FÖRELÄSNING NUMMER 2. SKOLANS DIDAKTIK OCH LÄRANDE. BASALA RÄDSLOR.

Föreläsning given av Dr Enrique Pichon-Rivière den 2 maj 1966 (första året) på Escuela Privada de Psiquiatría Social

Skolans didaktik och lärande.

Basala rädslor.

Freuds och Melanie Kleins schema.

Uppfattningen om insjuknandeprocessen.

Mekanismer och försvar.

Jag kommer nu att fortsätta förklara det referentiella schemats innebörd vad gäller gruppsituationsaspekten. Via gruppernas material har jag kunnat notera att det finns förväntningar hos er om att få kunskap om denna didaktik-aspekt, något som inte togs upp under föregående föreläsning. Vad jag då nämnde var att den didaktik som här tillämpas är interdisciplinär, att grupperna är heterogena samt baserade på en grundläggande didaktisk kärna karaktäristisk för vuxenundervisning. Det handlar med andra ord om tillämpning inom olika fält där man utgår från ett (av universaler bestående) bestämt schema.

Om det handlade om ett universitet skulle schemat inbegripa olika avdelningar där avdelningen för psykologi skulle ge ”service” åt övriga undervisningsområden med behov av psykologikunskaper. Psykologiavdelningens chef skulle då ge föreläsningar specifikt för samordnarna som i sin tur skulle förmedla föreläsningsinnehållet vidare. Det rör sig inte om en direktkontakt, vilket skulle vara olämpligt. Däremot medför det en fördjupad undervisning på intermediär nivå för att på så sätt utbilda en lämplig lärargrupp. Vi har haft svårigheter att fylla kurserna med lärare med detta slags utbildning (och redan kunnat konstatera hur den personliga stilen inom ett sådant referentiellt schema ser ut). Idag ska vi ta upp det referentiella schemats personliga del samt den gruppsliga aspekten, vilken utgör kvällens undervisnings andra del.

Den teknik vi använder oss av är ackumulativ, interdisciplinär, gruppslig och avdelningsinbegripande. Den ackumulativa aspekten har att göra med att lärande under flera kvällstimmar (och flera timmar i följd) är mycket effektivare än ett fragmentariskt lärande (uppdelat på olika dagar eller timmar). Paradoxalt nog är det så att möjligheterna till lärande i realiteten tar sin början från det ögonblick när skolklockan ringer ut. Enligt en undersökning vi gjort börjar lärandet bli operativt vid 45 minuters lektion.

Det är som om det skulle existera ett dolt kulturellt rättesnöre (som representant för förändrings-ångesten) och som sådant ett hinder för verkligt lärande. På grund av detta fortsätter vi här att bearbeta lektionen inom gruppen med målet att åstadkomma att ett lärande sker under den tidsrymd grupp och lektion pågår (2 timmar) - något som i sin tur skulle föreställa ett slags assimilativ medelnivå.

När kunskapsteorin studeras närmare kan man se att där finns dels en ”inkorporerings-period”, dels en ”assimileringsperiod”. Den första av dessa perioder utgörs av den normaltypiska didaktiken (den ”Normala skolans”). Minnesinlärning av saker och lärande sker då inte utifrån en reell identifikation med förmedlaren, utan utgör mer en imitation där materialet inte assimileras, utan snabbt glöms bort och näppeligen inkorporeras som ett arbetsinstrument.

Vad gäller den uppgift, som ska utföras här idag, har jag nämnt att den är följande - att lära sig att tänka – vilket utgör en människans största svårigheter i och med att hon då måste konfronteras med det som utgör ett arbetsområdes största ångest, nämligen att förmå förena teori och praktik i en fortlöpande praxis, som i sin tur inte är linjär utan dialektisk och i spiralform. Här kommer det förändringsmotstånd , som framkallar störst ångest (nämligen rädsla för förlust och rädsla för attack; det vill säga framträdandet av de två rädslor, vilka utgör de ”vålnader” eller ”groddar” som närvarar i varje neuros och psykos) inom såväl individ som samhälle att lösas upp.

Under infrastrukturen vilar inget annat än dessa två rädslor som uttrycks i form av osäkerhet och otrygghet - och de förstärks av sociala faktorer, vilka utgör påfrestningar i detta slags situation. För oss är härigenom psykisk sjukdom en social produkt och därför benämns vår Skola ”Socialpsykiatrisk”. Tanken är dock att förändra namnet till ”Skola i Socialpsykologi” i och med vår föresats att bredda vårt område, vilket är ”psykiatri”. Vårt instrument utgörs dock av socialpsykologin på grund av dess speciella metodologi och instrumentering, som är möjligt att använda inom vilket som helst individuellt, gruppsligt, institutionellt och samhälleligt fält.

På så sätt öppnas en rad arbetsområden för psykologen (med sin placering inom universitetets filosofifakultet). Dennes grundläggande fantasi har bestått i att kunna vara psykoterapeut. Därvid skulle dock han eller hon komma att överträda lagens bestämmelser (1967 kommer en lag som reglerar psykologernas roll till att vara läkarnas assistenter och först 1985 ersätts denna lag av en ny enligt vilken psykologer får rätt att bedriva psykoterapi, vilket de tidigare inte fått) – och utan att lägga märke till att det faktiskt existerar en mängd (andra) områden. Att det är så är inte den studerandes fel utan psykologiutbildningsideologins i och med att denna alltid (inom ovannämnda filosofifakultet) alltid lärt ut individualpsykologi. Först på senare tid har det uppstått ett intresse för socialpsykologi, vilken utgör ”förståelsenyckel” för alla slags problem oavsett nivå.

För det första finns det alltså ett instrument – socialpsykologin. För det andra finns det något att betrakta genom ”nyckelhålet”. För det tredje existerar det ett fält som då kan vara vadsomhelst.

Det finns även en osäkerhet omkring att undersöka (att ”titta bakom”; att bli överraskad med att ”spionera”). Alla dessa typer av ångest, som metaforiskt representeras av en konkret nyfikenhetssituation med ursprung i barndomen, utgör bakgrund till önskningen att bli psykolog. Med andra ord är varje psykolog eller psykiatriker en frustrerad och nyfiken människa - en person som hindras av nyckelhålets lilla öppning eller föräldrarnas fungerande strategi för att undvika att hamna i betraktarens blickfång. Man kan med andra ord säga att det rör sig om något slags otillfredsställelse, som psykologen eller psykiatrikern söker övervinna via utforskning. Det här utgör en omedveten drivkraft i och med att psykologin, dess verktyg och områden – liksom uppgiften eller utforskaren själv – bör bör bli föremål för utforskning.

I och med att utforskaren av ett socialt fält använder sig av sitt psyke är han eller hon inbegripen i operationen oavsett om detta önskas eller ej. Och det är genom projektiv identifikation man ”tar sig in i” den andre och – genom resonans eller analogi – återöversätter i form av den projektiva identifikation som empatin utgör. Därefter kan den förståelse som kallas sympati framträda, vilket innebär att kunna placera sig i den andres ställe för att se vad som händer med denne.

Det här kan ge upphov till mycket ångest i och med att när man placerar sig i den andres ställe så innebär detta att placera sig i en otrygg situation där man inte vet vad man kommer att finna i den andre och vad som kommer att hända när man intar dennes roll. Man kan se detta mycket tydligt hos främst psykiatriker vid analys av deras drömmar. Personer, som håller på att utbilda sig i psykiatri och socialpsykologi, drömmer ofta. Statistiskt har jag studerat drömmarna hos dem som utbildar sig i psykiatri och då kunnat konstatera att 60-70 % av drömmarna inbegriper ett klaustrofobiskt element, vilket uttrycks som fruktan för att bli instängd i den andres psyke och att den andres psyke tagits över av en ”personlighet” som är liktydig med vansinne. Det är också härifrån fördomen om att vansinne är något smittsamt kommer. I realiteten är det så att psykiatrikerna - via icke-upplöst identifikation med sina patienter - lägger sig till med vissa psykiska ”vanor” och i den utsträckning de inte förstår sina patienter kommer de att imitera dem.

När man studerar mekanismen ”att förstå den andre” kan man i drömmarna observera hur ångesten inför att ”ta sig in i” den andre omvandlas till klaustrofobiska situationer. Den mest universella eller vanliga drömmen är att man befinner sig på mentalsjukhuset och inte hittar ut eller att man inte hittar sitt fortskaffningsmedel – fast vad man inte hittar är ”nyckeln” för att ta sig ut ur patientens psyke. Detta ligger bakom den primära ångesten hos psykiatrikern, vilken undan för undan tenderar att inta större distans till patienten.

”Optimal distans” (det vill säga lämpligt avpassat avstånd) för patientens del är svår att uppnå. Antingen blir det alltför nära eller alltför stort avstånd. I sig är optimal distans den viktigaste faktorn i psykoterapi eller, uttryckt med andra ord, att känna att psykoterapeuten befinner sig på en sådant optimalt avstånd att han eller hon vare sig kan bli skadad eller förstörd av patientens fantasi och inte heller kan komma in i patienten – och bli förstörd.

Det är på det här sättet begreppet ”gräns” skapas, något som är motsatsen till att förlora uppfattningen om gränser, det vill säga att bli vansinnig (med andra ord att inte kunna skilja mellan det inre och det yttre). Sålunda kan ”vansinne” definieras som att ovannämnda gräns går förlorad och för psykiatrikerns del att det optimala avståndet för att kunna ”operera” går förlorad. Här kan man också notera hur den psykiatriker, som inte förstår empati-mekanismen, börjar inta ett avstånd till patienten eller aldrig på egen hand träffar denne.

I en undersökning jag gjorde för några år sedan på Hospital de las Mercedes kunde jag konstatera att i 95 % av fallen var inte psykiatrikerna själva när de träffade patienten. Det fanns där alltid ett skåp med farmaceutiska produkter eller en bokhylla eller en vän etc - det vill säga en fobisk kompanjon som hjälp för att kunna ”ta sig in i” och därefter ”ta sig ut ur” (patienten). Detta slags psykiatri, benämnd ”delegations-psykiatri”, avlägsnar sig gradvis från behandlingarna, vilka undan för undan utövas av skötarna eller (senare) till och med av de sjuka själva. Eller kan det vara så att psykiatrikern inte befinner sig i patientens närhet, utan har avlägsnat sig och detta i ännu högre grad om ”dödsmekanismer” används (i stil med insulinchock eller elchock, vilka i många fall är terapeutiskt verkningsfulla och med effekt på grund av sin ”dödsmekanism” och därpå följande återhämtning eller reparation).

Vårt referentiella schema innefattar alltså en didaktik, vilken (som sagt) utgörs av ett ackumulativt lärande och där ”formeln” utgörs av att lära sig att tänka och ”uppgiften” består i att bryta stereotypier; att bryta repetitiva beteendemönster, som har formen av olika neurotiska eller psykotiska strukturer, vilka synliggörs med hjälp av nosografin (”nosologi” är den medicinska disciplin vars syfte är att göra en uttömmande beskrivning av sjukdomar för att därigenom skilja dem från varandra och klassificera dem).

Dessa psykotiska, neurotiska, karaktärologiska, perversa etc strukturer är formationer, som konstruerats utifrån hur försvarsmekanismerna aktiveras när ångesten är som svårast.

Vad jag vill säga med detta är att neuroser, perversioner och karaktärsstörningar samtliga utgör försvar mot psykos. När de icke-neurotiska mekanismerna fallerar framträder sådana mer primära ångestformer som rädsla för objektsförlust och rädsla för attack mot jaget (med andra ord depressiv ångest och paranoid ångest). Dessa är de två främsta vektorerna och kommer att konfigurera varje slags sjukdom utifrån dess lokalisering i rummet.

Den rumsliga lokaliseringen av förbindelsen till ett gott gratifierande objekt alternativt ett ont frustrerande objekt berör tre områden, vilka är fenomenologiska i sådan mening att de var för sig innebär varsitt uttryckssätt (ett kopplat till psyket, ett till kroppen och ett till yttervärlden). I realiteten utgör de tre områdena en helhet och de är aktiva - samverkande och samexisterande - samtidigt. Detta är också något som gäller för de två rädslorna (rädsla för förlust och rädsla för attack), vilka aldrig närvarar var och en för sig, utan samexisterar och samverkar varvid de formar en helhet inom de tre områdena (psyke, kropp och yttervärld). Det är inom dessa tre områden som de förbindelser, vilka har att göra med goda och onda, gratifierande och frustrerande objekt är verksamma och tillämpas i praktiken.

Inom ECRO:t (dvs det begreppsliga, referentiella och operativa schemat) finns två rädslor (rädsla för förlust och rädsla för attack) och tre områden: 1) Psyke; 2) Kropp; 3) Yttervärld.

Och vi har två förbindelser: en god och en ond, vilka i sin tur är länkade till ett gott gratifierande objekt och ett ont frustrerande objekt. Dessa objekt placeras inom de olika områdena (psyke, kropp och yttervärld).

Genom de kombinationer som här uppstår kommer vi att ställas inför neurotiska strukturer, psykopatiska strukturer, karaktärsstörningsstrukturer etc, vilka kan identifieras via den psykiatriska nosografin - ”nosografi” i sådan mening att det rör sig om beskrivningar av hur de framträder, i vilken form de manifesteras och av hur omfattande störningen är. Själva innehållet bör dock utforskas på annat sätt och även om det existerar ett dialektiskt förhållande mellan innehåll och ”bärare” (av detta innehåll) kan man dock inte utifrån ”bäraren” (det vill säga patienten) sluta sig till innehållet.

Strukturen kan vara av hysterisk karaktär och innehållet kan ha att göra med patientens personliga historia. Med andra ord styr inte universalerna (* se definition ”universaler” efter texten) i detalj vad gäller igångsättningskrafternas fält, utan de finns mer som en yttersta orsak.

Vi har den manifesta aspekten, vilken kan yttra sig som hysteri, tvångsneuros, paranoia, mani, melankoli etc. Vad som orsakar detta slags strukturer är situationer som fungerar utlösande och handlar om de två rädslorna: rädsla för förlust och rädsla för attack.

Innebörden av detta är att vi inte använder oss av Freuds sätt att konceptualisera i form av begreppen ”livsdrift” och ”dödsdrift”. För oss är drifterna beteenden. Det rör sig om ett inlärt beteende i form av erfarenheter uppkomna i samspelet med omgivningen. Erfarenheten av ett gratifierande objekt ger upphov till ett mönster som, när det manifesteras (och i enlighet med Freud) kommer att benämnas ”livsdrift”. När relationen sker till ett frustrerande objekt på vilket man reagerar med ilska, fientlighet och destruktivitet kommer detta att konfigurera det Freud benämner ”dödsdrift”. Såväl livsdrift som dödsdrift utgör med andra ord strukturer, vilka förvärvats genom mycket tidiga erfarenheter och ett permanent samspel med omgivningen i termer av gratifikation och frustration. Det är utifrån detta perspektiv vi inte accepterar Freuds driftsuppfattning, vilken hävdar att ovannämnda två drifter är något individen föds med.

Det skulle således innebära ett motsatsförhållande för oss att söka modifiera eller rektifiera eller bota en patient med en patologi betingad av dessa två omodifierbara medfödda drifters inverkan. Vissa teoretiker har drivit den biologiska driftsuppfattningen till sin spets, medan Freud däremot i realiteten hade sina allvarliga tvivel, något som lätt kan konstateras i framförallt vissa av Freuds verk där hans driftsteori av honom själv benämns ”mytologi”. Det tyska ordet Trieb är dessutom inte ”drift” utan ”drivkraft” (som redan det är mindre än ”drift”, vilket bär med sig innebörden av att vara något fixt och mycket mer statiskt). Också ”det omedvetna”, som förvarare av våra tidigaste relationer, benämndes pulsorium - istället för ”det” - av den franske psykoanalytikern Eduard Pichon.

Vi kommer att se hur Socialpsykologin modiferar Freuds scheman vad gäller såväl drifter som personlighetsstruktur; modifieras vad avser ursprunget, men icke vad avser deras fenomenologiska vara. Det finns ett ”överjag”, det finns ett ”jag” och det finns ett ”det” – men deras ursprung baseras på konkreta verkliga erfarenheter. Säkerligen är ni bekanta med detta såsom ”Konkret psykologi”. Det existerar dock ingen psykologi som inte är konkret. Situationen är snarast att det finns psykologer som inte är konkreta! Det är dessa man kallar ”fåtöljpsykologer” och det är dessa ”fåtöljpsykologer” som socialpsykologen, psykologen ute på fältet, opponerar sig mot.

Det är också sistnämnde psykolog, som ägnar mycket tid åt att studera det psykoanalytiska referentiella schema som på det sättet skapas - ett referentiellt schema, som kan tillämpas i olika strukturer, inom olika fält, och där personlighetens tid-rum-skeende kan utvidgas eller inskränkas allt utifrån situationsberoende aspekter.

Med andra ord är människan ett subjekt som oundvikligen (jag säger inte ”dömd till”) är inkluderad eller nedsänkt i samhället. Därför framstår diskussionerna om individ versus samhälle som absurda i och med att personligheten konstruerats med utgångspunkt i konkreta reella erfarenheter. Internaliseringen av verkligheten formar patientens inre värld. Först under vårt århundrade (det vill säga 1900-talet/övers anm) har en inre värld beskrivits, som sedan (med Melanie Kleins ord) ”befolkats” av den omedvetna fantasin. Som vi kommer att se representerar denna (omedvetna fantasi) ett drama vars personer utgörs av yttre objekt internaliserade till den inre världen.

Om man uttrycker det med fotbollens terminologi så finns det en ”inre spelplan” och en ”yttre spelplan”. Matchen inom område 1 spelas på den inre spelplanen eller psyket. Inom område 2 och 3 spelar man i kroppen (hypokondri) och i beteendet (vilka utgör den yttre spelplanen).

Kulturellt sett är det område 2 som används mest på grund av att hypokondrikern inte betraktats som psykiskt sjuk och att dennes sjukdom liknar eller är besläktad med organisk sjukdom så pass mycket att det psykotiska inte uppmärksammas. Molières ”inbillade sjuke” framträder inte som psykotiker, utan som en ”inbillad sjuk” – men inbillningen avser kroppen, inte psyket. Om ”det inbillade” tillhör område 1 uppträder förvirring och samma sak gäller om område 3 är inblandat. Detta innebär att med kulturens utveckling har de förföljande objekt, som orsakar psykotisk störning, undan för undan tagit sin tillflykt till område 2 genom att omvandlas till hypokondri och denna i sin tur till psykosomatisk sjukdom.

Härav kommer det sig att vår kultur ofta kännetecknas av psykosomatiska sjukdomar, vilka (egentligen) är psykoser som flyttat från område 1 till område 2 varvid de ofta inte uppfattas eller diagnosticeras som psykos. På så sätt blir hypokondri ett socialt skydd för individen eftersom ingen skulle sätta stämpeln ”psykiskt sjuk” på denne (utom i extrema fall). Samtidigt upptar hypokondrikern, så som han eller hon beskrivits här, 80 % av läkarnas och sjukhusens tid. Ni kan då föreställa Er hypokondrins mångfacetterade karaktär.

Men – varför ta sin tillflykt till kroppen? Kulturellt sett har denna tillflykt underlättats genom klädedräktens uppkomst eller, annorlunda uttryckt, ”det artificiella höljet”. Vid studiet av hypokondri kommer vi att lägga märke till en form, som befinner sig mellan det yttre artificiella höljet (klädedräkten) och det verkliga höljet (som är huden). Detta mellanliggande rum, som jag studerat mycket noggrannt framförallt vid hudsjukdomar, är en plats att ta sin tillflykt till även när det gäller den patogenetiska situation där de sjukdomsorsakande objekten döljer sig.

Vad gäller det yttre höljet, kläderna och renlighetsvanor säger vi därför att det finns en hel neuros, en hel psykos och en hel kulturföreställning, som hänger samman med hypokondriska rädslor. Att tvätta händerna tio gånger är en fobi för orenlighet medan att tvätta sig en gång är en handling som hänger samman med god uppfostran. Vår kultur är full av element tillhöriga neurotiska strukturer (framförallt tvångsneurosen), karaktäriserade av ordning, renlighet, snålhet, sparsamhet och alla de element som hänger samman med en god uppfostran. Samma sak gäller för melankoli, känslan av skuld, vilket är en naturlig känsla – men som när den överdrivs skapar en oproportionerlig skuld i förhållande till den skada man föreställer sig ha åsamkat. Situationen är sådan att många präster (utifrån vad de får höra under bikten) ställer diagnosen ”neurotiska skuldkänslor” och skickar personen ifråga till en psykoterapeut. Det kan röra sig om självanklagelser när man upplever sig vara skyldig till att ha tillfogat skada; och sorg när man inser att det är på grund av omnipotens som man velat ställa till med stor skada.

Föreställningarna om skadans storlek baseras på en grundläggande omnipotens där man tror sig vara ansvarig för skador, olägenheter, pest, krig etc - något som sker genom ett slags förvirring kallad delirio centrífugo (ung ”centrifugal förvirring/övers anm); den riktas utåt genom att man tror sig smitta ned världen. Att exempelvis gå till polisen och erkänna ett brott – eller att göra det indirekt – skapar en så hög grad av ambiguitet (mångtydighet eller tvetydighet) att sådana personer betraktas som misstänkta ända fram tills den verkligt skyldige uppenbaras. Med andra ord är hypokondrikern en viktig personlighet, kapabel att igångsätta en mängd situationer, något som ofta kan observeras hos ledare.

Hypokondri ligger också bakom allt ”kosmetiskt beteende”, vilket hos kvinnan tar sig vissa speciella uttryck. Via en undersökning av bakomliggande drivkrafter inom ett område beläget långt ifrån det medicinska (men dock inte så avlägset som det kosmetiska) gjorde vi följande upptäckt - att det hos alla kvinnor existerar en inre känsla av fulhet oavsett hur mycket deras yttre utseende visar något annat. Det kosmetiska beteendet betingas av just denna känsla varvid det i sådan mening ”terapeutiska” tenderar att skapa ”en annan kvinna” - som (dock) är offer för denna inre omedvetna känsla av fulhet, vilken sedan projiceras i en rädsla för att föda vanskapta eller sjuka barn, alternativt tar sig formen av en hel psykosomatisk patologi inom det urogenitala systemet såsom penetrationsfobi, sterilitet, abort etc. Allt detta är tekniker som syftar till att undvika skada. Inom dessa kvinnor kan det finnas en omedveten känsla av att kroppen är förstörd och i bitar - och här rör det sig om vad Freud benämner ”kvinnans kastrationskomplex”, vilket upplevs som att kroppen tillfogats en skada och blivit berövad det maskulina könsorganet. Det är härur den maskulina protesten uppstår i form av ett mansliknande beteende.

Det vill säga att område 2, kroppen (som dessutom är förvarare av alla psykosomatiska sjukdomar), skapar ett preverbalt kommunikationssystem (kroppsligt, med gester) som är lika viktigt - och ibland viktigare - än det verbala och att det ständigt är i funktion.

Om man söker göra en uppskattning av vad folk säger, hur de säger det och hur det sagda åtföljs av gester, kan man notera att den preverbala kommunikationen upptar största delen, nästan 80 %, jämfört med den verbala. Dessutom är det preverbala beteendet mer autentiskt och mindre förvrängt. Det finns ju skäl till att folk fokuserar sin uppmärksamhet på det preverbala beteendet! Det är som om ordet hade uppfunnits för att förvränga den sanning som kroppen gör explicit. Av det skälet kan man i en psykoterapi eller gruppbehandling upptäcka en situations kriskaraktär genom att observera patientens eller gruppens attityder.

Via de tre områdena - och i enlighet med hur de goda och onda objekten där placeras ut - kommer vi att täcka in alla kända strukturer. I vårt sammanhang här kommer vi att använda oss av exemplet fobier. Fobierna kännetecknas av det fobigena objektets (i grund och botten förföljande) närvaro inom område 3 (agorafobi) och inom område 2 eller kroppen (där det kan finnas klaustrofobi).

Hos varje fobiker finns ett ”följeslagar-objekt” - ett gott objekt, som rör sig inom samma område 3, men som då gynnar den essentiella fobiska mekanism, som utgörs av undvikande. Följeslagarobjeket kan vara något levande, något livlöst eller något som fungerar som fetisch. För att kunna gå ut på gatan eller till någon instängd plats går personen ifråga dit åtföljd av detta objekt som till exempel kan vara en hund. Allt detta finns som något grundläggande i mekanismen ”fobiskt undvikande” och hindrar onda och goda objekt att smitta varandra. Härur kommer fobikerns all oro och osäkerhet avseende kontakt i och med att varje psykos eller neuros syftar till att kontrollera eller bevara det onda objektet. Detta är en situation vi kommer att möta i varje sjukdom.

I den utsträckning en sådan undvikandemekanism fungerar (det vill säga att de onda och goda objekten ej smittar varandra) förflyttar sig fobikern till en neurotisk nivå. Om undvikandemekanismen misslyckas uppträder psykotisk ångest genom det faktum att den fruktade platsen, exempelvis gatan man inte kan korsa, representerar den plats där det onda förföljande objektet huserar - och hos patienten framträder detta som en fantasi om våld, död etc. Om således förflyttningen av objektet till den plats där det hör hemma misslyckas står vi inför en paranoid psykos - och i det ögonblicket börjar fobikern iaktta hur andra observerar honom eller henne samt att det finns någon bakomliggande avsikt avseende det som händer på gatan. Att det blir så har att göra med att det fobiska undvikandet misslyckats och att det onda objektet kunnat växa fram.

Här ser vi således hur en hysterisk neuros omvandlas till en paranoid psykos. Men innan övergången till en psykos äger rum finns en mellanliggande struktur, som skulle kunna sägas utgöra ett mer operativt försvar, nämligen tvångsneurosen. En person, som börjar undvika en situation i syfte att undvika att gott och ont kommer i kontakt med varandra, ”byråkratiserar” försvaret genom att förvandla det till ett ceremoniellt tvång, en individens ”privata religion”, som använder sig av vissa bestämda manövrer för att undvika att åsamka skada. Det är när tvångsneurosen misslyckas som man går in i psykosen.

I psykiatriböckerna uppfattas hysteri som den sjukdom som har bäst prognos. Ur nosografisk synvinkel utgör den också den första neurosen. Den ligger närmast det normala, men ur försvarssynpunkt sett är detta försvar mest operativt mot underliggande psykos. Om vi sedan tänker oss tvångsneurosen i sin förlängning hamnar vi vid perversionerna – och i synnerhet homosexualitet, som är så spridd i vår kultur.

I den utsträckning det finns en ökning av rädslan (och rädsla då framkallad av verkliga faror i vår aktuella vardag i stil med rädsla för atombomben eller liknande) ökar också försvaren. Och de mest operativa försvaren är exempelvis homosexualitet, som övervinner ångesten för förlust genom identifikation med objektet. Om det handlar om en man utgörs förlusten av modersobjektet. Och om han står i begrepp att förlora något, så inkorporeras och assimileras detta varvid han förvandlas till modern.

Den paranoida ångest, som har med fadern att göra i den triangulära situationen, löses upp i den homosexuella relationen genom sexuell underkastelse i förhållande till fadern – med målet att trötta ut och kastrera denne. Med andra ord försvarar man sig mot de två rädslorna genom perversionen (förvandlar sig till kvinna); och via den homosexuella relationen söks i första hand ett ”förblindande” av förföljaren, i andra hand fantasin om att kunna kastrera och därigenom få tillgång till faderns potens.

Homosexualitet, som en sjukdom karaktäristisk för alla kulturer i ett dekadent skede, har en tendens att institutionalisera sig och bilda en minoritet. I Förenta Staterna har man hemställt om samhällslagstiftning för att därigenom kunna bli betraktade som en minoritet och att människors avståndstagande i förhållande till homosexualitet ska ses ha sitt ursprung i en fördom på samma sätt som fördomar mot svarta har (det vill säga att det är ett kulturellt diskrimineringsproblem framkallat av den rädsla, otrygghet och osäkerhet, som inverkar i och är ingrediens i all vår vardagstillvaro).

(*)

Dessa universaler består av:

a) De grundläggande rädslorna: 1) rädsla för förlust av den hittills uppnådda strukturen och 2) rädsla för attack i den nya situa­tion som ska struk­tureras.

b) Inför en situation av förändring gestaltas "den negativa te­ra­peutiska situationen" i: 1) rädsla för förändring; 2) motstånd mot förändring.

c) En grundläggande osäkerhetskänsla (som kan uttryckas "hellre en fågel i handen än tio i skogen").

d) Läro- och kommunikationsprocesserna: Båda dessa aspekter bildar en enhet och är ömsesidigt beroende av varandra. Kommu­nikationen är läroprocessens "räls".

e) De grundläggande fantasierna: 1) om sjukdom; 2) om be­handling; 3) om tillfrisknande.

Översättning: Sören Lander (2020)

PSYKOTERAPIMÄSSAN 6-7 oktober 2020. "El Francesito" - film om Pichon-Rivière.

Inledningsvis: På grund av Corona-pandemin och dess konsekvenser för större evenemang har Psykoterapimässan inställts. Osäkert när den kommer att hållas, men tanken är att filmen då ska kunna presenteras.

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

I denna dokumentär från 2017 tecknar regissören (likt en Sherlock Holmes) genom intervjuer och tillbakablickar bilden av den legendariska argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Han var en sannskyldig kulturell gränsöverskridare (psykoanalys, guaraní-kultur, fotboll, konst, tango, journalist etc) i det Argentina som från 1940-talet och framåt kom att utvecklas till ett av världens psykoanalytikertätaste länder (och där Pichon-Rivière var en av initiativtagarna och någon att fortfarande nästan obligatoriskt hänvisa till inom psykoanalytiska kretsar i Sydamerika).

Filmen visas på Psykoterapimässan i Stockholm tisdagen den 6 oktober 2020. Den omfattar Pass 1 D och 2 D och sträcker sig från 11.10 och ca 2 timmar framåt.

En kort inledande bakgrund ges innan filmen och efteråt finns visst utrymme för frågor och diskussion.

Presentatör: Sören Lander, som är leg psykolog och leg psykoterapeut med gruppanalytisk inriktning. Han är idag pensionär, men fortfarande delvis verksam inom primärvård och företagshälsovård förutom att han sedan ca tjugo år tillbaka översätter spanskspråkig (främst argentinsk psykologisk litteratur). Han har även varit svensk representant på några kongresser om den argentinska (pichonianska) varianten av socialpsykologi i Sydeuropa och Sydamerika.

Enrique Pichon-Rivière var en av psykoanalysens pionjärer i Argentina och skapare av (den argentinska formen av) socialpsykologi.

………………………………………………………………………………………………….

Filmen lägger inte speciellt stor tonvikt på vad som teoretiskt kännetecknar Pichon-Rivière, utan mer på de miljöer och erfarenheter (främst från uppväxten) som haft ett formande inflytande på honom. Föräldrarna kom från södra Frankrike och emigrerar i början av 1900-talet till Argentina där de bosätter sig i norra delen av landet och kommer i nära kontakt med ursprungsbefolkningen (guaraní-indianerna och deras kultur).

Genom att Pichon-Rivières föräldrar är fransktalande lär han sig först franska, därefter guaraní (fadern hade på sina bomullsodlingar en förman som var guaraní-indian och denne lärde ut språket till Pichon) och först som tredje språk (!) spanska när han börjar skolan.

Vad brukade man kalla Er som barn? Sade man Enrique?

Min mor kallade mig ”Petit” … När man ibland frågade mig vad det betydde så blev översättningen (till spanska) ”Chiquito” (ungefär ”lillgrabben”).

Vad kallade Era vänner Er?

För mina vänner var jag alltid ”El Francesito” (den lille fransmannen).

Pichon konfronteras en del med guaraní-kulturen under sin uppväxt. Den kulturen präglas av en mytisk världsuppfattning med ett tänkande som huvudsakligen är av magisk karaktär. Det faktum att Pichons föräldrar hade sitt ursprung i sydfransk medelklassmiljö färgad av upplysningstänkande kommer tillsammans med förstnämnda förhållanden att inverka på honom - som ett möte mellan två sinsemellan mycket olika världar.

Ty på något sätt var han mycket bunden till det magiska tänkandet, ett tänkande typiskt för Guaraní-kulturen … som innefattar … vansinnet som en del av det vardagliga. Och på grund av detta utesluter han inte någon som är förvirrad från samhället … Jag tror att detta skapade en öppenhetens och omsorgens sensibilitet (röster från filmen).

Surrealismen intar en betydelsefull roll i Pichon-Rivières föreställningsvärld. I en ganska omfattande essä (från 1946) använder han sig av ”tillämpad psykoanalys” för att (likt en psykoanalys) tolka innehållet i boken ”Maldorors sånger”, skriven av den mystiske franske 1800-talspoeten Greve Lautréamont, vilken kan ses som föregångare och inspiratör till surrealismen. Detta tema avhandlas i en del av filmen.

Den franska poesin och litteraturen var mycket närvarande hos familjen Pichon. Rimbaud och Baudelaire framförallt är bland de första han närmar sig. Jag vet inte om detta intressen, denna böjelse, kom från … hans familjekultur … Och i detta behov av att förstå …stöter han sedan på ett verk som han ser som den moderna poesins ursprung, den moderna poesins fader … Isidoro Ducasse, som använde Greve Lautréamont som pseudonym (röster från filmen).

Pichon-Rivière är en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet) i början av 40-talet och till en början med stort inflytande. Han kommer dock gradvis att inta allt större distans till APA i takt med att det sociala (samhälle, relationer, institutioner och grupper) alltmer drar till sig hans intresse.

Trots sin i många stycken kritiska inställning till många av psykoanalysens begrepp avvisar dock inte Pichon-Rivière psykoanalysen som grund att stå på - men det är också i samband med att han under en viss period uppfattar att divanen "stänger in" patienten som han lyfter fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna. Den utgör en scen och så gör också vår inre värld. Vad Pichon-Rivière hävdar är att psyket är ett öppet system, som konstitueras via sina relationer. Den fråga han ställer sig när han närmar sig en patient och dennes problematik är: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överförings-förbindelsen - förbindelsen till analytikern”? Gradvis upptäcker han och får bekräftat familjens grund-läggande roll. Sett i Gestalttermer utgör då patienten ”förgrund eller figur” och familjen ”bakgrund eller fond”. Och när den scenen sätts i rörelse ser man att det inte bara finns närvarande en patient i kris utan även en grupp (dvs familjen). För Pichon-Rivière blir därför all psykologi social - därför att individen (subjektet) är social.

Så länge inte Pichon-Rivière sätter den analytiska referensramen ifråga kommer det inte till några större konflikter med kolleger. Men gradvis växer polemiken och det är också ett skäl till att han börjar arbeta på ett annat sätt ute i samhället (i filmen tas den här processen upp på ett originellt sätt). Pichon-Rivière har stöd från en yngre generation som passionerat tar till sig hans teorier. Kollegerna från den egna generationen ser däremot hans idéer som misstag och avvikelser från de psykoanalytiska principerna.

Pichon-Rivière var något av en enfant terrible, som gick sin egen väg i många sammanhang; tog initiativet till att sätta igång mycket, men lämnade det sedan ofta i händerna på andra. Detta är bland annat fallet med den skola i socialpsykologi han skapade i Buenos Aires (Primera Escuela Privada de Psicología Social Fundada por el Dr E. Pichon Rivière) och som nu drivs vidare av Ana Quiroga, som varit med i projektet från början.

Och det är kanske mest som socialpsykolog (med tydliga rötter i psykoanalysen) som han satt tydligast spår. Det handlar då om dels ovannämnda skola i socialpsykologi, dels om den gruppteknik (operativ grupp) han skapade. Detta koncept har gradvis spridits från Argentina ut över Sydamerika och vidare till främst Sydeuropa och med utlöpare i Schweiz och Sverige (Göteborgs Psykoterapi-Institut). Via återkommande kongresser i Europa och Sydamerika sker ett fortlöpande kunskapsutbyte med betoning på det ”pichonianska” tänkandet och tillämpningar av operativ grupp (nästa kongress är planerad att äga rum under hösten 2020 i Brasilien – om den nu kan bli av med tanke på den pandemi som går över världen idag).

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse? Argument för det sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda sådana begrepp som "förbindelse", ”emergent”, "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område.

Ännu idag är en omläsning av hans texter omskakande. I dessa finns "mobiliserande" element som fortfarande några decennier efter hans död åstadkommer läroeffekter. Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som tycks ha skapat en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Och Pichon-Rivière rör sig, som sagt, inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande etc. I viss mening kan man säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichon-Rivières 70-årsdag 1977 (några veckor innan hans död). Här fanns psykiatrer, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.

Filmen fyller en kunskapslucka när det gäller pionjärer inom psykoanalysen från det latinska språkområdet (en annan sådan pionär är ju Lacan, vilken var personlig vän med Pichon-Rivière som indirekt bidrog till att introducera Lacan i Latinamerika i mitten av 60-talet).

I filmen söker regissören Miguel Kohan mer eller mindre finna en ”metafor”, som fångar Pichon-Rivières fängslande personlighet och tänkande. I fullt medvetande om att ord inte skulle ha räckt till för detta ändamål återvänder Kohan till de platser och sammanhang, som sannolikt bidrog till att forma Pichon-Rivières unika sätt att närma sig såväl psykoanalys, psykiatri och psykisk hälsa som samhälle, kultur och vardagsliv.

Avslutningsvis: Ett par böcker på engelska har under den senaste 15-årsperioden kommit ut innehållande dels introduktioner av Pichon-Rivière, dels översättningar av vissa centrala texter.

Juan Tubert-Oklander & Reyna Hernández de Tubert: Operative Groups: The Latin-American Approach to Group Analysis.

Roberto Losso, Lea S. De Setton & David Scharff: The Linked Self in Psychoanalysis. The Pioneering Work of Enrique Pichon-Rivière.

Det finns en kort trailer på Youtube om filmen med engelsk undertext. Den ger en liten försmak av vad som väntar för den som önskar se filmen.

https://www.youtube.com/watch?v=BYiFQpOn0HE&t=15s

NÅGRA REFLEKTIONER RÖRANDE BOKEN ”ROBERT PFALLER. DEN FÖRNEKADE KUNSKAPEN. EN INTRODUKTION TILL ROBERT PFALLERS FILOSOFI”.

Med texter av Robert Pfaller, Octave Mannoni, Sverker Lundin, Tobias Wessely, Emil Asbjörnsen, Ulf Karl Olov Nilsson, Ola Sigurdson, Leo Berglund, Magnus Weber.

Förlag: Tankekraft Förlag.

Utgivningsår: 2019.

Antal sidor: 317.

Av bokens elva texter finns, enligt min mening, fyra mer centrala – tre av Robert Pfaller (inkluderat en intervju med denne) och en av den franske psykoanalytikern Octave Mannoni. Därutöver finns ett par introducerande samt fem kommenterande texter omkring Pfallers tankevärld.

Då jag inte hade någon kännedom alls om Robert Pfaller, när jag påbörjade läsningen av boken, var det med viss skepsis jag närmade mig honom (initialt fick jag uppfattningen att det återigen rör sig om en av dessa postmodernistiska teoretiker med ett alltför stort intresse av psykoanalysen och av att fördjupa sig i perifera dekonstruerande frågeställningar). Men jag måste säga att boken gradvis växte och blev alltmer intressant.

Vad som gör Pfaller särskilt intressant för mig är dels att den franske filosofen Louis Althusser (så populär på 60-talet med sin annorlunda läsning av Marx) är en central referenspunkt för Pfaller, men även att en av Althussers inspiratörer – Gaston Bachelard (idag ganska bortglömd vetenskapsteoretiker med sina intressanta tankar om kunskapshinder: ”Vi lär oss alltid mot något”) – finns med på scenen som del av Pfallers teoretiska ”bakgrundslandskap”. För att skaffa mig ytterligare referensmaterial tittade jag på en föreläsning av Pfaller på Youtube samt laddade ned några texter på engelska och spanska. Utifrån denna ”bredvidläsning” fick jag intrycket att Pfallers böcker nästan blivit något slags bestsellers i den tyskspråkiga världen.

Boken är dock inte så lätt att göra en ”recension” av och därför skriver jag istället ”reflektioner” i artikelns titel. Att jag gör så beror på att Robert Pfallers tänkande (och indirekt bokens innehåll) redan blir ”recenserat” i de texter som utgör såväl introduktion som kommentarer till hans tänkande. Möjligen kan detta vara ett skäl till att Pfaller faktiskt framstår som ganska ”anonym” för mig i boken (Pfallers ursprungliga tankegångar och övriga skribenters vidare-broderingar eller extrapoleringar av dessa har en tendens att flyta samman för mig som ”naiv” läsare). Troligtvis hade boken tjänat på att innehålla fler originaltexter av Pfaller och färre kommenterande texter. Detta innebär naturligtvis inte att de kommenterande texterna på något vis skulle vara ointressanta – tvärtom!

……………………………………………….

Bland annat två aktuella tendenser i vårt moderna samhälle ligger i fokus för Pfaller – den av nyliberalismen pådrivna nedmonteringen av välfärdsstaten och den tilltagande moralismen inom det politiska området. För dessa mina reflektioner väljer jag dock att främst fokusera på begreppet ”interpassivitet” som något centralt för boken och Pfallers tankevärld. Följande definition tar jag från Wikipedia:

Interpassivity is a state of passivity in the presence of the potential of interactivity. The purpose of the concept is to explain how works of art and media sometimes seem to provide for their own reception. The term was coined by Robert Pfaller and Slavoj Zizek, and combines the words ”interactivity” and ”passivity” … Robert Pfaller has developed his theory since the 1990s, accounting for diverse cultural phenomena where delegation of consumption and enjoyment stands central; answering question such as - ”Why do people record TV-programmes instead of watching them? Why are some recovering alcoholics pleased to let other people drink in their place? Why can ritual machines pray in place of believers?”

Genom begreppet interpassivitet föreslår Pfaller en förklaring av vissa ”fascinerande” beteenden inom vår kultur - ”magiska handlingar” som utförs av (till synes) civiliserade upplysta människor. Interpassivitet som begrepp kan då bidra med viktiga aspekter för att förstå mystiska och egendomliga element som behäftar vår civiliserade post-moderna tillvaro. Möjligtvis skulle interpassivitet kunna ses som ett begrepp som tar sikte på den diffusa gränslinjen mellan verklighet och illusion i en människas föreställningsvärld.

Termen interpassivitet sätter ord på det annars svårfångade och paradoxala fenomen som består i att människor frivilligt undviker erfarenheter som man kunde förmoda att de skulle uppleva som lustfyllda … ett … exempel som Pfaller ofta återkommer till … (hämtat från Slavoj Zizek) … är den kulturellt institutionaliserade praktiken bland tibetanska buddhistiska munkar att ”be” med hjälp av roterande bönehjul i vilka munkarna placerat remsor med böner (Lundin sid 12-13 i föreliggande bok).

Bönehjulen utför på så sätt (den rituella) handlingen att be istället för att munkarna gör det (en ställföreträdande handling). Likt tvångsneurosen utgör interpassiva handlingar ”ersättnings-handlingar” och konsekvenser av en intrapsykisk konflikt.

Det är i realiteten vardagslivets illusioner det handlar om – men samtidigt situationer som innehåller mer än vad ögat uppfattar (och med innebörder den handlande ofta inte är medveten om). I sina texter berör Pfaller bland annat det freudianska begreppet ”det kusliga” (”das unheimliche” på tyska, ”the uncanny” på engelska, ”lo siniestro” på spanska) och den tanketråden är det utan tvivel intressant att följa vidare och koppla samman med begreppet ”interpassivitet” och det delegerande till något (tredje) som detta senare begrepp inbegriper.

Låt oss dock kort beröra Freuds beskrivning av ”det kusliga”. Det rör sig om återkomsten av något från barndomen välbekant, men som åter gjorts främmande och förvrängt genom bortträngning och det bortträngdas återkomst. I den mån detta har en skrämmande karaktär uppkommer det kusliga – något som befinner sig i gränslandet mellan det välbekanta och det okända (på sätt och vis kan man säga att ”det kusliga” utgör en manifestation av den övervunna animismen – om den nu är övervunnen helt och hållet). Vi moderna människor vet (via bland annat vetenskapliga landvinningar) att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt. Men – och här kommer Mannonis text (se nedan) i boken in – trots denna vår förankring i såväl modern vetenskap som upplysningstänkande står vi i vissa situationer med en osäkerhet: ”Jag vet att det inte finns spöken eller gengångare – men ändå … Vad är det där konstiga hasande ljudet, den där hastigt förbiglidande skuggan, i det hus jag just nu befinner mig där det (och detta vet jag) faktiskt begicks ett mord för femtio år sedan?”

Genom att delegera en handling som borde vara vår egen (och då dikterad av vår tro eller övertygelse) – blir konsekvensen av att inte själva utföra den att vi löper risk att förlora kontrollen över (den delegerade) handlingens (medvetna och omedvetna) konsekvenser … det tibetanska bönehjulet som utför bönehandlingen, den nedladdade filmen eller boken som står i vårt bibliotek (osedd eller oläst).

Interpassivitet skulle alltså bidra till att upprätthålla illusioner som ingen egentligen säger sig tro på, men ändå … (man tror inte på astrologi, men kan ändå inte låta bli att kasta en blick på vad dagens horoskop säger utifall att … ). Man skulle kunna tänka sig att dessa illusioner finns kvar därför att de fungerar som ett viktigt sammanhållande kitt, ett ”socialt omedvetet” som del av en kulturs omedvetna – eller överskridna – innehåll … eller en kulturs ”gengångare” som i vissa situationer blir synlig. Vardagshandlingar kanske skulle kunna sägas utgöra ”kungsväg till ett samhälles omedvetna” (för att nu dra en parallell till Freuds ”Drömmen som kungsväg till det omedvetna”).

Gradvis har min text glidit över mot det tema i boken jag finner mest intressant (och originellt). Det handlar dock inte om någon av Pfaller-texterna, utan om Octave Mannonis text med titeln ”Jag vet mycket väl, men ändå … ”. Om jag har förstått Pfaller någorlunda riktigt finns i Mannonis text något av en kärna som Pfaller därefter broderat vidare ifrån.

I Mannonis text spelar förnekandet en stor roll (och det handlar då om ett förnekande av verkligheten). Frasen ”Jag vet mycket väl, men ändå … ” lyfts fram som ett sätt att beskriva hur verkligheten förnekas fastän man intellektuellt VET hur det förhåller sig (det handlar alltså om att den andra delen av frasen upphäver den första – och så kan man fortsätta att tro på något som är en illusion!). Exempelvis: ”Jag vet mycket väl att horoskop är bara strunt, men ändå … ”.

Möjligtvis är det just en variant av detta fenomen, som hypokondriska personer med sjukdomsrädsla illustrerar: ”Jag vet mycket väl att de prover som tagits inte visar på något, men ändå … ” (det här är faktiskt något som – tack vare läsningen av boken – slog mig vid mötet med en sådan patient). Detta sätt att tänka (jag vet, men … ) blir härigenom (sett utifrån Gaston Bachelards tänkande) till ett epistemologiskt hinder (eller kunskapshinder). Men inte så att man hindras av bristande kunskaper om hur det egentligen ligger till, utan att man – trots detta – konstruerar ett epistemofiliskt (känslomässigt) hinder som inte tillåter en att fullt ut använda sig av det man verkligen vet (det vill säga att horoskop inte har någon som helst möjlighet att förutsäga något om framtiden). Man låter en illusion gripa in i verkligheten (som något slags lek – men ändå inte utan allvar).

Mannoni pekar på hur psykologin före psykoanalysen fokuserade enbart på det första ledet i frasen och stod oförstående inför det som döljs bakom frasens andra led (”men ändå … ”), vilket bidrar till en förklaring av varför vårt beteende och tänkande kanske inte alltid är så logiskt och upplyst som vi föreställer oss (och fortfarande kan jag tycka att modern psykologi i sitt helt eller delvisa avvisande av psykoanalysen framstår som ”prefreudiansk” och utan begrepp för att hantera människors irrationella beteenden).

Mannoni illustrerar på ett intressant sätt sina tankegångar med hjälp av de nordamerikanska Hopi-indianernas sätt att från generation till generation vidareförmedla och behålla sina religiösa föreställningar om andeväsendet Kachina – på ungefär samma sätt som vi vuxna ”leker” med begreppet ”jultomte” inför våra barn (som spelar med i leken fastän de mycket väl vet hur det ligger till). Det blir något slags teater där bägge parter är medvetna om att detta inte existerar – men man spelar upp scenen som om det funnes en tredje att lura.

Parentetiskt kan här tilläggas att ovanstående Kachina-tema (med sitt ”Jag vet, men ändå … ” - resonemang) illustreras på ett mycket underhållande sätt i den amerikanske deckarförfattaren Tony Hillermans roman ”Dans med de döda” (boken är del av en serie deckare som Hillerman skrev om indianpoliser i ett reservat i USA … vad som ger hans böcker en annorlunda spänning är just att dessa poliser i sin yrkesutövning måste ta hänsyn till såväl faktiska realiteter som till i vilken mån rituella religiösa handlingar – illusioner – blir viktiga att ha kännedom om för att kunna förstå exempelvis brottsliga handlingar utförda av reservatets invånare).

Det finns givetvis mycket mer att säga om bokens innehåll (inte minst vad som skrivs om den tilltagande politiska moralismen i samhället, som oroväckande nog till stor del representeras av dagens moderna vänster – Pfaller har en del att säga om detta), men utrymmet räcker inte till. Jag överlåter därför åt den presumtive läsaren att tänka vidare själv (så vida inte denne läsare bara – som en äkta ”interpassiv handling” - utför handlingen att köpa boken och sedan låter den stå i biblioteket som ett ”monument” över just något som tycks vara en del av ett beteende hos dagens moderna människa).

Sören Lander

leg psykolog, leg psykoterapeut, översättare av spanskspråkig (främst argentinsk) psykologilitteratur till svenska

Människors reaktioner inför katastrofer. Kommentar avseende dagens "Corona"-situation. Utdrag från intervju med Pichon-Rivière.

Nedanstående utdrag från intervju med Pichon-Rivière 1976 rör människors beteenden i katastrof- eller katastrofliknande situationer. Det är nog inte alltför svårt att se paralleller till hur världen idag reagerar inför Corona-virusets spridning (där vi ännu inte - idag den 29 mars 2020 - vet var det hela kommer att sluta). Relevanta åtgärder ställs mot rykten (som idag har en tendens att spridas så oerhört mycket snabbare via sociala medier) och med konsekvenser för människors möjligheter att orientera i en ny och svårkontrollerad situation - vilket givetvis ger upphov till ångest.

Zito Lema: För någon tid sedan läste jag en text där Ni analy­serade mänskligt beteende vid katastrofer. Jag ställer mig frågan – associatio­nen är uppenbar – om Ni som barn var med om någon händelse av det slaget?

Pichon-Rivière: Det är bra att Ni kopplar samman väsentliga situationer från min barndom med mina intellektuella intres­sen. Jo, jag var med om översvämningssituationer, där jag aktivt hjälpte till att evakuera översvämningsoffren och där­efter även med att placera ut dem, hitta uppgifter åt dem och få dem att spela fotboll som ett konkret sätt att lindra spän­ningen. Det var min första riktiga erfarenhet av kollektiv panik.

Många år senare - under perioden från april 1966 till maj 1967 - pub­licerade jag en serie artiklar i en Buenos Aires-tid­ning (Primera Plana); det var utkast till en ”vardagslivets psykologi”. Och det var med just den titeln, som en bok in­nehållande allt jag skrivit om temat, gavs ut sena­re, 1970. Ana Pampliega de Quiroga, som jag mest direkt samarbetade med då, tog också aktiv del i den uppgiften. Nåväl, en av de texter Ni re­fererar till tar upp psykologiska reaktioner inför olyckor; man kan, som jag nämnde, säga att återigen bidrar en erfarenhet jag varit med om under mina första år med ma­terial till en undersökning. Mysteriet, det oförutsedda, har fångat mig, och jag försöker dechiffrera det med de ”va­pen” jag skaffat som vuxen.

Jag hävdar i den analysen att kärnan i den attityd, som den katastrof­drabbade individen (subjektet) intar, utgörs av förändringsmotstånd. Förändring är nödvändig för att kunna ”svara” på en ny situation som uppstått - i det här läget inte på grund av samhället utan naturen; och detta sagt utan att förneka det ansvar samhället i sin helhet - och fram­förallt de ansvariga - må ha för att genom strukturella medel (grävning av diken, muddring av floder etc) eller åtminstone effektiva varnings- eller preventionsåtgärder undvika detta slags kata­strofer.

Den drabbade individen (subjektet) gör motstånd på alla sätt på grund av rädsla för den förändring som är på gång. Alla slags manövrer för att förhala eller till och med förhindra att man måste överge eller lämna - alltså evakuera - den plats man bor på, kommer att tillgripas. Det är i det läget den olycksdrabbade bör betraktas som jämförbar med en psy­kiskt sjuk eftersom han eller hon framvisar samtliga en paranoi­kers ka­raktäristika och beteenden.

Nåväl, vid översvämningar, liksom vid alla andra olyckor, uppträder paniken under den andra fas jag benämt ”effekt-fas”. Panik utgör den viktigaste emergenten vid detta slags händelser i och med att den kan förorsaka större konsekven­ser och allvarligare skador än den ur­sprungshändelse ur vil­ken den växer fram.

Panikens typiska – och farliga – drag är dess förmåga att smitta, vilket (som vår vardag lär oss) orsakat oändligt myc­ket elände beroende på de reaktioner som då utlöses: tumult, blind flykt och också mord, våldtäk­ter och annat slags ohäm­mat våld.

För att karaktärisera ”panik” skulle man kunna säga att den utgörs av en komplex enhet vars grundläggande element är: fruktan, bestörtning, rådlöshet samt förlust av kontroll och orientering.

Brister och svårigheter när man samordnar. Vad säger en samordnare utöver det hon säger ... ?

I en liten skrift av Delly Beller och Marta Manigot, samordnare och handledare på Ana Quirogas socialpsykologiska institut, pekas på vissa företeelser som bör lyftas fram i ljuset vid såväl utbildning som handledning av gruppsamordnare. Nedanstående text utgör ett sammandrag.

Inledningsvis fäster författarna uppmärksamheten på att de i sin roll som utbildare och handledare ofta förvånas över vissa uppfattningar som rör samordnarfunktionen; uppfattningar som överskrider den teoretiska ramen och snarast tycks vara konsekvens av vissa – många gånger omedvetna – antaganden, men inte desto mindre mycket inverkande på samordnarens agerande. Självkritiskt ger de sig själva – som ansvariga utbildare och samordnare – en del av skulden för dessa föreställningars uppkomst och inlärning. Detta föranleder vidare reflektioner angående vad som lärs ut (utan att vara medveten därom) och vad som förmedlas (bortom varje intention). ”Hur medarbetar vi i uppkomsten av dessa föreställningar?”, är en fråga de två utbildarna ställer sig.

En viktig faktor tycks vara aspekten ”upprepning”. När en viss attityd och ett visst sätt att intervenera upprepas tillräckligt många gånger kommer det också att ge upphov till ett handlingsmönster, vilket – genom att härstamma från en figur (det vill säga handledaren/utbildaren) laddad med auktoritet – tenderar att införlivas som det riktiga. Detta upprepade beteende hos handledaren/samordnaren får också näring av vissa antaganden – merparten icke-explicita – som på ett omedvetet sätt förmedlas i vardagsarbetet. Det tycks röra sig om ”rollantaganden” och aspekter som inte är viktiga vad gäller rollen, men icke desto mindre upplevs som om de vore viktiga. Dessa antaganden såväl uppfångar som reproducerar stereotyper i samordnarhantverket. Härnedan kommer vissa av dessa stereotyper att tas upp till granskning.

Det första antagandet rör det obligatoriska i att hänvisa tillbaka till gruppen. ”Hur skulle man kunna se detta fenomen här i gruppen”?

När medlemmarna arbetar med ett tema som ligger nära grupperfarenheten (kommunikation, telé, roller) och ovanstående antagande är verksamt inom samordnaren, finns en frestelse att anta att allt som sägs nödvändigtvis måste relateras till gruppens ”här-och-nu”. Den här typen av intervention används ofta av samordnaren, som något bekvämt att ta till, när han ej vet hur att intervenera samtidigt som han känner sig pressad att göra en intervention.

Dessutom har detta beteende en kraftigt diskvalificerande effekt i och med att medlemmarna leds bort från den tanketråd man arbetar med. Inbjudan att vända blicken inåt mot gruppen själv i ögonblick när den på ett rimligt sätt arbetar med andra realiteter blir genom känsloanknytningen ibland till en frestelse svår att undvika för gruppmedlemmarna. Vid andra tillfällen kan effekten av en sådan intervention bli paralyserande. Om man som samordnare handlar på detta sätt begränsar man utvecklandet av möjliga innebörder och associationer i anslutning till temat och hämmar också kreativiteten. Och då befinner man sig i den absurda situationen att ett verktyg – interventionen – som tänks underlätta utvecklandet av gruppens potentiella förmåga istället omvandlas till något bromsande.

Vad som hittills sagts innebär dock inte ett ifrågasättande av möjligheterna att referera teman i gruppen till grupperfarenheter. Detta är många gånger mycket berikande i och med att de begrepp man arbetar med (specifikt vad gäller handledning och utbildning av samordnare) möjliggör förståelse av vissa situationer, som fungerar som hinder, alternativt att en delad upplevelse kan kasta ljus över vissa behandlade teman.

Det som ifrågasätts är det obligatoriska i att koppla alla teman till gruppskeendet och att blicken alltid fokuseras på gruppen själv.

Det andra antagandet rör föreställningen om att tal om yttre realiteter alltid skulle vara tecken på motstånd. ”Ni talar om det som händer utanför gruppen för att kunna fly från det som händer härinne”.

Om man fördjupar tankegången bakom detta antagande finner man att – förutom att gruppen fås att fokusera på sin egen verklighet – hänvisningar till situationer, exempel och erfarenheter, som har med yttervärlden att göra, diskvalificeras. Paradoxalt nog hävdas då också att framtida socialpsykologisk varseblivning bör inta distans till den omgivande verkligheten.

Samtidigt utpekar dessa interventioner det arbete medlemmarna utför som irrelevant med åtföljande känslor hos dessa av skuld och att ha gjort fel. Detta motsäger det som kännetecknar vårt sätt att öppna gruppen: ”… er uppgift består i att bearbeta lektionernas tema utifrån egna erfarenheter, kunskaper och upplevelser”.

I detta fall förefaller det troligt att ett annorlunda sätt att formulera interventionen också framkallar en annorlunda lärdom; en intervention konstruerad mer i stil med: ”Förutom de exempel ni ger skulle man också kunna fundera över vad som händer här i gruppen”. En sådan intervention utgör ett mer integrerande förslag i och med att den visar på ett värdesättande av vad gruppen är upptagen med samtidigt som ett nytt utforskningsperspektiv öppnas.

Det tredje antagandet kan formuleras som att tolkningen inte skulle utgöra endast en hypotes. ”Vad som i realiteten händer är att …”.

I definitionen av begreppet ”tolkning” ligger att en tolkning utgör en hypotes angående gruppskeendet. Hypotes har alltid att göra med ett antagande, aldrig med en visshet. Ibland sker dock interventionerna utifrån en position där samordnarens vision tenderar att framställas som den enda och oavvisbara sanningen. När man säger ”Vad som i realiteten händer är att …” ger man också sig själv rätten att säga att den egna tolkningen av verkligheten är den adekvata och att andra möjliga ”läsningar” av den är felaktiga.

När man föreslår ett särskilt sätt att förstå vad som sker i gruppen genom att peka ut något som betydelsefullt, antyder man också en viss inriktning i gruppens arbete. Ibland träffar interventionen rätt i kärnpunkten och öppnar nya vägar. Vid andra tillfällen saknas rätt timing eller brister interventionen betydligt i relevans. Det är ju inte alltid så att gruppens sätt att uttrycka motstånd är omedvetet. Ibland föreslår samordnaren en väg att följa i arbetet som knappast är adekvat i förhållande till gruppens behov. Som samordnare bör man varken blanda samman det verklighetsperspektiv, som ligger bakom ens sätt att ”interpunktera”, med verkligheten själv eller tro att allt värt att sägas om verkligheten därmed skulle ha varit sagt.

Ett fjärde antagande utgörs av föreställningen att ett gemensamt språk skulle vara något medfött.

Ibland kan man ta för givet att gruppmedlemmarna förstår vissa av de uttryck som härrör från psykologisk verksamhet (i stil med ett metaforiskt användande av ord, analogier eller tekniska termer). Vad som sker är att man inte längre märker att ord som för en själv som samordnare förefaller klara och meningsfulla är okända och tvetydiga för andra människor.

Ibland används analogier i övermått. Om till exempel någon refererar till en cystaoperation och man sedan som samordnare utan övergång associerar till cystaliknande aspekter i gruppen, så gör man en ”simultanöversättning” i vilken ”det existerande” snabbt ”mättas” med en enda innebörd. En kristallisering sker utifrån det godtyckliga valet av ett ord, något som förhindrar att ytterligare aspekter av ”det existerande” får möjlighet att utvecklas.

Samordnarens användning av ett tekniskt språk leder till underförstådda situationer (att läsa mellan raderna). Därigenom genereras missförståndet att det skulle finnas en gemensam ”kod” när en sådan ännu ej är för handen.

Vid andra tillfällen implicerar användningen av tekniska termer (såväl vad gäller samordnare som gruppmedlemmar) mer något i stil med ”lösenord” och ett tecken på tillhörighet än att termerna används instrumentellt som produkt av lärdomar och förståelse.

Med utgångspunkt i detta perspektiv är det viktigt att lägga ner ett reellt arbete på att konstruera en gemensam ”kod” varvid det öppnas vägar att förklara vissa begrepp så att dessa inte blir till tomma ord.

Detta antagande handlar om att samordnarens styrning skulle vara något som går på tvärs mot vart gruppmedlemmarna siktar. ”Jag funderar på om jag inte varit alltför styrande”. ”Jag hade ingen annan utväg än att … (ge en vink)”.

I detta antagande finns inrymt risken att samordnaren avstår från viktiga funktioner i rollen som ”medtänkare”; funktioner som har att göra med arbetsinriktning, klargörande av missförstådda utgångspunkter i samtalet för att istället fokusera på gruppens sätt att ”organisera sig” i grupparbetet.

Ibland kan man som samordnare uppleva sig som auktoritär och att man inskränker friheten när man gör interventioner som siktar på att underlätta ett lärande. Ofta kör grupper fast på vissa teman beroende på kunskapsbrister och att man därför försöker ”gissa sig fram”. Eller också tar man upp aspekter som tangerar temat, men förbiser de centrala idéerna. Eller så irrar man omkring en lång stund på grund av dålig begreppsförståelse. Men innebär det respekt för gruppen – som huvudrollsinnehavare – att låta ett missförstånd eller en missuppfattning kvarstå under kanske flera sessioner?

När samordnaren blir varse dessa frågor eller problem – och avstår från att intervenera undanhålls också gruppen de verktyg, som vore nödvändiga för att ett lärande skulle kunna ske. Samordnaren gynnar då ett irrande i blindo som är långt från att hjälpa gruppen bli mer självständig.

Paulo Freire menar att i undervisnings-lärande-processerna brukar två föreställningar – vanligtvis icke-explicita, men med stor verkan – vara i svang. Dessa består dels i att demokratiska metoder kopplas till brist på akademisk stringens, dels att akademisk stringens kopplas samman med auktoritära metoder. Freire tar avstånd från båda dessa föreställningar.

Hur mycket av detta bär samordnaren med sig? I det socialpsykologiska institutet finns mer oro för att ses som ”styrande” än att man skulle uppfattas som ”laissez-faire”. Det spöke som här dyker upp är despotismens med den påföljden att förebilder, förslag och behovet av modeller sammanblandas med tvång och påbud.

Det sjätte antagandet handlar om att människan endast skulle utgöras av det privata eller personliga. ”Medlemmarna i gruppen har svårt att ta fram det personliga"”

Medlemmarna i en grupp uttrycker och visar fram sig genom att manifestera en mångfald aspekter som har att göra med deras arbetslivserfarenheter, kunskaper, tankesätt, attityder i förhållande till olika problem, ideologier och värderingar.

Ibland uppfattas eller erkänns inte detta som del av ”det personliga”; istället reserverar man sådana omdömen för berättelser om sådant som rör det mer intima eller att man avslöjar personliga hemligheter (familjeproblem, sjukdomar, sexualitet m m).

Detta antagandes dominans får ofta samordnaren att pressa medlemmarna att komma med ”avslöjanden” i och med att de som inte respekterar denna ”ledstjärna” uppfattas som distanserade eller oengagerade.

Risken här utgörs av att gruppens diskurs glider iväg mot ett terapeutiskt ”som om” eller ett slags ”öppnade hjärtans brasa”. En känslomässig katarsis’ klimat, som ofta innebär att ”visa med kroppen”, är inte alltid relevant för gruppens syften. Dessutom kan det ofta implicera en nivå av ogrundat blottande, vilket kan vara såväl riskfyllt som generera onödiga komplikationer. Ett påtvingat avslöjande av hemligheter förvandlar lätt klimatet till att vara långt från något som ger lindring för att istället bli till något förföljande och något som såväl kan hindra integrationsprocessen som framkalla avhopp från gruppen.

Detta innebär dock inte att det inte skulle finnas utrymme för medlemmarna att ta fram personliga situationer – ibland framkallade av temat, ibland av händelser som inträffat i livet. Sådana avslöjanden bör dock vara produkter av personliga behov och beslut – aldrig av andras påtryckningar.

Det sjunde antagandet rör föreställningen om det obligatoriska i att lida för att kunna dra lärdom. ”Tack och lov kände de sorg!”.

Även om det är visst och sant att en viss dos smärta är ofrånkomlig i förändringssituationer – och framförallt om dessa är djupa och omskakande – så implicerar inte detta att lärande, växt och förändring endast skulle vara möjligt i sammanhang präglade av olust och lidande.

Det arbete, som sker i grupper, är som bekant stundtals besvärligt i och med att det är nödvändigt att ta sig igenom fantasier, möta konflikter och lösa upp motsättningar. Men att tänka och göra något ihop med andra tillsammans med utmaningen att lösa problematiska situationer är också lustfyllt och möjliggör möte med såväl förmågan att producera något som att få vara kreativ.

Ibland hyser man som samordnare misstro inför ögonblick av glädje och entusiasm i gruppen och har istället en tendens att uppfatta detta som uttryck för något maniskt med den påföljden att man anstränger sig för att gruppmedlemmarna ska omvandla dessa känslor till sin motsats.

Varför förbigås ofta den lust och glädje som finns i uppgiften? Får inte det arbete som läggs ned kring stereotyper, ångestformer och hinder en som samordnare att glömma bort att samtidigt dela glädjen över de framsteg som görs? Finns det inte en tendens att i interventionerna ha en dragning mot aspekter som rör olust och att anstränga sig?

Man bör som samordnare fråga sig om inte det myckna kämpandet med rädslor och förändringsmotstånd gör att man glömmer att det nya också utgör drivkraft, sporrar nyfikenhet och väcker önskningar.

Antagande 8: Detta antagande handlar om att man som samordnare borde lägga tyngdpunkten på interventioner – gjorde i integrerande syfte – som pekar på det gruppen förbiser eller ej går in på.

Emellertid kan detta antagande leda till vissa konsekvenser:

- föreställningar hos samordnaren att gruppens medlemmar ständigt tenderar att egentligen göra något annat än vad de är sysselsatta med; om de arbetar med exempelvis förbindelserna pekar samordnaren på den explicita uppgiften och om de å andra sidan fokuserar på denna visar samordnaren på aspekter som har med interaktionen att göra;

- att gruppens verksamhet bör uppfylla samordnarens önskningar;

- att samordnaren är omöjlig att tillfredsställa med påföljden att dennes förbindelse till gruppen kommer att färgas av krav.

Ett sådant sätt att arbeta framkallar otillfredsställelse, upplösning av strukturer samt desorientering hos gruppmedlemmarna avseende vad de ska göra; istället för att ha en integrerande effekt framkallas motsatsen. Ofta när medlemmarna arbetar med en motsättnings ena sida söker samordnaren få även den andra sidan av motsättningen att framträda. Självklart kan detta vara ett sätt att intervenera, men det är viktigt att det inte sker på ett automatiskt sätt, utan att man som samordnare respekterar och förstår den process som pågår med utgångspunkt i motsättningens manifesta sida.

Ofta bör samordnaren intervenera i syfte att bryta upp strukturer. Att strukturera och att bryta upp strukturer utgör två dialektiska moment i samma process; att på nytt strukturera är som moment lika viktigt som motsatsen. Härvid utgörs samordnarens funktion av att vara en följeslagare, som hjälper till att hitta en tråd i det som ej hänger samman för att återintegrera detta i gruppskeendet i syfte att göra arbetet rikare och mer komplext.

Antagande 9: Detta antagande rör insight som konsekvens av överdriven respekt (i förhållande till samordnaren eller handledaren). ”Efter mycken möda uppnådde de insight”.

Ögonblick av ”att bli varse något” eller självkännedomsprocessen, genom vilken gruppmedlemmarna förstår någon försvårande aspekt av sitt fungerande, utgör en viktig förändringsindikator för samordnaren. Således är detta något värdefullt för en som samordnare.

Man bör dock vara uppmärksam på frestelsen att tro att insight alltid skulle vara för handen när deltagarna slutligen säger eller gör något man som samordnare tänker att de bör säga eller göra; med andra ord när gruppmedlemmarnas ”läsning” av situationen sammanfaller med den man som samordnare själv gör.

Risken här utgörs av att man kan tro det rör sig om insight när det egentligen handlar om konsekvensen av överdriven respekt, det vill säga respekt i förhållande till samordnaren eller handledaren.

Antagande 10: Detta antagande handlar om föreställningen att det till sist alltid finns ett ”happy end”. ”Efter en besvärlig process kunde han/hon slutligen få syn på sina hinder och modifiera sin roll i gruppen”.

En mer specifik variant av föregående antagande består i den trovärdighet man kan tillskriva de förändringar som sker ”i sista ögonblicket” hos en medlem eller gruppen som helhet.

För det mesta rör sig dessa förändringar om ytliga modifieringar. Det handlar om sannskyldiga anpassningsbeteenden (av karaktären ”överdriven respekt”), som mer än att vara en verklig omvandling är produkt av den process som uppstår mot slutet av året, när ögonblicket för utvärdering nalkas och det finns en oro för att ej få fortsätta (här handlar det specifikt om utbildningssituationen på det socialpsykologiska institutet).

Samordnaren (offer för sin egen narcissism, sin önskan om att ha en bra grupp och att känna sig som en duktig yrkesutövare) kan låta sig luras att tro att denna plötsliga metamorfos är frukten av det egna verkningsfulla hanterandet av gruppen.

Man ser ofta att när pressen ej längre är aktuell så framträder åter de aspekter som ej lösts upp.

Bland de slutsatser som kan dras utifrån ovanstående resonemang om ”antaganden” utgörs en av behovet att hela tiden reflektera över den egna praktiken i och med att dessa antaganden inverkar på ett omedvetet sätt. Som samordnare leder man gruppen utan att vara medveten om dem och de utgör sannskyldiga ”blinda fläckar”; alltså erfarenheter som man ej varseblir och ej heller är medveten om att man ej varseblir.

För att undvika detta är det i handledningssituationer av grundläggande vikt att analysera de konkreta former samordnarens interventioner antar. Härigenom blir det också möjligt att förstå hur de omedvetna antaganden, som arbetar inom en, ser ut. På så sätt genomför man också det Pichon-Rivière uttryckte som en av den operativa gruppens grundläggande uppgifter – att vara inne i en ständig analys av ideologierna. Ofta misstolkas detta och man tror att analysen inte sträcker sig längre än till att betrakta den inställning man har eller till att göra sina (ideologiska) övertygelser explicita. När man utforskar de antaganden, som ligger under ens agerande, blir man ofta förvånad över aspekter som man annars aldrig skulle känt igen hos sig själv, men som man ändå på ett okritiskt sätt införlivat med sig själv som genom något slags hypnos.

Naturligtvis är det omöjligt för samordnaren att i sin helhet omfatta alla fenomen som äger rum i en gruppkontext. För övrigt noterar speciella ”språkrör” den mängd ”data” som ackumuleras i gruppen och vissa speciella emergenter lyfts fram; en situationsbetingad ”interpunktion” sker således därigenom. Och detta skeende eller dessa handlingar inverkar. De utgör just den ”farkost” av antaganden och uppfattningar, vilka har lika stor kraft eller större än teorins explicita aspekter. Dessa ”operationers” upprepningar formar ett slags ”sökare” (jmfr kamera och den mekanism som hjälper till att sikta mot motivet) genom vilket samordnaren betraktar och dessutom lär ut hur man ska betrakta. ”Interpunkteringen” som görs är inte bara innehållsligt viktig. Även sättet att ”interpunktera” är viktigt genom att här framvisas en modell för hur att ”interpunktera”. Gruppmedlemmarna identifierar sig med samordnarens sätt att betrakta och detta sätt att intervenera kommer att forma ett sätt att lära sig att lära.

Det vore motsägande att inte inkludera sig själv som samordnare (eller handledare) i det som sagts härovan; eller att ej se att detta också är en produkt av ett speciellt sätt att betrakta och av en ”sökare” (se ovan) som införlivats. Man måste erkänna att det inte finns någon ”icke-plats” att betrakta från. Följaktligen är det alltid av vikt att man frågar sig själv varifrån man betraktar. Det blir till hjälp för att göra den egna vissheten mer relativ, acceptera andras synvinklar och att tänka med andra.

Ursprungstextens titel lyder: Vicios y tropiezos en el ejercicio de la coordinacion. Qué dice un coordinador además de lo que dice …?

Sammandraget är gjort av Sören Lander.