Nedanstående mycket aktuella text om den operativa gruppen utgjorde inledning på kongressen. Den är dock delvis ganska dunkel och svårgenomtränglig; fokus tycks i mycket handla om att placera in den operativa gruppen i dagens värld. Armando Bauleo diskuterar i sitt anförande bland annat två möjliga innebörder i kongressrubrikens "Om den operativa gruppens aktualitet": den första handlar om de villkor den operativa gruppen av idag lever under, den andra - och utgående från dessa villkor - om vad som idag händer med gruppernas "operativa förmåga".
Hurdant är förhållandet mellan det operativa tänkandets begrepp och den aktivitet som idag utvecklas i grupperna - och allt detta "utklippt" ur detta historiskt-socialt-ekonomiska här och nu? Den analys som sker under denna kongress bör ta sin utgångspunkt i detta här och nu.
Från början utgick den operativa gruppen från en "primitiv" erfarenhet på ett mentalsjukhus i Buenos Aires någon gång på 40-talet (en mytisk födelsemodell) - och de operativa gruppernas idé och praktik kom därefter att genomströmma olika regioner eller länder; vidare etablerades ett stort antal skolor, konferenser, seminarier, studiegrupper likaväl som institutions- och samhällspraktiker. Sistnämnda omständighet bör dock inte sammanblandas med att det samtidigt skulle ha skett en ökad begreppslig och praktisk "förtätning" som idag berikar det operativa synsättet. Snarare finns ett stort avstånd mellan ovannämnda utbredning och en mager begreppslig utveckling.
Noteras kan att det inte saknas texter; dessa fokuserar dock främst på gruppoperativa tillämpningar och observationer kring hur den operativa gruppen fungerar under olika förhållanden. Härvid har man sökt tänka vidare kring de möjligheter som denna typ av grupper öppnar. Tyvärr förekommer också mer eller mindre "vulgariseringar" av metoden i form av rena beskrivningar, som vittnar om antingen brist på teoretisk bearbetning alternativt förändringsmotstånd hos textförfattaren avseende att gå vidare från den manifesta nivån. Något som kan tjäna som exempel härpå är att endast konstatera som något "lustigt" att en viss grupp saknar uppgift - när vi så väl vet att frånvaro av uppgift väcker ångest såväl på grund av det oprecisa i situationen som det förvirrade klimat som uppstår. Vad som däremot kan benämnas som verkligt lustfyllt är när "demolerandet" av epistemologiska hinder framkallar "kreativa explosioner"; "att arbeta (gruppoperativt) innebär att anträda färden mot ett annorlunda tänkande än det man dittills praktiserat".
När vi blickar mot den operativa gruppens aktualitet finns tre grundläggande frågor att beakta: uppgiftstanken, förståelsen av det latenta (såväl i handlingen "att förmedla" som "att ta emot") och hanterandet av begreppet "emergent".
Vem som helst av oss som noggrannt betraktat olika former av gruppraxis kan konstatera att uppgiftstanken ofta inte beaktas till fullo; istället uppfattar man på ett formellt sätt uppgiften som mål eller "skoluppgift", vilket får till konsekvens att man nöjer sig med att bedöma om uppgiften "är dåligt eller bra" utförd.
Uppgiften innehåller manifesta och latenta aspekter. Den ger upphov till att förbindelserna mellan gruppens medlemmar omedvetet "mobiliseras". Den stimulerar vidare dynamiken i intagandet och utdelandet av roller. Uppgiftens slutförande ges av den gruppsliga eller institutionella ram (tid och rum) som överenskommits om från början.
Vi söker inte belysa vad som överensstämmer eller ej med det operativa synsättet - alltså ett klimat av ortodoxi - utan söker istället avtäcka de "historiska linjer" däri som kan vara användbara för oss i vårt arbete.
Otillräcklig förståelse av det latenta kan göra att samordnaren observerar gruppens fungerande mer utifrån ett manifest plan; "starka element" i grupprocessen uppfattas då vara sådana som man "kan ta på med handen". Exempelvis poängteras viss kommunikation för att beskriva gruppens utveckling och vissa kommentarer eller anekdoter från gruppmedlemmarna ses som signifikanta - varpå följer "tyckanden" från samordnarens sida alternativt att denne styr i vilken ordning gruppens medlemmar ska tala eller att indikationer ges om hur uppgiften bör angripas. Men då har gruppen förlorat sin autonomi - i och med att man installerat ett "ledarskap" som dirigerar den.
Hur ser då vår inställning till undervisning ut? Freuds "drömmodell" har gjort det möjligt att förstå den dialektik mellan manifest och latent som finns invävd. När vi "äntrar" den tematik vi ställs inför är det av vikt att beakta åtminstone två problemnivåer: den ena har med "förmedlingen" att göra (alltså växlingarna mellan att lära ut och att lära), den andra med "auditoriets" eller elevernas möjligheter att uppfatta eller ta till sig begreppet "latent".
Principiellt söker vår didaktiska modell (information-grupp) få gruppmedlemmarna att - i ett tillstånd mellan medvetet och omedvetet - se, ana, värdera och förstå det latenta samspel som äger rum under grupprocessens olika moment. Samordnarens tolkningar ska tillhandahålla vägar för att uppnå denna förståelse i och med att förståelse av det latenta utgår från gruppens upplevda erfarenhet och inte bara från en formell föreläsning. Det är härigenom man via gruppskeendet börjar förstå att förbindelserna till andra människor innehåller aspekter som aldrig blir helt klarlagda; således är det nödvändigt med en tredje - samordnaren - för att kunna förstå något av dessa förbindelsers innebörd.
Denna princip (som är något centralt i den operativa gruppen) bör givetvis samordnaren vara klar över för egen del; annars är samordnaren knappast medveten om sina egna positioner och sitt eget ansvar vad gäller det "latenta" när han/hon undervisar om just det latenta.
Vad att göra således med de egna blinda fläckarna? Vad beror de på? Hur tar man sig som samordnare ur detta? Det är troligt att man kan vare sig fly från situationen eller ta sig ur den med hjälp av råd. Man kan däremot reflektera över den och därvid undvika att kritisera de "val" som redan gjorts för att istället fokusera på de rationaliseringar man tillgriper avseende varför man valt på ett visst sätt i en viss situation.
Vad händer å andra sidan med "eleverna"? Det är alltför enkelt att bara tala om förändringsmotstånd eller svåra epistemologiska hinder. Pichon-Rivière brukade - apropå vilka som kunde ingå i en grupp och utifrån den tanke han hade om heterogenitet - peka på att vem som helst kunde ingå i gruppen förutsatt att det fanns en motivation för deltagande.
Den aktuella grupp man ingår i "lär" med andra ord ens inre grupp att bearbeta den givna informationen. Således bör den första fråga som introduceras i undervisningen handla om uppgiftens "kalejdoskopiska" karaktär; uppgiften både är och är inte det mål som stipulerades för gruppen. Och detta indikerar redan att det existerar något annat än det manifesta - detta "något" dyker upp när gruppmedlemmarna blir klara över att alla i gruppen har olika idéer om den förelagda uppgiften samt att dessa idéer har sitt ursprung i egna tidigare erfarenheter och de inre "röster" som fötts i den inre gruppen.
"Den inre gruppen" som begrepp utgör en av den operativa gruppens hörnstenar. Låt oss inte glömma bort att den inre gruppen är ett essentiellt element i varje förbindelse samtidigt som den möjliggör dynamiken vid intagande och utdelande av roller. Sistnämnda är frågor som ingår i studiet av familjepatologier och dess emergenter. Låt oss också erinra om att den inre gruppen söker omvandla den grupp man deltar i här och nu till något välbekant (familjärt) för att på så sätt "rädda" subjektet (individen); ett försök att bearbeta existerande skillnader mellan subjektet (individen) och övriga i gruppen.
Den tredje aspekten rör den "snåriga" frågan om emergenten. Alltifrån första början har frågan om emergenten varit allt annat än entydig. Att ge den en innebörd är något som alltid "glidit genom händerna" - eller snarare hamnat "mellan definitionerna". Det som bäst exemplifierar denna svårighet är en familjesituation där en medlem bär på psykisk smärta; denna person utgör såväl emergent ur som produkt av det dåliga tillstånd de sammanlöpande familjeförbindelserna befinner sig i. Emergenten skulle här vara den "figur" som i sig förtätar och konkretiserar kommunikationsbristerna, generationsproblemen samt "dislokaliseringen" av föräldrapositioner, konflikter och familjedynamikens obearbetade smärta.
Med utgångspunkt i detta finns det ett "halvdunkel"; en mångtydig kunskap rörande hur en grupps emergenter kan uppfattas. Ofta blandas dock detta samman med att en ledare framträder, vilket gör att egenskapen "latent element" (alltså att vara något som befinner sig bortanför gruppmedlemmarnas medvetande eller att utgöra en gruppfantasis "isberg") går förlorad.
Ens bild och tolkning av emergenten är beroende av hur man - som samordnare - bearbetar sin motöverföring, vilken uppkommit inte bara utifrån känslomässiga erfarenheter utan även utifrån hur dessa hänger samman med den egna teoretisk-praktiska utbildningen.
Man skulle kunna uttrycka det som att det rör sig om att peka på "kommunikationen från omedvetet till omedvetet". Samordnaren "skulle här knappast lägga märke till" innehållet i sin tolkning - och svaret skulle framträda i form av ytterligare en gruppemergents uppdykande. Således sluts aldrig dialogen kring det tema som föreslagits till uppgift och samordnarens ord får heller inte en orakelmässig karaktär.
Definitionsmässigt fokuserar den pichonska socialpsykologin på ett studium av samspelet mellan social struktur och de i denna ingående individernas (subjektens) psykiska organisation; alltså ett studium av den subjektivitet som "klippts ut" i ett visst historiskt-socialt-ekonomiskt ögonblick.
Kontexten tillhandahåller de "möjlighetens förutsättningar" som gör att en viss subjektivitet uppträder och i sin tur förändrar just dessa förutsättningar.
Vi kan sluta oss till att de operativa grupperna inte uppkom endast för att studera gruppdynamikens inre rörelser, utan även för en yttre värld och en kontext; som metod eller instrument för att utforska och intervenera inom ett av socialpsykologin utformat fält. Den praxis gruppen utvecklar kommer att undersöka kontexten i dess olika kvaliteter; denna undersökning kommer i sin tur att omvandla såväl kontext som de gruppsliga former i vilka man intervenerat. Vi ställs således i dessa ögonblick inför frågor och "krav" som - utgående från nuet - bör ge nya innebörder åt vårt "koncept" (det gruppoperativa) och dess historia.
Vår socialpsykologis "världsåskådning" vävs samman med begreppsapparaten och gruppernas praktik. Man bör komma ihåg att Pichon-Rivière var och förblev psykoanalytiker; den "analytiska apparaten" utgjorde hans inre grupp i verksamhet. Tilläggas skall att han aldrig nöjde sig med en klinisk metodologi enbart anpassad till den individuella privata mottagningen.
Grupperna framträder som en kollektiv situation bearbetad i kollektiv form. Det förbindelsebegrepp Pichon-Rivière lanserade försåg honom med ett element - ett "plus" - för att kunna gå in i dessa kollektiv som inte bara är gruppsliga, utan även institutionella eller samhälleliga.
Vi definierar oss som socialpsykologer och inte som gruppbehandlare - även om vi under vissa särskilda omständigheter accepterar sistnämnda benämning eller definition.
Om man skulle söka passa in socialpsykologin bland samhällsvetenskaperna skulle man kunna se den som en förmedlare, vilken i sig inrymmer och lokaliseras till en plats mellan psykologin (som oundgängligen bör omdefinieras med utgångspunkt i psykoanalysens uppkomst) och sociologin. Ett element som påtar sig att bearbeta relationen mellan subjekt (individ) och dess kontext tränger sig således in här.
"Vår" socialpsykologi ägnar sig åt mycket komplexa situationer i och med att den utgår från samhälleliga eller lokala emergenter för att därefter - från detta här och nu - fördjupa sig i dessa emergenters historia.
Jag har nu redovisat några sammanfattande punkter som gör det möjligt att påbörja en utforskning kring vår aktualitet inom det gruppsliga området - ett område eller en rörelse som vi använder oss av för att undersöka och intervenera i den samhälleligt-historiska kontext vi är inkluderade i. Jag hoppas att denna kongress markerar endast början till en utforskning som kommer att fördjupas.