. Alla de övriga strukturerna utgår därifrån som sätt eller försök att lösa ovannämnda grundläggande si­tuation, vilken består av element karaktäristiska för det de­pressiva eller melankoliska tillståndet med sina specifika konflikter och mekanismer. Vad jag här kommer att framlägga är en allmän psykosteori, vilken slutligen utmynnar i en teori om schizofreni. Vad jag kan förstå består schizofreni av en blandning av samtliga psykotiska mekanis­mer, där det enda specifika elementet utgörs av en jagregression till en bestämd ut­vecklingsfas.

Inledningsvis kommer jag således att framlägga de allmänna begreppen vad avser neurosens och psykosens etiologi och pa­togenes.

Som bekant betraktar psykoanalysen neurosens orsakssam­manhang som en etiolo­gisk ekvation sammansatt av olika element, vilka succesivt och utvecklingsmässigt påverkar va­randra. Freud benämnde detta komplementära serier. Den första av des­sa komplementära serier utgörs av hereditära - konstitutionella - faktorer och trau­matiska barndomsupple­velser. Dessa faktorer åstadkommer i ett ömsesidigt sam­spel en libidofixering knuten till ett visst utvecklingsstadium. Härvid betingas det som benämns libidons fixeringsdisposi­tion. Den andra komplementära serien ut­görs av ett därpå följande samspel mellan denna disponerande faktor och ak­tuella situ­ationer, något som generellt benämns aktuell kon­flikt. Sistnämnda faktor kan reduceras till situationer prä­glade av frustration eller misslyckande vad gäller drift­tillfredsställelse. Med utgångspunkt i denna frustrationssituation in­leds en regres­sionsprocess till de för varje neuros och psykos specifika sedan tidigare determine­rade disponerande punk­terna. Även den konstitutionella hereditära faktorn bör be­aktas utifrån perspektivet libidoutveckling. Från födseln finns hos varje in­divid en bestämd konstitutionell fixeringsbenä­genhet, det vill säga en viss förstärkning av vissa delerotismer. Konstitutionen i sin tur bör uppfattas som produkt av två fakto­rer: den - genotypiskt uppfattat - hereditära faktorn samt den påverkan på fostret som sker utifrån moderns upplevelser under graviditeten. I sin tur ger detta upphov till en tredje komplementär serie, vilken - kronologiskt sett - utgör den för­sta. Dessa begrepp som rör neurosens konstitution och dis­posi­tion är begrepp av biologisk ka­raktär och inverkar på de fakto­rer som nämnts i samband med individens utveck­ling i sin helhet.

Den aktuella konflikten - verkande kraft eller utlösare av neu­ros eller psykos - är ospecifik och sätter endast igång sjuk­domsprocessen. I den psykiatriska litteratur som beskriver och kritiserar den psykoanalytiska psykosteorin tar man - felaktigt - i beaktande endast denna sista faktor.

Den etiologiska ekvationen kan med sina tre komplementära serier - med fokus på ett dynamiskt utvecklingsperspektiv (vertikalt plan) - också uttryckas utifrån ett strukturellt per­spektiv (horisontellt plan) och då som interferensen mellan två stora serier av faktorer relaterade till drifterna å ena si­dan, jaget å den andra. Vare sig nå­gon faktor framkallar en höjning av driftspänningarna (oavsett om orsaken är endo­gen, biologisk eller exogen och reaktiv) eller om jaget försvagas be­roende på en skada i sin organiska struktur (exempelvis en toxisk faktor), så skapas en situation utifrån vilken sjuk­domsprocessen tar sin början. Om den uttrycks i termer av libido skulle man kunna säga att när det-laddningarna är alltför intensiva eller när jagets motladdningar försvagas, in­leds en patogen situation, vilken efter att regressionen skett omkastas och då med dominans av jagets motladdningar.

Dessa olika faktorers inverkan kan, uttryckt i allmänna ter­mer, betinga etiologiska ekvationer i vilka en viss faktors do­minans i förhållande till övriga leder till en viss ordningsföljd, där

1) den hereditära faktorn överväger;

2) den disponerande faktorn överväger;

3) de aktuella faktorerna överväger och kan hänföras till såväl driften som jaget.

De två första fallen ger upphov till så kallade endogena psyko­ser och det tredje till exogena eller reaktiva psykoser. En nog­grann undersökning av dessa typer av etio­logiska ekvationer röjer emellertid inverkan från samtliga faktorer och att det alltid är summan av deras påverkan som framkallar sjukdo­men. Endast på så sätt - säger Freud - undviker man de ste­rila antiteserna endogent och exogent, respektive kon­stitutionellt i individen i förhållande till vad som är knutet till den­nes öde.

Med de normer fastlagda, som styr neurosens och psykosens etiologi och pato­genes, ska vi nu se hur man på det psykolo­giska planet kan finna analogier mellan dessa två typer av strukturer, vilka - som A. Garma demonstrerat - är produkt av konflikten mellan detet (drifterna) å ena sidan, och jaget i överjagets tjänst å den andra. Med andra ord finns såväl i neuroserna som i psykoserna ett avvisande av driftlivet. Formmässiga och existerande strukturella skillnader mellan dessa två ty­per av känslotillstånd styrs, vad beträffar intensi­teten i avvisandet, av kvalitativa skillnader. Avvisandet (av driftlivet) ger alltid till resultat en psykisk situation som ka­raktäriseras av ett masochistiskt jag och ett strängt överjag samt en passivt-ma­sochistisk positions predominans till­sammans med intensifiering av den homosexu­ella libidon. Det bör även understrykas att bortträngningen inkluderar såväl drifter­na som jaget och verkligheten. Situationen har en in­tensivare karaktär i psykoserna än i neuroserna. Detta be­tingas enligt vad jag kan förstå av en till bortträngningen knuten process, vilken utgörs av drifternas dissociering. På ett normalt plan inver­kar drifterna på ett sammansatt sätt. Under regressiva förhållanden däremot frigörs aggressions­driften vid dissocieringen och kanaliseras inom överjaget, varvid detta blir grymt och sadistiskt. En annan del av ag­gressionsdriften kanaliseras inom sub­jektets eget jag och för­stärker på så sätt den primitiva och erogena masochismen samtidigt som betingelser skapas för att den feminina maso­chismen ska framträda. Aggressionsdriftens och den homo­sexuella libidons uppträdande dominerar psy­kotikerns driftliv. Utifrån min uppfattning att den homosexuella libidon utgörs av dödsdriftens energi möjliggörs därvid mellan ovannämnda två faktorer (det vill säga aggressionsdriften och den homo­sexuella libidon) en energetisk relation.

Den sålunda etablerade situationen med ett masochistiskt jag och ett sadistiskt över­jag - psykosens grundläggande situation och formad som melankolisk struktur - ut­gör den punkt där utvecklingen av andra situationer, som bildar övriga beskrivna kliniska typer, inleds. Allmänt uttryckt skulle man kunna säga att det rör sig om en enda sjukdom. Alla övriga struktu­rer utgörs av de försök jaget gör för att bli kvitt denna grund­läggande depressiva situation.

Vi ska nu söka bli klara över hur denna grundläggande de­pressiva situation uppstår. Varje såväl neuros som psykos in­leds på ett genitalt plan. Kastrationsångesten reaktiveras av den aktuella konflikten. Denna situation uppstår ganska lätt hos predisponerade personer i och med att de har liten mot­ståndskraft gentemot frustra­tioner som har med verkligheten att göra. Vid exempelvis schizofreni finner vi star­ka orala fix­eringar som betingar denna överkänslighet för frustration. Med kastra­tionsångesten reaktiverad inleder subjektet en re­gressionsprocess som försvar dä­remot och i det att dess möj­lighet (dvs kastrationen) förnekas reaktiveras på så sätt hela det infantila, perversa och polymorfa sexuallivet. I hysteriska och obsessiva neuroser når regressionen det falliska och se­kundära anal-sadistiska stadiet - just den gräns i regres­sionsprocessen där ännu bandet till objekten bevaras. Gränslinjen mellan neuros och psykos finns mellan den anala erotismens två faser; en regres­sion till det primära anal-sa­distiska stadiet intensifierar aggressionen och objektet är då förstört och övergivet. Inför denna situation av objektsförlust som ytterligare spär på ångesten - faran dyker återigen upp - framträder en ny försvarsmekanism, vilken söker återskapa den tidigare situationen med objektet. Beroende på att re­gressionen har fortsatt till den orala fasen är objektet inkor­porerat - psykiskt introjicerat - och jaget identifierar sig med det. Härigenom skapas melankolins specifika situation.

När den här situationen utvecklas inom den psykiska appara­ten - inom jagets grän­ser - formas en melankolisk struktur med sina specifika innehåll och mekanismer. Den situation som skapas innehåller ett masochistiskt jag och ett grymt sadistiskt överjag. En stark spänning uppstår då mellan dessa två psykiska instanser med känslor av skuld, ånger, straff- och sonandebehov, psykomotorisk hämning etc. Ja­get söker bli av med den uppkomna smärtsamma situationen genom att använda sig av en ny försvarsmekanism - projektion. Om den melankoliska situationen helt eller delvis elimineras från den psykiska apparaten och projiceras till kroppsorganen - inom kroppens gränser - bildas en andra struktur, vilken är den hy­pokondriska. Allt vad hypokondrikern säger om sina organ är en omflyttning av den tidigare situatio­nen. Man kan alltså säga att medan melankolikern är en person förföljd av sitt sam­vete, så är hypokondrikern förföljd av sina organ.

Om den hypokondriska strukturen utvecklas vidare av subjek­tets jag antar den ex­trema former såsom i Cotards delirium eller förnekandedelirier. Hypokondrikern, som lider av ångest, har förskjutit de med kastrationsångesten förknippade psykolo­giska innehållen till något organ inom sin (kropps)ekonomi och situationen blir återigen outhärdlig. Om subjektets jag utifrån sin disposition begåvats med större projektionsför­måga kommer situationen att projiceras till det yttre. Därvid formas en tredje struktur - den paranoida strukturen. Farorna förskjuts på så sätt till det ytt­re och jaget får lättare att för­svara sig mot dessa än mot de tidigare inre farorna. Till den redan nämnda formuleringen att melankolikern förföljs av sitt samvete och hy­pokondrikern av sina kroppsorgan kan nu läg­gas att paranoikern förföljs av sina ytt­re fiender. Dessa repre­senterar tidigare introjicerade objekt och är laddade med oral och analsadistisk aggressivitet riktad mot subjektet självt. Förföljelsens centrala idé - förfölja för att döda - bör i sin tur tolkas på de olika orala, anala och genitala nivåerna. Härvid tar olika former av förföljelse, och då relaterat till de oral-respi­ratoriska, oral-digestiva, anala och genitala faserna, form: tankar om att bli kvävd, förgiftad, attackerad bakifrån, mör­dad. Detta stratografiska beaktande av förföljel­sen bör också göras vad gäller de förföljande objekten i och med att dessa på varie­rande nivåer kan representera läkaren, fadern, modern etc, vilka framträder antingen i sin helhet eller som - från den orala inkorporeringsprocessen - frag­menterade.

När den melankoliska situationen bearbetas inom jaget och utvecklas på ett ka­raktäristiskt sätt, ges utrymme för den melankoliska struktur som tillhör den manodepressiva psyko­sen. Beroende på konstitutionella och disponerande faktorer kan en botmekanism från denna tidigare liggande situation - den maniska mekanismen - användas. Här inträffar en om­kastning av det som tidigare varit för handen; överjaget sam­mansmälter inom jaget och när det därigenom försvagas för­svinner de psykomotoriska hämningarna och euforin framträ­der med känslor av triumf liknande en fest efter en utdragen och smärtsam sorg. Den manodepressiva psykosens olika kli­niska former betingas av att dessa två mekanismer växlar och blandas.

Om den melankoliska konflikten projiceras till kroppsorganen kan situationen bear­betas där genom att den hypokondriska strukturen utvecklas; sker samma sak i förhållande till det yttre får vi den paranoida eller paranoiska strukturen, allt bero­ende på i vilken omfattning element härrörande från en mer omfattande jagregres­sion inverkar eller ej.

Innan jag tillämpar ovanstående generella idéer på schizofre­niteorin vill jag säga att dessa mekanismer och regressioner gäller det vakna jaget eller vakenhetens jag. Till denna typ av regression kan andra - som också framträder i ångestsituatio­ner - läg­gas, i vilka jaget i realiteten använder sig av andra, mer drömlika, flyktmekanismer såsom vid konfusionella till­stånd. De psykologiska innehåll, som uttrycks av dessa sjuka, liknar drömmens och omfattningen har att göra med sömn­processens grad av djup: sömnighet, drömsömn och djup sömn. Den enkla mentala förvirringen, dröm­lik förvirring (onirism) och den konfusionella stuporn korresponderar mot nyssnämnda tre grader av jagregression under sömnen. I de drömlika (oniroida) tillståndens psykologiska innehåll finner vi återigen teman relaterade till kastra­tionsångest, ett rigidt överjag och förföljelse.

Sammanfattningsvis kan generella psykotiska mekanismer be­skrivas, vilka är av melankolisk, manisk, hypokondrisk, para­noid, drömlik (oniroid) typ. Till dessa kan också läggas per­versa och kriminella mekanismer, som har att göra med tem­porär eller permanent försvagning av överjaget. Min teori om schizofreni kan sålunda ut­tryckas på följande sätt: Schizofreni är en struktur i vilken - som ovan visats - alla de tidigare nämnda och kronologiskt uppträ­dande mekanismerna blandas. Till den­na process läggs en an­nan för schizofrenin specifik mekanism. Den karaktäriseras av en jagregression, vilken tar sin början redan i de andra psykosformerna, men når djupare regressionsgrad beroende på specifika dispone­rande punkter - primär oral och prenatal fix­ering. Alla mel­lanliggande grader är möjliga. Därför kan också var­je noso­grafisk diskussion, som inte beaktar processens dy­namiska och evolutiva faktorer, betraktas som ofruktbar.

Jagregressionen ger upphov till en rad för schizofrenin karak­täristiska symtom, varav jagets klyvning är det viktigaste. Bleuler uppmärksammade detta fenomen och ansåg det vara en grundläggande mental störning. De av honom beskrivna primära symtomen, i stil med tankeassociationsstörningarna, har att göra med regressionen till ett desintegrerat, upplöst och infantilt jag. De härnedan följande benämningarna har uteslutande beaktat denna fenomenologiska aspekt av stör­ningen: intrapsykisk ataxi (Stransky), oöverensstämmelse (Chaslin), "orkester utan dirigent" (Kraepelin), koordinations­störning som del av paralogisk aktiveringsstör­ning (Kleist), förstörelse av det medvetna genom att angränsande associa­tionsbanor släpps fria (Otto Gross), brister i den psykiska ak­tiviteten (Berze) etc.

Detta regressiva jags tänkande styrs av prelogiska, magisk-animistiska och infantila tankelagar. Likheter med det oni­riska tänkandet uppkommer i och med att bearbet­ningen styrs av samma mekanismer som används i drömarbetet. Regressionen sker till etapp i vilken ännu ingen jagsyntes skett. I den strukturen samexisterar mer eller mindre au­tonoma kärnor, vilka - relaterade till olika identifikationer och med sym­tom som blockeringar, tankeekon, pseudohallu­cinationer - fungerar självständigt. Katatonins psykomoto­riska symtom hör ihop med samma process av jagregression och arkaiska mekanismer - ej längre under jagets kontroll - frigörs, varvid några av dessa uppnår viss grad av automatise­ring och rytm. Förlusten av jagets integrations­system ger ka­tatonikerns rörelser ett kaotiskt utseende och gör att de exci­terande och inhiberande systemen fungerar onormalt. Denna katatonikerns psykomotoriska aspekt existerar jämsides med en psykisk struktur i vilken samtliga det melan­koliska tän­kandets element kan återfinnas. Samtliga dess innehåll kret­sar kring en kärna formad av skuldkänslor.

Schizofreni skulle således utgöra summan av samtliga be­skrivna - och i en viss kro­nologisk följd uppträdande - psyko­tiska mekanismer plus jagregression. Regressio­nen eller någon viss mekanisms dominans betingas av denna psykos' olika kliniska former. Dessutom bör tre faser i dess utveckling note­ras:

1) Förlust och återfinnande av objektet.

2) Objektets utstötning.

3) Återställande eller försök att återskapa relationen till verk­ligheten. Parafrenisk fas.

De moderna behandlingsmetoderna vid schizofreni verkar just på den grundläg­gande - primära - depressiva situationen. Psykotikern laddar ur sig sina driftspän­ningar - framförallt den aggressiva - genom koma- och kramptillstånd. Därvid till­fredsställs även jagets masochistiska och överjagets sadis­tiska tendenser. Med andra ord modifieras endast den kvanti­tativa aspekten i driftspänningarna, vilket möj­liggör för jaget att uppnå en ny syntes genom ångestminskningen. Men de patolo­giska innehållen - som undertryckts genom urladd­ningen - finns fortfarande kvar i det omedvetna och redo att åter sättas i rörelse under inverkan av någon yttre situa­tion. Det enda som uppnåtts är att förvandla psykotikern till neu­rotiker. Psykiatern överger den sjuke i just det ögonblick denne - nu i ett tillstånd där fullständig sjuk­domsinsikt är möjlig - är kapabel att etablera en överföringsrelation som möjliggör en djupanalys av hans patogena situationer.

Sammanfattning

Utifrån erfarenheter vunna vid analys och biologisk behand­ling av schizofrena häv­dar jag som generell princip att alla psykoser utgår från en grundläggande depressiv struktur. Med utgångspunkt i den situationen och på grund av tidigare dis­position formas psykoserna, vilka uppträder som mekanismer syftande till lösning av den­samma. Övriga principer är att så­väl psykoser som neuroser är produkt av en konf­likt mellan detet och jaget i överjagets tjänst. Strukturella skillnader mellan dessa två typer av sjukdom har att göra med kvantita­tiva skillnader mellan bortträng­ningen och regressionen. Avvisandet av driftlivet ger upphov till en psykologisk si­tuation kännetecknad av ett masochistiskt jag och ett sadistiskt överjag, varvid en passiv-feminin position överväger hos man­nen och en position med omvända för­tecken hos kvinnan. Detta åtföljs av en intensifiering av den homosexuella libidon. Under regressionsprocessen dissocieras drifterna; aggressions­driften kanaliseras via såväl jaget som överjaget och den situ­ationen verkar determinerande för jagets masochistiska och överjagets sadistiska attityd. Spänningen mellan de två instanser­na ger upphov till ångest, skuldkänslor och straffbe­hov, som åtgärdas genom chock­terapier - den viktigaste bot­mekanismen. Den sålunda formade depressiva situatio­nen kan bearbetas inom den psykiska apparaten (melankolisk struktur) eller pro­jiceras till ett organ (hypokondrisk struktur) eller projiceras till det yttre (paranoid struktur). Förutom dessa mekanismer uppträder andra: maniska, oniroida, kriminel­la, perversa etc. Det enda för schizofrenin särskiljande skulle vara det splittrade ja­gets regression till en infantil fas med psykomotoriska mekanismer (se härvidlag "Contribución a la teoría psicoanalítica de la esquizofrenia", Revista de Psicoanáli­sis, 1946, vol. IV, No 1, sidor 6-22). Schizofreni skulle kunna definieras som en blandning av alla ovan­nämnda mekanismer samt en specifik jagregression. Sjukdo­men inleds alltid på ett genitalt plan med förlust av objektet på primär anal-sadistisk nivå. Därvid tar den grund­läggande depressionen och de därpå följande försöken att bli kvitt den sin början.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad 071211