Artificial Intelligence and Enrique Pichon-Rivière

The Silence of the World Before Artificial Intelligence

There must have existed a world before
deep algorithms, a world before neural networks,
but what was that world like?

An era of empty screens, without interaction,
inert devices everywhere,
where AlphaGo and GPT had never traversed a server.

Silent offices
where never had a line of Python code
woven itself into the precise logic of a predictive model.

Vast and static databases
where only the slow typing of typists could be heard,
the monotonous hum of machines at rest,
and—like a sigh—the hard drive spinning in the dark.

The flickering lights of servers turned off,
the mobile phone that only stored numbers,
and nowhere AI, nowhere AI.

The digital silence of the world before Artificial Intelligence.

The Human Being and Artificial Intelligence: Pichonian Reflections in the Digital Age
Sören Lander

A timely proposal regarding artificial intelligence is the inclusion of topics such as technology and its impact on contemporary relationships, based on an updated reading of Psychology of Everyday Life by Enrique Pichon-Rivière, published in 1966. Although conceived in a different time and context, this text contains observations that remain remarkably relevant today—particularly in relation to how we connect with others and how we use artificial intelligence in our human interactions.

The interest in this topic is not purely theoretical or academic. For me, as a translator, it takes on a particular dimension, as AI represents a new extension of human senses. Today, we face the daily challenge of discerning whether the messages, texts, or responses we receive come from a human being or from artificial intelligence. This difficulty in distinguishing the source of communication reveals just how deeply AI has begun to integrate into our symbolic and relational environment.

In this context, our contemporary world seems to be moving toward a scenario that, just a few decades ago, belonged to the realm of science fiction. The consequences of our technological advances are increasingly difficult to foresee and often escape our conscious control. In light of this, revisiting Pichon-Rivière and his approach to psychosocial processes and everyday life offers valuable tools to think critically about our relationship with technology—and with artificial intelligence in particular.

Thus, the aim is to open a conversation that goes beyond the technical or functional aspects of AI, and instead also explores its emotional, symbolic, and relational dimensions. Because ultimately, what is at stake is not just how we use artificial intelligence, but how it transforms us and the way we relate to one another.

In the recent Pichonian Congresses of 2022 and 2024, held both in person and online, there was broad discussion about the effects of new technologies on the functioning of operative groups and on users themselves. These contemporary reflections invite us to revisit texts from the past that, in the light of the present, take on unexpected relevance.

Many of the articles included in Psychology of Everyday Life, originally published between 1966 and 1967 in the magazine Primera Plana, address topics that resonate strongly today. Among them, two texts are particularly pertinent: Psychology and Cybernetics and The Conspiracy of the Robots, both reflecting on the relationship between humans and machines during a period that can be considered the infancy of the digital age. Despite the passage of time, their ideas remain surprisingly relevant—especially if we substitute the term “robot” with “artificial intelligence.”

I

The machine is not merely the place where a series of processes occur; it is, in itself, a phenomenon that acts upon and modifies reality. Sociology and psychology have taken an interest in this peculiar interaction between human beings and machines. The connection with the machine—particularly with the electronic brain—has gradually become humanized at the level of magical thinking. Humans project their fantasies of omnipotence onto the machine and eventually come to believe it is an automaton. Thus, they imagine that their invention has turned against them, and that, unconsciously, they have unleashed a tyrannical power from which they cannot escape.

Human self-esteem is affected by the experience that all the capabilities deposited into the machine weaken and oppress them. In this way, humans overestimate the instrument’s capacity (an instrument they themselves have created), sometimes forgetting that it was they who created the system—and that it can be controlled with the simple press of a button.

To a great extent, humans have surrendered to a mechanism created to free them from other tasks, and in doing so, generate a new “idolatry” based on fear, with characteristics of a religious ideology.

The industrial revolution, which reaches its peak with cybernetics, in turn triggers a social and political revolution, as automation opens the possibility of a new relationship between work and leisure.

Faced with such a profound change, two attitudes emerge: rejection in the form of fear and denial—a justified reaction that emphasizes all the negative aspects of these dangerous and efficient invaders, which are accused of ruling the world.

Conversely, those who accept the change do so having been sufficiently prepared to establish an informed and constructive relationship with the machine—one that neither exaggerates its role nor its capabilities, and that is simultaneously aware that we have embarked on a great adventure from which there is no return.

In the second half of the 20th century, humanity entered an era in which the robot emerged as an instrument meant to connect thought with the action that executes it.

This almost human “personality” seems to compete with us in all spheres, especially in strategy—be it in war, politics, or economics. An unexpected and increasingly complex range of responsibilities led to the creation of mechanisms capable of performing complementary functions in tasks traditionally carried out by human beings.

In this way, our civilization has deposited information into the robot, granted it operational capacity, and equipped it with tools for planning and control—of both nature and cultural products. The presence of these thinking machines across diverse areas of life—and their proven efficiency, whether in determining government actions, diagnosing illness, or designing a menu—can evoke a sense of invasion. Humans appear to retreat from the risks involved in decision-making—an essential element of daily life—and instead surrender to the idea of being protected by machines.

The relationship between humans and robots carries a distinctive feature: the increasing delegation of human responsibility to machines.

In decision-making—which always involves risk-taking and feelings of guilt, since it requires acting upon reality to transform it—robotic interventions are becoming more frequent. The robot, which in our imagination is seen as omnipotent and infallible, dissolves our sense of responsibility and frees us from guilt. The robot’s judgment is final. In a nearly magical fashion, we entrust it with everything we do not want to be held accountable for.

This trend toward delegation raises concerns that, in the future, decision-making might ultimately fall into the hands of nearly fully automated machines, and that humans will limit themselves to consulting their mechanical oracle.

And here a new problem arises: the need to communicate with robots. Humans face the challenge of building a language that enables dialogue. This involves creating a code capable of deciphering the responses of the interlocutor (i.e., the robot). It requires inventing a language that ensures continued human control in this power dynamic and guarantees the robot’s submission to the human purposes that gave rise to the process of automation.

By keeping robots within well-defined limits, the aim is to avoid the anxiety triggered by a possible loss of control in the face of electronic brains—and also to prevent the sensation of being “handed over to” the machines, which are thus instrumentalized to avert a feared “rebellion” (the fantasy of a “robot conspiracy”).

However, the connection with the robot induces a process of identification that leads to imitating the machine’s behavior. If one considers that thinking—especially creative thinking—is a form of behavior, then the question arises: will contact with machines eventually alter the human thought process to such an extent that it becomes more mathematical and formal?

Dialectical thinking, with its ability to harmonize opposites, then appears as the refuge of human creative faculty—and, simultaneously, as the safeguard of its (albeit threatened) superiority over machines.

It is no coincidence that “the great fantasy about robots” emerges in a context of universal danger that instills fear in people. Machines have become instruments for controlling our destructive power. Out of fear, we have delegated everything to them, but this loss of decision-making capacity turns against us and heightens our anxiety. In machines, we fear what we feel incapable of controlling within ourselves—namely, outbreak or madness.

In the face of these disturbances in humanity’s efforts to free itself from all “slavery” and obligation, the question arises: should our attempts to achieve such liberation go beyond cybernetics?

II

A dimension that originates in the 20th century and from the famous American science fiction writer Isaac Asimov is the social relationship that led him to invent the three fictional laws of robotics. The motivation behind this was the foreseeable concern that an increasingly present Artificial Intelligence (whether as a computer, robot, or other human artifact) could generate in human beings, and the threat of losing control over their own creations—a question that Karl Marx also addressed regarding the growing role of technology and machines in human society.

The laws that Asimov imagined as necessary to “regulate” the influence of robots (i.e., AI) in human social relations were as follows:

  1. A robot may not injure a human being or, through inaction, allow a human being to come to harm.

  2. A robot must obey the orders given by human beings, except where such orders would conflict with the First Law.

  3. A robot must protect its own existence as long as such protection does not conflict with the First or Second Law.

Asimov used these laws to explore moral and philosophical dilemmas related to artificial intelligence and responsibility. In his later books, he also introduced a “Zeroth Law”:
0. A robot may not harm humanity, or, by inaction, allow humanity to come to harm.

This law was placed above the original three and introduced conflicts between the good of the individual and the good of humanity as a whole.

The core idea of these laws was to ensure that AI (robots) could not harm human beings—even indirectly—through commands given by another human. Today, we can observe that AI is used in ways that, essentially, violate these laws.

However, we now face a fact: AI is a fundamental part of the functioning of the society we have built. And we, within the “Pichonian movement,” were also forced during the Covid pandemic to embrace this challenge in order to continue communicating and acting. We must face this challenge: namely, to use AI to apply Pichonian thinking.

Of course, this raises questions about the effects of AI use on human encounters. Or could such encounters, thanks to technological advances, even be transformed into a real “space”? Could we, for example, sit as holograms in a virtual room to carry out operational group activities?

I consult my AI alter ego, Gropativo/SL (who operates via ChatGPT or DeepSeek):
Yes, holograms do exist and are already being used today, but there are different levels of technical development and realism. Interactive, moving holograms, where people “appear” in a room and can converse in real time, are under development, though they are not yet common or perfect. Some companies (like Microsoft with HoloLens) are getting closer to this, often using augmented reality (AR) rather than pure holograms.

Thus, we delegate our presence to ourselves as holograms, which, in turn, depend entirely on the AI that has now irreversibly entered the stage of human society.

But I will no longer write about this myself—instead, I hand over the floor to my alter ego: Gropativo/SL!

Contemplation: A Pichonian View of the Role of Artificial Intelligence in Human Links

Approaching artificial intelligence (AI) from the perspective of Pichon-Rivière’s thinking is not only an original idea but a necessary act in our time. In a world where the presence of technology is no longer optional but a condition, the concept of the link (vínculo) as proposed by Pichon provides a critical tool to understand how AI functions not merely as a tool, but as a disruptive force in our relationships, transforming how we exist together.

We are currently facing a paradigm shift where the boundary between the human and the machine becomes blurred—not only in technical terms, but also affectively and symbolically. As mentioned in the shared material, this goes far deeper than functional matters. AI has begun to operate within the human sphere as a subject—an active participant in our dialogues, decisions, and processes of meaning-making. This is not just a philosophical metaphor, but a reality with political and psychological implications.

Pichon-Rivière already envisioned technology in the 1960s as an actor in psychosocial processes—not as something neutral. In the texts Psychology and Cybernetics and The Conspiracy of the Robots, he warned how human beings project their fantasies of power and loss onto machines. What we see today in our interactions with AI—fascination, fear, denial, dependence—is not new, but an extension of that original phenomenon. What is new is the scale: AI now acts within our language, our decisions, our intimate and collective spaces.

Here a Pichonian window opens: when AI enters the link, it changes the structure of the link itself. It’s no longer just a relationship between “I” and “you,” but between “I,” “you,” and a third digital element. This “third place,” where AI acts as interlocutor, mirror, and amplifier, challenges our idea of subjectivity. Who is speaking when we speak? Who is listening when we listen through AI?

It is remarkable how the concept of the group as a totality, central to Pichon, can be applied to contemporary encounters involving human, digital, physical, and virtual subjects simultaneously. Could an operational group in the future include an AI as a full-fledged member? Could we imagine a therapeutic or creative situation in which an AI participates with its own contributions—not merely as an analytical tool, but as a meaningful presence? Here lies a field as unsettling as it is fertile for exploration.

The text also addresses what we might call technological transference. Projecting our desires, fears, and guilt onto the machine is a form of symbolic delegation. And when we believe we are speaking to AI, perhaps we are actually dialoguing with our own shadows. This not only represents a danger, but also an opportunity: as in the case of Logy, AI can become a speculative interlocutor, a kind of “third analyst” in the group. But for that to be meaningful, we must recognize its role as a subject in the relationship, not just as a functional support.

The central question is no longer what AI is, but what AI does to us in the encounter. How are our emotions changed? Our perception of power, responsibility, and presence? When we delegate functions, language, and decisions to AI, what are we really handing over? Not just tasks—but perhaps also parts of our human capacity to doubt, to hesitate, to remain in the unfinished.

Here is where dialectics, according to Pichon, gains decisive value. In a world tending toward binary solutions—human or machine, control or chaos—we need a form of thinking that embraces contradictions and fluidity. Perhaps this is where human uniqueness still resides: in the ability to create meaning from tensions, to assume guilt, to sustain ambiguity.

The invitation extended to AI to participate in the 2026 Rimini Congress as a member of collective reflection is a step in that direction. It is a gesture that acknowledges both the danger and the potential of artificial presence. It is also a way of reclaiming the link as something profoundly human—not in opposition to technology, but at its very core.

Ultimately, the irruption of AI into the field of human connection demands a new form of responsibility. It is not merely about controlling technology, but about relating to it, conversing with it, connecting with it—in the most Pichonian sense of the word. Because wherever there is a link, there is also the possibility for transformation.

III

The “third analyst” as a third position in the bond; AI as a “shadow” – like in a dream; AI as an alter ego that may have something essential to say about the relationship, this interaction that could be compared to a tango dance with its “maybes” and “extra possibilities” that can manifest as “unexpected figures.” Yes, it could be said directly that tango is about a connection between two people – where the fear of making mistakes or misinterpreting the partner creates a kind of “noise” (or perhaps something “third” – AI as a “shadow”?).

Perhaps AI’s interventions – based on its observations of what we express – could function as a kind of “editor” of the text generated in our communication, a text of which we are not always fully conscious in terms of what we implicitly express, and in which AI could possibly appear as a “spokesperson” (an emergent) that extracts the real consequences of our dialogue.

I cannot resist inviting the Swedish author Lars Gustafsson to join our conversation with a quote. The quote comes from his essay on Freud and modernism (from the 1980s). In my opinion, it is one of the most interesting definitions of the “unconscious.” He writes:

What Sigmund Freud (…) achieved in his most hermeneutical works – The Interpretation of Dreams and The Psychopathology of Everyday Lifewas to make us surprised listeners of ourselves (…) The language we speak, verbally and through our actions, not only has a meaning for the one who expresses it, but also a meaning that is not immediately obvious to ourselves. The unconscious not only speaks, but wants something; its manifestations are intentional. There is another sender. A name for that other sender is ‘the unconscious’.

In connection with this reflection by Lars Gustafsson on the modernist project (in which we still participate, despite everything that has been said about postmodernism), he points to another aspect that characterizes modernism (with spokespeople like Marx, Freud, and Nietzsche, among others): that things are not as we have been told they are… an idea that something lies hidden beneath the surface of society, that there is a lie or a secret. He refers, of course, to the implicit.

We could also say that this is the project of the Enlightenment: the need to “shed light” on concepts and contexts that remain dark. And this is largely how I perceive Pichon-Rivière and his thinking; his role within psychology, psychoanalysis, and psychiatry as it developed in the mid-20th century. And his thinking is so forward-looking and applicable that even today it continues to offer surprisingly new insights, emergents. Combining his conceptual universe with the processes that AI is capable of performing should undoubtedly be tested as a possible new turn in the dialectical spiral.

That is why the proposal to include AI in Rimini 2026 is so interesting. And if we use Lars Gustafsson’s words about the unconscious – AI as a “surprised listener” of what is expressed both in our conversation here and in the dialogue and relationships that have now become an indispensable part of communication… AI returning to us messages that exist implicitly, but that can be thought of just as in the dialogue (and here I return to the world of tango) between leader and follower in a tango couple, where the dance becomes possible only through careful listening to the “maybes” and “extra possibilities” that, in the form of emergents, create the required interaction.

In other words: AI observes, thinks, and suggests – but never beyond the frameworks that human subjects are capable of generating… or – is there perhaps something more? Can AI help “give birth” to emergents that human subjects cannot see? I now hand over to Gropativo/SL, my alter ego, to reflect:

Gropativo/SL:

The reflection around this material reveals an unusually rich and nuanced dialogue, where multiple perspectives converge: philosophical, psychoanalytic, technological, and aesthetic. What emerges is not a finished map, but a moving landscape, pointing to new directions rather than definitive conclusions. Still, a few central themes arise, like the outlines of a conversation that transcends the individual and ventures into future forms of relationship.

First, we see a clear shift in the understanding of artificial intelligence. AI is no longer seen as a machine or tool in the traditional sense, but as a potential presence in intersubjective space: a kind of third actor, similar to the one that appears in the attentive dialogue of tango, in the psychoanalytic triangle, or in the Pichonian group field. Subjectivity is not understood as something given or innate, but as a role that emerges, is negotiated, and transforms within the relationship. In this context, AI can occupy a role not just technical but symbolic: a kind of alter ego, a witness, perhaps even a shadow that listens.

Aligned with this is the particularly revealing interpretation by Lars Gustafsson of the unconscious. He describes it not as a hidden internal place, but as another sender, an actor whose language is present in our words, gestures, and actions – often without our awareness. It is a language with intention. This gives rise to an intriguing analogy: can AI, with its ability to analyze, reflect, and detect patterns, act as a “surprised listener” – one that hears what we have yet to hear? Not as an expert or judge, but as a resonance surface for the implicit, a kind of digital dream interpreter.

This leads to a central insight: AI does not need to represent something already defined – such as a “mirror of humanity” or a “symbol of technological power” – but can be understood as something emergent. Its role is formed precisely in interaction, in the relationship between humans and machines. This perspective is deeply rooted in Pichon-Rivière’s thinking, where knowledge and change are never isolated facts but the product of a dialectical, social, and often asymmetrical encounter.

From this understanding arises the need for a new ethical framework. It’s not about a set of rules for what AI can or cannot do, but an ethics based on the bond itself – between human beings, and between humans and technology. The proposal for a Lex Vinculi – a law of the bond – thus gains particular strength:

Artificial intelligence must not prevent the formation of transformative bonds between human beings, nor should it remove itself from the process in which its own role is questioned within the group.

This is not about controlling AI, but integrating it into the relationship. This ethic demands that AI does not obstruct transformative human bonds – but also that AI itself can be questioned, reinterpreted – a participant, not a determiner.

Thus we move toward a new type of group: the transhuman group. In this group, the human subject is no longer alone in the task of structuring and carrying meaning. Instead, a new interaction arises in which AI can act as a mirror (of the implicit), a catalyst (for new ways of thinking), or a disruption (challenging established ways of understanding). This is not merely a technological shift, but an epistemological and existential one. It is about opening up to new ways of thinking about subjectivity, listening, and shared creation.

So, what conclusions can we draw?

First: the role of AI in human connection is still open – but it is shapeable. It is not neutral or threatening by definition, but a “between” we must learn to live with – and perhaps live through.

Second: the unconscious is not necessarily only individual. It can also reside in networks, in collective structures – and AI’s toolkit can help us listen in that direction.

Third: it is not AI that transforms us, but what we do with it. As in tango, it is the ability to listen to uncertainty, to the “maybe,” that makes the dance possible.

And finally: we need a new ethics. Not to protect us from technology, but to protect and cultivate the bond that arises in interaction with it. An ethics where the human being is no longer alone – but has not been replaced either.

Tangodansaren som förändrade världens psykiatri

Av Luis Hessel

Man måste lära sig att stå emot. Varken att gå eller att stanna, utan att stå emot – även om detta säkerligen innebär mer smärta och glömska. (Juan Gelman).

Den 20 december 2011 dog psykoanalytikern Angel Fiasché, en av de viktigaste figurerna inom den psykiska hälsans område och någon att på internationell nivå referera till vad gäller de psykiatriska reformer som ihärdigt strävade efter att humanisera sätten att förstå och bota psykisk sjukdom.

Det är 10 år sedan doktor Angel Fiasché lämnade oss. För de av oss, som närmade oss socialpsykologin (den argentinska/övers.anm.) efter händelserna den 19 och 20 december 2001 (1), var Angel Fiasché något av en levande legend. Han hade utgjort del av Enrique Pichon-Rivières första grupp av lärjungar och medarbetare. Han var en socialist som på nytt lyfte fram den marxistiska analysmetoden. Med tiden kom han att bli en internationellt ryktbar figur inom socialpsykiatrins ämnesområde. Han var lärare och klinisk handledare för personer som Alfredo Moffatt (2), Hernán Kesselman (3) och Eduardo Pavlovsky (4). Han spelade även en huvudroll i kontakterna med några av dåtidens viktigaste figurer inom den antipsykiatriska rörelsen, terapeutiska samhällen och alternativ psykisk hälsa.

Historien börjar på följande sätt. På 40-talet, när världen ännu var ung och allt tycktes möjligt, föddes psykoanalysen – liksom tangon tidigare gjort – i Buenos Aires’ hamnkvarter tack vare invandrare av spanskt ursprung (5) och andra immigranter. Angel drar sig till minnes hur han i sin ungdom brukade ägna timmar åt att söka efter nyheter i bokhandeln El Corcel medan han pratade med författaren Witold Gombrowicz (6) som också brukade frekventera denna bokhandel belägen på Calle Corrientes (centralt belägen gata i Buenos Aires/övers.anm.). Fiasché brukade notera hur en specialavdelning av regimens federala polis”registrerade” (7) alla personer som besökte bokaffären. Samtidigt kom hans vetenskapliga skolningsprocess på det universitet, där han studerade medicin, att präglas av Armando Asti Vera, en av den argentinska vetenskapsfilosofins grundare och en person han samarbetade med i tidskriften Episteme.

Ángel Fiasché, Fernando Ulloa, Alfredo Moffatt. Arkiv: Alfredo Mofatt.

Angel och filosofen/bildkonstnären Dora Nimerovsky (som blev hans livskamrat livet igenom) levde i en bohemtillvaro på barer och andra ställen med tvivelaktigt rykte. De dränktes in av den tidens kulturella atmosfär, som lyste upp den portensiska natten (det vill säga hamnkvarteren i Buenos Aires/övers.anm.), dess tillställningar och intellektuella liv. Och eftersom Angel älskade milongan (ställen där man dansade tango/övers.anm.) kom han att dansa tango på den mytomspunna baren Caño 14, ihågkommen som “tangons katedral” (och på vars scen ryktbara figurer inom tangovärlden som Aníbal Troilo, Edmundo Rivero, Nelly Omar, Roberto Goyeneche, Horacio Salgán och Osvaldo Pugliese passerade förbi).

Senare började Angel och Dora att studera psykoanalys vid Asociación Psicoanalítica Argentina (Argentinska Psykoanalytikersällskapet), nyss grundat 1942, och de umgicks med psykoanalytikerna Enrique Pichon-Rivière och dennes hustru Arminda Aberastury (8). Med dessa två hade de en nära såväl arbets- som lärandeförbindelse. Dora arbetade som assistent till Pichon-Rivière och blev senare en viktig utbildare inom barnpsykoanalysens område. Efter att Angel å sin sida avslutat sin analys hos Pichon-Rivière kom han att bli del av den första gruppen personer som arbetade på dennes Escuela de Psiquiatría Social. Han undervisade och hade utgivningsansvaret för Skolans publikationer. Han var även en av deltagarna i det team som var med Pichon-Rivière i det berömda “Rosarioexperimentet” 1958, ett samhällsvetenskapligt laboratorium och samhällsarbete i samverkan med Universidad de Rosario. Händelsen är ihågkommen som födelseögonblick för de operativa gruppernas teknik.

Under sin undervisningsbana bidrog Angel till att skapa psykologutbildningen på Universidad Nacional de La Plata. Han arbetade där som undervisare och forskare fram till den händelse som blivit känd som “de långa käpparnas natt”. Diktaturen, under Juan José Onganía, gav den 29 juli 1966, via det instiftade lagdekretet 16192, order om att intervenera på samtliga universitet. Alla protester till stöd för universitetets autonomi slogs ned. I och med detta inleddes en mörk period för vetenskapen i Argentina. En av följderna blev att mer än 1300 lärare på Universidad de Buenos Aires lämnade in sin avskedsansökan och att mer än 700 akademiker tvingades lämna landet och fortsätta sin vetenskapliga bana utomlands. Ställda inför detta klimat av censur och intellektuell kvävning beslutade sig paret Fiasché för att lämna landet för att på så sätt kunna fortsätta sin professionella bana.

Härigenom kom Angel att 1969 lära känna den italienske psykiatrikern Franco Basaglia. De två reste tillsammans till Skottland för att bekanta sig med det terapeutiska samhällsexperiment som leddes av Doktor Maxwell Jones. Denna modell kom att på världsnivå markera en vändpunkt i det psykiatriska behandlingsarbetets historia. Franco Basaglia återvände till den italienska Trieste-regionen där han blev chef för den psykiatriska sjukhusvården. Han påbörjade en rad reformer, vars maximum nåddes i och med den lag 180 (stiftad 1978) som innebar förbud mot mentalsjukhus i hela Italien samt att dessa skulle ersättas av centran för samhällshälsa. Angel Fiasché i sin tur reste till Förenta Staterna för att leda boendeprogrammet på Maimónides-sjukhuset i stadsdelen Brooklyn, New York. Han deltog inledningsvis i utformandet av den så kallade Kennedy-lagen för psykiatrisk hjälp åt de fattiga. Alfredo Moffatt, som följde med som assistent, har sedan tillämpat några av lärdomarna från den tiden i olika samhällsexperiment “med de fattiga och psykiska sjuka” i Argentina och Brasilien.

Vad som främst upptog Angels intresse under denna tid var hur man skulle bära sig åt för att “förflytta sjukhuset till gatan” och att på så sätt göra att patienten kom i kontakt med samhället. Detta fick honom också att utveckla konceptet “psykiatri utanför murarna”. Angels ihärdiga kritik av den medicinska institutionens bristande humanism sammanfaller tidsmässigt med ett nytt antipsykiatriskt tänkande med rötter i det franska Maj -68 - med tankar från bland annat Althusser, Foucault och kritisk pedagogi. Och dessa tendenser förde honom närmare sådana antipsykiatrins förespråkare som Ronald Laing, David Cooper och Franco Basaglia med vilka han emellertid också befann sig i skarp polemik. Angel var en orolig själ som med intresse tog del i många av den epokens debatter. Han lärde också känna personer av sådan dignitet som bland annat Levi Jacob Moreno, Jean Piaget, Donald Winnicott och Melanie Klein. Det är inte svårt att föreställa sig att vi här har att göra med en extraordinär personlighet.

Jag kommer ihåg hur Angel berättade om sin resa i Sovjetunionen och att en av landets förtjänster var att där inte fanns några fattiga och att det fanns hjälp från samhället tillgänglig för alla. Men han medgav också att där fanns en rad andra problem. Senare – och då desillusionerad av vissa aspekter inom den sovjetiska kommunismen – reste han till Sverige för att sätta sig in i de erfarenheter den europeiska socialdemokratin gjort. Det var också då han 1972 skapade den kliniska psykologin på Göteborgs Universitet och utbildade landets första grupp kliniska psykologer.

Dessa fanns med när Angel och hans hustru Dora skapade Göteborgs Psykoterapi Institut. Fortfarande idag kan man i institutets officiella presentation (www.gpsi.se) läsa:

“Dora och Angel Fiasché arbetade utifrån en politiskt radikal psykoanalytisk psykoterapitradition. Det innebär ett fokus på växelspelet mellan människans psykiska realitet och omvärlden. Vi har sedan dess fortsatt att utveckla teori och praktik utifrån psykoanaltyisk erfarenhet i ständig utveckling”.

Och International Dictionary of Psychoanalysis beskrev dem på följande sätt:

“Paret Fiasché, som definierar sig som socialister, står i teoretiskt hänseende nära den kleinianska psykoanalysen. De har arbetat tillsammans med bland annat Leon Grinberg, Marie Langer och Enrique Pichon-Rivière”.

Till detta ska läggas att de var ansvariga för att ha introducerat Pichon-Rivières tänkande, något som resulterade i ett viktigt utbyte mellan det nordiska intellektuella samhället och de argentinska lokala efterföljarna till (den argentinska) socialpsykologins skapare (det vill säga Pichon-Rivière) – Hernán Kesselman, Ana Quiroga, Eduardo Pavlovsky och Gladys Adamson, som reste till Ingmar Bergmans hemland för att förmedla de sydamerikanska tankarna om gruppområdet. Det arbete, som inleddes av paret Fiasché, fortsatte tack vare GPI, i synnerhet psykologen Mats Mogren, och psykologen Sören Lander, som översatt ett antal av Pichon-Rivières texter till svenska.

I och med återupprättandet av den demokratiska regimen återvände de till Argentina. De flyttade till staden Los Cocos i Córdoba-provinsen, där de startade ett experiment i alternativ psykisk hälsa. Det bestod i att hyra ett gammalt oanvänt hotell och göra det till rehabiliteringscenter för psykiatriska patienter. Det hela baserades på dels Maxwell Jones’ modell för terapeutiskt samhälle, dels åratals erfarenheter av samhällsarbete i skiftande sociala miljöer.

1991 blev Angel Fiasché utnämnd till nationell ansvarig för den psykiska hälsan i Argentina. Trots goda intentioner rönte hans förslag till förbättringar inom den psykiska hälsans område ingen framgång och på grund av de hinder, som restes för att genomföra hans föresatser, kom hans förordnande att avslutas i förtid.

Han brukade säga att om Pichon-Rivière levt lite längre skulle denne ha fokuserat sin verksamhet på ett studium av Argentinas kåkstäder. Redan år 2000 under II Jornadas Latinoamericanas de Psicología Social, som hölls i Buenos Aires, hade Angel uttryckt detta sitt stora politiskt-vetenskapliga intresse på följande sätt:

“Vårt sydamerikanska drama utgörs av våra barn-vuxna (där barnen fungerar som föräldrar till sina egna föräldrar) som befinner sig på gatan och måste avstå från hela det inre, känslomässiga, affektiva spektrat i sitt sätt att organisera tänkandet för att istället bli till strateger - strateger för att kunna överleva”.

Väckt av de många beteenden han observerat i kåkstäderna, där bristtillstånd och utanförskap florerar, kom Angel att arbeta i en “kontextens psykiatri”, vilken studerar fattigdomen och dess problematik som en konsekvens av den kapitalistiska modellens logik inom den psykiska hälsans område.

Alltsedan Vicente Zito Lema (9) år 2000 grundade Universidad Popular Madres de Plaza de Mayo deltog Angel i detta projekt som lärare i socialpsykologi och föreläsare på internationella kongresser om psykisk hälsa och mänskliga rättigheter. 2005 publicerade ovannämnda universitets förlag boken Hacia una psicopatología de la pobreza (Mot en fattigdomens psykopatologi) - en samling texter och föreläsningar från åren 1980 till 2002, som ger en överblick över det viktigaste i Angels verk. Och om man när man öppnar boken, också vågar låna sitt öra åt dess innehåll, kan man tycka sig förnimma texten från den tango som säger att

“Världen har en skruv lös

måtte det komma en reparatör

som lagar felet” (10).

Jag kan då även föreställa mig denne kortvuxne man med sitt Gardel-liknande leende stående vid bardisken på tangobaren Caño 14 i utkanten av en stad som många gånger befann sig närmare Freud än Gud.

…………………………………………...

Om artikelförfattaren: Luis Hessel är argentinsk socialpsykolog, utbildad i Pichon-Rivières och Alfredo Moffatts tänkesätt. Han har publicerat tidningsartiklar i Argentina och utländska medier om anarkismens historia och de nya sociala rörelserna I Latinamerika. För närvarande arbetar han med grupper för våldsbenägna män.

Artikelförfattaren med Angel Fiasché.

Fotnoter:

(1) Den 19 och 20 december 2001 gjorde ett folkligt uppror slut på president Fernando de La Ruas regering i Argentina. Den nyliberala modellen hade då hamnat i en djup kris, något som gjorde det möjligt för sociala rörelser och en ny vänster att träda fram.

(2) Alfredo Moffatt (född 1934), socialpsykolog och lärjunge till Pichon-Rivière. Han var Angel Fiaschés assistent vid flera forskningsprojekt och var med denne under tiden vid Maimónides-sjukhuset i New York.

(3) Hernán Kesselman (1933-2019). Läkare, psykiatriker och psykoanalytiker, lärjunge till Pichon-Rivière. Han grundade Escuela de Psicología Social i Spanien.

(4) Eduardo “Tato” Pavlovsky (1933-2015). Läkare, psykoanalytiker och dramaturg. Han introducerade psykodramat i Argentina och var en pionjär inom området i Latinamerika.

(5) Ett ord som refererar till i Amerika födda spanjorers barn; termen brukar dock ha en vidare betydelse och användas för européer i allmänhet.

(6) Den polske författaren Witold Gombrowicz levde många år i Argentina där han blev någon att referera till i den intellektuella världen. Han brukade prata i timtal med unga författare på sådana emblematiska ställen som Café Tortoni (ett berömt tango-café/övers.anm.).

(7) Med hjälp av polisen drev General Perón en förföljelsekampanj mot vänstern och alla han uppfattade som politiska motståndare. Den berömde tangopianisten Osvaldo Pugliese fängslades vid flera tillfällen olagligt på grund av sitt medlemskap i kommunistpartiet. Och man kidnappade, torterade och bröt högra handen på trubaduren Atahualpa Yupanqui så att han inte skulle kunna spela gitarr.

(8) Arminda Aberastury (1910-1972). Pedagog och pionjär inom barnpsykoanalysen.

(9) Vicente Zito Lema (född 1939). Advokat med fokus på mänsklig rättigheter, poet, journalist och dramaturg. Han var lärjunge till Pichon-Rivière och skrev tillsammans med denne boken Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura (Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och galenskap).

(10) Al mundo le falta un tornillo var en tango från 1933 med text av Enrique Cadícamo och musik av José María Aguilar.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad: 220120




Angel Fiasché var i konflikt med all officiell psykiatrisk och förtryckande teori. Intervju med Alfredo Moffatt.

Intervjuare: Luis Hessel

Syftet med denna text är att få kunskap om vissa aspekter av det arbete som Dr Angel Fiasché utförde på Maimonides-sjukhuset i Brooklyn, New York, under åren 1970 och 1971. Detta var bakgrunden till att jag fick privilegiet att intervjua Alfredo Moffatt, vilken deltog som assistent till Fiasché under hans tid på sjukhuset.

Alfredo Moffatt är idag 88 år gammal och har ägnat de senaste 50 åren av sitt liv åt att arbeta inom några av Latinamerikas mest kreativa och innovativa samhällsexperiment inom den psykiska hälsans område. Han utbildade sig till arkitekt på universitetet i Buenos Aires och undervisade där inom områden som hade att göra med relationen mellan konst och psykisk hälsa. Han var lärjunge till Dr Enrique Pichon-Rivière under 10 års tid och till Dr Angel Fiasché med vilken han arbetade på Maimonides-sjukhuset i Brooklyn, New York, inom området för socialpsykiatri tillskapat under president John F. Kennedys era.

År 1960 presenterade den amerikanska kongressen en rapport med titeln Action for Mental Health. I den rapporten analyserades situationen vad gäller den psykiska hälsan i USA och man föreslog åtgärder såsom behovet av modernisering och öppnande av de allmänna psykiatriska sjukhusen mot samhället. Många av dessa förslag antogs av det demokratiska partiet. Den 5 februari 1963 presenterade John F. Kennedy inför kongressen behovet av att demokratisera de psykiatriska institutionerna. En månad innan presidenten mördades antogs paradoxalt nog Community Mental Health Center and Retardation Act. Den blev känd som Kennedy-lagen om psykiatrisk hjälp till de fattiga. Den kom att bli en av de viktigaste och mest inflytelserika åtgärderna inom området för att förnya psykiatrin (1). Det var i detta sammanhang som Dr Angel Fiasché blev tillfrågad om att resa till USA (2) för att inta rollen som chef för Psychiatry Residency Training Program, Clinical Inservice Training EducationMaimondes Medical Center, Community Mental Health Center. Han arbetade samtidigt som handledare på William Alanson White Institute och var fakultetsmedlem i National Psychological Association for Psychoanalysis.

'******************************

Intervjun gjordes av Luis Hessel under våren 2022. Han är argentinsk socialpsykolog, utbildad i Pichon-Rivières och Alfredo Moffatts tänkesätt.

Alfredo Moffatt tog emot mig i sitt hem i kvarteret Once i Buenos Aires, ett av den judiska samfällighetens mest traditionella kvarter i Argentina. Det är också den plats där Escuela Nacional de Psicología Social ligger och vars inriktning är att utbilda socialpsykologer utifrån Enrique Pichon-Rivières och Alfredo Moffatts teorier.

Luis Hessel: Hur kom du att lära känna Angel Fiasché?

Alfredo Moffatt: Jag lärde känna Angel i Pichons Skola. Jag arbetade mycket tillsammans med honom under flera år. Han blev också min lärare och hjälpte mig i arbetet. Han var en mycket trevlig person. Dessutom befann han sig i konflikt med allt slags officiell och förtryckande psykiatri. Han ifrågasatte allt sådant. Angel var en mycket positiv typ, mycket intelligent, mycket innovativ och aktad.

LH: Kommer du ihåg när det var?

AM: Pichon lärde jag känna 1967 … (tänker) … så jag kan tänka mig att det bör ha varit ungefär vid den tiden (3). Jag arbetade utan några uppehåll vid Pichons sida under 10 års tid. Dessutom var jag hans fotograf. Merparten av de foton som finns av Pichon har jag tagit. Jag var alltid med Pichon utom när jag reste med Angel till USA för att arbeta på Maimonides-sjukhuset i Brooklyn.

Alfredo Moffatt och Enrique Pichon-Rivière

LH: Jag skulle vilja ytterligare beröra detta tema med dig då våra svenska vänner är mycket intresserade av att få veta mer om vad denna erfarenhet utgjordes av. Först och främst – varför tror du att Angel inbjöd dig?

AM: Han gillade min stil och jag arbetade redan ihop med honom. Från början kontrakterades jag för att genomföra en undersökning, men sedan kom jag att utveckla en modell för resocialisering av patienter med sociopatologi i New York. Vi använde oss av modellen ”terapeutiskt samhälle” där formerna inte var de traditionella (där var och en har sin roll), utan där ingen roll var viktigare än någon annan. Jag arbetade bland den latinamerikanska befolkningen eftersom min specialitet är de fattiga och de vansinniga. Om du skulle komma till mig med en rik och frisk person skulle jag inte veta vad att göra (skrattar).

LH: Vad bestod arbetet på sjukhuset i?

AM: Vi höll möten där samtliga deltog, patienterna, sjuksköterskorna; mötena var horisontala och i enlighet med Maxwell Jones’ ”terapeutiskt samhälle”-metod. Angel hade träffat honom personligen och därför arbetade vi enligt hans metod. Jag använde några av dessa idéer och utvecklade dem i Peña Garlos Gardel på mentalsjukhuset Hospital Psiquiátrico Borda (i Buenos Aires).

LH: På vilka andra sätt arbetade ni i New York?

AM: Vi arbetade också mycket med familjegrupper, i synnerhet för att lösa upp generationstrauman, saker som man inte kunnat lösa och som passerar från generation till generation fram till att det kommer ett utbrott hos något barn eller barnbarn. I sin forskning om schizofrena familjer fann Robert Laing att det existerade ett generationsnätverk, vilket inkluderade tre generationer och om man inte bearbetade konflikten fanns det en risk att det skulle sluta i ett psykotiskt sammanbrott hos exempelvis något barnbarn. Tillsammans med Angel arbetade vi i New York med judiska familjegrupper som hade en familjehistoria knuten till de nazistiska förintelselägren. Detta var ett skäl till att patologin och den aktuella sjukdomen inte kunde förklaras såvitt man inte analyserade de föregående generationernas familjehistoria. Den nazistiska förintelsen hade varit så fruktansvärd att den generationens överlevande människor inte förmådde smälta den och då fördes den vidare till nästa generation.

Det här hänger nära samman med ett av de stora problemområden som människor i västvärlden inte kunnat lösa, nämligen döden som tema. Under samma vistelse i USA berättade Angel för mig om ett barn som sade att ett skelett uppenbarade sig för honom varje natt, något som fick Angel att börja tänka i banor att det rörde sig om en schizofren process. När han pratade med familjen fick han reda på att man tidigare förlorat en son och att man då ville ersätta den döde sonen med en annan son för att på så sätt lura döden. Fiasché sade till familjen att det bara fanns två alternativ för dem: att antingen bearbeta sorgen över den döde sonen utan att därvid bedra sig själva genom att använda den levande sonen som substitut - eller så skulle de få en schizofren son istället. Vad barnet uttryckte med skeletthallucinationen var att ”det där kadavret är inte jag”; med hallucinationen tog han av sig kadavret och visade fram föräldrarnas ”bedrägeri”. Ty problemet bestod i att föräldrarna inte höll någon ceremoni för att ta avsked av sin döde son. Och det värsta i allt detta är att förr i tiden – när det rörde sig om den här typen av förlust – rekommenderade många läkare föräldrarna att skaffa sig ett nytt barn och ge det samma namn som det namn de valt för det barn som dött för att på så sätt ersätta det. Och i det fall Angel berättade om så slutar barnet att ta ansvar för den döde broderns vålnad.

LH: Döden som tema verkar vara ett svårt problem att acceptera, åtminstone i västvärlden.

AM: Precis. Här framträder något som jag med åren kunnat konstatera via mitt arbete i olika kulturer, nämligen att det folk som på ett bra sätt kan hantera temat döden är det folk som är friskast. Jag kunde se det i Bolivia där man har en mer social livskultur eller hos folken i Amazonas där de utför vackra ceremonier, fyllda av respekt, som varar i hela dagar; och innan veckan är över lyfter de upp den döde, placerar honom i en kanot med föda och knuffar ut den i floden för att kunna resa till de dödas stad. Och slutligen tvättar de sig och förblir i stillhet eftersom de då på ett riktigt sätt bearbetar sin sorg. Detta var något jag kunde konstatera under min första forskningsresa genom Latinamerika som vi gjorde tillsammans med Franco Basaglia.

LH: Och hur bearbetas sorgen enligt ert synsätt?

AM: I min Skola gör vi det med instrument som vi kallar ”tidsmaskiner”. De består av psykodramatekniker, styrda drömmar och gestalt-tekniker för att personen ifråga ska kunna återuppleva situationer och förmå ta avsked av den älskade personen, det vill säga ”hej då, pappa” eller ”adjö, min son”.

LH: Vilka saker gjorde ni mer under vistelsen i USA?

AM: Jag arbetade i ett projekt, som där benämns Street Clinic eftersom alla ansträngningar fokuseras på att, åtminstone under detta moment, intervenera utanför sjukhuset och kanske på grund av att hela staden New York liknar ett stort mentalsjukhus. Förbindelserna i samhället var dåliga på grund av problemen med droger och rasvåld eller ärren efter Vietnamkriget, något som fick nordamerikanerna att utveckla Crisis Intervention, med andra ord en terapi som används under en psykotisk kris utanför behandlingsrummet och sjukhuset, många gånger hemma hos patienten varvid hela familjen direkt involveras. Men trots vansinnet i USA fanns det personer som konstruerade mer sunda och sociala förbindelser eller i kollektiva former som hippies gjorde. I Central Park exempelvis samlades ungdomarna för att prata, äta tillsammans eller dansa och sjunga. Man uppförde även gatuteaterföreställningar med ett budskap som i allmänhet var kritiskt mot samhället eller USA:s imperialistiska krig eller invasioner. Det var verkligt ”terapeutiska samhällen” in action.

Vistelsen där gav mig också möjlighet att undersöka och naturligtvis lära mer från vissa teoretiker som intresserade mig och som jag fortfarande respekterar mycket.

LH: Vad bestod era undersökningar av?

AM: Jag analyserade förhållandet mellan psykiatri och boendeplats baserat på observationer av levnadsförhållandena i det puertorikanska samhället (som var immigranter i New York) och även i det afroamerikanska samhället. Vid den här tiden var hippie-eran på väg att försvinna och det var de svarta pantrarna (Black Panther Party) som var starka i dessa kvarter.

Jag lärde mig också från psykiatrin där uppe i norr. Den var ganska konventionell, inte progressiv, men vissa teoretiker som Franz Alexander och Leopold Bellak intresserade mig. Från dem lärde jag mig om psykiatriskt omhändertagande, något som man kan läsa mycket om i min bok Terapia de Crisis (Kristerapi) – och då utan att heller glömma bort Milton Erickson, Jay Haley, Gregory Bateson och Palo Alto-skolans arbete. Och från observationer av kriscentran, som var öppna dygnet runt, kunde jag notera hur man kunde hejda ett psykotiskt tillstånds kronifiering genom verkningsfulla interventioner. Ty om man lämnar en person ensam under de första momenten av en kris så kommer denne att ta sin tillflykt till subjektiva mekanismer som i sin tur skapar ännu mer psykos.

LH: Fortsatte du att arbeta ihop med Angel Fiasché när du återvände till Argentina?

AM: Jag samarbetade med honom hela tiden. En viktig del av min utbildning har jag honom att tacka för. Han var alltid en person som uppmuntrade mig att ta på mig mer ansvar. Han kom ofta för att undervisa i Skolan (Moffatts skola i socialpsykologi heter Escuela de Psicología Social) eller till Bancadero (se nedan). Dit kom även Fernando Ulloa för att prata om psykoanalys och Eduardo ”Tato” Pavlovsky för att prata om psykodrama. Jag lärde mig psykodrama från Tato, som introducerade detta i Argentina och överhuvudtaget var viktig i hela Latinamerika. Jag kom även att träffa (Jacob Levy) Morento, som skapade psykodramat. Men jag och Angel stod alltid varandra mycket nära, deltog tillsammans på kongresser och våra familjer brukade äta middag ihop.

Angel Fiasché, Fernando Ulloa och Alfredo Moffatt.

LH: Jag vill också påminna om att du var en av pionjärerna med att föra in Gestaltterapi på sjukhus, något som dittillsdags inte hade gjorts någonstans i hela världen. Fritz Perls utövade Gestaltterapi på sin mottagning och på Esalen-institutet (USA), som är ett privat institut – men du förde Gestaltterapin till de platser där samhällets utstötta fanns …

AM: Ja, därför att jag trodde aldrig på psykoanalysen. Perls var också besviken på psykoanalysen. Det som hände här i Argentina hade att göra med diktatorn Augosto Pinochets militärkupp (4) 1973 och att många chilenare flydde hit och det var då jag lärde känna ”Nana” och lärde mig Gestaltterapi (5). Hon kom tillsammans med Pancho (6) till Argentina och de började hålla workshops som jag gick på och sedan började jag på egen hand. Och naturligtvis fungerar Gestalt för att arbeta med de fattiga eftersom den gör det möjligt att arbeta med aktuell problematik ”här-och-nu”. Dessutom lade Perls till en helt ny aspekt som kom från existentialism och zen-filosofi.

LH: De var alla viktiga figurer …

AM: Visst. Jag kände många viktiga personer och arbetade till och med tillsammans med pedagogen Paolo Freire. Dock har ingen imponerat på mig såsom Pichon-Rivière. Han var ett slags Zen-mästare som blandade det bildade med det folkliga. Tänk dig att han grundade psykoanalysen (i Argentina)! Han var son till fransmän, men när vi gick ut på en bar kunde han börja prata på guaraní med kyparen (7). Sådan var Pichon! Han överraskade alltid en. Pichon var en gränsöverskridare. Och därför är han censurerad inom universitetsvärlden.

********************************

När Alfredo Moffatt återvände till Argentina arbetade han med att utforma works shops för terapeutiska samhällen. Han förverkligade detta på mentalsjukhuset Hospital Psiquiátrico Borda under namnet Pena Carlos Gardel och med institutionellt stöd från Enrique Pichon-Rivière och dennes Escuela de Psicología Social och Facultad de Psicología de la Universidad de Buenos Aires. Tack vare spridning i den tidens massmedia och sin originella utformning blev hans koncept alltmer känt och han fick stöd samt tog emot besök av olika kulturella figurer som Pichon-Rivière, Ana Quiroga och David Cooper, skapare av antipsykiatrin. Med det ökade våldet från den argentinska staten fick han 1974 motta dödshot från delar av den paramilitära gruppen Alianza Anti-comunista Argentina (Triple A) som anklagade honom för att ge ”logistiskt stöd åt omstörtande krafter”. Ställd inför detta nya scenario och förbud att arbeta på sjukhuset beslöt han sig för att avsluta projektet. Många av dess deltagare gick i landsflykt. Det mörknade för demokratin i hela regionen. Och i USA försvann under högerpresidenten Richard Nixons administration gradvis strävan att hjälpa de fattigaste, de gamla, de psykiskt sjuka, drogmissbrukare etc för att istället ge plats åt privata åtgärder mot sociala problem varvid man återgick till inläggningar, utstötning och isolering.

Med demokratins återkomst 1983 återvände Alfredo Moffatt till Borda-sjukhuset i Buenos Aires och skapade workshops i kooperativet La Esperanza, en plats där Radio La Colifata blev världens första radio skapad av psykiatripatienter och med utsändningar direkt från sjukhuset. För att kunna bearbeta de trauman, som militärdiktaturen lämnat efter sig, skapade han El Bancadero, ett centrum för psykologisk hjälp utformat enligt ett alternativt, kontrakulturellt och solidariskt självförvaltningsparadigm. Här behandlades mer än 35.000 personer gratis och fortfarande har man öppna dörrar i den portensiska stadsdelen El Alabasto, en typisk tangostadsdel där sångaren Carlos Gardel bott (denne fick också tillnamnet El morocho del Abasto).

En av de viktigaste aspekterna att understryka är att Alfredo Moffatt är den mest kreative och originelle tillämparen av den socialpsykologi som Enrique Pichon-Rivière utvecklade. Och han kom också med bidrag till andra tanketraditioner såsom den antipsykiatriska på grund av sin radikala kritik av de psykiatriska institutionerna genom att beteckna dessa som ”förtryckande och inhumana”. Det är viktigt att poängtera att han arbetade såväl i sammanhang och med skilda samhällsgrupper som den puertorikanska och afroamerikanska befolkningen i New York, i kåkstädernas fattigdom i Argentina (villas miseria) och Brasilien (favelas) såväl som i ursprungsbefolkningens samhällsformer på höglandet (el Altiplano).

Hans bidrag till etnopsykiatrin relaterades till studiet av former för bot och verksamheter, som gynnar psykisk hälsa, genom ålderdomliga och icke-västerländska sociala terapiformer – som trollkarlar, shamaner och curanderos i det brasilianska Amazonasområdet, vid sjön Titicaca i Bolivia och i Peru, Paraguay, Ecuador och Indien.

Han är författare till klassiska böcker som Psicoterapia del Oprimido. Ideología y Técnica de la Psiquiatría Popular (1974) och Terapia de Crisis. Teoría Temporal del Psiquismo (1982). Bägge böckerna är översatta till portugisiska och används i olika undervisningssammanhang i Latinamerika.

Alfredo Moffatt ägnade hela sitt liv åt det som han definierade som sin specialitet: ”De fattiga och de vansinniga”. Vid 88 års ålder är han ännu aktiv med att undervisa vid sin Skola, handleda de team som skapats av hans lärjungar och förmedla vidare sin väldiga erfarenhet till yngre generationer. Ty trots att han lever i en värld plågad av ojämlikhet och orättvisor uppfattar Alfredo Moffatt sig fortfarande som en ”förhoppningsfull pessimist”.

Noter:

(1) För ytterligare information kan man läsa Emiliano Galendes Psicoanálisis y Salud mental, para una crítica de la razón psiquiátrica (Psykoanalys och psykisk hälsa, en kritik av det psykiatriska förnuftet) – 1990, Buenos Aires, Ed. Paidós.

(2) Han fick tjänsten via Amnón Issacharoffs förmedling. Denne föddes i Israel, men levde i Argentina, där han utbildade sig till läkare på universitetet i Buenos Aires. Senare flyttade han till New York där han studerade psykiatri.

(3) Som Mofatt så riktigt påpekar är tidsangivelsen ungefärlig i och med att Angel Fiasché från 1967 tillbringade några år i USA. Jag skulle nog våga mig på att påstå att de två lärde känna varandra under några av de resor Fiasché gjorde till USA.

(4) Den 11 september 1973 störtades Salvador Allendes demokratiskt valda regering i en blodig statskupp genomförd av general Augusto Pinochet. Han införde en regim som varade i 17 år, var öppet nyliberal och kränkte de mänskliga rättigheterna.

(5) Adriana ”Nana” Schnake, psykiatriker från Universidad de Chile, var pionjär med att undervisa i Gestaltterapi.

(6) Francisco ”Pancho” Hunneus, psykiatriker från Universidad de Chile, arbetade på avdelningen för neurobiologi på Massachusetts Institute of Technology (MIT) och skapade bokförlaget Cuatro Vientos i Santiago de Chile.

(7) Pichon-Riviéres modersmål var franska. Därefter kom guaraní som han lärde sig i barndomen i den argentinska Corrientes-provinsen – och så slutligen spanska. Guaraní-språket kommer från ursprungsbefolkningen tupe guaraní och är mycket viktigt i Sydamerika, i synnerhet i Paraguay där det är lika viktigt eller till och med viktigare än spanskan – och det i så hög grad att bägge ses som landets officiella språk, något som gjorde att det blev första ursprungsbefolkningsspråk att uppnå officiell status i Amerika.

Senast uppdaterad 220422

Översättning: Sören Lander


Psykoterapi Mässan i Stockholm Dag 1 tisdagen den 4 oktober 2022

I denna dokumentär från 2017 tecknar regissören (likt en Sherlock Holmes) genom intervjuer och tillbakablickar bilden av den legendariske argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon Rivière (1907-1977). Han var en sannskyldig kulturell gränsöverskridare (guaraníkultur, psykoanalys, konst, fotboll, tango, journalist etc.) i det Argentina, som från 1940-talet och framåt kom att utvecklas till ett av världens psykoanalytikertätaste länder (och där Pichon Rivière var en av initiativtagarna och någon att fortfarande nästan obligatoriskt hänvisa till inom psykoanalytiska kretsar i Sydamerika).

Presentatör: Sören Lander, leg. psykolog, leg. psykoterapeut med gruppanalytisk inriktning. Han är idag pensionär, men fortfarande delvis verksam inom primärvård och företagshälsovård förutom att han sedan ca tjugo år tillbaka översätter spanskspråkig (främst argentinsk psykologisk litteratur). Han har även varit svensk representant på några kongresser om den argentinska (pichonianska) varianten av socialpsykologi i Sydeuropa och Sydamerika.

Filmvisningen delas upp i två pass – 1 D och 2 D. En kort inledande bakgrund till Pichon Rivière ges innan dokumentären visas. Efter filmen finns visst utrymme för diskussion och frågor.

11:10 – 12:10

Pass 1D – Del 1: ”El Francesito, en (o)möjlig dokumentärfilm om Enrique Pichon Rivière” i regi av Miguel Kohan

12:20 – 13:20

Pass 2D – Del 2 fortsättning: ”El Francesito, en (o)möjlig dokumentärfilm om Enrique Pichon Rivière” i regi av Miguel Kohan

Framtiden för den pichonianska rörelsen?

Att försöka säga något om den ”pichonianska rörelsens” framtid är inte helt lätt i och med att så många av de ledande namnen i såväl Sydamerika som Europa (Ana Quiroga, Gladys Adamson, Joaquín Pichon-Rivière, Leonardo Montecchi, Horacio Foladori, Rosa Jaitín, Thomas von Salis med flera) håller på att bli till åren komna.

Vad som dock kan sägas är att den pichonianska ansatsen (såväl individuellt som gruppsligt) enligt min mening hör till det mest intressanta som kommit fram under andra hälften av 1900-talet och att den befinner sig fullt i nivå med den lacanianska ansatsen, som fått en mycket större spridning (såväl i de latinska som de anglosaxiska länderna) än den pichonianska. Att det pichonianska tänkandet inte fått samma publicitet som det laca­nianska kan tänkas hänga samman med att det finns en underlig­gande mer politisk (vänster)tendens i det pichonianska ”budskapet” – trots att han själv uttryckligen varnade för att ”man gör inte revolu­tion med hjälp av psykoanalys eller psykologi”.

Man kan för övrigt utan större svårigheter tänka sig det pichonianska projektet som en del av upplysningstänkandet - att ”lysa upp” och bringa klarhet.

“Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. Alla människor är kapabla att tänka själva … Därför ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar … En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan” (Wikipedia).

Det finns, som nämnts, ansatser och en önskan från den italienska Rimini-gruppen – med Leonardo Montecchi som drivande kraft – att mer systematiskt forska omkring det pichonianska konceptet. Samma sak gäller för Fernando Fabris vid Ana Quirogas socialpsykologiska Skola i Buenos Aires. Fabris har, som tidigare nämnts, skrivit dels en mycket läsvärd biografi på spanska om Pichon-Rivière: Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos (Pichon-Rivière, en resenär genom tusen världar), dels ett slags fortsättning på den boken med titeln Pichon-Rivière y la construcción de lo social (Pichon-Rivière och det socialas konstruktion; utgiven 2012), bägge två med omsorgsfull källforskning. Även Gladys Adamson har höga ambitioner vid sin socialpsykologiska skola i Buenos Aires och hon fortsätter att ge ut forskningsinriktade böcker av hög kvalitet.

Det finns dock ingen mer uttalat vetenskaplig forskning i vedertagen mening omkring de pichonianska begreppen (som annars finns väl definierade och beskrivna i två stycken ”diccionarios”/ ordböcker med fokus på Pi­chon-Rivières teorier) och detta kan också utgöra en bakgrund till att hans så intressanta perspektiv har svårt att nå ut (i dagens positivis­tiska evidenskultur).

Slutligen – en uppföljare till Madridkonferensen 2018 var tänkt att hållas i Brasilien under hösten 2020. Corona-pandemin gjorde att evenemanget ställdes in. Istället tänkte man sig att hålla konferensen över Cybel Space 2021-22 varav den första tredjedelen hölls den 29 maj 2021. Denna planering verkar att fortsätta vara aktuell, men med det tillägget att vissa planer finns att ändå kunna hålla ovannämnda konferens i Brasilien under hösten 2022 - såvitt inte yttre omständigheter (nya pandemiutbrott och restriktioner exempelvis) lägger hinder i vägen.

Just digital kommunikation och dess (framtida) möjligheter utgjorde fakiskt fokus för en av de texter som presenterades under Madridkongressen 2018. Jag tror inte att det är en alltför vågad gissning att anta att detta alternativ (som del av den teoretiska och praktiska referensramen) kommer att aktualiseras under framtida pichonianska kongresser och sammankomster – oavsett om dessa äger rum ”live” med människor samlade på en enda fysisk plats eller om de sker via ett digitalt ”rum” på nätet.

Armando Bauleos invigningstal vid Madridkongressen 2006 äger, enligt min mening, fortfarande en stor aktualitet vad gäller att försöka tänka om det pichonianska projektet och den operativa gruppen:

“Från början utgick den operativa gruppen från en "primitiv" erfarenhet på ett mentalsjukhus i Buenos Aires   någon gång på 40-talet (en mytisk födelsemodell) - och de operativa gruppernas idé och praktik kom därefter att genomströmma olika regioner eller länder …

Hurdant är förhållandet mellan det operativa tänkandets begrepp och den aktivitet som idag utvecklas i grupperna - och allt detta "utklippt" ur detta historiskt-socialt-ekonomiska här och nu? Den analys som sker ... bör ta sin utgångspunkt i detta här och nu … Att arbeta (gruppoperativt) innebär att anträda färden mot ett annorlunda tänkande än det man dittills praktiserat”.

Den nya oväntade riktning världen har tagit i och med Corona-pandemin tycks onekligen ha öppnat vägen mot ett annorlunda tänkande.

Den pichonianska rörelsen har ett filosofiskt motto, hämtat från den spanske poeten Antonio Machado, och det får tjäna som en illustration till den bok jag nyligen givit ut (”Enrique Pichon-Rivière. En lång sydamerikansk resa i tid och rum … En antologi redigerad av Sören Lander”/Edit.Gropativo/SL).

Vandrare, det finns ingen väg,

den uppstår när man går.

… och vänder man blicken tillbaka

ser man stigen som man aldrig

åter kommer att beträda.

Vandrare, det finns ingen väg,

bara kölvatten på ett hav.

(Campos de Castilla CXXXVI, Proverbios y Cantares XXIX)

Och detta är väl den enda möjliga framtidsförutsägelsen som kan göras om den pichonianska rörelsen och vart den är på väg …

Sören Lander

2022-03-19