Nedanstående utdrag från intervju med Pichon-Rivière 1976 rör människors beteenden i katastrof- eller katastrofliknande situationer. Det är nog inte alltför svårt att se paralleller till hur världen idag reagerar inför Corona-virusets spridning (där vi ännu inte - idag den 29 mars 2020 - vet var det hela kommer att sluta). Relevanta åtgärder ställs mot rykten (som idag har en tendens att spridas så oerhört mycket snabbare via sociala medier) och med konsekvenser för människors möjligheter att orientera i en ny och svårkontrollerad situation - vilket givetvis ger upphov till ångest.
Zito Lema: För någon tid sedan läste jag en text där Ni analyserade mänskligt beteende vid katastrofer. Jag ställer mig frågan – associationen är uppenbar – om Ni som barn var med om någon händelse av det slaget?
Pichon-Rivière: Det är bra att Ni kopplar samman väsentliga situationer från min barndom med mina intellektuella intressen. Jo, jag var med om översvämningssituationer, där jag aktivt hjälpte till att evakuera översvämningsoffren och därefter även med att placera ut dem, hitta uppgifter åt dem och få dem att spela fotboll som ett konkret sätt att lindra spänningen. Det var min första riktiga erfarenhet av kollektiv panik.
Många år senare - under perioden från april 1966 till maj 1967 - publicerade jag en serie artiklar i en Buenos Aires-tidning (Primera Plana); det var utkast till en ”vardagslivets psykologi”. Och det var med just den titeln, som en bok innehållande allt jag skrivit om temat, gavs ut senare, 1970. Ana Pampliega de Quiroga, som jag mest direkt samarbetade med då, tog också aktiv del i den uppgiften. Nåväl, en av de texter Ni refererar till tar upp psykologiska reaktioner inför olyckor; man kan, som jag nämnde, säga att återigen bidrar en erfarenhet jag varit med om under mina första år med material till en undersökning. Mysteriet, det oförutsedda, har fångat mig, och jag försöker dechiffrera det med de ”vapen” jag skaffat som vuxen.
Jag hävdar i den analysen att kärnan i den attityd, som den katastrofdrabbade individen (subjektet) intar, utgörs av förändringsmotstånd. Förändring är nödvändig för att kunna ”svara” på en ny situation som uppstått - i det här läget inte på grund av samhället utan naturen; och detta sagt utan att förneka det ansvar samhället i sin helhet - och framförallt de ansvariga - må ha för att genom strukturella medel (grävning av diken, muddring av floder etc) eller åtminstone effektiva varnings- eller preventionsåtgärder undvika detta slags katastrofer.
Den drabbade individen (subjektet) gör motstånd på alla sätt på grund av rädsla för den förändring som är på gång. Alla slags manövrer för att förhala eller till och med förhindra att man måste överge eller lämna - alltså evakuera - den plats man bor på, kommer att tillgripas. Det är i det läget den olycksdrabbade bör betraktas som jämförbar med en psykiskt sjuk eftersom han eller hon framvisar samtliga en paranoikers karaktäristika och beteenden.
Nåväl, vid översvämningar, liksom vid alla andra olyckor, uppträder paniken under den andra fas jag benämt ”effekt-fas”. Panik utgör den viktigaste emergenten vid detta slags händelser i och med att den kan förorsaka större konsekvenser och allvarligare skador än den ursprungshändelse ur vilken den växer fram.
Panikens typiska – och farliga – drag är dess förmåga att smitta, vilket (som vår vardag lär oss) orsakat oändligt mycket elände beroende på de reaktioner som då utlöses: tumult, blind flykt och också mord, våldtäkter och annat slags ohämmat våld.
För att karaktärisera ”panik” skulle man kunna säga att den utgörs av en komplex enhet vars grundläggande element är: fruktan, bestörtning, rådlöshet samt förlust av kontroll och orientering.