Robert Manero Brito: PICHON-RIVIERES "EGENSINNIGHETER"

PICHON-RIVIERES "EGENSINNIGHETER"

Av Dr Roberto Manero Brito.

- Men Ni lade betoningen på och valde vetenskapens metod som väg till den mänskliga och ovissa kunskapen. Poesins väg är annorlunda.

- Jag svarar Er med förbehållet hos den som befinner sig vid det definitiva slutet. Idag finns hos mig - mer än en passion - ett behov av att kasta ljus över mina handlingar. Det enda jag är helt säker på att jag inte misstagit mig om är detta som jag kanske upprepat för mycket: mitt sökande har rört kunskap om människan ...

Enrique Pichon-Rivière

 

Det är inte lätt att teckna ett projekts ursprung, de processer i vilka det konstituerades, förändringarna i dess utveckling samt dess sätt att generera och bevara motsättningar. Att skriva om dessa processer innehåller nödvändigtvis ett grundläg­gande historiskt element. Alla sätt att göra historia är dock inte likadana.

Mer än att vara ett historiskt arbete, vars mål är historien i sig (historicism) och återfinnandet av det pichonianska pro­jektets ursprung; mer än att vara ett försök att förnya eller ge nytt liv åt ett antal praktiker (som i skrivande stund är gan­ska institutionaliserade) syftar detta arbete till ett förtydli­gande av oss själva i våra egna processers historiska perspek­tiv.

Men det handlar inte heller om ett slags introspektion utgå­ende från den pichonianska modellen. Det är inte i sådan mening vi utvärderar vårt handlande. Inte heller försöker vi genomföra en studie med fokus på oss själva. Fenomen med ursprung i den psykoanalytiska rörelsen, vilken i ett givet ögonblick fick en kraftig skjuts framåt i form av de operativa grupperna (även om det motsatta kan vara lika sant - att fe­nomen med rötter i de operativa grupperna bars framåt kraf­tigt av psykoanalysen ...) ifrågasätter även element från det ursprungliga projektet. Den mexikanska "gruppismen", i vil­ken de operativa grupperna spelade en huvudroll, pekar inte nödvändigtvis på bristen på renhet i tolkningarna av det pichonianska "budskapet", inte heller på att projektet skulle ha degenererat i händerna på giriga kommersiella intressen.

Det pichonianska projektets väg in i nuvarande institutiona­liserade former väcker frågor om olika faser i själva projektet; om tvivel och tvetydigheter redan inledningsvis och hur man hanterat riskabla extrema yttringar; till syvende och sidst grundläggande frågor om motsägande faser inom ett och samma omvandlingsprojekt. Och i detta som det tycks ödesdi­gra och oavslutade i historien (institutionalisering eller upp­lösning) kan vi gradvis se hur ett fält av motsägelser formas; ett dynamiskt system av motsägelsefulla relationer, vilka ge­nererats av såväl undersökarens dilemman som motviljan att analysera dom.

Som Devereux säger: undersökningsprocessens första viktiga data är av överföringskaraktär. Det återfinns inte i objektet, utan i själva undersökningssubjektet. I det här fallet konfron­teras studiet av den pichonianska processens konstituerande hela tiden med faran av att bli bländad.

Att göra en omläsning av Pichon är helt enkelt omskakande. Inte endast på grund av de minnen och avdammade begrepp som sov djupt nere i det gamlas "skåp". Det handlar snarast om ett annat slags känsla. Det är mer som att återvända till en annan epok; till andra ögonblick när allt fortfarande åter­stod att upptäcka.

Minnen av långa promenader med Armando Bauleo kommer för mig. Han introducerade detta fängslande panorama för mig (även om jag tror att jag i grund och botten aldrig helt förstod det). Att återskapa andra epoker, början på Pichons skola och guldåldern (mitt i sin skapelseprocess), där allt stod i begrepp att skapas inom en liten grupp ... exalterade berät­telser som relaterar det som så många gånger mött oss. Tonen har alltid något episkt och familjärt över sig.

Känslan stannar trots allt kvar. Att gå in i detta panorama ställer oss inför en säkerligen karismatisk situation. Vi kan falla för vårt karismatiska genis inflytande och konverteras (återkonverteras) till att bli nya "militanter". Vi kan på ett snyggt sätt rädda de pichonianska frågeställningarna nu nå­gra decennier senare och söka överbrygga tidens flykt.

Emellertid tror jag att den grundläggande känslan vid läsning av Pichon är brottet med varje slags neutralitet. Att åter läsa Pichon nu är att paradoxalt nog tappa distansen och att bli desorienterad. Och detta kan inte orsakas av något annat än just det "mobiliserande" elementet i hans teori. Sålunda kommer det sig att en omläsning några decennier senare fortfarande åstadkommer läroeffekter.

Men om detta på något sätt placerar oss som objekt för den pichonianska diskursen, så är det inte mindre sant att det också finns en intention bakom vårt utforskande. Vi läser inte den pichonianska texten som eleverna läser maestrons - i ett tillstånd av fullständig idealisering. Vår uppmärksamhet rik­tas mot händelser, språkanvändning, den publik han riktade sig till och vissa koncepts närvaro eller frånvaro. Vi genomför också en utforskning. Vi omplacerar den pichonianska diskur­sen. Den historiska undersökningens kontext, den pichonian­ska diskursen antar nya nyanser och visar upp nya former av sin originalitet - men i grunden har den också blivit desakra­liserad och sekulariserad.

På så sätt presenteras för oss en mycket intressant konstitue­rande process av ett vetenskapligt projekt med starka politiska och intellektuella implikationer samt en enorm komplexitet. Vår avsikt här är att beskriva dess mer generella former.

 

a) Källorna

Utifrån dessa inledande tankar förefaller allt som presenteras oss utgöra hinder. Först av dessa kommer källorna. Det är i princip ett titaniskt arbete att samla ihop vad Pichon skrivit. Att skriva var knappast något av hans mer överhängande be­kymmer. Samtidigt är historiska vittnesmål eller studier som kan informera om det gruppoperativa projektets process få. De historiska rekonstruktionerna är fåtaliga och kanske beror detta på att andra uppgifter (som vid den tiden kunde tyckas vara viktigare) fick prioritet.

Dock föranleder frånvaron av källor med kännedom om den teoretiska corpus' tillblivelseprocess vissa frågor. Detta gäller i varje fall om man betraktar själva kunskapsframväxten. Om väl texten i sig framstår som klar finner vi dock få hänvis­ningar till kontexten. Och vad finns att säga om undertexter och sidotexter? Det är som om Pichon själv lade ut en fälla och strikt höll för sig själv alla företeelser av anekdotkaraktär som gav honom uppslag under själva tankeresans gång. Det här är en psykoanalytisk reflex och säkerligen uppkommen senare än Freud. Eller vem vet? Kanske Pichon hade sin Fli­ess? Uppenbarligen finns redan i detta sätt att framvisa de grundläggande begreppen i corpus närvarande ett sätt att uppfatta det problematiska hos subjektet och objektet. Möj­ligtvis överensstämmer inte de teoretiska elementen (i synner­het med hänvisning till människan i situationen satt i förhål­lande till undersökningens själva subjekt) med de valda fram­ställningsformerna. Faktum är att den historiska under­sök­ningen stöter på ett annat hinder i och med att de skrivna källorna - de grundläggande artiklarna som utarbetades under den period när det pichonianska projektet tog form - är ex­tremt sparsamma i sina kontextuella referenser.

Olika publikationer hade turen att kunna räkna med artiklar från Pichon. De sträcker sig från skrifter utgivna inom det psykiatriska området till intressanta reflexioner över vardags­livet i mer tidningsliknande publikationer. Det tycks som om Pichon kunde fungera som psykoanalytiker och utarbeta offi­ciella rapporter till internationella kongresser, samtidigt som han också var en krönikör som berättade om vardagshändel­ser i ett förvandlat Buenos Aires mitt inne i snabba och vik­tiga förändringar.

Vi har emellertid inte lyckats hitta någon systematik i hans sätt att publicera sig. Således har vissa böcker satts ihop av lärjungar eller kolleger utifrån hopsamlade artiklar. Ibland är det svårt att identifiera Pichons egen penna. Artiklarna är transkriberade och korrigerade (och till stor del skrivna) av hans nära medarbetare.

De källor som utgör vittnesbörd under detta moment av vår undersökning överensstämmer å sin sida inte nödvändigtvis med det moment av grundläggande vi är i färd med att utfor­ska.

I denna vår uppgift har vi emellertid kunnat dra nytta av Vi­cente Zito Lemas gynnade vittnesbörd. I hans välkända bok tecknas en allmän bild av Pichons liv, verk och vissa speciella affekter under ett viktigt ögonblick i Pichons liv - förberedel­sen för den egna döden. Sorgen, konsten och vansinnet utgör bokens protagonister.

Man kan fråga sig om källproblemet endast består i att de är utspridda och att texternas skriftliga form motsvarar olika tidsperioder i Pichons verk. Jag är inte av den uppfattningen. Snarare rör det sig om att den historiska utforskningen av grundläggningsprocessen - speciellt vad gäller teoretiska rikt­ningar eller corpus - stöter på djupare och mer strukturella hinder när det handlar om källorna.

Grundläggningsprocessen och de första ögonblicken av liv för ett nytt vetenskapligt eller disciplinärt område sammanblan­das nödvändigtvis med redan existerande former, varifrån terminologi och egna handlingsformer lånas. Det nya avteck­nar sig mot det gamla - men endast i ljuset av den senare ut­vecklingen. I mellantiden kommer denna nya corpus - sam­manblandad med områden vilka senare uppfattas som besläk­tade - att utifrån politisk hemvist ses som eller kallas för marginella egensinnigheter i stil med de "sällsamma" företeel­ser som då och då tolereras av den officiella vetenskapen eller i de praktiska tillämpningar som används. Därigenom är det inte heller sällsynt att träffa på författare med ett slags "dub­belliv"; som skriver om Psykoanalysen i dess officiella tid­skrift, men samtidigt håller på med andra slags skriverier - med annat språkbruk, andra typer av media, annorlunda af­fekter - i tidskrifter eller "mindre seriösa" skrifter.

Följden härav blir att vi svårligen hittar en teoretisk corpus' grundläggande moment i facktidskrifter eller prestigetyngda publikationer. Vad vi i bästa fall stöter på är "den andra si­dan" - den seriösa teorin - som inte manifesterar egensinne eller avvikelser från den officiella vetenskapen. Att utifrån detta perspektiv söka efter skriftliga vittnesbörd blir mycket svårt, ja maximalt svårt när det geografiska avståndet rör sig om mer än halva planeten ...

Uppenbarligen kräver en karaktäristik av de studerade proces­serna en annan form av närmande och då kanske mindre akademiskt. Ett sådant annorlunda närmande för med sig nya områden och andra former av inträngande i den miljö där ut­vecklingen ägde rum. För närvarande känner jag mig inte ka­pabel att genomföra ett sådant företag.

Hursomhelst har jag för avsikt att med det material jag har till förfogande - och ett delvis nytt sätt att närma mig detta - demonstrera de mer generella elementen i det pichonianska projektets formulerande. Därvid utgår jag från det samtidiga i att projektet är i färd med att såväl institutionaliseras som att också befinna sig i sin mest utopiska eller messian­ska fas. Denna institutionaliserade fas kommer några år se­nare att fungera som ursprung till projektets inversion, när socialpsy­koanalysen som projekt når sina gränser i form av det miss­lyckade försöket att länka samman psykoanalys och marxism (eller tvärtom). Vi återkommer till detta senare.

 

b) Det pichonianska projektet: biografi och rörelse.

"Som krönika över tankens vägar är den (dvs Prólogo) nöd­vändigtvis självbiografisk i och med att en författares referen­tiella schema har sin struktur inte enbart utifrån hur det be­greppsligt organiserats. Det vidmakthålls av - och har samti­digt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upp­levda erfarenheter. Genom dessa konstruerar forskaren sin inre värld, vilken - med sitt innehåll av personer, platser och förbindelser - i sin egen rytm genom en skapande process ut­trycks i form av den strategi som ligger bakom upptäckten" (Enrique Pichon-Rivière: El Campo Grupal. Prólogo).

Så här beskriver Pichon upptäcktens kontext. I den här ver­sionen är upptäckten frukten av en visionärs egen väg. Han gör inte upptäckten explicit. Däremot träder den fram genom den korta och fängslande historiska berättelse vi delges av honom. Framförallt uppfattas den på samma sätt av perso­nerna i hans omgivning. Sålunda framstår Pichons genialitet utan några tvivel.

Det återstår emellertid ytterligare några frågor att ställa. Dessa struktureras runt sättet att uppfatta de konstituerande processerna i det vetenskapliga bygget.

Med Antoine Savoye frågar vi oss därför om teorierna eller de begreppsliga corpus genereras i huvudet på vissa upplysta människor. Eller om dom snarast är resultatet av vissa nöd­vändiga eller möjliga förutsättningar i sin tur sammanfattade i sin teoretiska genesis: "I idéhistorien får man intrycket att vetenskaperna produceras eller uppfinns i det inre av en cirkel sammansatt av en viss epoks vetenskapliga 'kapital'. De soci­ala och politiska förutsättningarna för dessa teoriers framväxt görs varken synliga eller förståeliga".

Den pichonianska berättelsen, romanen om dess rörelse, har inte minsta intresse av att fördjupa sig i en sådan riktning - trots att denna rörelse påverkas kraftigt av dåvarande tvärve­tenskapliga strömningar. Den process i vilken nya teorier om psykosen - och i sin förlängning ett nytt sätt att uppfatta det mänskliga psyket - tog form, ger intryck av att huvudsakligen ha uppstått under en enda individs/subjekts utvecklingsväg.

Situationen kan tyckas paradoxal. En fråga att ställa sig är kanske varifrån Pichon tog sina idéer. Och berättelsen framvi­sar att det mest karaktäristiska i Pichons process var förmå­gan att i form av gradvisa syntetiserande rörelser låta olika världar smälta samman. Hans fascination inför guaraní-kul­turen; den dis­tanserade och av beundran färgade kamratrela­tionen till fa­dern; relationen till modern ständigt beledsagad av förbud (huvudsakligen vad beträffar hans politiska aktivite­ter, men också med risk att inverka på hans professionella projekt); den "smärtsamma bohemtillvaron" och dragningen mot att röra sig i bordellernas grannskap, där han lärde sig så mycket; ansträngningarna att förstå vansinnet, psykosen; hans nästan autididaktiska skolning i psykoanalys; verksam­heten som psykiater på sjukhus och skapandet av Asociación Psicoanalítica Argentina (APA); etc. Alla dessa världar - och då ej att förglömma fotbollen, det sociala arbetet och annat - blev inte till isolerade erfarenheter med referenser uteslutande till konkreta grupper.

Hos Pichon finns alltså en dragning mot att låta "interferen­ser" (i lourauniansk mening) uppstå. Pichon rör sig från en grupp till en annan, men han gör det inte som en gycklare, reporter och kommunikationslänk mellan mer eller mindre isolerade kretsar. Pichon får vissa grupper att framträda i an­dra. Han gör fotbollsspelare av oligofreniker, vårdare av sjuka, öppnar terapeutiska "rum" i utbildningsinstitutioner på samma gång som han ser terapi som en läroprocess (trots den omfattande psykoanalytiska diskussionen angående analyti­kerns pedagogiska position gentemot patienten! ...). "Interfe­renserna är faktiskt inte till varandra gränsande geo­metriska mellanområden (morfologiskt möjliga att spåra). De utgör handlingar, händelser och krafter som växer, modifierar och omformar i sökandet efter en 'transversalitet' och ett jämvikt­stillstånd som inte är ett systemteorins homeostatiska jäm­viktstillstånd utan med en egen kapacitet till autonomi (och alltid ifrågasättande)". Och längre fram: "Interferensen - jag betonar detta ytterligare en gång - är inte bara en topologisk demarkationslinje mellan två zoner, två kunskaps-'områden'. Interferensen är handling, vilket visar sig i att ett motstånd genereras, vilket syftar till att upp­häva, stabilisera eller för­neka interferensen. Interferensen be­tonar slutligen i sitt fram­växande skapandet av nya represen­tationer - som i fysiken där två interfererande ljud fram­bringar ett tredje ljud".

Den interfererande kreativa aspekten hos Pichon är ställd utom allt tvivel. Marie Langer uttrycker klart den olust och desorientering som hans interfererande tendens framkallade bland kolleger: "Vad Enrique Pichon-Rivière syftade till med sin socialpsykologi är mycket svårare att definiera; på grund av den ambivalens som rådde mellan APA och Enrique arbe­tade han alltid utanför institutionen ... Jag skulle säga att ett av de stora bidragen från denna period är Pichon-Rivières. Enrique tillhandahåller oss ett - om så mycket eklektiskt - analytiskt kriterium för psykoserna ...". Det är alltså mycket svårt att placera Pichon.

Pichon rörde sig inom flera områden samtidigt: psykiatrin, psykoanalysen, konsten (eller snarare konstpsykologin), tid­ningsskrivande ... Och det finns dock en enhetlighet - alltid ofullständig men i färd med kompletteringar - i produktionen och producerandet. Detta utgör innebörden i det sartreanska konceptet "totalisering". Dessa totaliseringsprocesser hos Pichon uttrycktes i realiteten som interferensprocesser. Kon­sekvensen därav blev nya fenomen, vilka det ännu inte fanns ord att benämna.

I etnologiska termer skulle man kunna förvänta sig att kraft­fullheten i den pichonianska genialiteten snart skulle ge upp­hov till följeslagare - hans "tolv apostlar" - och att därmed en mer klassisk beskrivning av en rörelse skulle möjliggöras.

Så är emellertid inte fallet. Det verkar som att Pichon inte hade några särskilda lärjungar. Trots det systematiska insti­tutionaliserandet i form av föreläsningar, praktiska arbeten, tidningsskrivande och hans skola i socialpsykiatri (senare so­cialpsykologi) tycks det pichonianska tänkandet inte kunna förläggas till eller låta sig inneslutas inom mer eller mindre etablerade områden. Den grundläggande förvirringen finns i förhållandet till psykoanalysen. Det skulle kunna formuleras på följande sätt: är det pichonianska tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen eller är det, tvärtom, så att det rör sig om ett tänkande som avgränsar sig och upprättar en gräns mot ovannämnda rörelse?

Vi är medvetna om att verkligheten aldrig låter sig presenteras i form av sådan terminologisk polaritet. Emellertid kan denna typ av frågor beröra de spänningspoler som eventuellt förmår tjäna till vägledning för min framställning.

 

c) Periodindelning.

Varje försök till periodindelning utgår från ett postulat: varje rörelse belyser i sin utbredning, snabbhet till generaliseringar och olika mått av intensitet konstanta element av diskonti­nu­itet. Utvecklingen i tiden utmärks av perioder i vilka rörel­sens genererande idé, dess profetia, genomgår återaktualise­ringar, modifikationer och nödvändiga anpassningar i syfte att vid­makthålla sin verkningskraft.

Rörelsens diskontinuiteter är mycket belysande. De liknar sprickor i en byggnad och tillåter oss att mer i grunden under­söka dess struktur. Diskontinuiteterna kan genereras av olika faktorer. I förbigående vill jag här emellertid påpeka att de i grund och botten utgör effekter av analyser som företagits av personer med anknytning till rörelsen själv.

Vi är långtifrån att - i stil med Sartre - komma fram till en analys av rörelsens genesis, ett slags "teoretisk genesis", vilket skulle tvinga oss att teckna de olika momenten i varje rörelse och med påföljande omvandlingar i dess projekt. Inte heller är vi intresserade av att i det pichonianska projektet exemplifiera vilken uppfattning det än må röra sig om rörande varje social rörelses (om så också en intellektuell grupps) generella faser. Detta innebär emellertid inte att vår bild av rörelsen inte skulle styras av en uppsättning teoretiska föreställningar om rörelser i gemen. Mer om detta dock längre fram.

Vad som vid en första anblick slår en är skillnader i Pichons terminologi. När han i mitten av 40-talet skriver och föreläser om psykiatriska aspekter (huvudsakligen om psykosen i all­mänhet, schizofreni och epilepsi) möter vi en psykoanalytiker som på ett dynamiskt och originellt sätt tar upp detta till be­handling.

Det originella härvid består enligt min mening i att Pichon inte lämnar samtliga psykiatriska element åt sidan - vilket en stor del av psykoanalytikerna plägar göra. Pichon nöjer sig inte bara med att praktisera en dynamisk psykiatri med ut­gångspunkt i psykoanalysen. Han förmår också inrymma fruktbara reflektioner utifrån vissa inkluderade fenomenolo­giska (exempelvis områdena för hur den psykiska konflikten uttrycks i symtomet) eller psykiatriska element (såsom att be­skriva det epileptiska anfallet) i sina definitivt psykoanaly­tiska föreläsningar.

Vi måste emellertid tillstå att under dessa de första momen­ten är det pichonianska språket huvudsakligen ett psykoana­lytiskt språk.

Några år senare är det inte längre så. Om väl hans föreläs­ningar om socialpsykologi fortfarande har ett tydligt psyko­analytiskt innehåll (hur skulle det kunna vara annorlunda?) så har språket förändrats. Andra begrepp (förbindelse, stereo­typi, dialektisk spiral, upp-och-nedvänd kon - hur mycket detta än må vara en metafor - gruppmoment etc) pekar på ett språk med mindre hemvist i psykoanalysen. Hur skedde denna förändring? Var finner man diskontinuiteterna? När började begrepp som "uppgift" och "stereotypi" att dyka upp?

Pichons diskontinuiteter bör angripas från en annan utgångs­punkt. För mig förefaller det vid läsning av Pichon som om hans tänkande skulle sakna av tidens gång och reflexioner genererade avbrott, korrigeringar och åtskillnader. Med sina idéer grundade i konflikter och motsättningars dynamik tycks hans egen utveckling vara i avsaknad av sådana element. Det är som om Pichons tänkande hela tiden som process innefat­tar allt bredare synteser. I dessa är dock de motsägande ele­menten nedtystade. Allt tycks indikera att vi står inför ett överlagt försök att utsätta föreställningen om dialektiken som spiral för prövning.

Spiralen är faktiskt ett continuum - en geometrisk figur som inte inrymmer diskontinuiteter. Tvärtom är spiralen den figur som bäst representerar den kontinuerliga rörelsen mot det oändliga - som en i grunden harmonisk rörelse av framväxt och bortdöende.

Den spiral Pichon talar om är dialektisk. Det är en spiral i vilken linjerna möter problematiska situationer som bearbe­tats. I den pichonianska spiralen har begrepp som konflikt och motsättning innebörd endast när det gäller analys av objektet, men inte i förhållande till den process subjektet ge­nomgår (inte ens när detta i ett slags självanalys a posteriori är förmöget att se sig som objekt).

Ögonblick av motsättning och konflikt utgör analytiska ögonblick; de grundläggande rädslornas och motståndets ögonblick. Att stanna kvar i dessa element hejdar dock spira­len. Den dialektiska spiralen kommer därigenom att innebära en tömning; konfliktens bearbetning och motsägelsen. I synte­serna tycks motsättningen reduceras och slutligen upplösas i den nya teoretiska eller imaginära kontexten. Pichons dialek­tik skulle alltså framträda som en dialektik ur vilken konflikt och motsättning tagits bort eller reducerats i största möjliga omfattning - detta till förmån för en kanske mindre dramatisk och mer objektivierad och kontinuerlig version av mänskliga rörelser. Denna version bör - även om den inte helt ignorerar den dramatiska aspekten i uppträdandet av motsättningar och konflikter - innebära en i grunden optimistisk version i den meningen att sådana element (dvs motsättningar och konflikter) inte utgör annat än hinder att passera i spiralens obevekliga rörelser. Om så ej sker framträder stereotypin, vil­ken då antar formen av stillastående, sjukdom, desillusion ...

Jag tror att vi härmed finner oss ställda inför en tydlig och uppenbar ansträngning att undvika visa fram diskontinuiteter i tänkandet, de i systemet ingående felen och deras korrigering samt felaktigheter som hävdats vid andra tidpunkter. Bakom detta döljande tycks mig emellertid finnas motsägelsefyllda element, vilka vi senare ska söka utveckla.

Hur kan vi utifrån dessa förutsättningar gå till väga med pe­riodindelningsproblemet? Vi sade härovan att vi inte syftade till att utsätta vårt studieobjekt för något teoretiskt schema över hur projekt och rörelser utvecklas. Den skillnad i språk vi visade på härovan - kan den styrka antagandet att det existe­rade olika perioder under det pichonianska projektets grund­läggningsprocess?

Pichons hållning inför sitt vägval är mer eller mindre ambiva­lent: "Även om dessa frågeställningar växte fram ur en praxis - och delvis antyds i några av Freuds verk (Masspsykologi och Jaganalys) - innebar dess formulerande en brytning med det ortodoxa psykoanalytiska tänkande, som jag omfattat under de första åren av min gärning och vilket jag ständigt sökt bi­dra till att sprida. Jag tror att denna brytning innebar ett sannskyldigt 'epistemologiskt hinder' och en djup kris som det tog mig många år att övervinna. Kanske lyckas jag med detta nu i och med att dessa texter publiceras".

Vad kallade Pichon "ortodox psykoanalys"? Innebär kanske inte de formuleringar som föreslogs i Masspsykologi och Jaga­nalys hela den "ortodoxa psykoanalysens" begreppsapparat? Existerar det verkligen en sådan diskontinuitet mellan den "ortodoxa" psy­koanalysen och den "heterodoxa" som Pichon möjligtvis ön­skade införa? Handlade det inte - förutom om ett sannskyldigt "epistemologiskt hinder" - om ett "epistemofiliskt hinder"?

Skymtar inte bakom uppfattningen "ortodox psykoanalys" just konceptet psykoanalytisk institution? Förklaras inte härigenom den kris ovannämnda brytning innebar? Utgör kanske inte den pichonianska brytningen i grunden en brist på trohet gentemot psykoanalysens institutionella struktur med allt vad den innebär när det gäller teorin och ritualer runt hur denna kan korrigeras (fördjupas)?

Vi har inte tillgång till exakt datum för grundandet av "Escu­ela Privada de Psiquiatría Social" (senare omdöpt till "Escuela Privada de Psicología Social"). Troligtvis kan det för­läggas till 1961-62 utifrån uppgifter i tidningen Temas. Första utgåvan av El Proceso Grupal dateras till 1971. Under 10 års tid sker nu grundläggandet av ett mer specifikt analysområde, en praktisk kodifiering, ett territorium. Begreppsliga gränser och skillna­der fastslås i förhållande till angränsande områ­den.

Dessa den pichonianska teorins 10 år av konstituerande sker i takt med att olika artiklar produceras: "Denna hypotes kan tyckas bekräftad av det faktum att jag - i och med att jag blev medveten om de väsentliga förändringarna i min referensram - ägnade mig mer intensivt åt undervisning, vilket också bröt den tidigare rytmen i min skrivna produktion. Endast i tex­terna 'Användning av Tofranil i familjegruppsbehandling' (1962), 'Operativ grupp och teorin om den enda sjukdomen' (1965) samt 'Introduktion till en ny problematik för psykia­trin' (1967) lyckas jag på ett mer heltäckande sätt formulera mitt konceptuella schema - även om vissa grundläggande aspekter mycket koncist knyts samman nyligen i 'Förslag och metodologi för en skola för socialpsykologer' och 'Operativ grupp och dramatisk modell' (presenterade 1969 i London vid Internationella Kongressen i socialpsykiatri respektive Buenos Aires vid den Internationella Kongressen i Psykodrama)".

Det är uppenbart att det är Pichon själv som pekar på dis­kontinuiteten i föregående stycke. En upplevelsemässig dis­kontinuitet som visar oss en annan - och möjligtvis mer dra­matisk - dialektisk modell: en Pichon-Rivière distanserad från den psykoanalytiska institution han själv hjälpt till att skapa. På distans därför att brytningen skulle komma att äga rum under dessa år. Inte genom honom utan genom Plata­forma och Documento. Denna distans pekar på en ganska ambivalent, men föga bearbetad, relation. Detta är en punkt vi ska utveckla längre fram. För tillfället räcker det med att nämna att relationen till APA utgör modell för hans relation till psykoanalysen. På avstånd från APA fortsätter han att vara ansluten som en av grundarna och fortfarande med funktioner. Med psykoanalysen på distans, som konsekvens av vad han själv producerat, fortsätter han att berika den ge­nom att referera till den. Denna "icke-ortodoxa" - heterodoxa - psykoanalys kommer att bli till Pichons socialpsykologi. Men fortfor den att vara psykoanalys?

I denna andra dialektiska modell finns det mycket mindre plats för optimism. Pichon dröjer 10 år med att bestämma sig och med att argumentera för sin brytning. Under de åren finns inte konflikten och motsättningen närvarande som motpoler att lösa upp dialektiskt för att därigenom bryta upp en pro­blematisk situation. I den verkligheten är det dialektiska spe­let mycket mindre bestämt. De närvarande polerna utgör all­tid brytningar omöjliga att reparera eller kvitta för att kunna skiljas som "goda vänner". Där existerar redan en politisk rest som bryter med varje romantisk uppfattning om spiralen.

Pichon kom att börja sitt arbete på "Hospicio de las Mercedes" (senare kallat "Hospital Neuropsiquiátrico José Tomás Borda") strax efter 1936. Han arbetade där mer än 15 år. Un­der den perioden skapades de operativa grupperna med sjuka och vårdare. Man kan förmoda att det arbetet inleddes under andra hälften av 40-talet. Så förflyter åtminstone 10 år ytter­ligare i Pichons distansering från den "ortodoxa" psyko­analy­sen. Det socialpsykologiska projektet skulle komma att be­höva två decennier för att installera sig inom ett eget om­råde med egna benämningar.

Trots erkännandet av brytningen tenderar såväl Pichon som den senare gruppoperativa rörelsen att både förneka och av­värja den; att hålla den psykoanalys man vid en viss tid brutit med levande inom den egna teorin, programmen etc. Från början var brytningen kamouflerad och "kvävd" av Pichons egen trohet gentemot psykoanalysen. Den vattendelare det in­nebar att skapa "Primera Escuela Privada de Psicología Social" kunde dock inte passera obemärkt - den var omöjlig att dölja.

I termer av det pichonianska projektets rörelse kan vi urskilja två grundläggande perioder: en period av formande eller insti­tuerande som föregick grundandet av "Primera Escuela ..."; vi­dare en period av institutionalisering vilken hade sin ut­gångspunkt i skolans grundande. Dessa tidsperioder hade också var och en sin egen rytm. Vad gäller min framställning räcker det dock att skilja mellan den inledande perioden av processen och dess institutionalisering.

 

d) Det pichonianska projektets uppkomst.

Hur kan vi förstå formandet och framväxten av en rörelse som de operativa grupperna? Handlar det verkligen om en rörelse eller uteslutande om en psykoanalysens teoretiska hjälpfor­mulering?

Inledningsvis är det av vikt att säga något allmänt angående vårt sätt att uppfatta vad som skulle kunna benämnas "Från psykoanalysen till socialpsykologin"-rörelsen.

Mycket har skrivits om den argentinska psykoanalysens "boom". När det gäller de möjliga förutsättningarna för utveck­ling och generalisering av fenomenet "psi" tycks allt peka på att det ingen annanstans på jorden finns ett samhälle som det argentinska och med de karaktäristika som kännetecknar det.

Som Marie Langer uttryckte det: "en annan sak som underlät­tade (psykoanalysens utveckling) var utan tvivel medelklas­sens betydelse; det europeiska inflytandet i ett land där den europeiska immigrationen är av fundamental vikt såväl vad gäller omfång som livsstil och särprägel på det intellektuella området". Emellertid är den förklaringen alltför allmän för att kunna belysa fenomenet ifråga. På ett annat ställe förklarar Marie Langer varför det blev just psykoanalysen och ingen an­nan typ av terapi: "Helt enkelt därför att det inte fanns någon annan. Du förstår att kommunisterna hade sin terapi - re­flexologin - men den var inte till mycken hjälp. Pavlovs expe­riment, som i huvudsak utfördes på hundar, är mycket vik­tiga. De förklarar de primitiva, de betingade reflexerna, men Pavlovs teorier kan inte användas för att lösa människans komplexa konflikter. I realiteten går därför till och med kom­munistpartiets medlemmar i Argentina i analys.

Enrique Pichon sade alltid till mig att reflexologerna kunde förklara allt för oss och vara emot oss, men när någon från kommunistpartiet verkligen behövde behandling sökte dom den inom psykoanalysen. I dessa fall gav Enrique gratis be­handling och med en speciell känsla av triumf".

I 40-talets Argentina är Psykoanalysen i full färd med att slå rot och att lyfta som rörelse. Samtidigt börjar det i resten av världen hända saker av intresse inom det psykologiska veten­skapsområdet.

I Frankrike går exempelvis Paul Bolvets dramatiska upprop ut till den psykiatriska världen i syfte att råda bot på den förfär­liga situationen på mentalsjukhusen. Deras invånare var de som drabbats hårdast av ransoneringarna. Från den senare hälften av 40-talet inleddes försök till förändringar utifrån en "humanisering" av relationen läkare-patient. Även i Holland påbörjar man efter nazisternas nederlag arbetet med att ut­forma "sektorsmodellen" som medicinsk modell för tidiga in­satser. Det lacanianska tänkandet befinner sig ännu i sin in­kubationsfas och enligt Tosquelles befann sig knappast psy­koanalysen i någon stark utveckling.

Vid den här tiden var emellertid Moreno i färd med att genom­föra vissa sociometriska undersökningar. Balint hade redan påbörjat arbetet med den typ av grupper som skulle göra ho­nom berömd. Gruppterapierna hade utvecklats i England på Tavistockkliniken. Inom kort skulle Kurt Lewin börja med sina dynamiska grupper i USA. Dessutom bidrog sedan tidi­gare till USA emigrerade psykoanalytiker till att samman med Frankfurtskolans kända intellektuella (bland vilka främst Erich Fromm kom att inspirera psykoanalysen utifrån sina försök att anknyta till samhällskritik - även om han sedan skulle komma att gå i mer "humanistisk" och mindre radikal riktning) igångsätta de kulturalistiska strömningarna.

Vi ser alltså att impulsen till "psi"-vetenskapen inte är något exklusivt för Argentina, utan snarare ett mer eller mindre allmänt fenomen under perioden direkt efter kriget. Dessutom kan man inte jämföra den tidens terapiformer med dagens vad gäller omfång och utveckling. Av den orsaken utpekar Marie Langer reflexologin som enda "medtävlare" till psykoanalysen.

Emellertid räcker inte detta för att förklara det argentinska fenomenet. Utan att ytterligare söka fördjupa fenomenet skulle jag vilja peka på några element som, enligt min åsikt, hade en inverkan när det gällde att ge "psi"-vetenskaperna den betydelse de har i det argentinska samhället.

Redan Marie Langer underströk vissa element som hänger samman med såväl exilen och den europeiska immigrationen som med medelklassens villkor. I likhet med Marie Langer vill jag peka på vikten av att Argentina som första latinamerikan­ska land kom att ha en "Asociación" erkänd av IPA (internationella psykoanalytiska sällskapet). Detta möjlig­gjorde att APA utvecklades till något att referera till och att fungera som matris för hur den latinamerikanska psykoanaly­sen utvecklades.

Den argentinska psykoanalysen å sin sida föds med en ten­dens till att göra psykoanalysen mer tillgänglig. Från början strävar den efter att - hand i hand med tankar om psykisk hälsa - ta itu med problemet pengar och honorar: möjligheten att göra psykoanalysen tillgänglig för en större del av befolk­ningen. Uppenbarligen var några av APA:s grundare aktiva på vänsterkanten och deras politiska tendens var tydlig. Men till denna tendens att breda ut psykoanalysen bidrog också det faktum att Argentina - likt merparten av de latinamerikanska länderna - har rikedomen koncentrerad till ett fåtal och att psykoanalysen således ställdes inför en ganska begränsad marknad.

De flexibla villkoren för antagning och utbildning av kandida­ter samt psykoanalytikers medverkan inom universitet och offentlig service innebar en stark militans. De långsiktiga re­sultaten har emellertid visat på effektiviteten.

Mer än att förklara det explosionsartade fenomenet "psi" in­tresserar det mig att peka på en "psi"-rörelse, som vid den ti­den hade innebörden psykoanalys, men som också tenderade att överskrida psykoanalysen - utan att ersätta den - och att i många fall omdefiniera själva det psykoanalytiska projek­tets förutsättningar.

Det är inom denna rörelses kontext som de operativa grup­perna finner sin mening. Vi kan nu hävda att de operativa grupperna var en angränsande rörelse, som inrymdes i och underordnades den bredast konstituerade enskilda "psi"-rö­relse som funnits i världen (eller åtminstone västvärlden). På så sätt kom dess representationer, ideal och yttranden, möj­ligheter och till och med motsägelser att utvecklas inom denna rörelses bredare ramar.

Denna i Argentina konstituerade "psi"-front står för viktig ut­veckling under efterkrigstiden inom forskningsområden som psykoser, grupper, psykodrama och det originella socialpsyko­analytiska projekt, vilket i flera länder gav upphov till nya er­farenheter på skilda områden: utbildning, terapi, politiska och fackliga rörelser etc. Här finns emellertid också det ansvar den bör ta vad beträffar de mänskliga rättigheternas förtrampande under militärdikaturen. Under den aktuella perioden anklaga­des den i berömda skrifter, men det var inte förrän mot slutet av diktaturperioden man kunde bli varse omfattningen av de skador på samhället, som statens användning av psykologisk terrorism orsakat.

Slutligen tar också "psi"-rörelsen och med den de operativa grupperna emot intryck från de stora samhällsanalytikerna, i synnerhet det världsomspännande 1968 och den period av motkultur som där tog sin början: "Vi har mycket att tacka de nordamerikanska intellektuella för ... Dom fann en ny strategi för att bekämpa systemet och dess krig. Vi står i skuld till maj 68 i Paris. För oss argentinare utgör också 1968 ett förän­dringens nyckelår - men då i Rosario, Córdoba och Buenos Ai­res. Då anslöt sig 'Instituto de Psicoanálisis' till den gene­ral­strejk som utlysts i protest mot den våldsamma repression som riktades mot arbetare och studenter. Jorge Mom, som president för 'la Asociación', förde vår protest till allmänhe­tens kännedom".

Man skulle kunna analysera rörelsen utifrån de behovsfakto­rer som var dess ursprung. Att rikta in sig på detta tycks mig emellertid innebära att man utelämnar från observationsom­rådet vad som är varje projekts eller social rörelses centrala element. Med Henri Desroches ord: rörelser som genererar fö­reställningar som genererar rörelser ... Framväxt utifrån det möjligas förutsättningar konstruerar den gruppoperativa rörel­sen sitt projekt huvudsakligen med utgångspunkter i det ar­betsområde projektet utvecklades inom. Dess grundläggande inriktning kom alltså att - vilket Bauleo flera decennier se­nare skulle komma att förklara - i princip växa fram ur tera­pin och undervisningen.

Det pichonianska projektet kan inte förstås endast som ut­vecklandet av en originell teoretisk uppfattning om grupper och det kollektiva mänskliga psyket. Det pichonianska projek­tet är mycket bredare och uppvisar en tydligare dramatisk struktur om vi betraktar det som en rörelses profetia, pro­jekt och strukturerade och strukturerande imaginära rymd. Och om väl rörelsen (utifrån sin materiella bas) till stor del kom att determinera sin imaginära rymds struktur och möjligheter, så kom denna i sin tur att stå för de icke-gränser, icke-platser (utopier) och ännu ej utformade språk som rörelsen måste ockupera och inviga. Det pichonianska projektet gav näring åt en bred rörelse, vilken skulle komma att mer eller mindre institutionaliseras i den argentinska "psi"-frontens nuvarande former.

Men projektet som institutionaliseringsprojekt innebär att den profetia eller det projekt som rörelsen lyfter fram miss­lyckas. Vid sidan av omvandlingsprojektet finns institutiona­liseringsprojektet, vilket som ny social form blir en ekvivalent. Därigenom kommer rörelsen att befinna sig mellan dessa två element i ett spänningstillstånd, som ständigt påpekas av de som analyserar rörelsen.

Sålunda betraktar vi den gruppoperativa rörelsen som under­stödjande i processen att forma den argentinska "psi"-fronten - men med det speciella kännetecknet att ha format ett oer­hört originellt vetenskapligt projekt (och det bör påpekas att även vetenskapliga projekt är avhängiga en historia och en utopisk-messiansk eller - helt enkelt - religiös rest).

Underkastad trycket att dels jämföras med redan tidigare exis­terande sociala former, dels trycket från de egna "analyti­kerna" genomgår rörelsen olika moment, vilka i sin tur kan antyda specifika sätt att periodisera. Skapandet av en inrätt­ning som "Escuela Privada de Psicología Social" informerar oss redan tydligt om hur institutionaliseringsprojektet tar överhanden i förhållande till transformeringens mer utopiska eller messianska (eller radikala) former. Och trots detta inne­bär inte rörelsens institutionalisering att den helt enkelt bara byråkratiseras och att rigida och repressiva strukturer genere­ras. Tvärtom stöter vi på genererandet av fiktiva institutio­nella former och då vanligtvis berättelsen om institutionen.

Vårt projekt i den här artikeln är att ifrågasätta denna berät­telse, konfrontera den med sina egna motsägelser och med andra historiska sanningar. Syftet härmed är att lära känna de sätt på vilka det institutionella imaginära har deformerat historien - men även att finna sanningens kärna, de principer som styr förändringen och att lyssna på de sanningar som härigenom uttrycks.

 

Förhistoria

Således står vi inför en dubbel historieskrivning. En av dessa följer steg för steg berättelsens skeende - det självbiografiska element som tycks ofrånkomligt för Pichon när det gäller att peka på sitt tänkandes förändringar.

Den andra förhistorian eller historian berättar för oss om möjligheterna för den pichonianska diskursen - denna "egen­sinnighet" - att delas och omfattas av en social bas och på så sätt omvandlad till en ny teoris grundläggande element.

Dessa två historier - biografin och rörelsens historia - är in­timt sammanflätade när det pichonianska projektet uppkom­mer socialt.

Vi är inte intresserade av att upprepa allmänna biografiska data om Pichon. Snarare är det viktigt att peka på vissa ele­ment i hans livshistoria. I huvudsak rör det sådana som möj­liggör andra synvinklar; en serie interferenser, vilka tillåter framväxten av nya fenomen som sammansmältning eller inte­grering av olika kunskapsområden (konst, psykiatri, psyko­analys etc) till ett mer eller mindre systematiserat helt.

En omständighet av relevans när det gäller Pichon är hans tidiga kontakt med guaraní-indianerna. Dessa var enligt Pichon objekt inte endast för en social fördom. Den relation hans far etablerar till guaraní-indianerna är i grunden avvi­kande: "Härvidlag hade min familj en mycket klar och öppen inställning. Detta gällde i synnerhet för min far som hyste speciell sympati för ursprungsinvånarna. Han hade redan i sin ungdom haft starka fantasier med anknytning till 'livet i vildmarken'... Allt detta bidrog till att han aldrig var rädd för dom och att han aldrig vidtog några speciella förebyggande skyddsåtgärder ens på de långa resor han företog ensam till häst". Och i realiteten hade hans far blivit utsparkad från militärakademin i Saint-Cyr på grund av sina socialistiska idéer och relationer till personer och grupper med sådan poli­tisk inriktning. Senare for han till Manchester för att stu­dera (en av de städer där Engels skulle komma att närmare lära känna arbetarklassen) och lära sig om textilindustri. Därifrån for han till Argentina - via Barcelona - i syfte att börja odla huvudsakligen bomull och tobak. Han utverkar en koncession från den argentinska staten, men enligt Pichon tycks alla faderns företag ha slutat i misslyckande.

Pichons mor å sin sida beskrivs som karaktärsfast och modig. Såsom älskare av teater (där hon, utifrån vad som krävdes i en föreställning, blev första kvinna att röka och bära lång­byxor) grundade hon flera skolor i Goya, däribland "Escuela Profesional" och "Colegio Nacional".

I detta sammanhang är det av intresse att Pichon nyss kom­men från Europa - och med franska som modersmål - lärde sig att tala först guaraní och sedan spanska. Bilden av india­nen framstår som mycket ambivalent. Pichon beundrade lik­som sin far indianerna för deras arbetsamhet. Dessutom blev han mycket berörd av deras kultur: "Det rör sig om en mytisk värld och med en tankeuppfattning som i grunden är magisk. Uppenbart är att allt som har med döden att göra värderas högt. Samtidigt finns en djup underliggande poesi i vardags­handlingar, myter och legender. Allt detta är exempelvis mycket synligt i guaraní-folkloren, vilken inte bara utgör ett av den kulturens huvudelement, utan också något av det vackraste jag lärt känna under min livstid ...

... Och även om man pratade mycket om detta folks vildhet och lust för strid, så tror jag - vad sistnämnda beträffar - att det mer var något man pratade om och fruktade än något som hade med verkliga händelser att göra". Emellertid hindrade detta inte honom att säga: "Hotet från indianerna uppkom när de samlades för att göra räder. Tagna som individer var de mycket arbetssamma människor ..."

Pichon väver samman relationen till guaraní-indianerna med utgångspunkt i sina föräldrar: "Ibland när jag tänker på dessa trakter och sedvänjor är det svårt att förstå vilken förmåga mina föräldrar hade att anpassa sig till en sådan fullständigt annorlunda livsstil. Dom var vuxna människor och redan formade. Trots det var dom överraskande tänjbara och gene­rösa när det gällde att förstå andras sätt att leva". I relation till familjen kom Pichon att i den nya omgivningen uppleva ett dubbelt "vansinne". Fadern, beundrare av Rimbaud och son i en ordentlig familj, beslutar att lämna civilisationen och bege sig mot "mer otämjda" trakter i ett nästan utopiskt pro­jekt. Modern å sin sida har ett motsatt "vansinne". Mitt ute i vildmarken och längre fram i Goya ägnar hon sig - som hus­tru till en misslyckad och slutligen fattig "odlare" - åt grön­saksodling. Hon inför en "europeisk" kultur i en helt annor­lunda miljö.

Pichons barndom innefattar smärtfyllda minnen: "Jag arbe­tade på fälten med min far. Redan vid 7 års ålder sådde jag ... Vi levde under knappa förhållanden. Till sist började min far odla grönsaker nära Goya. Jag följde med honom på vagnen och bjöd ut handelsvaror till folk i husen. Jag har tydliga minnen av mig själv som barn ropandes 'Pumpor, köp pumpor ...' ". I denna nya tillvaro var Pichon ännu vare sig vuxen eller formad. Flera världar flöt samman i dessa främmande barn­domsupplevelser: "Och naturligtvis kom denna primitiva värld - i vilken mina djupaste skräckkänslor för indianräder hade sina rötter - att färga mig med sin magiska uppfattning om universum. Ett universum styrt av skuld, där döden, smärtan och vansinnet formar den allmänna kontexten. Mycket av mitt vetenskapliga intresse och min forskning hänger samman med internaliseringen av dessa primitiva strukturer".

Det framstår som klart att Pichons barndomsperiod är en pe­riod under vilken skilda världar och kulturer träder fram utan att nödvändigtvis vara differentierade. Därigenom blir det som internaliserades hos Pichon till grundläggande struktur i en inre värld utsatt för en ständig interferensprocess. Flera av dessa världar kunde vid den tiden vara varandra uteslutande. Som beundrare av Rimbaud och Lautréamont refererar Pichon också till ursprungsinvånarnas poesi i vilken han återfinner samma komplex som är underliggande i den västerländska kulturen (oedipuskomplexet exempelvis). Emellertid tenderar många av dessa hans världs potentiella projekt att avlägsna sig från varandra. Framförallt bromsas den faderliga tenden­sen mot äventyret (som sorgligt nog för överlevnadens skull måste överges till förmån för handel) kraftigt av den moderliga tendensen mot ett mer urbant liv.

Pichon upplevde båda dessa världar. Den som slutligen segrar är modersvärlden. Och det sker inte bara av känslomässiga orsaker. Också världen i övrigt befinner sig i förändring. Det "romantiska" landsbygdslivet håller på att lämna plats för in­dustrialiseringens processer. När Pichon på 40-talet påbörjade sin mer omfattande produktion genomgår samtidigt den väst­liga världen en kraftig omvandling. Dess städer växer, möjlig­heterna att som tidigare leva på landsbygden minskar alltmer till förmån för industriella former även där. Denna process av historiska dimensioner har märkt stora delar av den genera­tionens intellektuella. Man får dock inte glömma att oavsett vilka möjligheter som då öppnade sig, så innebar de nödvän­digtvis en brytning med från barndomen djupt rotade element, vilka också med nödvändighet skulle komma att överges eller förrådas under de närmast kommande åren.

Flytten till Buenos Aires markerar övergivandet av dessa värl­dar. Från och med nu fortlever de endast i minnet. Behovet av att emigrera till städerna för att få utbildning pekar mot det nya samhälle som håller på att skapas. För Pichon innebär hans val av medicinen som bana just att erkänna de förlorade framtids­utsikterna i "dessa trakter", barndomslandskapet, till vilket han inte längre ville återvända. Därmed inleds ett socio­logiskt drama man kan se upprepas hos många intellektuella, exem­pelvis Lefebvre, Lapassade, Lourau ...: "Rötterna i perife­rin ger en ganska sned uppfattning om samhället", noterar Henri Lefebvre, också härstammande från Béarn". "I periferin känner man starkare än på andra platser kraften i centrum i och med att detta lika lätt projicerar sin aktionsradie 800 som 50 ki­lometer. Däremot framkallar den geografiska skillnaden mel­lan 'Nord' (den vanliga översättningen av centrum) och det hörn av det gamla Occitanien där jag föddes, tillbringade barndomen och delar av ungdomen - innan behovet att finna arbete tvingade mig att 'ta mig upp' till en normal skola i Normandie, till en tågstation i Lorena, till en plats i adminis­trationen i Poitiers eller postkontor i Bordeaux' förorter - ett intryck av tvång, godtycke eller absurditet. Känslan av att ha blivit sliten från sin identitet och förenad med samhället un­der en inte alls mytisk period av det förflutna får utan tvivel näring av det ekonomiska tvånget att emigrera norrut: nytt uppbrott, ett dubbelt uppbrott som de före detta koloniserade folken känner med så mycket större intensitet och som sam­tidigt ger en konkret vision av staten och en förvirrad bind­ning till födelseregionen". Pichons sorg, vars orsaker han knappt ville beröra, skulle sålunda också vara knuten till en annan sorg - nästan som ett sociologiskt faktum - som hade att göra med de samhällen, vilka var på väg att växa fram.

 

Nyckelhålet och bordellerna

Ana Pampliega de Quiroga som Pichon levde en stor del av sitt liv med sammanfattar det pichonianska verkets tidigaste för­historia på följande sätt: "Enrique Pichon-Rivière föds i Ge­neve, den stad som hans familj med rötter i Frankrike tem­porärt bodde i. När han var 4 år flyttar familjen Pichon-Ri­vière till Chaco, dvs till den nordöstra delen av Argentina, där man startar bomullsodling och anställer arbetskraft från gua­raní-stammen. I början av seklet var Chaco fortfarande en av ett erövringskrig söndersliten trakt, där rester av infödda mot­ståndsöar levde kvar. Guaraní-kulturen tillhör ett folk vars erfarenheter ödelagts av den spanska kolonisationen. Den gri­per dock tag i och kämpar för sin identitet genom sina tradi­tioner och med sin världsuppfattning i behåll. Uppfattningen innebär en enhetlig relation mellan människa och natur. Den söker bearbeta sina erfarenheter genom ett tänkande och en känslighet i vilka myten och poesin intar en framträdande roll. Fantasin ses som vare sig något fult eller som ett brott mot tänkandets sociala stereotyper; tvärtom ser man med vördnad på visionären, 'el 'Caraibe', som en bärare av kun­skap. Jag understryker detta i och med att man brukar spärra in oss visionärer på mentalsjukhus.

Sådan är den kultur en grupp bärare av den franska kulturen möter; den rationalistiska kulturen i en kolonialmakt, vilken för inte så länge sedan var en världsmakt, men där det också utvecklats revolutionära rörelser, avantgardetankar som Pichon-Rivières far omfattade, och en kultur med estetiska rö­relser som de så kallade fördömda poeterna - Lautréamont, Rimbaud, Baudelaire. Utifrån det poetiska i dessa två kulturer integrerar Pichon-Rivière inom sig två skilda världar. Och detta blir möjligt på grund av att hans familj slår sig ned på guaraní-territorium utan förutfattade meningar och med en djup respekt för dessa män och kvinnor som de kommer att arbeta tillsammans med på fälten".

Med sin far mer etablerad studerar Pichon i de skolor modern bidragit till att grunda. Mellan sin barn- och ungdomstid i Chaco och Corrientes och fram till sin definitiva bosättning i Buenos Aires utvecklar Pichon en känslighet som tjänar till viktig ledstjärna vad gäller hans intresse för vansinnet. Han är under tonårsperioden "galen" i "de fördömdas" poesi: "Jag var väl 17-18 år när jag började skriva mina första dikter".

Han är en äventyrlig tonåring som "genomlevde alla de egna motsättningar - vissa mycket ångestfyllda - vilka i viss ut­sträckning och bortom de egna önskningarna svarade mot vitt skilda och även varandra motsatta kulturella världar". Under den perioden var Pichon mycket uppmärksam på hur livet tedde sig i den by - Goya - där hans mor utmärkte sig genom sitt kulturella arbete. Han berättar hur han där utförde sin första icke-deltagande observation - arketyp och modell för hur de operativa gruppernas samordnare utbildades: "Exempelvis samlades byns kvinnor en gång i veckan i vårt hus för att prata. Min mor deltog aktivt i dessa möten. Jag hade ordnat ett hål att se och lyssna genom. På så sätt noterade jag de motsättningar och det skeende som ägde rum i dessa grupper. Och jag tror att det var där jag - som icke-deltagande observa­tör - fick mina första kunskaper om hur mänskliga grupper fungerar. Man kan säga att det var en undervisning genom nyckelhålet".

Det rör sig nästan om en poetisk version av hur ett intresse tar sin början. Vad är vackrare än att spionera på sin mor ge­nom nyckelhålet? Bortsett från varje tolkning i oedipala ter­mer är det intressant att notera hur Pichon mitt under sin tonårsperiod uppträder som ensam observatör. Han pekar på gruppers sätt att fungera - grupper av kvinnor från en by som träffas "för att prata". Kulturella element för en tonåring sui-generis som på detta sätt skulle komma att påbörja sökandet efter sin plats i världen.

Det andra "nyckelhålet" kom att befinna sig i bordellerna - dessa för varje mer eller mindre liten befolkning nödvändiga quilombos. Observerandet av grupper av kvinnor (med modern som "aktiv deltagare") gjordes utifrån en erfarenhetskontext som var helt interfererande: "I den åldern har man alltid även­tyr. Symtomatiskt för mig var att mina kretsade kring quilom­bon. Quilombons dörrvakt hette Canoi och han var också den som 'tog hand om' 'flickorna'. På måndagarna hade dom till­stånd att röra sig på byn. Dörrvakten körde dom i häst med vagn. När följet nådde byn stängde alla invånarna där sina fönster. Därvid uppstod ett förfärligt oväsen - men efter en li­ten stund började man höra andra små ljud, fönster som öppnades till hälften i smyg, skuldmedvetet, lystet ... "

Det var utifrån bordellen Pichon observerade byns kvinnor. På så sätt skulle han faktiskt komma att uppmärksamma hur en grupp fungerar - gruppen sedd från "bakom nyckelhålet". Två besläktade situationer som han själv observerat. Från och med nu var det svårt för Pichon att delta i ritualer som syf­tade till att hålla avvikelser i schack. Det var inte bara så att han inte deltog i klandret av de förvillade. Han söker också upprätta ett interferensområde, vilket tvingar modern att överge sitt vårdade språk: "Jag kommer ihåg en eftermiddag när det var förhör i franska. Min mor, som var lärare i detta ämne, höll i det. Plötsligt uppmärksammar hon mig på ett ljud - ljudet av vagnar som passerar. Jag säger till henne - medan jag söker att inte låtsas om något - att 'det är en grupp flickor som arbetar för glädjen'. Jag kommer inte ihåg orden exakt, men sådan var innebörden. Säkert är dock att min mor, som alltid vårdat sitt språk extremt mycket, tydligt säger till mig på franska i det att hon höjer rösten: 'Nej, snarare än att vara glädjens flickor är det hororna från quilombon' ".

Quilombon blev för Pichon en första referenspunkt vad gäller att förstå olika sociala problem. Dörrvakten Canoi uppträder som en första lärare - i praktiken som den person som initie­rar honom i ett från familjen självständigt liv.

Men historien om observerandet och dess koppling till bordel­lerna hade djupare rötter och förutsättningar än så. Likt sin far beundrade Pichon Rimbaud. Han skulle dessutom komma att beundra Chaplin. Han ser poesin som en symbol för livet och därigenom blir det icke-stereotypa konstnärliga skapandet poängterat som ett vitalt element. Det konstnärliga skapandet som symbol för livet blir just ett av nyckelelementen i såväl hans konstens socialpsykologi som i arbetet med psykosen som problem. Vansinnet i sin stereotypi ter sig som dödens närvaro, men en död som utifrån vitaliteten i det konstnärliga verket framstår som reversibel.

Kampen mot döden kom Pichon att känna igen sig i de "för­dömda poeterna". Rimbaud och Lautréamont blir här hans fa­voriter.

Men en läsare - och ännu mer när det gäller en mycket ung läsare - av dessa poeter kan inte förhålla sig oberörd. Poesins eld hade redan vidrört den unge Pichon. Han framträder alltså som en yngling starkt påverkad av sina egna identifikationer med dessa poeter: "Rimbaud har alltid berört mig starkt precis som han tidigare berörde min far. Man kan också anställa vissa jämförelser mellan Rimbaud och Lautréamont. Inte bara mellan deras verk utan också deras liv. De två är mycket unga när de skriver och de är samtida med varandra; Lautréamont var knappt 4 år äldre och deras sätt att dö är likartat. Det öde Rimbaud väljer utgör i praktiken självmord. Även Lautréa­monts slut kan ses som ett självmord. Bägge två hade mycket tidigt gripits av lidandet, äventyret och de avlägsna himlarna. Den ene av Afrikas, den andre av Rio de la Platas".

Jag undrar om inte detta är Pichon när han är som mest självbiografisk. När han senare inlett sin psykiatriska verk­samhet stöter han på en patient vid namn Montagne (poet från Uruguay) som uppskattar och delar hans passion för Lautréamonts poesi. Där inser han hur hans tidiga erfarenhe­ter (och också Montagnes) lett till en stark identifikation med den berömde poeten. Kort därpå avbryts Pichons vänskap med Montagne av den sistnämndes självmord.

Identifierande sig med de "fördömda poeterna" utvecklar Pichon under tonåren ett intresse för avvikelsen, vansinnet och inre upplevelser, som låter livet betraktas ur annorlunda synvinklar; något som i grund och botten innebär en brytning med de etablerade föräldraförebilderna. Under denna del av li­vet introducerar Pichon således en tredje identifikationsmo­dell. Nu handlar det inte om fadern, som lämnade den euro­peiska civilisationen för en utopisk dröm starkt färgad av po­litiska ideologier; inte heller om modern med sin förmåga att bevara och återskapa den franska civilisationen i hela dess vidd i söderns exotiska länder. Det rör sig istället om en exi­stentiell kritik (inte nödvändigvis existentialistisk), vilken ge­nereras av poetens - i synnerhet den "fördömde poetens" - utanförskap.

Detta konstfenomen - att öppna perceptionen mot en annan typ av estetik - innebär fenomen som är intimt sammanlän­kade med observationsprocesser. Observation av konsten? Ja, men också av verkligheten från konstnärens håll.

Den tidiga identifikationen med de "fördömda poeterna" leder Pichon till en skoningslös kritik av de sociala existensfor­merna, ett utanförskap inför det ansvar och de påbud som vilade över en "gringo" och liten fransman som levde i "exo­tiska" länder. Den kommer också att avtäcka ett dubbelliv hos honom: bordellens Pichon i motsats till ynglingen, ännu son i familjen och destinerad till en universitetskarriär. Denna motsättning skulle komma att lösas först flera år senare i och med flytten från hemmet, i den egna exilen från familjen och hemtrakten.

"För mig var poesin - och fortfar att vara - en symbol för livet. Jag började mitt skrivande med stor iver. Tyvärr greps jag av poesin vid en tid när jag ännu inte var tillräckligt instrumen­terad för detta. På grund av detta förstörde jag nästan allt jag skrev. Totalt har jag kvar endast fyra-fem dikter. Nuförtiden skriver jag ingen poesi. Däremot läser jag gärna sådan".

Poesi för Pichon innebär emellertid "de fördömdas" poesi. Pichon, liksom Rimbaud och Lautréamont, "intas", rids och är besatt av poesin. Det är uppenbarligen så att här föreligger en bild eller scen som hänvisar oss till ritualer, vilka har med besatthet att göra. Pichon är besatt av poesin; en "förbannad" poesi; ett barn av natten; med en dragning mot det kusliga; en poesi som avtäcker våra intimaste och innersta sanningar. Nattens skrift skulle komma att belysa vad dagen döljer med sitt ljus. Hos Pichon inträder här en dubbel dialektik: det manifestas och det latentas dialektik, som handlade om vad dagen förnekade av natten, men som samtidigt innehöll det av natten som fortsatte i dagen. En kontinuitet mellan dröm och vakenhet i de omedvetna processerna. Men här innebär Pichons kontinuitet hans inre upplevelse, hans dragning åt sorgen och det kusliga, och hans liv i Goya. Denna dialektik befinner sig dock indragen i en annan - kanske vidare - dia­lektik: dialektiken i observerandet, observationen från nyckel­hålet och bordellen; det är den "smärtsamma bohemvärlden", vilken öppnas som existentiellt rum i själva kunskapen, i ut­forskandet av de mest intima och - vem vet - mest kusliga sanningar.

Hos Pichon sammanblandas inte den sociala kritiken utifrån vansinnets och avvikelsens perspektiv - utifrån vansinnet rent ut sagt - med den ideologisk-politiska kritiken. Han själv kunde inte haft detta så speciellt klart för sig. Trots sin ten­dens åt - och sympatier för - vänstern lämnar hans aktivitet på det området mycket övrigt att önska. "Vid den här tiden var Corrientes en mycket politiserad provins. Där fanns huvud­sakligen två partier - det liberala och det autonoma - vilka stod i skarp motsättning till varandra. Man levde med våldet och speciellt då i valtider. Då blev situationen förfärlig ... Men jag var uppslukad av idrotten: jag blev cykelmästare, utövade simning, spelade fotboll och tennis ... Jag blev till och med ungdomsmästare i boxning i fjädervikt".

Om livet med guaraní-indianerna alltid innebar ett latent hot om indianräder (som han aldrig upplevde), så innebar den po­litiska aktiviteten att Pichon direkt exponerades inför det öppna våldet. Han berättar om sin barndoms mest gripande upplevelse: "Aldrig kunde jag glömma hur man fusiljerade anarkisten Ferrer samma dag vi passerade genom Barcelona på väg mot Buenos Aires.

Jag erfor en våldsam oro för min fars säkerhet. Jag fruktade för att man skulle få reda på hans åsikter och döda honom i och med att även om han inte var anarkist man visste att han var en radikal socialist och att han varit sekreterare åt parti­ets högste ledare. Även min mor uppvisade karaktärsfasthet vid detta tillfälle". Den politiska scenen utsatte otvivel­aktigt Pichon för repressionen: "Jag hade begett mig till 'Teatro Ar­gentino' i Buenos Aires, där man gav en föreställ­ning, vars största värde bestod i att den utgjorde en ärlig plä­dering mot krig. Föreställningen gavs av en grupp anarkistiska skådespe­lare. Plötsligt invaderade polisen teatern. Jag blev som paraly­serad, rörde mig inte och polisen, som urskillnings­löst slog och grep folk, vare sig brydde sig om mig eller gjorde mig en endaste fråga. Och jag kunde lämna teatern utan pro­blem".

Pichons politiska inställning var inte heller fri från vissa ele­ment av "egensinne"; element vilka tydligt pekar i andra rikt­ningar. Han bekänner sig till de socialistiska idéerna: "Jag är en av Socialistpartiets grundare i Goya. Och jag blev depute­radekandidat för partiet. Vi fick åtta röster och partiet grun­dades på den bordell där Canoi arbetade. Madame var ledare för det Konservativa Partiet, men hon lät oss hållas och sade: 'Det där är sådant som pojkar håller på med' ..." Trots allt så inskränker sig Pichons engagemang i Buenos Aires till delta­gande i kommittén för hjälp åt de spanska republikanerna. Den kommittén - och Pichon erinrar sig det med mycket stolthet - var den första att skicka en ambulans till Spanien ...: "I grund och botten har detta att göra med familjens på­verkan. Min far tycker som jag, men min mor - som med sina böner bett mig att inte åka till Spanien - påverkar mig att inte delta i denna kamp.

Jag tyckte inte om detta. Men jag brydde mig om vad hon tyckte av omtanke och kanske speciellt på grund av att jag var hennes ende son".

Vi bör komma ihåg att Pichons politiska arbete inte gick att särskilja från denne tonårings tidiga dragning åt det poetiska. Den politiska kampen har på så sätt en existentiell innebörd som ej kan bortses från och som den dessutom är underord­nad. Pichons revolution skulle således befinna sig närmare Guattaris "molekylära revolution" än den "stora dag" marxis­men tänker på.

Som student gör Pichon några försök att studera antropologi: "Jag tror att detta utgjorde mitt tidigaste vetenskapliga in­tresse. Det fascinerade mig att undersöka platser där det ut­kämpats slag. Jag grävde, sökte rester efter strider och i syn­nerhet sådana som Berón de Astrada deltagit i. Hans livshis­toria intresserde mig (det sades att han tagit skinn från sin egen rygg för att tillverka en manea åt Rosas). Jag upptäckte till och med en liten kyrkogård där veteraner från kriget mot Paraguay låg begravda".

Att överge och omvandla den poetiska inriktningen till veten­skapligt intresse är emellertid inte någon linjär process. Detta är inte en Pichon som mognar gradvis. Hans identifikation med de "fördömda poeterna" är mycket mer djupgående.

När de förberedande studierna är avslutade inriktar sig Pichon på att studera medicin i Rosario. Hans böjelse för det "natt­liga" får förnyad aktualitet: "Vid 18 års ålder beger jag mig till Rosario för att studera medicin. Knappt kommen dit hände det märkliga saker ... En fransman som bodde på samma pensionat berättar för mig att han är tvungen att ge sig iväg nästföljande dag. Han ber mig mycket enträget att ersätta ho­nom som 'lärare i uppförande' för flickorna på en quilombo. Flickorna var polskor och detta var mitt första arbete ...

Dom skilde sig mycket från flickorna som fanns på quilombon i Goya. Mycket råa till sättet och hårda. Alla bar glasögon i kedja och en av mina uppgifter bestod i att lära dom ta av sig kedja och glasögon korrekt ...". Påpekas bör också att det rörde sig om en mycket exklusiv bordell kallad Madame Safo och att Pichon - förutom ovanstående - skulle lära ut de nöd­vändiga franska ord som krävdes för utövandet av yrket ...

Vistelsen i Rosario varar inte så länge. Drabbad av en allvarlig form av lunginflammation återvänder Pichon till Goya, där modern vårdar honom. Han tror att sjukdomen beror på hans leverne: "Mycket hektiskt, förfärligt. Smärtsamt bohemaktigt, utan eftergifter ..."

Utan tvivel är detta Pichons första död, en död i stil med hans första - ej erkända - lärares: Rimbaud och Lautréamont. Båda dog unga på sätt som var förklädda självmord. Denna Pichons misslyckade död märker honom för livet, något som bestäm­mer hans vetenskapliga intresse, vilket tidigt riktas mot psy­kiatrin. När han senare möter Montagne i sin psykiatriska verksamhet gör återigen självmordet sin entré. Senare möter även hans ex-fru Arminda Aberasturay döden genom själv­mord.

Pichon överlever självmordet. Konsten är för honom symbol för och en lust för livet. Men det handlar om den verkliga konsten - den som får skönheten att framträda och som be­finner sig i dödens och det kusligas grannskap. Konstnärens liv rör sig i dödens närhet och hans verk är det bästa - och kanske enda - sättet att bevara livet. I detta avseende befinner sig Pichon närmare Bataille än Freud. Pichons allvarliga sjukdom utgör en sannskyldig vattendelare i hans liv. "Döden" i Rosario utgör också slutet för den "fördömda poetens" radi­kala projekt. Den utgör det ögonblick i vilket hans "vansinne" - mer än agerat - blir teoriserat och konceptualiserat genom en erfarenhet som vänder honom mot vetenskapen utan att fördenskull överge - även om det sker i form av ett dubbelliv (men mer för överlevnads skull) - sitt egensinne.

Under sin konvalescensperiod i Goya arbetar Pichon med att förbereda två ynglingar för inträdet på "Colegio Nacional". Några månader senare beger han sig slutgiltigt till Buenos Aires för att studera psykiatri.

 

Ovanstående översatta text (originalets titel är ”Las locuras de Pichon-Rivière”) publiceras med vänlig tillåtelse från nättidskriften Campo Grupal (www.campogrupal.com).

Översättningen är gjord av Sören Lander.

Senast uppdaterad 071226